söndag 22 maj 2022

Den destruktiva jakten på kostnader

Företagsekonomi är en vetenskap som handlar om hushållande med begränsade resurser. Forskningen handlar inte om hur man tjänar så mycket pengar som möjligt (för egen del), utan om hur man på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt kan förvalta det man har. Vad många inte förstår, eller cyniskt nog bortser från, är att det finns en gräns för hur mycket man plocka ut ur verksamheten. Nyckeln till framgång i alla verksamheter är det råder balans mellan det som kommer in eller redan finns i organisationen och det som försvinner ut. Och det gäller alla aspekter, alltså både lokaler, teknik, råvaror, personal och pengar, men även kunderna. På samma sätt som man tappar förtroende om man lovar mer än man kan hålla kommer en lång rad besparingar att drabba verksamheten, i alla fall på sikt. För att förstå måste man dels ta med tidsperspektivet i beräkningen, dels inse att det sträcker sig in i evigheten. Vi lever på en ändlig planet som kommande generationer också är hänvisade till för att överleva, så alla typer av agerande som utgår från tanken att resurser är oändliga är ohållbara och därmed förkastliga. Livet på jorden handlar dessutom inte bara om oss människor, det är inte bara vårt liv det handlar om eftersom det är beroende av alla andra livsformer, oavsett hur obetydliga de kan tyckas vara. Virus och bakterier, svampar och alger samt insekter och så vidare kanske upplevs ovidkommande, men vi och resten av livet på jorden är beroende av varandra för vår ömsesidiga överlevnads skull.

Underhåller man inte lokalerna där ens företag finns och verkar minskar visserligen utgifterna, men eftersom alla verksamheter ger upphov till slitage måste någon, förr eller senare, oundvikligen betala priset för upprätthållandet av den kvalitet som krävs för att hålla verksamheten igång. Samma gäller för den teknik som används, den slits och måste underhållas för att produktionen inte ska stanna upp. Det kanske inte känns så, och det är lätt att låta sig förföras av lockelsen som ligger i snabba vinster, men det är ett oundvikligt faktum att många så kallade besparingar i själva verket leder till ökade kostnader, i alla fall om man beaktar tidsperspektivet, vilket alla har ett ansvar att göra, just eftersom vi lever på en ändlig planet. Nyckeln till överlevnad, både i naturen och samhället, och såväl för individer som kollektiv, är just förmågan att HUSHÅLLA med begränsade resurser. Kampen står med andra ord mellan linjärt och cirkulärt tänkande.

Jakten på kostnader, låga priser och olika varianter på det temat leder oundvikligen, förr eller senare, till en jakt på människor och en utarmning av kunskapen, eftersom människor inte är maskiner och kunskap inget man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Identifierar man sig enbart med den position man själv befinner sig i, till exempel säljaren av en bostadsrätt kan man kanske trissa upp priset, men troligen måste man köpa en lägenhet på samma marknad, eller också ska ens barn eller barnbarn göra det. Någon måste betala priser för vinsterna som idag växer snabbare än kanske någonsin, kanske just eftersom de hamnar hos en snabbt krympande minoritet som får mer och mer makt för varje år som går. När makt koncentreras på det sättet kommer personliga preferenser hos ett fåtal superrika individer att få större och större genomslag och inflytande över förutsättningarna för liv på jorden. När en sån som Elon Musk riktar blicken mot Mars är det ingen liten sak, för han förfogar över tillräckligt mycket av jordens ekonomiska resurser för att kunna driva igenom sina kortsiktiga pojkrumsdrömmar. Samma med Mark Zuckerberg och Jeff Bezos som blivit två av jordens rikaste människor genom att samla in kunskap om oss människor. När Bezos lovar att Amazon kan leverera varorna som beställs via nätet inom 24 timmar oavsett var på jorden man lever får det konsekvenser, inte bara för de som arbetar för företaget, det påverkar även alla andra företag som måste anpassa sina kostnader och se över sin personalpolitik för att överleva.

Kunskap tar tid att utveckla och underhålla, och tid är ytterst det enda vårt liv består av. Tanken på att tid är pengar må vara förförande, men den är också potentiellt destruktiv. Tänker vi inte cirkulärt och värnar vi inte mångfald på livets alla områden, är det bara en tidsfråga innan jorden blir obeboelig. Det kanske inte drabbas oss som lever nu, men ju längre vi väntar med att ändra vårt sätt att tänka och leva desto närmare oss kommer hotet. Våra barn, barnbarn eller deras barn får betala priset för vår jakt på kostnader och priser som inte täcker kostnaderna som krävs för att skapa produkten eller tjänsten som efterfrågas. En del tänker att omställningen som krävs är för radikal, men inget av det som måste göras för att värna livet på jorden kan vara för radikalt eftersom alternativet är död och förintelse.

