Akademiska titlar, mål eller medel?

Förra veckans bloggpost handlade om vem som kan och får bli professor idag och jag pekade på problem kopplade till nuvarande syn på vad som räknas meriterande i den akademiska världen. Jag inser att det finns väldigt mycket mer att säga om synen på och poängen med akademisk meritering – både för enskilda akademiker och lärosätena som organisation – och eftersom jag just nu har en massa tid att förvalta fortsätter jag reflektera över frågan; här med utgångspunkt i min syn på kunskap, akademisk kvalitet och den forskning om kultur som jag ägnat mitt liv i vetenskapens tjänst åt. Tre saker reflekterar jag över här: 1. Hur ser den perfekta fördelningen ut mellan antalet studenter, doktorander, lektorer, docenter och professorer? 2. Hur förhåller sig mina egna meriter till andras? 3. Ska akademiska titlar fungera som (produktions)mål, eller bör man se möjligheten att meritera sig som ett medel för samhällets generella strävan efter att utveckla bästa möjliga kunskap?

Jag tänker mig att det finns ett idealt ratio mellan de olika kategorierna människor som finns och verkar i akademin och att antalet studenter bör styra fördelningen. Vill vi att hälften av varje årskull ska studera på högskolan måste vi först och främst stanna upp vid och reflektera över frågan om vad som är lämpligt att studera (alltså vilka ämnen som ska erbjudas och hur resurserna ska fördelas mellan disciplinerna). Lika viktig är frågan om vem som ska avgöra detta (politikerna, högskoleledningarna eller kollegiet). Även här tror jag det finns ett idealt ratio, mellan de akademiska ämnena och vetenskapliga områdena. Fördelningen mellan naturvetenskap och teknik samt humaniora och samhällsvetenskap kan diskuteras, men dynamiken mellan är helt central för akademins akademiska kvaliteter. Samtalen om vad som är bäst får därför inte urarta i en destruktiv debatt om vilket ämne som är viktigast och vem som ska få mest pengar. 

När frågan om hur man uppnår balans mellan ämnena är löst och man kommit fram till hur stor högskolesektorn ska vara, blir nästa helt centrala fråga hur många lektorer som behövs, och där menar jag att det generellt sett inte skiljer sig mellan de olika ämnena annat än på marginalen och beroende på vilket pedagogiskt upplägg man väljer. Jag menar att ungefär en lärare per 30/40 studenter är bra för kvaliteten i verksamheten, oavsett vilket ämne man undervisar i. Idag fördelas resurserna problematiskt nog olika och ämnen som teknik- eller vårdklassats får mer resurser, vilket motiveras med att det behövs dyr utrustning för att bedriva undervisning där. Det sättet att tänka är djupt olyckligt. För att kvaliteten generellt ska kunna värnas behöver pengarna som går till utrustning och lärarledd tid delas upp i i olika poster.

Det finns säkert behov av adjunkter, men för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara högre krävs att lektor är normen och att ansvaret för utbildningen vilar på disputerade lärares axlar. Och eftersom forskning ingår som en del i lektorernas tjänster (50/50 menar jag är en lämplig fördelning), antingen på heltid i perioder eller parallellt med undervisningen, behövs det dubbelt så många lektorer som antalet studenter indikerar. Vill man satsa mer på forskning finns det utrymme för fler lektorer, men eftersom kontinuitet och långsiktighet är avgörande för kvaliteten är det viktigt att satsningarna är väl genomtänkta, och kravet på att alla lektorer både forskar och undervisar ser jag som helt centralt. 

Om lärarna på högskolan inte är disputerade och aktivt bedriver forskning blir det svårt att se vad som skiljer högskolan från gymnasiet, och det är ett mycket bättre kvalitetskriterium än tanken på att undervisningen ska vara "forskningsförankrad", vilket kan betyda lite vad som helst (till exempel att adjunkter använder vetenskapliga artiklar i undervisningen). Om forskningen inte är en integrerad del av utbildningen och om lärarna inte själva forskar blir det svårt att hävda att undervisningen är akademisk. Om den utveckling vi ser idag fortsätter, alltså om det växer fram ett A-lag av forskare och ett B-lag av högskolelärare, kommer skillnaden mellan gymnasiet och studier på universitetet på sikt att utplånas, och då hotas återväxten av nya stjärnforskare. Vill man forska måste man också undervisa, och vise versa.

Antalet doktorander är en annan begränsande faktor som avgör hur många docenter och professorer som behövs, alltså hur stor andel av lektorerna som ska erbjudas möjlighet att stiga i graderna. Även här är det viktigt att behovet av kunskap styr fördelningen, inte enskilda individers önskan att meritera sig. Idag håller docenttiteln problematiskt nog på att tappa sin betydelse och status, vilket är djupt olyckligt. Jag ser docent som den viktigaste titeln eftersom jag anser att det är den gruppen som är bäst skickad att driva forskningen och kunskapsutvecklingen. Idag är docent bara ett steg på vägen mot professor, som allt fler blir vid allt yngre ålder. Jag är övertygad om att vetenskapen och kunskapens kvalitet gynnas av att professor är en exklusiv titel som ett fåtal belönas med, sent i karriären och som en belöning för exceptionella insatser i vetenskapens tjänst. Om professorstiteln blir en fjäder i hatten för unga forskare finns en risk att motivationen att fortsätta bedriva forskning vars resultat håller hög kvalitet minskar, vilket är djupt olyckligt. Professorernas uppgift i en akademi som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum är att förvalta arvet av tidigare generationers arbete genom att leda forskarseminarier och agera som ämnesföreträdare. Det är inte upp till mig att avgöra vilken fördelning mellan de olika kategorierna som är bäst, men jag menar att det är just fördelningen som behöver diskuteras, på ett principiellt plan, för att undvika att frågan blir en kamp om vem som är bäst på att försvara sina personliga intressen. 

Det är som synes en grov skiss jag presenterar, och det finns en viktig poäng med det. Jag ser nämligen ett stort behov av diskussion om generella principer för forskningen och den högre utbildningen. Bara så kan kollegiets makt över verksamheten hävdas. Om framtida generationers behov av kunskap ska kunna säkras kan och får akademin inte tas över av företrädare för andra intressen än rent vetenskapliga. Tanken på att den som är forskarutbildad måste ledas och kontrolleras (och att chefer i akademin ska ha högre lön än lektorerna) är för mig helt obegriplig, inte minst eftersom det sättet att tänka leder till att (kostnaderna för) administrationen ökar och resurser omfördelas, från kollegiet till linjen, på ett djupt olyckligt sätt. Om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling inte värnas blir samhällets investering i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. 

