Min kommande boks disposition och läsanvisningar

Idag, imorgon och så länge jag behöver på tisdag sitter jag klistrad vid datorn och läsfåtöljen. Jag korrekturläser manuset till läroboken Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, och har inte ro att tänka på något annat. Men jag kan göra lite reklam, så här ser dispositionen och läsanvisningarna ut:

Självklart är det upp till dig hur du väljer att läsa boken, men det är min uttalade önskan att den betraktas som en helhet. Tanken är nämligen att bokens olika delar ska korsbefrukta varandra. Ambitionen har varit att skriva en text som inspirerar till eget arbete och vidare studier. Navet i boken är kapitel tre, men det som står där är inte fristående från övriga delar. Inledningsvis, i bokens två första kapitel, pekas på aspekter av uppsatsskrivande som ofta glöms bort men som är avgörande för utvecklingen av ett vetenskapligt tänkande, och bokens sista kapitel är avsett att dels visa att det finns mycket mer att tänka på rörande uppsatsskrivande än man kanske tror, dels placera in det vetenskapliga tänkandet i ett sammanhang och ge perspektiv på innehållet i resten av boken. Samhällstrenden idag är att allt ska effektiviseras, men skrivande och lärande är intellektuella egenskaper som var och en måste utveckla på egen hand och i sin egen takt – därför innehåller den här boken mer text och fler tankar än ”nödvändigt”.

Boken är disponerad på följande sätt: Kapitel ett, Viljan att veta handlar om vad som krävs av den som vill lära sig förstå vad forskning är och hur vetenskap fungerar. I kapitel två, Kunskapens väsen fördjupas och utvecklas tankarna om kunskapen som är syftet med både högre utbildning och forskning. Förstår man inte vad man som uppsatsskrivande student förväntas skapa eller söka efter blir det svårt att inse vad som krävs av den som uttalar sig i namn av vetenskap. Kapitel tre, Anvisningar, manualer och handledning handlar om hur man som student kan läsa och förhålla sig aktivt, självständigt och kritiskt till innehållet i metodböckerna och anvisningarna som dagens högskolevärld svämmar över av. I kapitel fyra, Bildning, etik och vetenskapligt tänkande höjs den intellektuella ribban något och anläggs en lite mer samtalande ton samt pekas på vägar fram, upp och ut i kunskapens förunderliga värld. Här lockas till fördjupning och bjuds på intellektuellt motstånd, som ett slags övning inför kommande självständiga arbeten. Boken avslutas med ett Efterord där jag delar med mig av några definierande erfarenheter och lärorika misstag från min studietid som hjälpt mig inse att vägen till kunskap alltid är en omväg.

Recension av: Cells in Culture, Cells in Suspense. Practicies of Cultural Production in Foetal Cell Research.

Cells in Culture, Cells in Suspense. Practicies of Cultural Production in Foetal Cell Research.

Andréa Wiszmeg

 

Jag är en varm vän av monografier, låt mig börja recensionen med de orden. Jag värnar det lite längre och sammanhållna vetenskapliga formatet som förfärande snabbt överges till förmån för kortare artiklar. Den utvecklingen oroar mig. Men om man nu ska skriva en sammanläggningsavhandling ska man göra det på det föredömliga sätt som Andréa Wiszmeg gjort. Recensionen av avhandlingen följer bokens disposition och är en mix av innehållsbeskrivning och analys. 

 

Läsarens intresse väcks på ett bra sätt av introduktionen till det fenomen eller objekt som utgör studiens fokalpunkt: stamceller extraherade från aborterade foster. Därefter introduceras läsaren i det mångfacetterade och mångdisciplinära fält som vuxit fram och som på olika sätt relaterar till det bio-objekt som cellerna kan ses som. Bio-objekt är ett begrepp som används för att förstå biologiska artefakter som utmanar våra uppfattningar om natur/kultur, levande/död, skapad/funnen och så vidare. Bio-objektens mening är flytande och kunskapen om det är föränderlig; det fungerar som ett slags medium mellan en lång rad olika delar av samhället och vetenskapen. Eftersom cellerna har regenerativa egenskaper och agens utmanas även föreställningar om vad som är del och vad som helhet på ett tankeväckande och intressant sätt. Inte minst väcker dessa objekt en rad etiska frågor. Wiszmeg har med sitt val av fokus i avhandlingen utvecklat ett nytt sätt att bedriva forskning om kultur med utgångspunkt i mellanrummen som finns överallt men som ofta ignoreras. Här används inte bara rörligt sökarljus, det är dessutom en studie av rörelse och förändring. Avhandlingen handlar inte bara om ett kulturellt fenomen, här skapas också förståelse för tillblivelse av kunskap. Syftet med avhandlingen är att med hjälp av kulturanalys studera transformationen av embryonala celler till terapeutiska metoder samt hur mening och kunskap uppstår i den processen.

 

Teorierna som används i studien handlar om och är skapade för att hantera transformation, flexibilitet och uthållighet på olika sätt. Fokus riktas mot gränser, tillblivelse och det som händer mellan. Bio-objekt är ett slags gränsobjekt. Wiszmeg visar prov på kunskapsteoretisk mognad och kritisk självständighet genom att inte ansluta sig till någon skola, här visas istället prov på en väl utvecklad förmåga att arbeta eklektiskt i sann etnologisk anda. Avhandlingens empiri har samlats in med klassiska etnologiska fältarbetsmetoder: intervjuer (både semi-strukturerade och fokusgrupper) och observationer. Både labbpersonal, patienter och anhöriga har intervjuats och observerats. Avhandlingens empiriska material består av dokument och riktlinjer hämtade från Sverige och EU, 250 sidor fältanteckningar från observationer av arbete i laboratorier och olika typer av möten samt transkriptioner av intervjuer med forskare som arbetar med cellmaterialet (eller bio-objekten). Både teorivalet och metoden visar prov på en väl utvecklad förmåga att arbeta mångdisciplinärt och genom att fokusera på gränser och det som händer mellan skapas en förståelse för både vetenskapens möjligheter och begränsningar samt det ämne som studeras. Wiszmeg använder ordet kristallisation för att beskriva arbetssättet och jag tycker hon lyckas i sin ambition att belysa kunskapens inneboende skillnader och mångfald. Med inspiration från Donna Haraway och Karen Barad har Wiszmeg utvecklat ett diffraktivt angreppssätt, som skapats för att fånga mångfalden och beskriva öppenheten i tillblivelseprocesser av kunskap. Metoden beskrivs med hjälp av en träffande metafor genom att liknas vid att söka sig fram i ett mörkt rum med hjälp av en blindkäpp som omväxlande hålls i ett fast och ett löst grepp. Efter genomgången av teori och metod finns ett avsnitt med rubriken Etnografiskt mellanspel. Här gläntas på dörren till laboratorievärden och arbetet som utförs där beskrivs pedagogiskt med både ord och bilder. Därefter gås tidigare forskning igenom, både internationell och svensk. Wiszmeg visar här prov på både beläsenhet och förmåga att röra sig mellan olika vetenskapliga discipliner, utan att tappa kontakten med etnologin som ju är det ämne som avhandlingen läggs fram inom.

 

Artiklarna presenteras därefter kort, men de finns också publicerade i sin helhet längre fram. Artikel 1 har titeln: ”Medical need, ethical skepticism: Clashing views on the use of foetuses in Parkinson’s disease reseach. Den handlar om etiska dilemma kopplade till hanteringen av aborterade foster. Här lanseras begreppet magkänsloetik, som är resultatet av analyser av samtal i olika fokusgrupper kring etiska dilemman som ämnet väcker. Det visar sig att forskarna som inte drabbas utgår mer från sin magkänsla när de resonerar kring etiken, än patienterna som har sjukdomen. Artikel 2, ”Cells in suspence: Unboxing the negotiations of a large-scale cell transplantation trial.” Här fokuseras på att förstå labbkulturen och hur den påverkar kunskapen om cellmaterialet. Kunskapens tillblivelse och dess karaktär av förhandling mellan en lång rad olika, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer analyseras. Wiszmeg visar här hur osäkerheten som forskningen oundvikligen måste hantera eftersom man bryter ny mark har gjort att det utvecklats ett slags koreografi som får aktörerna som kunskapen växer fram mellan att fungera tillsammans. Den 3e artikeln har titeln, ”Transforming trash to treasure: Cultural ambiguity in foetal cell research”. Här riktas fokus mot forskarnas olika sätt att hantera etiska dilemman som arbetet med aborterade foster och patienter med allvarliga neurologiska sjukdomar reser och som måste hanteras på daglig basis och med utgångspunkt i situationerna som uppstår där och då. Forskarna som handhar cellmaterialet agerar i ett slags liminalt mellanrum, vilket påverkar kunskapen som av nöden bygger på koncensus i praktiken men ger samtidigt upphov till kulturell ambivalens. Artikel 4: ”Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work” handlar om olika forskares olika sätt att arbeta med biomaterial. Wiszmeg skapar här förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör genom att utgå från ett diffraktivt perspektiv istället för ett reflexivt. Det handlar om att inte ta skillnad för given utan om att undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. 