söndag 15 maj 2022

Kunskap kan inte produceras

Tänk om antalet publikationer en forskare fick skriva under sin karriär var begränsat. Tänk om det som räknades var kvalitet, inte kvantitet. Kunskapen skulle få en helt annan status i ett sådant akademiskt system, det skulle nämligen inte gå att knäcka någon kod för att sedan bara köra. Idag produceras det artiklar och forskningsansökningar i mängder, men eftersom kunskap varken växer linjärt eller på något enkelt sätt går att paketera och överföra från forskare till samhället är det bara mängden text som ökar. Mycket talar för att kunskapen utarmas med nuvarande system, delvis eftersom den späs ut när forskare delar upp sina resultat i flera artiklar (eftersom det är antalet som räknas), delvis för att den försvinner i den enorma och snabbar växande mängden artiklar, men framförallt för att det i dagens effektivitesfixerade samhälle saknas tid att läsa eftertänksamt och reflektera över innehållet. Dessutom kommer det ständigt nya texter som man förväntas hålla koll på.

Om forskare bara fick skriva, säg fem böcker eller 20 artiklar under sin karriär skulle mängden text minska dramatiskt i samhället, vilket är positivt. En långt viktigare fördel är dock att fenomenet med predatory journals skulle försvinna eftersom alla skulle tvingas bry sig mer om vad de publicerar än hur många artiklar som produceras. Det går inte att designa eller målstyra kulturella processer, men om antalet texter som forskare får publicera minskar skulle det bli viktigare vad man forskar om. Fenomenet att man söker sig dit pengarna finns skulle minska och det skulle bli lättare för forskare att ägna sig åt de frågor som verkligen intresserar dem. Jag tror inte att konkursens driver kvalitet, i alla fall inte på det naiva sätt som dagens system är designat för. Att tvingas begränsa sin produktion skulle dock tvinga fram en sund reglering av vilka tankar som sätts på pränt och det gynnar kunskapsutvecklingen både för enskilda och samhället eftersom det blir lättare för alla att hålla sig ajour med vad som händer på fler vetenskapsområden, vilket skapar förutsättningar för bildning.

Det är med sorg jag tvingas se på när forskarutbildningen förändrats, från att främja fritt sökande efter kunskap, till att idag inte längre handla om att utbilda forskare, i alla fall inte i en intellektuell mening, utan om att forma effektiva producenter av standardiserade artiklar och forskningsansökningar. Det är nyckeltal som står i fokus idag, inte kunskap. Poäng, pengar, publikationer och citeringar går att räkna och resultatet som respektive forskare, avdelning, institution, högskola och land producerar går att jämföra. Forskning kan inte handla om att vara först med det senaste, utan om kunskapsutveckling. Och den går lika lite som en speciell kultur att tvinga fram. Dagens kollektiva sökande efter kunskapsluckor och möjligheter till finansiering leder inte till kunskap och förståelse för livets och verklighetens olika aspekter, det leder bara till att antalet publikationer ökar. Eftersom det inte finns någon begränsning av antalet journaler som därför växer (vilket inte är så konstigt eftersom de akademiska förlagshusen är några av världens mest lönsamma företag) finns det avsättning för de allra flesta texter någonstans i hierarkin. Men eftersom forskningsanslagen är begränsade är det bara ett litet antal ansökningar som vinner bifall, vilket gör att väldigt många forskare förbrukar sin kreativitet vilket gör att det växer fram ett självorganiserande system där allt mer fokus riktas mot ansökningar. Har man väl fått pengar är det förhållandevis enkelt att leva upp till löftena om publicering. 

Dagens akademiska system driver alltså inte forskar- eller kunskapskvalitet (om det nu driver någon kvalitet överhuvudtaget) utan kompetens att skriva framgångsrika ANSÖKNINGAR, vilket på sikt utarmar kompetensen att forska (i meningen skapa kunskap) som i sin tur utarmar kompetensen att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar (eftersom kunskapen späs ut till homeopatiska nivåer bland den ökande mängden artiklar). Och eftersom kunskap, till skillnad från pengar, faktiskt sipprar ner i samhället är detta en mycket oroväckande utveckling. Den här "utvecklingen" i den akademiska (det är ingen utveckling utan en avveckling) påverkar inte bara allmänheten, den påverkar alla eftersom lärarutbildningen blir allt mindre fokuserad på kunskap och allt mer på produktionen av nyckeltal. Enda möjligheten att skapa förutsättningar för framväxten av ett kunskapssamhälle är att skifta fokus från kvantitet till kvalitet.

