En rosa panter är också en panter

Min dator är fylld av fragment som jag tänker jag ska utveckla någon gång, i något sammanhang. Om det blir så är en öppen fråga och det viktiga för mig är skrivandet, utvecklingen av tankar. Just nu befinner jag mig i ett mellanrum. En bok är färdig och en annan har påbörjats, men jag väntar fortfarande på inspiration. Så jag delar en passage till en text som kanske kan bli något i framtiden och ägnar resten av söndagen åt läsning, vila och återhämtning.  

En vetenskap som utgår från och strävar efter kontroll över sanningen är en vetenskap som kräver lydnad. För om vetenskapens mål är att nå Sanningen finns inget att samtala om; med den synen på kunskap blir debatten allenarådande eftersom det bara finns ett enda rätt svar. Mot sanningsanspråk kan bara alternativa sanningsanspråk resas och den enda vägen fram i ett sådant akademiskt klimat är debatten som resulterar i ett definitivt avgörande. Tänker man så, utgår man från att världen och vetandet är beskaffat på det sättet, finns bara ett sätt att tänka och agera: Förgöra motståndaren som reser anspråk på att sitta inne med en alternativ sanning. En sådan syn på vetande leder till att man bara ser motståndare och hot vart man vänder sig. Omgivningen delas in i vänner och fiender. Antingen är du mot mig, eller med. Det finns inget alternativ. Det man säger kan inte vara lite sant. Sanningen kan per definition bara vara absolut, vilket verkligheten sällan och kulturen inte alls är. Om man tänker på och ser världen och vetandet som ett slags träd måste kunskapen kontrolleras och makten vara strikt hierarkisk.

Rosa Pantern ser ut att vara en förvrängd imitation av en riktig panter, men så måste man inte se på saken. Det är ett val man gör. En rosa panter på film är lika verklig som en svart panter i djungeln, de är bara olika. Varför skilja mellan verklig och påhittad, mellan kopia och original? Varför ordna världen på det sättet? Vem har bestämt att det är så man måste göra, varför går det inte lika bra att ordna den och bedöma företeelserna i den utifrån vad de gör? Detta är frågor som väcks av Deleuze och Guattari, som utmanar den gängse bilden av världen och vill få oss att tänka mer kritiskt kring samhället och kulturen som skapas i och genom handlingar i vardagen. Att lägga sig platt för makten är att underordna sig och det leder till utvecklandet av en lydnadsbenägen befolkning. Och en befolkning som har lätt att marschera i takt är en sårbar befolkning, för den kan lätt manipuleras. En stark ledare kan enkelt kanalisera sin vilja genom ett homogent folks breda lager, vilket på kort tid kan ge upphov till fruktansvärda konsekvenser. 

Tvingad in i ett hörn av makten som akademikern Freud representerar, i kraft av sitt ämbete och all den respekt som knutits till det, finns bara en utväg för Lille Hans: att med fantasins hjälp bli en häst. Det är hans enda utväg, hans flyktlinje. Detta förnekas honom dock av makten, som vet bättre. Freud har sin bild klar för sig, han vet bäst. Och det accepterar familjen. Lille Hans försök till motstånd tolkas som en bekräftelse på den sanning man redan på förhand satt inne med och som man bara letade efter ett empiriskt exempel på. Det sättet att arbeta för att nå kunskap är trädliknande och handlar om att pressa in världens komplexitet i den rigida modell som är given på förhand. Tänk rhizom istället. Lyssna på vad pojken faktiskt säger och en helt annan berättelse framträder. Allt som har med kultur att göra handlar om perspektiv. Försök förstå det som sägs och sker utifrån berättarens perspektiv, skapa en struktur underifrån, av det som faktiskt sägs och existerar.

Vad hände med ödmjukheten?

Under några veckor i början av pandemin präglades samhällsdebatten av ödmjukhet, men nu är vi tillbaka till hur det var innan igen. Opositionsindignationen, den spelade upprördheten och krokodiltårarna är beklämmande att se, och jag fattar inte att det sättet att agera från ledande politiker får större konsekvenser i opinionsundersökningarna. Det är INTE så man leder ett land och den inger INTE förtroende, tvärtom! Vi kan mycket väl begåvas med en ledare som likt Trump kör landet fullkomligt i botten, bara för att man kan och för att det är kul.  

Ödmjukhet är viktigt och jag ska här försöka beskriva några tekniker som kan vara till hjälp i arbetet med att vårda den egenskapen. Donna Haraway (2008:3) skriver till exempel att hon älskar det faktum att endast cirka tio procent av människokroppens cellmassa utgörs av mänskligt DNA. Det är ett sätt att skaffa sig perspektiv på sitt personliga varande, ett sätt att vaccinera sig mot hybris. 

Ett annat och betydligt mer abstrakt exempel är Deleuzes och Guattaris (2003a:208–309) artikel, ”Becoming-Intense, Becoming-Animal, Becoming-Imperceptible …” Den är fylld av olika tankestrategier som kan användas för att uppnå ett lite mer ödmjukt förhållningssätt till innebörden i begreppet människa. Artikeln går ut på att sprida insikten om att kontexter, inom vilka allt och alla lever och verkar, ständigt blir till i ett spel mellan sammanhållande och upplösande krafter, mellan tendenser till territorialisering och deterritorialisering. Deleuze och Guattaris nomadologiska projekt handlar om att leta efter och (oftast, men långt ifrån alltid) bejaka upplösande strategier eftersom dessa utgör nödvändiga motvikter till de sammanhållande krafter som på något outgrundligt sätt överallt underblåses av det underliggande begär som D&G menar finns utspritt i världen. 

Manlighet till exempel utgör ett slags norm för mänsklighet, och med D&Gs terminologi kan detta förstås som ett resultat av sammanhållande krafter. En teknik för att bryta sig loss från det maktfältet, ett sätt att verka för upplösandet av den territorialisering som normen om manlighet utgör, kan handla om att sträva efter att bejaka ett ”kvinnotillblivande” (becoming-woman). Detta får absolut inte uppfattas som en idealisering av kvinnan, det är D&G noga med att påpeka, att sträva efter kvinnoblivande handlar uteslutande om att motarbeta krafterna som verkar för bevarandet av den manliga normen. Och kvinnotillblivandet utgör dessutom bara inledningen av en kedja av upplösande strategier som går vidare med ”barntillblivandet” (becoming-child) och ”Djurtillblivandet” (becoming-animal). Det handlar alltså om tekniker för att medvetandegöra krafterna som verkar i världen och som ger upphov till maktordningar.

Processen av upplösande praktiker är i princip oavslutbar eftersom världen, kulturen och människorna ständigt blir till i ett slags kraftfält där den ena polen utgörs av total makt och oföränderlighet och den andra av ett upplöst tillstånd av oförnimbarhet (becoming-imperceptible). Blivandet handlar inte om imitation (Deleuze & Guattari 2003a:272), inte om att man ska identifiera sig med ”kvinna” eller ”djur”, utan om att försöka uppmärksamma sin egen process av tillblivelse och att människan är ett djur, och dessutom att kroppen är uppbyggd av molekyler, atomer och ytterst (?) svängande strängar. Deleuze och Guattari (2003a:239) förtydligar tanken på följande sätt.