 

Avhandlingen avslutas med ett avsnitt där författaren reflekterar över avhandlingens kunskapsbidrag, och det är ett mycket läsvärt avsnitt som även någon som inte läst resten av boken eller någon av artiklarna kan ha behållning av. Och just det tycker jag visar på styrkan i avhandlingen. Wiszmeg har inte bara tagit sitt forskarkörkort, utan också visat prov på kreativ förmåga och hantverksmässig skicklighet genom att på ett överskådligt och pedagogiskt samt välskrivet sätt presentera ett gediget arbete fyllt av viktig och värdefull kunskap, inte bara om arbetet med cellmaterial i labbet utan även om förutsättningarna för kunskapsproduktion generellt. Med sin metod och sätt att skriva och analysera det etnografiska materialet synliggör Wiszmeg den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar all forskning och alla kulturella sammanhang. Perspektivet som anläggs i avhandlingen ger en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår och hur förståelsen för vetenskap i allmänhet kan utvecklas, och dessutom hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre, vilket inte minst i spåren av COVID-19 behövs. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet, liksom förståelsen för förändring som Wiszmeg visar prov på i sin avhandling är samhällsbyggande och hållbarhetfrämjande intellektuella egenskaper som förtjänar att spridas utanför etnologiämnet.

 

Jag har försökt att finna något att kritisera, och det finns säkert saker som kan göras bättre, det finns det alltid, men Cells in Culture, Cells in Suspense är som jag läser den inte en avhandling som hävdar att forskning visar något bestämt, det är istället en studie av förutsättningarna för kulturell förändring och kunskapsproduktion mellan olika aktörer och mellan akademin och samhället, vilket gör att det inte finns några kategoriska påståenden som behöver granskas. Kunskapen som förmedlas i avhandlingen är av en mer öppen och sökande karaktär, vilket är precis vad som behövs för att förstå och lära sig hantera den komplexa och snabbt föränderliga värld vi lever i. Jag ser därför ingen mening med att söka med ljus och lykta efter fel och brister för sakens skull. Avhandlingen är i mina ögon mycket gedigen och lever mer än väl upp till kraven som rimligen kan ställas på en doktorand. Wiszmeg påminner dessutom om och visar även hur användbar och viktig den etologiska kompetensen är, både inom den akademiska världen och i samhället och kulturen som vi alla både delar och är del av.

 

Eddy Nehls/Lerum

I en allt mer specialiserad värld behövs breda kunskaper

I augusti kommer det ut en bok på svenska som fått mycket uppmärksamhet redan. Jag läste ut den igår och kan verkligen rekommendera den. Boken är skriven av David Epstein och den har givit mig hopp eftersom den hjälpt mig förstå, inte bara att (för det visste jag redan) utan även hur min rastlöshet och nyfikenhet på olika kunskapsområden (min oförmåga att fokusera på en enda sak) är en fördel, inte ett problem. 

På svenska har boken titeln: Bredd: Därför lyckas generalister i en specialiserad värld och den presenteras på följande sätt på Bokus.

David Epstein tog en närmare titt på världens ledande idrottsprofiler, konstnärer, artister, uppfinnare och forskare. Hans upptäckt? Att generalisten inte specialisterna har de allra bästa förutsättningarna inom alla samhällets områden, särskilt de som är komplexa och oförutsägbara. Generalister finner ofta sin väg i livet senare och provar många olika intressen utan att fastna i fullt fokus på ett enda. De är mer kreativa, flexibla och förmår se kopplingar och sammanhang som specialisten sällan gör. 

Jag har alltid känt mig apart och misslyckad, trots att jag både för mig själv och andra har bevisat att jag kan och vet. Mina egenskaper och den jag är har gjort att jag ofta haft svårt att passa in och känna min riktigt hemma. Fast när jag ser på mig själv och min karriär med Epsteins glasögon inser jag att det faktiskt varit en fördel. Jag har ofta bytt miljö och samverkat med olika människor i olika miljöer och finner mig nästan alltid tillrätta och kan tillföra något till sammanhangen jag finns och verkar i. Och ju äldre jag blir och ju mer läser och lär desto bättre blir jag på att hitta och även komma till min rätt. Jag inser att jag är en generalist i en allt mer specialiserad värld och Epstein hjälper mig förstå poängen med det och visar hur det ofta kan vara en fördel.

Provocerande och övertygande argumenterar Bredd för att vi borde kultivera och upphöja ineffektiviteten. Att bli underkänd på ett prov är ett sätt att lära sig. De som prövar och ger upp tillräckligt många gånger uppnår ofta de riktigt framgångsrika karriärerna. De mest framgångsrika innovatörerna är alltid multidisciplinära genier snarare än ensidigt briljanta. När datorer och AI tar över allt mer av det riktigt avancerade tänkandet är det människor som förmår tänka brett som kommer att lyckas bäst.

Jag finner i boken en rad argument för den skola och det utbildningssystem jag så länge efterlyst. Boken stärker mig även i övertygelsen om att kultur, som är ett komplext och oförutsägbart område att studera, bäst förstås genom att närma sig den från olika håll. Jag har bytt både ämnen och lärosäten ett flertal gånger genom åren, och utifrån sett ser det ut som jag bara varit rastlös, men jag inser allt mer att det finns en tydlig röd tråd och att bredden jag skaffat mig inte bara är en fördel utan även en förutsättning för att förstå kultur.

Epstein skriver inte om bildning, men jag läser boken som ett försvarstal för bildningens betydelse i skolan och på universitetet. Vi lever i en allt mer specialiserad värld, men just därför måste vi människor skaffa oss en bred utbildning och aldrig slå oss till ro med det vi har eller fortsätta fördjupa oss på ett enda område. Ingen människa kan konkurrera med en dator och allt fler arbetsuppgifter tas över av algoritmer. Internet svämmar dessutom över av fakta och information som alla når på ett ögonblick. I en sådan värld blir förmågan att se mönster och kompetensen att flytta kunskap från ett område till ett annat viktigare än någonsin. Jag har länge varnat för akademiskt tunnelseende, riskerna med förlorad överblick och faran med det Babels torn som dagens specialiserade, effektiviserade och kvalitetssäkrade akademi håller på att utvecklas till. 

Nu har jag äntligen en klok bok som bygger på forskning och erfarenhet som visar att New Public Management är en återvändsgränd och att bredd, bildning, grundforskning, rastlöshet, nyfikenhet och tid att tänka tankar till slut är viktigare än någonsin för mänskligheten. Ska vi kunna möta framtidens utmaningar är det inte fler specialister vi behöver, även om dessa också är viktiga, utan fler generalister och samarbeten över ämnesgränser och mellan människor med olika intressen, kunskaper, kompetenser och erfarenheter.

Det sjätte utdöendet. Om arternas död i människans tidsålder.

Det ges ut väldigt många böcker, och böckerna försvinner allt snabbare från marknaden. Som författare stressar det mig, för jag skriver böcker med lång hållbarhet. Min avhandling som kom ut 2003 läses fortfarande, och boken jag skrev om alkohol och droger är lika aktuell nu som när den kom 2009 även om empirin som analyserades är gammal. Kultur förändras snabbt på ytan men dess djupare strukturer och förändringslogiken, vilket är vad som intresserar mig, är stabila över tid. Boken jag håller på med nu, om mellanrum och läroboken som kom i januari liksom den som kommer ut senare i år eller i början av nästa, är alla böcker med lång hållbarhet. Jag ser boken som ett långsiktigt medium för tankar vars aktualitet håller i sig över tid. Böcker ska inte prånglas ut med mördande reklam och bokrean får inte bli en avstjälpningsplats för förra årets releaser. Det gör mig ledsen att se hur den ekonomiska, kortsiktiga och vinstmaximerande och även vinstfixerade logiken likt ett virus sprider sig i förlagsbranschen. Kunskapen tenderar att utarmas och de verkligt viktiga böckerna riskerar att först försvinna i mängden, sedan från marknaden och därefter från det allmänna medvetandet. Inte för att boken är dålig eller ointressant utan för att marknadslogiken får dessa konsekvenser. Och eftersom allt fler förlag fokuserar allt mer på vinsten tvingar man fram fler och fler böcker, vilket stressar författarna som skriver också.

