Det akademiska klassamhället

På den tiden när vi talade om universitetet som ett elfenbenstorn befolkades högskolevärlden främst av överklassens och den uppåtsträvande medelklassens barn. Behovet av välutbildad arbetskraft är dock stort i alla samhällen som aspirerar på att vara kunskapssamhällen, och eftersom intellektuell kompetens och studieförmåga är jämnt fördelat bland befolkningen byggdes högskolesektorn ut rejält under 1990-talet och man började arbeta med insatser för breddad rekrytering. Om många får chansen att försöka kommer fler att lyckas och det kommer alla till gagn. Även om det varit en stor utmaning för mig i min roll som lärare är jag en varm anhängare av ambitionen att erbjuda plats på högskolan för hälften av varje årskull.

Tyvärr har våra politiker fått för sig att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen, vilket går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Tillgång till högre utbildning kan i sig aldrig vara ett problem, men om vi tar för givet att samhällets behov av kunskap med hög nivå och god kvalitet tillgodoses bara för att universiteten fortfarande heter universitet är vi mer än lovligt naiva. Beslutet att knyta högskolans ekonomi till genomströmningen, alltså till inrapporteringen av betyg och examina är på god väg att helt avakademisera högskolesektorn. Arbetet med både undervisning och forskning präglas idag allt mer av en förödande produktionslogik. Fokuseringen på produktionen av nyckeltal leder till att lärare som sätter en ära i att värna kunskapen och kvaliteten betraktas som ett hinder på vägen, både mot studenternas utlovade examen och ledningens lönsamhetsmål, och därför riskerar att få sparken, vilket gör att det växer fram en tystnadskultur som bidrar till cementeringen av rådande ordning.

Eftersom jag efter 23 år på Högskolan Väst kastas ut i arbetslöshet om en vecka borde jag kanske inte bry mig om vad som händer med universitetssektorn, men det var aldrig för att göra mina chefer nöjda som jag tog anställning som lektor. Jag har tagit mitt arbete som lärare och forskare på största allvar i alla år och jag är oförmögen att sluta bry mig om den värld som jag tillbringat hela mitt vuxna liv i. Jag har dessutom alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar, och eftersom sökandet efter kunskap ger mitt liv både mening och riktning bryr jag mig nästan mer nu än när jag var mitt uppe i min livsgärning. Just nu känns det som att jag kommer att engagera mig för högskolans väl och ve så länge jag lever. Jag vill åtminstone göra vad jag kan för att mina barnbarn ska få möjlighet att bedriva högskolestudier tillsammans med erfarna, kunniga och engagerade lärare som ägnar sig åt forskning parallellt med undervisningen eftersom det är det som är utmärkande för undervisningen på universitetet. Jag är absolut inte nostalgisk, och om förändringen av högskolan inte påverkade kunskapskvaliteten skulle jag inte ha några problem med den. Min kritik mot NPM och försämrade möjligheter att arbeta akademiskt med lärande har alltid handlat om att värna kunskapen och kvaliteten för framtida generationer.

Idag handlar undervisning allt mer om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå och därför har innebörden i begreppet lektor förändrats i grunden. När kurserna blir så pass målstyrda och kvalitetssäkrade att kompetensen att vara högskolelärare (i det ordets verkliga betydelse) i praktiken inte längre behövs leder det till att allt fler lektorer söker sig bort från undervisningen. Jag förstår dem, för kursansvar, föreläsande och handledning är inte längre särskilt intellektuellt utmanande. Delvis beroende på att dagens studenter är instrumentella i sin syn på studier, delvis på en växande och helt meningslös administration. I utlysningarna av nya lektorstjänster sägs det fortfarande att man lägger lika stor vikt i bedömningen av de sökande vid undervisningserfarenhet som vid kompetens att bedriva forskning, men kan man inte visa förmåga (?!) att erhålla forskningsmedel i konkurrens kommer man i praktiken inte att kunna få ett lektorat.

När kunskapskvalitet anses vara något som går att kvalitetssäkra genom att flytta lärarnas kompetens till system och manualer som all undervisande personal tvingas att följa kringskärs friheten och arbetet blir mindre intellektuellt stimulerande, därför blir lärardelen av lektoraten självklart mindre eftertraktade och många lektorer som kan undervisar följaktligen allt mindre. Men om lektoraten inte innehåller både forskning och undervisning är det som jag ser det inte längre ett lektorat. Högre utbildning kan aldrig bli högre om lektorerna inte forskar parallellt med undervisningen, så tjänsten lektor borde namnskyddas och kvalitetssäkras. Tyvärr hör jag sällan någon tala om det.

Även om arbetet som lärare över tid blivit mindre intellektuellt stimulerande och trots att allt fler studenter idag bryr sig mer om sina betyg än kunskapen har jag alltid betraktat undervisningen som ett hedersuppdrag. Jag har dessutom alltid satt en ära i att förvalta mina 20 procent i kompetensutveckling på bästa sätt och har sedan 2020 gett ut åtta böcker (sex läroböcker och två böcker som bygger på min kulturvetenskapliga forskning), och här i vår kommer jag ut med ytterligare en lärobok. Och eftersom jag fick sparken mitt i karriären håller jag dessutom på och slutredigera mitt livsverk om kultur som jag hyser goda förhoppningar om att få utgivet under hösten. Tyvärr ligger valet att skriva böcker mig i fatet eftersom det enda som räknas meriterade är engelska artiklar i högst rankade tidskrifter.

Jag har alltid sett det som att undervisningen främjar forskningen och vise versa. Även om jag valde att hoppa av den destruktiva konkurrensen om medel (när jag upptäckte att bara den som vet vad hen ska komma fram till har en chans att få pengar), har jag under alla år ägnat mig åt (grund)forskning vid sidan av undervisningen. Detta har jag insett den hårda vägen missgynnar mig i jakten på ett nytt lektorat. Men det blir dessutom allt tydligare för mig att det vuxit fram ett slags klassamhälle i akademin. På Chalmers har man till exempel skapat ett A-lag med forskare som bara forskar och ett B-lag som bara undervisar.

Längst ner i hierarkin befinner sig lektorerna som inte har externa forskningsmedel och därför får undervisa på mer eller mindre heltid, vilket jag alltså gjort trots att det placerar mig längst ner i hierarkin. Jag valde att satsa på undervisning eftersom jag levt i tron om att det alltid kommer att behövas undervisande lektorer. Över lektorerna som driver undervisningen på institutionerna svävar lektorerna som drar in pengar, skriver artiklar och handleder doktorander (som idag framförallt lär sig skriva artiklar och söka pengar). De är så pass eftertraktade att de rankas högre även även till lektorat där betoningen ligger på undervisning och de har en bättre löneutveckling. Överst i det akademiska klassamhället finns cheferna som inte sällan är lektorer som slutat forska och valt att göra administrativ karriär (vilket ger ett substantiellt lönelyft). Cheferna ansvarar för att kontrollera att högskolan lever upp till ledningens (som huvudsakligen består av representanter för näringslivet) produktionsmål.