Med det sagt byter jag nu spår och reflekterar över mina egna meriter. Jag har ingen aning om ifall jag har vad som krävs för att bli professor, men om jag skulle skriva en motivering till varför jag valde att göra som jag gjorde, vilket resulterade i att jag fick sparken samtidigt som några av mina jämnåriga kollegor belönades med professortstiteln, skulle den bygga på resonemangen nedan. Och jag ser tankarna om det jag har gjort som utgångspunkt för en generell diskussion om vilka kriterier som ska gälla för de olika akademiska titlarna, vilket jag menar är lika viktigt att diskutera som frågan om vad som kan sägas vara den ideala fördelningen mellan de olika kategorierna av människor som finns och verkar i den akademiska världen.

Även om jag accepterat faktum, att jag inte kommer att bli professor, är det fortfarande en sorg jag bär på. Sorgen handlar mer om den förändrade synen på vad som räknas meriterande än om att min egen akademiska karriär fick ett abrupt slut när jag på oklara grunder avskedades. Min plan för resten av arbetslivet var fram till uppsägningen att fortsätta undervisa och forska på tiden för kompetensutveckling som jag hade i tjänsten, och det var jag både nöjd med och tacksam för. Nu tvingas jag istället reflektera över vad jag vill göra med resten av mitt liv och hur jag ska använda kunskapen och kompetensen som jag byggt upp genom åren av studier och forskning. 

Det är lätt att okritiskt följa pengarna, publiceringsmöjligheterna, order från ledningen eller flocken, men om det är vad som förväntas av en forskare har jag svårt att se att det är vetenskapligt sökande efter kunskap man ägnar sig åt. Vi människor är dock sociala och det är bekvämt att inte utmana normen. Hade jag jagat forskningsmedel och producerat artiklar på samma sätt som en del av mina generationskamrater och kollegor valde att göra är chansen stor att jag hade varit professor idag, men det hade inneburit att jag tvingats kompromissa med det jag lärt mig och det jag tror på. Jag menar allvar med min forskning och anser att den som reser anspråk på att vara professor inte bara ska producera mer av samma som det som gjorde hen till docent. När jag blev docent i etnologi 2011 bestämde jag mig därför för att gå min egen väg, och det beslutet ångrar jag inte. 

Min ambition var och är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket är svårt i etnologi och kulturvetenskap. En sak som utmärker kulturen är nämligen att den är fylld av paradoxer. Och det faktum att det krävs av en som kulturforskare att man utmanar normer och grundläggande antaganden, både i samhället och den akademiska världen, för att kunna säga något nytt och oväntat om kulturen som alla har sin egen erfarenhet av och uppfattning om, är en helt central aspekt av kulturvetenskapen. Paradoxen handlar om att kunskapen som min forskning resulterat i går på tvärs mot många chefers och högt meriterade akademikers grundläggande (och därför oreflekterade) antaganden om vad som är normalt och önskvärt inom vetenskapen. Det ligger helt enkelt i sakens natur att kulturvetare som ägnar sig åt grundforskning och som följer kunskapen dit den tar dem förr eller senare ställs inför valet att antingen vara lojal mot forskningsuppdraget eller mot arbetsledningen och kulturen på avdelningen, institutionen och högskolan de arbetar på. 

Som kulturvetare riskerar man att uppfattas som en oppositionell avvikare, inte för att man är obstinat utan för att forskningsresultaten går på tvärs mot rådande kulturella uppfattningar om vad som är vetenskap. Därför är det symptomatiskt att jag blev av med jobbet just när jag stod på tröskeln till att ta nästa steg i min vetenskapliga gärning. Förr eller senare var jag nämligen tvungen att kommunicera resultatet av forskningen, och om jag inte argumenterade för det jag gjort och var sann mot min syn på vetenskap vore jag ingen forskare och absolut intet professorsämne. När jag insåg vartåt det barkade, och det var långt innan högskolans ledning började tala om nedskärningar för att få budgeten i balans, tvingades jag rannsaka mitt samvete. Och jag valde att vara mer lojal med kunskapen och högskolelagen än med cheferna och kulturen som utvecklats på Högskolan Väst liksom i stora delar av den akademiska världen idag.

Det där valet var enkelt eftersom jag genom alla år har ägnat en stor del av min vakna tid åt att tänka på och skriva om det ämne som jag först studerade på grundnivå i sex år, sedan som doktorand i lika många år, innan jag utvecklade mina färdigheter som forskare under åtta år (fram till att min ansökan om att bli docent godkändes). De första åren som docent ägnade jag åt att fundera över hur jag skulle gripa mig an ämnet på nya sätt, vilket ledde till att jag fördjupade mina teoretiska kunskaper. Det arbetet resulterade i tre böcker som jag valde att publicera open access på nätet (det finns länkar till publikationerna på Diva Portal och i min CV här på bloggen). De där böckerna handlar inte om att presentera några resultat, istället brottas jag med olika filosofiska teorier och ingångar till förståelse för mitt forskningsämne. För mig representerar de där tre böckerna ett slags brygga. Jag behövde tiden det tog och utmaningen det krävde för att utvecklas intellektuellt.

När jag publicerat böckerna kände jag ett stort behov att skriva läroböcker för att bidra till återakademiseringen av den högre utbildningen. 2020 kom den första boken ut och sedan dess har jag skrivit sju böcker. Två av läroböckerna handlar om vetenskapligt tänkande, två om vetenskaplig metod, en om teori och en om kunskap. Den senaste läroboken handlar om studier av kultur och den lämnade jag till förlaget i samband med att jag kastades ut i arbetslöshet. Den kommer ut senare i vår. Jag har fått lära mig den hårda vägen att arbetet med läroböcker inte bara anses vara bortkastad tid, det ligger en dessutom i fatet när man söker akademiska tjänster. Trots att det sägs i många utlysningar att pedagogiska meriter räknas lika mycket som vetenskapliga anses författande av läroböcker inte som en merit, vilket för mig är helt obegripligt. Jag ångrar dock inte att jag valde att skriva böckerna, tvärtom är jag stolt över dem.

Vid en ytlig granskning av mina publikationer och min väg genom akademin ser det ut som att det saknas en tydlig röd tråd i min forskargärning, men det är jag i så fall inte ensam om. Genom åren har jag lyssnat på många professorer som svarar på frågan vad de forskat om genom att räkna upp vilka artiklar de skrivit och var dessa publicerats. Ofta handlar de prestigefulla publikationerna om samma ämne, ibland med utgångspunkt i samma empiri, och därför är det långt ifrån självklart att det går att se någon progression i kunskapsbidraget, som dessutom bara anses vara aktuellt under de senaste fem åren. Detta är en djupt olycklig konsekvens av att antalet artiklar och var de publicerats anses viktigare än innehållet, alltså kunskapsbidraget.

