Mitt liv som lärare

Jag har fortfarande svårt att ta in och acceptera det som allt mer framstår som ett faktum; jag kommer inte att få någon ny anställning som lektor. Hat är ett starkt ord, men jag tvingas acceptera att det är i det häradet jag hamnar när jag tänker på prefekten som tillsammans med rektorn valde att säga upp mig. Men även om jag aldrig kommer att glömma deras fega agerande och vägran att förklara beslutet att runda LAS för att bli av med mig efter 23 år som lojal medarbetare försöker jag tänka så lite som möjligt på dem. Tanken var nu inte att skriva om detta igen, utan att reflektera över livet som lärare och dagens förutsättningar att bedriva undervisning med kunskapen i centrum.

Min allra första föreläsning handlade om min C-uppsats (om nyktra alkoholister i Länken och AA) och jag höll den på en sommarkurs på Göteborgs universitet 1994, sen fick jag förtroende att göra det igen året efter. Nästa gång jag föreläste var runt 1999, vid Umeå universitet, där jag fick hoppa in några gånger för att tala om livet i det gamla bondesamhället. Som doktorand höll jag föreläsningar några gånger om året, men framförallt handledde jag uppsatser i etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap. Sista halvåret innan disputationen, under våren 2003, var jag anställd som adjunkt och föreläste på halvtid uppe i Umeå. Och från den hösten fram till i februari i år arbetade jag heltid som lektor på Högskolan Väst, med undervisning som huvudsaklig syssla. De första tio åren där ansvarade jag mestadels för olika kurser i kulturvetenskap, men jag föreläste även i hälsopromotion och om genus för blivande sjuksköterskor. Från 2012 och fram till i år arbetade jag huvudsakligen som lärare i företagsekonomi. Undervisning har alltså, vid sidan av studier och forskning varit min huvuduppgift under lejonparten av mitt vuxna liv.

Jag var skräckslagen de första gångerna och i början av min lärargärning sov jag oroligt natten innan en föreläsning. Eftersom jag inte betraktade undervisningen, alltså mötet med studenterna, som ett jobb, utan mer som ett led i min egen kunskaps- och kompetensutveckling, gick arbetet aldrig på rutin. Fram till för bara några år sedan levde jag min dröm och kände att jag hade världens bästa arbete. Lärande och kunskapsutveckling är fortfarande det som ger mitt liv mening. Därför är jag tacksam för att cheferna på Högskolan Väst bara hade makten att ta min försörjning från mig. Jag kan fortfarande studera, forska och skriva texter som bottnar i kunskaperna jag skaffat mig och hela tiden utvecklar och reviderar. Och det kommer jag fortsätta göra under överskådlig tid.

Att bli av med jobbet som lärare (särskilt på det sätt som jag blev det) var ett slags trauma, och det är en sorg jag kommer att bära på under resten av livet. När jag tänker på och skriver om det som hände, vilket är mitt sätt att bearbeta traumat, inser allt mer och allt tydligare hur dramatiskt synen på vad det innebär att vara lektor har förändrats under åren som jag var fullt upptagen med att undervisa och forska. När jag växte upp och gick i skolan, och fortfarande ganska många år efter att jag började arbeta som lektor, litade man på lärarna som därför hade makten att utforma undervisningen i hög grad efter eget huvud. På ett sätt kan man alltså säga att det var läge sedan jag förlorade det jobb jag älskade så mycket, vilket är en klen tröst eftersom förändringen av yrket påverkar alla. Förutsättningarna att bedriva högre utbildning med kunskapen i centrum hänger nämligen intimt samman med demokratiutvecklingen i vårt land.

Idag förväntas lektorer dra in pengar och producera artiklar, och det anses vara ett kvalitetskriterium att undervisningen är så pass standardiserad, målfokuserad och externt kontrollerad att den kompetens som en sån som jag byggt upp genom åren betraktas som överflödig, och i mitt fall oönskad. Definitionen av yrket har förändrats så pass snabbt under de senaste åren att erfarna lärare som blir av med jobbet sent i karriären får svårt att hävda sig i konkurrensen om nyutlysta tjänster. Det finns massor av 30- och 40-åringar som inte har några erfarenheter från det bildningsuniversitet som jag fick min utbildning i, som redan från dag ett av sin forskarutbildning har fostrats till producenter av den typen av nyckeltal som idag krävs att man kan visa upp för att kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om de allt färre lektoraten, som jag aldrig förstått (kunskaps)poängen med och därför avstått från att jaga efter.

Trots att ingen säger att det är så, spelar erfarenhet idag i praktiken ingen roll, och eftersom författande av läromedel inte räknas som någon merit betraktas tiden som läggs ner på den uppgiften som slöseri med skattebetalarnas pengar och på vissa ställen till och med som ett tecken på illojalitet mot arbetsgivaren. I många av annonserna till de lektorat som jag har sökt står det att undervisningserfarenhet och lärarkompetens är viktiga bedömningskriterier, men även när det framgår av granskarnas utlåtande att jag är den mest erfarna och kompetenta läraren som sökt tjänsten faller det ändå på att jag inte producerat tillräckligt många vetenskapliga artiklar på engelska eller vunnit forskningsmedel i konkurrens. 

När det nu allt mer går upp för mig att jag aldrig kommer att få något nytt jobb som lektor överväldigas jag av sorg, inte bara för egen del. Jag känner en växande oro för vad som ska hända med kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när lärare får använda allt mindre av sina egna kunskaper och kompetenser och istället förväntas följa chefernas order och regler skapade av kvalitetsansvariga, liknar läraryrket allt mer ett lågkvalificerat jobb där standardiserade uppgifter ska utföras på ett mekaniskt sätt. Och det gör mig bedrövad, för konsekvensen av det tankesättet blir att vi bygger upp en utbildningsskuld som växer för varje år och som riskerar att permanentas, vilket inte bara är förenat med lika många risker som klimatförändringarna, det utgör också ett hot mot demokratin.

Läraryrket handlar inte om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, utan om att skapa förutsättningar för andras högst individuella lärande. Därför är tillit till professionen så viktigt. När man anställer ett växande antal chefer med uppgift att ansvara för resultatet (läs produktionen av betyg, poäng, examina och externa forskningsmedel) upphör de som anställs som lärare att vara lärare. Då handlar skolan och den högre utbildningen inte längre om att värna framtida generationers behov av vetande. Det är dubbelt negativt, för skolan går under om de med minst intresse för lärande söker sig till läraryrket. Och vart ska kunniga och kompetenta människor som vill arbeta med kunskapsutveckling då söka sig?

När jag fortfarande arbetade som lektor opponerade jag mig ofta mot den här utvecklingen, och jag trodde att jag hade kollegorna med mig, men alla är sig själva närmast och när ledningen hotade med nedskärningar tvingades jag inse att jag stod ensam. Förlusten av jobbet och kollegornas tystnad är en sorg jag har svårt att komma över. Men mitt engagemang för kunskapen och läraryrket ger jag aldrig upp. Det var aldrig för min egen skull jag engagerade mig, det var och är fortfarande för kommande generationers möjlighet att gå i skola värd namnet och kunna bedriva självständiga studier på ett universitet med bildningsambitioner, som jag skriver och debatterar frågan på nätets sociala forum. Min tanke med den här bloggposten var nu inte att skriva om min egen sorg och besvikelse, utan om vad jag lärt mig genom åren, men det går som ni märker sådär. 

Vill vi ha ett utbildningssystem värt namnet är det inte högre lärarlöner eller förstelärarreformer och andra artificiella karriärmöjligheter som behövs; utan frihet, tillit och möjlighet för den som väljer att bli lärare att utvecklas som lärande subjekt. Idag är det alldeles för mycket fokus på annat, vilket förvandlat utbildningssystemet till ett slags produktionsapparat. Om lärare inte får vara lärare – alltså arbeta med kunskapen i centrum – utan tvingas fokusera på annat än sitt eget och elevernas/studenternas lärande, kommer utbildningssystemet inte att kunna fungera som det är tänkt. För att kunna bli en bra lärare måste man fokusera lika mycket på sitt eget lärande och sin egen kompetensutveckling som på elevernas och studenternas förutsättningar att utveckla den kunskap som är syftet med all utbildning. I årets valrörelse liksom så många gånger tidigare är skolan och den högre utbildningen ett medel för politiker som fiskar röster med hjälp av olika typer av mer eller mindre realistiska löften om vad lärarna ska göra, vilket är djupt problematiskt för det visar hur lite kunskapen som sådan är värd i dagens samhälle. 