Även inom forskningen finns en hierarki. Men den är svårare att se eftersom vi accepterar att bara 10 procent av de som söker medel för att bedriva forskning får pengar, och på grund av att vi dessutom tar för givet att de lyckliga få som erhåller medel i den mördande konkurrensen är bättre på att forska än de som inte får pengar. Sanningen är att skillnaden mellan ansökningarna som vinner bifall och de som får avslag, i alla fall så länge vi jämför de ansökningar som tillhör den övre halvan av dem som lämnas in, i princip är obefintlig. Dessutom är det aldrig självklart att den som är bra på att skriva ansökningar också är bra på att bedriva forskning som leder till ny och relevant kunskap. Det faktum att vi accepterar att högskolornas administrativa apparat ska få ofta långt över hälften av pengarna som söks och erhålls i over-head, och dessutom tror att dessa saker inte påverkar kunskapskvaliteten, är ett tecken på att akademin utvecklas till ett slags klassamhälle där makt går före rätt. Och då har jag ändå inte skrivit något om att forskare som vill fortsätta bedriva forskning tvingas lägga en stor del av tiden som pengarna möjliggör åt att söka nya medel. 

Jag menar att detta är en fullkomligt förödande utveckling, men eftersom jag inte längre har en position i systemet antar jag att min oro över utvecklingen och argumenten jag lutar mig mot kan avfärdas som uttryck för ett särintresse (trots att jag går ut i, som det verkar, permanent arbetslöshet om några dagar). Det är så här som klassamhällen reproduceras. Och när mina generationskamrater går i pension om några år bleknar det kollektiva minnet av hur det såg ut och fungerade i Högskolesverige när vårt land hade ett utbildningssystem som andra länder drömde om och kom hit för att studera.

Ett personalansvar som varken handlar om personal eller ansvar

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år, men långt innan det tog jag fullt ansvar för mig själv och det jag valde att göra eller avstod från. Ute i arbetslivet har jag genom åren haft många chefer och jag har fungerat med de allra flesta, just för att jag alltid tagit ansvar för det jag varit satt att göra. Några få gånger har jag tvingats arbeta med riktigt dåliga chefer, och det som fått mig att stå ut är att jag tagit eget ansvar och sett till att ha så lite som möjligt med personen ifråga att göra. Jag vägrar tro att jag skulle vara unik. Ansvarstagande är en central del av innebörden i begreppet människa och samhället står och faller med befolkningens kollektiva förmåga till och vilja att ta ansvar, både för sig själva och det som är gemensamt. Därför är det obegripligt för mig hur vi kunde få för oss att en chef kan ta ANSVAR för personalen och att det är detta som den funktionen i en organisation handlar om. Om vuxna människor inte anses kapabla att ta ansvar för sig själva och uppgifterna som ingår i deras arbete, det vill säga om vi inte litar på varandra, kommer vi aldrig att kunna bygga ett demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap.

Förändringen i synen på vad som ingår i chefernas uppdrag kom liksom införandet av NPM smygande, men någon gång runt millenieskiftet blev det uppenbart att synen på chefskap förändrats i grunden. Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men korrelationen mellan förändringen i synen på chefernas ansvar och ökningen av antalet chefer är tydlig. Idag är arbetslivet inte längre uppdelat i arbetare och tjänstemän – med ett relativt fåtal erfarna och respekterade människor i ledande roller. Idag är chef dels något man utbildar sig till, dels gör karriär som. Detta har lett till att både dagens arbetsliv och samhället som helhet allt tydligare delats upp i ledare och ledda. Och chefernas huvuduppgift är alltså inte att leda arbetet utan att ansvara för personalen. I mina mörkaste stunder ser jag detta som ett modernt uttryck för den white mans burden som banade väg för slaveriet.

I runt tio år har jag undervisat om organisering och ledarskap, och förändring är en företeelse som intresserar mig både av personliga och vetenskapliga skäl. Här under uppsägningstiden har jag fått en unik möjlighet att via egna upplevelser studera innebörden i ordet personalansvar. Dagens chefer får betalt för att ta personalansvar, men min erfarenhet är att många chefer istället använder ämbetets makt till att slippa ta ansvar. Om mina chefer verkligen tog ansvar för mig hade prefekten aldrig agerat som hen gjorde när jag blev uppsagd (vilket jag skrev en bloggpost om för drygt ett år sedan). Och att rektorn trots att ärendet sköttes på ett provocerande dåligt sätt anser sig ha fullt förtroende för prefekten säger allt om vad personalansvar betyder och hur det fungerar i praktiken idag. Samtidigt säger det något djupt obehagligt som den kåranda som vuxit fram inom gruppen ledare, där man är mer lojala med sina chefskollegor än med organisationen som helhet. Det är inte konstigt att det blir så när man som chef ingår i en gemenskap vars moral skiljer sig från den man tvingar på medarbetarna. 

När jag läser Ian Flemmings bok Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn genomgående mycket hög. Han skriver till exempel att få akademiker i dag betraktar sina chefer som kollegor med ledningsuppdrag. I strid mot den forskning som finns om ledarskap betraktar allt fler chefer i högskolevärlden sig själva som auktoriteter vars order inte får ifrågasättas, vilket dels är motsatsen till det klassiska akademiska ledarskapsidealet Inter Primus Pares (den främste bland likar), dels reducerar medarbetarna (de ledda) – vilket inom högskolevärlden de facto är landets högst utbildade människor –  till underlydande utövare av tjänsterna forskning och undervisning. Trots att det är uppenbart för alla tänkande människor att detta inte är bästa sättet att förvalta det akademiska arvet och försvara kunskapen låter vi universitetet som samhälls- och bildningsinsitution dö, vilket leder till att även demokratin undermineras. 

Det faktum att jag (i en och en halv vecka till) arbetar på avdelningen för företagsekonomi – där man forskar om just ledarskap – är pikant med tanke på vilket uruselt ledarskap som (med rektorns goda minne) praktiseras på institutionen. Rent mänskligt sett är det förlåtligt, det är inte förbjudet att vara inkompetent. Men forskningen om ledarskap är tydlig och om kunskap inte betyder något ens på en högskoleinstitution är det något som är fundamentalt fel. Det finns inget vetenskapligt stöd för tanken att chefer med hjälp av management kan styra organisationer mot mål, och definitivt inte för idén om att chefer kan ta ansvar för personalen. Nätet svämmar dock över av erbjudanden om utbildningar i just personalansvar, och när jag läser vad som erbjuds blir det som hänt och händer mig begripligt. Men det blir samtidigt ännu svårare för mig att förstå hur högskolan som samhällsinstitution kunnat låta sig förföras av flosklerna som används för att kränga den här typen av utbildningar.