Inledningsvis har jag fokuserat på vad en hänsynslös marknadslogik gör med kunskapen, och anledningen till att jag tänker och skriver som jag gör här är att jag just läst ut en bok som handlar om människans påverkan på livet på jorden. Allt och alla hänger ihop och människans tankar och handlingar leder på aggregerad nivå till konsekvenser för livet i alla dess aspekter. Om kunskap blir en handelsvara som värderas efter graden av spridning snarare än angelägenhet blir det svårt att arbeta med andra aspekter av hållbarhet, eftersom människors intellektuella förmåga måste underhållas för att kunna användas. 

Jag kan verkligen rekommendera Det sjätte utdöendet. Om arternas död i människans tidsålder, av Elisabeth Kolbert. Den är i högsta grad aktuell och det kommer den att vara under överskådlig tid även om läget förvärras. Boken är mycket välskriven och kunskapen om effekterna av mänsklighetens destruktivitet presenteras på ett lättsamt sätt, även om budskapet är dödsallvarligt. Alla som tror att hållbarhetsfrågan bara handlar om klimatet och den globala uppvärmningen behöver läsa den här boken. 

På Bokus står följande att läsa om boken:

Arterna dör i en aldrig förr skådad takt. Detta är det sjätte massutdöendet och det pågår mitt framför våra ögon. Under de föregående 500 miljoner åren år har jorden drabbats av fem förödande massutrotningar. Denna gång är det värre än någonsin tidigare, och det är ingen slump att det sker i människans tidsålder. 

Elizabeth Kolberts prisbelönade bok kombinerar mästerligt klassisk populärvetenskap med det journalistiska reportagets drivna berättarstil. Kolbert tar oss med ut på fältet för att träffa de forskare runtom vår planet som är mitt uppe i att kartlägga och försöka få oss alla att förstå vidden av det som sker. Hennes berättelse handlar inte minst om alla de redan utdöda arterna och de som nu står på katastrofens rand. 

Med ett specialskrivet förord av Patrik Svensson, författare till Augustprisbelönade Ålevangeliet.

Det är på ALLVAR. För varje dag som går rör vi oss ut över det sluttande plan som den här typen av förändringar utgör. Förhoppningsvis kan Corona hjälpa oss förstå för det första att, men också hur ohållbart vårt sätt att leva, tänka och det vi vant oss vid att ta för givet, är. Det som oroar mig är att den här boken och andra, liknande böcker, som till exempel Ålevangeliet (som är en fröjd att läsa, även om den också handlar om en art på utdöende), tenderar att försvinna i flöden av böcker. Boken marknadsförs nämligen på samma sätt som andra varor på en marknad där det råder mördande konkurrens och där det gäller att höras och synas mest för att inte försvinna i mängden.

Elizabeth Kolbert är journalist på The New Yorker och belönades med Pulizerpriset för Det sjätte utdöendet. Det är en stor och skakande läsupplevelse om ett helt definierande skede i vår planets historia. Om det som kommer att bli mänsklighetens mest bestående arv.

Det låter lite som en film, men det är på riktigt och det händer här och nu, som en konsekvens av ditt och mitt (och alla andras) sätt att leva och tänka. Ser vi detta endast som en LÄSUPPLEVELSE har vi inte uppnått någonting.

"Så vad händer sedan? När vetskapen och medvetenheten har spridit sig. När vi alla mer eller mindre förstår vad Det sjätte utdöendet, precis som en gång Tyst vår, försöker berätta för oss. När vi inser vad som står på spel och hur akut och allvarligt det faktiskt är. Hur dystert och olycksbådande det än kan te sig så finns det hur som helst en del hopp att finna ..." Ur Patrik Svenssons förord.

"Det sjätte utdöendet är en otrolig bok, och den visar tydligt att stora, abrupta förändringar kan ske. Det har hänt förut, det kan hända igen." Barack Obama

"De 100 bästa fackböckerna genom tiderna: Nr 1 - Det sjätte utdöendet av Elizabeth Kolbert." The Guardian

"Det unika med Kolberts författarskap är att hon kombinerar vetenskaplig noggrannhet med kärv humor som gör att man inte kan sluta läsa." National Geographic "
"Omtumlande ... Kolbert kartlägger kunnigt den märkliga historien om hur vi kom att bli medvetna om konceptet massutdöenden, och mer brådskande hur vi har börjat inse vår egen roll i det nuvarande ... Ett omistligt bidrag till förståelse för vår planets tillstånd." Al Gore, The New York Times Book Review

"Det sjätte utdöendet är en underhållande och spännande bok om ett mycket allvarligt ämne: Den ofattbara förlusten av arter som pågår akut just nu. /.../ en säregen och medryckande blandning av fältreportage och naturhistoria ger hon dig den bakgrund du behöver för att förstå krisen. Boken är en fängslande och ärlig berättelse om konsekvenserna av vår livsstil, som visar dig varför artdöden är en lika viktig utmaning som klimatkrisen." Anne Sverdrup-Thygeson, biolog och författare till Insekternas planet  

"Styrkan i Elizabeth Kolberts bok ligger i närvaron; hon finns på plats i naturen runtom på jorden, bär vittne, lyssnar till forskare och ifrågasätter. Det är vetenskapsjournalistik när den är som bäst. Den bild hon ger oss skrämmer, manar till eftertanke om våra egna ekologiska fotavtryck, när vi nu skapar den nya geologiska epoken antropocen människans tidsålder." Bo Landin, vetenskapsjournalist, författare och biolog

"Att följa arternas uppgång och fall genom årmiljonerna ger ett hisnande perspektiv på våra ekologiska villkor. En välkommen översättning av Jim Jakobsson." Ludvig Hertzberg, SvD

Det är förfärande lätt att få för sig att det räcker att skakas om. Men så är det naturligtvis inte. Mycket talar för att det krävs mer än så för att ändra vanor. Betänk att det krävdes ett potentiellt dödligt virus för att få oss människor att stanna upp, men det är ändå ingen garanti för att vi kommer att tänka efter och dra några långtgående slutsatser av det som händer. Det kommer att krävas ännu mer av oss för att mildra de horribla effekterna av vårt sätt att leva; det som händer här under våren 2020 är ingenting i jämförelse med vilka förändringar som måste till för att rädda det som räddas kan. Vi är nämligen mitt i ett av livet på jordens största utdöende, som står i paritet med konsekvenserna av den komet som utplånade dinosaurierna.

Det behövs fler böcker om detta ämne, men framförallt behövs tid att tänka efter. Ingen kommer undan och det är upp till oss som lever här och nu att göra vad vi kan. Ingen annan kommer göra det åt oss, och det är vårt sätt att tänka och leva som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i.

Samlade verk, av Lydia Sandgren. En betraktelse.

Jag är dyslektiker och har fått vänja mig vid att läsning är en kamp. Begrepp som lust, streckläsning och slukarålder är mig obekanta. Är jag lite trött skriver jag hellre än läser. Det går lättare. Trots det har jag aldrig gett upp läsandet. I julas tog jag mig igenom Tokarczuks Jakobsböckerna, men det var bara för att jag bestämt mig, och jag läste många passager på tvärs, bara för att ta mig igenom boken. Förra sommaren läste jag Brott och straff samt Idioten av Dostojevski, inte av lust utan för att jag tänkt på det länge. Visst var de bra, men läsningen var en kamp och jag fick uppfinna knep för att ta mig igenom böckerna. Jag ångrar mig inte en sekund, det var och är mödan värt. Under ett långt tag här det dock tröstlöst, för böckerna jag börjat på har inte fångat mig. På nattduksbordet finns alltid en bok. Så har det varit så länge jag minns. Länge kunde jag inte förmå mig att släppa en bok jag börjat på, så vissa av böckerna jag läste som ung vuxen kunde jag hålla på med i ett år. Idag lägger jag undan eller läser på tvärs, för hoppet om att finna en verkligt bra bok ger jag aldrig upp.

Igår läste jag ut boken som hållit mig i ett järngrepp från första till allra sista sidan. Karaktärerna följde med mig in i drömmens värld. Martin, Gustav, Rakel och den gåtfulla Cecilia som försvann. Jag skriver om den för att dröja mig kvar i känslan. Boken kom till mig av en slump. Jag trillade över ett tips på Twitter, skummade en recension och gick direkt ner till bokhandeln i huset, köpte den och började omgående läsa. Det kändes med en gång att detta var något unikt. Jag ville sluka den, men samtidigt stanna kvar i dess litterära universum och dra ut på upplevelsen. Har fått stålsätta mig för att kunna lägga undan den. Igår efter jobbet, kastade jag mig över avslutningen och plötsligt försvann fyra timmar. Kan inte minnas när jag läste något så fokuserat, så förundrad och så länge i ett sträck. Lydia Sandgrens bok består av 700 sidor språklig briljans och hon visar prov på djup människokännedom. Dessutom utspelar sig handlingen till stor del i Göteborg. Helt tagen av kraften i Samlade verk.