Becoming is certainly not imitating, or identifying with something; neither is it regressing-progressing; neither is it corresponding, establishing corresponding relations; neither is it producing, producing a filiation or producing through filiation. Becoming is a verb with a consistency all its own; it does not reduce to, or lead back to, “appearing,” “being,” “equaling,” or “producing.” (För att presentera tolkningsprocessen på ett väl genomlyst sätt bör det påpekas att översättningarna i den löpande texten i första hand är till svenska. Men när det gäller översättningar av engelska översättningar från franska original, placeras dessa i noterna).[1]

Det som brukar omtalas i termer av Jag betraktas med detta posthumanistiska perspektiv som ett slags plats, en arena för samverkan mellan en lång rad aktörer. För att smälta maten, och för att kunna bryta ner alkoholen och andra droger, är människokroppen beroende av ett väl fungerande samarbete mellan organismer. Utgår man från en sådan definition blir det uppenbart att människan inte är en, utan flera, som Deleuze och Guattari skriver i inledningen till Tusen platåer. Det handlar om vilken nivå man som betraktare väljer att utgå från. Inget har förändrats, ändå är allt annorlunda, och förhoppningsvis är svaret på frågan om jaget inte längre lika självklart, vilket i alla fall för mig blir en hjälp i strävan efter ödmjukhet.

---

[1] Min översättning av den engelska översättningen blir här: ”Tillblivelse handlar absolut inte om imitation, eller om identifikation med någonting; inte heller handlar det om regression-progression; inte heller om korrespondens, etablerandet av korresponderande relationer; inte heller om produktion, produktionen av släktskap/likhet eller produktion genom släktskap/likhet. Tillblivelse är ett verb med en helt egen stringens; det är inte reducerbart till, eller leder tillbaka till ”förekommande”, ”varande”, ”jämställande” eller ”producerande.”  

Deleuze, en introduktion 8

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Detta blir den sista bloggposten i serien, men tanken är att jag ska jobba vidare med premisserna och skapa ett sammanhållet dokument jag vill ses som ett slags manifest för den kulturvetenskap jag vill vara med och utveckla. Ambitionen är att bli klar innan sommaren. Inser att jag inte kommer att bli klar med den tredje boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, den publiceringen får anstå till hösten. Det är bättre att det blir bra än att texten offentliggörs innan jag känner mig nöjd. Fast jag vill ändå publicera något och ett kulturvetenskapligt manifest på runt 25 sidor känns både överkomligt och viktigt. De här punkterna har jag levt med länge, ända sedan de först fångade min uppmärksamhet när jag läste Deleuze bok för snart tio år sedan. En mindre utvecklad sammanställning av premisserna finns med i inledningen till den första boken i serien, den om samtal, och genom åren har tankarna och den underliggande synen på kunskap och vetenskap allt mer kommit att integreras i mitt skrivande och arbete. Det var länge sedan nu som jag läste punkterna i Difference and Repetition så jag vet inte längre hur väl de ger uttryck för Deleuze ursprungliga idéer, men det är å andra sidan av underordnad betydelse, det enda som betyder något är ifall texten och tankarna fungerar. Jag har helt i linje med Deleuze syn på sina texter och tankar stulit orden och gjort något eget av dem, men när jag jobbar med dokumentet/manifestet ska jag nog gå tillbaka till originaltexten, inte för att vara trogen Deleuze utan för att utvecklas som tänkare. Manifestet och tankarna om kunskap, kultur och vetenskap är mina eftersom innehållet förändrats i takt med och som en konsekvens av att de integrerats i mitt skrivande och successivt modifierats för att passa in i den samtid som jag lever och verkar i, forskar om och vill förstå.

Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, visar både att och hur tänkandets cirkel sluts och blir till ett slutet rum eller ett självrefererande system. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen som inte skapas utan upptäcks och som därför redan finns inbyggd verkligheten. Sökandet efter kunskap och kunskapen i sig förenas härmed och blir två sidor av samma sak. Och när forskningsmålet uppnåtts kan geniet, den som fann sanningen, hyllas. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med vetenskapen (som Deleuze ifrågasätter och jag försöker förstå för att bli bättre på att forska om kultur) är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. Vetenskapens övergripande mål är att bevisa det man redan vet, att sanningen är en och odelbar samt att den finns i världen, fixt och färdig för forskarna att upptäcka. Och det är kanske sant och riktigt; varken jag eller Deleuze hävdar att diskursen som utmanas och undersöks kritiskt är fel. Premisserna som Deleuze undersöker och det manifest jag skissar på är inte någon alternativ sanning.

Detta att det är ett slutet system är viktigt. Målet med forskningen idag är att bekräfta det man redan vet och både vem som får forska, hur man ska forska och vad som avgör svarets kunskapvärde är givet på förhand. Kontrollen av processen och över dess resultat är rigorös och förstärks hela tiden. Jag forskar om kultur och vetenskap är kultur liksom alla andra mänskliga verksamheter, på gott och ont. Med hjälp av de analytiska glasögon som Deleuze lämnade efter sig ser jag hur forskning allt mer och allt tydligare kommit att handla om att söka efter bekräftelse. All kunskap antas passa in i ett och samma system vars kod man försöker knäcka i jakten på att bli den som först når målet. Einstein ägnade halva sitt liv åt att finna teorin som skulle förklara allt. Fast det arbetet ledde bara till nya frågor och just det menar jag är lärdomen man bör dra. Jag forskar inte för att komma fram till svar, det är förståelse jag söker, inte bekräftelse. Argumentet jag lutar mig mot är att vetenskapens mål lite väl mycket liknar den medeltida, maktfullkomliga katolska kyrkans mål som vetenskapen utmanade. Forskare ska inte bygga katedraler, strida om pengar, makt och inflytande eller söka personlig bekräftelse på sin egen förträfflighet. Ändå är det exakt detta som forskning allt mer kommit att handla om. Idag är målet med kunskap inte Gud utan pengar och sanningen har kommit att bli mer ett medel i sökandet än ett mål. Om sanningen verkligen var målet skulle det vara oproblematiskt att kritisera och ifrågasätta synen på kunskap, men så är det inte idag. Vetenskap handlar om makt och pengar och forskning antar allt mer formen av en sluten verksamhet som bedrivs av utvalda människor inom ett strikt hierarkiskt och rigoröst kontrollerat system.

Jag som kulturforskare har tränats i att se och förstå kultur och jag ser tecken överallt i akademin och den vetenskapliga vardagen på arbiträra och föränderliga konventioner som inte får ifrågasättas. Vill man vara i och verka som forskare inom akademin måste man vara lojal mot premisserna som Deleuze presenterar, men är det då kunskap man söker? Om inte frågan är fri, hur kan då svaret vara öppet? Och om man redan på förhand vet, vad är då poängen med att söka kunskap? Deleuze drog sig inte för att ställa kritiska frågor och han vände sig mot alla sådana strävanden och riktade kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Jag ifrågasätter inte premisserna för att vara obstinat, för att jag själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Jag forskar för att jag vill förstå och där, när och om jag känner mig instängd går det inte att söka kunskap. Jag behöver frihet och känner mig kvävd i slutna rum och prestigefulla sammanhang.

Hos Deleuze finner jag en annan syn på kunskap och den vill jag vara med och utveckla. Tillsammans med Guattari undersökte han världen på ständigt nya sätt och utan annat mål än kunskap som fungerar. Deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken, vilket är motsatsen till forskning med utgångspunkt i dessa åtta premisser. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.

