Om våndan av att släppa taget om sitt livsverk

Skrivande är skapande, i alla fall för mig. Jag har ofta bara en vag idé i början, sen brukar jag ganska snabbt få ur mig ungefär den mängd text som i slutändan visar sig behövas. Sen går skrivandet in i en lång fas av redigering. Boken om mellanrummen har jag levt med länge nu. De första åren jobbade jag med dispositionen, jag kände mig för och la till och strök för att få ett bra flöde i texten och flyttade olika delar fram och tillbaka för att bygga upp en dramaturgi som hjälper läsaren förstå grundtankarna. Någon gång i våras, för ett drygt år sedan, började bitarna falla på plats och jag fick en annan blick för detaljerna och kunde fokusera mer på språket. Närmare femtio sidor har strukits sedan årsskiftet, vilket är svårt, men när man flyttat runt ett resonemang några gånger och testat tankarna i olika sammanhang utan att det känns riktigt bra måste man lyfta ut det. På slutet har en del resonemang tillkommit, men mestadels har jag jobbat med språket och rubrikerna. Nu har jag kommit till en punkt där känslan av att vara klar kryper sig på. Jag bestämde mig tidigt för att projektet får ta den tid det tar. Från början har jag sett på boken om mellanrummen som basen i en eventuell ansökan om professor och då går det inte att jobba mot en deadline. Jag brukar inte ha svårt att skiljas från mina texter, men denna bok har jag knutit an till på ett oväntat sätt. Det känns som en viktig text på riktigt. Nu på fredag släpper jag dock taget om texten och låter den leva sitt eget liv. Blir boken inte antagen på något av förlagen jag hoppas mest på ska jag gå igenom manuset en sista gång och sända den till några förlag jag tror kan vara intresserade. Och blir den inte antagen där heller lägger jag ut den på nätet. 

När jag skrev min avhandling hade jag bara en vag aning om vad jag gjorde och varför. Jag lyssnade på handledarna och alla som läste och kom med kloka synpunkter. Jag testade tankar, strök och ändrade på inrådan från andra, men det var som att orientera sig i ett mörkt rum med en blindkäpp. Den boken har av väldigt många olika skäl en särskild plats i mitt hjärta. När den kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen med böcker var jag enormt stolt. Sedan, ett tag efter disputationen, skämdes jag för dess brister. Idag känner jag dock värme, både för boken och den jag var när jag skrev den. Och jag lärde mig enormt mycket under åren som doktorand. Även om jag inte hade planerat för eller ens tänkt på tiden efter disputationen visste jag hela tiden att jag ville fortsätta med något annat. Jag sökte mig till akademin för kunskapens, eller egentligen bildningens skull, inte för att göra karriär. Att bli expert på lastbilsförare, eller ens maskulinitet eller genus lockade aldrig. Jag skriver och utvecklar kunskap för att lära, och det är lärandet som ger mitt liv mening, inga uppnådda resultat eller titlar.

Docentboken skrev jag mycket mer på egen hand och med ett lite större självförtroende, fast jag var fortfarande inte riktigt säker på ifall jag hade något att tillföra. Där kunde jag ta ut svängarna mer och jag såg projektet som ett sätt att lära mig förstå och hantera teori. Om det starkaste minnet knutet till avhandlingen är när jag öppnade bokkartongerna är motsvarande minne kopplat till boken om alkohol och droger när Daidalos svarade att de ville ge ut den. Det var en mörk och regnig hösttag i Trollhättan. Jag öppnade mailet med vånda. Beskedet om antagning kom under en jobbig tid i livet och känslan av lycka och lättnad var enorm. När jag tittar tillbaka på boken är jag fortfarande stolt över budskapet, men sättet det presenteras på besvärar mig lite. Idag hade jag skrivit annorlunda, men när en bok väl är publicerad får man leva med den. Tankarna har nått viss spridning, boken finns fortfarande att köpa och över 30 bibliotek har den till utlåning, men den faller tyvärr lite mellan stolarna. Tanken var att skriva akademiskt för en bredare allmänhet, men boken uppfattas nog för akademisk för allmänheten och för trivial för forskare. Dessutom finns det en stark föreställning i samhället om hur kunskap om droger ska presenteras, vilken jag tydligt bryter mot -- inte för sakens skull utan för att jag såg och fortfarande ser ett behov av den typen av text och ett annorlunda sätt att se på och samtala om droger.

Boken om mellanrummen har jag skrivit i en mycket tryggare förvissning om att jag faktiskt har något viktigt att säga som jag dessutom själv tror fullt ut på, vilket är ganska skrämmande för en sån som jag. Men med ålderns och erfarenhetens rätt kan jag hantera känslan av svindel, och jag känner mig mer än redo att möta kritiken. Jag är inställd på att bli refuserad, men hoppas så klart att boken ska antas på något förlag och att den ska nå spridning. Jag vet att det jag har att säga är viktigt för samhället, demokratin och kunskapen och bildningen. Docentbokens intentioner, som jag där inte riktigt lyckades förverkliga, har jag jobbat massor mer. Det betyder dock fortfarande inte att läsarna är mottagliga för budskapet eller förstår vad jag menar och varför jag skriver som jag gör. Möjligen lyckas jag här skriva fram de akademiska aspekterna lite tydligare och jag tror att innehållet kan och kommer att uppskattas av mina forskarkollegor och kanske även en del studenter. Ambitionen har varit att skapa förutsättningar för en bättre förståelse för det mellanmänskliga och till synes triviala, alltså det som tas för givet och därför inte uppfattas som relevant, trots att det är just dessa aspekter av tillvaron som formar samhället och skapar förutsättningarna för förändring. Omvägar till kunskap. Försök till formulering av en mellanrummens filosofi, är mitt livsverk och mitt bidrag till kunskapsutvecklingen i kulturvetenskap i allmänhet och etnologi i synnerhet.

Anledningarna till att det är svårt att släppa taget om boken är många. Prestationsångest eller perfektionism har dock inget med saken att göra, vilket det faktum att jag publicerat tre ganska ofärdiga skisser till boken på nätet, som jag dessutom marknadsfört på sociala nätverk, visar. Jag har aldrig varit rädd för att blotta eller göra bort mig. Däremot har det gått upp för mig här under de sista veckornas intensiva arbete att boken kommit att representera ett slags drömvärld för mig. När jag skriver är jag precis där jag vill vara och både kan och får göra det jag vill och tror på helt och hållet på mitt eget sätt, vilket allt mer kommit att bli en förutsättning för att jag ska orka med förändringarna av högskolan, som blir allt mindre akademisk och intellektuellt utmanande för varje år som går. Att skriva är att kasta sig ut i ett akademiskt samtal som kräver min fulla uppmärksamhet och där jag måste prestera på toppen av min intellektuella förmåga. När jag sätter punkt nästa fredag och skickar iväg mitt livsverk vet jag att oddsen är små att boken ska antas. Det är ju ingen lärobok som kan krängas till studenter, och jag är inte känd, dessutom är boken teoretisk och innehållet bitvis ganska abstrakt. Det kommer att bli tomt på samma sätt som när barnen flyttade hemifrån, men jag har nya projekt på gång och ska fokusera på läroboken om kunskapsteori, så det känns inte oöverstigligt jobbigt. Men det är inte utan att jag drabbas av studentens allvar. För första gången i livet skickar jag iväg något som jag vet att jag bottnar i på riktigt, det är både skrämmande och tillfredställande.

Fortsättning följer ...