Jag hade ingen tydlig plan för min forskning, men så här i efterhand ser jag att det finns ett genomgående tema som jag närmat mig från olika håll, nämligen förutsättningar för förändring. En av mina nätpublikationer gav jag titeln "Studier av förändring, i rörelse" (den har laddats ner från Diva över 5000 gånger). Förändringen både av kulturen som är mitt studieobjekt och miljön där jag arbetat som forskare är en viktig orsak till att det dröjde innan jag blev docent och att det sedan tog drygt 10 år innan jag kände mig redo att färdigställa och försöka få mitt magnum opus publicerat. Problematiskt nog hann den akademiska kulturen förändras så pass mycket under min karriär att det jag gjort nu inte längre räknas meriterande, vilket är värt att reflektera över och viktigt att förhålla sig kritiskt till, givet att det är kunskap med lång hållbarhet vi vill ha och anser oss behöva.

Jag har skrivit åtta vetenskapliga monografier har varit (med)redaktör för två antologier. Jag har skrivit sex peer-reviewade artiklar och 25 bokkapitel och konferenspreceedings. Och jag har recenserat 34 vetenskapliga böcker. Genom åren har jag presenterat min forskning på 36 vetenskapliga konferenser och har varit på 10 pedagogiska konferenser. Att bloggen inte räknas som en vetenskaplig merit har jag inga problem med, men det talas ibland om universitetets tredje uppgift och det är så jag har sett på bloggandet. Sedan starten 2011 har jag publicerat närmare 5000 inlägg där majoriteten på ett eller annat sätt har med min egen forskning eller vetenskap i allmänhet samt högre utbildning att göra. 

Min bok om Nietzsche såg jag som ett första steg på vägen mot en ansökan om att bli professor, men redan innan den boken kom ut tvingades jag inse att den akademiska kulturen förändrats radikalt och att det nog inte skulle kunna bli så. Därför skrev jag boken "En svanesång för universitetet", både för att bearbeta min egen sorg över utvecklingen, och för att peka på betydelsen av och och försvara innebörden i begreppen akademisk kvalitet och akademisk frihet. Både 2024 och 2025 gav jag ut en lärobok och en akademisk bok, och parallellt med dessa skissade jag på de två böcker som förhoppningsvis kommer ut i åt. Metodboken om kultur är som sagt på väg, men finansieringen av mitt stora verk om mellanrummen är ännu inte säkrad. Boken är dock i princip färdig så på något sätt ska jag se till att den kommer att publiceras. Jag har dessutom ett halvfärdigt bokprojekt i datorn som fått sättas på vänt på grund av arbetslösheten, om moral som är en annan viktig aspekt av kultur. Jag har med andra ord fått upp ångan och börjat skörda frukterna av tiden och mödan jag lagt på studier och forskning.

Att i princip ingenting av det jag skrivit eller gjort under alla år i akademin idag räknas meriterande fyller mig med sorg, men jag är som sagt kulturforskare och jag förstår förändringen även om jag vägrar förhålla mig passiv och okritisk till den. Om organiseringen av arbetet och den akademiska kulturen leder till avakademisering av Högskolesverige är det naturligtvis inget jag som forskare kan förväntas förhålla mig neutral till, och om det är vad som krävs av mig för att bli professor tackar jag självklart nej. Jag har fått betala ett högst pris för den övertygelsen, men om enda sättet att fortsätta forska om kultur är att göra det utanför akademin har jag inget val. Kunskapen var och är viktigare än den trygghet som en fast anställning ger.

Slutligen tror jag att enda sättet att värna kunskapen är att förändra vår syn på akademiska titlar. Att betrakta examina och titlar som ett produktionsmål menar jag är helt förkastligt. Att få en titel kan och får inte vara ett mål i sig, varken för enskilda forskare eller för lärosätena. Det kan absolut vara en drivkraft, men finns det inte någon övergripande plan eller tanke med meriteringen finns en risk att systemet blir kontraproduktivt, alltså att mer fokus riktas mot formen än mot innehållet.

Vem kan och får bli professor idag?

Det är många år sedan nu som jag insåg att jag aldrig kommer att bli professor. Även om insikten initialt fyllde mig med sorg kunde jag ganska snart vila i känslan av stolthet över vad jag åstadkommit sedan disputationen och att jag bedömts vara docentkompetent. Titlar har inget egenvärde för mig, det var och är fortfarande kunskapen och möjligheten att utvecklas intellektuellt – samt förtroendet att få vara med och skapa förutsättningar för andras lärande – som lockar och ger mitt liv riktning och mening. Vi ser tydliga tecken på betygsinflation i skolan och den högre utbildningen, och det gäller även akademiska titlar. Och eftersom professor är den högsta och finaste titeln kommer hela utbildningssystemet att påverkas negativt om innebörden i ordet professor förflackas, vilket det finns tydliga tecken på idag. Jag vill försöka förklara varför jag tror att det blivit så, men det kräver en del ord, så den som snabbt vill ha exempel på vad jag menar kan scrolla ner till slutet.

Vi har nationella kriterier för examen på kandidat- och magisternivå, och dessa är utförligt beskrivna i termer av mål som studenterna ska visa att de lever upp till och som lärarna ska utgå från när studenternas kunskaper bedöms. I teorin fungerar upplägget, men i praktiken ute på högskolorna är det långt ifrån självklart att resultatet blir det önskade och det blir inte lättare att försvara kunskapens kvalitet när högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen. Vetande är en egenskap eller förmåga som måste ta sig in i kroppen på den som studerar, vilket gör det svårt att bedöma vad någon annan faktiskt och på riktigt kan och vet. Tyvärr respekteras de där svårigheterna inte, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Varje år i samband med utnämningarna och utdelningen av Nobelprisen varnar forskarna som får priset för minskade anslag till grundforskningen, som är nyfikenhetsdriven, tålamodsprövande, tillitsbaserad och där kreativitet är en förutsättning. Trots att vi vet vad som krävs för att kunna bedriva forskning med potential att belönas med Nobelpris blir vetenskapen allt mer tillämpad och styrd uppifrån av samma principer som arbetet inom tillverkningsindustrin. Inser man att inte ens världens mest respekterade forskare har makt och inflytande nog att påverka synen på hur vetenskapligt arbete behöver organiseras för att utfallet ska bli det önskade förstår man vad det är för krafter som är i rörelse och hur svårt det är att värna det vi alla säger oss vilja ha, nämligen relevant och användbar kunskap av högsta kvalitet. Det som utmärker grundforskning är att det inte finns några garantier för att nå på förhand uppgjorda mål. 

Eftersom högskolans ekonomiansvariga ser det som slöseri med resurser att lägga pengar på något som inte går att kontrollera utfallet av, och eftersom deras makt över akademin är större än forskarnas blir vetenskapen mer och mer tillämpad och målstyrd för varje år som går. Det är en fatal villfarelse eftersom den typen av kunskap som belönas med Nobelpris ofta kommer hela mänskligheten till gagn, och dess relevans och användbarhet sträcker sig dessutom (idealt sett) långt in i framtiden, vilket gör att värdet på kunskapen inte går att räkna på eller kalkylera med.