Ditt ansvar som personalansvarig chef

Ditt arbete som chef handlar om att leda och driva arbetet och medarbetarna mot uppsatta mål. Det är ett viktigt och utmanande arbete som kräver kunskap i ledarskap och affärsutveckling men det är också mycket viktigt att du vet vilka lagar och regler som gäller och vilket ansvar du som personalansvarig chef har. Det handlar om allt från nyanställning till uppsägning, om utvecklings- och lönesamtal, om arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor. Det gäller att veta vad som gäller, vilket ansvar och vilka rättigheter man som chef har. Men också om att kunna tillämpa och dra nytta av de praktiska verktyg man har till sin hjälp.

Regelverk, praktisk träning och erfarenhetsutbyte

På den här tre dagar långa kursen får du grundläggande kunskaper om de personalfrågor som du som chef ställs inför. Du får träna praktiskt och utbyta erfarenheter med andra personalansvariga chefer. Välkommen till en aktuell och praktisk kurs som ger dig de kunskaper du som personalansvarig chef behöver i ditt dagliga arbete!

Jag antar att tanken är att man som medarbetare ska känna sig trygg med chefer som ansvarar för en, men eftersom ansvaret idag allt mer kryper in under huden på en har jag snarare successivt under mitt arbetsliv känt ett växande obehag. Tanken på att det finns någon som tar ANSVAR för mig skrämmer mig eftersom det låter och känns Orwellskt. Att arbetet inom en organisation behöver ledas är självklart, men att vuxna, erfarna och ansvarskännande människor i kvalificerade yrken okritiskt förväntas acceptera att någon annan tar ansvar för dem är både kränkande och djupt problematiskt. Att personalansvar är något som man tror sig kunna utbilda chefer i, på tre dagar dessutom – trots att vi vet att det inte ens efter tre år på högskolan och med en kandidatexamen i ryggen är självklart att man kan axla rollen som ledare – är provocerande naivt och djupt okunnigt. Ansvaret är dessutom långt mer omfattande än många tror, vilket innehållet i den utbildning som presenterades ovan ger vid handen. 

Chefens personalansvar – det du som chef behöver veta om HR-frågor

PROGRAM

Vad behöver du som personalansvarig chef veta och kunna?

• Att vara chef och ledare
• ARUBA-modellen: attrahera, rekrytera, utveckla, behålla och avveckla
• Personalarbetet kopplat till affärsresultat

Chefen som arbetsgivarrepresentant

• Kontakt med facket – hur, när och varför?
• Grundläggande regler kring anställningen

Arbetsrätt

• Ingå eller avsluta anställning
• Arbetstid och ledigheter
• Rekrytera utan att diskriminera

Arbetsmiljö

• Chefens ansvar
• Systematiskt arbetsmiljöarbete
• Fysisk och psykosocial arbetsmiljö
• Skapa en god arbetsmiljö - risker och konsekvenser

Chefens verktyg för att styra och leda verksamheten

• Mål och målstyrning
• Utvecklingssamtal och lönesamtal
• Helheten kring chefens ansvar som personalansvarig och ledare
• Attraktiv som arbetsgivare – Employer Branding
• Nästa generations medarbetare – hur lockar och behåller vi dem?

Övertron på vad som är möjligt att åstadkomma med hjälp av det ansvar som personer som väljer att göra administrativ karriär (med en mycket bättre löneutveckling än vad någon anställd kan drömma om) antas kunna axla, är skrämmande. Cheferna är inte bara immuna mot uppsägning, deras arbetsmiljö tas dessutom på mycket större allvar än medarbetarnas (just det skrev jag en bloggpost om i höstas). Under åren innan jag blev uppsagd kände jag mig allt mer som någon som stod i vägen för chefernas önskan att kunna ta åt sig äran för de nyckeltal som jag förväntades producera så effektivt som möjligt genom att vara tvungen att följa det växande antalet manualer som idag används för att reducera landets högst utbildade till utbytbara kuggar i ett maskineri som producerar tomhet (och som dessutom i praktiken gör cheferna överflödiga).

Paradoxalt nog har jag fått både mindre ansvar och minskad frihet att utföra mina arbetsuppgifter på bästa sätt ju mer utbildning och erfarenhet jag skaffat mig. Och när jag med stöd i forskning kritiserade ledningens försök att sätta den akademiska friheten ur spel fick jag sparken, utan förklaring. Det hänvisas till arbetsbrist, men kurserna finns kvar och drivs nu vidare med vikarier. Det faktum att cheferna både kan och får skjuta budbäraren säger något om hur dysfunktionell högskolans linjeorganisation är. På vilket sätt är det ett uttryck för personalansvar? Det är hur som helst, definitivt inte ett sätt att ta ansvar för skattebetalarnas investering i högre utbildning, vilket är ett kollektivt uppdrag. 

På vilket sätt går det att säga att mina chefer tar ansvar när de sänder mig ett mail som detta (se nedan), efter 23 år som lojal medarbetare? Och hur ska jag tolka betydelseskillnaden mellan den svenska och den engelska texten? Tänker man sig att den som talar svenska ska kontakta sin avdelningschef och den som inte gör det ska prata med prefekten? Tänker man ens eller är det en AI som skrivit texten?

Hej / Hi Eddy Nehls!
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12. Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n

Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n"

Jag har ända sedan jag fick beskedet om att ledningen beslutat att placera mig i en tvåmanskrets där båda blir av med jobbet haft både frågor och funderingar angående min uppsägning, men jag får inga svar, bara kryptiska hänvisningar till en högst oklar sekretess. Inte ens efter att JO påpekat grava brister rörande kommunikationen får jag svar. Och facket som väl också i någon mening kan sägas ha ansvar möter mig med tystnad och ger därmed ledningen legitimitet. 

På alla arbetsplatser jag varit på har jag alltid sett det som att jag och mina chefer har olika roller inom ramen för ett gemensamt uppdrag, men så kan och får man inte tänka idag. Inte ens om man som jag har meriterat sig till docent. Rådande syn på vad ansvar innebär och var det ska förläggas har inte bara förändrat arbetslivet, det har också förändrat läraryrket i grunden, vilket jag skrev om redan 2017 i en post som handlade om problemet med att lärare allt mer betraktas som ett slags maktlösa mellanchefer.

