söndag 2 oktober 2022

Bara kunskap kan leda samhället rätt

En framgångsfaktor i politiken har visat sig vara att tala mer till känslorna än till förnuftet. Kloka förslag som bygger på det vi faktiskt vet om människor, världen och verkligheten ratas av väljarna om förslagen upplevs drabba den egna ekonomin eller om de känns fel. Många ser valrörelser som ett slags smörgåsbord där ens val bara handlar om att bli mätt, utan att det spelar särskilt stor roll vad man stillar hungern med. I själva verket fungerar demokratiska val på samma sätt som hälsan, vad man väljer spelar en avgörande roll, kanske inte på kort sikt, men definitivt på lite längre. Tar väljarna inte valet av politiker på allvar kommer politiken att bli ansvarslös av den enkla anledningen att makten utgår från folket. Inte direkt från var och en av oss, men från oss alla tillsammans. Våra gemensamma val får konsekvenser, så om allt fler bryr sig allt mindre om demokratin och förutsättningarna att leda landet de lever i urholkas grunden för det moderna, demokratiska välfärdssamhället.

Problemet är att kunskapen bara är ett vapen och endast kan övertrumfa dumheten i samhällen där vetenskapens resultat tas på allvar, alltså där kunskapen respekteras. Om många väljer att gå på känsla och ignorerar det vi vet finns inget sätt för kunskapen att hävda sig. Redan de gamla grekerna visste att hybris straffar sig. Dumhet fungerar precis som tolerans, om den accepteras kommer den att ta över av den enkla anledningen att den som valt att bortse från kunskapen inte behöver ta hänsyn till något annat än den egna önskan att få det man vill ha. Om tillräckligt många "hatar" sossarna och önskar förändring kommer räcker det för att byta regering, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund. Förutsättningen för demokrat och hållbarhet är kunskap, på samma sätt som demokrati och hållbarhet är förutsättningen för kunskap.

Demokratin har varit utsatt för stora påfrestningar sedan åtminstone valet 2018 då väljarna skapade helt hopplösa parlamentariska förutsättningar för att leda vårt land, vilket oppositionen utnyttjade till max. Tack vare att regeringen respekterat kunskapen har vi klarat oss genom pandemin på ett bättre sätt än de flesta länder. Utmaningarna som vi står inför nu är på inget sätt mindre, och därför oroar det mig, dels att det parlamentariska läget under kommande mandatperioden är nästan lika hopplöst, dels att den regering som gör sig redo att ta över litar mer på känslorna än på vetenskapen i en lång rad frågor, inte minst i synen på kriminalitet.

Det är inte bara här hemma som respekten för kunskapen och demokratins bräcklighet håller på att urholkas, det är oroväckande nog en global trend. Populismens lockelse är stor och den banar väg för totalitära ledare som talar till känslorna och som motarbetar vetenskapen, om den inte ger stöd för den egna politiken, vill säga. Mänskligheten står inför enorma utmaningar och är mer beroende av kunskap än någonsin, och kanske är det just därför som populistiska lösningar lockar? Samtidigt är många av problemen orsakade av tekniska lösningar och vetenskapliga framsteg, så kunskap är på ingen sätt en enkel lösning. Vetenskapen har inte alla svar, men den är själva förutsättningen för att kunna söka svaren som behövs för att kunna möta hoten och bygga långsiktigt hållbara samhällen.

Aldrig har mitt arbete som forskare och lärare på högskolan känts viktigare, men tyvärr (eller kanske just därför) har det heller aldrig känts lika otacksamt. Fast jag ger inte upp. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde var jag kunde med de förutsättningar jag hade.

söndag 25 september 2022

Vart är vi på väg?

Kunskapens och demokratis historia följs inte bara åt, de är också varandras förutsättningar. För att förstå demokratin och dess villkor behövs kunskap. Och för att värna och utveckla kunskapen behövs demokratin, som bygger på att olika åsikter både kan framföras och kritiseras i en öppen process. Ofta skylls problemen både med demokratin och i det öppna samhället på politikerna, men riksdagens representanter är valda av folket. Samhället är kollektivt, till sin natur, och ansvaret för att det fungerar är allas. Enskilda kan välja att låta bli att bry sig eller skaffa sig kunskap och förståelse om hur demokratin faktiskt fungerar. Det är genom summan av alla sådana individuella val och handlingar som samhället, som utgör den gemensamma grunden för framtiden, realiseras. Om engagemanget minskar och allt fler väljer att inte intressera sig för kunskap och demokrati får det konsekvenser.

Kunskapen är på samma sätt som demokratin mer eller mindre osäker, av den enkla anledningen att det är så som verkligheten faktiskt fungerar. Kunskapen kan aldrig bli bättre eller säkrare än det den handlar om, det man försöker förklara eller förstå. Därför är det bara lögnare och människor som inte bryr sig om kunskap som är säkra på sin sak. Problemet är att vi människor har en fallenhet att förväxla säkerhet med kunskap, och att gemene man och faktiskt även en del forskare har ganska dålig koll på vad vi de facto vet och vad som går att veta något om. Kunskap kan bara vara ett användbart verktyg i sammanhang där den har ett självklart och allmänt accepterat egenvärde och där vetenskapens resultat respekteras. Populismen är ett växande problem eftersom det är en politisk rörelse som ignorerar både kunskapen och demokratin genom att söka mandat för en politik som bygger på hur det känns, inte vad vi vet eller vad man på goda grunder kan anta är sant och riktigt. Efterfrågan på partier som erbjuder populistiska lösningar bidrar alltså med sitt sätt att se på kunskap och demokrati till den söndring som de använder som motiv för sina kunskapsförnekande och känslogrundade förslag. Inser man detta förstår man hur lätt en sådan utveckling blir en ond cirkel och hur svårt det är att bryta den.
Det finns en grundläggande skillnad mellan en demokratisk och en totalitär kritik av demokratin. Sokrates kritik var demokratisk, och i själva verket, av det slag som utgör demokratins själva väsen. (Demokrater som inte kan skilja mellan en vänlig och en fientlig kritik av demokratin är själva färgade av den totalitära andan. Naturligtvis kan inte totalitarismen anse någon kritik vara vänlig, eftersom varje kritik av en sådan auktoritet nödvändigtvis hotar själva auktoritetsprincipen.) Popper (2017, 222)
Ett av populismens mest utmärkande signum är att fokusera på ett problem i taget, vilket får allt att se enkelt ut eftersom en massa andra problem oundvikligen hamnar i skymundan, vilka finns kvar under ytan och bidrar till destabiliseringen. Problemet är att när respekt för komplexitet och förslag grundade i kunskap och beprövad erfarenhet inte ger utdelning i form av väljarstöd har demokratiskt sinnade politiker på samma sätt som kunskapens försvarare bara kunskap och vädjan om förståelse att ta till, medan populister hänvisar till alternativa fakta och väljer att bortse från sådana saker. Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit en bok om detta, Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Han menar att vi i dagens samhälle förfogar över mer kunskap än någonsin tidigare, samtidigt som vi vet allt mindre tillsammans.
Vi måste återupprätta sambandet mellan kunskapsinnehållet och en idé om varför vi lär oss tillsammans i en och samma skola, samt även formulera en idé om hur detta går till samtidigt som nya generationer tränas i källkritik och kritiskt tänkande. På samma sätt som den gamla berättelsen effektivt förmedlade sjöarnas djup och bergens höjd kan en ny berättelse förmedla den bildning som ger underlag för en ny världsbild. Det blir därför en meningsbärande berättelse och i vår tid handlar den om världens kris och fortbestånd, samt om hur vi ska kunna leva tillsammans på en planet som dignar under mänsklighetens tryck. (Sörlin 2019, 185).