Det viktigaste som jag lärt mig under åren om lektor är detta: Allt lärande är individuellt och det är först när kunskapen integrerats i ens egen kropp och självständiga tänkande som det är möjligt att säga att man har lärt sig och kan något.

Vill vi leva i ett automatiserat samhälle?

En viktig nyckel till lönsamhet i arbetslivet är effektivisering. Det gäller dock att vara vaksam, för det handlar om en kraft med potential att förvandlas till sitt eget syfte, vilket gör att alla organisationer riskerar att såga av viktiga grenar som först i efterhand visar sig vara bärande. Effektivisera mera låter förföriskt klokt och ger snabbt resultat i balansräkningen. Det är svårt att argumentera mot, för ineffektiv vill ingen bli anklagad för att vara. Dessutom går det att utföra nästan alla arbetsuppgifter lite snabbare, och marginaler går alltid att minska (i alla fall tills de helt utplånats). Därför ser det ut som att potentialen för fortsatt effektivisering är snudd på oändlig. Många arbeten går dock inte att utföra snabbare. Lärare, till exempel, kan i och för sig springa mellan salarna och det går så klart att tala snabbare, men lärandet som yrket handlar om att skapa förutsättningar för går inte att skynda på, läshastigheten och tiden det tar att skriva och tänka är den samma idag som för 100 år sedan.

Trots att vi vet att är det är så här har landets högskolor sedan 1990-talet kravet på sig att varje år effektivisera verksamheten, vilket lät sig göras i början, men över tid har det sättet att förvalta den högre utbildningen lett till att lärarna som undervisar idag har långt mindre tid för förberedelse och efterarbete än på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem som beundrades i resten av världen. Och förutsättningarna att värna kunskapen i vårt land försämrades drastiskt i och med att staten först la ansvaret för grundskolan och gymnasiet på kommunerna, och sedan bjöd in företag att driva skolor i konkurrens. När friskolornas ägare ska maximera vinstuttaget förvandlas skolbibliotek och behöriga lärare samt mindre klasser och elever med diagnoser till onödiga kostnader som måste reduceras till varje pris.

Olika branscher har olika förutsättningar, men kravet på effektivisering är idag det samma över hela linjen. På den lokala pizzerian kan man byta ut den ekologiska, närproducerade osten och köttet från det småskaliga jordbruket i närområdet mot industriellt framställda varor. Bilarna kan få tunnare plåt och hastigheten på det löpande bandet kan skruvas upp. Uppfinningsrikedomen är stor när det finns pengar att tjäna. Köper man jordnötter till ölen på puben får man i princip alltid nötter av sämre kvalitet än de man köper i affären, trots att pubägaren tar dubbelt så mycket betalt för sina. Och eftersom alla pubar tänker och agerar på samma sätt och kunderna inte väljer att gå någon annanstans är det möjligt att göra den typen av effektiviseringar för att värna lönsamheten. Om lokalen är fin, servicen bra och sällskapet trevligt är det ett pris många är beredda att betala. Men det är alltid upp till kunderna att avgöra vad något är värt, aldrig aktieägarna eller någon ekonomiansvarig chef.

Problemet är att vi människor är anpassningsbara och förfärande lätt vänjer oss vid försämringar, särskilt om det känns som att vi fått en bra deal eller får mer pengar i plånboken. Därför lockas många av politiker som lovar sänkta skatter och lägre pris på bensinen. Problemen med det sättet att tänka och agera är att följderna av besluten ofta visar sig långt senare, när det är svårt att peka på kausala samband och lätt att skylla på invandare, arbetslösa eller tidigare regeringar. Och stigande sjuktal som kommer som ett brev på posten när den generella stressnivån i samhället ökar går alltid att bortförklara på olika sätt. Konsekvensen av allt detta sammantaget är att jakten på låga priser inte bara normaliseras utan dessutom blir allt mer intensiv, och därmed ökar konkurrensen om allt i samhället, vilket leder till mer oro och minskad lojalitet mellan människor. Och det i sin tur leder till ökad stress och misstänksamhet. En ond cirkel, med andra ord.

Svårast är det att effektivisera personaltunga verksamheter, men om uppgifterna inte kräver specialkompetens kan tillverkningen flyttas till länder där kostnaderna är lägre. Så länge efterfrågan finns och det går att sälja varorna i länder där kunderna har råd ser det ut som en win-win. Fast det där förändras snabbt idag när robotar och AI ersätter människor i allt fler yrken. Inte bara i tillverkningsindustrin tar allt mer avancerade maskiner och algoritmer över fler och fler arbetsuppgifter, även i vården ersätts människor av robotar idag. Kanske inte i Sverige, men i andra länder, så det är bara en tidsfråga innan vi ser det här med.

AI säljs in med argumentet att tekniken ska hjälpa oss människor att bli bättre genom att ta över tråkiga och repetitiva uppgifter, men när tekniken väl finns blir det av ovanstående skäl svårt för ekonomiansvariga mellanchefer att motstå frestelsen att låta AI utföra även kreativa uppgifter. Listan på yrken som vi för bara ett kort tag sedan trodde att endast människor kunde utföra tas idag över av AI. Sorgligast är att författare och musiker är två av yrkena, för det säger något om hur lite vi som lever idag bryr oss om unikt mänskliga färdigheter och kvaliteter. Snart är det bara teaterskådespelare som kan känna sig trygga med att inte kunna ersättas. Fast då vill det till att de inte kräver för höga löner, för då uteblir publiken som vant sig vid att få vad de önskar gratis på nätet.

Trenden är tydlig, vilket gör frågan om det finns en gräns för hur långt automatiseringen av samhället kan drivas viktigare och viktigare. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart inget samhälle kvar att leva våra liv i. Inte i den mening som vi vant oss vid i alla fall. Medborgarlön är en väg att gå, och det blir troligen förr eller senare nödvändigt för att hålla efterfrågan på alla robot- och AI-genererade varor och tjänster uppe när allt fler människor blir av med jobbet. Fast det kan lika gärna bli så att vi får ett två-tredjedels samhälle eller kanske ett en-fjärdedelssamhälle, där en välmående minoritet lever gott medan resten tvingas hanka sig fram bäst de kan. Det var så det såg ut innan det moderna välfärdssamhället växte fram, underifrån och mellan människor som ville leva ett värdigt liv tillsammans. Det faktum att miljardärerna idag blir fler och fler i Sverige, och att det betraktas som ett tecken på framgång för vårt land, är en varningsklocka. Ökande klyftor blir förfärande snabbt det nya normala, och det gör alla till förlorare.

En sak som oroar mig ännu mer är att tänkandet allt mer går på autopilot. Allt fler forskningsartiklar genereras idag med hjälp av AI. Och professor blir man efter att ha producerat ett antal artiklar, nått framgång i jakten på ansökningar om forskningsmedel och producerat de nyckeltal som högskoleledningen kräver, vilket är arbetsuppgifter som kan utföras av algoritmer. Först är det bara rutinuppgifter som delegeras till AI, som att sammanfatta kursvärderingar och skriva mötesanteckningar. Men när allt fler forskare känner sig allt mer pressade höjs stressnivån och då framstår allt fler arbetsuppgifter som rutinuppgifter. Och då är det bara en tidsfråga innan kunskapen ses som en produkt som kan skapas av AI och som vi sedan kan googla fram vid behov. Där är vi inte än, men vi rör oss i en rasande fart i den riktningen. För varje kull studenter som använder AI för att producera sina uppgifter, vilka lärarna bedömer med hjälp av AI, rör vi oss längre ut för ett sluttande plan. Det kollektiva minnet av hur det en gång var bleknar snabbt.