Trots att jag i arbetsledningens ögon inte anses vara kapabel att ansvara för mig själv och mitt arbete förväntas jag ta något slags personalansvar för studenterna. Att förskolepedagoger och lärare i grundskolan har ansvar för barnen som kommer till skolan är en förutsättning för att det sättet att organisera lärande ska fungera. Men från och med gymnasiet, och framförallt på högskolan måste fokus ligga på att lära eleverna att ta eget ansvar, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna fostra kritiskt sinnade medborgare som dels förstår vilka krav demokratin ställer på alla som vill leva i den, dels äger förmågan att axla ansvaret för samhället och allt annat som är gemensamt.

Friskolereformen som bygger på att man ska välja skola förändrade både synen på lärarens roll och ansvarsfördelningen mellan elever och lärare, och eftersom utbildningssystemet är en helhet har även högskolan förändrats, från att tidigare handla om att vara ett sammanhang där man bedriver självständiga studier tillsammans med erfarna och vetenskapligt meriterade lärare, till att idag handla om att producera betyg och examina. Och skillnaden mellan nu och då handlar i hög grad om synen på vem som ansvarar för vad.

Överallt i samhället finns det någon som påstår att de tar ansvar för oss. På pendeltågen säger sig konduktörerna ”finnas här för” mig som resenär. Men när tåget står stilla på grund av ”signalfel” eller ”obehöriga i spåret” möts man av tystnad. Och politikerna tävlar om vem som kan lova att ta mest ansvar för flest aspekter av medborgarnas liv, samtidigt som de sänker skatten och försöker övertyga väljarna om att de får mer egenmakt om de röstar på just deras parti.

Vi har byggt ett ständigt växande administrativt system som ger oss skenbar trygghet där chefer får betalt för att stå som ansvariga på pappret, men när kriget eller krisen kommer, alltså när löftet om ansvarstagande ska utkrävas, kan cheferna som har personalansvar avgå och utlösa en fallskärm som gör att deras personliga trygghet är säkrad. Jag som anställd och många andra som tvingas ut i samma situation får istället vända oss till A-kassan, och för att få tillgång till den krympande ersättningen tvingas vi lyda handläggarna på arbetsförmedlingen som tvingar en att följa orimliga regler för att inte riktar att bli av med tryggheten som en stadig inkomst innebär. Och eftersom arbetslösheten är runt 10 procent och anställdas kunskaper, kompetenser och erfarenheter idag inte anses värda något kommer jag högst sannolikt att efter 300 dagar i princip vara livegen. Om jag nu inte på något mirakulöst sätt hittar en ny anställning på dagens arbetsmarknad där alla över 40 betraktas med misstänksamhet och där AI tar över allt fler arbetsuppgifter. 

Det enda ansvar som fungerar är det ansvar som individen tar själv. Men eftersom det är försent att skaffa sig kompetens att göra det när behovet uppstår finns en risk att vi med tiden får ett samhälle där ingen kan ta ansvar för någonting. Nuvarande tolkning av begreppet personalansvar uppvisar många likheter med det kvalitetssystem som Högskolan Väst har – som inte får kritiseras och som fungerar när det inte behövs och fallerar när det skulle behövas, men som det ändå läggs pengar på. 

När jag förstod det jag skriver om här blev det lättare för mig att förstå förändringen av Sverige och världen. Gör vi upp med rådande syn på vad som är möjligt för en chef att ansvara för och börjar betrakta chefer som kollegor med ansvar för ledningen av det gemensamma arbete som är alla organisationers kärnuppdrag är jag övertygad om att många av problemen som idag ser oöverstigliga ut kommer att lösa sig av sig själva.

När vi människor slutar skapa upphör vi leva

Vi vet att mänsklighetens samlade välstånd ökar när det sprids ut och att kreativitet är en vitaliserande kraft som är oundgänglig i allt arbete, inte minst i arbetet för demokrati och hållbarhet i det begreppets alla aspekter. Just nu lever vi dock i en upp-och-nervänd världsordning där några få män med totalitära ambitioner äger över hälften av alla pengar som är i omlopp, och som utnyttjar makten som det ekonomiska övertaget innebär till att skydda sina egna intressen genom att påverka den demokratiska ordningen. Den här postfeodala ordningen upprätthålls genom att majoriteten av medborgarna i allt fler länder underordnar sig ett växande antal chefer – som trots att de är helt vanliga människor värderas högre än de som fortfarande har en (allt mer hotad) anställning. När de på vars axlar demokratin, kunskapen, kulturen och vinsterna ytterst vilar betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri gör det något med samhället.

Det är ett faktum att demokrati inte leder till att jag får som jag vill, men det är just därför det sättet att förvalta samhället är det minst dåliga styrelsesättet (ett enda bästa sätt finns inte). Idag tror förfärande många att deras liv blir bättre om de använder friheten att rösta till att ge makt åt ledare som lovar guld och gröna skogar åt sina anhängare om de bara får göra livet surt för "de andra", de som inte ser ut eller tänker som "vi". Det känns uppenbarligen som att beslutet att ge upp sin autonomi inte kommer att drabba individerna som tänker och agerar så, men eftersom det är bara en tidsfråga innan diktatorer utvecklar paranoida drag och uppfattar allt och alla som ett hot mot deras ömtåliga egon befinner vi oss på en motorväg till helvetet just nu. Gör vi inte upp med villfarelsen att ökade klyftor mellan människor är oproblematiskt och om inte efterfrågan på upplysta despoter minskar drastiskt innebär det slutet för allt det vi vant oss vid att ta för givet.

När allt fler människor delegerar besluten över sina liv till den som lovar mest och skriker högst förtvinar den kollektiva förmåga att ta ansvar och alla problem framstår som att de beror på någon annan. När man agerar som okritisk konsument genom att följa order och sluta skapa idéer reduceras man till ett lydigt redskap för överordnades intressen. Förmågan att ta ansvar hänger ihop med friheten att vara kreativ, så när allt fler tänker allt mindre själva förvandlas samhället till en totalitär mardröm. Därför är det så viktigt att skolan handlar om kunskap och lärande, istället för som idag; betyg. När elever väljer och vrakar bland olika skolor fostras de nämligen till följare och kommer inte att kunna agera som studenter längre fram, vilket är förödande för deras egna och alla andras möjligheter att leva fria i ett öppet och demokratiskt samhälle. Förutsättningen för det är nämligen att man utvecklar en kreativ förmåga, bygger upp förståelse för kunskapen och det vetenskapliga sättet att tänka samt lär sig respektera och ta ansvar för resultatet av gemensamma beslut.