För mig personligen var det en befrielse när jag äntligen kom till den punkten att jag tvingades välja mellan kunskapen och min egen hälsa och en karriär jag ändå aldrig varit intresserad av. Det var när jag började blogga, vilket gjorde att jag fick utlopp för både min bångstyriga kreativitet och lusten att skriva, istället för att jaga pengar som jag fann ro att läsa och ur mängden texter här på Flyktlinjer har jag kunnat vaska fram skelett till en rad böcker. Kunskapen som skapats här på bloggen genom åren finns inte i (antalet) poster utan i mellanrummen, den är som skogen, man ser den inte för alla träd. Först med perspektiv till tankarna och efter kritisk granskning går det att se vad som fungerar och är viktigt. Och eftersom tiden är utmätt och pensionen närmar sig (även om den troligen ligger mer än tio år bort) väljer jag vilka böcker jag ska skriva med omsorg. Jag skriver varje dag, publicerar en bloggpost i veckan, men blir mer och mer kräsen med vad jag väljer att sända till förlagen för påseende. Detta sätt att jobba driver kvalitet och kunskap på riktigt, för när det kommer till kvalitet rörande lärande och kunskap är det något man upptäcker först i efterhand. Kunskapskvalitet är något helt annat än kvalitet i bilbyggarbranschen, den är fragil och svårfångad; därför är tid, frihet och ansvar så viktigt i forskning och utbildning. Är kunskapen inte värd att vänta på är den inte värd att satsa på, och förstår man inte att det aldrig finns några garantier för att arbetet resulterar i ett speciellt resultat saknar man förmåga att förstå vad som främjar lärande och är därmed diskvalificerad från att uttrycka åsikter om skola, högre utbildning och forskning. 

söndag 8 maj 2022

Vilka vanor och förmågor gör oss mänskliga?

Mänsklighet är något som behöver kultiveras för att inte riskera att utvecklas i en problematisk riktning. Humanism, solidaritet och bildning, som är egenskaper som i alla fall jag förknippar med mänsklighet, kräver omsorg samt eftertänksamhet och tar tid att lära sig förstå och göra till en integrerad del av ens personlighet, och inte minst av samtidskulturen. Det som gör oss och våra samhällen mänskliga är inte pengar, teknik eller vapen, i det långa loppet utgör de sakerna snarare ett hot mot mänskligheten. Av den anledningen är NATO ingen lösning, om ett Svenskt medlemskap är ett hot låter jag emellertid vara osagt för ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Fler borde dock oroa sig för krisen i skolan, för det är där som grunden för samhällets och dess långsiktiga hållbarhet läggs. Skolan borde fokusera på elevernas intellektuella fostran, inte som nu på produktion av betyg och andra nyckeltal som skrupellösa riskkapitalister kan manipulera för att nå sina egna ekonomiska mål. Skolan borde vara en plats där man lär sig vad det innebär att vara människa, och utveckla förståelse för vilket ansvar vi människor har för vår egen och livets på jorden överlevnad. Framförallt borde skolan vara en plats där man får möjlighet att utveckla nedanstående förmågor, vilka utgör det fundament som mänskligheten vilar på och som med tiden kan utvecklas till hållbarhetsfrämjande vanor. Följande vanor och förmågor, som inte går att effektivisera och som idag sorgligt nog behandlas styvmoderligt, är helt centrala för framväxten av ett humanistiskt bildningssamhälle.

Läsa: Jag är en varm vän av pappersboken eftersom jag ser den som en förutsättning för bildning. Det är ett långsamt, analogt medium som till skillnad från texter som publiceras på nätet och som läses på datorer, telefoner eller paddor inte distraherar läsningen med notiser som pockar på uppmärksamhet eller mer lättillgängligt innehåll som distraherar. Problemet är att förmågan att läsa idag ganska mycket tas för given, i alla fall efter att man en gång lärt sig läsa. Jag menar att vi borde och behöver se det som en kompetens som liksom kondition behöver underhållas och som bara kan utvecklas genom att erbjuda motstånd. Eftersom förmågan att läsa hänger ihop med förmågan att lära, och alla försök att effektivisera processerna leder till kvalitetsförlust, är det ingen liten sak att lyssnade idag likställs med läsande. Det är som jag ser det två helt olika saker. Att människor lyssnar på böcker är i sig inget problem, men tanken att det ena ersätter det andra är fatal eftersom den på skit leder till att pappersbokens existens hotas -- särskilt som förlagen tjänar mer på att ljudboksabonnemang än på traditionell utgivning. Att lyssna på böcker är utifrån ett bildningsperspektiv jämförbart med att försöka förbättra sin kondition genom att sätta elmotor på sin träningscykel. Kunskap kräver hårt eget arbete, den kan inte enkelt överföras till den som vill lära. Pappersboken är helt enkelt ett fantastiskt men underskattat medium som tyvärr har svårt att hävda sig i dagens uppkopplade, ekonomiserade, effektiviserade och målfixerade samtidskultur.

Tänka: Läsandet ger bränsle till tankar, så dessa saker hänger intimt samman. Läsandet vill jag se som grunden för allt lärande, och tänkandet är kraften som driver utvecklingen. Även om det är omöjligt att inte tänka är det inte bara något man kan ta för givet. Det är en kompetens, alltså något man alltid kan bli bättre på. Ens tänkande kan utvecklas både på egen hand och tillsammans med andra. Den intellektuella och kognitiva utvecklingen börjar i det bokstavliga och ju mer kunskap, bildning och vishet man skaffar sig desto mer abstrakta tankar kan man hantera. Och för att mänskligheten ska kunna ta sig an ännu okända utmaningar eller överblickbara, komplexa problem räcker det inte med några få experter, det krävs många människor som tänker tillsammans, och förutsättningen för det är det stora flertalet läser böcker och diskuterar litteratur.