Automatiseringen och digitaliseringen gör inte bara samhället kallt och tänkandet instrumentellt, tekniken gör det också möjligt att övervaka allt och alla. Med hjälp av övervakningskameror med ansiktsigenkänning och AI-kontrollerade drönare riskerar samhället att bli en totalitär mardröm. Det finns inga inbyggda hinder mot en sådan utveckling och det vore inte första gången i mänsklighetens historia som utvecklingen drivs i den riktningen. Och eftersom människor idag behandlas som förbrukningsvaror, kunskapen inte anses ha något egenvärde, och alla som av olika anledningar inte passar in i den allt smalare normalitet som den generella automatiseringen av samhället och livet genererar, anses få skylla sig själva om de förlorar jobbet, blir sjuka eller tvingas fly för sitt liv, är det bara en tidsfråga innan vi är där. Och då är det för sent att göra något åt saken.

Konkurrens driver inte kvalitet

Det finns en allmän uppfattning om att konkurrens borgar för kvalitet, men bevisen för att det faktiskt fungerar på det sättet är inte på långa vägar så solida som många tror. Tvärtom finns det en hel del som talar för att konkurrensutsättning får motsatt effekt i många verksamheter. Inte minst inom vetenskap och utbildning, där det inte handlar om att producera något. När forskare tvingas konkurrera om vem som är bäst på att skapa ny kunskap, som ingen av naturliga skäl vet var den finns eller om det man söker efter ens existerar, blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma vem som är bäst. För vad är det man antas vara bäst på? Enda sättet att hålla fast vid övertygelsen om att konkurrens är kungsvägen till akademisk kvalitet är att hitta på olika typer av nyckeltal som forskarna får konkurrera om. Och det kan man så klart bli bäst på. Men kunskap och lärande är något annat.

Eftersom alla konkurrenssituationer genererar vinnare ser det ut som om systemet fungerar, och på grund av att det är vinnarna som skriver historien blir systemet självbekräftande. Den som lyckats inom ramen för ett sammanhang vill så klart inte bli av med prestigen, pengarna och den makt som följer med positionen, och eftersom de som inte är framgångsrika i konkurrensen enkelt kan avfärdas som dåliga förlorare blir det svårt att granska systemet på ett vetenskapligt sätt. Frågan som vi måste ställa oss – i alla fall om vi menar allvar med att det är för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning – är om det verkligen finns grund för övertygelsen om att kunskapsutvecklingen i vårt land främjas av att forskare konkurrerar om vem som drar in mest pengar, publicerar flest artiklar och oftast blir citerad. Finns det ett kausalt samband mellan nyckeltalen som forskarna konkurrerar om och kunskapen som samhället är behöver?

Inom ett och samma ämne kanske det går att hävda att det finns en viss kausalitet mellan konkurrens och kunskapskvalitet eftersom förutsättningarna liknar varandra och alla arbetar med liknade frågor – men det är fortfarande svårt att undersöka den saken på ett meningsfullt sätt. Jämför man forskare från olika vetenskapliga discipliner för att försöka utröna vem eller vilka forskare som är bäst rent objektivt blir fokuseringen vid nyckeltal inte bara missvisande, den påverkar dessutom värderingen av enskilda vetenskapsutövares kompetensen på ett högst olyckligt sätt. Eftersom det satsas olika mycket pengar på olika typer av forskning konkurrerar forskare verksamma i skilda discipliner inte alls på lika villkor. Inom prioriterade områden finns det mycket pengar att konkurrera om, och då kommer så klart fler forskare inom den disciplinen att lyckas, vilket får det att framstå som om dessa forskare är skickligare än de som är verksamma i områden där det finns mindre pengar.

Kunskap är omöjligt att konkurrera om, men eftersom konkurrensutsättningen inte kan eller får ifrågasättas idag, tvingas alla som vill bedriva forskning tävla om vem som får mest pengar och producerar flest publikationer och citeringar. Förutsättningen för att systemet ska fungera är att alla accepterar villfarelsen att det finns en kausalitet mellan kvaliteten i ansökningarna och kvaliteten i forskningsresultaten. Fast det som konkurreras om i forskningsfinansiärernas utlysningar är löften och ambitioner, inte resultat som går att granska vetenskapligt. Och det är omöjligt att göra en objektiv bedömning av vilken ansökan som de facto kommer att resultera i den bästa forskningen och den mest värdefulla kunskapen. Att misslyckas med att vinna medel i konkurrens säger ingenting om forskaren som författade ansökan. Trots att vi vet detta räknas det som en merit idag att äga "förmågan" att dra in pengar, vilket gör det snart sagt omöjligt att bedriva grundforskning som är förutsättningen för att få Nobelpris.

Akademin liknar idag allt mer ett gigantiskt och fruktansvärt dyrt luftslott byggt på förhoppningar löften. Eftersom kvaliteten i själva forskningen mäts i antalet artiklar, inte hur väl resultatet av forskningen håller för olika typer av granskningar, förvandlas den vetenskapliga världen till en maskin som producerar tomhet. Hela systemet bygger på antagandet om att konkurrens driver kvalitet, vilket blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Och eftersom den som kritiserar systemet aldrig kommer att lyckas inom det sätts vetenskapens adelsmärke, den kritiska granskningen ur spel. Vill man lyckas som forskare idag tvingas man vara lojal mot systemet och cheferna som styr det, vilket i princip är motsatsen till hur vetenskapligt tänkande och forskning med kunskapen i centrum fungerar.

All kunskapsutveckling bygger på samverkan, så redan det är ett skäl att tänka om ifråga om vad som är bästa sättet att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling. Forskare som tvingas konkurrerar med varandra och som måste bevaka sin position i ett system där kunskapen och kvaliteten tas för givet kommer inte att kunna vara fria i tanken och öppna i sitt sökande efter förståelse av den värld vi lever i. När vetenskapen konkurrensutsätts hämmas den kreativitet som är förutsättningen för att bli framgångsrik i sökandet efter ny kunskap som ingen på förhand vet var den finns, hur den ser ut eller om den ens existerar. Om det finns någon kausalitet ser den ut så här: Ju hårdare konkurrens, desto mer konformitet och mindre verkligt viktigt samt användbart vetande. Konkurrens leder till ökad stress och mindre transparens, vilket för in ett förödande moment av rädsla och osäkerhet i den akademiska kulturen. 

Och eftersom forskare i dagens akademiska system fungerar som ledningens verktyg i deras jakt på pengar – det är nämligen inte bara forskare som konkurrerar, det gör även högskolorna som chefer använder som stepping stones i en administrativ karriär som är långt mer lukrativ och mindre krävande än jakten efter akademiska titlar – skapas ett system där alla som verkar i det måste fokusera mer på att undvika att komma i konflikt med överordnade än det man utbildats för och det som är universitets kärnuppdrag. Idag är det dessutom ledningen som avgör vem som får lämna in ansökningar. Prefekterna kan alltså gynna vissa och hindra andra forskare att ens försöka lyckas i konkurrensen om medel. Hörde jag någon säga: vänskapskorruption?

Efter 30 år i den akademiska världen har jag inte bara upplevt förändringen i synen på vad forskning och jag vad forskare förväntas göra för att förvalta skattebetalarnas investering i deras utbildning och arbete. Jag ko olyckligtvis in i den akademiska världen innan den förändrades till oigenkännlighet och jag hann med nöd och näppe bli docent med hänvisning till hur det såg ut innan NPM implementerades och allt förändrades. Jag accepterade de nya reglerna och ställde in mig på att undervisa och bedriva forskning på min kompetensutvecklingstid. Jag gav upp alla ambitioner om att göra fortsatt karriär, vilket köandes okej eftersom jag tyckte det var roligt och givande att undervisa. Fast när ledningen gjorde sig av med mig tvingades jag inte bara inser att jag kastats ut från Högskolan Väst, de dömde mig samtidigt och utan att ge mig någon rimlig förklaring till ett liv utanför akademin. Jag får inga nya jobb, för det jag gjort som forskare (som bedömdes hålla för en docentur för drygt 10 år sedan) står sig inte i konkurrensen med yngre forskare som fokuserat på att jaga pengar och publikationer. Som lök på laxen är jag dessutom som 61-åring dömd till arbetslöshet, för jag anses dels vara för gammal, dels antingen för överkvalificerad eller utan kvalifikationer.  