På område efter område gör det stora flertalet istället tvärtom, allt fler slutar tänka själva och konsumerar passivt det som bjuds. AI lanseras som framtiden, men vems framtid är det som förverkligas i en värld som kontrolleras av några få ofattbart rika individer? Idag ser vi det som ett tecken på framgång att ett snabbt växande antal människor allt oftare använder AI för att "slippa" skriva och läsa. Mot virussjukdomar finns det vaccin, men för att kunna bekämpa dumhet krävs kunskap som i sin tur kräver just det som allt fler idag gör sig av med. När majoriteten läser allt mindre (att låta sig översköljas av text på nätet är inte att läsa) och allt fler texter genereras av AI förflackas språket som är tankens medium, vilket leder till att den kreativa förmågan utarmas. Det gör mig beklämd att se hur musik skapad av AI nu verkar klättra på topplistorna. När artister som lagt ner sin själ i ambitionen att lära sig hantera ett instrument för att med hjälp av det skapa ny musik får ännu svårare att leva på sitt skapande förlorar kulturen sin dynamik.

Vi är på väg med full fart in i ett nytt paradigm, en ny världs- och livsordning. Om vi inte försvarar friheten och värnar vår kreativa kompetens löses kunskapen upp och förmågan förtvinar, och då förvandlas vi som kollektiv till maktens lydiga redskap, vilket gör alla (även det krympande antalet rika och mäktiga människor) till förlorare. Människa blir man nämligen tillsammans med andra, och kultur växer och frodas mellan människor som ägnar sina liv åt att skapa och hämta inspiration från litteratur, konst, film, vetenskap och så vidare. Kreativitet är livgivande, men bara om många människors tankar och handlingar kan och får stötas och blötas mot varandra i öppenhet och frihet från övervakning och målstyrning.

Ytterst handlar livet om att komma underfund med vad det innebär att vara människa, och eftersom det är en öppen fråga utan givet svar behövs många olika typer av svar – ju större mångfald i skapandet av dem desto bättre – som kan testas i realtid och vars konsekvenser kontinuerligt stäms av mot verkligheten (inte mot något protokoll eller någon kravspecifikation). Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en uppsättning fakta som med hjälp av en pedagogisk metod kan överföras till någon annan eller effektivt pluggas in. Utbildning handlar inte om att producera resultat och absolut inte om att utveckla blind tilltro till auktoriteter. Lärande är något som växer fram i miljöer där man är fri att skapa egna svar på olika frågor samtidigt som man kritiskt granskar resultatet av andras kreativa arbete. 

Därför ger vi upp våra liv när vi slutar skapa.

Medielogiker och ett allt ytligare samhällsklimat

Att lära känna någon annan på djupet och komma sina medmänniskor nära ta tid, vilket är en bristvara idag. Och eftersom många på grund av detta inte har en särskilt djup kontakt med sitt inre vet de inte ens själva vem de är eller vad de egentligen vill. Allt fler blir därför rön för vinden och faller offer för olika typer av förförelsekonster. Den kulturella miljö som successivt växer fram blir därigenom allt mer ytlig och i allt fler sammanhang kommer det an på vad man kan ge sken av, vilket gör att tomheten växer, både den upplevda och den faktiska. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga, men det är ett faktum att väldigt många håller på att förvandla sig själva till varumärken som konkurrerar med andra varumärken om uppmärksamhet på en begränsad marknad. Samtidens brist på autenticitet och ärlighet, på alla nivåer, från regeringen och neråt, är hur som helst slående. 

Sociala nätverk som skapades och blev omtyckta för att de kopplade samman människor handlar idag allt mindre om mellanmänsklig kommunikation och allt mer om att låta sig översköljas av reklam. Och inte bara reklam för företag, allt fler inlägg sponsras och tvingas på en vilket gör att kontakten med vännerna löses upp i bruset som alla lockande och pockande konton ger upphov till. Jag skriver inte på FB för att skapa "content", och jag ser det inte som att mina inlägg här på bloggen "presterar". När jag lägger ut kort och skriver texter för att dela med mig av tankar och reflektioner om högt och lågt gör jag det för att berätta om vad som händer i mitt liv eftersom jag är intresserad av vad som försiggår i mina vänners liv. Blir något inlägg läst ser jag det inte som en "achievement", vilket FB vill att jag ska se det som eftersom de tror att jag kommer att bli mer aktiv då.

Innan jul kollade jag på TV-serien Hatet som gav mig inblick i en värld på nätet som jag visste fanns, men som jag inte har någon egen relation till. Den där granskningen väckte en hel massa tankar, men det är först nu jag tagit mig tid att reflektera över och sätta dem på pränt. I ett inslag i Aktuellt i december sa någon att dokumentären och debatten om den visade på en krock mellan två medielogiker – och det där har jag tänkt på sedan dess. Det har gått upp för mig att medielandskapet idag å ena sidan präglas av ett fåtal gigantiska konton på YouTube med massor av följare som fritt och oreglerat sprider vilka tankar och anklagelser de önskar utan att behöva stå till svars för konsekvenserna, och å andra sidan finns det välorganiserade medier med ansvariga utgivare vars innehåll och granskningar regleras i lag. Däremellan finns resten av befolkningen som har att navigera landskapet och som genom det påtvingade väljandet och vrakandet dels får allt mindre tid att bygga verkliga relationer, dels får allt svårare att avgöra vad som är sant och falskt. 

Medierna är en central del av alla demokratiska samhällen, men i det ytliga samhälle och den allt mer ointellektuella kultur som växer fram, där bristen på tid och eftertanke är skriande, saknas förståelse och respekt för dessa saker, framförallt för skillnaden mellan fria fantasier och gediget granskande arbete. Och eftersom kunskap och kritiskt tänkande är bristvaror idag får allt fler allt svårare att förstå skillnaden mellan Public Service och Henrik Jönssons nya kanal 100%. Båda antas producera content och när man bara jämför innehållet ser det ut som att skillnaden är försumbar, vilket är förödande för samhällsutvecklingen. Det faktum att allt fler idag likställer medier som styrs av transparenta regler och bekostas av skattemedel (och där uppdraget är att sakligt granska samhället och makthavarna) med medier som sponsras av hemliga miljardärer (där man presenterar vinklade nyheter och bara granskar sådant som ligger i de hemliga sponsorernas intressen) utgör ett allvarligt hot mot både kunskapen och demokratin.

En av personerna bakom ett av kontona som var del av härvan som granskades i Hatet beskrev situationen på nätet på följande sätt: ”En del är sanning, en del är sanning med modifikation, och väldigt mycket är rena lögner”. Samma ord kan användas för att beskriva den cirkus som Donald Trump ansvarar för och som är på god väg att upplösa demokratin i USA och därmed även i Sverige eftersom våra så kallade vänner ser upp till Trump och regeringen behöver deras stöd. Sanningen är alltid svår, men den är inte en förhandlingsfråga! Det handlar inte om hur det känns eller vad man kan ge sken av, utan om hur det är och faktiskt fungerar. Och för att nå insikt om och förståelse för det krävs tid, kritisk medvetenhet och kunskap, vilket idag är bristvaror.