Skriva: Skriva är en annan djupt mänsklig förmåga. Genom att först sätta ord på sina tankar och sedan fästa dem på papper (eller en datorskärm) får man syn på dem och kan lättare värdera dem. Skriftspråket är också en förutsättning för mellanmänsklig kommunikation, inte bara mellan människor som lever här och nu, utan kanske framförallt mellan människor som lever i olika tider. Tankar som nedtecknades av antikens filosofer går fortfarande att läsa, så när allt färre skriver allt mindre eller i alla fall allt mer banala texter eller texter av ren informationskaraktär, utarmas först språket och sedan tänkandet. Förmågan att skriva är en egenskap som fungerar som motstånd mot en sådan utveckling, både för individer och befolkningen i stort. Det sägs att sms och inlägg på sociala nätverk bidrar till utvecklingen av skrivspråket, men jag ser tyvärr nästan bara texten på förflackning. Att skriva korta texter för att kommunicera med vänner är något annat än att använda skrivspråket för att sätta abstrakta tankar och utvecklade resonemang om livet, världen och kunskapen på pränt, inte bara för vännerna eller följarskaran på Twitter utan för kommande generationer. Skrivande är en komplex akt av både läsande och tänkande och för att utvecklas som intellektuell varelse måste man växla mellan och upprepa loopen läsa-tänka-skriva-läsa ... Att skriva är som att samtala, skulle man kunna säga.

Samtala: Flyktlinjer är fylld av texter om samtal så jag ska inte orda så mycket om det här, men en förutsättning för lärda samtal är att människor läser, tänker och samtalar, annars blir det en debatt där man försöker vinna, inte utbyta insikter och tänka tillsammans. Samtal kräver lyssnade och kritisk, analytisk förmåga, samt prestigelöshet och ödmjukhet inför sina egna bristande kunskaper och förmågor. Samtal är något man aldrig blir färdig med, det är en del av livet. Ett slags test eller mätinstrument för samhällens generella intellektuella förmåga är att hålla ögonen på relationen mellan debatter och samtal i offentligheten. I Sverige i dag debatteras det väldigt mycket mer än det samtalas, och det är ett oroväckande tecken på vart vi är på väg. Så det är ingen liten sak.

En bild dyker upp i huvudet, från en TV-serie jag såg som ung vuxen; Fame. Det jag tänker på är danslärarinnan som säger till eleverna att om de vill nå framgång måste de börja betala redan nu, i svett. Det är samma med bildning, solidaritet och humanism som är kompetenser vilka kräver engagemang och som tar tid att utveckla; som det inte går att fuska med eftersom kvaliteten står i direkt relation till tiden som läggs ner och graden av engagemang.

Sådär, det var lite tankar om saker som angår alla. Jag är tillbaka nästa söndag med en ny text om något ämne som känns angeläget, men vad det är vet jag inte än.

söndag 1 maj 2022

Upplevd betygsrättvisa, och verklig

Genom livet har jag hört många människor som anser att betyget de fick i skolan var orättvist och som sagt att det relativa betygssystemet ledde till felaktiga beslut rörande vad eleverna faktiskt kunde. Det är dock bara en känsla. Det gamla betygssystemet med relativa betyg var nämligen strukturellt rättvist och det hade dessutom ett inbyggt skydd mot betygsinflation. Det enda problemet med systemet var att det upplevdes orättvist. Det nuvarande betygssystemet upplevs rättvist eftersom det antas spegla elevernas faktiska kunskaper (inte var man befinner sig på en normalfördelningskurva) men eftersom systemet både leder till betygsinflation och skapar orättvisor som lever kvar även långt efter att eleverna gått ur grundskolan, (för att inte tala om den administrativa bördan som läggs på lärarna och som stjäl tid och resurser som skulle kunna användas i undervisningen), är det helt förkastligt.

Problemet är på inget sätt enkelt att reda ut, det är nämligen komplext och handlar om väldigt många olika saker. Den vida spridda men lika fullt grundlösa övertygelsen om att det skulle finnas ett betygssystem som faktiskt visar vad eleverna spelar så klart in. Sen har vi frågan om vad som är rättvist ifråga om skola och högre utbildning. Det är en enorm skillnad mellan att få tillgång till undervisning och möjlighet att lära på skattebetalarnas bekostnad och att få ett betyg som speglar ens egen, högst personliga, upplevelse av de kunskaper och förmågor man faktiskt (kan visa att man) har. Betyg är ingen rättighet, det är resultatet av en professionell bedömning, och den bör inte behandlas som ett objektivt värde. Total rättvisa kan helt enkelt inte uppnås och därför bär inte betygen spela en så stor roll i utbildningssystemet som den gör idag, särskilt inte om det saknas mekanismer att hindra skolor från att ge eleverna högre betyg än de förtjänar, som ett slags marknadsföringstrick.