Det har varit jobbigt att inse och acceptera detta, och det är fortfarande svårt att greppa. Men jag tror nu äntligen på framtiden igen. Kan jag bara navigera fram till hösten mellan den pest eller kolera som Arbetsförmedlingen och a-kassan innebär, vinner jag en frihet som ingen kan ta ifrån mig. Min plan är att ägna resten av mitt liv åt det jag gjorde som doktorand, alltså studera och skriva. Och eftersom jag framöver inte behöver anpassa mig efter några chefer eller regler som ingen kan förklara rimligheten i kommer jag i åtnjutande av en frihet som både är mer värd än pengarna jag hade kunnat tjäna och den professorstitel som prefekten och rektorn på Högskolan Väst såg till att jag aldrig kommer att få chansen att försöka meritera mig till.

Lärandets hierarkiska struktur

Jag har tidigare skrivit om vetande och undervisning i termer av ett slags hierarki, och här ska det handla om lärande som jag menar också behöver förstås på det sättet, i alla fall om vi menar allvar med att målet med utbildningssystemet är att värna kunskapen och den generella intellektuella kompetens som är förutsättningen för demokratin överlevnad. Dagens målfokusrerade och resultatorienterade skola där aktieägare kan och får dränera verksamheten på pengar, och den högre utbildning som allt mer tas över av chefer, jurister, ekonomer, kvalitetsansvariga och administratörer, ser fortfarande ut som ett utbildningssystem, men eftersom lärande och kunskapsutveckling inte går att effektivisera, bara skapa förutsättningar för, kan den svenska skolan och den högre utbildningen bara återupprättas genom främjande av en kollektiv rörelse uppåt i de där hierarkierna.

Lärande i sig är ingenting man behöver lära sig, det är en naturlig följd av att vara människa. Vi lär oss hela tiden saker; att hantera "smarta" telefoner som tar allt mer tid och som stjäl vår uppmärksamhet, till exempel. Kunskapsutveckling i den mening vi vanligtvis tänker på det är något annat. Alla vill inte lära sig den typen av saker som står i Läroplaner och Kursmål, därför handlar den typen om lärande i hög grad om att utveckla intresse och övervinna mentala hinder. Sökandet efter genvägar är ett slags bias som alla som verkligen vill lära sig något av sina studier måste utveckla strategier för att hantera. Vissa menar att det finns ett antal universella lärstilar som elever och studenter behöver lära sig förstå och som lärarna måste anpassa sin undervisning efter, men det är inte så det fungerar. Det finns inte någon uppsättning handgrepp som man kan plugga in eller några tekniker man kan ta till för att underlätta lärandet. 

Allt lärande är individuellt och kontextuellt. Därför är det inte förståelse för olika sätt att lära in (eller ut) som är nyckeln till kunskapsutveckling, utan självkännedom, tålamod och ihärdigt arbete. För att undvika att blockera vägarna till kunskap och fördjupad insikt om specifika ämnen behöver man utveckla förståelse för sig själv som lärande subjekt. Ingen annan kan lära en något, men man kan lära av andra och varandra. Utan egen ansträng och intresse för ämnet går det dock inte. Eftersom lärande i skolan och den högre utbildningen handlar om att internalisera kunskaperna och utveckla kompetenserna så att man kan använda dem i andra situationer än på proven som ligger till grund för betygen (som inte är någon absolut garanti för något) måste man ta eget ansvar för att ta emot den hjälp som ges och den hjälp man själv behöver. Vad jag försöker säga är att lärande är komplext och handlar om långt mer än att bara memorera saker man hör eller läser. 

Om betygen inte blir så höga som man önskar är det aldrig lärarens fel, och om man söker en utbildning finns det ingen annan att skylla på om det senare visar sig att man inte kan det som står i kursernas lärandemål. Ska lärare kunna hjälpa elever och studenter att lära ligger ansvaret för att förklara vad man inte förstår eller det man behöver för att utveckla de efterfrågade kunskaperna och kompetenserna helt och hållet på den som kommer till skolan eller universitetet för att lära. Det finns inga genvägar. Utan fokus och närvaro, samt tid och tålamod, sker inget lärande. Därför kan den svenska skolan och vårt lands högre utbildning bara räddas om lärare får vara lärare, alltså tillåtas att agera självständigt som de kunniga och ansvarskännande individer som alla riktiga lärare är. Om lärare tvingas göra annat än att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas egen kunskapsutveckling, genom att gå före och visa vägen – samtidigt som de själva lär sig nya saker och utvecklar samt uppdaterar gamla kunskaper – kan ingen rörelse uppåt i vetandets hierarki komma till stånd. 

Först när man förstår sig själv kan man börja förstå världen man lever i. Och bara genom att ta ansvar för sitt eget lärande och ägna det den tid som dess kvalitet kräver, alltså sluta tänka på lärande i termer av vad som är rimligt eller vad man anser sig hinna med, är det möjligt att utveckla kunskap. För att utbildningssystemet ska kunna fungera måste KUNSKAPEN stå i centrum, och alt annat är sekundärt i förhållande till den och till rörelsen uppåt i hierarkin. Lika viktigt är det att förstå att ingen någonsin blir fullärd. Lärande är en dynamisk process som handlar om att ständigt bli bättre på att förstå och orientera sig i den komplexa och föränderliga värld vi människor lever i. Syftet med samhällets investeringar i skolan och den högre utbildningen är att samhället som helhet ska röra sig uppåt i vetandets hierarki, inte att enskilda ska få sina individuella önskningar tillgodosedda. Alla försök att effektivisera lärande och undervisning leder oundvikligen till att vetandet pressas neråt i hierarkin, och det utgör ett hot mot demokratin.

Här liksom i de andra texterna på samma tema (och jag lagt in länkar till ovan) börjar jag med den mest grundläggande nivån och jobbar mig uppåt (även om det i skriven text blir neråt). Detta är en skiss, ett underlag för reflektion, inte en vattentät argumentation. Jag vill väcka tankar, inte sälja in något koncept eller några patenterade handgrepp. Jag påstår inte att jag mer eller bättre än någon annan hur det är eller vad som är bäst att göra. Med hänvisning till mina 12 år som student och mina långt över 20 år som lärare på högskolan anser jag mig veta att om man vill lära sig något på riktigt är det klokt att göra vad man kan för att sträva uppåt genom stegen som beskrivs kort nedan, men jag är öppen för kritik.

Ta till sig information: Här räcker det att läsa och lyssna. Och lägger man det man läst eller hört på minnet kan man upprepa det, vilket är en tillgång i vardagen. Men det har ganska lite med lärande att göra. Dessutom översköljs vi dagligen och stundligen med information, och på senare år även allt mer desinformation. För att kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är det avgörande att man förstå att det produceras enorma mängder information varje dag och att konkurrensen om vår begränsade uppmärksamhet är stenhård. Sållar man inte bland intrycken är risken att man överväldigas stor, vilket är ett problematiskt hinder mot lärande som behöver uppmärksammas mer än vad som är fallet idag.

Hitta och bedöma fakta: Fakta är sorterad och vederbörligen kontrollerad information. När man lärt sig källkritikens grunder och har utvecklat förmågan till analytiskt, kritiskt tänkande har man upparbetat kompetens att sålla bland informationen, men det räcker inte för att lära sig något. För att resultatet av lärande ska kunna bli kunskap måste man vara vaksam och utveckla förmågan till kritiskt tänkande (källkritik är bra, men långt ifrån det enda man behöver lära sig), för det finns en hel del alternativa fakta ute på nätet och i samhällsdebatten. Är det LÄRANDE man ägnar sig åt måste man både hitta och kunna bedöma den fakta som man lutar sig mot i sina resonemang. Och man måste förstå att fakta inte är det samma som kunskap. Även om kunskapen bygger på fakta är kunskap något mer.

Bygga upp förståelse för kunskap: Den här nivån tar många föregivet att allt lärande och all undervisning handlar om, men så är det tyvärr inte. New Public Management pressar nämligen skolan och den högre utbildningen neråt i vetandets hierarki genom att bygga på målstyrning och produktion av nyckeltal. Fakta går både att producera och kontrollera. Men kunskap är som sagt något mer än fakta. Allt verkligt och viktigt vetande består av ett mått av osäkerhet. Därför handlar all kunskapsutveckling och allt lärande lika mycket om det man anser sig veta, som om göra sig medveten om, både det man inte vet och det som inte går att veta något om. Kunskap är en komplex helhet och förutsättningen för att man ska kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är att man utvecklar förståelse och respekt för detta. En annan viktig egenskap som hör hemma på denna nivå av lärandets hierarki är förmågan att omsätta lärdomarna i praktisk handling. Kan man inte relatera sina kunskaper till verkligheten och göra sig av med det vetande som inte är relevant längre är det inte kunskap man söker, för när verkligheten förändras måste kunskapen följa med. Förstår man inte detta och vad det innebär för ens eget lärande har man ännu inte anammat en lärande praktik som kan sägas höra hemma på den här nivån.