Som kulturforskare har jag egentligen inte något annat att erbjuda än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi människor skapar tillsammans. Det är inte så man förväntas säga som forskare, men det bryr jag mig inte om. Forskare ska inte följa konventioner, forska ska söka kunskap och förståelse. Idag har vi blivit så pass vana vid att matas med tydliga svar från auktoriteter att det sättet att se på kunskap blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas tillsammans, genom att människor lever sina liv i vardagen, upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen är skapad och kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser mina vetenskapliga texter ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från en hel massa olika håll, inte bara från Deleuze, till exempel från socialpsykologen Johan Asplund (2003:23) som presenterar sin syn på forskning på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer.

Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.

Liksom Asplund väljer jag att medvetet skriva oförsiktigt, inte för att förvirra utan för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Det är mitt sätt att bryta mot premisserna som Deleuze formulerat. Det är mitt sätt att försöka öppna upp och vädra ut vetenskapens slutna rum.

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men det är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskap handlar som jag ser det om att lära sig se sambanden mellan människor, samhället och miljön och hållbarhet (som är vad jag strävar efter, inte som ett mål utan för att ta ut en riktning och ge projektet styrfart) handlar om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar forskningen om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad.

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta?

Håll utkik, alla som är intresserade av kunskap och forskning, snart kommer en mer genomarbetad version av punkterna och min syn på vetenskap.

Deleuze, en introduktion 7

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Sjunde premissen: handlar om övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa. En trivial övertygelse kan man tycka, men när det förgivettagandet relateras till och samverkar med den makt som är knuten till prestigefulla positioner (vilket forskare är) leder det till att det skapas grogrund för strider om vems lösning som är den bästa. Kunskap och sanning är inga enkla begrepp (vore de det behövdes inga forskare) och även om det på senare till allt mer och tydligare vuxit fram vedertagna standards för hur man avgör frågor som rör sanningen finns det altid en osäkerhet inbyggd i systemet. Det råder heller ingen total koncensus om vilken standard som ska gälla, eller ens om det är ett bra sätt att tänka. Även sökandet efter standards och strävan efter att nå konsensus bottnar ju den här premissen, som Deleuze alltså inte ifrågasätter utan undersöker förutsättningarna för och i sin egen filosofiska gärning utmanar och visar på alternativ till. Deleuze söker även han kunskap och utformar verktyg och strategier för att lösa problem, men han gör det inte med övertygelsen om att det finns en eller ett enda bästa sätt. Hans utgångspunkt är att det är destruktivt att strida för sanningen och menar att problem inte ska lösas, det är bättre att försöka undanröja grunden för problemens uppkomst genom att upplösa eller förändra förhållande ger upphov till problemen istället.

Varför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra? En plausibel förklaring skulle kunna vara att forskning bygger på ett omedvetet och grundläggande antagande, dels om att sanningen finns nedlagd i världen och att kunskap upptäcks, dels att sanningen är en och odelbar samt att alla problem har en och en enda bästa lösning. Det är som upplagt för debatt och strid, vilket är ett sätt att avgöra frågor och lösa problem. Fast i krig och kärlek, brukar man säga, är ALLT tillåtet och forskares prestige och anseende i samhället leder till makt och därför är det ofta svårt att avgöra vad striden om sanningen handlar om egentligen. Är det verkligen kunskap man strider för, eller är det makten och inflytandet som följer med kunskapen? Eftersom dessa frågor inte får ställas eftersom det uppfattas som relativism att ifrågasätta vetenskapens grundläggande antaganden tvingas den som vill söka kunskap att först acceptera och ansluta sig till vetenskapens normer för hur man söker kunskap (vilka bygger på de åtta premisserna som Deleuze identifierat) och sedan strikt hålla sig till dessa, annars godkänns inte resultatet som tillförlitlig kunskap. Akademin är ett slutet rum utan kontakt med verklighetens komplexitet och mångtydighet, det blir nästan smärtsamt tydligt när den vetenskapliga praktiken och den akademiska vardagen betraktas genom Deleuze analytiska glasögon.

Deleuze premisser leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg för kunskapssökande utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap, vilken i sin tur är ett mer eller mindre vattentätt system som måste accepteras i sin helhet. Samtalet, som bygger på helt andra premisser, har jag anammat som alternativ till rådande diskurs och jag har gjort det för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att öppna upp och vädra ut unkenheten i det slutna rummet. Lanseringen av samtalet som verktyg i sökandet efter kunskap ska inte ses som en strid för den enda rätta metoden för att lösa kunskapssökandets problem. Jag anser inte att jag har funnit eller utvecklat det enda bästa sättet, jag undersöker samtalets möjligheter men jag gör det inte i opposition mot någon.

Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga, försvara och förvalta. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Den synen på kunskap kanske leder till framgång men utifrån ett samhällsperspektiv finns det ett pris att betala. Vetenskapskrigen som den rådande synen på kunskap bäddar för, eftersom det endast antas finnas en enda väg till den enda sanningen, leder till kapitalförstöring av stora mått då man först måste vinna kampen om vems metoder som är de bästa och sedan måste strida inbördes för att få sina resultat erkända och accepterade som sanningar. Vetenskap och kunskap, skulle man kunna säga, är helt enkelt en olycklig kombination. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns är en fantastisk förmåga. Men att bygga in den i en struktur som samtidigt ger dem som verkar där makt och inflytande är problematiskt.

Vetenskapens uppgift är som jag ser det, med inspiration från Deleuze, att upplösa problem; inte att strida för den enda vägens kunskapspolitik. Vetenskap handlar som jag ser det om att söka upp problem, vända och vrida på dem för att sedan peka på OLIKA lösningar på problemen för att sedan dra vidare och lämna människorna som behöver lösningen ifred. Minor science, som är Deleuze begrepp, går ut på just det. Att inte äga och förvalta kunskap, utan om att befinna sig i ständig kritisk och utmanande rörelse. Minor science förtjänar sitt uppehälle, liksom nomaderna, på att röra sig och ställa sina kompetenser till allmänhetens förfogande. Nomader bygger inga murar, skaffar sig aldrig mer bagage än de kan bära, följer med och anpassar sig efter rådande sammanhang. Nomader har ingen egen agenda, de löser utifrån kommande problem eller visar på alternativa vägar fram för att undvika att hamna i problem och drar sedan vidare.

Royal science, däremot. Den etablerade, statsbyggande och av statsapparaten understödda samt strikt hierarkiska vetenskapen, bygger murar. Samlar insignier på hög och ståtar med utmärkelser. Här förvaltar man uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet, utkämpar bittra strider för Sanningen och den enda sant vetenskapliga metoden, vilket är en syn på kunskap och en inställning till vetenskap som främjar strävandet efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken forskare tvingas verka för att deras resultat ska kunna godkännas som vetenskapliga. Det är akademin och dess grundläggande antaganden som ger upphov till problem, inte enskilda aktörer.

Kulturvetenskap ser jag som en nomadologisk, minor science. Jag ser kulturvetenskapen som en inkluderande vetenskap, eftersom det sättet att se på kunskap gynnar både dem som verkar inom strukturen och samhället som bekostar verksamheten. En sådan vetenskap vill jag tillhöra. En vetenskap där frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, är idealet. En vetenskap som utvecklar metoder istället för att förvalta kunskaper. En vetenskap som rör sig. En gemenskap som liksom nomaderna bor i fält. Som flyttar dit deras kompetens behövs. Som liksom Clint Eastwoods Westernhjältar plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person.