Henry Fords löpande band och den typ av ledning som praktiserades där är en inflytelserik bild av ett framgångsrikt företag som problematiskt nog har kommit att bli mall för all organisering av allt arbete. Eftersom produktionstänkandet hotar att underminera högskolans förutsättningar att skapa användbar kunskap av hög kvalitet finns det en poäng att reflektera över alternativa metaforer, som ligger mer i linje med det tankearbete som högskolans kärnverksamhet handlar om. 

Om vi liknar arbetet som rektor för en högskola eller ett universitet vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt istället för en produktionsledare minskar risken att akademiska miljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken idag tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda. Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna produktionsmål som behövs för att värna kunskapens kvalitet, utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer. 

Om vi såg studenterna som förvaltare av det kunskapsarv som deras lärare på högskolan har som uppgift att vidareutveckla, istället för kunder, vilket dagens studenter betraktas som, skulle arbetet som lärare på höskolan förändras i grunden. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som planerade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten: undervisning och forskning. 

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap och meriteringssystem byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det ordet och den synen på vem som är bäst skickad att leda landets forskare och ansvara för kvaliteten i den högsta utbildningen som finns, är idag lika obsolet i den akademiska världen som bildning. Orden finns kvar och det talas ofta om vilket stolt arv akademin har att förvalta, men det blir liksom i talet om den akademiska frihet som är förutsättningen för den grundforskning som i lyckliga fall kan leda till Nobelpris, ofta bara retorik. Och övertygelsen om att doktorer och professorer är något man kan producera med hjälp av chefer som pekar med hela handen och som kräver mätbara resultat leder oundvikligen till att det går inflation i betygen. 

Inom kort har den krympande skaran forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt gått i pension och därmed kan avfärdas som nostalgiska drömmare, i alla fall om de dristar sig till att ifrågasätta nyordningen. Vilka forskningsresultat kommer då att belönas med Nobelpris? Det är den avgörande frågan, för Nobelpris är inte något slags universell standard. Pristagare kommer att utses så länge Nobelstiftelsen har pengar att dela ut. Men vad som anses värt att belöna med ett pris förändras över tid och beror på kultur. Ett led i arbetet med att återupprätta kunskapsnationen Sverige är att granska kriterierna för professorstiteln, vilket det blivit dags för nu.

Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt att återinföra de gamla stolsprofessurerna, men det är olyckligt om vi väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att landets främsta forskare inte skulle behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs innan NPM infördes i akademin lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades som viktiga förutsättningar för kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning (snarare än av företrädarna för ämnet), dels betraktar det som ett led i högskolans kvalitetsarbete att producera så många professorer som möjligt, handlar arbetet i den akademiska världen i praktiken inte längre om att värna förutsättningarna för forskare att följa kunskapen dit den tar dem, utan om att kunna peka på mätbara resultat.

Det utlyses fortfarande professurer, men anställningstryggheten (om det nu existerar någon, med tanke på hur det gick till när jag avskedades) är den samma för lektorer och adjunkter. Idealet om Inter Primus pares, som liksom systemet med relativa betyg hade ett inbyggt skydd mot inflation har man i "rättvisans" och produktionslogikens namn övergett, men de som söker de utlysta tjänsterna jämförs trots allt fortfarande mot varandra och det är den som bedöms vara mest kompetent som får tjänsten. Även om jag tycker att det är synd att man inte ser värdet med de klassiska professorerna som belönades med den prestigefulla titeln sent i livet, som en belöning för sin livsgärning, är systemet med att utlysa professurer oproblematiskt.

Men eftersom önskan att meritera sig är stark och högskolorna dessutom vill ha många professorer infördes någon gång runt millennieskiftet – i samma veva som det beslutades att avhandlingen inte skulle vara ett livsverk utan ett slags körkort – möjligheten att inom ramen för tjänsten som lektor ansöka om att befordras till professor. Och det är konsekvenserna av och problemen med den typen av produktionsorienterat tänkande som jag vill peka på här. Det som skiljer professorer som sökt och fått en utlyst tjänst i konkurrens, från professorer som erhållit titeln genom att ansöka om befordran, är stor även om det finns regler och bedömningskriterier som ska följas (eller kanske just därför). 

När jag satt i högskolestyrelsen för Högskolan Väst ändrades reglerna för befordran till professor, och jag har för mig att det gjordes på direktiv från utbildningsdepartementet och att det gällde alla högskolor. Fram till att ändringen trädde i kraft kunde ledningen för institutionen inte neka någon att ansöka om befordran. De nya reglerna flyttade alltså makten över beslutet till prefekten. Kriteriet för befordran var institutionens behov av kompetens, vilket lät och fortfarande låter rimligt även om kompetensen inte sitter i själva titeln. Det är dock en avgörande skillnad mellan behov av kunskap och kompetens, och begär efter nyckeltal (alltså antalet medarbetare med professorstitel). Om man ser det som ett produktionsmål och ett kvalitetskriterium att ha många professorer påverkas incitamentet för ledningen att låta medarbetare ansöka om befordran på ett annat sätt än om man betraktar det som ett sätt att belöna forskare för kvaliteten i deras bidrag till kunskapsutvecklingen.

Ett tecken på medvetenheten om att det finns en risk att det går inflation i professorstiteln, och som ett sätt att försöka stävja konsekvenserna av den vänskapskorruption som alltid riskerar att utvecklas i alla hierarkiska organisationer, har man på senare tid infört generella regler som säger att det bara är möjligt att bli befordrad till professor i det ämne man är anställd i, vilket långt ifrån alltid är det ämne man forskar om. Jag var till exempel anställd som lektor i kulturvetenskap, vilket hade inneburit att jag endast hade kunnat bli befordrad till professor i det ämnet. Hade jag velat försöka bli professor i etnologi (som jag disputerat och är docent i) hade jag varit tvungen att konkurrera med andra forskare om en utlyst tjänst där man söker efter just en professor i etnologi.

Jag vill illustrera problemet med befordringsprofessorer genom att rikta blicken mot Högskolan Väst som jag tvingades lämna för några veckor sedan. Där installerades nyligen en professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, som har skrivit sina flesta artiklar om AIL och som arbetar på en institution där man forskar och undervisar om ekonomi och it. Jag har inte längre någonting med den institutionens prioriteringar att göra, men jag kan inte låta bli att uttrycka oro över vart den akademiska världen är på väg. På vilket sätt ligger det i institutionens och högskolans intresse att låta någon med en så pass apart och ospecifik titel lyfta 15000:- mer i lön än lektorerna? Och om det nu är en professor i just kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria som ledningen ansåg sig ha behov av, varför utlyste man då inte en sådan tjänst? Och framförallt, varför lät man en professor i sociolog och en i pedagogik och inte två professorer i kulturvetenskap (eller tre som var kravet tidigare) granska underlaget till utnämningen? Bedömarna var dessutom tvungna att följa högskolans egna kriterier för professorstiteln, de fick alltså inte användning av sina generiska professorskompetenser i bedömningen. Jag vill inte tro att det faktum att professorn är nära vän med prefekten spelade någon roll när beslutet om att låta hen meritera sig till professor togs, men eftersom en högt ansedd, internationellt känd och mycket välrenommerad kollega på samma institution i samma veva nekades att lämna in ansökan om att befordras till professor, är det svårt för mig att skaka av sig känslan av att allt inte gått rätt till.