Sandgren är född 1987 men skriver trovärdigt om män i min ålder och den stad jag växte upp i, vilket i sig visar prov på en osedvanlig förmåga. Hon har språket i sin hand och varje ord, varje mening, stycke, kapitel och del av boken är väl avvägd. Det finns inga transportsträckor, inga maner eller någon übersmart intrig. När jag läser känns det lätt och självklart, men när jag tänker efter inser jag hur intelligent och gediget upplägget är. Personteckningarna, miljöbeskrivningarna och handlingen (även om den är extraordinär) känns trovärdiga in i minsta detalj. Martin är den man får följa mest, från barndomen till 50-årsåldern. Han är några år äldre än jag, men jag känner igen honom, studentlivet och staden som förändras.

Handlingens nav är Martin som när författardrömmar, hans vän från gymnasiet Gustav som blir en internationellt känd konstnär och den intelligenta och ambitiösa men gåtfulla Cecilia som är Martins flickvän och senare fru. Plotten i boken är att Cecilia försvann när hon var 33 år. Några veckor efter sin disputation lämnade hon Martin och deras två barn, Rakel som läsaren också får följa, och Elis som bara var tre år och inte har några minnen av sin mor.

Sandgrens förmåga att hålla läsaren fast och sättet hon får ihop hela berättelsen på är genial, men det är en helhet. Språket, sättet att berätta och förmågan att förtäta och växla tempo är imponerande. Hon är en stjärna helt i eget namn och skriver på sitt sätt. Boken tog sin och berörde mig på samma sätt som Bodil Malmstens, När kastanjerna blommar ... och handlingen är lika klar för min inre blick som John Williams Stoner. Samlade verk liknar ingen av dem, men har samma kvaliteter.

Om jag ska försöka mig på en analys tänker jag så här. Boken innehåller alla ingredienser som finns i böcker skrivna av författare som Lundell, Kerouac eller någon annan man som skriver om manlig vänskap, dekadenta konstnärliga genier (om de får säga det själva) och gåtfulla kvinnor. Sandgren ger dock ett annan och mycket mer inkännande bild av både männen och kvinnorna. Lundell beskriver världen och sin egen upplevelse av den, medan Sandgren gestaltar. Cecilia är lika gåtfull som Lundells kvinnogestalter, men i Samlade verk förstår man henne. Hon är inte ett objekt, utan ett levande och sammansatt subjekt; trots att man inte får veta särskilt mycket om henne eftersom hon till stor del är frånvarande i handlingen. Martin och Gustav gestaltas också och blir till verkliga individer. Deras tillkortakommande är ibland plågsamt pinsamma, men Sandgren lyckas med konststycket att framställa dem båda som människor av kött och blod, inte som ouppnåeliga genier som läsaren förväntas beundra. När jag läst klart boken förstår jag Cecilia, Martin, Gustav och Rakel. Jag känner med dem alla tre och vill dem väl.

Henning Mankells Wallander och Beck i Sjövall Wahlöös böcker är karikatyrer av män. Det är så vi lärt oss att manliga huvudkaraktärer ska gestaltas. Paradoxalt nog lyckas få manliga författare beskriva männen inifrån. Liksom de dyrkade gåtfulla kvinnorna är det ofta ytliga beskrivningar av attribut och handlingar. Sandgren gestaltar framförallt Martin och hans storslagna drömmar som aldrig förverkligas på ett inkännande sätt, och vi får känna Rakel via hennes tankar och upplevelser. Läsaren kommer Martin innanför huden. Det fantastiska är att Cecilia beskrivs på samma sätt som kvinnor brukar beskrivas av manliga författare, men här blir hon ändå levande. Hennes gåtfullhet är kvar, men man förstår henne och känner med henne. Sandgren är psykolog och visar prov på djup människokännedom. Den här boken och dess karaktärer kommer att finnas kvar i mig länge, det känner jag.

Nu pockar jobbet på uppmärksamhet, och ute i världen skördar Corona nya offer. Det är en märklig tid vi lever i, men Sandgren lyckades trots det bjuda in mig i en annan värld och hålla mig fången där under några dagar. Nu tror jag på litteraturen och läsningen igen. En privatspaning jag har är att kvinnorna som föddes runt millenniet kommer att ta över och dominera världen framöver, vilket jag välkomnar. Manligheten har irrat in sig en återvändsgränd. Det uppblåsta manliga geniet har här under senare år klätts av inpå bara skinnet och avslöjats som nakna kejsare. Inte alla män, men påfallande många. Sandgren visar vägen, inte bara för unga kvinnor utan för alla. Hon har gjutit nytt liv i romanen och visat att man kan hålla läsarens intresse vid liv utan att några brott begås. Jag är ingen vän av deckare, för så fort jag förstår poängen tappar jag intresset för berättelsen som bara blir en uppvisning. Jag var orolig i början av läsningen av Samlade verk, men det fanns ingen grund för det. Jag fastnade direkt och hölls kvar ända till sista sidans sista mening som markerar slutet på boken, men början på en annan historia som jag bär med mig och kan forma som jag vill. Det är stort och jag önskar Lydia Sandgen all lycka och välgång i sitt fortsatta skrivande, och avundas alla som ännu inte läst och har denna storslagna upplevelse framför sig.

Recension av: Interpreting the brain in society Cultural reflections on neuroscientific practices

Jag har svårt att fokusera på annat skrivande idag, eftersom arbetet med kulturteoriboken gick så bra igår och jag vill stanna kvar i det flow jag arbetade upp. Därför publicerar jag två recensioner istället, som jag skrev i våras men som först nu publicerats. Denna recension finns publicerad på svenska i RIG. Kulturhistorisk tidskrift grundad 1918, och översatt till engelska i senaste numret av Ethnologia Scandinavica.

Interpreting the brain in society
Cultural reflections on neuroscientific practices
Kristoffer Hansson & Marcus Idvall (eds.)
Arkiv Förlag, 2017
978-91-7924-293-0
167 sidor

För några år sedan skrev jag en uppskattande recension av boken The Atomized Body. The cultural life of stem cells, genes and neurons (Liljefors, Max & Lundin, Susanne & Wiszmeg, Andréa (eds.). Den bok som här ska resoneras är skriven av samma forskargrupp från Lund, och jag uppskattar denna bok minst lika mycket som jag uppskattar den förra. Efter genomgången av bokens innehåll ska jag förklara varför.

Boken är en antologi som skrivits av forskare knutna till forskargruppen The Cultural Studies Group of Neuroscience, som består av forskare från ämnena etnologi, konsthistoria och visuella studier. Argumentet för att skriva denna kulturvetenskapliga bok är lätt att förstå och stämma in i. Kulturellt relaterade, existentiella frågor om medvetandet samt liv och död, är allt för viktiga för att lämna helt och hållet i händerna på neurovetenskapen. Liksom The Atomized Body är detta en bok där erfarenheter hämtade från tvärvetenskapliga sammanhang analyseras. Boken består av sju kapitel och två efterord, med följande innehåll:

Kapitel 1: A different kind of engagement: P.C. Jersild’s novel A Living Soul (Kristoffer Hansson)Bokens första kapitel är till dels en fortsättning på den ganska korta, men kärnfulla och informativa inledningen. Här är utgångspunkten för analysen författaren P.C. Jersilds roman A Living Soul, från 1988, som handlar om en hjärna som opererats ut ifrån kroppen och som lever i en skål, uppkopplad till en rad instrument. Berättarrösten i boken är hjärnan, vilket gör den perfekt som underlag för analys av just hjärnans plats och roll i dagens samhälle. Författaren introducerar i detta kapitel många av de begrepp och dilemman som behandlas i övriga kapitel, vilket visar att detta är en väl integrerad och tematiskt sammanhållen antologi, alltså inte bara en samling texter om liknande ämnen sammanfogade till en mer eller mindre fungerande helhet. Den bärande tanken i kapitlet är att ny teknik ger upphov till ny kunskap, här i form av nya representationer av hjärnan, och helt nya sätt att se på liv och död. I och med tekniska landvinningar inom medicinen kom dödsbegreppet att diskuteras, därmed kom inte bara vetenskapen utan även livet i sig självt att politiseras, vilket tvingat fram helt nya etiska dilemman som måste hanteras. Neurovetenskapen klarar inte detta på egen hand. Därför är tvärvetenskap så viktigt.