Tillägna sig bildning: Om ambitionen i strävan uppåt i lärandets hierarki inte sträcker sig längre än till kunskap blir det svårt att utveckla förståelse för vad kunskap är och vad det innebär att veta någon, därför är det så viktigt att förstå att lärande och kunskapsutveckling är processer där vägen är målet. Lärande handlar om att utveckla förståelse, inte om att producera något. Den vars ambition i lärandet är att tillägna sig bildning måste lära sig förstå både att och hur kunskap är ett rörligt mål eller en dynamisk kvalitet. Det vi vet idag är något annat än det vi ansåg oss veta igår, och allt talar för att nuvarande kunskaper kommer att förändras i framtiden. Därför är bildning så viktigt, alltså bildning i den mening som diskuteras här (inte bildning som en kanon med saker som ska pluggas in). Förstår man att bildning är det som finns kvar när man glömt det man en gång lärt sig inser man förhoppningsvis lättare att lärande handlar om att röra sig uppåt i en hermeneutisk spiral, och att det är vägen som är målet för det livslånga lärande som blir allt viktigare i dagens snabbt föränderliga värld.

Utveckla vishet: Den översta nivån i lärandets hierarki kan ingen räkna med att nå, och det är heller inte mening. Vishet finns med i hierarkin för att markera att lärande är en resa utan mål. Det är också viktigt att förstå, dels att det är skillnad mellan att vara smart och att vara klok eller vis, dels att studier varken kräver intelligens eller gör någon smartare. Strävar man uppåt i lärandes hierarki och bygger upp förståelse för vad kunskap är och vad det inenbär att veta något samt tillägnar sig ett bildningsperspektiv på det vetande man tar till sig och integrerar i sin tankevärld och handlingsrepertoar kommer man dock att kunna ta klokare beslut, vilket är syftet med all utbildning.

Tyvärr går mina tankar om vetande, undervisning och lärande på tvärs mot dagens utbildningspolitik och när jag talade om detta på högskolan där jag jobbade fram till i februari i åt möttes jag av kritik och hindrades att vara den lärare jag alltid strävat efter att vara. Det gör mig bedrövad, för min ambition var inte att reformera högskolan genom att försöka påtvinga kollegorna min syn på vad lärande är. Jag ville att vi tillsamman skulle engagera oss i samtal om det jag skriver om här. Utbildning, kunskapsutveckling och lärande är något man gör tillsammans. Jag är besviken och bär på en sorg över att ha uteslutits från den lärande gemenskapen på den högskola som jag investerade mina bästa år i arbetslivet i, men jag ser det samtidigt som ett tecken på att verksamheten där inte handlar om lärande och kunskapsutveckling längre, och då vill jag ändå inte vara kvar.

En reflektion över livet som arbetslös (akademiker)

Min plan är att avsluta arbetslösheten någon gång under hösten, oavsett om jag hittar en ny anställning eller inte. Det betyder att jag är halvvägs in i den förnedring som det idag innebär att sakna en anställning och gå på a-kassa. Därför stannar jag upp och reflekterar över vardagen och konsekvenserna av mina tidigare chefers övertygelse om att det var nödvändigt för Högskolan Västs överlevnad att försätta mig i den prekära situation jag just nu befinner mig i. Ansvariga politiker, som vill försämra villkoren ytterligare för människorna som har det sämst i vårt land, säger att det inte ska vara fett eller najs att vara arbetslös, samtidigt som de cyniskt nog själva sett till att skaffa sig en position där de aldrig behöver oroa sig över konsekvenserna av att förlora sin försörjning. Men det kan jag lova er att det INTE är! Att gå på a-kassa idag är som att leva på socialbidrag på 1980-talet, och hur det är vågar jag inte ens tänka på.

Innan jag börjar reflektionen vill jag poängtera att jag vet att jag trots allt är oerhört privilegierad. Jag klarar mig, dels för att jag aldrig flyttade in i säkerheten i att ha ett välbetalt arbete, dels eftersom jag har förhållandevis små fasta utgifter. Och, så klart, för att jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Dessutom kan jag gå i pension om några år, vilket gör det jag tvingas gå igenom uthärdligt. Åren av meditation och yoga spelar naturligtvis också roll. Hade jag varit invandrare, tio år yngre eller haft ett instabilt psyke vet jag inte hur eller ens om jag hade klarat mig.

I onsdags kväll, den 3e juni fick jag ett mail från Arbetsförmedlingen. Jag fick en klump i magen direkt, för jag brukar inte få några meddelanden därifrån, annat än i slutet av månaden, i anslutning till utbetalningen av ersättningen. I måndags, första vardagen i månaden, hade jag som vanligt lämnat in rapporten över vad jag gjort i maj till Arbetsförmedlingen. Det är så mitt liv ser ut nu. Jag söker det antal anställningar som AF kräver, som inte bara får vara inom mitt kompetensområde och heller inte endast inom dagpendlingsavstånd. När jag lämnat in rapporten till AF ansöker jag om utbetalning från a-kassan. Efter strul initialt, det tog nästan två månader att få allt på plats på grund av hög arbetsbelastning på a-kassan, har det fungerat. Men det där mailet fick än en gång min värd att rasa samman.

Mailet är allmänt hållet och består till största delen av reglerna som jag redan har koll på via AF hemsida. Texten var alltså inte riktad till mig och det innehöll heller ingen förklaring till följande skrivning: "vi har idag informerat din a-kassa att vi bedömer att att du inte aktivt har sökt lämpliga arbeten i maj", vilket jag levt i förvissningen om att jag hade gjort. När jag gick in på a-kassans hemsida hittade jag ett liknande dokument, och när jag läser det nu får jag samma känsla, av att det är AI-genererat och inte skrivet till mig. Inte heller där får jag någon förklaring om vilket fel jag begått, och jag vet alltså fortfarande inte vad jag ska göra för att undvika att förlora ersättningen, vilket är enormt stressande. I både dokumentet från AF och det från a-kassan finns dessutom en passivt aggressiv underton, eller är det jag som övertolkar?

Vi behöver ditt svar
För oss är det viktigt att du får den ersättning som du har rätt till under arbetslösheten. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen som handlar om att du inte har varit tillräckligt aktiv i ditt arbetssökande, exempelvis inte har sökt tillräckligt många jobb, sökt samma jobb flera gånger eller inte sökt tillräckligt många jobb utanför dagpendlingsavstånd. Vi vill ta del av dina synpunkter på det som Arbetsförmedlingen har meddelat oss innan vi fattar beslut i ärendet.

Eftersom det är första gången som det här händer, kan påföljden bli en varning. En varning påverkar inte utbetalningen utan ska tydliggöra kraven som ställs på dig som arbetssökande.

Hur ser du på saken?
Som arbetssökande finns det krav som du ska uppfylla för att få ersättning. Nu har Arbetsförmedlingen meddelat att du inte har uppfyllt ett av kraven och vi vill veta varför. Beskriv kortfattat anledningen i formuläret i Mina sidor.

Jag sökte sex jobb i maj, vilket jag fått besked om att jag måste göra. Bara ett av dem gällde en anställning inom högskolan, övriga låg utanför mitt kompetensområde. Förra månaden och månaden innan det sökte jag bara två jobb i närområdet, men denna gång hittade jag lämpliga tjänster, utanför mitt kompetensområde, inom dagpendlingsavstånd, så jag sökte dessa, och kände mig nöjd eftersom jag även kunde rapportera att jag varit på en intervju. Jag trodde med andra ord att jag gjort rätt för mig, under perioden som helhet. Jag svävar alltså fortfarande i ovisshet om vari felet består och väntar fortfarande på svar från a-kassan, som jag omgående skickade mina synpunkter till. Samtidigt förväntas jag prestera på topp och vara mitt bästa jag i kontakterna med potentiella arbetsgivare. 