Kulturvetenskap, menar jag, är ett ämne där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än resultatet. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer nomadologiskt ideal och syn på vad som är uppdraget skulle kulturvetenskapen kunna blomstra och dessutom bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Alla som ställer upp på premisserna är välkomna på färden. Inom kulturvetenskapen är ingen större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att kunna släppa taget om resultatet och dra vidare. Att inte lockas av ära och berömmelse, det är den absolut viktigaste egenskapen för en vital vetenskap. Makt, som den får som är hyllad och berömd inom ett prestigefyllt system, är det enskilt största hotet för vetenskapens långsiktiga överlevnad!

Kulturvetenskap handlar inte om en metod, ett problem, ett ämne. Det handlar om att bryta upp murar, om att överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser. Kulturvetenskap befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att lösa. Kulturvetenskapliga problem är alla problem som rör människor i samverkan, på ett eller annat sätt. Alla som vill vara med får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på förvaltande av kunskaper, byggande av murar eller upprätthållande av gränser fördöms och har diskvalificerat sig själv.

Deleuze, en introduktion 6

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Sjätte premissen: Logiken är kungsvägen till sanning. Tanken bygger på att teori föregår praktik, att världens och verklighetens tillblivelse sker i enlighet med en på förhand uppgjord eller inneboende plan och att forskare upptäcker kunskap och med hjälp av vetenskapliga verktyg kan skåda in i framtiden. I enlighet med Platons tankar är idéernas värld den högsta och mest fulländade. Och enda vägen att nå dit (till platsen varifrån Sanningen läcker ut) är att med hjälp av logiken och det sunda förnuftet resonera sig fram till vad som är den bästa kunskapen.

Vad kommer först: kunskapen eller verkligheten? Upptäcker forskningen kunskap om verkligheten eller skapar forskare förlag till förklaringar som mer eller mindre väl kan användas för att förstå? Och vad handlar vetenskap om egentligen? Deleuze utgår från att dessa frågor saknar givna svar och om svaren handlar om framtiden finns inget sätt att avgöra vem som har rätt. Det är avgörande för vetenskapens vetenskaplighet att man accepterar dessa premisser, annars kommer forskning att handla mer om makt än om kunskapssökande. Människor är aldrig mer än människor och en av människans egenskaper är viljan att veta vad som ska hända. Det är en djupt känd önskan som förenar alla, både allmänhet, forskare, politiker och makthavare vill veta vad som ska hända i framtiden. Innan den moderna vetenskapen utvecklats vände man sig till astrologer och siare för att få svar på sina frågor. Det gör man inte längre, men viljan att veta och begäret efter sanningen utövar lika stark lockelse då som nu, och den som har makt har alltid inflytande över kunskapen och människors tänkande. Det råder ingen tvekan om att logiken inom vetenskapen uppfattas som kungsvägen till sanningen, men eftersom framtiden alltid är en mer eller mindre öppen fråga finns inget vetenskapligt sätt att avgöra frågan en gång för alla.

Fysiken är mönstervetenskapen som alla andra vetenskaper jämförs med, och där är logiken verktyget par préférence, både för forskare som ser logiken som ett verktyg skapat av människor och de som ser matematiken som den kod verkligheten består av och liksom Platon utgår från att forskning handlar om att upptäcka kunskap. Fast om man verkligen vill veta varför fysiken kommit att få status som mönstervetenskap måste man reflektera över frågan om det är för att den är bättre och mer vetenskaplig än andra vetenskaper, eller för att fysiken är den vetenskap som kommer närmast föreställningen om vad som kännetecknar vetenskaplighet?

Om det alltid var så att forskare alltid började med att skapa hypoteser med hjälp av logik och extrapoleringar utifrån kända fakta och sedan fann stöd för teorin i iakttagelser och erfarenheter vore saken avgjord. Fast alla aspekter av verkligheten fungerar inte som människor tror eller önskar. Planetbanor och kvarkar går att räkna på och följer fysikens lagar, men så ser det inte ut i naturen. Och är det kultur man söker kunskap om måste man acceptera att mänsklig samverkan styrs av både förnuft, känslor och vilja. Samhället låter sig inte passas in i modeller. Logiken är ett viktigt verktyg, men det är inte ena sättet att nå kunskap och vill man verkligen veta måste man bryta mot den premissen och skaffa sig en större verktygslåda.

Vad händer om flera har formulerat en logiskt hållbar tes som har stöd i empiri? Detta händer ofta i vardagen, för det är så tillvaron ser ut och fungerar. Kultur är till sin natur kontextbunden och därför relativ. Är det kultur man vill veta något om måste man acceptera att det inte finns ett enda, bästa svar på någon fråga som rör den aspekten av verkligheten. Det finns bara olika, mer eller mindre användbara svar på frågor som rör samhället och kultur och eftersom framtiden rörande dessa aspekter av levt liv skapas genom handlingar som styrs av känslor och vilja existerar framtiden först när den realiserats. Ingen kan veta på förhand vad som ska hända i politiken, på börsen eller mellan människor. Viljan att veta är dock stark och det är lätt att förföras av den som är säker och karismatisk. Lätt att i enlighet med logiken, vem är jag att invända, ta det som sägs för sanningen.

Eftersom sanningen är en och odelbar kommer vägen till vetande och även akademisk karriär att handla om och gå ut på att försöka förgöra sin motståndare. I teorin handlar det bara om argument och om vem som har bättre logik och säkrare evidens. I praktiken och eftersom människor inte är mer än människor, handlar kampen dock lika ofta om motståndarens rykte som klok och förnuftig. Kunskap är förkroppsligad, den anses vara någons och har ett ursprung. Därför hänger vetande intimt samman med det subjekt anser sig själv och som anda anser veta hur det är. I teorin är kunskap fristående och forskning har ingenting med subjekt eller subjektivitet att göra, men vetenskap handlar i praktiken sällan bara om kunskap, det handlar lika mycket om individers kamp för erkännande av resultaten av deras forskning. Därför kan man aldrig ta någonting för givet, därför är kritiskt tänkande, transparens och samtal en mycket bättre väg till svar som fungerar till mer än att avgöra vem som har rätt och vem som har fel, vilket aldrig är den viktiga frågan om det är kunskap man söker.

Naturvetenskapliga termer och kunskap om kultur

För mig är det SÖKANDET efter kunskap som är det viktiga, inte svaren eller utmärkelserna man kan få om forskningen leder till genombrott. Forskning består liksom krig till 90 procent av väntan och förberedelser. För att bli och utvecklas som forskare måste man ha tålamod och man måste finna mening och tillfredsställelse i läsande, tänkande och skrivande. För att det ska gå att upprätthålla forskning och för att skapa en levande akademi är det viktigt att landets universitet fylls av människor som finner mer intresse och mening i just sökandet efter kunskap och förståelse än i framgången och berömmelsen. Tyvärr vill många politiker och företrädare för näringslivet att forskare ska fokusera på resultat och framgång i konkurrens med andra. Jag förstår dem, betraktas man forskning utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det lätt att få för sig att verksamheten är ineffektiv och pengarna som satsas på forskning ett gigantiskt slöseri. Fast det säger bara den som inte förstår vad forskning handlar om. Det går inte att på förhand eller med ledning av historiska resultat identifiera vem eller vilket projekt som kommer att bli framgångsrikt, det vet man först när man står inför fullbordat faktum. Därför krävs det en stor och vid bas, för det är ur den som kunskap och vetenskapliga genombrott kommer. Orkar eller vill man inte underkasta sig dessa villkor eller om man tycker att det är slöseri med pengar att ge forskare friheten att söka kunskap utan krav på någon annan prestation än fortsatt, ihärdigt sökande, har man inte i akademin att göra.