Om professor blir en titel som man belönas med för att man känner prefekten eller för att ledningen för högskolan vill att det ska se ut som att kompetensen bland medarbetarna är hög har utnämningen förlorat sin mening. Där och när det är möjligt att bli professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, eller professor i företagsekonomi med inriktning mot AIL, som är ett annat exempel från HV, är det ett tecken på att synen på vad titeln professor står för förändras i grunden. Vad innebär det att vara professor i ett ämne, med inriktning mot ett helt annat? Att vara professor i Företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring eller organisering, handlar om att precisera kompetensen, men att vara professor i en kombination av två helt olika ämnen är obegripligt och borde inte vara möjligt.

De klassiska professorerna erövrade titeln i det ämne de forskat om: Etnologi, Idéhistoria, Företagsekonomi, Informatik eller Sociologi. De befann sig högst upp i en hierarki där det krävdes bred och djup kunskap inom ämnet för att nå den aktade positionen. Det finns fortfarande många sådana professorer i den akademiska världen och de flesta är helt klart kompetenta, men risken är att titeln professor förlorar sin status om det går inflation i den, och en sådan utveckling skulle oundvikligen gå ut över kunskapskvaliteten generellt i samhället. Om man kan bli professor i ett så pass smalt ämne att ingen annan är verksam i det blir det svårt att bedöma kvaliteten i forskningen och lätt att bli världsledande, med då blir allt bara en lek med ord.

Ålderism i akademin, eller inte

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om förmodad åldersdiskriminering i den akademiska världen. Ämnet intresserar mig, inte minst för att jag (snart) fyller 61 år och är en docent i etnologi som nyligen kastades ut i arbetslöshet och därför tvingas söka nya lektorat i mördande konkurrens efter att ha arbetat 23 år på samma högskola. Jag tror dock att orsaken till att den som fyllt 45 idag har svårt att få ett nytt jobb är en annan än den som lanseras i artikeln, i alla fall i dagens högskolevärld.

Trots att flera lärosäten, som Göteborgs, Karlstads och Lunds universitet, arbetar aktivt mot ålderism går tjänsterna framför allt till yngre sökande. Universitetslärarens genomgång visar att den vanligaste åldern vid en nyanställning är mellan 25 och 44 år. Efter 45 års ålder är vägen till en ny tjänst brantare och för den som har passerat 55-årsstrecket är det ännu svårare.

Ålderism existerar så klart, men huvudförklaringen till att äldre akademiker har svårt att få en ny tjänst tror jag snarare handlar om andra saker. Det är olyckligt om alla analyser rörande problem i samhället landar i att det handlar om strukturell diskriminering, det är nämligen relativt enkelt att hitta strategier för att komma tillrätta med just det, särskilt som det varken saknas insikt om problemet eller vilja att göra något åt den typen av problem.

Enligt lagstiftningen kring statliga anställningar är det skicklighet och kvalifikationer som ska styra och ingen får sorteras ut på grund av stigande ålder. Nyligen har regeringen också gett Arbetsgivarverket i uppdrag att följa upp hur statliga myndigheter arbetar för att möjliggöra ett längre arbetsliv. I uppdraget ingår bland annat att redovisa åldersfördelningen bland statligt anställda, med särskilt fokus på äldre arbetstagare.
”Det är viktigt att staten som arbetsgivare är ett gott föredöme som tar vara på kompetensen hos medarbetare, oavsett ålder, och skapar förutsättningar för ett längre arbetsliv”, skriver arbetsmarknadsdepartementet i ett pressmeddelande.

För att kunna komma till rätta med svårigheterna för kompetenta och erfarna akademiker att få en ny anställning tror jag att vi behöver göra som Hoola Bandoola band (om nu någon minns dem?), det vill säga "söka svaret någonstans mycket längre upp". Jag misstänker i alla fall starkt att problemet som sägs handla om ålderism bottnar i och är en konsekvens, dels av kollegiets minskade makt, dels av rådande syn på (behovet av) ledning och administrering av det arbete som utförs på högskolan av landets högst utbildade människor. Om vi verkligen vill göra något åt den misstänkta diskrimineringen menar jag att den granskande blicken behöver riktas mot linjens chefer och besluten som tas av högskolornas ledningar.

Även om min prefekt valde att runda LAS som är tänkt att fungera som ett slags skydd mot åldersdiskriminering för att göra sig av med mig är jag övertygad om att orsaken till att jag sparkades inte handlar om hur gammal jag är. Allt talar i mitt fall för att jag "råkade" bli övertalig på grund av att jag varit kritisk mot ledningens syn på vad en högskola är och hur man på bästa sätt tillvaratar skattebetalarnas intressen och skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Känslan är att ledningen på högskolan som jag arbetade på fram till för några veckor sedan såg det som att jag kritiserade dem personligen, vilket inte är fallet. Min kritik har alltid riktats mot konsekvenserna av NPM.

Att man riskerar att avskedas för att man engagerar sig i frågan om hur man värnar den akademiska kvaliteten på bästa sätt är ett tecken på att något är allvarligt fel. Och om ledningen vill ha lydiga anställda som följer order och därför gör sig av med äldre, kompetent och vetenskapligt meriterad personal, handlar problemet så klart inte om ålderism. Min prefekt utnyttjade med stöd av rektorn sin makt till fullo. Hen valde att delegera själva meddelandet av beslutet till avdelningschefen, och när jag efterfrågade en förklaring till beslutet att göra sig av med mig hänvisade hen till sekretess för att slippa svara. Så borde ingen chef kunna agera, men eftersom facket är svagt eller kanske rädda om sina egna jobb, finns inget som hindrar dagens chefer från att göra som de önskar. Även HR-ansvariga kan gömma sig bakom regler som skapats av dem själva.

Anna Jutterdal, personalchef vid Stockholms universitet kommenterar statistiken i ett mejl:
”Ålder är inte något som diskuteras vid rekrytering. Som statlig myndighet ska vi anställa utifrån förtjänst och skicklighet. Jag kan inte bekräfta att vi anställer få personer över 50 år. Och om så vore fallet har jag inte något enkelt svar”, skriver hon.