Redan i onsdags kväll satte jag mig vid datorn och gick in på Platsbanken och sökte sex jobb utanför dagpendlingsavstånd, och bara ett av jobben kan hjälpligt sägas vara inom mitt kompetensområde. Endast två av de 24 tjänsterna jag sökt har varit på pricken. En tredjedel av jobben är inom högskolesektorn, men jag kan bara ärligt säga att jag varit kompetent för ett par av dem. Det är så det ser ut just nu när alla högskolor skär ner och gör sig av med lektorer. En av tjänsterna anmodade AF mig att söka, trots att det redan i utlysningen framgick att jag inte uppfyllde kriterierna för att söka, vilket kändes minst sagt märkligt med tanke på vilka krav samma myndighet ställer på mig. Trots att jag (och även AF, antar jag) inser det hopplösa i företaget har jag för avsikt att söka minst sex jobb till här i juni, vilket är dubbelt så många som krävs. Och för att undvika att bli av med ersättningen från a-kassan kommer jag att söka alla dessa jobb utanför mitt kompetensområde och längre bort än på dagpendlingsavstånd. Planen nu är att fortsätta agera så fram till den dag då jag kan lämna denna Kafkalika tillvaro. 

Just nu är jag är inte i någon position att ifrågasätta AF som jag så klart vet bara följer Tidöregeringens nya och hårdare regler. Jag är livegen, det är så politikerna vill ha det, oavsett vad anledningen till arbetslösheten är. "Det ska löna sig att gå till jobbet" säger man, som om det existera någon människa sitter hemma vid köksbordet och väljer mellan att ta ett jobb eller leva på bidrag. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, först som bagare, fem år på heltid och sex år på deltid, parallellt med studierna. Sedan som doktorand och efter det som lektor. Att vara arbetslös har aldrig någonsin varit något alternativ för mig! 

Jag skriver om detta av lite olika skäl, dels för att jag finner ro framför datorn när jag formulerar tankar och jobbar med språket, dels för att dela med mig av mina erfarenheter av att som 61-åring leva som arbetslös akademiker i ett Sverige som knappt uppvisar några likheter alls med det samhälle jag först växte upp och studerade på universitetet, och sedan inledde min akademiska karriär, i. Även om det just nu är ett helvete påminner jag mig om att andra har det långt värre, att mina problem är en västanvind i jämförelse med hur många andra har det. Och just det tänker jag är det viktigaste skälet för mig att skriva om detta. Även den som liksom jag har en låååång högskoleutbildning i ryggen och dessutom har arbetat heltid har haft en kvalificerad anställning utan uppehåll under hela 2000-talet kan uppenbarligen drabbas idag. Det handlar absolut inte bara om outbildade, ointresserade och lata människor, vilket arbetsmarknadsministern vill göra gällande. Det som drabbat mig kan med andra ord drabba vem som helst, vilket borde oroa fler än vad som är fallet idag. Betänkt att vi bara är i början av omställningen till ett helt igenom digitaliserat samhälle där AI tar över allt fler arbeten och uppgifter.

I mina kontakter med facket har jag fått höra att chefer i statlig tjänst kan göra väldigt mycket som de vill. Därför finns inget stöd att hämta därifrån heller. Känslan av att vara övergiven tär på mig. Och jag blir nedstämd av att tänka på hur jag efter 23 år på samma högskola och 27 år i statlig tjänst, först tvingades inse att Lagen om anställningsskydd i praktiken inte innebär något som helst skydd. Och sedan kom till insikt om att man som drabbad inte får någon hjälp av Arbetsförmedlingen, och att A-kassan inte fungerar som den omställningsförsäkring det en gång i tiden var. Jag blir naturligtvis inte gladare eller hoppfullare av att som lök på laxen nu få uppleva den åldersdiskriminering som jag undervisade om när jag var lärare på högskolan och undervisade blivande chefer och administratörer. 

Jag försöker se det som händer med forskarens blick, och fram till i onsdags kväll gick det ganska bra. Men här i väntan på besked känns det som att jag kastats tillbaka till känslorna av oro och kampen mot uppgivenheten som jag kände i februari efter mitt första samtal med handläggaren på AF, och sedan igen i mars när a-kassan delgav mig beslutet att jag inte får utföra något arbete i det företag jag drivit som bisyssla vid sidan av min heltidsanställning sedan 2007. Jag vaknade klockan tre natten till torsdag och kunde inte somna om. 

Mitt liv är satt på vänt och det går till min bedrövelse allt mer upp för mig hur det faktum att jag valde bort min individuella karriär till förmån för Högskolan Väst nu ligger mig i fatet. Jag engagerade mig i högskolans profil AIL, tog på mig olika förtroendeuppdrag och sa ja till alla förfrågningar om att undervisa på högskolans olika utbildningar. Jag utförde arbetet med stöd i mina etnologiska kunskaper och kompetenser, men mitt skrivande har av förklarliga skäl inte varit strikt etnologiskt. Mitt val att vara lojal med högskolan och fokusera på kunskapen får som konsekvens att jag nu inte kommer ifråga för något nytt lektorat, varken i etnologi (för att jag forskat och föreläst om annat än rent etnologiska frågor) eller i företagsekonom som jag undervisat i sedan 2012 (eftersom min forskning bara till nöds kan sägas vara företagsekonomisk). Trots det ångrar jag inga av mina beslut, det var och är fortfarande för kunskapens och möjligheten att lära som jag går upp på morgonen. 

En anledning till att jag reagerade så starkt på mailen från AF och a-kassan är att jag förra veckan fick besked om att jag föll på mållinjen när jag sökte en av de två tjänsterna som jag är fullt ut kompetent för. Hade jag varit yngre hade beskedet om att jag rankades som nummer två för ett vikariat på sex månader som lektor i etnologi inspirerat gett mig hopp. Men i den ålder och belägenhet som jag befinner mig i blir beskedet istället en bekräftelse på det jag länge anat, att mina utsikter att hitta och ha en chans att få en liknande tjänst innan jag går i pension är i princip obefintliga. 

Jag har också lite svårt att släppa funderingarna över motiveringen till tjänstetillsättningen. Trots att vikariatet primärt handlar om undervisning och min pedagogiska kompetens av granskaren påstås vara "den längsta akademiska karriärutvecklingen inom etnologi" bland de sökande. I omdömet står det dessutom att jag i förhållande till den som fick tjänsten är överlägsen "när det gäller antal och tematisk mångfald av publicerade läromedel". Det enda jag saknar rörande pedagogisk skicklighet är handledning av doktorander, vilket jag aldrig fått någon chans att göra eftersom det först på senare år existerat några doktorander på den högskola där jag varit verksam, och det ingår heller inte i de uppgifter som ska utföras inom ramen för vikariatet. Skälet till att jag inte får tjänsten är att personen som rankades som etta är; "bättre förankrad på den internationella forskningsarenan." Jag vill vara tydlig med att inte har några invändningar mot bedömningen och det råder heller ingen som helst tvekan om att allt gått korrekt till. Men det är svårt att känna glädje över det fina omdömet när tjänsten gick till någon annan. 

Sorgen över att jag inte fick den där tjänsten blir inte mindre av jag här i vår sett att Högskolan Väst utlyst ett vikariat som (vad jag kan utläsa av beskrivningen) handlar om arbetsuppgifterna som jag utförde på kurserna som fortfarande ges, innan jag sas upp på grund av en arbetsbrist som prefekten, trots att jag bad om det och JO riktade kritik mot handläggningen av ärendet, valde att inte ge mig någon förklaring till. Motiveringen till nedskärningarna på HV var att man var tvungen att få budgeten i balans, och det verkar den redan vara för jag läser på sociala nätverk att man nu söker nya medarbetare, bara ett par månader efter att man sparkat mig och 28 andra medarbetare.

Det kanske låter som att jag är bitter, men så är det inte. Jag skriver som sagt för att bearbeta och dela med mig av hur det ser ut och fungerar på och utanför dagens arbetsmarknad. Politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet, och det gjorde jag med stolthet och tacksamhet under alla år, även när jag inte fick gehör för min oro eller uppskattning för omsorgen jag visade om den akademiska kvaliteten, och trots att jag kände mig som ett hinder för ledningens ambition om att producera pengar och publikationer. Jag kunde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, tro att jag efter alla år först skulle få sparken precis innan pensionen, och sedan att AF och a-kassan skulle vara så hjärtlösa och oförstående inför den situation jag försatts i.