Om den svenska skolan ska kunna återupprättas och bli en kunskapsskola igen – och det måste den om den högre utbildningen ska kunna bli akademisk, vilket är en förutsättning för att hålla kunskapen levande – behöver vi göra upp med föreställningen att det är möjligt att effektivisera komplexa verksamheter som vård och skola samt forskning och högre utbildning, utan att kvaliteten påverkas.

Känslorna tenderar hela tiden och överallt att övertrumfa förnuftet. När ekonomin och framförallt den strikt ekonomiska logiken överordnas snart sagt allt, när lönsamhet och effektivitet placeras i centrum och anses vara den enda vägen fram, kommer känslan av att det är helt och hållet upp till mig att lyckas som ett brev på posten. Och när allt handlar om mig, om mitt och om mina chanser, kommer andra människor att uppfattas som ett hot mot den jag är och det jag har. Ett sätt att lösa problemet med växande oro bland befolkningen är att bygga murar och försöka styra den kulturella utvecklingen och införa system för kontroll av människor och tankar, men den utlovade tryggheten är bara skenbar. Hotet växer därför fram på insidan och mellan dem som hungrar efter trygghet. Tas demokratin för given samtidigt som kunskapen om den och framförallt förutsättningarna för att den ska fungera utarmas, eller om kraven på effektivitet och målstyrning i samhällsförvaltningen blir allt för hårda, finns en uppenbar risk att demokratins naturliga trögrörlighet och dess inbyggda svårighet att hantera snabbt uppkomna kriser på ett smidigt sätt får demokratin att uppfattas som ett problem. Och därifrån är steget inte lågt till åsikten att undantagstillståndet är en bra lösning. I extremfallen kan det naturligtvis vara nödvändigt, men vad som verkligen är ett extremfall är en subjektiv uppfattning som förändras över tid och som dessutom går att påverka genom opinionsbildning eller skrämselpropaganda och ryktesspridning via sociala nätverk. En tänkare som varnat för denna utveckling är den Italienska filosofen Georgio Agamben som i boken Homo sacer visar på faran med lockelsen som ligger i den enkla och handlingskraftiga lösningen undantagstillståndet. Han visar hur potentiellt farlig och orimlig tankefiguren, bland annat genom följande resonemang.
Suveränitetens paradox lyder som följer: ”suveränen är samtidigt utanför och innanför den juridiska ordningen”. Om den är suverän som den juridiska ordningen tillerkänner makten att proklamera undantagstillstånd och att på så sätt suspendera ordningens giltighet, så står han ”utanför den normalt gällande rättsordningen och hör likväl till den, ty han är ansvarig för beslutet huruvida författningen in toto kan suspenderas” (Schmitt I, 14). Preciseringen ”samtidigt” är inte trivial: eftersom suveränen har den legala makten att suspendera lagens giltighet, placerar han sig på ett legalt sätt utanför lagen. Detta innebär att paradoxen också kan formuleras på följande sätt: ”lagen är utanför sig själv”, eller: ”jag, suveränen, som är utanför lagen, deklarerar att det inte finns något utanför lagen”. (Agamben 2010, 27)
Undantagstillståndet är ett extremt exempel på tanken om att det finns en enda bästa väg, och det är lockande i tider av kris, men eftersom kontroll och målstyrning är enkelt att införa men svårt att göra sig av med är det en potentiellt farlig väg att gå. Den enda vägen fungerar inte i ett öppet, komplext och mångfacetterat samhälle, det sättet att tänka och sådana krav banar väg för framväxten av totalitära stater där grundläggande, mänskliga fri- och rättigheter ses som ett hot mot den suveräna makten. Undantagstillståndet ser ut som en rationell och effektiv lösning på allvarliga och snabbt uppkomna kriser, men det sättet att tänka har genom historien gång på gång lett till att demokrater upplösts. Problemet är att det krävs förståelse och respekt för komplexitet samt intellektuell, analytisk förmåga och kritiskt tänkande för att se riskerna, och den förmågan uppskattas bara i ett samhälle där kunskap och bildning verkligen betyder något. Bildning är ingen enkel lösning på problemet, delvis beroende på att det inte finns några enkla lösningar, men i ett samhälle där bildning värderas högt ökar chansen att fler förstår varför undantagstillståndet är förenat med så många och allvarliga risker. 