Det finns en massa vanföreställningar om vad forskning är och hur forskning fungerar. Ovan har jag försökt beskriva en typ av olyckligt missförstånd. Och jag ska nu försöka närma mig det missförstånd som fick mig att börja skriva denna bloggpost, vilket hänger ihop med det första. I mitt SÖKANDE efter kunskap om och förståelse för kultur är jag ständigt på jakt efter inspiration och impulser som kan ta mig och mitt tänkande (om kultur) framåt, och allt som fungerar och bidrar till att skapa förståelse och utveckla kunskap tycker jag ska användas just så och till precis det. Alla håller inte med om detta. När jag, med inspiration från Deleuze och Latour, finner uppslag att tänka med i matematiken och liksom dem försöker förklara hur jag tänker och menar att insikterna hjälper mig förstå KULTUR, är det lätt att det blir fel eller att jag missuppfattar saker och ting. Jag är kulturvetare, inte matematiker eller naturvetare. Jag skriver om kultur, med hjälp av verktyg hämtade från bland annat matematik. Om jag har fel rörande matematiken tar jag tacksamt emot kritik, för jag vill som sagt veta och hävdar sällan att jag har rätt, men jag vill påpeka att jag skriver och söker kunskap om kulturen.

Låt mig förklara hur jag tänker genom att peka något som jag tänkt på ett tag, nämligen vektorer som är en term jag dras till eftersom det lilla jag vet om begreppet säger mig att beskrivningen kan användas som verktyg i arbetet med att försöka förstå kultur. Jag läser följande på Wikipedia, om vektorer:

Vektorer är matematiska storheter som har både storlek (magnitud) och riktning. De används därför ofta för att beskriva fysikaliska storheter med magnitud och riktning i rummet, som till exempel kraft, hastighet, acceleration, elektriskt fält och magnetfält. Sådana vektorer kallas även rumsvektorer eller geometriska vektorer. Ibland studeras rumsvektorer även i två dimensioner. I motsats till vektorstorheter är storheter som temperatur och ljusstyrka skalärer och saknar alltså riktning.

Kulturen kännetecknas av ett slags storlek eller magnitud och den har riktning, den förändras hela tiden. Ord som kraft, hastighet, acceleration och fält där makt manifesteras och ger upphov till mätbara effekter kan användas för att bygga upp kunskap om kultur. Vektorer är inget i sig och de kan bara förstås och undersökas indirekt, med ledning av konsekvenserna de ger upphov till. Det som skiljer kulturen från fysiken är att logiken bakom förändring inte på långa vägar är lika linjär. Det går inte att räkna på eller göra förutsägelser om vart kulturen är på väg, men i övrigt fungerar orden och förklaringarna av matematikens begrepp som inspiration till förståelse för kultur. Och det är viktigt att den skillnaden upprätthålls för den som är bra på fysik och som kan matematik blir därmed inte expert på kultur. Jag säger inte att kulturen är ett slags vektor, jag säger bara att jag förstår kultur bättre när jag läser om vektorer och andra begrepp hämtade från naturvetenskapen.

Inom matematiken generaliseras vektorer till att vara element i ett vektorrum av godtycklig dimension. En sådan generaliserad vektor kan ha en norm som anknyter till längdbegreppet. För vektorrummet kan en inre produkt vara definierad vilken kan sägas mäta vinklar mellan vektorerna. Med denna definition kan många typer av objekt anses vara vektorer. Det enda kravet är att de följer de viktigaste av de räkneregler som gäller för rumsvektorer.

Det finns även vektorer inom medicin, och när jag läser om detta (också på Wikipedia) lär jag mig både mer om naturvetenskap och kultur, fast det är bara mina uttalanden om kultur som fälls av mig som forskare, inom naturvetenskapen är jag en lekman.

En vektor är i medicin en organism som är smittbärare men inte själv framkallar sjukdomsförloppet. Vektorn kan däremot förmedla en parasit eller ett annat smittämne (patogen), som kan framkalla sjukdom. Exempel på vektorer är malariamyggan som sprider malaria, och fladdermöss som kan sprida rabies. Man skiljer härvid på mekaniska vektorer, där vektorn endast förflyttar patogenen fysiskt, och biologiska vektorer, vari patogenen genomgår ett nödvändigt stadium i sin utveckling. Biologiska vektorer påverkas ofta negativt av patogenet. Med andra ord blir då även vektorerna "sjuka".

Kulturen är ingenting i sig själv, men den förmedlar och ger spridning åt en lång rad olika föreställningar, handlingsmönster och konsekvenser. Kulturer kan vara mer eller mindre öppna för förändring och nyfikna på det okända, och det gäller även akademin som är en kultur fylld av förgivettaganden, traditioner, normer och föreställningar. Det har på senare tid och i takt med att kraven på kontroll, styrning och resultat ökat utvecklats en debattkultur i akademin, som i takt med att konkurrensen ökar och marginalerna minskar allt mer polariserar forskningen. Det är alltid lättare att se grandet i den andres öga än den bjälke som sitter i det egna ögat, och den som har makt och inflytande i kraft av sina kunskaper men som tvingas försvara sin position kan lätt få för sig att det bäst att avförda allt som sägs som är fel. En del naturvetare brukar agera så genom att hävda att inte bara det som kulturvetaren säger om en sådan sak som vektorer är fel, även det kulturvetaren säger med stod i kulturforskning avfärdas som en klåpares verk.Varför inte hjälpa till genom att korrigera felaktigheterna istället, varför inte bidra till kunskapsutvecklingen genom att dela med sig av sina kunskaper?

Vektorer är, som jag förstår det, enheter som har storlek och riktning, massa och rörelsekraft. Och en väl territorialiserad kulturell helhet har hög densitet och tenderar likt en stjärna eller annan himlakropp genom gravitation utöva dragnings- och attraktionskraft. Världen och verkligheten är fylld av uppslag och så länge man håller sig inom och är tydlig med vad man talar om ser jag inga problem att söka inspiration över ämnesgränserna. Ett svart hål kan sägas vara ett exempel på total territorialisering. Och entropi är dess motpol, värmedöden som universum enligt vissa kosmologiska teorier sägs utmynna i. Samhällen och kulturer kan vara öppna eller stängda och diktaturer och anarki är lika problematiska utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Fysiken hjälper mig förstå genom att verktygen ger perspektiv på mitt studieobjekt, vilket hjälper mig upptäcka nya sätt att se på kulturen och det invanda. Fast jag är inte fysiker, jag är kulturvetare och när jag använder vektor som analytiskt begrepp är det detta begrepp jag försöker förklara genom att använda exempel från andra håll, inte i detta fall matematiken. Jag säger inte att kultur fungerar på samma sätt som fysiken eller universums födelse och död. Jag använder det lilla jag vet om vektorer för att säga något om kultur, inte tvärtom.

Deleuze, en introduktion 5

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Femte premissen: Eftersom sanningen är en och odelbar och följaktligen bara finns på en plats kommer tillvaron att kännetecknas av brist på sanning. Accepterar man denna tanke leder den till att man måste acceptera tanken på att bara sanningen i sig och den som är i sanningen äger klarhet och förnuft, allting annat och alla andra lider mer eller mindre brist på sanning. Och den som är uppfylld av och bara kan acceptera denna syn på sanningen kommer att få svårt med förändring eftersom det som är perfekt aldrig kan förbättras. Överförd till samhället och som idag allt mer i politiken leder denna premiss till totalitära tendenser. Om sanningen är en och odelbar betyder det att jag har rätt och du har fel, om våra tankar och uppfattningar skiljer sig åt. Debatten blir den enda vägen till insikt och förståelse eftersom det bara anses finnas en väg och eftersom alla avvikelser från den vägen leder bort från sanningen. Och ur den tanken växer fram en föreställning om att frågor som en gång avgjorts i en debatt en gång för alla också är avgjorda.