Kapitel 2: Pathological creativity: How popular media connect neurological disease and creative practicies (Peter Bengtsson och Ellen Suneson)
Nästa kapitel handlar om hur hjärnan representeras i populärkulturen, som ofta använder sig av och sprider daterade föreställningar om vetenskaplig kunskap, i detta fall om kreativitet som i många TV-serier (både fiktiva och dokumentära) förknippas med psykisk sjukdom. Fokus i artikeln riktas mot hur förmedlingen av dessa mer eller mindre felaktiga insikter påverkar allmänhetens uppfattning av vad som friskt och sjukt samt normalt och onormalt ifråga om kognitiva egenskaper. Vetenskapliga kunskaper om komplexa relationer, fenomen och förhållanden förenklas ofta i populärkulturella framställningar, vilket är förståeligt och just därför viktigt att diskutera. Här i detta kapitel illustreras nyttan med humaniora på ett fint sätt. Författarna pekar på betydelsen av en väl utvecklad kritisk, analytisk förmåga bland allmänheten för att förhindra att vanföreställningar sprids och påverkar förutsättningarna för kommunikation av kunskap mellan vetenskapen och det omgivande samhället.

Kapitel 3: ’Biospace’: Metaphors of space in microbiological images (Max Liljefors)
Diskussionen i detta kapitel bygger på ingående analyser av olika aspekter av bilder tagna av bland annat neuroner, som presenteras på liknande sätt som himlakroppar. Även här varnas för förenklingar. Att bilder säger mer än ord är en klyscha, men författaren visar hur viktigt det är att vara medveten om kraften i visualiseringar av vetenskapliga resultat. Bilderna av fragment av hjärnan bidrar till att sprida och hålla vid liv föreställningen om att medvetandet (och även kunskapen) går att lokalisera till en specifik plats, vilket forskningen om hjärnan visar inte stämmer. Med hjälp av begreppet biospace (som enkelt kan sägas handla om hur, i detta fall hjärnan, representeras estetiskt och frikopplat från resten av kroppen) diskuteras hur bilderna skapas och presenteras för allmänheten samt hur sättet att komponera bilderna påverkar kunskapen om och förståelsen av livet och verkligheten. Författaren fokuserar på hur bilderna skapas och på det som är frånvarande i dem, liksom på hur bilderna förmedlar en föreställning om att kunskapen om verkligheten kommer till oss i ren form, när mycket istället talar för att alla bilder både illustrerar och konstruerar våra föreställningar om verkligheten.

Kapitel 4: Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work (Andréa Wiszmeg)
Nästa kapitel bygger på ett etnografiskt fältarbete i ett biomedicinskt laboratorium där olika forskares olika sätt att arbeta med det biomaterial som undersöks analyseras. Syftet med analysen är att skapa bättre förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör. Författaren testar här ett alternativt perspektiv som är diffraktivt istället för reflexivt och som handlar om att inte ta skillnad för given utan undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Detta perspektiv har utvecklats för att synliggöra den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar kunskap och är ett viktigt humanvetenskapligt bidrag till vetenskapen. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. Med detta perspektiv talar mycket för att en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår kan utvecklas och även hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre.

Kapitel 5: Mixed emotions in the laboratory: When scientific knowledge confronts everyday knowledge (Kristoffer Hansson)
Här analyseras forskares upplevelser av att kommunicera forskningsresultat med anhöriga och patienter med Parkinsons sjukdom, om. Fokus riktas mot vad som händer med kunskapen i mötet mellan forskarna och allmänheten. Utgångspunkten för analysen är att ingens kunskap kan sägas vara mer värd än någon annans. Det är inte forskarna som bestämmer vad som kan passera som och därför ska anses vara relevant kunskap. Begreppet bio-objekt (som är ett kunskapsobjekt öppet för olika tolkningar i olika kontexter), används för att visualisera kunskapens föränderlighet och instabilitet. Kunskapen om, i detta fall hjärnan är inte fixt och färdig. Den vetenskapliga kunskapen om objekten som analyseras i labbet är en annan än allmänhetens kunskap om och syn på samma objekt. Dessa olika kunskapsformer interagerar, och hur detta går till illustreras på ett fint sätt genom författarens analys av forskarnas berättelser om hur de hanterar känslorna som mötet med patienter och deras anhöriga väcker där nya och lovande rön ofta väcker förhoppningar som forskarna inser är svåra att infria. Här visas på ett bra sätt hur kropp och känslor många gånger kan vara lika viktiga aktörer i skapandet av kunskap som forskarkompetens och vetenskapliga instrument. Upplevelsen av kunskapen om Parkinsons sjukdom skiljer sig åt beroende på om man är patient, anhörig eller forskare. Och detta är så klart viktigt att förstå för att utveckla kommunikationen av vetenskapliga insikter till allmänheten.

Kapitel 6: Meetings with complexity: Dementia and participation in art educational situations (Åsa Alftberg och Johanna Rosenqvist)
Nästa kapitel handlar också om patienter som deras upplevelser. Utgångspunkten för analysen är etnografiska observationer av ett musealt konstprojekt där demespatienter guidas i en konstutställning. Här undersöks dels vad som händer i mötet mellan forskarna, museipersonalen och patienterna, dels hur menings skapas i mötet. Fokus riktas mot synen på och upplevelsen av individualitet, eftersom demens anses vara ett slags social död där den drabbade berövas sin subjektivitet. Poängen är att deltagande och interaktion bygger på social inkludering, och kunskapen som analysen av mötena ger leder till fördjupad förståelse för hur personlighet skapas och hur den hänger samman med och förankras i kroppen.

Kapitel 7: Taking part in clinical trials: The therapeutic ethos of patients and public towards experimental cell transplantations (Marcus Idvall)
Bokens sista analytiska kapitel handlar om och syftar till att identifiera olika etiska dilemman som kan uppstå när människor deltar i medicinska experiment. Intresset i artikeln handlar om det terapeutiska etos som uppstått där och när det väcks ett hopp bland deltagarna i experimentet om att behandlingen ska leda till framgång i utvecklingen av botemedel. Undersökningen handlar om hur detta etos utvecklas och utrycks av deltagare och analysen visar att det utgör en komplex mix av tankar, känslor, attityder och argument som formar andra sätt att relatera till biomedicinsk forskning i allmänhet och till kliniska experiment i synnerhet. Här blir det extra tydligt att naturvetenskapen saknar metoder för att förstå människors tankar och känslor. Varken humaniora eller naturvetenskap sitter inne med några definitiva svar, därför är tvärvetenskap så viktigt.

Efterorden är skrivna av Malin Parmar, som är professor i cellulär neurovetenskap och Aud Sissel Hoel som är professor i mediestudier och visuell kultur. Båda arbetar tillsammans i eller i nära relation till forskarna som skrivit övriga artiklar och deras tankar och perspektiv på innehållet knyter ihop den ovanligt väl sammanhållna antologin på ett fint sätt och illustrerar hur viktigt det är att mötas över ämnesgränser för att både utveckla kunskap och för att analysera tolkningar av vetenskapliga rön från olika perspektiv. Parmar avslutar sitt efterord med följande ord: ”And together, we will steer away from alternative scenarios where the findings are used inappropriatly and without benefit for society and patients.” Jag tycker de orden illustrerar känslan som innehållet i boken som helhet förmedlar. Som en röd tråd genom alla artiklarna finns fokus på dialog och uppmaningarna till ömsesidigt lyssnande.

Antologin bygger på humanvetenskaplig, hermeneutiskt, tolkningsinriktad forskning, men det som studeras är naturvetenskapliga praktiker och bilder av neurovetenskapliga forskare och forskningsresultat. Kunskapen som förmedlas uppstår i olika typer av möten och praktiker, så att säga i mellanrummen som alltid är mer eller mindre öppna. Jag är själv mycket intresserad av tillvarons alla möjliga och omöjliga mellanrum, och i antologin står verkligen mellanrummen i fokus. Det är där som kunskapen uppstår och förändras. Ingen äger mellanrummen men alla påverkar dem. Därför är det så viktigt att undersöka dem, och därför uppskattar jag boken så mycket.

Författarna visar hur mycket kunskap som riskerar att gå förlorad om man inte möts över ämnesgränser med ett öppet och kritiskt sinne samt med kunskapen och samhällets bästa för ögonen. Alla författare visar på sitt sätt och med olika exempel hur viktigt det är att lyssna på allmänheten och patienterna, vilket jag ser som humanioras styrka och viktigaste bidrag till vetenskapssamhället. Alla som deltar forskning eller engagerar sig i frågorna som beforskas är medskapare av kunskapen som aldrig är ren eller perspektivoberoende. Även media och populärkultur bidrar till bilden av forskaren och vad vi vet, därför är inte analyser av populärkultur triviala eller meningslösa, de är lika viktiga som naturvetenskapliga studier av hjärnan.