I ett gammalt klipp där Jan Björklund intervjuades om betygen, som visades i TV-programmet Vem mördade den svenska skolan säger han att betyg "motiverar" eleverna att prestera bättre och han förespråkade också betyg redan i tredje klass. Det är en av många olika villfarelser som cirkulerar och som helt saknar grund i forskning och beprövad erfarenhet, på strukturell nivå. Björklund och andra som tänker som han utgår från hur det känns och sin egen högst personliga upplevelse, men det är inget argument. Idag motiveras betyget F, alltså underkänt, på samma sätt; det antas motivera elever att prestera bättre. Och ingen skolpolitiker ser problemet med detta sätt att resonera, trots att det hindrar allt fler att försöka förbättra sina resultat längre upp i skolsystemet eller senare i livet, vilket riskerar at döma alla som av någon anledning inte såg meningen med att plugga som barn eller kanske hade det stökigt hemma till ett helt liv i utanförskap. Det är minst sagt cyniskt, men vad värre är bygger hela systemet på känslan av att det är rättvist. Och den KÄNSLAN övertrumfar tragiskt nog forskningen.

Det går inte att dra tillbaka klockan, men faktum är att Sverige hade världens bästa skola innan den kommunaliserades och skänktes bort till "riskkapitalisterna" som bryr sig mer om sin egen möjlighet att göra vinst än elevernas kunskapsutveckling (och i förlängningen samhällets och demokratins väl och ve). För den som inte bryr sig om kunskapens status i vårt land är det viktigare hur det känns än vad som faktiskt leder till rättvisa på en strukturell nivå. Därför är jag pessimistisk rörande framtiden. Jag tror inte vi kommer att se någon förändring. Men jag ger aldrig upp kampen för kunskapen.

Skillnaden mellan rättvisa och rättvisande betyg borde uppmärksammas mycket mer i debatten om skolan och vilket betygssystem som är bäst. Och så länge vi inte erkänner och accepterar svårigheten med att avgöra vad någon annan faktiskt vet och kan kommer även nästa system att bidra till att den generella kunskapsnivån i vårt land sjunker. Ett rättvist skolsystem bygger inte på betyg utan på möjligheten att få försöka visa vad man kan fler än en gång. Komvux var min räddning, eftersom jag fick usla betyg i skolan. I dagens system hade jag dömts till okvalificerade anställningar och låg lön, vilket både är cyniskt och innebär en kostnad för samhället.

söndag 24 april 2022

Kundtänkande och resultatorientering i skolan och den högre utbildningen

Efter tre avsnitt av Jesper Rönndahls TV-serie "Vem mördade den svenska skolan" kämpar jag mot uppgivenheten. Skolan och den högre utbildningen är tunga utgiftsposter i budgeten så när politikerna lovar väljarna att man ska sänka skatten är det självklart dit som blickarna girigt riktas. Det började med Göran Persson som flyttade ansvaret för skolan till kommunerna, vilket var ett trollerinummer av episka mått som gjorde det möjligt att sprida ut nedskärningarna på många små poster, och det fortsatte sedan med Jan Björklund som var stor i orden men ynkligt liten när det handlade om att återupprätta den svenska skolans rykte. Istället för att tillföra nödvändiga medel skyllde han på en flumskola som bara existerade i hans huvud och trollade på det sättet bort väljarnas fokus. Och idag har skolpolitiken reducerats till en fråga om valfrihet och disciplin. Det är plågsamt länge sedan någon politiker på allvar engagerade sig i kampen för kunskapen. Idag är det NATO-frågan som dominerar debatten, vilket gör att politikerna som ansvarar för sjukvården som också drabbats av enorma nedskärningar undgår kritik för vanskötseln av det allmänna. Både försvaret, skolan och sjukvården är utgiftsposter som politikerna skurit ner på eftersom valt att se på det som tjänster som fungerar som gigekonomins just-in-time-logik. Som det ser ut kommer NATO-frågan att dominera valrörelsen, på skolans, vårdens och klimatets bekostnad, vilket är symptomatiskt för ett land som är mitt uppe i en förödande kunskapskris som oundvikligen kommer att förvärras. Fast det var inte detta jag tänkte skriva om, men det hänger ihop med ämnet för veckans bloggpost, som kan sägas vara en konsekvens av de senaste 30 årens skol- och utbildningspolitik och den underliggande kunskapssyn som politiken mer eller mindre medvetet bygger på.