Vetenskapen är inte demokratisk, men förstår man vad demokrati är kan den förståelsen användas för att utveckla intellektuell kompetens. Demokratiska beslut är kollektivt fattade och måste följas, men sådana beslut är också tillfälliga och måste vara öppna för förändring. Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt genom att räkna på saken. Det är därför omöjligt, men också förenat med risker att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Trots att vi delar en och samma verklighet gör vi människor oss helt olika föreställningar om hur den ser ut. Istället för att betrakta detta som ett problem bör man göra sig medveten om att ett samhälle där det råder total konsensus rörande allt är ett totalitärt samhälle. Bengt Kristensson Uggla (2002: 368ff) skriver i boken Slaget om verkligheten, att skapandet av det goda samhället alltid handlat om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten. Vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet, men för att forskningen ska kunna utveckla användbar kunskap och för att vetandet ska kunna göra skillnad behövs det arenor för utbyte av tankar där man inte nödvändigtvis behöver försvara allt som sägs. Ett väl fungerande samhälle behöver liksom vetenskapliga påståenden vara möjligt att kritisera och förändras i enlighet med människors kollektiva önskningar, vetandet måste så att säga svänga i takt med verkligheten och människorna som använder den. Kristensson Uggla menar att det är ett rimligt krav på en teori om verkligheten att den bör kunna göra rättvisa också åt människors förmåga att överskrida och förändra tillvaron. För att kunskapen ska bli användbar är det viktigt att man äger förmågan att byta perspektiv och betraktar tillvaron med kritisk distans. Ett rörligt intellekt behövs för att hantera dynamiska fenomen som kunskap och verkligheten, och det bygger på förmågan att ha flera bollar i luften samtidigt, alltså om att inte fastna i antingen/eller utan om att lära sig hantera både-och. Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk.

Det öppna och mångkulturella samhället, finns det de som hävdar, är en utopi och alla försök att skapa att sådant samhälle är dömt att misslyckas. Den som säger så har totalt missuppfattat tanken och visionen. Öppenhet och mångkultur är inte ett mål, det är en indikation på hållbarhet, ett slags barometer på samhällets motståndskraft. Problemet är att den som bestämt sig för att det inte går och därför inte gör vad som krävs för att värna öppenheten och mångfalden bidrar till undermineringen av demokratin, öppenheten och mångfalden. Det öppna samhället är allas ansvar, liksom det är en gemensam resurs. Det öppna, mångkulturella samhället är en gemensam angelägenhet, det är inte mitt eller vårt ansvar utan allas. Den där kakan som man måste välja om man ska äta eller spara, återkommer jag ofta till. Drömmen om en evighetsmaskin som man vet är en fysisk omöjlighet, men eftersom tanken är så oerhört lockande och problemen man står inför så enormt komplexa kan man inte värja sig, man fortsätter försöka för det är trots allt enklare än att inse faktum och acceptera situationen som den är och försöka lära sig hantera den. Det öppna samhället är en sådan kaka. Det går inte att bygga ett öppet samhälle bakom murar och demokratin måste vara demokratisk, det vill säga utvecklas på det sätt som alla som lever i samhället önskar, inte som några få vill eller menar är bäst. Öppenheten måste vara verklig och omsatt i praktiken. Och mångfald är ett tillstånd som ingen grupp kan kontrollera, den måste leva sitt eget liv, annars är det inte mångfald.

För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Förståelsen för nyanser och komplexitet minskar, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land. Under Coronapandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt – antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med antivaccare och konspirationsteoretiker.

söndag 18 september 2022

Akademins unika kvaliteter måste värnas

Försöker kanalisera oron över utvecklingen framöver, både i vårt land och i omvärlden, till kreativa uppgifter. Förändringen av samhället och den allmänna uppfattningen går i små, små steg. En tanke och handling i taget. Att Donald Trump fortfarande anses vara en relevant kraft i amerikansk politik skrämmer mig eftersom vi skrattar åt honom trots att han så när lyckades med uppsåtet att avskaffa demokratin. Högern i Amerika låter sig styras av honom på samma sätt som högern i Sverige låter sig dikteras av Sds ledning som består av ett litet hårt sammansvetsat gäng som agerar på ett sätt i offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar, och får legitimitet på samma sätt som Trump, genom att räkna antalet "anhängare". Kunskap är det enda vapnet mot populism och rasism, men det är ett trubbigt vapen som bara fungerar om och när kunskapen respekteras i samhället som helhet. Och för att kunskapen ska kunna respekteras måste allmänheten förstå den, vilket är svårt eftersom ämnet är minst sagt komplext. Därför är det lätt att känna uppgivenhet, men jag har bestämt mig för att inte hamna där, oavsett var som händer. Att som här skriva om förutsättningarna för utvecklingen av kunskap och vad som kännetecknar akademisk kvalitet är ett sätt att hålla oron stången.

För att akademiskt arbete ska kunna sägas vara intellektuellt, vilket är en förutsättning för kunskapsutveckling, som i sin tur är det enda som fungerar för att hantera problemen som måste hanteras, måste akademiker kunna arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda man skaffat mig genom åren. Ett sådant arbete kan inte utföras på specifika tider, en förutsättning för att resultatet ska kunna hålla hög klass är att arbetstiden kan anpassas efter dagsform. Arbetet är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför akademikernas fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det möjligen ineffektivt ut och i jämförelse med det bageriarbete som jag också har erfarenhet av är det helt klart ineffektivt, men det är också en jämförelse mellan äpplen och päron. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig och läser på ett café; utåt sett ser det kanske ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet, men jag är ständigt upptagen av jobbet eftersom hjärnan inte går att stänga av. Vissa dagar går det i ett från halv fem på morgonen till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det ofta trögt, men när bilden klarnar och problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Avrundat skulle man kunna säga att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Tyvärr sprider sig den missuppfattningen när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och inte längre är intellektuellt utmanande.

Om allt fler studenter, lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressade, jagade och ständigt ligger ett eller flera steg efter, och om allt fler går runt i vardagen och oroar sig över om man kommer att klara att nå upp till de allt högre kraven på mätbara resultat, går det oundvikligen ut över kunskapens kvalitet, vilket tragiskt nog underblåser det fiktiva behovet av mer kontroll, tydligare styrning och fler administrativa system. Och ökad stress leder till minskad närvaro som gör det svårt att hantera komplexa problem, vilket kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till kunskap och utveckling krävs tid att tänka och medveten närvaro, som idag är bristvaror för alla, överallt. Mindfulness låter kanske som en lösning, men det är ett feltänk alldeles oavsett hur hälsofrämjande och positivt det är i sig för individen. Om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa och sitt välbefinnande, inom nuvarande paradigm, omvandlas nämligen strukturella problem till individuella och den problematiska utvecklingen kan fortsätta. Och är det kvalitet (livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma) man vill ha behöver ett arbetsliv präglat av mindfulness växa fram där balansen mellan rationell och intellektuell bevakas och värnas. 

Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens och akademisk kvalitet kan bara uppstå och förvaltas i öppna miljöer där man litar på varandra och där det råder balans mellan kontroll och frihet. Akademisk kvalitet är vidare en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Ett allt tydligare fokus i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. 

Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är här och nu, morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld eller ett historielöst nu. Om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera allas närvaro här och nu, och om både studenter och lärare kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt man är inne i just nu, skulle ingen behöva meditera för att överleva. Om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rättats och betygen rapporterats in skulle lärarna kunna vara fullt ut närvarande i mötet med studenterna som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier tillsammans med andra intresserade studenter och kunniga och engagerade lärare. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle arbetsglädjen öka, liksom kvaliteten på kunskapen. 

Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men det som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset för och är villiga att göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur värd namnet utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, eller uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit – men det gör inte utvecklingen mindre problematisk. Det är här liksom i många andra sammanhang kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de ofta efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför man skär ner först på humaniora och kulturvetenskap när akademiska organisationer ska kontrolleras och effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen, vilket leder till att förändringshastigheten accelererar. Risken är därför uppenbar att misstaget blir uppenbart för det stora flertalet först när det är för sent och svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur.

Om forskningen och utbildningen som bedrivs på högskolan inte arbetar med det vi (ännu) inte vet och om förmågan till nytänkande inte betonas riskerar studierna på högskolan att bli en förlängning av gymnasiet, vilket reducerar värdet av samhällets investering i högre utbildning betydligt. Värnandet av den akademiska kvaliteten blir därför en central del av allt arbete som utförs på högskolan, både av forskarna, lärarna, ledningen och administrationen. Ansvaret för kvaliteten i akademin är liksom ansvaret för samhällets långsiktiga hållbarhet kollektivt, och utgångspunkten för arbetet är tanken att det är klokare att stämma i bäcken än att vänta tills det är uppenbart att det finns problem, vilket måltänkandet riskerar leda till. En liknelse får fungera som förklaring till vad jag menar. Skogsbränder växer explosionsartat, så kan man upptäcka elden tidigt kan skadorna minskas betydligt, och kan man arbeta förebyggande är det ännu bättre. Vid minsta tecken på rök är det viktigt att agera om det är en värdefull skog man har att förvalta, även om det inte är säkert att det faktiskt kommer att börja brinna. Ingen skulle komma på tanken att utarbeta en exakt definition av som krävs för att man ska kunna säga att en eld är en eld och sedan utgå från den när man tar beslut om ifall man ska göra en insats eller ej, men när det gäller kvalitet i skolan och den högre utbildningen anses det av någon outgrundlig anledning vara en förutsättning för arbetet med att värna kvaliteten, vilket gör att det i praktiken är något annat än just akademisk kvalitet som faktiskt värnas.

När jag diskuterat frågan om kvalitet i sociala medier är det tydligt att den allmänna uppfattningen är att om man inte kan bevisa att det finns kvantifierbara brister är det omöjligt eller i alla fall meningslöst att arbeta med kvalitet. Den som pekar på röken och uttrycker oro över risken för framtida problem avfärdas och det sättet att tänka anklagas för att vara ovetenskapligt, vilket riskerar leda till att kostnaderna för hanteringen av konsekvenserna av bristande kvalitet ökar om inte exponentiellt så i alla fall dramatiskt ju längre vi väntar. Laga inte det som inte bevisligen är trasigt, verkar man tänka. Ett annat sätt att se på kvalitetsarbete är att se det som en integrerad del av allt arbete och själva vardagen på högskolan. Kvalitet blir därigenom högskolans huvuduppgift, och eftersom hög kvalitet snarare är en förutsättning för kunskap än ett kännetecken på goda resultat innebär arbetet med kvalitet ingen extra kostnad, tvärtom kan det betraktas som en besparingsåtgärd eftersom framtida kostnader hålls nere. Det kräver dock en annan syn på ekonomi, vilket blir en illustration av komplexiteten i uppgiften. 

Akademisk kvalitet är ingen egenskap som kan implementeras, kontrolleras eller utvärderas i relation till fastställda kriterier, liksom blommor och kärlek växer den fram mellan människorna som arbetar på högskolan, om och när de kulturella förutsättningarna är gynnsamma. Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras gradvis. Det som uppfattades vara normalt igår är något annat än det som betraktas som normalt idag. Även om det är svårt och ibland känns hopplöst ger jag aldrig upp kampen för kunskapen, som idag är viktigare att försvara än kanske någonsin tidigare i mänsklighetens historia, av en lång rad olika skäl.

söndag 11 september 2022

Till samtalets lov och postmodernismens försvar

Ända sedan den postmoderna rörelsen uppstod i Frankrike på 1950-talet har den utsatts för kritik. Kritiken har aldrig riktigt tystnat. På 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister som kulminerade i Alan Sokals famösa publicering av sin bluffartikel i tidskriften Social Texts. Idag beskylls postmodernismen för snart sagt alla problem i samhället. Fast vems postmodernism är det som kritiseras egentligen, kritikernas eller postmodernisternas? För det första har det aldrig funnits någon enhetlig rörelse och ytterst få tänkare kategoriserar sig själva som postmodernister, även om de är överens om kritiken mot alla anspråkpå absolut sanning. Postmodernism är inte en relativistisk filosofi, det är ett missförstånd. Postmodernismen utgör bara ett hot mot forskare vars resultat inte håller för en kritisk granskning.