Jag ser inte fram emot denna den första sommaren utan semester sedan 1990-talet, men jag kan glädja mig åt att det trots allt finns tid att umgås med mina barnbarn. Och jag längtar efter hösten när jag förhoppningsvis kan meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Det ska även bli befriande att gå ur facket, som varken gett mig någon hjälp eller erbjudit stöd i samband med uppsägningen (de har inte ens visat någon förståelse utan bara hävdat att chefer i staten kan och får agera som de gjort på HV). Och jag slipper dessutom betala för en omställningsförsäkring som inte längre fungerar som en sådan. 

Insikten om att det finns ett ljus i tunneln och att jag klarar mig är jag oerhört tacksam för, men många är inte lika privilegierade och jag känner fortfarande djup olust över att leva i ett land som ser på arbetslösa och sjuka som ett problem och som behandlar människor som försatts i en hopplös situation med förakt.

Vill du veta, eller få dina fördomar bekräftade?

De så kallade sociala nätverken svämmar över av profiler som producerar content, och eftersom det är inläggen som genererar mest känslor som fångas upp av algoritmerna är det den typen av innehåll som får mest spridning. Och det leder till uppmärksamhet. Ägarna till de konton som lockar till sig flest följare tjänar inte bara mest pengar, de får även inflytande över sättet som andra tänker eftersom deras inlägg blir normerande. Samtidskulturens fixering vid resultat och den allmänna fallenheten att lyssna på auktoriteter påverkar dessutom synen på vad det innebär att veta något och uppfattningen om hur lärande fungerar, vilket gör det svårt att värna kunskap och akademisk kvalitet som kräver tid och för en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. 

Jag startade Flyktlinjer av olika anledningar. Att nå ut med mina tankar till så många som möjligt var initialt en av dem, men genom åren har jag erfarit hur snabbt förändringen av nätets algoritmer kan påverka spridningen av ens inlägg. När jag efter drygt åtta års bloggande i ett slag förlorade två tredjedelar av mina läsare tvingades jag rannsaka mitt samvete och reflektera över varför jag skriver och publicerar texter, inte bara på nätet. Det var ett oväntat hårt slag, men jag lärde mig massor av det. Inte minst om hur lätt det är att falla i fällan att identifiera sig med sitt konto och den uppmärksamhet det får. Jag är tacksam för att jag kunde förmå mig att se förlusten av läsare (fast frågan är hur många av de som klickade på länkarna jag la ut som faktiskt läste vad jag skrev) som ett lärtillfälle, och för att jag fortsatte att skriva även om det var lite motigt ett tag. Idag vet jag att den viktigaste drivkraften för mig är möjligheten att få skriva. Och på senare tid har jag till min stora glädje sett att mina texter trotsar algoritmernas motstånd och långsamt når allt fler läsare. Dessutom är känslan att fler nu faktiskt läser det jag skriver. 

Ju mer jag lär mig desto viktigare blir det för mig att texter ska läsas, inte ”prestera”, vilket nätforumens ägare hela tiden och på olika sätt försöker få oss att vilja. Jag skapar inte content, jag publicerar tankar och jag skriver eftersom jag vill interagera med människor, inte för att med hjälp av algoritmer få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det är för kunskapens skull jag engagerar mig på nätet. Jag skriver mina inlägg både för att sprida lärdomar och väcka frågor som jag menar behöver diskuteras, och för att få en inblick i hur människor tänker och hur olika nätverks logiker ser ut. På det sättet kan jag aldrig bli en förlorare, och den insikten hjälper mig att överleva den påtvingade arbetslösheten och alla demoraliserande avslag som det innebär att försöka få ett jobb idag.

Trots att mitt flöde på nätets sociala forum är fyllt av inlägg känner mig allt mer ensam. Inläggen som skrivs och publiceras av människor som jag bryr mig är lika många nu som för några år sedan, men idag försvinner dessa inlägg i mängden av reklam och sponsrade poster som problematiskt nog blir fler och fler. Blir det någon gång en diskussion kring något av mina inlägg är majoriteten av svaren reaktiva och hatiska eftersom oro och avsky är starkare känslor som driver mer trafik. Jag blir därför allt mer övertygad om att vi människor inte är skapta för, eller i alla fall måste lära oss både hur man använder, digitala verktyg för att kommunicera med varandra. Jag har svårt att någon vill drunkna i flödet av reklam och sponsrade inlägg, men allt talar för att vi kommer att göra det om vi inte försöker skapa en fungerande kultur på nätet. Förstår vi inte att och om vi inte värnar det som gör oss unika, alltså att vi är analoga, och låter detta faktum vara utgångspunkten för vårt mellanmänskliga umgänge även på nätet, kommer vi förr eller senare att bli slavar under algoritmerna och deras ofattbart rika ägare. 

Jag tror inte att människor är dummare idag, men interaktionen på och användandet av nätet fördummar samhället. När tiden som finns att reflektera och analysera påståendena som sköljer över oss krymper blir det nämligen i allt högre grad känslorna som styr. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter kommer förståelsen för, och det kollektiva sökandet efter, kunskap allt mer att handla om vem som är bäst på att bekräfta andras fördomar. Redan innan digitaliseringen slog igenom var det allmänt bekant att vi människor tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, och vi vet att den som utstrålar säkerhet uppfattas veta mer och bättre än den som ger uttryck för tvivel och osäkerhet, trots att det nästan alltid är klokare. Dessa tendenser förstärks av logiken på nätet. De som har flest följare betraktas som auktoriteter och får därför uttala sig om allt fler olika saker i allt fler olika sammanhang, enligt logiken att massan inte kan ha fel, vilket gör att forskare som inte vill eller kan paketera sina resultat på ett sätt som väcker känslor och som inte söker uppmärksamhet för egen del, inte blir lyssnade på. 

Om fler rannsakade sig själva och utsatte sina egna övertygelser och personliga drivkrafter för kritisk granskning är jag övertygad om att många skulle inse sin egen fallenhet och förstå faran i att söka bekräftelse för sina fördomar. Och då skulle fler förhoppningsvis utveckla skydd mot den och andra typer av bias. Det finns inga genvägar till kunskap och kvalitet, därför skulle mycket vara vunnet om bara förändringshastigheten i samtidskulturen kunde saktas ner. Anser vi oss inte ha den tiden är vi alla dömda att förr eller senare ersättas av AI, så det borde ligga i allas intresse att inte bara scrolla vidare i en evig jakt på nya saker att reagera på.

Att förstå och undersöka kultur

För ett tag sedan publicerades min sjunde lärobok: Att förstå och undersöka kultur. Jag brukar presentera mina böcker här på bloggen (här är en länk till mina sex andra läroböcker: https://flyktlinjer.blogspot.com/2025/04/mina-sex-larobocker-en-presentation.html), men den här våren har varåt lite speciell, så det har dröjt. Men nu så, här kommer först en bild på omslaget. 

Den här boken hänger ihop med mitt stora verk om mellanrummen, som jag just nu håller på att föra i hamn. Jag vet ännu inte om eller var den kommer att ges ut, men på något sätt kommer jag att publicera den där boken. Kanske blir det i form av en e-bok, men helst vill jag att det ska bli en tryckt bok.

Så här skriver jag i inledningen till läroboken:

Har man inte ägnat ämnet en tanke tidigare tar man kanske för givet att kultur bara handlar om konst, teater, litteratur och film, men tron att kultur uteslutande handlar om estetiska aspekter av tillvaron, eller att det är något mer eller mindre trivialt, är en villfarelse. Tyvärr är det en ganska vanlig uppfattning. En av mina studenter på det kulturanalytiska utbildningsprogram som jag undervisade på i början av min lärargärning fick till exempel höra av en arbetsförmedlare att det enda jobbet som fanns att söka och som passade utbildningen som hen just blivit klar med var ett jobb på en cirkus. Ambitionen med den här boken är att visa att, hur och varför den synen på kultur en djupt olycklig missuppfattning.