Tvärtemot personalchefen på Stockholms Universitet – som uppenbarligen känner sig trygg med att det finns statistik och nyckeltal som gör att administrationen kan svära sig fri från skuld – tror jag att det finns ett enkelt svar på frågan varför man inte anställer personer över 50. Och mitt svar handlar om att dagens fixering vid produktion av nyckeltal leder till att alla som finns och verkar i akademin idag förväntas värdera det som mäts, alltså det som cheferna anser att högskolan ska producera. Om och när produktion av nyckeltal accepteras som högskolans syfte och uppdrag kan ledningen hänvisa till siffror och regler som visar att allt är i sin ordning när misstänkt ålderism diskuteras. Och om siffrorna inte ger cheferna stöd för sin uppfattning är "lösningen" idag att man ska "se över sina rutiner". Jag menar att det är detta, alltså NPM och fixeringen vid måluppfyllelse och mätbarhet, som leder till att äldre akademiker får svårt att hävda sig i konkurrensen om utlysta tjänster.

Min poäng är att ansvariga i citaten ovan lägger betoningen på samma saker som alltid gällt i den akademiska världen, nämligen: kompetens, förtjänst och skicklighet. Alla är rörande överens om att det är dessa kvaliteter som ska avgöra vem som får de utlysta tjänsterna, inget annat. Man glömmer dock eller väljer att bortse från, att innebörden i begreppen är föränderliga och kulturellt upprätthållna. 

Jag inledde mina studier på Universitetet 1991, alltså i samma veva som besluten om det som senare kom att benämnas NPM togs. Kollegiets makt var emellertid stor på den tiden och cheferna och administratörerna var långt, långt färre än idag. Därför dröjde det många år innan förändringen slog igenom på allvar. Professorerna av den gamla stammen gick dessutom inte att sparka eftersom anställningstrygghet på den tiden (när Sverige hade ett utbildningssystem som världen såg på med avund) betraktades som en garant för kunskapskvalitet. Högskolornas ledningar fick dock med tiden successivt allt mer makt över verksamheten, bland annat genom att skapa en linjeorganisation och anställa fler chefer och administratörer. Och istället för att utlysa nya stolsprofessurer när innehavarna gick i pension fick fler forskare möjlighet att meritera sig till professorer enligt fastställda regler som ledningen, inte kollegiet, har makten över. 

Fram till att jag blev docent 2011 räknades, i alla fall i etnologiämnet, monografier skrivna på svenska som meriterande. Bedömningen av min ansökan om befordran var dessutom kvalitativ och utgick från ämnets akademiska traditioner. Fokus i bedömningen låg alltså på innehållet, det vill säga kvaliteten i den kunskap som min forskning resulterat i. Några år senare när jag började fundera på om det fanns en chans för mig att bli professor insåg jag att förutsättningarna förändras i grunden. Idag är alla som ansöker om att meriteras till professor, i alla fall på Högskolan Väst, hänvisade till samma kriterier oavsett vilket ämne man forskar om, och betoningen i bedömningen ligger på form snarare än innehåll. "Förmågan" att vinna medel i konkurrens och storleken på anslagen (som ledningen kan dra over-head-kostnader från) räknas till exempel som ett viktigt kriterium, liksom antalet artiklar skrivna på engelska och publicerade i högt rankade internationella tidskrifter. 

Idag betyder kompetens något annat än när jag inledde min akademiska karriär och jag har under alla år varit allt för fokuserad på att göra ett så bra jobb som möjligt och insåg därför försent att det jag skrivit genom åren inte längre räknas som vetenskapliga meriter. Under min doktorandutbildning talades det aldrig om vikten av att ha en publiceringsstrategi, och eftersom jag levt i tron att högskolelagens skrivningar om forskarens frihet faktiskt betyder något har jag aldrig förstått varför jag skulle skriva artiklar istället för böcker, särskilt som det formatet inte lämpar sig för förmedling av den kunskap jag vill. förmedla. Högskolelagens § 6 säger att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, men den skrivningen betyder i praktiken ingenting, trots att "alla" säger sig värna den akademiska friheten.

Att vi ens talar om vikten av att ha en strategi för PUBLICERINGEN av vetenskapliga resultat säger allt om vad som prioriteras i dagens högskolevärld och vad man menar med kompetens. Vi är många som liksom jag kom in i den akademiska världen innan NPM fick genomslag och synen på vad som räknas meriterande förändrades. Och vi har hela tiden fokuserat på att skapa så bra kunskap som möjligt. Problemet är att definitionen av akademisk kvalitet förändrats, vilket gjort att våra meriter och kompetenser inte räknas. Det är inte ålderism, och lösningen på problemet är inte att se över några rutiner. Enda sättet att komma tillrätta med problemet, om vi nu ser det som ett problem som vi behöver komma tillrätta med, är att följa högskolelagen och placera kunskapen i centrum.

Förändringen i synen på vad som är meriterande leder intressant nog även till paradoxer: Så länge jag var anställd på Högskolan Väst räknades jag som docentkompetent och min titel kunde användas av cheferna och administrationen som bevis för att man levde upp till högskolans kvalitetskriterier (som stipulerar att man ska ha vetenskapligt meriterad personal som undervisar och handleder studenter), men efter att jag blev uppsagd kan jag inte ens konkurrera om ett vikariat som innehåller exakt samma arbetsuppgifter. Tjänsten jag sökte i höstas och, får jag anta, alla andra tjänster som jag här under arbetslösheten tvingas söka, gick och kommer att gå till yngre forskare som kom till och etablerade sig i akademin senare än jag och därför har utbildats till forskare i en annan kultur än den jag fostrades i. Högskolans samhällsuppdrag är dock fortfarande att skapa förutsättningar för studenternas lärande och kunskap av högsta kvalitet, vilket jag alltid satt en ära i att leva upp till.

Nu när jag börjat kolla efter utlysningar ser jag dessutom att man i en del fall bara räknar de artiklar som publicerats (och forskningsanslagen som vunnits i konkurrens), under se senaste fem, sex åren, vilket kan tolkas som ett tecken på att erfarenhet betraktas som ett problem. Efter att jag blev docent bestämde jag mig för att försöka lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket tar tid. Och jag valde att fokusera på att skriva läroböcker parallellt med arbetet på mitt Magnum opus, dels för att det tar tid att skapa den typen av verk, dels eftersom det påstås att pedagogiska meriter är lika viktiga som vetenskapliga. Trots att jag har skrivit sju läroböcker och två vetenskapliga böcker under de senaste sex åren och dessutom aldrig någonsin vilat på lagrarna och alltid sökt nya och svårare utmaningar har jag dock inte en chans att hävda mig i konkurrensen. 

Om vi inte lyfter blicken och börjar diskutera hur samhällets investering i forskning och högre utbildning förvaltas på bästa sätt finns en uppenbar risk att vetenskapen låses fast i ett evigt nu, vilket gör det svårt att se den typen av långsiktiga förändringstendenser, (till exempel i synen på kompetens i den akademiska världen) som är mitt forskningsområde. Ålderismen är inte problemet, utan ett av symptomen på den underliggande sjukdom som jag menar att NPM är. 