Hela debatten är märklig och bygger på en rad problematiska antaganden. Om sanningen är entydig och absolut, varför behöver den då försvaras? Sanningen därtill ett ämne synnerligen illa lämpat att debattera eftersom debatten är skapad för och anpassad efter just den syn på kunskap som kritikerna försvarar och postmodernisterna kritiserar. Liksom inom alla andra vetenskapliga fält finns det både problem och förtjänster inom postmodernismen, men det är inte skäl nog att avfärda hela fältet. Om postmodernismen gjorde anspråk på att undersöka samma typ av problem som naturvetenskapen hade kritikerna absolut en poäng, men så är det inte. Ett sätt att se på konflikten och försöka förstå hur den kan lösas är att fokusera på missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer. Väldigt förenklat kan man säga att positivismen löser komplicerade problem; det vill säga problem som går att plocka isär i mindre delar som löses separat och sedan sättas samman till en fungerande helhet. Postmodernismen förfogar över verktyg skapade för att hantera komplexa problem, vilka är lika komplexa hur mycket de än delas upp i mindre delar. Postmodernister hävdar att det handlar om två olikatyper av problem medan kritikerna förnekar skillnaden. Postmodernismen utmanar alltså inte den konventionella vetenskapen, den för fram alternativ som breddar vetenskapen och gör den bättre. Postmodernismen ställer kritiska frågor och vill samtala men eftersom vi lever i en debattkultur tvingas båda parter gräva ner sig i skyttegravar för att därifrån kämpa om herraväldet över (synen på) kunskapen.

Gilles Deleuze, en av postmodernismens fixstjärnor, undersökte samtalet som en väg till kunskap och konstruerade verktyg att tänka med för att hantera komplexa problem och frågor utan givnasvar. Det är en bättre och mer vetenskaplig väg att undersöka verkligheten och olika vetenskapers vetenskaplighet än debatten eftersom samtalet leder till ömsesidig förståelse. I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal måste man inte ensas om ett svar, det bästa och enda. Deleuze är en okonventionell tänkare och det är lätt att missförstå hans texter, om man inte läser dem som de underlag till samtal som de är. Filosofin som Deleuze och Félix Guattari skapade har exempelvis avfärdats med hänvisning till några felaktiga uttalanden om matematik. Fast Deleuze och Guattari uttalar sig inte om matematik, de använde exempelfrån matematiken för att förklara sina analytiska verktyg, vilka även förklaras på en lång rad andra sätt. Deleuze och Guattari hävdar inte att sanningen är relativ, de undersöker hur sanningen kommit att uppfattas på det sättet. Kultur som analysverktygen är skapade för att förstå är komplext och därmed spelar felaktigheter i marginalen inte någon roll så länge helheten fungerar som helhet betraktad.

Det finns en text som på ett förhållandevis tydligt och lättbegripligt sätt visar hur Deleuze tänker om och ser på kunskap. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, som ursprungligen publicerades 1977; översattes till engelska tio år senare och 2004 gavs ut på svenska i översättning av Kristina Ekelund i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma utgåva om Deleuze. Därifrån plockas några belysande citat som förhoppningsvis kan gjuta olja på vågorna av den infekterade konflikten och upplösa den för kunskapsutvecklingen förödande debatten.
Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.
För kulturforskare är detta citat viktigt; men inte för att det bevisar något. Det är ingen hypotes som ska beläggas eller förkastas. Citatet kräver tolkning för att bli användbart. Postmodernistisk filosofi använder exempel från verkligheten för att förklara teorin och begreppen, inte tvärtom. Jag brukar använda ovanstående citat genom att hänvisa till min utbildning och akademiska titel docent. Under studiernas gång förändrades både jag, akademin och kulturen jag studerar. Även om det inledningsvis inte var mitt mål blev jag med tiden docent, vilket då betydde något annat än det gjorde när jag påbörjade mina studier. Akademin förändras hela tiden och därmed även innebörden i orden och begreppen som verksamheten kretsar kring. Idag ställs andra krav för att bli docent än när jag var student. Ändå bygger verksamheten på föreställningen om att man reser från en punkt till en annan och att sammanhanget man färdas genom är oföränderligt. Deleuze filosofi riktar blicken och hjälper en se verkligheten på nya sätt, vilket förhoppningsvis kan leda till fördjupad förståelse. Han skapar kartor att orientera sig med men leder inget i bevis.
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
Detta citat beskriver en relation byggd på omedvetet ömsesidigt beroende. Getingen och orkidén utgör varandras förutsättning. Inte minst i dessa klimatförnekartider behövs insikt om människans beroende av dels andra människor, dels resten av livet på jorden. Deleuze talar om a-parallell tillblivelse, vilket är ett okänt ord för något trivialt. Postmodernismens företrädare anklagas ofta för att skriva obegripligt, men allt handlar om hur man väljer att läsa texten. Tänker man sig att Deleuze skrivit en informerande faktatext där han leder något i bevis blir texten obegriplig. Med fantasins hjälp går det dock att överföra tankefiguren till vardagen, samhället och kulturen. Det är där filosofin får sitt värde; genom att tankarna omställs i handling. Deleuze initierar samtal om hur det är och hur det skulle kunna bli. Eftersom inget leds i bevis lämpar sig hans texter inte för debatt. Det viktiga i ett samtal är inte vem som har rätt utan vad som händer mellan och liksom i citatet ovan är det inte punkterna eller delarna som är det viktiga, utan helheten och det som händer mellan.
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.
Deleuze stal friskt av andra och uppmuntrar sina läsare att göra det samma. Kunskapsutveckling är, för att tala med Deleuze, ett slags a-parallell utveckling, en resa genom en föränderlig terräng mot ett okänt mål. Deleuze kommenterade inte eller uttalade sig å någon annans vägnar, han samtalade med levande och döda, han skrev och tänkte tillsammans med Félix Guattari. 

Att samtala är motsatsen till att debattera. Samtalet är dialogiskt och handlar om att nå ökad ömsesidigförståelse. Om problemet man står inför är komplicerat kan frågans delmoment debatteras för att finna den bästa lösningen. Sedan kan svaren sättas samman till en fungerande helhet; kanske en rymdraket som flyttar människor från Jorden till Mars och tillbaka igen. Fast är det kunskap om kultur man söker, där svaret bara i undantagsfall är av karaktären antingen eller; oftast finns det flera olika svar som fungerarlikabra, är debatten förödande. Om postmodernister och positivister kunde mötas i samtal där alla lyssnar mer än man talar och där man tänker tillsammans ökar möjligheten att man förstår varandra bättre vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Debatten är en retorisk övning i övertygelsens konst och handlar om makt och inflytande. Den som vinner en debatt anses inte bara ha rätt utan får även makt att förklara varför, och förloraren avfärdas och tystas. Deleuze och Guattari må ha tagit sig vatten över huvudet när de använde matematik som inspiration, men de ledde inget i bevis, de skapade verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Varför väljer kritikerna att försöka förgöra hela deras filosofi och all postmodernism; varför inte samtala istället och bidra med kunskaperna på matematikens område för att på det sättet hjälpa till att förbättra begreppen och gynna kunskapsutvecklingen i samhället? Hur väl vetenskapen kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Om sanningen behöver försvaras är den inte en sanning i den mening som kritikerna hävdar.