Sagans eviga vishet

Minnet spelar en spratt ibland. Man ska akta sig för att lita på minnet, både det egna och det offentliga. Ändå är det till minnet man är hänvisad i vardagen. Människans minne är just mänskligt. Människan är ingen maskin. Det är viktigt att påminna sig om. Minns en bonad i ett kök som jag glömt vilket, men det är inte det viktiga: Lär sig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag ville peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om en sak, om att komma ihåg. Det handlar lika mycket om att rensa, glömma. Hur kan man annars hantera och gå vidare i livet? Att älska, glömma och förlåta är tre mänskliga egenskaper som pekar framåt, mot ökad hållbarhet.

Humaniora är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter. Humaniora handlar om vardagen och om att förstå livet så som det levs. Det är inte en vetenskap om det som är. Humaniora handlar om det som varit och om det som skulle kunna bli: Kärleken till livet, minnets mysterium, förlåtelse och förutsättningar för förändring. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta. Människan är som sagt ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det är att leva som människa tillsammans med andra människor krävs ödmjukhet inför och förståelse för komplexitet. Kunskap om det mänskliga finns överallt och handlar inte om en eller ett, utan om fler än en men färre än många.

Jag letar efter en ingång, ett sätt att börja skriva om det jag vill skriva om, men det handlar om det som berörts ovan. Att vara människa är att vara både stringent och rationell. Till det mänskliga hör kärleken till kunskap, strävan efter vishet och detta att glömma och förlåta. Att vara människa handlar om att söka perfektion, men mer om resan dit än om målet. Sagorna som i generation efter generation lästs för barnen som växer upp och in i samhället och kulturen rymmer enorm vishet och kunskap om det mänskligas alla olika sidor. Denna bloggpost handlar om sagornas eviga vishet som ständigt riskerar att gå förlorad. Nya medier erbjuder nya möjligheter, vilket så klart är bra. Fast om det ena utesluter det andra, om digitaliseringen innebär att det gamla ratas till förmån för det nya är det inte bra alls. Jag tror på sagornas kraft, men den är aldrig självklar. I en stressad och pressad tillvaro är det lättare än annars att glömma att och lägga sig platt för minsta motståndets lag.

När jag föreläser och bloggar brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld. Det är ett slags parallellt universum fyllt av vishet. En kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen hade en enastående blick för det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider, åtminstone så länga människan är människa och lever tillsammans med andra människor i samhällen. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser lever vidare och sprids. Sagorna handlar inte bara om underhållning, utan lika mycket om livet. Mytologier: grekisk, nordisk eller biblisk. Folksagorna som bröderna Grimm samlade in. Och så vidare. Sagan bär på oändlig vishet, om man bara tar sig tid och lär sig förstå.

Kejsarens nya kläder handlar om hur lätt det är att förföras, om människans osäkerhet och maktens betydelse för kunskapen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsaren är människa. H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns sagan, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det jag minns inte stämmer med sagans innehåll. Kanske minns jag en annan saga? Fast det spelar inte så stor roll för sagan använder jag inte som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Näktergalens sång symboliserar i min berättelse det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Livet, vishet, det vackra och förgängliga och så vidare. Just människans fåfänga längtan och begär efter det som inte går att få eller det som inte är bra för en är ett återkommande tema i många sagor. Kung Midas och Ikaros till exempel, fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om en annan djupt mänsklig önskan och dess konsekvenser: Viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden. Att människan vill veta är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte: Vill vi VERKLIGEN veta? Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.

Förmågan att förundras är viktig. Sagorna hjälper oss att hålla den förmågan vid liv. Humaniora handlar om bildning just av det skälet. Bildning handlar om att älska vishet och insikt, om att lära sig glömskans mekanismer och betydelse samt om förlåtelsens mysterium. Bildning är mer än en lista på saker att lära sig utantill. Bildning är lärande för livet. Man blir inte vis för att man är bildad, men det går inte att bli vis utan att vara bildad. Att vara människa handlar om att sträva efter insikt och förståelse, kunskap och makt. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå. Humaniora tar vid där naturvetenskapens verktyg inte längre erbjuder hjälp. Humaniora handlar inte om säker kunskap, men det är inte samma sak som att vad som helst fungerar. Alla sagor är inte lika bra och rymmer inte lika mycket vishet, men det går inte att avgöra på förhand vilken som är vis och vilken som bara rymmer förströelse för stunden. Det vet vi säkert och man kan tycka vad man vill, men det är så det är och det kan ingen människa ändra på.

Hur ser vi på sagor idag? I skolan, forskningen, samhället? Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Livet skulle bli rikare och våra respektive stunder på jorden skulle bli mer värdefull. Låt oss lära oss detta också; låt oss reflektera över livets gåtor och förundras över sagornas eviga vishet. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten.

Hur når man visshet?

Allt mer och allt tydligare inser jag, överger jag tron på att man genom en vetenskaplig metod kan nå fram till visshet. Metod är (ganska förenklat, men dock) ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka, om man bara gör si eller så, om man bara följer en uppsättning regler. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, när och var. Det håller på att bli så att vi bara lyssnar till den som arbetat efter på förhand bestämda metoder, och därmed kommer vi med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar, helt enkelt därför att vi inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade.

Vetenskapsteoretikern John Law (2006), som är en av företrädare inom ANT, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter. Han menar att metod aldrig kan eller ska betraktas som oskyldig och uteslutande teknisk. Bruno Latour har i linje med sådana tankar visat hur och varför man bör tillägna sig ett reflexivt arbetssätt och skrivsätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen.” Arbetssättet följer därmed ingen strikt metod, inte någon annan än en strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas för och diskuteras tillsammans med läsaren.

En sådan, mer öppen och inbjudande vetenskaplig praktik, har sociologen Sten Andersson presenterat i sitt ”bokslut” över 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten.” En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Alltså just det slags kommunikation som jag här på Flyktlinjer vill försöka öppna upp för.

Utgångspunkten är att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna, gränsdragningarna och därmed också alla strider om vem som vet mest och är bäst. Det vore inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad vi kallar oss, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Vi borde göra oss fria från de tyngande bojorna, träda ut ur våra bunkrar och göra oss vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på, att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga. Det leder även tankarna till Donna Haraways resonemang kring Cyborgen (1991). Att vara cyborg, menar Haraway, handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att inse vikten av att ständigt försöka avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt.

Detta sätt att bedriva vetenskap handlar om att våga släppa taget om sina tankar och acceptera det faktum att tankar, texter och vetenskapliga resultat alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när de väl släppts ut i samhället. Vetenskapen har massor att vinna på att våga inse att vad man gör är att skriva berättelser och övertyga sina läsare om att det man kommit fram till är viktigt och korrekt. Bruno Latour menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt, menar han, är framförallt att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är, med sådana utgångspunkter i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig, dess förmåga att framställa sig själva som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket.

Som kulturvetare studerar jag andra saker, har jag andra kunskapsmål, och därför strävar jag efter att presentera mina analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten engagerar läsaren och får honom eller henne att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt, eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom sina vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med alla andra. Det handlar helt enkelt om att göra sig medveten om och sprida tanken att vi alla sitter i samma båt och påverkas ömsesidigt av de rön, teorier och förslag på tolkningar vi väljer att tro på, leva efter, och integrera i vår vardag.

Ett mer nyfiket, inkluderande och kunskapsintresserat samhälle är vad jag efterlyser. Inte ett slaviskt regelföljande. Den enda vägen leder fel, oavsett vad det är för väg.