Bokens största värde, förutom kunskapen som förmedlas i de olika kapitlen och påminnelsen om vikten av tvärvetenskap, är att den visar vilken kraft och vilket värde det finns i den idag många gånger styvmoderligt behandlade kulturvetenskapen.

Lerum/Trollhättan
Eddy Nehls

Recension av: Historcial Changes in Alcohol Contacts acrss the Swedish-Norwegian Border

Jag har svårt att fokusera på annat skrivande idag, eftersom arbetet med kulturteoriboken gick så bra igår och jag vill stanna kvar i det flow jag arbetade upp. Därför publicerar jag två recensioner istället, som jag skrev i våras men som först nu publicerats. Denna översattes till engelska och finns med i senaste numret av Ethnologia Scandinavica.

Historcial Changes in Alcohol Contacts acrss the Swedish-Norwegian BorderAnders Gustavsson
Novus Press, Oslo, 2019
978-82-8390-010-1
61 sidor

Som kulturvetare med intresse för alkohol- och droger var det med stort intresse jag grep mig an uppgiften att recensera etnologen Anders Gustavssons bok om gränshandeln mellan Norge och Sverige, med särskilt fokus på alkohol. När jag fick boken i min hand väcktes en massa gamla minnen från min studenttid till liv. Boken är på knappt sextio sidor och även om den är inbunden liknar den på många sätt häftena som användes på kurserna i etnologi, i Göteborg på 1990-talet, som handlade om olika kulturhistoriska och folkloristiska företeelser. Gustavsson håller med andra ord liv i en gammal fin etnologisk tradition.

Studien är beskrivande och har ett klassiskt etnologiskt berättande anslag, och tar sin utgångspunkt i traditionella etnologiska källor där man kommer nära människorna och deras upplevelser. Någon teori finns inte, men saknas inte heller. Jag läser boken som en kulturhistorisk studie av möten över tid mellan människor som separerats av en nationsgräns vilken påverkar vardagen och livet av beslut tagna i respektive land. Studien har alltså relevans även utanför det studerade ämnet. Greppet att följa en aktör eller ett fenomen och låta alkoholens rörelser över gränsen stå i fokus är både lysande och belysande i all sin enkelhet, eller kanske just därför.

Norge och Sverige är på många sätt lika varandra, men Gustavsson visar effektivt hur stora skillnaderna är och hur rörelserna av alkohol och andra varor växlat över tid beroende på växlingskurser, lagändringar, strejker och subventioneringar i respektive land. Därför handlar boken inte bara om alkohol, eller om handel i en gränsregion, nationell kultur eller något annat avgränsat fenomen. Jag läser den som en studie av kulturell komplexitet.

Boken är inte uppdelad i kapitel, det är snarare ett antal teman som betas av kronologiskt. Gustavsson diskuterar inledningsvis projektet som sådant och dess fokus dels på livet i gränsregioner, dels på alkohol. Sedan diskuteras rörelser över gränsen med utgångspunkt i minnen och berättelser: Arbetsinvandring från Sverige till Norge under det sena 1800-talet inom framförallt stenhuggeri, liksom rörelser av varor (kött och andra lantbruksprodukter). Mellan 1916 och 1927 hade Norge förbud mot alkoholförsäljning, vilket ledde till smuggling från Sverige till Norge. Här i detta stycke finns många målande berättelser hämtade från folkminnesarkiv liksom en del bilder som förmedlar en fin känsla för stämningar. Under andra världskriget var gränsen mellan länderna stängd, men viss rörelse förekom, liksom smuggling av mat och alkohol. Innan andra världskriget var det främst svenskar som förde varor och arbetskraft in i Norge, men efter kriget vänder rörelseriktningen och smugglingen ökar i omfattning. Under 1950- och 60-talen handlade svenskarna socker och margarin i Norge som vid den tiden subventionerade dessa varor. På senare år, vilket studien fokuserar mest på, har det huvudsakligen handlat om norrmän som åker till Sverige för att köpa alkohol och för att festa. På senare tid har svenskar återigen åkt till Norge för att arbeta.

Jag har egentligen bara en enda invändning, eller egentligen är det en fundering. Varför är boken skriven på engelska? Eftersom det inte finns några ambitioner att resultaten ska vara generaliserbara (och det ser jag heller inget behov av) hade fler troligen kunnat läsa och ta till sig berättelserna om resultaten presenterats på svenska.

Lerum/Trollhättan
Eddy Nehls

Låt oss lyfta blicken och studera Big history

På min väg mot vishet söker jag bildning i första hand och kunskap i andra. Fakta och information samlar jag så klart också på mig, men ifråga om dessa aspekter av vetande är det viktigare att släppa taget och göra sig av med insikterna än att hålla fast vid dem, eftersom tillvaron förändras hela tiden. Alldeles för många gör tvärtom idag, dels för att begäret efter säkerhet är så starkt, dels som ett slags eftergift för den generella pressen på effektivisering. Ju mer jag lär mig och ju mer erfarenhet jag samlar på mig, desto klokare framstår det att INTE vara strateg eller söka genvägar i jakten på insikter att använda i strävan efter att skapa ett gott liv. Det finns nämligen varken en rak eller en enda väg till fördjupad förståelse för livets och verklighetens komplexitet. Och bildning är som sagt det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Till människans storhet här att hen INTE är en maskin som lagrar information och automatiserar processer.

Livet och tillvaron är fylld av både komplicerade och komplexa problem, liksom blandformer. Och om det inte bara är svar man söker, utan verkligt viktiga och användbara insikter som hjälper en förstå är det viktigare att lära sig skilja på olika typer av problem och att skaffa sig en växande uppsättning verktyg att tänka med, än att samla på sig så mycket väl underbyggd fakta som det går. Det är nämligen bara komplicerade problem som kan lösas med hjälp av fakta och evidens. Komplexa problem kan inte förstås genom att fokusera på detaljerna för att därifrån bygga upp en förståelse för helheten. Komplexa problem kräver ett helt annat angreppssätt för att bli begripliga; det är genom att zooma ut och skaffa sig perspektiv, eller genom att göra problemet STÖRRE som något slags förståelse kan nås. Det är genom att skaffa sig perspektiv man lär sig vilka strategier som är tillämpliga i vilka sammanhang. Genom att skaffa sig perspektiv lär man sig även att det är minst lika viktigt att vara ödmjuk och ibland kunna ändra åsikt och byta metod.

Sedan 1980-talet har behovet av den här typen av kunskap och förståelse lett till framväxten och utvecklingen av ett helt nytt vetenskapligt fält kallat Big history En av företrädarna för fältet är David Christan, vars bok Berättelsen om allt: 13, 8 miljarder års historia, jag ägnat alldeles för lång tid åt att läsa. Jag ville inte slarva utan läsa noga. Och eftersom mitt liv som lektor ser ut som det gör och det finns alldeles för mycket som måste göras på alldeles för kort tid och det dessutom fokuseras allt för mycket på detaljer, regler och kontroll, det vill säga tillvaron är allt för fragmentiserad, har jag varit hänvisad till småstunder här och där och det har ibland gått dagar mellan tillfällen jag kunnat stjäla till mig en stud att läsa och reflektera över det jag läst. Mitt högst personliga bildningsprojekt, vilket i början av min akademiska karriär sammanföll med mitt arbete, har idag allt mer förpassats till en fritid som krymper i takt med att allt fler av de, för den akademiska och intellektuella utvecklingens skull, nödvändiga uppgifterna, förläggs dit. Nåväl, jag vill inte gnälla, men det kändes påkallat att visa konsekvenserna av olika sätt att se på kunskap, människor och tidsanvändning. Det var dock boken jag ville tipsa om och dess innehåll jag ville reflektera över. Så här presenteras den på Adlibris:

Kan vi förändra vårt sätt att se på världen, universum och vår egen existens genom att betrakta helheten? Det här är Berättelsen om allt: från Big Bang till framtiden, via de första stjärnorna, jordens födelse, dinosaurierna, människans uppkomst, istider, jordbruk, månlandning och globalisering.

Som jag förstår det har historieämnet förändrats sedan jag gick i skolan. Vi började med stenåldern och betade av stadierna kronologiskt under mellanstadiet för att ägna högstadiet åt 1900-talet, som därigenom placerades in i ett sammanhang. Idag förstår jag det som att man fokuserar på den senare tidens historia. Jag märker i alla fall att många studenter som kommer till högskolan idag saknar kunskap och förståelse för historia som ett slags process och helhet. De kan en del om utvalda detaljer, men saknar överblicken. Denna bok fokuserar på helheten och processen och skapar därmed ett slags struktur att hänga upp detaljerna på, vilket mycket talar för att den mänskliga hjärnan behöver för att bygga upp förståelse och insikt. Att stapla fakta på varandra och kontrollera att man har koll på detaljerna leder inte till bildning, vilket är människans sätt att förhålla sig till kunskap bearbeta fakta; till skillnad från datorer som lagrar enorma mängder information som processas enligt på förhand bestämda algoritmer.