söndag 4 september 2022

Att (inte få eller kunna) skörda frukterna av ett liv i akademin

En konsekvens av New Public Management är att annat än kunskapen och dess behov styr högskolans verksamhet. NPM handlar om kontroll, men kunskap är en dynamisk process som inte går att styra mot på förhand uppsatta mål eftersom man först i efterhand vet var den finns och vari den består. När linjens makt över den akademiska världen blir större än kollegiets kommer arbetet att handla mer om olika typer av strategiska beslut än om att skapa förutsättningar för forskning och lärande. Fokus flyttas sakta men säkert från det komplexa och okontrollerbara, till produktions- och profileringsmål. När universiteten slutade samarbeta för kunskap och istället började konkurrera om nyckeltal förändrades den akademiska kulturen drastiskt. Jag såg det inte komma, eller tecknen fanns men jag trodde aldrig att mina farhågor skulle besannas. Jag var fullt upptagen med kunskapen och lärandet, och på att utveckla mina forsknings- och föreläsnings- samt handledarförmågor. Med drygt tio år kvar till pensionen är det mitt mål att skörda frukterna av livet i akademin, och är något jag bäddat för sedan disputationen genom att under alla år ägna mig helhjärtat åt forskning och undervisning. Om det bara var upp till mig vore det bara att köra på. Problemet är att jag idag verkar i en helt annan akademi än den jag utbildades och inledde min forskar- och lärargärning i. Då var det professorerna som styrde, idag är det ekonomer och högskolans styrelse, där representanter för näringslivet är i majoritet, som dikterar villkoren för arbetet, i enlighet med principer från företagsvärlden. Idag, när jag står i begrepp att skörda frukterna av åren i kunskapens tjänst, räknas plötsligt inte det jag skaffat mig kompetens för, alltså kunskapen.

Jag är utbildad för och har valt att ägna mig åt grundforskning. Men eftersom den inte garanterat leder till mätbara resultat (av den enkla anledningen att det aldrig finns några garantier för att forskning faktiskt leder till ny kunskap) blir det allt svårare att få tid och möjlighet inom ramen för tjänsten att ägna mig åt forskning, trots att det enda som behövs för mig som kulturforskare är tid att tänka och skriva. Forskningen som jag bedriver kräver inga dyra maskiner eller omfattande resor, empirin finns överallt och jag läser böcker och sitter och skriver; det är så forskningen går till; i tysthet. Resultatet av arbetet är tankar och ord, som alltså i dagens allt mer kunskapsresistenta samhälle väger lätt mot pengar och publicerade artiklar. Trots att jag redan har en anställning (alltså tid) och även om kunskapen jag är utbildad för att söka efter, dels inte lämpar sig för artikelformatet, dels inte går att producera enligt principer från tillverkningsindustrin, känner jag mig allt mer som en belastning eftersom det jag utbildats för och arbetar med (kunskap) inte räknas.

Samhällets investeringar i forskning går idag problematiskt nog i allt högre grad till annat än just forskning, alltså tid till forskare att FORSKA. Det byggs nya, moderna lokaler med öppna kontorslandskap för att visa att lärosätena ligger i framkant. Ledningarna åker jorden runt i jakten på andra högskolor att skriva samarbetsavtal med och benchmarking anses viktigt. Det tas fram och implementeras värdgrunder och utarbetas ständigt nya policys. Den administrativa apparaten går på högvarv, vilket gör att systemet för kontroll av undervisning och forskning blir allt mer detaljerad och det uppstår allt fler nya uppgifter för lärarna och forskarna, vilket tar tid tid och resurser från undervisningen och forskningen. Konsekvensen av detta blir att den akademiska kulturen förändras snabbare och snabbare för varje år. Även om inget förändrats ifråga om hur eller varför man forskar och trots att lärande fungerar på samma sätt idag som alltid, har förutsättningarna för att bedriva kunskapsorienterad forskning (det som räknas meriterande) och akademisk undervisning, samt studier eftersom detta påverkar även studenterna, förändrats dramatiskt. Avakademiseringen av högskolan och utarmningen av den intellektuella miljön gör det svårt för mig att få forskningen att lyfta nu när jag äntligen skaffat mig kunskaperna och erfarenheten som krävs för att kunna lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen och ge skattebetalarna valuta för deras investering i min utbildning och mitt arbete. Jag både vill och kan forska, men i dagens akademiska värld finns inte längre förutsättningar för den grundforskning om kultur som jag utbildats för att bedriva.

För varje år som går utexamineras nya studenter och forskare som betraktar dagens förhållanden som normala eftersom de inte har erfarenhet av hur det var tidigare, när det var forskarkollegiet som ansvarade för arbetet i akademin och den intellektuella miljön. När jag fick min examen och disputerade förändrades kulturen långsamt, utvecklingen gick då i takt med kunskapen. Jag utbildades alltså i och verkade initialt i samma akademiska och intellektuellt stimulerande miljö som mina lärare och professorerna som då hade makten över högskolan och dess verksamhet. Eftersom kunskapen och förutsättningarna för att utveckla den inte förändrats blir konsekvensen av dagens snabba förändringar att högskolekulturen och verksamheten som bedrivs där blir allt mindre akademisk för varje år som går, trots att antalet högutbildade akademiker är fler än någonsin. Det går helt enkelt inflation i betyg och examina, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen, inte bara i vårt land eftersom förändringen är global.

Som kulturvetare förvånas jag inte över förändringen och att det blivit som det blivit, det är nämligen så som kultur fungerar. Som forskare ser jag dock med oro på utvecklingen eftersom samhällets behov av kunskap idag är större än någonsin i mänsklighetens historia. Kunskap är inte samma som resultat som skapats för att passa in i de snäva mallar som de vetenskapliga journalerna (som för övrigt är privata, vinstdrivna och dessutom några av världens mest lönsamma företag) ställt upp som krav för att publicera artiklarna som forskarna behöver för att meritera sig och som lärosätena kräver för att kunna hävda sig i konkurrensen (om nyckeltal) med andra lärosäten på samma "marknad". En akademisk kultur som förändrats på ett sådant sätt att den ser grundforskning som en belastning är och kan inte vara AKADEMISK, och den kan därför inte skapa förutsättningar för KUNSKAP. Paradoxalt nog är detta det viktigaste jag lärt av åren i akademin.