Mediernas makt över tillvaron

Medierna har makt, över våra liv, på sätt som går långt utanför varje individs fattningsförmåga. Även medieforskare saknar förmåga och verktyg att förstå vidden av påverkan. Viktigt att göra sig medveten om det, att acceptera hur lite som går att veta om vad som styr tillvaron. Ödmjukhet inför världens och tillvarons oöverblickbarget, det skulle jag vilja se mer av. För då ökar chansen till att ett bättre vetande växer fram, underifrån. Ett emancipatoriskt vetande, som leder till ett lite mer robust samhälle. Vi behöver en struktur som står pall när det blåser, i ekonomin och på andra håll. Vi behöver ta hand om varandra mer än var och ens ekonomi. Läser i DN idag att klyftorna växer, samtidigt som börsen har häng på All time high. Samhället slits isär, och den som kommer på efterkälken kommer att få det oerhört svårt att komma ikapp. Allt hänger ihop, det är det jag vill säga, eller visa. Vi kan bara inte skaffa oss fullständig kunskap om hur. Och ingen kan veta hur det går för hen på arbetsmarknaden, eller för kapitalet på börsen. Alla riskerar att bli offer, även den som är privilegierad. Ingen tror dock det, att jag skulle kunna bli drabbad. Därför kan utvecklingen fortsätta, för alla har uppmärksamheten riktad någon annanstans.

Samhället slits isär, klyftorna mellan människorna ökar, inte bara ekonomiskt. Samhället fragmentariseras på en massa olika sätt. Och medierna spelar olika roller i processen. Exemplen kan mångfaldigas. Ett iögonenfallande sådant är Silvio Berlusconis politiska framfart, som delvis kan förklaras med att han kontrollerar stora delar av de Italienska medierna. Genom att ha makt över nyhetskanalerna kan han delvis i alla fall styra allmänhetens bild av sig själv, och bara det faktum att han i kraft av sin karismatiska framtoning dominerar rapporteringen drar han till sig väljare. Hans politik är påfallande populistisk,och när den når framgång tvingas andra politiker att falla till föga, även om de inte tror på en sådan strategi. Det är en aspekt av mediernas makt.

Samtidigt minskar de traditionella mediernas makt och inflytande. På TV monopolets tid hade det mediet enormt inflytande över hela befolkningens perception, och när alla människor såg samma program (eftersom utbudet var dåligt varierat) svetsade detta ihop befolkningen. Idag när det finns allt fler kanaler skaffar sig allt fler, allt mer olika intryck. Det bidrar till att klyftan mellan människor i samhället ökar. På gott och på ont förlorar emellertid samhället som helhet något viktigt i rörelsen mot ökad valfrihet. Samsynen, och tryggheten i vetskapen om att alla ser samma sak kan inte underskattas i diskussioner om integration mellan medborgarna. Det är ett slags negativ makt, eller kanske snarare en ofrivillig konsekvens av utvecklingen. Liknelsen med Babels torn är påfallande, och lite skrämmande. Alla riktar allt mer uppmärksamhet mot medierna, men mot olika saker och det gör att andelen delade intryck minskar, vilket leder till ökade klyftor.

Dagstidningen, som också kan sägas leda till sammanhållning, eftersom den levereras hem i brevlådan och läses på morgonen eller på arbetsplatsen. Talar här om papperstidningen, som presenterar ett begränsat urval av nyheter. Detta är både en svaghet, och en styrka. Och jag har tidigare, många gånger, uppmärksammat fördelarna, vilka överväger. Papperstidningen är allvarligt hotad, tyvärr. Jag oroas av det, för det riskerar att accelerera fragmenteringen av samhället och det ger de upplösande krafterna fritt spelrum. Värt att tänka på när man oproblematiskt anammar nätets möjligheter att nå information. Maktaspekter av detta är inte svåra att hitta. Tänker närmast på google, som utövar en enorm makt över vad vi hittar när vi söker efter information. Insikten om det är skrämmande, även om det idag finns få tecken på annat än att företaget i alla fall försöker vara justa. Men bara det faktum att man är ett kommersiellt företag manar till eftertanke. Google finns och verkar i världen för att förmera kapital till aktieägarna, det får vi aldrig glömma. Vad händer när/om företaget utsätts för granskning? Det är ingen oväsentlig eller trivial fråga, den är oerhört viktig att reflektera över (speciellt om vi nu, som företaget önskar, ska bära datorglasögon för att kunna vara uppkopplade ständigt). Något absolut svar finns inte. Det är det viktigaste.

Kritiskt tänkande, och bildning. Graden av detta i samhället som helhet, det är idag, med tanke på ovanstående, viktigare än någonsin. Förlorar vi det, om allt fler får allt mindre av den vara i skolan och om den högre utbildningen inte förmår axla det uppdraget, då är vi illa ute alla. Även de som är ekonomiskt privilegierade blir förlorare. När medierna inte kan garantera sammanhållningen, när den funktionen går förlorad, upplöses, då måste något annat komma i dess ställe. Och detta något kan vara en skola för alla, verkligen alla. Det är oerhört viktigt, för om samhället löses upp och fragmenteras är alla i händerna på multinationella företag med ett enda mål för ögonen: Förmering av kapital. Då riskerar vi alla att vändas mot varandra. Och blir det så, vilket det finns allt fler tecken på, då är det fara å färde.

Vilken tur då att medierna är ett dubbelriktat svärd. Va bra att det finns motkrafter, att nätet kan användas för att sprida kunskap och insikt, för att främja kritiskt tänkande och för att öka integrationen mellan samhällets delar. Tänker här på sociala medier, som kan fylla just den funktionen och som kan användas på precis det sättet. Flyktlinjer är mitt sätt att främja bildning och kritiskt tänkande. Mitt sätt att betala tillbaka till samhället för den utbildning jag fått och som möjliggjordes av offentliga medel. Jag väljer att skriva här, för att kunskapen jag har, och ämnet jag studerar, lämpar sig bättre att publicera brett. Kunskap om kultur bör inte låsas in i smala, specialiserade, akademiska tidskrifter. Sådana texter skriver jag också, men bara för att systemet anbefaller mig att göra det. Här på Flyktlinjer hamnar mina viktigaste texter, och i böckerna jag skriver (som också är ett sätt att nå ut, men som heller inte premieras av systemet). Sociala medier har potential att nå ut, just för att de är social, öppna och för att nätet knyter samman så många individer. Bloggen erbjuder plats att skriva lite längre texter, att fördjupa och reflektera.

Har på senare tid insett vidden av detta, och hur viktigt det är att ha en strategi. Jag skriver för att nå ut med mina tankar i samhället. Vill främja kritiskt tänkande och uppmuntra till bildning, jämställdhet och mångfald. För att jag tror att det är den enda framkomliga vägen för att långsiktigt hållbart samhälle, och för att jag oroas av utvecklingen. Vi är på väg ut för ett sluttande plan, och enda skyddet mot det hotet är ökad social integration. Facebook har eller kan ha den funktionen, för det är ett medium som låter oss umgås även om vi inte hinner ses, och det gör vi ju allt mindre i en värld där alla måste jobba allt mer. Facebook samlar ihop vännerna, och gör att vi vet åtminstone i stora drag vad våra medmänniskor gör. Det ser jag som positivt, även om jag på senare tid lite tröttnat. Men jag återvänder ändå alltid, är nyfiken och vill veta. Bryr mig om, samhället och de nära och kära.