De flesta historiker studerar avgränsade tidsperioder, specifika datum, individer och dokument. David Christian studerar i stället hela historien och tar med läsaren på en vild resa genom de 13,8 miljarder år som vi känner till som vår historia. Han fokuserar på milstolpar och belyser de dolda trådar som binder allt samman för att förklara varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Med klargörande insikter i vårt universums ursprung, livets uppkomst och människans framväxt, ger Berättelsen om allt en helt ny förståelse för vår plats i kosmos.

Lyfter man blicken bort från enskilda kungar, samhällen, länder och utvalda detaljaspekter av historien framträder en helt annan bild och förståelse för helt andra saker. Big history ger oss andra kunskaper och en annan förståelse för den förändring som historien och kultur ytterst utgör. När jag läser Christans bok är det förståelse för förändringens logik jag får, inte detaljkunskaper om enskildheter som i det stora hela inte spelar särskilt stor roll. Vem som gjorde var med vem avgör inte historien. Christian ger oss historien om och identifierar nio steg av ökande komplexitet. Big bang är det första steget. Stjärnor och galaxer det andra och tredje. Molekyler är det fjärde. Livet är steg fem. Det handlar om trappsteg och som spelet mellan ordning och entropi. Trappsteg sex utgörs av människan och den mänskliga hjärnan. Trappsteg sju representeras av jordbruket. Vi befinner oss idag på trappsteg åtta som representeras av antropocen. Boken avslutas med en reflektion om framtiden där författaren är tydlig med att den aldrig går att förutsäga.

Historien som läggs fram i boken handlar om energi och om kollektivt lärande. Tre aspekter av livet som INTE är unika för människan som därför inte kan betraktas som skapelsens krona. Det jag känner mest av allt när jag läser är ödmjukhet inför komplexiteten och hur lite jag vet samt hur lite vi människor faktiskt vet, trots (eller kanske just därför att) vi förfogar över enorma mängder fakta och information. Diskussionerna om klimatet som handlar om vilken lösning som är bäst, fast som egentligen handlar om hur lite vi som lever i västvärlden behöver förändra vår livsstil, skulle må bra av följande perspektivgivande och tänkvärda insikt.

På de 200 år som har gått sedan år 1800 har antalet människor ökat med över sex miljarder. Varenda av dessa människor har behövt mat, kläder, bostad och arbete, och de flesta har också behövs utbildning. Att på bara 200 år få fram resurser till ytterligare sex miljarder människor var en enorm utmaning. (s. 253f) 

Med fördjupad förståelse för livet på jorden SOM HELHET och som del av en historia som sträcker sig enormt mycket längre än det ögonblick som mänskligheten befunnit sig på jorden förstår man hur lite vi vet och hur orimliga lösningarna som diskuteras idag faktiskt är. Vi har skapat ett maskineri som är långt större och mer komplext än någon av oss kan förstå, än mindre styra. 

Vi står inför en tydlig utmaning som art. Kan vi bevara det bästa av det goda antropocen och undvika farorna med det onda antropocen? [Det vill säga] Kan vi fördela energin och resurserna mer rättvist och undvika katastrofala konflikter? Och kan vi, likt de första levande organismerna, lära oss att använda mindre och subtilare resursflöden för att klara detta? Kan vi hitta en global motsvarighet till de fint kalibrerade protonpumpar som driver alla celler idag? Eller kommer vi att fortsätta förlita oss på energi- och resursflöden som är så stora att de till slut kommer skaka sönder de fantastiskt komplexa samhällen som vi ägnat de senaste 200 åren åt att bygga upp? (s. 268f)

Christian ställer mot slutet av boken en fråga som saknar givet svar, men som jag anser att mänskligheten har ett ansvar att reflektera över:

Har vi redan uppnått en komplexitetsnivå som helt enkelt övergår vårt förstånd? (s. 276)

Utan den vishet och bildning som går förlorad när allt mer fokus riktas mot detaljerna finns ingen möjlighet att nå förståelse för vad som krävs för att klara av att lösa alla de (av människor skapade) problem som utgör ett hot mot både mänskligheten och livet på jorden. Vi kan dessutom inte säga att vi inte visste vilken effekt vårt sätt att tänka och leva har på klimatet och förutsättningarna för liv på jorden. Christian lyfter fram ett citat från mars 1968 som Robert Kennedy yttrade i ett tal han höll strax innan han mördades:

I bruttonationalprodukten inräknas luftföroreningar och cigarettreklam och ambulanser som rensar upp efter blodbaden på våra motorvägar ... nedhuggna redwoodträd och alla de naturens under som går förlorade i städernas kaotiska utbredning ... Däremot räknas inte våra barns hälsa, kvaliteten på deras utbildning eller glädjen i deras lek. BNP omfattar inte skönheten i vår poesi eller ... skärpan i vår allmänna debatt eller våra tjänstemäns integritet ... Kort sagt: BNP mäter allt utom det som gör livet värt att leva. (s. 281)

Christian talar dock inte om enskilda människor, han talar om och riktar blicken mot: Noosfären, som jag skulle vilja skriva om här i ljuset av boken jag rekommenderar. Inser dock att jag inte hinner det. Jag har ett seminarium jag måste förbereda, så jag avslutar genom att citera vad jag skrev 2012, om just noosfären (med utgångspunkt i en annan bok).

För några år sedan läste jag Teilhard de Chardins bok Fenomenet människan. Blev inspirerad till detta efter att ha läst Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Kroppsmaskinerna. Det som väckte mitt intresse för den franske jesuitpatern var hans begrepp Noosfären som Bard och Söderqvist nämner i Kroppsmaskinerna. Om honom står att läsa på Wikipedia:

Teilhard de Chardins bestående betydelse ligger inom den andliga och metafysiska reflektion av mycket originellt slag som han utvecklade beträffande utvecklingsläran och materiens relation till anden. Charles Darwins utvecklingslära, Vladimir Vernadskijs geologi och den kristna skapelsetron förenas av honom i en holistisk vision av ”det mänskliga fenomenet.” Detta uppfattar han som en utvecklingsetapp som leder till ”noossfären” (från det grekiska ”noos”, medvetande eller sinne). Denna ”sfär” förbereder i sin tur ankomsten av en gestalt som han kallar ”den kosmiske Kristus.” Den yttersta spetsen på all evolution är ”omegapunkten.”

Relationen mellan Ande och Natur. Den är lockande. Gregory Bateson har skrivit en mycket tankeväckande bok som heter just Ande och Natur, en nödvändig enhet, där han sammanfattar sitt livsverk. Batesons forskning, som bedrevs i skärningspunkten mellan naturvetenskap och humaniora handlade just om relationen ande och natur. Det var delvis därför jag lockades av Teilhard de Chardin och hans tankar om Noosfären, och det är det begreppet som denna bloggpost handlar.

Först måste bara några viktiga saker klargöras. Teilhard de Chardins metafysik finner jag mycket tankeväckande, men allt han skriver om kan jag inte ställa upp på. Hans kristna budskap lämnar jag därhän. Och tron på att det finns en teleologi i världen som leder evolutionen i riktning mot "omegapunkten" det finner jag besvärande. Det kan jag inte ställa upp på. Men hans tankar för övrigt om fenomenet människan är tankeväckande, och begreppet Noosfären är användbart. Med dessa reservationer kastar jag mig ut.

Världen kan, om man väljer att se på den med detta tankeverktyg (för det är vad jag skriver om och är intresserad av, verktyg att tänka med hjälp av), delas in i tre sfärer: Biosfären, Noosfären och Teknosfären.

Biosfären är den tunna hinna på jordens yta där allt levande finns och verkar i en ömtålig balans. Evolutionen förändrar och frambringar livet på jorden, i en icke-linjär, stokastisk process av blivande. Allt levande samverkar och är beroende av vartannat och påverkas ömsesidigt, även om människan kan sägas vara jordens herre. Människan är till 100 % en biologisk varelse, men, och det leder oss över och in i nästa sfär, hon är samtidigt till 100 % en kulturell varelse.

Och kulturen hör delvis, men inte uteslutande till Noosfären som är meningen ansvaret och tänkandets dimension. Frågor som: Vad är sant, skönt, rätt, gott, heligt?  hör hemma i denna sfär. Alla immateriella artefakter hör till Noosfären, som går in i, ut ur och som samverkar med nästa sfär eller dimension av liv på jorden. Teknosfären som utgörs av materiella artefakter. Samhällen, Världens högsta hus, längsta bro, djupaste gruva, största torg och så vidare, hör till Teknosfären.