Här finns grunden för mångas syn på postmodernism, att det skulle handla om relativism och därmed utgöra ett hot mot vetenskapens ädla kamp för det sanna och rätta. Den som är lever i förvissningen om att sanningen är en och odelbar kommer att uppfatta alla invändningar mot den rådande uppfattningen som antingen förfäktande av osanning eller uttryck för relativism. Så kan det naturligtvis vara, men bara för den som ser premissen som sann är det självklart att se det så. Den som anser sig veta vad som är sant och är i sanningen uppfattar alla försök att se saken ur ett annat perspektiv som avvikelser från den rätta vägen. Om sanningen är lyktan som lyser upp mörkret blir vetenskapen en fyr att navigera efter. Forskningens uppgift blir att eliminera bristen och söka efter det förlorade paradis som sanningen utgör. Den synen på forskning är självmotsägande, för om vi verkligen kunde få eller redan hade tillgång till sanningen skulle vetenskapens uppgift vara att avskaffa sig själv. Forskning, menar Deleuze och jag instämmer, är att söka svar som fungerar, att undanröja hinder för tänkandet och skapa verktyg som kan användas för att upplösa problem.

Deleuze skapade en filosofi vars utgångspunkt är tillblivelse, överflöd och evolutionär förändring. Han förfäktar inte en relativ syn på sanning, han ifrågasätter bara premissen om att sanningen är en och odelbar samt att tillvaron kännetecknas av brist. Hans utgångspunkt är att verkligheten är som den är och att den blir till och därför förändras, samt att sanningen av detta skäl inte går att finna, strida om eller slå sig till ro med. Han skriver i en passage som jag ofta återkommer till.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Sökandet efter svar som fungerar är något annat än sökande efter Sanningen; det är ett mer ödmjukt förhållningssätt till kunskap. Den som söker svar och forskar för att öka sin förståelse är inte intresserad av debatt, för hen är samtalet vägen fram. Okunskap ses av hen inte som en brist, utan som utgångspunkten för resan in i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Framtiden är förändring, den är resultatet av tillblivelse, inte en spårbar rörelse i ett fixerat koordinatsystem. Livet, samhället och kultur är inte rörelser från mörker till ljus. Som sagt, allt eftersom något blir förändras det lika mycket som den som rör sig genom livet, är med och bygger samhället och skapar kultur genom interaktion med andra.

Samtalet är en bild av både forskning, kultur och kunskap (sanning) och jag ser det med Deleuze som konturerna till ett blivande. Samtalet handlar inte om växla mellan fråga-svar eller om några andra dikotomier. Samtalet är inte ett sätt att få två eller flera parter att smälta samman till en, det är inte ett sätt att söka sanningen eller en metod att kompensera för någon brist. Samtalet handlar om tillblivelse, om att vara och verka tillsammans för att uppnå ökad förståelse. Förbundet i citatet förstår jag som ett slags tillfälligt sammanhållande. Två självständiga intressen eller enheter som följs åt en bit på vägen i tillblivelseprocessen som världen växer fram ur. Som en man och en kvinna som lever ihop en tid, skaffar barn, och sedan skiljs åt. Eller som en författare och dennes bok, som blir till och förändras ömsesidigt i och genom samma process av tillblivelse. Jag förändrar Flyktlinjer och förändras själv genom processen, i ett slags samtal med andra texter, med kommentarer och med det som händer mellan. Samtal är inte en skapelseakt, det är en tillblivelseprocess. 

Deleuze tänkande ser inte slump och tillfälligheternas spel, den mänskliga faktorn eller perspektiv och alternativ till Sanningen som problem, vilket den som är övertygad om att sanningen är en och odelbar tvingas till. Deleuze placerar förändring och tillblivelse i centrum för vetenskapen, det är så han bryter mot den femte premissen. Han är inte relativist, han erkänner bara inte att tillvaron kännetecknas av brist och han ställer inte upp på tanken att det går att sätta upp mål som ska nås. Han ifrågasätter inte vetenskapens resultat, det är vetenskapens underliggande förgivettaganden han kritiserar; det är en avgörande skillnad. Han bryter med en totalitär syn på sanningen som hotar att underminera demokratin och han skapade en filosofi vars uppdrag är att lära sig se och bli bättre på att upptäcka alla konstruktiva möjligheter som uppstår i alla sammanhang, överallt och hela tiden. 

Sanningen är inte en och odelbar enligt Deleuze, den består alltid av fler än en men färre än många komponenter som hålls samman mer eller mindre fast. Han utgår från tillblivelse och förändring, mångfald och överflöd. Deleuze ser relationer och undersöker det som händer i mellanrum. Här är ett annat klassiskt Deleuze-citat som fångar dessa kvaliteter.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

Ömsesidig tillblivelse finns överallt. Samtalets turer och roller, aktörerna som interagerar, allt blir till och förändras ömsesidigt i och genom processens gång. Liksom evolutionen, som är vad som frambringat både getingen, orkidén och det som händer mellan dem. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt. Och samma gäller sanningen. Premissen att sanningen är en och odelbar är inte en beskrivning av verkligheten utan en allmän, skapad uppfattning om sakernas tillstånd. Både getingen och orkidén är autonoma aktörer som av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade. Så kan man också se på sanning, som en relation mellan en verklighet som är som den i all sin föränderliga komplexitet och mångfald och forskaren som söker förståelse och svar som fungerar. Det är tanken brist som Deleuze bryter mot med sin flödesontologi, sitt processtänkande.

Ny-tänkande kan aldrig uppstå som ett resultat av lydnad eller följande. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, missanpassa sig, sluta härma och upprepa. Kunskap om kultur kan bara nås genom att kasta ur sig tankar som inte alltid genomtänkta för att se var de landar, hur de tas emot och vilken förändring de ger upphov till. Forskning om kultur handlar om gemensamt skapande och ömsesidig tillblivelse, om att våga kasta sig ut i det okända tillsammans. Tala först och tänka sedan är vad ett samtal handlar om. Samtalar gör man med vänner, med människor man litar på för att lära känna varandra och ämnet man talar om. Samtal kan också vara ett sätt att leva och interagera med världen och verkligheten. Det handlar inte om att söka efter något som gått förlorat, inte om att kompensera för brist, utan om skapa något nytt och om att testa om det fungerar. Under och i ett samtal ska man inte behöva vara på sin vakt. Där ska man bara kunna säga det som dyker upp i ens huvud. Och när man gör det, och samtidigt lyssnar på varandra kan man i efterhand sålla ut det som fungerar. Synen på sanningen som en och odelbar stärker så klart makten hos den som lyckas inom rådande diskurs, men det är ett tänkande som alldeles för mycket handlar om makt och prestige för att främja ny-tänkande. Samtalet är konstruktivt, nyfiket och framtidsinriktat till skillnad mot debatten som handlar om att hävda sig och försvara sin position i centrum, i ljuset, nära sanningen. 