Som ett led i strategin har jag trappat upp engagemanget på Twitter och den som så önskar kan och får väldigt gärna följa mig där. Bara att klicka på länken. Twitter är ett annat medium, ett strikt kontrollerat medium, och just därför fascinerande. Där måste man uttrycka sig koncentrerat, och det utvecklar språkkänslan och slipar formuleringsförmågan. Twitter är ett mycket snabbare medium än bloggen. Här ligger texterna kvar, och är sökbara via google och andra sökmotorer. På Twitter försvinner de in i flödet, på gott och på ont. Twitter är ett annat sätt att umgås, och jag håller på att lära mig finesserna med det, och upptäcker det mediets möjligheter och begränsningar. Det är utvecklande, stimulerande och skärper sinnena. Om man inte låter det ta överhanden. Om man inte låter sig sugas in, vilket det finns en uppenbar fara att man gör om man inte är vaksam. Kritiskt, reflekterande igen. Det är viktigt, och behövs allt mer.

Oroad, men försöker ändå se på glaset som halvfullt, för allt är inte nattsvart. Det är det aldrig. Så länge det finns liv, och lust att lära, finns det hopp.

Kvinnor på film. Hur, när, och vad har det med vår vardag att göra?

Kvinnor som porträtteras på film. Sättet som kvinnor tar plats och beskrivs, kvinnors roller, i olika typer av filmer, är ett ämne som intresserat mig länge. Skillnaden på vita duken, mellan hur män och kvinnor skildras, är markant. Visst händer det saker, men det är ändå slående hur stor skillnaden är. Passar bra som uppvärmning, på väg till jobbet. Speciellt som det står uppstartsmöte i kalendern. Idag skall vi lägga upp planerna för och bestämma inriktning på en planerad genusseminarieserie. Det behövs, på många sätt och av olika anledningar. 

Film är ett medium som tar stor plats i vardagen och samhället. Film torde påverka synen på och den allmänna uppfattningen om kön och om relationen mellan könen. Innehållet i manuskripten för manlighet och kvinnlighet. Ansvaret för detta kan emellertid inte förläggas hos någon enskild. Anklagar man sluter sig den anklagade. Innehållet som visas på film är ett resultat av en hel massa olika aktörers samverkan, medveten såväl som omedveten interaktion. Regissörer, producenter, kritiker och publik, alla utgör noder i det nätverk av aktörer som upprätthåller rådande diskurs. Alla har ett ansvar, utspritt men ändå. Ska man komma någon verklig vart är det viktigt att inse detta.

Vad är problemet? Frågar ni mig är det att filmmediet tillåter män att spela ut ett mycket större register. Ifråga om ålder, utseende, genrer, känslor och numerär råder ingen tvekan om att män dominerar. Män kan vara unga och gamla, snygga, ordinära, fula, spektakulära. Män kan agera ensamma, tillsammans med andra män, med kvinnor, med djur, utomjordingar. Och så vidare. Det är bara fantasin och tekniken som sätter gränser. Kvinnor har och får inte på långa vägar samma möjligheter. På film är regleringen av kvinnor starkare, repertoaren snävare och framförallt är åldersfönstret mycket mindre. Det finns mycket förre roller för kvinnor på film, och ytterst få filmer där kvinnor och kvinnors problem står i centrum.

Konsekvensen blir att bilderna av kvinnor och män, sammantaget, som möter oss när vi konsumerar medier påverkas. Män kan och får åldras med sin publik. Leonardo DiCaprio kommer, om inget revolutionerande händer, att kunna spela medelålders länge än och sedan finns det en hel massa roller för honom att åldras i. För en sådan som Cameron Diaz börjar fönstret sluta sig. Snart förpassas hon till föredettingarnas skara, om hon inte har de genetiska förutsättningarna att åldras på det sätt som den allmänna smaken föreskriver.

Rådande uppfattningar om kvinnlighet och manlighet påverkas härigenom. Bilden av en normal man och en normal kvinna skapas i vardagen, när vi är som minst vaksamma. Föreställningar om kön växer fram i och genom denna typ av interaktion. Det finns ingen ond lobbygrupp som träffas i Davos för att lägga upp planerna för könsmaktsordningen och utformningen av genuskontraktet. Regleringen, diskursen växer fram mellan samtliga aktörer som är inblandade. Ingen har makten, den är en konsekvens av helheten och finns bara inom kontexten.

Självklart har producenter och regissörer mer inflytande än många andra, enskilda aktörer, men om publiken uteblir väger deras makt lätt som en fjäder. Försöker man bryta mot normen kan det straffa sig. Försök görs, men film kostar pengar, mycket pengar. Därför är handlingsutrymmet begränsat. Publiken måste känna igen sig. Alla tankar, idéer och visioner går inte att realisera. Det kommer ingen förbi. Publikens samlade makt är därför långt större än filmmakarnas. Publiken han, hypotetiskt, styra utbudet. För man gör det redan, bara det att det sker omedvetet.

Kulturvetenskap handlar om att öka denna medvetenhet. Och den är inte bara tillämpar och betydelsefull för utbudet och innehållet på film. Samma mekanismer finns och påverka samhällets tillblivelse och reglerar maktordningarna i vardagen och livet.

Låste i veckan om ett test som utvecklats för att lära sig se detta. Skillnader mellan män och kvinnor på film. Bechdel-testet heter det. Tre enkla punkter bygger det på och alla kan använda det när man tittar på film. Tre frågor att ställa. Med hjälp av dem kan en helt ny förståelse växa fram. Alla kan ställa dem, och reflektera över bilderna som sköljer över oss, dagligen och stundligen.

Har filmen mer än en kvinnlig rollfigur, (och har de namn)?

Pratar film-kvinnorna med varandra?

Handlar deras samtal om något annat än män?

Viktiga frågor, just för att de är enkla, och för att de handlar om vardagen. Därur växer förändringen, all varaktig förändring. Från det vi gör när vi inte riktigt tänker på att vi gör det. Tänk på det, oftare. Till exempel när ni tittar på TV eller går på bio. En annan värld är möjlig, och den växer fram ur vardagen!

Ett slags principskiss över ett vetenskapliga arbete

Meningen med denna text är att så här i slutet av terminen dela med mig av mina övergripande tankar kring vetenskapliga texters olika delar. Bloggposten är tänkt som en hjälp till studenter i arbetet med att skriva en vetenskaplig rapport. Det är INTE lagen om hur man skriver, inte ett facit på något sätt! Men väl några allmänna riktlinjer för ett lämpligt upplägg på en vetenskaplig text, ett slags introduktion att tänka vidare med hjälp av.

Man kan laborera ganska mycket med upplägget och ordningen på rubrikerna, men de delar som räknas upp bör finnas med på något sätt för att texten ska bli begriplig. Det är också lämpligt att dela upp texten i kapitel, vilket är en övergripande indelningsprincip (och som därför bör starta högst upp på en ny sida). Uppsatsen förutsättningar ges då i kapitel ett, och det är vad denna bloggpost handlar om. Inledningen är uppsatsens ”bruksanvisning” och därför ett viktigt kapitel. Det kan med fördel delas upp i följande underavdelningar.