Jag har inte gett upp hoppet om mitt projekt om mellanrummen, men eftersom det hela tiden, som en konsekvens av att kunskapen och förståelsen för kulturen som vi alla lever i och både påverkar och påverkas av, tenderar att växa är det svårt att sätta punkt. För varje gång jag läser texten förändras både min syn på innehållet i boken och kulturen som texten är tänkt att skapa förutsättningar att förstå. Det så kulturforskning fungerar och det är därför den typen av kunskap inte passar in i det idag helt dominerande artikelformatet. Jag skriver varken läroböcker eller forskningsbaserade texter för att bli publicerad, det som driver mig är kunskapen och lärandet. Det är därför jag orkar fortsätta även om det känns tröstlöst ibland. I våras tog jag beslutet att jag skulle försöka bli professor och det inspirerar, kanske just för att det känns hopplöst svårt. Som jag brukar säga till studenterna är själva poängen med högre utbildning att det ska vara svårt. Problemet för mig är bara att det är svårt av fel anledning. Att bli professor borde vara en intellektuell och akademisk utmaning, inte som idag en produktionsteknisk fråga.

Det är inte av bitterhet jag skriver detta, utan av omsorg om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. Jag är orolig över utvecklingen, över att akademin för varje år som går blir allt mindre akademisk. Ska mänskligheten kunna möta utmaningarna vi står inför behöver vi kunskap, och kunskap går inte att producera, lärande går inte att målstyra. Kunskap är svårt nog som det är i sig själv och om allt fler förstår allt mindre vad som krävs för att utveckla den blir det allt svårare att känna igen den när den uppenbarar sig. Att forska liknar jakt och fiske ganska mycket, det finns inga garantier för att uppdraget blir lyckosamt. Kunskap är en nåd att stilla bedja om. Jag tycker dock inte att det är orimligt att som senior forskare när en önskan om att få skörda frukterna av sitt arbete, särskilt inte som det innebär några extra kostnader för skattebetalarna, jag har ju redan min lön. Det som saknas är förståelse för forskning och arbetets unika särart. Akademiska kvaliteter kan bara odlas i en akademisk miljö och en akademisk miljö kan bara växa fram där kulturen är intellektuellt stimulerande och det är oförenligt med principerna för NPM.

söndag 28 augusti 2022

En allt mer hotad forskningsfrihet

Enligt Högskolelagen är forskaren fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Och det står så i lagen av en anledning. Kunskap kan bara skapas i frihet. Möjligheten som jag fick, att först utbilda mig till forskare och sedan få anställning på högskolan med möjlighet till forskning i tjänsten är en ynnest men också ett ansvar som jag tar på största allvar. Som docent med över 20 års erfarenhet av forskning, och inte minst efter att ha läst tusentals böcker och andra texter skrivna av forskare vet jag hur kunskap skapas. Därför blir jag allt mer bedrövad för varje år som går, när jag märker hur den akademiska kulturen blir allt mindre intellektuell och hur den akademiska kvaliteten allt snabbare utarmas på grund av den växande villfarelsen att lärande och kunskapsutveckling går att kvalitetssäkra och målstyra.

I enlighet med principerna för New Public Management har Högskolevärlden utvecklats till en effektiv apparat som producerar titlar. Akademin blir allt tydligare ett slags belöningssystem där den som drar in mest pengar och får flest artiklar antagna får mest anseende och anses veta bäst, vilket inte på något sätt är självklart. Eftersom forskning i princip bara är möjlig att utföra inom akademin och eftersom titlar där anses vara en kvalitetsindikator kommer dels konkurrensen om titeln att rikta fokus mot det som anses meriterande, dels får den som lyckats bli professor makt efter som hens ord och påståenden inte granskas lika noga som andras. Titlar är ingen garanti för kunskap och kompetens, bara ett mått på hur väl man lyckats i det akademiska systemet.

Det faktum att kunskap kräver frihet och ansvar väger lätt i sammanhanget av det enkla skälet att sökandet efter vetande handlar mer om vad vi INTE vet, än det som går att belägga vetenskapligt. Kunskapen upptäcks eller avtäcks inte, den skapas genom hårt och mödosamt arbete, utan några som helst garantier för att lyckas. Därför är det olyckligt att utvärdera forskares arbete med hänvisning till olika typer av nyckeltal. Kunskapskvalitet kommer inte an på hur många artiklar eller citeringar någon lyckas samla på sig. Vetande är inte en kumulativ mängd fakta utan en komplex och dynamisk kvalitet. Kunskap kan bara mätas med utgångspunkt i kvalitativa mått som kräver omdöme och kritisk analys. En forskare som skrivit en enda vida spridd text som innehåller banbrytande kunskap bidrar med enormt mycket mer till samhället än den som producerat 400 artiklar med utgångspunkt i ett antal enkätstudier, oavsett hur högt rankade tidskrifter som artiklarna publicerats i. Forskare som fokuserar på antalet publikationer bidrar till det brus som idag blir allt högre och som dränker kunskapen, vilket är ett allvarligt och växande problem.

Det som först långsamt, men på senare tid allt snabbare, håller på att hända i och med den akademiska världen är att makten över vetandet förskjuts, från forskarna till linjen (som tar strategiska beslut om vad forskarna ska göra och vad som räknas som meriter) och andra aktörer, såsom biblioteket (som organiserar och för statistik över publiceringarna) och inte minst redaktörerna för de internationella, högt rankade tidskrifterna (som är privata, vinstdrivande företag). Det finns ingen högre utbildning än forskarutbildningen, och den som liksom jag meriterat sig till docent har fortsatt att utveckla sina kunskaper på skattebetalarnas bekostnad. Inte minst därför borde det vara självklart att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, eftersom det är den kompetensen man får när man forskarutbildas. Men i praktiken är det, av ovan angivna skäl, inte så det ser ut och fungerar idag. Som lektor känner jag mig allt mer som en helt vanlig anställd, i ett tillverkningsföretag, som förväntas följa order och producera nyckeltal (pengar, publikationer, citeringar samt hög genomströmning) så att cheferna kan hävda sig i konkurrensen med andra chefer i andra akademiska "företag". Tragiskt nog, utifrån ett kunskapsperspektiv, bestämmer dagens forskare inte ens över pengarna som de lyckas dra in i konkurrens, dessa anses vara högskolans som tar över hälften i anspråk för "omkostnader" (Over Head).