När Winston Churchill, Englands premiärminister under Andra världskriget, fick frågan varför han inte drog in stödet till kulturen, alltså varför han inte kanaliserade alla resurser som fanns till krigsindustrin, lär han ha sagt: Vad har vi då att försvara och kämpa för? Den synen på kultur är värd att uppmärksamma och reflektera över, särskilt när magkänslan säger en att man bör spara in på allt som inte är nödvändigt. För vad är nödvändigt, egentligen? Och hur avgörs en sådan sak? Det som ställer till det (samtidigt som det säger något betydelsefullt om vad kultur är för typ av fenomen) är att föreställningar om vad som är klokt eller nödvändigt i hög grad är kulturellt upprätthållna. För att kunna förstå kultur i den mer antropologiska mening som det handlar om här, är det viktigt att man accepterar och lär sig hantera insikten om att alla som lever i kulturen både påverkas av och påverkar den.

Ett sätt att förstå kultur är att tänka på det som ett slags motsvarighet till vattnet som fiskarna lever i. Just för att det handlar om något som de flesta oftast tar för givet i vardagen blir det osynligt. Det går också att likna kultur vid den mörka materia som en del fysiker forskar om, vilket är ett verkligt fenomen som man behöver räkna med även om man inte kan räkna på det. Skillnaden är att kulturvetare inte alls möts med samma respekt som fysiker eftersom naturvetenskaplig kunskap värderas högre. Vad jag försöker säga med exemplen är att vi människor har makt över kulturen samtidigt som kulturen har makt över oss och vårt sätt att tänka. För att kunna lära sig förstå och skapa kunskap om kultur tvingas man därför på ett eller annat sätt försöka främmandegöra sig för den. Ställa sig utanför den går av förklarliga skäl inte, och det är omöjligt att som forskare försöka vara en fluga på väggen.

Den österrikiske psykologen Sigmund Freud skriver i sin bok Vi vantrivs i kulturen att vi människor lever och plågas under kulturens bojor och menar att detta leder till känslor av alienation, alltså att man inte känner sig hemma eller bekväm med samhällets normer, rådande värderingar och syn på vilka beteenden som är påbjudna och vilka som anses problematiska. Freud diskuterar känslan av konflikt som uppstår inom oss människor när vi tvingas välja mellan våra individuella drifter och de krav som kulturen ställer på oss. Obehaget är en effekt av att kulturen är ett sammanhang som vi människor tvingas ingå i oavsett om vi är överens om premisserna eller ej. Den där känslan kan uppstå överallt, i samhället generellt, på arbetsplatsen och i mer eller mindre privata sammanhang som till exempel en förening, ett kvarter eller en trappuppgång. 

En frihetslängtan i ett mänskligt samhälle kan betyda revolt mot en bestående orättvisa och därigenom bli till gagn för en vidare kulturutveckling, vara förenlig med kulturen. Men en sådan längtan kan också vara en rest av den ursprungliga, av kulturen okuvade personligheten och på så sätt bli grunden för kulturfientlighet. (Freud 1995, 48)

Intressant nog tog sociologen Zygmunt Bauman upp frågan igen, i sin bok Vi vantrivs i det postmoderna. Han skriver där om konsekvenserna av den ökade individuella friheten som kännetecknar vår samtid i ännu högre grad än när boken kom ut. Bauman (1999, 10) konstaterar att vantrivseln i det moderna samhälle som Freud skriver om bottnade i en trygghet ”som tolererade alltför lite frihet i strävan efter individuell lycka”, och att vantrivseln i samtiden ”härrör från ett slags frihet i jakten på njutning som tolererar alltför lite individuell trygghet”. Båda iakttagelserna är intressanta och säger något viktigt om kulturen; det handlar inte om antingen eller, utan om en evig strävan efter balans mellan både-och. I sin bok om 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza skriver filosofen Fredrika Spindler om just detta.

Den människa är fri, för Spinoza; som känner sig själv i egenskap av människa, ett ändligt modus bland oändliga modi; den människa är fri för vilken nödvändigheten är förstådd och bejakad, och där den istället för att upplevas som tragisk utgör en källa till utveckling och kraft. (Spindler 2009, 24)

Det faktum att frihet i den bemärkelse vi vanligtvis lägger i det ordet bara är möjlig i ett samhälle är en paradox och sådana är kulturen fylld av. Traditioner är ett exempel på att kultur både kräver underordning och aktiv handling av många människor för att fortsätta existera. Julen firas i många länder och i stora drag är det samma tradition, men den skiljer sig åt på många sätt och på olika ställen, både i hur mycket helgens religiösa inslag betonas, när granen ska kläs, julklapparna delas ut och vilken mat som serveras. Rätter läggs till och plockas bort på det svenska julbordet hela tiden. Och när maten äts i Sverige styrdes dessutom länge av Kalle Anka och hans vänner på TV. Midsommarfirande är en av de mest klassiska traditionerna i Sverige, men det är samtidigt en högtid som firas på olika sätt. I Dalarna firas midsommar i många byar enligt strikta regler för både kläder och vilken dag stången reses, medan människor som firar högtiden på väst- och östkusten har ett mycket friare förhållningssätt.

En illustration av kulturens förmåga att ta sig innanför huden på oss och påverka vårt sätt att tänka och agera är sättet vi talar på. Dialekter, alltså hur orden uttalas, vilken melodi och i viss mån vilka ord man använder, är en aspekt av kultur som är lätt att lägga märke till i möten med någon från en annan del av vårt land. Även om skillnaderna mellan de olika dialekterna inte är lika stor idag brukar det ändå vara möjligt att identifiera varifrån någon kommer genom att lyssna på hur de talar.

Hur man hälsar är ett annat exempel på kultur. Fundera på om du spontant sträcker fram handen och nickar (eller niger, vilket ytterst få gör idag), eller om du sträcker ut armarna och lägger dem runt halsen på personen ifråga när du möter en ny bekantskap. Vissa människor lägger handen på hjärtat och bugar. I Sverige är det inte så vanligt att pussa på kind, vilket för övrigt brukar ge upphov till viss förvirring, för frågan är hur många gånger man ska göra det. Exemplen är triviala, men eftersom ingen undgår eller kan ställa sig utanför kulturen handlar det om en allt annat än trivial faktor i livet och samhället.

En viktig framgångsfaktor i arbetet med att bygga upp förståelse för och utveckla kompetens att studera kultur är insikten om att det handlar om något som präglas mer av görande och blivande än om varande. Kultur är ett sammanhållet fenomen vars olika delaspekter förändras i olika hastighet, vilket gör det till ett komplext och dynamiskt studieobjekt. Genom att utmana sina egna förgivettaganden går det att åtminstone temporärt och glimtvis få syn på konturerna till det dynamiska blivande och den icke-linjära förändring som kultur i hög grad kännetecknas av. Överges bara tanken om att det man söker efter handlar om något som upptäcks på samma sätt som man finner en skatt är mycket vunnet.

Syftet med boken är inte att tala om vad kultur är, utan att hjälpa studenter att förstå vad som krävs av den som vill undersöka olika uttryck för och konsekvenser av kultur – i vardagen, ute i samhället, på arbetsplatser och i organisationer – på sätt som gör fenomenet eller företeelsen rättvisa. Bokens upplägg är tänkt att vara ett stöd i arbetet med att utveckla det självständiga och kritiska förhållningssätt som krävs för att arbetet inte bara ska leda till ett resultat, utan till relevant och användbar kunskap om ämnet, vilket långt ifrån alla studier gör. 

Kapitel ett handlar om företeelsen som sådan. Det kapitlet utgör själva navet i boken för där läggs grunden för den förståelse för kultur som är förutsättningen för att kunskapen om ämnet ska bli ändamålsenligt. Kapitel två handlar om arbetet med att skapa en lämplig kunskapsteoretisk grund för undersökningar av kultur, och där förklaras några bra och pedagogiskt tacksamma teorier som kan användas för att analysera det mellanmänskliga fenomen som kultur kan sägas vara. Kapitel tre handlar dels om relationen mellan metod och teori, dels om de mest klassiska metoderna för insamling av olika typer av lämpliga empiriska underlag. Och i det avslutande Kapitel fyra, lyfts blicken och kulturvetenskapens särart och samhällsrelevans diskuteras.