Inledning, bakgrund (ämnesval): Detta avsnitt bör inte vara alltför långt. En halv, till en sida kan vara lagom. Här får man vara ganska fri i sitt sätt att uttrycka sig. Det finns inga regler. Våga gärna vara uppfinningsrik och experimentera. Tänk på att vi som lever i dagens ”informationshysteriska” samhälle dagligen och stundligen översköljs av texter som pockar på uppmärksamhet. Vad man bör koncentrera sig på här är därför framförallt att väcka läsarens intresse. Varför ska man läsa just denna uppsats? Det bör man som läsare få klart för sig ganska omgående. Men, och det är viktigt, avslöja här inget av uppsatsens innehåll. Då behöver man ju inte läsa texten. Man kan till exempel måla upp ett problem som man identifierat i samhället och som man med sin uppsats vill undersöka närmare. Man kan även förklara varför man valt det ämne man valt. Var dock sparsam med referenser och annan ”formalia” som till exempel fotnoter.

Syfte, frågeställningar och vad är en problematisering? Just eftersom det finns så mycket att läsa i dagens samhälle så är det av stor vikt att man som läsare omgående får veta vad uppsatsen ska handla om. Och det får man i syftet, som egentligen inte kan komma för tidigt. Tänk på att informationen som efterfrågas i syftet är: vad ska undersökas, vilket inte nog kan poängteras. Vilka frågor kommer jag som läsare att få svar på? Vilka aspekter har ni jobbat med? Tänk bort alla resultat, metoder och teorier och fundera istället på vad som har undersökts. Ett bra sätt att formulera sig på är: Syftet med denna undersökning är att …

Frågeställningarna är ett sätt att hjälpa läsaren att bättre förstå syftet, men det finns inget krav på att man måste ha frågeställningar. Däremot kan man med fördel använda ett antal frågeställningar som ett pedagogiskt grepp att illustrera uppsatsens disposition. Det ska då vara ett fåtal konkreta frågor, som sedan måste besvaras i uppsatsen. Om texten är uppdelad i, till exempel tre kapitel, då kan man efter syftet presentera tre frågor som var och en kommer att besvaras i respektive kapitel. Detta ger texten ett genomtänkt och välarbetat intryck, och stärker trovärdigheten för dess författare.

Ofta brukar man säga att syftet skriver man sist. Det gör man därför att syftet är det i särklass viktigaste stycket i hela uppsatsen. Det är själva uppsatsens ”nav”. Det är detta som opponenten läser först, och som sedan styr hur uppsatsen läses. Om man inte uppfyller syftet, då spelar det ingen roll hur bra resten är för då gör man inte det man lovat. Om undersökningen utvecklar sig åt ett annat håll än det man först tänkte sig (vilket är helt okej), då får man fundera på vad som är enklast; att ändra på syftet, eller göra om undersökningen. Men delarna måste absolut hänga ihop.

Problematisering eller problemformulering är ord som ofta nämns i samband med syftet. Det har att göra med vad syftet är och kan här ses som en hjälp för att förstå vilka krav som måste uppfyllas för att ett syfta ska anses bra. Vad är ett vetenskapligt problem? Det är en annan liknande fråga. Ett syfte skulle rent hypotetiska kunna se ut som följer: Varför tittar så många människor på ”Allsång på Skansen?”. Men det är en fråga som inte går att besvara och därför är det inget bra syfte för en vetenskaplig undersökning. Tänk på att bara för att det finns en fråga så är det inte säkert att det finns ett svar, eller att det ens går att försöka hitta något. Och syftet MÅSTE vara undersökningsbart! Innan man konstruerar ett syfte/problem måste man alltså själv först bilda sig en uppfattning om huruvida frågan överhuvudtaget går att besvara. Om man nu vill skriva om fenomenet ”Allsång på Skansen” då skulle ett fungerande syfte kunna se ut så här: Vilka skäl för att titta på programmet Allsång på skansen anför människor födda på 1940-talet, 1960-talet och på 1980-talet? Då får man ett material som går att analysera. Men det är dock inte ett speciellt intressant kulturvetenskapligt syfte. Om man däremot tänker sig ett syftet i följande stil så blir det genast intressantare: Vilka bilder av kvinnor, etnicitet eller sexualitet går det att finna i en säsong av programmet Allsång på Skansen? Då kan man enkelt göra en diskursanalys av programmet, för att på det sättet undersöka vilka mentala bilder och underliggande värderingar som sprids genom det omåttligt populära programmet. Ett syfte som är formulerat på det sättet blir mycket lättare att uppfylla, och det är oerhört viktigt. Ett bra syfte eller vetenskapligt problem känner man alltså igen på dess genomförbarhet.

Teori: Teori är svårt, och det tar tid att vänja sig vid att tänka abstrakt teoretiskt om man inte är van. Men låt inte detta skrämma er! Tänk på vilken nivå ni skriver på och gör så gott ni kan. Vi lärare förväntar oss inget annat än att ni ska göra så gott ni kan för att på ert sätt förklara för era läsare hur ni tänker. Tänk också på att teori och metod hänger intimt samman. Vilken rubrik man väljer att lägga först beror på vilken typ av uppsats man skrivit och hur man arbetat. Se därför till att du har argument för dina val. Detta är något som en opponent kan ha frågor kring.

Under rubriken teori förväntar sig läsaren att få reda på vilka premisser och vilka perspektiv uppsatsskrivaren utgår från, och man vill få förklarat för sig vilka analytiska verktyg som använts för att analysera materialet.

För att förstå hur ni kommer fram till det ni kommer fram till måste läsaren få reda på hur ni tänker. Här bör därför finnas dels någon form av ontologiskt (hur ser du/ni på världen/verkligheten?) resonemang, dels ett antal kunskapsteoretiska (hur ser du/ni på kunskap i allmänhet?) överväganden.

Låt er inte skrämmas av teoriernas abstrakta svårigheter och snårigheter. Ni bör använda era egna ord och inte försöka skriva ”över” er egen förmåga. Det märks direkt om resonemangen är hämtade från någon annan. Försök förklara (eller kanske hellre berätta på ett enkelt och klargörande sätt) följande för läsaren, så gott det går och så gott du/ni kan, med egna ord: Vilka är uppsatsens viktigaste teoretiska inspirationskällor? Hur används teorierna i analysen av ert material? Och vilka är de viktigaste begreppen som du/ni har använt som verktyg för att avlocka materialet mening och relevant kulturvetenskaplig kunskap? Det är uppsatsförfattarens tankar om detta som ska förmedlas. Det är viktigt, för det som står här är ett slags indirekt beskrivning av analysen som sedan följer.

Tänk på att bara skriva om sådant som sedan används, annars blir uppsatsen ”framtung” (man brukar tala om marmortrappan som leder fram till vedboden). Teorin finns inte med för något annat skäl än för att hjälpa läsaren förstå dels hur du/ni gått tillväga när ni analyserat ert material, dels varför ni valt den metod ni valt.
För den som är osäker på vad vi menar med att analysera sitt material med hjälp av teorier kanske följande tankar kan vara till hjälp: Ett sätt att se på teori är att betrakta tankarna som ett förslag till beskrivning av verkligheten (eller vad det nu är filosofen skriver om). När ni då analyserar ert material med hjälp av en teori så tänk på att inte blanda ihop teorin, med den empiri som ni samlat in. Tänk på teorin som en karta, och er empiri som den verklighet ni vill lära er hitta i, med hjälp av kartan. Det ni ska göra blir då helt enkelt att jämföra kartan med verkligheten. Vilka överrensstämmelser hittar ni, och var stämmer det inte överrens? Båda aspekterna är lika viktiga, allt i syfte att avlocka empirin betydelser. Att berätta om dessa saker på ett klart och redigt sätt för läsaren, det är (väldigt förenklat) vad det handlar om att analysera en empiri med hjälp av en (eller flera) teori(er). Det ni berättar om i teoriavsnittet blir följaktligen, med denna liknelse, hur ni tolkat/läst kartan. Bry er inte om att det finns många ”orienteringsexperter” där ute, som vet mycket mer än ni. Förklara det ni sett/läst och vad tycker är viktigt.