Inte ens om man lyckas organisera sin vardag på ett sådant sätt att det blir möjligt att forska utan externa medel har man som forskare makten över kunskapen eftersom det bara är peer-reviewade artiklar, publicerade i högt rankade, internationella journaler, som räknas som meriter. Och där blir man inte publicerad om man ägnar sig åt fri forskning. Det räcker inte ens att forskningen håller hög klass, den måste handla om det som redaktörerna anser är viktigt, och artiklarna måste skrivas på det sätt som redaktörerna bestämt för att antas. Det blir därför allt mer uppenbart att forskningen bara är fri i teorin. Därför blir lagens bokstav ett slags spel för gallerierna. Inom företagsekonomi brukar man säga att kultur äter strategier till frukost, och den olyckliga utvecklingen inom akademin är en illustration av det.

Slutsatsen blir att den lagstadgade forskningsfriheten, som utgör garanten för att samhällets/skattebetalarnas investering i forskning faktiskt leder till kunskap, satts ur spel. Konkurrens sägs driva kvalitet, men eftersom dagens skolor och högskolor konkurrerar om nyckeltal (istället för att samarbeta för kunskap), blir resultatet av det akademiska arbetet inte kunskap. Hur skulle det kunna bli det? Kunskap kan inte kontrolleras, vetande är inte ett mål man kan styra mot. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, som växer fram mellan människor som samverkar och som i kritiskt samförstånd stöter och blöter tankar och resultat av studier för att utveckla kunskap. Ingen KAN äga kunskapen, den kan bara användas på mer eller mindre kloka sätt.

Jag skriver detta som kulturvetare, med stöd i egna erfarenheter och såväl egen som andras (grund)forskning: Är det fortfarande kunskap som är målet med högskolans verksamhet måste vi tänka om och organisera det akademiska arbetet efter gällande lagstiftning, inte efter rådande kultur.

söndag 21 augusti 2022

Dynamiken mellan kunskap och kultur

Lite frustrerande att tvingas konstatera att det bara finns tid för ett kortare in lägg, ett hugskott, men så ser livet ut just nu. Det händer mycket både i privatlivet och på jobbet, och så har jag en deadline till min kommande lärobok om teori som jag måste hålla (för att deadlines är något man ska hålla). Jag klagar inte, det är som det är och det lugnar ner sig framöver. Det är bara det att ämnet kändes lika viktigt som det är för mig att faktiskt publicera en bloggpost varje söndag. Se detta som ett första utkast, jag kommer att komma tillbaka till tankarna, om inte här så i någon av de andra böckerna jag jobbar med. 

Även om behovet av kunskap inte är konstant förändras inte förutsättningarna för att utveckla den nämnvärt. Vill man veta något gäller samma regler nu som under hela mänsklighetens historia. Vi som lever nu har naturligtvis hjälp av tidigare generationer arbete, varje generation behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Och idag finns andra, framförallt snabbare, verktyg att ta hjälp av. Men kunskapen blir på samma sätt nu som då och alltid kunskap först när den tagit sig in i människors kroppar och där omsatts i handling. Det har inte förändrats och liksom det mänskliga genomet kommer det inte att förändras under överskådlig tid. Kulturen som uppstår mellan oss människor och som kunskapen utvecklas förändras däremot allt snabbare, vilken gör att jag undervisar i en helt annan högskola än den jag själv utbildades i när jag var student. Så har det alltid varit, men eftersom den akademiska kulturen förändras snabbare idag än någonsin tidigare får det konsekvenser.

När lärarna som jag mötte när jag var student, varav många är döda idag, var studenter fanns ytterst få utbildningsprogram. Då anmälde man sig till en eller flera enstaka ämneskurser och sen fick man en litteraturlista och en inbjudan till institutionens seminarieserie. När man läst böckerna på listan bokade man tid hos professorn och tentade av hela listan. Fortfarande när jag var student talade en del lärare om terminerna i termer av betyg. Ansvaret för lärandet låg då helt och hållet på studenterna, vilket inte skulle fungera idag. Det fungerade dock då, så något borde vi kunna lära oss av insikten.

Dessa tankar för mig över till kulturforskningen och två vägar man kan gå: Ska man bara studera förändringar som ett slags naturlagar som beskrivs, eller ska man försöka förstå förändringens dynamik och arbeta med olika sätt att påverka tillblivelsens riktning? Vad man väljer beror på hur man ser på kunskap och kultur (vilket en av böckerna jag jobbar med handlar om). Många, och allt fler forskare på senare tid, väljer det förra; de studerar förändringen och publicerar artiklar som beskriver den som om den vore en kulturens motsvarighet till naturlagarna som alla okritiskt måste anpassa sig efter. 

Min forskning om kultur handlar om att försöka förstå den dynamiska relationen mellan kunskap och kultur. Och jag menar att vi alla har ett ansvar att inte bara förhålla oss som vindflöjlar till den oundvikliga, men öppna och icke-linjära förändringen. Det kanske känns så, men kultur förändras som ett resultat av både yttre och inre faktorer. Även om förändringen inte kan målstyras kan dess riktning påverkas, om tillräckligt många vill och kan komma överens om vad som är önskvärt.

Skolan och den högre utbildningen handlar om både kunskap och kultur och förhållandena som råder där är på inga sätt givna, de kan påverkas, Hur vi ser på ansvar för lärande är som sagt inte givet. Och vad man kan kräva av studenter är också en öppen fråga som inte avgörs av någon. Idag har studenterna stort inflytande, samtidigt som deras ambitionsnivå betraktas som naturgiven. Eftersom människan är lat av naturen är det alltså som upplagt för förflackning, det vill säga sänkta krav. Det är minst sagt olyckligt och den utvecklingen drabbar oss alla, förr eller senare.

Tyvärr kommer jag inte så mycket längre här och nu, men jag har i alla fall ritat upp konturerna till ett resonemang som jag definitivt ska jobba vidare med.