Efterfrågan på sådant som är gratis och det som inte kräver något av en är stor och det är en kultur- och samhällsförändrande kraft som om den inte medvetandegörs och regleras hotar att förgöra samhället och allt det som vi vant oss vid att ta föregivet. Ingenting är gratis och det som är lätt fånget är oundvikligen lätt förgånget. Idag kan den som förnedrar sig för att få tillräckligt många följare (som inte betalar något för att titta på en) bli rik, berömd vilket innebär makt. Hatet visade dessutom att den som är influenser kan räkna med att följarna är så pass lojala att all kritik mot personen bakom kontot betraktas som ett illegitimt påhopp. Idag när allt fler politiker anammar den nätets medielogik, vilket USAs 47 president banar väg för, kommer alla frågor som innehåller den minsta kritik mot den egna politiken och besluten som tas att betraktas som påhopp och avfärdas som lögn av anhängarna som idag betraktar även politiken som ett slags underhållning. Den medielogik som gjort Joakim Lundell ofattbart rik och Donald Trump till president är starkare och vinner följaktligen allt mer mark över traditionella medier som tar det granskande uppdraget på allvar, vilket gör samhället och tillvaron ännu ytligare.

Alla som drömmer om att bli influensers med många följare på olika sociala nätverk bör fundera en gång till på om det verkligen är vad de önskar sig, för drömmen uppnås till priset av att man blir slav under en algoritm som när som helst kan ändras och på en sekund beröva personen ifråga både pengarna och inflytandet som algoritmen ger de konton som seglar i medvind. Det är inte i framgången som ens värde som människa avgörs, utan när verkligheten kommer ikapp en. Och det gör den, förr eller senare för alla. Problemet är att medan vi debatterar om för- och nackdelarna med internet blir ägarna av techbolagen ofattbart rika på vår jakt efter uppmärksamhet. Idag har ett ytterst litet fåtal män i kraft av att vara ägare av algoritmerna som styr våra liv och vårt tänkande enorm makt över samhällsutvecklingen. De kan utan insyn och på olika sätt manipulera demokratiska processer. 

Nätjättarna suger på olika sätt både själen och märgen ur oss alla, utan att ge något annat tillbaka än förströelse och tillfredsställelsen i att få sina fördomar bekräftade. Och bara genom att vara på nätet bidrar man till att ge AI underlag att öva sig på, i sin strävan efter att bli bättre än människan på att uttrycka unikt mänskliga tankar, vilket är en annan och ännu mer problematisk medielogik som hotar att förändra samhället i grunden och göra oss människor obsoleta. 

Med tanke på att mycket talar för att vi gräver vår egen grav, varför talar man inte om detta hot i Sälen, på Folk och Försvar? Varför talar man bara om den typen av hot som kan mötas med vapen, vilket är en annan multinationell miljardindustri där insynen är minimal?

För mig som vigt mitt liv åt kunskapen är det bottenlöst sorgligt att tvingas konstatera dessa saker. Samtidigt gör den här typen av insikter min egen uppsägning begriplig, för universitetet är en integrerad del av samhället och det går inte att få mer eller bättre kunskap än vad man skapar förutsättningar för. Från och med mitten av februari är jag fri att följa kunskapen dit den tar mig, men det gör mig rädd att tvingas konstatera att kunskapen idag betyder så lite och framförallt att så många inte kan skilja alternativa fakta från verkligt vetande. Jag vill inte bli influenser, vill inte ha en massa följare som förväntar sig att få gratis förströelse. Jag vill bli lyssnad på för att jag anses ha något viktigt att säga, och jag vill bli bemött med respekt och vill också bli kritiskt granskad. För det är så kunskap, människor och hållbara samhällen utvecklas. 

Bättre och bättre dag för dag, eller?

Förra helgen läste jag en krönika i Aftonbladet, av Karin Pettersson. Rubriken var: Vi människor är större än politiker påstår. Den där texten har hjälpt mig både att hålla Trumps galenskap på avstånd och att hitta tillbaka till min egen tro på ämnet jag disputerat i. Jag skriver verkligen under på krönikans andemening och budskap, vilket är att bristande förståelse för kulturens värde utgör en fara. Arbetet med min bok om mellanrummen, mitt magnum opus, är nu inne på sista vändan. Innan jul gick det dock trögt, delvis på grund av besvikelsen över att jag inte ens var nära att få tjänsten som (vikarierande) lektor i kulturvetenskap. Efter välbehövlig vila under helgerna, och framförallt när jag läste följande ord, hittade jag tillbaka till lusten att skriva, läsa och lära.

Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.

När jag sökte mig till högskolan och fann ämnet etnologi var det en livaktig kulturvetenskap, men här under 2000-talet har disciplinen som jag är docent i fört en tynande tillvaro. Skälen är många. Det handlar dels om att fristående kurser i princip försvunnit från högskolornas utbud. Av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skäl får studenterna inte ta eget ansvar för sin egen utbildnings innehåll, de ska bindas upp på program för att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå. Även om man fortfarande talar om betydelsen av bildning är det ett faktum att humaniora inte lämpar sig för massproduktion av poäng och examina och därför är det den typen av utbildningar som läggs ner när ledningarna tvingas göra nedskärningar. När Högskolan Väst fick en ny rektor 2011 var ett av de första besluten som togs att lägga ner utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys som jag arbetade på, trots (eller kanske just därför) att rektorn var professor i litteraturvetskap. 

Ett tecken i tiden är att Svenskt näringsliv samma år som den utbildningen lades ner publicerade texten: Konsten att strula till ett liv, som gick till hårt angrepp mot humaniora i allmänhet och fristående, kulturvetenskapliga, kurser i synnerhet. I den vevan förändrades kulturen på högskolan. Antalet chefer och administratörer ökade på kort tid och avdelningsledarna bytte symptomatiskt titel till avdelningschef. Och när vi kom tillbaka efter pandemin blev det uppenbart att kunskapen inte längre stod i centrum och att högskolan styrdes enligt en intellektuellt förödande produktionslogik. Efter att den kulturella förändringen fullbordats är det idag linjens chefer som enligt principen chain of comand ("tala med din närmaste chef") styr verksamheten genom order uppifrån. Det finns inga kollegiala organ längre, de har i alla fall inget som helst reellt inflytande. Det en en gång i tiden var en akademisk kultur är idag en företagskultur där lektorer reducerats till orderföljande knegare.