Vill vi ha en högskola som fungerar på det sätt som högskolor behöver fungera för att akademin ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna som med rätta finns på vetenskapen måste man börja mäta det man sätter värde på, och om det visar sig att akademisk frihet, bildning och kunskapskvalitet inte går att mäta måste man i konsekvensens namn upphöra med mätandet och organisera det akademiska arbetet med utgångspunkt i tillit till medarbetarnas kompetens och omsorg om den akademiska kvaliteten. Gör man det är jag övertygad om att ålderismen försvinner utan att högskolornas ledningar behöver se över några rutiner.

Arbetslös, men varken hoppplös eller sysslolös

När jag äntligen trotsade rädslan och övervann respekten för universitetet i början av 1990-talet upptäckte jag en fascinerande värld fylld av kloka och bildningstörstande människor. Allt var nytt och spännande. Och ju fler kurser jag klarade av desto större blev begäret efter kunskapen som både drev mig till universitetet och höll mig kvar där genom alla år. Än idag minns jag de flesta texterna jag läste som student och när jag ser böckerna i bokhyllan blir jag både ledsen och beklämd, för jag tror inte att dagens studenter känner så inför den litteratur som deras kurser bygger på. Det är svårt att säga när det där förändrades, men successivt har högskolans fokus flyttats från bildning till produktion av betyg och examina, vilket leder till att både undervisningen och studierna riskerar att bli instrumentella. 

I takt med att kollegierna avskaffades och NPM implementerades fick cheferna och administratörerna allt mer makt över universitetet, vilket gjorde att akademin förändrades i grunden. Just detta faktum gör det lättare att bära sorgen över att ha kickats ut från den akademi som jag betraktade som mitt hem, men det innebär samtidigt att jag och mina tankar om högskolan nu kan avfärdas som uttryck för nostalgi eller bitterhet. Min utbildning och mina kunskaper kan dock ingen ta ifrån mig. Jag är osäker på vad som händer med docenttiteln när man blir av med anställningen med jag är filosofie doktor och bedriver fortfarande forskning. Och oavsett om det jag gör räknas eller inte är jag inte ensam om att påstå att förutsättningarna för oss människor att lära och förstå inte har förändrats över tid, bara den kultur som dels präglar vardagen på högskolan, dels är mitt forskningsområde. Jag är inte nostalgisk och längtar inte tillbaka. Min omsorg om och engagemang för högskolan och dess akademiska kvaliteter handlar om en djupt känd oro över vad som håller på att hända med kunskapen generellt i dagens samhälle. 

Min före detta arbetsgivare kunde ta jobbet och min ekonomiska trygghet ifrån mig. Prefekten hade makten att plocka mig ut ur högskolan – och hen valde att göra det utan att ge mig en rimlig förklaring och trots att den kompetens och erfarenhet som jag byggt upp genom åren fortfarande behövs på institutionen (uppenbarligen eftersom man tar in vikarier för att driva kurserna) – men ingen annan än jag själv kan ta högskolan ur mig. Det blir ännu tydligare för mig här efter första veckan som arbetssökande. 

Jag väljer att se a-kassans 300 dagar som ett slags utbildning, som en möjlighet att lära mig saker, dels om mig själv, dels om samhället vi lever i och inte minst om synen på kunskap, kompetens och erfarenhet samt inte minst sättet vi behandlar arbetslösa idag. Jag har äntligen vunnit den akademiska frihet som jag kämpade för i rollen som lektor, och den friheten är mer värd än lönen jag fick på högskolan. Jag är med andra ord ingen förlorare, även om jag (högst troligt) inte hittar en ny anställning. Och jag är definitivt inte sysslolös. Nästa vecka ska jag ha mitt första möte med handläggaren på Arbetsförmedlingen. Då hoppas jag att bilden ska klarna och att jag får koll på förutsättningarna och vad som förväntas av mig. Just det där oroar. Det är nämligen inte självklart att jag får bestämma hur och vad jag ska göra av de där 300 dagarna. Att inte få ta eget ansvar för mitt liv vore förödande.

Oron över att Sverige inte längre är en kunskapsnation utan ett land där allt fler politiker blir allt mer populistiska och opportunistiska har jag levt med länge och den blir inte mindre av att jag nu tvingas underordna mig Tidöegeringens syn på arbetslösa. När jag tittar på listorna med regler som finns på AF hemsida får jag uppfattningen att alla som saknar jobb betraktas, dels som hjälplösa offer, dels med misstänksamhet. Och eftersom jag vet att efterfrågan på en 61-årig docent i etnologi i dagens Sverige är minimal är jag rädd för vad man kan komma att tvinga mig till för försöka undvika att ge mig den ekonomiska ersättning som jag har rätt till.

Känslan av att a-kassan – som jag varit med i sedan 1996 när jag fick min doktorandanställning och gick med i facket – idag inte betraktas som den omställningsförsäkring det faktiskt är, utan som ett slags socialbidrag, är påtaglig. Skillnaden mellan idag och slutet av 1990-talet, när jag var arbetslös en period mellan två projekt, är enorm. Då fick jag ta i princip helt eget ansvar för dagarna med ekonomisk ersättning. Den gången visade jag att jag hade vad som krävdes för att hitta ett jobb som jag kunde växa i, trivas med och dessutom bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag kanske jag tvingas gå en söka-jobb-kurs eller lära mig ”vässa” CV. Det vore en mardröm.

Det var just eftersom jag fick gå min egen väg som det löste sig senast jag var i behov av a-kassa. Idag är jag långt mer erfaren, kan otroligt mycket mer och har dessutom skaffat mig den näst högsta akademiska titel som finns. Jag har alltså visat att jag är kompetent. Frågan är dock hur vi ser på kompetens idag, alltså vilka kompetenser som räknas och efterfrågas. Svaret på den frågan ber jag att få återkomma till för det räknar jag med ska visa sig när jag kommit igång med produktionen av de jobbansökningar som från och med nu och i 295 dagar till (som mest) kommer att vara min huvudsakliga syssla eftersom det är den typen av mät- och jämförbara nyckeltal som Arbetsförmedlingen förväntas leverera.

För varje år som gått sedan jag började studera har jag allt mer och allt tydligare kommit till insikt om hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta) och hur lite som faktiskt är möjligt att utveckla relevant kunskap om. Och den insikten ger mig fortfarande kraft och mod att fortsätta ägna en stor del av min vakna tid åt lärande.