Ovanstående gäller först och främst för kvalitativa studier, vilket är vanligast inom kulturvetenskapen. Men det finns också andra sätt att arbeta, till exempel kvantitativt. Då är det inte sällan så att man utgår från en teori, i betydelsen hypotes, och en sådan analys går då ut på att bekräfta eller att ifrågasätta teorin. Detta sätt att arbeta är främst förknippat med en naturvetenskaplg vetenskapssyn.

Metod och material: Här vill läsaren för det första få reda på vilken empiri (det vill säga det material ni samlat in till undersökningen och som uppsatsen handlar om) ni analyserat. Och för det andra hur ni har samlat in ert material, liksom hur ni gått tillväga praktiskt när ni analyserat materialet/empirin.

Viktigt att vara medveten om är att man inom kulturvetenskapen använder sig av ganska många olika typer av material vilka alla kräver olika typer av analys. Jobbar man till exempel med ett intervjumaterial eller deltagarobservation då ställer det speciella krav på redogörelsen för hur man samlat in detta, hur och varför man valde dem man valde och hur själva insamlandet gick till, om man använde bandspelare och så vidare. Om ni fick kaffe eller inte hos informanterna, eller om bandspelaren krånglade är däremot inte relevant, om det inte har betydelse för analysen givetvis. Men om man använder sig att tidskrifter vilka man lånat på biblioteket så blir redogörelsen för den insamlingen ganska trivial och meningslös (alla kan föreställa sig hur det ser ut och går till på ett bibliotek). Då räcker det är nämna materialet och beskriva hur det ser ut och förklara varför man valde det. Om man väljer mediematerial blir det väldigt viktigt att redogöra för hur man gått tillväga när man analyserade materialet och därför kan det vara på sin plats att välja rubriken Analysmetod, som ofta ligger väldigt nära teorin.

Tänk allmänt på att det viktiga här är det principiella, det som har med kunskapen och den eventuella generaliserbarheten att göra. Koncentrera er på grundläggande saker, och resonera med hjälp av relevant metodlitteratur. Det är viktigt. Ni ska inte uppfinna hjulet utan använda tillgängliga referenser. Det finns hur mycket som helst skrivet kring för och nackdelar med ert tillvägagångssätt. Använd därför en eller flera sådana böcker. Men tänk samtidigt på att det ni ska skriva om är hur ni arbetat, referenserna och tankarna från metodlitteraturen använder ni för att hämta inspiration till er egen diskussion kring varför ni arbetet som ni gjort. Skriv både om varför ni anser att den metod och det material ni valt är bra, och om vilka problem som finns med metoden och materialet.

Följande frågor bör besvaras: Varför är detta den bästa metoden för att uppfylla syftet? Varför och på vilket sätt är just er empiri viktig för att besvara syftet? Vilken kunskap anser ni att ni med hjälp av er metod kan förmedla? Vilka problem/nackdelar kan ni identifiera, och om ni verkligen vill visa att ni gått grundligt tillväga, resonera kring alternativa metoders för och nackdelar.

Ibland ser man i uppsatser att författaren har skilt på analys och resultat. Men det gör man bara om man arbetar kvantitativt. För har man ett stort antal variabler och svar på frågor som besvaras med hjälp av procent eller dylikt då kan det vara klargörande att skilja på detta i redogörelsen för undersökningen. Men om man arbetar kvalitativt, analytiskt, då är analysen själva resultatet av undersökningen, och då kan man inte skilja på resultat och analys. Tänk på det!

Tidigare forskning: Här är ett avsnitt som kan utformas på olika sätt. Viktigt är dock att man visar för läsaren att man satt sig in i området, att man inte undersökt något som någon annan redan undersökt. Många gånger kan detta avsnitt i uppsatsen vara ett lämpligt ställe att redovisa vad man läst under förarbetet, samt hur man ser på de olika studierna. Vissa böcker kanske man vill visa att man läst, utan att de för den skull förekommer som referenser i uppsatsen och då är detta en lämplig plats att göra det på. Andra böcker är standardverk inom området och de bör därför lyftas fram speciellt (och det passar oftast bättre att göra det under denna rubrik än i uppsatsens löpande text, som främst ska handla om er empiri). Ni ska inte skriva om alla böcker som finns, men väl ett representativt urval. Och ni förväntas kunna argumentera för urvalet.

Under denna rubrik bör man framförallt förhålla sig till, och placera in sig själv i ett vetenskapligt fält. Till exempel: ungdomsforskning, genusforskning, etnicitetsforskning, postkolonial forskning, Cultural Studies (ja ni fattar). Det handlar inte om att skriva enbart om sådant som rör exakt de frågor man själv undersöker. Mitt favoritexempel är studenterna som inte hittat någon forskning om programmet Sen kväll med Luuk, och som därför inte ansåg sig behöva skriva något om tidigare forskning. Givetvis skulle de ha skrivit om fältet medieforskning, som är hur stort som helst.

Detta är, med lite variation och beroende på vad studenterna har problem med, i princip, vad jag har att säga om uppsatser och andra vetenskapliga arbeten. Det är vad jag säger, om och om igen, år efter år, vid denna tid på året.

Forskning visar, att kultur får konkreta konsekvenser

Läser i DN idag att högklackade skor kan ge upphov till skador på kroppen hos dem som bär dem. Forskare i Australien har kommit fram till följande ...

Forskarna har jämfört unga kvinnor som bar skor med minst 5 centimeter höga klackar, 40 timmar i veckan, i minst två år, med unga kvinnor som aldrig eller mycket sällan bar högklackade skor.

 Och skillnaderna mellan de olika grupperna var påtagliga. Forskarna upptäckte att de som bar högklackat fick en helt annan gångstil, även när de bytte till lågklackade skor eller var barfota. De gick med korta, kraftfulla steg och fötterna stelnade i en välvd position. De fick alltså något som kan liknas vid "barbiefötter". 

Resultatet av forskningsprojektet formuleras på detta sätt, i artikeln får jag tillägga för jag har inte läst rapporten.

Dessutom kan själva skobytet i sig öka riskerna för skador, menar forskarna. Speciellt om det görs för abrubt. Därför bör man begränsa användandet av högklackade skor till en eller två dagar i veckan och försöka ta av sig så skorna så ofta som möjligt, enligt Neil J. Cronin.

Forskning visar, det är ett klassiskt journalistknep. Och det är ofta den här typen av forskning som får uppmärksamhet i medierna. Men behöver vi forskning för att förstå att obekväma skor påverkar kroppen och kan ge upphov till skador? Knappast. Detta har kvinnor i alla tider vetat.

Den mycket viktigare frågan, den som handlar om orsakerna till att kvinnor utsätter sig för obehag och risker för hälsan, den berörs inte. Den typen av forskning, kulturvetenskaplig forskning, anses allmänt vara mjuk, flummig och utan intresse. Kulturvetenskaplig forskning och kunskap anses allmänt vara överflödig och av kuriosakaraktär. Studien av skadrona som skorna ger visar på motsatsen, men detta uppmärksammas inte.