När utbildning handlar mer om vilken skola man ska välja än vad man ska lära sig, vilket är fallet idag, växer det oundvikligen fram ett kundtänkande i skolan. Om eleverna ser lärande som en tjänst och lärarna som servicepersonal kommer fokus att ligga på hur man med minsta möjliga ansträngning får så bra betyg som möjligt, och det är sedan med denna inställning till lärande man kommer till högskolan. Och eftersom högskolans ekonomi bygger på genomströmning och ledningen domineras av resultatorienterade ekonomiskt drivna representanter från näringslivet finns ingen möjlighet för lärarna på högskolan att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten eftersom ingen uppskattar deras strävan. Studenterna känner sig svikna, avdelningsledarna och prefekterna ser sina budgetar spricka och högskolans ledning tvingas se sina ekonomiska mål gå om intet. Och det krävs verkligen att lärarna som försvarar kunskapen är engagerade, för det innebär obetalt merarbete att underkänna studenter. Ur denna mylla växer en ny kunskapskultur fram, som nya kullar av studenter med en annan syn på kunskap och lärande fostras i. Och det är den och dess konsekvenser som oroar mig eftersom den banar väg för mer av typ av åtgärder och beslut samma som försatt oss i den situation vi befinner oss i (och som många skyller invandringen i allmänhet och muslimer i synnerhet för).

Problemen förvärras av att högskolan fungerar som vilken myndighet som helst, utan någon som helt hänsyn till lärandet och den akademiska kvaliteten. Vad vinner samhället och kunskapen i vårt land på att studenternas tentor och andra inlämningar (observera att jag inte tänker på godkända uppsatser här, vilka måste kunna spridas och granskas av alla) betraktas som allmänna handlingar som kan begäras ut av vem som helst. Enda anledningen till att en student begär ut andra studenters godkända tentasvar är att hen tänker sig att det är en bra genväg till godkännande av sina egna inlämningar. Undervisning handlar dock inte att om att ge studenterna de rätta svaren så att de kan upprepa dessa under tentan, och det är inte förmågan att utforma ett godkänt svar som bedöms, utan studentens individuella kunskaper och personliga förmågor. Att och när lärarnas oro över att detta får fortgå med motiveringen att högskolan är en statlig myndighet, som om det vore en oundviklighet, skrämmer mig, för det visar hur lite kunskapen anses vara värd idag. Och därifrån är steget inte långt till nya och långt mer drastiska nedskärningar av verksamheten.  

Lärandet gynnas inte på något sätt av att man kan begära ut andra studenters svar. För det första handlar lärande inte om att upprepa saker, utan om att utvecklas som kritiskt tänkande människa. För det andra offras studenternas integritet beslutet att inte göra ett undantag för tentor och andra inlämningar, och vetskapen om att andra studenter kan läsas deras svar och inlämningar kan mycket väl hämma kreativiteten i arbetet som lämnas in för bedömning, vilket går ut över den akademiska kvaliteten i såväl deras egna arbeten som högskolans verksamhet och kunskapen i vårt land. Dessutom innebär hanteringen av de växande antalet ärenden av detta slag att högskolans redan stora administrativa börda ökar ännu mer. Öppenhet och transparens är självklart en viktig demokratisk princip, liksom granskningen av lärarnas bedömningar, men det går att lösa detta inom ramen för sekretess. Och det är en självklarhet i alla verkliga kunskapssamhällen ... 

söndag 17 april 2022

Den fria viljans villkor

Så här i påsktider är det skönt att inte känna några krav på prestation, men jag vill ändå hålla igång bloggen, så jag kastar ut några tankar om en fråga jag funderat på läge, utan några anspråk på att sitta inne med ett svar.

Existerar det något sådant som en fri vilja? Den frågan har debatterats i flera hundra år. Just nu verkar forskarna vara överens om att människan inte är fri, fast jag tror inte man kommit fram till något tydligt svar på vad eller vem som styr våra tankar och handlingar. Jag undrar om det inte snarare är resultatet av ett vanligt och utbrett tankefel. Debatten om den fria viljan, liksom så många andra, bygger på utgångspunkten att det är en fråga som har ett enda givet svar som går att nå med hjälp av den så kallade vetenskapliga metoden. Antingen är människan fri och kan ställas till svars för sina tankar och handlingar, eller också inte. Som jag förstår det har man bara lyckats visa att viljan inte styrs av medvetna tankar, men det betyder inte nödvändigtvis att viljan kontrolleras av någon annan eller något annat.

Tankefelet tror jag bottnar i oförmågan att förstå att frågan om människans vilja inte är en fråga om antingen eller, utan en effekt som uppstår i ett komplext sammanhang där det mänskliga medvetandet bara är en liten del. Viljan kan mycket väl föregå tanken, den kan liksom många andra system i kroppen vara autonomt. Viljan, tänker jag mig, är vad som håller oss vid liv och får oss att göra saker och ting. Den kan styras, eller snarare påverkas, men bara på marginalen. Eftersom viljan uppstår i våra kroppar är det ingen annan än vi själva som styr den, men eftersom jaget är en sammansatt helhet bestående av en lång rad olika komponenter, både biologiska och tekniska samt reella och virtuella, är viljan snarare en effekt av helheten än en konsekvens av viljan.