Tanken på brist leder till att människan döms till ett liv i brist och avsaknad. Punkt fem handlar om verkligheten som brist, om den bristontologi som Deleuze vänder sig mot. Den handlar om själva utgångspunkten för det vetenskapliga projektet, om rådande premisser för sökande efter kunskap. Motivet för att bryta mot denna premiss är att den leder till bevakande av gränser och försvar av sanningen, som bara en kan ha och äga. Denna premiss underblåser kamp och skapar uppfattningen om brist och dömmer därför människor till lydnad. Deleuze bjuder motstånd mot alla tendenser till totalitarism, och anklagelsen om att hans filosofi bygger på relativism är just en sådan tendens. Om jag pekar på något som jag menar är sant och det strider mot det du håller för sant måste frågan om vem som sitter inne med sanningen avgöras på något sätt, för båda kan inte ha rätt inom ramen för premissen som Deleuze bryter mot. Kunskap blir med den synen på sanning en högst begränsad resurs och tänker man så är det som upplagt för strid. Och på köpet får vi en syn på konkurrens som utgår från att den alltid driver kvalitet eftersom sanningen är en och odelbar och kampen om den tar oss och forskningen närmare sanningen, ljuset och den enda vägen.

Deleuze, en introduktion 4

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Den fjärde premissen handlar om kontexten, eller elementet vari vetenskapande utförs. Vår värld, helt enkelt. Och den består, i alla fall när det konventionella tänkandet filtrerats genom Deleuze prisma, av original och av representationer av original (vilket punkt 1 som handlar om individen, det autonoma subjektet, och punkt 3, som handlar om Sanningen som mål, illustrerar). Utgångspunkten för vetenskap är att verkligheten består av urskiljbara, unika delar och att allt och alla är mer eller mindre perfekta avbilder av original. Hela systemet med patent och upphovsrätt bygger på denna tanke.

Utgångspunkten för tänkande och vetenskap är att verksamheten bedrivs av exceptionella och excellenta forskare som söker efter helt ny kunskap och unika resultat. Det faktum att alla vet att ingen vetenskap är möjlig utan samverkan mellan en lång rad människor och med hjälp av olika typer av verktyg visar att premissen är ett kulturellt skapat, grundläggande antagande och den uppfattningen förstärks av insikten om att ny kunskap alltid på ett eller annat sätt bygger på tidigare forskargenerationers arbete. För att kunna upprätthålla övertygelsen om att forskare är autonoma genier som söker ny och unik kunskap krävs förnekelse av en lång rad insikter som alla har och som lätt kan medvetandegöra. Fast det sker inte eftersom kunskap hänger samman med makt och den som upphöjts till geni eller lyckats ta patent på något har allt att förlora på en alternativ och mer relationell och kollektivistisk syn på forskare och forskning.

Här finns en viktig pusselbit till den utbredda svårigheten att förstå kultur, tänker jag. Problemet bottnar i att man inte ser rörelse, komplexitet och mellanrummens betydelse. Och det gör man inte eftersom det kräver en annan blick. Det tog lång tid och krävdes enorma resurser för att bryta med föreställningen om att jorden inte låg i universums centrum; men ser ju att solen går upp (och likväl är det jorden som rör sig). Idag vet vi och tar detta för givet, men så har det inte alltid varit, inte överallt och i alla sammanhang. Även om Darwin idag (och med rätta) uppfattas som ett geni möttes hans teori och evolutionen med skepsis när den lanserades eftersom den gick på tvärs mot uppfattningen om att Gud skapat människan. Och vi vet dessutom att han publicerade sina tankar om naturligt urval först när en annan forskare stod i begrepp att publicera en liknande tanke. Darwin må ha varit klok, men han fanns och verkade inte i ett vakuum. Ingen människa kan bli upphöjd till geni helt på egna meriter. Tron på excellens är en föreställning om hur det är, en kulturellt skapad premiss. Berättelserna om geniet som kommer utifrån och löser tidigare tillsynes olösliga problem är utryck för samma längtan efter en frälsare som gav upphov kristendomen.

Det dominerande sättet att tänka idag är ett tänkande som inte beaktar blivande och förändring. Det utgår från att det finns original och kopior, att det finns sanningar, unika och excellenta subjekt och fulländade tankar samt mer eller mindre bleka kopior av dessa. Därför sitter både forskare och allmänheten fast i denna väldigt trånga föreställningsvärd. Så länge vi håller fast vid premissen som handlar om att det finns original och kopior är vi alla instängda i ett slutet rum där all förändring uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Vetenskap som bedrivs med den utgångspunkten handlar om att avgöra vems vetande som är mest likt originalet och vilka vetenskapliga resultat som ligger närmast Sanningen. Och eftersom kunskapen, inom ramen för detta tänkande, utgår från autonoma subjekt som leds av ett sunt förnuft, och eftersom kunskapen antas vara universell, blir vetenskap en intern uppgörelse om vem som är bäst och därför ska tilldelas makten över Sanningen. Jag kan inte ställa upp på denna syn på vetenskap och människor och därför menar jag att det är viktigt att bryta mot alla akademiska konventioner, fast lika viktigt är det att inte bryta mot vetenskapens grundprinciper (vilka Galileo och Darwin följde i sökandet efter bättre och mer användbar kunskap). Det akademiska rummet behöver vädras för att kunskapen inte ska kvävas under sin egen tyngd eller dö av intellektuell inavel. Världen förändras och det gör även utgångspunkterna och premisserna för den vetenskapliga praktiken, i alla fall om det är människors vardag och levda erfarenhet man undersöker.

En som förstått detta och som är inne på samma linje som Deleuze (trots att han är en uttalad kritiker till allt vad postmodernism heter) är Johan Asplund som skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Han ställer inte upp på tanken att vetenskapens uppgift är att skapa simuleringar, det vill säga exakta kopior av verkligheten. Han menar, och jag håller med, att en sådan vetenskap inte tillför någon ny kunskap. Han lanserar begreppet simulacra som alternativ till den rådande definitionen av verklig kunskap som bygger på att det finns original och att forskare upptäcker dessa. Han definition av simulacra lyder så här: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,

skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61).

Motivet för att presentera en vetenskaplig framställning som har karaktären av simulacra är att en simulering egentligen inte säger något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Ett annat skäl är att en läsare som ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) lätt hamnar i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet. Självklart är detta inte det samma som att hävda att subjektivitet eller relativism är att föredra framför objektivitet. Som jag tolkar Deleuze och Asplund lanserar de inga egna nya sanningar och talar heller inte om hur man ska tänka. Det sätt som jag bedriver vetenskap på hämtar inspiration från både Asplund och Deleuze och jag ser det som att resultatet av mitt arbete handlar om att presentera förslag på alternativa förståelser, som efterhand kan korrigeras processuellt, i samspel med en bred allmänhet. Det är något helt annat än att resa anspråk på att vara ett geni och söka finita sanningar.

Asplund och Deleuze menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet.

Deleuze, en introduktion 3

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.


Tredje premissen: Modellen för tänkande är att alla som sysslar med vetenskap strävar efter samma mål: Sanningen. Det högsta goda anses alltså vara en klok individ som söker sanningen, vilket också är vetenskapens mål och mission. Ställer man sig bara lite vid sidan av och studerar det vetenskapliga idealet förstår man striden mellan kyrkan och vetenskapen mycket bättre, för båda strävade vid tiden för maktskiftet efter samma mål: Sanningen. Inser man detta förstår man både att och hur den där striden fortsatt. Akademins förgrundsgestalter ser sig fortfarande som rebeller som strider för ljuset mot mörkrets makter och kyrkans metafysiska anspråk, när det i själva verket är så att man försvarar makten man vann över kyrkan under upplysningen. Kampen är en kamp mot halmgubbar och väderkvarnar, för väldigt många religiösa tänkare har släppt tanken på Gud som en individ och Jesus som en person och undersöker istället möjligheterna med tron som livshållning, i KOMBINATION med vetenskapliga insikter. Sanningen är ett hopplöst begrepp och en för människan övermäktig uppgift. Det målet är och har alltid varit ett uttryck för hybris. Verkligheten är allt för komplex för att någon ska kunna resa anspråk på att sitta inne med fullkomlig kunskap om den.