Vad får kvinnor, och män att utsätta sig för olika typer av risker, i sin strävan efter att uppfylla normen för manlighet och kvinnlighet? Svaret finns i kulturen, i strukturerna som samhället ger upphov till och organiseras kring. Människan har att forma sig efter och förhålla sig till en hel massa mer eller mindre tysta överrenskommelser, bara för att erkännas som fullvärdiga medborgare värda at tta på allvar. Kunskap om dessa normer och strukturer, kulturen, behövs och är viktig. Livsviktig!

Ändå väljer man att satsa på annan forskning, om symptomen istället för orsakerna.

Michel Foucault är ständigt aktuell

Michel Foucault är en tänkare som ständigt är aktuell. Idag uppfattas han av många som yestedays news. Vill man ligga i framkant plockar man inga poäng med Foucault. Så mycket bättre, tänker jag. För då kan man jobba med hans tankar i lugn och ro. Man slipper störas av skitnödiga kommentarer och behöver inte bemöta kommentatorer som bara har ett enda syfte, att sätta en på pottkanten. Jag ägnar mig inte åt vetenskap av något annat skäl än att jag är intresserad av världen. Att vara först med det senaste överlåter jag med varm hand åt andra. Själv följer jag min lustprincip och jobbar med det som fungerar för mig och som väcker mitt intresse.

Foucault är nu inte den ende teoretiker jag jobbar med. Mångfald är vägen till hållbarhet. Det gäller även i arbetet med att förstå världen. En enda tänkare eller teori kan inte ge alla svar. Därtill är världen allt för komplex och mångtydig. Ingen modell är komplett. Det finns bara mer eller mindre användbara verktyg att förstå sin samtid och den kontext man lever och verkar inom. Det var Foucaults utgångspunkt och han var tydlig med detta. Fokus måste ligga på världen, inte på verktygen. Och verktygen har inget värde utanför användandet. Som sagt, Foucault är inte den ende teoretiker jag arbetar med. Och det var när jag här på morgonen läste boken Prince of networks, Graham Harmans bok om Bruno Latour (som finns att läsa på nätet, som open access), som jag upptäckte ett nytt djup hos Foucault. Tänkte testa det här, så får vi se om det fungerar och överlever. Om inte så är det också ett resultat.

Harman, men också den bok jag fick förra veckan Posthumanistiska nyckeltexter, fick mig att tänka på världen och kultur som ett slags resultat, utfall av ett ständigt pågående spel mellan materia, språk och affekter. Har ju skrivit om det tidigare här, men den insikten fördjupas ständigt. Tre är ett heligt nummer, utan tvekan (och detta är inom parentes sagt mitt 666 blogginlägg. Spooky!). Inte för att det alltid måste vara tre, utan för att det finns en vacker harmoni där. Tre är det första primtalet och den första siffran som är fler än en, men färre än många. Ett är för enkelt, som att lägga alla ägg i en och samma korg. Två står för dualismer, antingen eller. Men tre är ett tal som går att jobba med, om man bara inte ser det som en enighet och evigt giltigt. Vetenskap är ingen religion.

Verktyg var det. Och spel mellan språk, materia och affektion. Under läsningen av Harman, som introducerar Latour och som använder honom som verktyg för att utveckla sin objektorienterade ontologi, ooo, vandrade mina tankar iväg. Tänkte på hur användbar en sådan förståelse av livet, världen och kultur är. Det handlar verkligen om ett spel mellan olika aspekter. Icke-linjära tillblivelser genererade ur interaktion mellan materia (alla ting och världens substanser), affektion (det som håller världen och fenomenen samman), språk (kommunikationsverktyg och förmedlare av information). Världen och kultur är emergenta fenomen som inte går att reducera till någon av delarna. Svaren finns i samspelet mellan, på nivån ovanför. Där måste således analyserna hålla sig. På den skalnivån finns förklaringen, ingen annan stans. Lockelsen att söka vidare, på en mer basal nivå, efter Svaret måste förkastas. Om, säger om, en adekvat och användbar förståelse för världen skall kunna nås.

Foucault talar på olika sätt i alla sina studier om samspelet mellan vetande, makt och subjekt. Utan att hävda att dessa tre aspekter av världen skulle kunna fungera som synonymer för affektion, materia och språk, så kan jag inte värja mig för insikten om att här finns ett fruktbart samband och ögonöppnande paralleller. Makt/affektion, subjekt/materia, språk/vetande. Det ena ersätter inte det andra men genom att knyta dem samman på det sättet vidgas förståelsen både för begreppen som sådana och för världen. Genom att göra den kopplingen hjälps i alla fall jag framåt i tanken.

Jag (och du, alla människor) är en sammasättning av materia, språk och affektion. Jag blir till i utrymmet mellan kroppens inneboende strävan efter överlevnad och kommunikationen med andra kroppar. Tillsammans bildar vi det samhälle som utgör vårt skydd och som garanterar vår vidare överlevnad, och samspelet mellan oss ger upphov till den kultur som reglerar handlingsutrymmet som var och en har att verka inom. Kunskap och makt är ömsesidigt beroende av varandra, och kroppen är det meduim genom vilket båda kanaliseras. Överallt, alltid. Människligt liv, kultur är resultatet av dessa aspekter, och det ena går inte att förstå utan det andra. Svaren på frågorna finns på fler än en plats, men på färre än många, och de är föränderligt dynamiska och kontextbundna.

För mig fungerar detta som ett verktyg i arbetet med att förstå kultur. Fungerar det för dig också, varsågod. Om inte, ja då önskar jag dig lycka till i sökandet efter svar och verktyg som fungerar för dig. Att strida om vem som har de bästa verktygen eller att dividera om den mest exakta definitionen, det är inte fruktbart. Det är slöseri med både tid och energi. Det är ett destruktivt uttryck för strävan efter makt och inflytande och leder inte i riktining ökad förståelse. Och det är förståelse, förståelse för världen och kultur, som är vetenskapens uppdrag. Ovanstående tankar och denna blogg är mitt bidrag till det projektet.

Deleuzes och Guattaris tankar om refrängen, satt i arbete för att förstå kultur, med Springsteens River som exempel

Jobbar hemma idag. Mår inget vidare. Förkyld, med en hals som pockar på ständig uppmärksamhet och som stör tankeverksamheten. Har därför inga höga ambitioner. Men så är det ju. Skrivandet är inget som går att beställa fram. Man får ta vara på de stunder man får, och göra det bästa av dem. Resten av tiden får användas till förberedelser. Och den typen av uppgifter finns det i överflöd. Jag skall nog få ihop mina timmar idag med, även om det inte blev som jag tänkte mig.

Nåväl. Har tänkt ganska länge på den här bloggposten. Och idag är det dags att ta tag i den. Utgångspunkten är en av platåerna i A Thousand Plateaus, "Of the refrain", av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Jag gillar det kapitlet i boken. Det har hjälpt mig mycket i arbetet med att formulera en förståelse för kultur i betydelsen något som uppstår i mellanrummen mellan aktörerna (både materiella och immateriella aspekter av verkligheten, allt som kan göra skillnad) som bygger upp helheten. Min förståelse av begreppet kultur går ut på att uppmärksamma hela det sammanhang som världen byggs av, blir till inom. Och allt som spelar någon roll måste beaktas. Inget kan sägas vara betydelsefullt eller meningslöst, på förhand. Sådana uttalanden kan bara fällas efter att skeendet, utfallet av processen har analyserats. Men inte ens då kan man säga säkert att just det berodde på detta. Alla undersökningar om kultur måste därför innehålla ett moment av öppenhet. Kultur är inget, det är en ständigt upprepad skillnad. Kultur är förändring. Det skall jag försöka illustrera med en analys av Bruce Springsteens låt, The River.