Runt 2015 hände även en hel del i samhället och politiken som gjorde att den kulturella förändringstakten ökade. Strömmen av flyktingar från Syrien och Afghanistan gav högerpopulistiska och nationaliståska rörelser luft under vingarna. Och efter att Donald Trump svors in som president i januari 2017 förändrades allt på kort tid. Kunskapsrelativismen och kulturföraktet normaliserades och när känslorna tilläts övertrumfa vetenskapen underminerades demokratin. Fyra år med Biden blev bara en kort andhämtningspaus, för när Trump kom tillbaka blev det uppenbart att vi nu lever i en ny världsordning där den starkes rätt råder och ingenting betyder något. NATO som vi skulle gå med i för att bli trygga innebär att Sverige idag är en bricka i maktspelet mellan Trump och Putin, vilket gör oss mer sårbara än någonsin. Osäkerheten förvärras av att världens (än så länge) mäktigaste administration öppet föraktar både kunskapen och folkrätten, och betraktar företrädare för vetenskapen som fiender.

Jag kanske ska vara tacksam mot mina chefer som här i februari kastar ut mig från högskolevärlden? Även om jag blir arbetslös slipper jag i alla fall vara del av den djupt problematiska förändringen av akademin. Som kulturforskare är det dock plågsamt att se hur högskolevärlden i allt snabbare takt avakademiseras. Den produktionslogik som idag dikterar villkoren för undervisningen och forskningen handlar bara i liten grad om kunskap. Samtidigt är det plågsamt att tvingas konstatera att jag blir av med den position jag som lektor trots allt har. Jag har aldrig eftersträvat makt och inflytande, det var inte därför jag meriterade mig till docent; men kunskaperna och kompetenserna jag genom åren i den akademiska världen har skaffat mig behövs idag mer än någonsin. Utan förståelse för kultur och respekt för kulturens makt över tanken blir det svårt att arbeta för den typen av förändring som krävs för att försvara demokratin och bjuda motstånd mot nationalism och totalitarism.

När jag kom till universitetet i början av 1990-talet stod kunskapen i centrum och det var högt i tak. Då var det lektorerna och professorerna som hade makten, både över arbetets form, innehåll och utförande. Den akademisk frihet som högskolornas ledningar kämpar för idag handlar om att slippa krav från politiker, inte om att försvara forskares möjlighet att följa kunskapen dit den tar dem. Idag är det högskolans ledning som via marknadsföringsavdelningar och informationsansvariga bestämmer vad som får sägas i namn av vetenskap och som avgör vad en högskola är. Och eftersom det bara är forskare och lärare som tyst och lydigt följer chefernas strategiska beslut som tillåts göra karriär förstärks den tystnadskultur som blir resultatet av att alla som liksom jag öppet kämpar för akademisk frihet och kvalitet – och som hänvisar till högskolelagens paragraf 6 när jag får frågan om varför jag inte söker externa medel och väljer att skriva böcker på svenska istället för artiklar på engelska – riskerar avsked. 

Högskolan liknar allt mer vilket företag som helst, där man ser lektorerna som knegare som ska serva kunderna och där det satsas mer på marknadsföring än på kunskapsspridning och kritisk analys av samtiden. Alla högskolor har idag en slogan som används för att bevaka eller helst öka den egna organisationens marknadsandelar. Samverkan handlar inte primärt om att forskare möts för att utveckla kunskap tillsammans med externa organisationer utan om att representanter för högskolornas ledningar ska ingå avtal med chefer för andra företag och organisationer. Det klipps band, tas kort, skrivs letters of intent och man skickar administratörer kors och tvärs över jorden. Eftersom högskolan bara får skattemedel för forskning och undervisning ökar på det här sättet over-head-kostnaderna hela tiden.

Om kultur och humaniora hade värderats högre än vad som är fallet, om strävan efter bildning hade handlat om att faktiskt läsa och begrunda konsten och litteraturen hade det varit möjligt att dra lärdom av sagorna och sägnerna som innan Twitter och andra sociala nätverk stal all tid och allt fokus existerade i allmänhetens föreställningsvärd. Jag återvänder ofta till H C Andersens saga: Kejsarens nya kläder, som säger allt som behöver sägas om det som händer i USA just nu. Och jag tänker ibland på sägnen om Kung Midas, som fick det han önskade sig, men som tvingades inse att det inte var vad han ville ha. Ikaros är en annan sedelärande myt. Drömmen om evig tillväxt är lätt att förföras av, men den som är bildad vet att det är en omöjlig dröm, vilket följande sagor och mytiska företeelser visar: Särimner, Ymnighetshornet och Pojken med guldbyxorna. Den som vet vet, annars är det enkelt att googla.

Bättre och bättre dag för dag, sjöng Ernst Rolf 1924, och den drömmen lever fortfarande. Politiken både här hemma och i andra länder säljs idag med mördande reklam och allt orimligare löften, och allt fler låter sig förföras av budskapet om att det är möjligt att få allt man önskar sig utan att göra något annat än att sluta bry sig om kunskapen och ge upp sina demokratiska rättigheter. Det är en sorglig utveckling, som kräver kunskap, kritisk förmåga och engagemang för att kunna vändas, vilket blir svårt när högskolan avakademiseras, läsande och skrivande ersätts med AI och den mellanmänskliga kommunikationen handlar mer om att skaffa sig konkurrensfördelar för egen del än om att söka kunskap och förståelse tillsammans.

Ett annorlunda år i kunskapens och lärandets tjänst

Nytt år, nya utmaningar! Det är så jag försöker tänka och agera även om det är svårt och jag känner mig ensam och tvingas kämpa med både självförtroendet och självkänslan. Även om allt talar för att jag går ut i arbetslöshet i februari väljer jag att tro på framtiden. Så länge jag levt har jag närt en önskan om att förstå mig själv, mina medmänniskor och sammanhangen jag levt i. Det har inte förändrats i och med att cheferna på Högskolan Väst valt att säga upp mig utan att ge mig någon vettig förklaring. Just nu famlar jag i mörkret och ser inget ljus i tunneln, men lärandet och sökandet efter kunskap är min Ariadnetråd. Cheferna har makten att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Så länge jag lever och oavsett om de som har makten över akademin uppskattar det jag gör eller ej kommer jag att ägna återstoden av mitt liv åt fortsatt sökande efter och spridande av kunskap. 

Det akademiska året har sin lunk och följer sin logik. Under alla mina år i den akademiska världen har jag betraktat augusti som årets första månad. Jul och nyårshelgen har fungerat mest som en välbehövlig paus från undervisningen och forskningen. I år blir nyåret början på något nytt.