Om inte förr borde det här stå klart att det är svårt att kritisera rådande bild av kunskapen, utan att irritera och trampa en rad auktoriteter på tårna. Sanningen kan per definition inte ifrågasättas och idag är det uppburna forskare som likt Påvens och Vatikanens företrädare driver den "heliga" inkvisitionen vidare, fast nu i namn av vetenskap. Det är dock samma makt och inflytande över människors tänkande man försvarar. Då var det heretiker och kättare man bekämpade, idag är det postmodernister och andra som vågar ifrågasätta vetenskapens mål och modell för tänkande: Sanningen. Det som försvaras är den enda rätta tolkningen, då av boken och idag av verkligheten. Varken då eller idag har någon vid sunda vätskor kämpat för osanningen; det har alltid handlat om hur man ska förstå tecknen som finns för alla att ta del av och som ofta kan tolkas på olika sätt. Människor har i alla tider skapat sig bilder av verkligheten, för verkligheten eller Sanningen går inte få direkt tillgång till. Kunskap är alltid ett resultat av tolkning. Att som Deleuze och andra påminna om detta är inte att föra fram alternativa fakta eller ifrågasätta verklighetens eller sanningens existens, det handlar om att kommunicera resultat av forskning. Kritiken bottnar inte så mycket i resultaten av forskningen, utan, liksom ifråga om Galileo, att postmodernismens resultat inte stämmer överens med den etablerade forskningens resultat i alla sina aspekter. Postmodernismens brott är att man vågar ställa andra typer av frågor, att man väljer att söka kunskap med hjälp av andra metoder och att man inte okritiskt köper den etablerade, naturvetenskapens alla TOLKNINGAR av forskningsresultaten. När jag ser tecken på och uttryck för detta, när krav på rättning i leden reses i min vardag i akademin kryper det i mig. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla. Akademin är på många sätt ett slutet rum, som är i stort behov av vädring.

Sökandet efter kunskap får inte uppfattas som att det handlar om att leda något i bevis, tänker jag. Ingen äger kunskapen och därför handlar alla anspråk på att göra sig till uttolkare av den eller försöken att försvara kunskapen om olika uttryck för MAKTKAMP. Sanning för mig är det som fungerar, och den synen på kunskap, föreställer jag mig, är giltig även på trons område och därför finns ingen motsättning mellan kyrkan och vetenskapen. Tänk om fler kunde tänka så, både troende och ateister, hermeneutiker och positivister. Tänk om samhället blev mer lyssnande och mindre debatterande. En mer öppen, ödmjuk och nyfiken syn på både tro och vetande skulle underlätta arbetet inom både naturvetenskap, humaniora och teologi/kyrkan, tänker jag. Antingen fungerar svaren på frågorna eller också inte. Vore det så vi såg på kunskap spelade det ingen roll hur man kommer fram till svaren och fokus skulle riktas mer mot framtiden, mot det som skulle kunna bli. Jag menar att man inte borde strida för den enda vägen fram utan mer se till olika kunskapskompetenser och deras respektive användningsområden; inom naturvetenskapen vet man, inom humaniora tolkar man och inom teologin tror man. Tre olika vägar mot olika typer av svar, som alla behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Vi ska alltid sträva efter så säkra svar som möjligt, på alla frågor, men verkligheten är allt för komplex för att fångas med en enda metod och frågorna som uppstår längs vägen är allt för öppna och mångtydiga för att kunna besvaras tillfredställande med hjälp av en enda typ av svar som dessutom måste passa in i en på förhand uppgjord och strikt kontrollerad form. Även om humaniora och tolkning är den metod jag skolats i och känner mig mest hemma med är jag lika intresserad av naturvetenskapligt vetande som jag är av trosfrågor och teologi. Därför ligger mig samtalet så varmt om hjärtat. Samtala gör man inte för att komma fram till bestämda svar, samtala gör man för att nå ömsesidig förståelse, tillsammans om svar som fungerar.

Så här i Påsktider slår det mig att kunskapen kan ses som ett slags treenighet. Vetandets motsvarighet till kyrkans Gud fader, sonen och den helige ande skulle då kunna vara: Fakta, förklaring och förståelse, i samverkan med veta, tolka och tro. Samtalet, vilket jag anammat som metod och kunskapspraktik efter att ha läst och inspirerats av Deleuze, vill jag se som ett sätt att temporärt förena det oförenliga, som ett sätt att hålla samman livet som hela tiden trotsar alla försök att fånga det en gång för alla i en enda teori som förklarar allt och som fungerar överallt, alltid. En mer samtalande syn på kunskap handlar om att närma sig vetande med respekt för allt som inte går att veta och med utgångspunkten att vetandet liksom verkligheten är ett slags multiplicitet som inte går att definiera mer precist än: Fler än en men färre än många. Verkligheten är komplex, inte komplicerad. Därför behövs både kompetens att veta, tolka, tro och förmåga att mötas mellan. Verkligheten och livet är inte, det blir till. Kulturen är det som händer medan vi är fullt upptagna med att få vardagen att fungera.

Frihet är viktigt för att kunskapen som arbetet med att söka efter svar ska bli användbar, och därför är kampen mot alla typer av intolerans så viktig. Yttrandefriheten och demokratin bygger på friheten att tänka och göra som man vill, men utan respekt för helheten och alla andra går det inte att nå frihet och demokrati. Antidemokratiska rörelser måste bekämpas överallt och hela tiden. Ger man totalitära krafter handen, tar de hela armen. Det är både kunskapens, demokratins och frihetens dilemma. Det är därför är det är så viktigt att lära sig hantera komplexitet och att inse att det inte finns några enkla lösningar. De intoleranta får vara just det, om de vill, men det betyder inte att vi som tror på kunskap, solidaritet, öppenhet, medmänsklighet och kärlek, måste lyssna. De erbjuder en enkel lösning och säger sig sitta inne med Sanningen, och enkla lösningar och tydliga svar lockar de okunniga, de ointresserade och de som inte orkar bry sig. Enkla lösningar är korkade. Därför behövs det kunskap, öppenhet och frihet för flertalet. Annars skapas en grogrund för populism, som förhindrar framväxten av ett värdigare samhälle och som hämmar vetenskapens sökande efter svar som fungerar.

Att mötas i katakomberna under katedralerna och de akademiska skrytbyggena för att samtala om allt som är viktigt i livet och tillvaron och med utgångspunkten att lyssna för att tillsammans lära av varandra är ett uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över kunskapen. Jag trivs där, överallt där jag kan och får tänka fritt och där det inte finns någon mall som kunskapen måste passas in i eller några färdiga svar, bara tillblivelse, reflektion och fokus på kunskapens funktion. Det vi vet vet vi, och det som är allt för vagt för att veta något bestämt om får vi tolka oss till. Och om det vi inte vet något om kan vi bara kontemplera över. Tre olika sätt att söka olika typer av svar som fungerar för att bygga ett hållbart samhälle, ett meningsfullt liv och ett vetande som fungerar.