Först några fler ord om texten och om dess bärande tankar. Viktigt att förstå är att skillnad för Deleuze och Guattari inte är något relationellt, något som bara kan upptäckas i jämförelse. Skillnad för Deleuze (vilket är ämnet för hans avhandling Difference and Repetition) är något i kraft av sig själv. Skillnad, menar Deleuze och Guattari, är det som upprepas när kultur blir till. Världen och kultur blir till i en ständigt pågående process där skillnad repeteras. Skillnaden är med andra ord ett slags kulturens konstant. Och det jag skall försöka illustrera här är att även det som är identiskt kan på samma gång vara helt annorlunda, vilket kan visas med hjälp av just en refräng. En refräng är den samma genom hela låten, men genom att det som kommer innan och det som kommer efter, verserna, är olika kommer refrängens innebörd att skilja sig åt. Det tycker jag att The River är ett utmärkt exempel på.

Vad säger Deleuze och Guattari om refrängen? De säger ganska mycket och det går inte att sammanfatta, vilket är viktigt att förstå om man vill arbeta med deras texter. Det är utgångspunkter för vidare arbete, och platåerna får sitt värde först när man som läsare själv arbetar med dem och avlockar dem betydelse. Skall man läsa Deleuze och Guattari måste man vara beredd på att inte hitta några givna svar, men väl en hel massa uppslag att arbeta vidare med på egen hand. Jag kan därför inte resa några andra anspråk än att detta är min läsning och förståelse av begreppet refräng. Det finns eller går i alla fall att göra andra läsningar. Och det är just vad som tilltalar mig, att boken inte tvingar sig på mig, den inspirerar mig istället att tänka själv. Vad som helst kan inte sägas i namn av Deleuze och Guattari, men spannet av möjligt läsningar är ganska brett. Därför kan boken i sig läsas och förstås som ett slags refräng. Varje gång jag slår upp den hittar jag nya betydelser beroende på vilket humör jag har och vad som händer runtomkring mig och i världen. Det finns passager som är mindre öppna för tolkning än andra, och jag tänkte citera en av dessa, bara för att ge läsaren en känsla för hur det kan låta, och för att illustrera det som sagts ovan.

So just what is a refrain? Glass harmonica: the refrain is a prism, a crystal of space-time. It acts upon that which surrounds it, sound or light, extracting from it various vibrations, or decompositions, projections, or transformations. The refrain also has a catalytic funktion: not only to increase the speed of the exchanges and reactions in that which surrounds it, but also to assure indirect interactions between elements devoid of so-called natural affinity, and thereby to form organized masses. The refrain is therefore of crystal or protein type. 

Okej, då har det blivit dags att titta närmare på Springsteens låt. Låt mig bara säga att refränger finns överallt, inte bara i musiken. Samma fenomen går att iaktta på andra ställen och i andra sammanhang också. Detta är inte ett försök att bestämma innebörden i The River, analysen handlar inte om vad den betyder, egentligen. Vad jag vill illustrera är hur en refräng som objektivt sett är exakt den samma kan laddas med olika innebörder genom att relateras till olika sammanhang. Meningen bestäms med andra ord inte på en denotativ nivå, utan på en konnotativt föränderlig nivå. Detta blir också en illustration till varför jag finner kultur vara ett så fascinerande och viktigt studieobjekt. Kultur finns överallt. Kultur påverkar alla, alltid. Därför blir analysen som nu följer en angelägenhet inte bara för Springsteenfans, utan för alla. Analysen utgår från The River, men den handlar i överförd bemärkelse om vår gemensamma verklighet. Vad som presenteras är ett verktyg att tänka med, inte en bestämning av innebörd.

Låten börjar med att beskriva huvudpersonen, den plats han vuxit upp på och vilka värderingar som finns och verkar där. Hans flickvän introduceras också. Det är tonårstid, och de längtar ut. Har drömmar och vill leva fria.

I come from down in the valley where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done 

Me and mary we met in high school when she was just seventeen
Wed ride out of that valley down to where the fields were green

Det är så jag förstår dessa rader. Och refrängen som följer på dem förstärker den känslan.

Wed go down to the river
And into the river wed dive
Oh down to the river wed ride

Han och Mary är kära. De drömmer om ett liv där allt är annorlunda, och den drömmen är fortfarande vid liv vid utgången av refrängen. Känslan av frihet och öppna möjligheter finns kvar. Men så händer något.

Then I got mary pregnant and man that was all she wrote
And for my nineteen birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress

Mary blir gravid, och där de bor, i det kulturella sammanhang där de växer upp, där måste man gifta sig. Man måste foga sig efter normen, börja jobba, bli vuxen. Känslan av instängdhet kryper sig på. När refrängen, som är den samma, dyker upp igen är allt förändrat. Dess innebörd är en helt annan, även om det fortfarande finns ett inslag av längtan och upproriskhet kvar. 

That night we went down to the river
And into the river wed dive
On down to the river we did ride

En sista kväll i frihet. Nere vid floden kommer samhällets krav och kulturen normerande kraft inte åt de unga tu. Sedan dundrar vardagen in. Han får ett jobb, men det är lågkonjunktur. Livet rullar på. Drömmarna bleknar, förflyktigas. För att överleva agerar han som om han inte mindes hur det var en gång, och Mary agerar som om hon inte bryr sig. Minnen, av flydda, sorglösa dagar, hemsöker berättaren och lägger sordin på hopplösheten som redan fanns där innan..

I got a job working construction for the johnstown company
But lately there aint been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember, mary acts like she don't care
But I remember us riding in my brothers car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse that sends me

Bottenlös förtvivlan är vad jag läser in här, men också en önskan om att det skulle kunna vara annorlunda. En önskan som får honom att söka sig ut, bort till den plats som är förknippat med fina minnen. Bort från kulturens krav och påtvingade konformitet. Floden är emellertid uttorkad, men platsen finns kvar.

Down to the river though I know the river is dry
Down to the river, my baby and i
Oh down to the river we ride

Han tar henne med sig till den enda plats där de kan leva ett fullt liv. Även om flodens lopp har avstannat finns kraften i dess rörelse kvar. Tillsammans kan de hämta kraft från minnen av de drömmar som aldrig fick förverkligas. Livet blev inte som det var tänkt, inte som de drömde att det skulle bli. När vi lämnar dem kan de inte längre dyka ner i floden. De kan inte längre flyta med strömmen, bort. Nu har flödet upphört. Den vägen är stängd. Men minnet och längtan finns kvar.

The River tar sig innanför huden, i alla fall på mig. Berättelsens kraft träffar mig varje gång, rakt i magen. Och även om, eller kanske just därför att, det är i princip samma refräng som upprepas genom låten så förstärks känslan som förmedlas. Även om texten är den samma är den helt ny när den dyker upp nästa gång.

Det är sätt att tänka kring och se på samhället. Refränger finns överallt. Dagens lunch/frukost, till exempel, som det är dags för mig att inta nu, den är oftast den samma, men den är också helt ny varje dag. Förstår man detta. Om denna tanke och detta perspektiv skulle kunna spridas, då ökar förståelsen i världen för vad det innebär att vara människa. Det är min fasta övertygelse.

Ingen kommer undan kulturen. Därför är det bättre att försöka förstå den. Oavsett hur vi ställer oss till den så kommer den att påverka oss, på gott och på ont.