Alla tre är aspekter av mänskligt liv, och vill man förstå människan måste alla tre beaktas. Biosfären och Teknosfären, vill jag hävda, är välbeforskade områden. Men Noousfären är styvmoderligt behandlad, och framförallt samverkan och interaktionen mellan dimensionerna är sorgligt underbeforskad. Här finns mycket att göra, och med hjälp av insikten om att det finns en avgränsad dimension dit forskningsfokuset kan riktas underlättar det arbetet.

Noo-/teknosfären kan sägas vara den del av jordens yta som bearbetats av människan, i hennes ständiga strävan efter att finna sig till rätta på jorden och i livet. Mänskliga verksamheter, både tankemässiga och mer handfasta avsätter spår. Ibland föregår tanke handling, och bland föregår handling tanke. Det sker ett ständigt växelspel mellan dessa dimensioner och det går inte att med bestämdhet avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Uppdelningen gör det emellertid enklare att förstå vad vi har att göra med.

För mig fungerar ovanstående tankar som ett slags påminnelse om att det inte finns ett och ett enda svar på frågor som rör livet, samhället och kultur. Det fungerar också som illustration till ett annat begrepp, multiplicitet, som är en sammansatt enhet som finns och verkar i världen (bestående av komponenter som utgörs av både materia och immateriella aspekter), men som inte kan bestämmas närmare än genom insikten om att den är uppbyggd av fler än EN men färre än MÅNGA delar. Närmare än så går det inte att komma en definition av ett mänskligt fenomen. Det är ett sätt att beskriva och förstå komplexitet. Det behövs och är viktigt att utgå från, en definition och detta är mitt förslag.

Se dig omkring. Överallt, inne som ute, finns den Noosfären. Den går inte att ta på, men den avsätter tydliga spår i världen, överallt. Tankar och kultur är aspekter av Noosfären, och dessa är lika viktiga för att förstå människan som teknologin, biologin och den fysiska världen. Alla aspekterna behövs för att lägga livets pussel. Ibland kan man få för sig att det bara behövs en enda pusselbit, Higgs boson. Men det räcker att se sig omkring i världen, och det behövs ingen doktorsgrad eller ens högskolestudier, för att förstå att det finns mer än beräkningsbara partiklar i världen. Alla bitar behövs och är lika viktiga för att kunna lägga pusslet.

När skall politikerna som ansvarar för forskning- och utbildningsfrågor inse detta fact of life och omsätta insikten i handling?

Att TÄNKA på när man skriver uppsats

Igår skrev jag om studenters problem med att förstå varför man refererar, och jag fortsätter på det spåret idag, men här fokuserar jag på vägar fram. Jag må låta uppgiven ibland och det blir många texter om problem, men den dagen då jag inte längre tror på studenternas förmåga och högskolan som institution kommer jag att sluta som lärare och forskare. Jag är långt ifrån att ge upp och jag kämpar ständigt för att utvecklas och finna nya sätt att möta studenterna där de är för att fånga deras intresse och hjälpa dem tänka självständigt. Förstår man varför kommer hur av sig själv.

Det finns lika många olika sätt att skriva en uppsats som det finns ämnen och forskare, därför blir det fel om man följer manualer och riktlinjer till punkt och pricka. Problemet är att studenterna läser anvisningar som om de vore kokböcker. Därför säger jag allt oftare att de INTE ska läsa manualerna så noga; tänk själv och uppstår det problem kan ni konsultera anvisningarna, säger jag. Det går inte att skriva en bra uppsats om man inte har en egen, grundad uppfattning om varför man genomför undersökningen; man måste vilja veta något själv, inte bara få godkänt på uppgiften.

I höst har jag skrivit och delat ut ännu en text där jag säger i princip samma sak som jag brukar säga, fast på lite nya sätt. Det är ett slags manual till manualerna, ett försök från min sida att främja förståelse för vikten av självständigt, kritiskt uppsatsskrivandet och VARFÖR genom att fokusera på vad man bör tänka på i respektive avsnitt av uppsatsen. Jag delar med mig av texten och tankarna, som jag brukar. Tankarna är allmängiltiga och bör fungera även på andra utbildningar än den företagsekonomiska som jag undervisar på. Ordningen på rubrikerna är inte det viktiga men delarna måste finnas med och frågorna måste adresseras på något sätt. 

Principer för arbetet med uppsatsen

Viktigt att tänka på: Uppsatsen är er redovisning av ert självständiga (forsknings) arbete, och ni förväntas komma med ny kunskap som är presenterat på ett sätt som gör det möjligt för läsaren att både förstå och kritiskt granska hur kunskapen skapats.

Uppsatsskrivande är en process och det går inte att jobba ikapp på slutet, vilket kanske fungerar när man skriver en tenta.

Handledning krävs för att lära sig förstå och behärska konsten att skriva vetenskap, och den utgår alltid från texten och fokuserar på innehållet. All formalia finns tydligt redogjord för i anvisningarna som bedömningen sedan bygger på.

Vad måste innehållet under respektive rubrik leva upp till?

Inledning/bakgrund: Fånga läsarens intresse för ämnet och för er studie. Förklara sådant som behövs för att förstå undersökningen och era resultat.

Problemdiskussion: Argumentera för behovet av den kunskap er studie kan bidra med. Varför är det viktigt att undersöka det ni vill undersöka?

Syfte: Vad ska undersökas? Fokusera på det ni vill veta.

Metod: Börja med att resonera kring vilket typ av kunskap ni behöver för att leva upp till syftet. Diskutera därefter vilka tänkbara metoder som finns och som skulle kunna ge er den kunskapen.

Argumentera därefter för alla val och överväganden som ni gjort och som lett fram till den metod ni använt er av för att uppnå syftet med er undersökning.

Hur ser det insamlade materialet ut? Hur många intervjuer? Hur långa? Hur många sidor transkriberad text? Ge läsaren en bild av underlaget som analyserats.

Forskningsetik: Hur har ni tänkt och arbetat för att leva upp till Vetenskapsrådets etiska regler för forskning?

Källkritik: Diskutera ert materials (den insamlade empirins) kunskapsvärde. Vad går att säga med hjälp av en analys av materialet?

Validitet och reliabilitet? Hur har ni förvissat er om att er undersökning handlar om det som angivits i syftet, och hur har ni tänkt och agerat för att resultatet ska bli så tillförlitligt som möjligt?

Teori: Hur har framstående forskare på området TÄNKT kring det ämne ni ska studera? Vilka olika teorier finns och vad skiljer dem åt? Diskutera likheter och skillnader och förklara för läsaren vad teorierna går ut på.

Tidigare forskning: Vad vet vi redan? Hur ser den aktuella forskningen på området ut? Redogör inte för vad ni har läst, beskriv fältet som helhet och peka på tydliga trender. Vilka är nyckelstudierna? Vilka metoder är vanligast, och vad kommer forskarna fram till? Det är INTE en tenta, tänk på det, det är en redogörelse för ert förarbete.

Empiri: Presentera citat och underlaget för analys, för att hjälpa läsaren att granska rimligheten i era resultat (tolkningen av materialet). Ge en rättvisande bild av materialet som helhet. Här ska materialet tala och det får inte finnas några tolkningar eller analyser.

Analys/resultat: I en kvalitativ studie är det ANALYSEN (tolkningarna) som är resultatet, tänk på det. Och det är genom att använda teorin som man får uppslag till tolkningar, vars rimlighet sedan stärks med hjälp av kopplingar till tidigare forskning. Tänk även på att DETTA är uppsatsens enskilt viktigaste del. Här redovisar ni ert kunskapsbidrag!

Sammanfattande slutdiskussion: Vad kommer ni fram till i er studie? Återknyt till syftet och visa upp ert kunskapsbidrag.

Källförteckning: Här ska alla källor och referenser som hänvisas till i uppsatsen presenteras på ett överskådligt sätt, i bokstavsordning. Tänk på att intervjutranskriberingar också är källor. Skilj på tryckta och otryckta källor. Hänvisningar till hemsidor kan göras under en rubrik: Internetkällor, men alla artiklar och böcker ska anges enligt Harvard (Efternamn, förnamn, tryckår. Titel kursiv om det är en bok och inom ” om det är en artikel. Förlagsort: Förlag).

Slutligen

Resultatet rättas inte, det finns inget facit och få måsten och förbud; uppsatsen bedöms med hänsyn tagen till vilka argument ni lutar er mot när ni presenterar resultatet.

Korrekturläs texten noga, flera gånger, innan ni lämnar den ifrån er, både inför handledarens och opponenternas läsning och den slutliga bedömningen.