Upplevelsen av viljan går att undersöka eftersom den är medveten och går att koppla till neurologiska processer i hjärnan, men det är just upplevelsen som undersöks, inte viljan i sig. Och jag känner mig alltså allt mer övertygad om att viljan inte har ett enda ursprung i medvetandet, att det handlar om en konsekvens av den existentiella önskan att vara vid liv. Viljan får oss att göra olika saker, men vi är snarare slavar under den än kungar över den. Vi blir människor, skulle man kunna säga, mellan viljan och medvetandet, som både påverkar och påverkas av de sammanhang vi lever i tillsammans med andra människor. Viljan är med andra ord inte ett binärt förhållande av antingen eller, utan en analog konsekvens av den mänskliga biologin och dess förmåga att överleva.

Jag är inte färdig med dessa tankar, men det är så här jag tänker just nu. Reagera gärna, annars önskar jag er en Glad Påsk!

söndag 10 april 2022

Analoga tekniker blir aldrig omoderna, det blir bara ny, digital teknik

Samhällets digitalisering upplevs av många som en oundviklig och utifrån kommande kraft, alltså något som vi måste anpassa oss till och förbereda oss på för att inte halka efter i utvecklingen. Förändringsprocessen bygger dock helt och hållet på mänskliga beslut och drivs uteslutande av människors önskningar och drömmar. Tänk om ... Eller i framtiden, då ... Det är lätt att förstå lockelsen och övertygelsen, men det gör inte uppfattningen mindre problematisk. Evolutionen har främjat lathet och gjort oss till dem vi är, på gott och ont. Det är inget problem, det är själva förutsättningen för allt. Kunskapen bryr sig dock föga om vår genetik, den måste alla som vill lära sig saker och utveckla förståelse anpassa sig efter samt inte minst hitta sätt att övervinna. Ingen vilja i världen kan nämligen övertrumfa det faktum att det inte existerar några genvägar till kunskap.

På 60-talet föreställde många sig att att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Jag minns fortfarande tydligt de tvärsäkra auktoriteterna som med gravallvarlig min föreläste om hur det det skulle bli i framtiden. Idag är många övertygade om att datorer kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Det tror jag är ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker kan helt enkelt och bör heller inte ersättas med teknik, eftersom något essentiellt därmed går förlorat. Bilden nedan får illustrera hur jag tänker. Den föråldrade artefakten lanserades för mindre än tio år sedan som det nya: Framtidens klassrum. Idag är den ett plågsamt minne över människans drömmar och hopplösa tillkortakommanden.


Ny teknik i utbildningen ERSÄTTER inte äldre verktyg av den enkla anledningen att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar samt inom ramen för kulturella sammanhang. I bästa fall kan datorer och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face, som varit kunskapens och bildningens fundament i över 2000 år. Böcker som skrevs under antiken kan läsas med behållning än idag, och böcker som trycktes på 1600-talet ser ut och fungerar på exakt samma sätt som böckerna som ges ut idag. Filerna som innehåller mina första studentarbeten har jag inte kunnat öppna på flera år, men arbetena jag skrev för hand på Komvux och B-uppsatsen som skrevs på maskin finns i en pärm i hyllan bredvid skrivbordet, lika tillgänglig idag som på 1990-talet. Jag har tappat räkningen på hur många nya datorer jag fått som varit snabbare och mer avancerade än den jag redan hade, som sedan antingen kraschat eller ersatts med nya och ännu snabbare maskiner. Hade jag lagt pengarna jag lagt på inköp av böcker istället hade jag i och för sig inte fått plats i min lägenhet, som redan är fylld till brädden med böcker, men poängen är böckerna finns kvar och att deras innehåll är lika lätt att komma åt nu som när de inhandlades. Böcker blir aldrig omoderna, till skillnad från digitala verktyg, som under sitt korta "liv" ständigt måste uppdateras för att fungera och dessutom som är beroende av en uppkoppling som aldrig går att lita på till 100 procent. 

Framtidens klassrum där alla sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen är en evig ökenvandring som bygger på löften om ett lyckorike som hela tiden ligger just bakom hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen skulle upphöra att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig eftersom den ständigt är på väg någon annanstans. Löftena som digitaliseringen bygger på kan och kommer helt enkelt aldrig att kunna förverkligas. Utbildning som bygger på den tanken är ett evigt provisorium och blir lite som Becketts, "I väntan på Godot". Digitala lösningar är med andra ord aldrig aktuella, av den enkla anledningen att digitaliseringen bygger på att det hela tiden utvecklas ny och "bättre" teknik, vilket kräver snabbare nät och ständigt nya uppdateringar. Framtidens klassrum kan alltså per definition, eftersom det är så digital tekning fungerar, bara vara nästan eller snart aktuella och det är alltid ett provisoriskt tillstånd. Digitaliseringen är ett svart hål i ekonomin som aldrig kommer att fyllas för ju mer pengar som sugs in i det desto större blir hålet. Och det är ändå bara några av skälen som talar för att digitaliseringen av skolan bör stoppas. 