Lärandet och kunskapsutvecklingen ställer speciella krav på alla som vill följa den vägen. Är det kunskap och förståelse man söker måste man acceptera att det aldrig finns några garantier för att man får det man önskar sig. Forskning handlar inte om att avtäcka eviga sanningar utan om att undersöka verkligheten och den högst föränderliga värld som vi människor lever i. Om kunskapen inte stämmer överens med det den antas handla om är resultatet inte kunskap. Även om alla förstår att det alltid är terrängen som gäller, inte kartan, visar kulturvetenskaplig forskning att människor har svårt att hantera den insikten. Kognitionsvetenskaplig forskning visar att vi tenderar att lyssna mer på vem som talar än på det som faktiskt sägs. Och den där typen av kunskaper är viktiga, för de behövs för att förstå användarna och producenterna av kunskapen.

För mig var 2025 ett mörkt år, och det blev inte ljusare av det som händer ute i världen och här hemma. Jag hoppas att 2026 blir bättre, men det finns inga garantier för att det blir så och här i helgen försämrades världsläget allvarligt. Utan förståelse och respekt för kunskapen kommer det aldrig att kunna bli bättre. Och avsaknad av just det finns det tyvärr massor av tecken på. Fredrik Hertzberg skrev till exempel en debattartikel i Expressen om förändringen av högskolan som institution. Vill vi även i framtiden ha en högskola värd namnet måste kunskapen och den akademiska friheten respekteras. Jag skrev min bok En svanesång för universitetet, dels för att sätta ord på min oro, dels för att väcka debatt. Att jag och andra forskare känner sig tvingade att försvara universitetets grundläggande idéer och akademins unika kvaliteter är i sig ett tecken på vart vi är på väg. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men att jag blev uppsagd på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten borde oroa alla som vill leva i ett kunskapssamhälle. 

Akademisk frihet är en fråga som idag håller på att kidnappas av högskolornas ledningar som vill vara fria från politisk styrning. Jag vet varför jag har vigt mitt liv åt kunskapen och varför jag kämpar för friheten, men varför gör det växande antalet chefer i akademin det? Resultat och nyckeltal går att kontrollera, men inte kunskap och lärande. Därför menar jag att debatten om akademisk frihet mycket tydligare måste handla om forskares och lärare frihet att följa kunskapen dit den tar dem, utan att behöva vara rädd för att bli av med jobbet. Om kollegiets makt över undervisningen och forskningen inte försvaras kan det inte växa fram en akademisk miljö på landets högskolor och universitet. Hur ska kunskapen i resten av samhället då kunna försvaras?

Kunskap och demokrati är varandras ömsesidigt förutsättningar, och utan frihet och ansvar blir det omöjligt att få det vi önskar oss. Som jag ser det handlar akademisk frihet om avsaknad av målstyrning, inte om tydligare mål och bättre styrning. Friheten kan inte växa och frodas i en miljö där antalet chefer och administratörer ökar, där reglerna blir fler och kontrollen mer detaljerad. Om vi inte anser oss kunna lita på att landets högst utbildade människor förvaltar ansvaret som lärare och forskare på bästa sätt utan att behöva kontrolleras av chefer som både får högre lön och har mer makt än lektorerna, och som dessutom kan undvika att få sina beslut kritiskt granskade genom att hänvisa till sekretess, är högskolan inte längre en högskola.

Hejdå 2025!

Nu lämnar jag ett av de märkligaste åren i mitt liv bakom mig. Det är lätt att ta till överord och jag har mer än en gång under året tänkt på 2025 som det värsta hittills, men det stämmer inte. Jag har mått sämre, känt mig mer övergiven och har haft värre saker att brottas med, dessutom under sämre ekonomiska förutsättningar, än det jag utsatts för och har tvingats gå igenom här under 2025. Med åren får man perspektiv och skaffar sig erfarenhet, man blir luttrad. Det är så det känns. Även om jag nog inte kommer att fatta att det är sant att jag faktiskt är uppsagd förrän i slutet av februari när jag lämnar in datorn och jobbtelefonen och blir av med min e-mailadress, räds jag inte arbetslösheten som min arbetsgivare tvingar ut mig i utan att ge mig en rimlig förklaring. Och trots att jag är ledsen och besviken över att den akademiska värld som jag investerat så mycket av mig själv i och fortfarande känner mig lojal med inte anser sig ha behov av mina erfarenheter och kompetenser kommer jag aldrig att ge upp mitt engagemang för kunskapen.

Jag går in i det nya året med vacklande självkänsla och ett självförtroende som är kört i botten eftersom jag här under hösten kommit till insikt om att det inte spelar någon roll att jag har arbetat i princip oavbrutet sedan jag var 19 år. Att jag som 60-åring ska få en ny anställning i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige är nära noll. Att jag fick högsta betyg när jag gjorde lumpen och skaffade mig tio års erfarenhet från bagerivärlden innan jag började studera på universitetet, vilket jag gjorde i 12 år, betyder ingenting. Och trots att jag meriterat mig till docent anses forskningen jag utfört och mina närmare 30 års erfarenhet av undervisning på flera högskolor och universitet idag helt sakna meritvärde. Att jag har skrivit 11 böcker är närmast en belastning. 

Det som hänt mig själv och det som händer här i Sverige och ute i världen är obegripligt, och att få sparken från arbetet som lärare och forskare, samtidigt som behovet av kunskap är större än någonsin, känns overkligt. Men allt hänger så klart ihop. I en värld där känslorna styr och pengar är det enda som räknas betraktas givetvis forskare som försvarar den akademiska friheten och universitetslärare som värnar akademins unika kvaliteter, som ett problem. Och i en högskolevärld där kollegiet saknar makt och linjens chefer kräver lydnad är det så klart lektorer som jag man gör sig av med. Hur smärtsamt insikten om allt detta än är blev uppsägningen en bekräftelse på det jag länge misstänkt; att både samhället och högskolevärlden har förändrats till oigenkännlighet, vilket gör det lättare att repa mod. Det är inte mig det är fel på.

För att inte förlora mitt förstånd och min tro på framtiden kommer jag att hålla fast vid skrivandet och läsandet. Att sätta ord på tankarna hjälper mig både att få distans till det jag utsätts för och hjälper mig hitta vägar fram. Här under våren ska jag fokusera på att bygga upp självförtroendet. Det finns några saker kvar som jag vill säga rörande uppsägningen och förändringen av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet, men det väntar jag med. 

Nu ska jag göra det bästa av årets sista dag. Jag har bestämt mig för att lämna detta bedrövliga år in style, och sedan börja mitt nya liv med ett leende på läpparna.

Gott Nytt År!