Digitaliseringen drivs på av ett fåtal privata aktörer som i princip har monopol och som via hemliga algoritmer samlar på sig allt mer insynsskyddad kunskap om allt mer intima detaljer oss som individer, som används för att göra oss ännu mer beroende av monopolföretagens nästan helt färdiga system, som tenderar att växa och som kräver enorma och ständigt ökande resurser. Övervakningskapitalismen är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Den nya och "smarta" tekniken som via nätet kopplas samman är, för att tala med filosoferna Deleuze och Guattari, ett hårt räfflat rum, som i princip kontrolleras av jordens fyra eller fem rikaste män, vilka därigenom har makt att påverka mänsklighetens drömmar och önskningar. Vems framtid är det som förverkligas när skolan och hela samhället digitaliseras? Frågan är så klart retorisk, för svaret borde vara uppenbart för alla som äger förmågan att lyfta blicken från sin speldator eller smarta telefon. För att förstå vilka risker vi utsätter oss och livet på jorden för, och för att kunna ta informerade och välgrundade beslut som framtiden, krävs dels tid att tänka över alternativen, dels kompetens att analysera digitaliseringens risker och möjligheter. Skolan och lärandet behöver därför återanalogiseras, eller, återigen för att tala med Deleuze och Guattari, reterritorialiseras. För att utbildning ska kunna leda till lärande behöver skolan och den högre utbildningen organiseras som ett slätt rum befolkat av följsamma nomader som samtalar med varandra istället för förfasa sig över varandras utspel på sociala nätverk eller googla efter information och förströelse.

Lärande handlar inte om att gå från okunskap till insikt, det är inte en uppdatering som går från ett statiskt tillstånd till ett annat, utan en sömlös, dynamisk utvecklingsprocess som drivs av viljan att veta och förstå, som påverkas av hur mycket man redan vet och förstår och som utspelar sig mellan människor inom ramen för såväl ett psykologiskt som ett socialt samspel. Digitaliseringen bygger på en binär kunskapssyn vilken reducerar vetande till fakta som är antingen rätt eller fel och som man antingen tar till sig eller avvisar oavsett om man förstår eller ej. Ser man kunskapen som analog istället tvingas man ta den på ett helt annat allvar och intressera sig mycket mer för dess tillkomst och konsekvenser, alltså hur den skapas och används av människor och för människor. Digitaliseringen av samhället och skolan reducerar istället kunskapen till en fråga om sant eller falskt, vilket förvandlar lärande till informationsöverföring, kritiskt analys till källkritik och forskning till en fråga om insamling av evidens. Om det är så framtidens skola ser ut utsätter vi både oss själva och samhället för enorma risker eftersom vi offrar essentiella kunskaper och kompetenser som behövs för att värna demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Allt för att få tillgång till snabba svar och ny teknisk utrustning (vilket utsätter den globala miljön för enorma påfrestningar). De enda som gynnas av en sådan utveckling är de ytterst få och superrika ägarna till techbolagen som i princip har monopol på sina respektive områden, vilka successivt skaffat sig allt mer insyn i och kontroll över allt fler aspekter av allt fler människors liv och tänkande.

När förändringens vindar blåser hårt blir det svårt att se och lätt att glömma det faktum att analoga system såsom böcker av papper, pennor och samtal mellan människor aldrig varit och heller aldrig blir oanvändbara. Analoga verktyg för lärande och kunskapsutveckling är lika aktuella idag som de varit i över tusen år. Nytt är aldrig självklart bättre och det som redan fungerar perfekt blir ofta sämre om man försöker förändra och "uppdatera" tekniken, vilket blir nästan smärtsamt tydligt ifråga om digitala lösningar, som kräver ständigt uppdateringar för att leva upp till löftena som tekniken säljs in med. Pennor och papper liksom fysiska böcker bygger på fungerande och väl integrerad teknik som i princip aldrig strular, vilket gör att användaren kan rikta sin fulla uppmärksamhet på uppgiften, istället för att oroa sig över nya hotfulla virus, strömförsörjning och nätuppkopplingens kvalitet eller om datorn ska sätta igång ännu en uppdatering just när man startat datorn för att fånga en tanke eller delta i ett viktigt Zoom-möte. För att digital teknik ska kunna fungera krävs att användarna anpassar sig, det vill säga utrustar sig med tålamod och har en hög acceptans för att det aldrig fullt ut går att lita på tekniken. Datorerna och uppkopplingarna må vara snabba, men räknar man in tiden av väntan som uppstår varje gång man öppnar ett program eller ett dokument, tiden det tar att leta efter en fungerande nätuppkoppling eller när datorn uppdaterar sig äts tidsvinsten snabbt upp. Och väger man dessutom in frustrationen över att inte kunna fånga tankarna som dyker upp i huvudet i farten, liksom oron som också stjäl tid och energi, är det långt ifrån självklart att ens den (idag) snabbaste datorn i kombination med det (idag) snabbaste nätet, är snabbare och mer effektivt än analoga och sömlöst följsamma verktyg, skapade av och anpassade efter människor och mänskliga förutsättningar. Och hur som helst finns inga kunskapsvinster att göra på digitaliseringen eftersom lärande är något som uppstår i människors kroppar och mellan individer som vill lära av och tillsammans med varandra.