Det var aldrig bara ett jobb

Jag växte upp i ett samhälle där man respekterade kunskapen, och drömmer om att mina barnbarn ska få leva i ett samhälle där kunskap betyder något på riktigt och där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Just nu är utsikterna för att det ska bli så inte särskilt ljusa. Idag når man nämligen inte framgång genom att veta saker, utan genom att nå uppmärksamhet genom att väcka känslor och säga det som många vill höra. Kunskap har blivit något man hittar på nätet. Vetande uppfattas allt mer och av allt fler som något man har olika uppfattningar om, och den som har starkast vilja och störst plattform blir därför tagen på mest allvar. Dessutom bedöms kunskapen idag inte efter hur väl den stämmer överens med verkligheten, utan vilken sida i politiken som anses gynnas av den, vilket gör att allt fler idag bara lyssnar på forskare som bekräftar deras fördomar.  

Jag vill inte säga att jag känner mig sviken, men när jag var barn sa man att kunskap är makt. Och i samma veva som jag blev vuxen expanderade den svenska högskolan på ett sätt som saknar motstycke i historien, just eftersom kunskapen fortfarande värderades högt. Det var nu inte för att få makt som jag slutade arbeta som bagare och började studera. Det var lusten att lära som drev mig till universitetet, och det är kunskapen som har hållit mig kvar. Även om jag på senare år tvingats inse att kunskapens värde devalverats kraftigt kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att insikterna som jag har byggt upp genom åren av studier och egen forskning skulle visa sig vara en belastning, inte bara på sociala nätverk utan till och med på den högskola där jag blev docent och som jag var anställd på i 23 år. 

Förändringen har gått fruktansvärt fort och det känns som hastigheten ökar för varje år som går. Att som docent i etnologi kastas ut i arbetslöshet under rådande förhållanden, dessutom i min ålder, är traumatiskt och det kommer att ta tid att vänja sig. Men jag har varit medveten om förändringen längre och har sett tendenserna, så även om beskedet om uppsägning kändes som en kniv i hjärtat kom det inte som en chock. Och just på grund av min ålder och mina kunskaper står jag förhållandevis väl rustad. Att tvingas tänka efter rörande vad som ger ens liv mening och vad man vill få ut av det är bra. Mitt intresse för lärande och min passion för kunskap testas nu, och även om jag är rädd för att jag ska tvingas inse att jag är ensam om att bry mig om kunskapen är det en insikt som jag i så fall vill ha.

Problemet är att jag i så hög grad har identifierat mig med mitt jobb. Samtidigt hjälper det faktum att jag aldrig sett anställningen som lektor uteslutande som ett jobb mig i omställningen. Under uppsägningstiden har jag kommit till insikt om att det jag identifierat mig med är kunskapen och möjligheten att lära som arbetet inneburit. Allt det jag älskade med mitt arbete kan jag fortfarande ägna mig åt. Och det har jag för avsikt att göra, så länge jag lever. Kanske kommer det till och med att visa sig att en anställning utanför akademin (om jag nu hittar någon) är lättare att kombinera med den bildningssträvan som ger mitt liv mening, än anställningen som lektor på en högskola där man är fixerad vid produktionen av nyckeltal.

Min dröm har alltid handlat om att vara någon som blir lyssnad på för att jag kan och vet saker, inte som ett självändamål utan för att jag intresserat mig för och sökt efter kunskaper som behövs i byggandet av ett demokratiskt och långsiktigt hållbart (kunskaps)samhälle. Att bli rik är inget jag strävar efter, men friheten som ligger i ett ekonomiskt oberoende lockar mig. Det skulle innebära att jag kan följa kunskapen dit den tar mig utan att behöva vara orolig för konsekvenserna av den typen av repressalier som drabbade mig på Högskolan Väst. Att vara arbetslös i Tidösverige är närmast motsatsen till frihet och ekonomiskt oberoende, men jag har bestämt mig för att härda ut även om utsikterna att som 61-åring få en ny heltidsanställning, inom eller utanför akademin, är minimala. På pappret, vilket är det det enda som räknas idag, ser det nämligen ut som att mina kunskaper och kompetenser är oanvändbara.

Jag sörjer inte förlusten av min före detta anställning men jag saknar universitetet som intellektuell miljö. Och den ekonomiska otrygghet som jag nu kastas ut i, liksom reglerna jag tvingas underkasta mig för att få A-kassa, skrämmer mig. Ovissheten i sig har jag inga problem med. Omväxling och nya uppgifter har jag aldrig varit rädd för, tvärtom. Jag är både nyfiken och rastlös och har alltid tagit vara på möjligheterna att lära mig nya saker, både om världen jag lever i och om mig själv. Och jag finner trygghet i insikten om att kunskapen och lärandet alltid och oavsett hur det nu blir med allt kommer att spela en central roll i mitt liv. 

När jag fick beskedet om uppsägningen blev det en bekräftelse på det jag länge anat, att högskolan (generellt sett, för det finns självklart undantag) inte längre handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Akademin, eller delar av den i alla fall, har tagits över av människor med andra mål och ambitioner. Tanken på att den jag är och det jag kan och vill inte längre uppskattas av mina chefer och högskolans ledning är svår att ta in och jag kan fortfarande inte fatta hur de kunde behandla mig som de valde att göra. Men nu har de inte längre någon makt över mig, och det känns befriande. Anställningen på Högskolan Väst såg jag under alla år, även här under uppsägningstiden, som ett privilegium och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att det skulle bli så bra som möjligt, för studenterna och för skattebetalarna. Det gör att jag nu kan gå vidare i livet med stolthet.

Offboarding eller ghostning? Sak samma på Högskolan Väst

Idag har jag en diger lista på saker att göra. Mitt nya liv har börjat och även om jag inte ser fram emot arbetslösheten så har jag haft gott om tid att ta in och bearbeta det faktum att det är vad jag är från och med idag. Sysslolös vägrar jag dock bli! Dagen började på samma sätt som alla mina arbetsdagar brukat börja; klockan ringde halv fem och jag promenerade ner till Centralstationen och satte mig för att skriva en timme på EspressoHouse. Det kommer jag att fortsätta med, för att få stadga i livet och för att hålla ångan uppe. 

Från om med idag och (minst) 300 vardagar framöver kommer arbetssökande att vara min huvudsyssla, sen får vi se. Även om det ser minst sagt mörkt ut på arbetsfronten hyser jag gott hopp om framtiden. På något sätt kommer jag att klara mig fram till pensionen. Jag är dessutom kulturforskare i själ och hjärta och väljer att betrakta interaktionen med Arbetsförmedlingen och a-kassan som ett slags fältarbete. Kanske skriver jag en bok om erfarenheten av att vara arbetslös i Tidösverige, vi får se.

Jag ska inte älta min förra arbetsgivare, men Högskolan Väst har spelat en enormt stor roll i mitt liv så det är svårt att bara klippa rakt av. Och eftersom det är en statlig myndighet anser jag att det är min skyldighet att skriva om hur man förvaltar skattebetalarnas investering i verksamheten. Även om jag är besviken över att bli uppsagd är det något jag måste acceptera. Och tydligen behöver arbetsgivaren inte förklara varför man valde att utmana LAS för att bli av med just mig. Det där är jag färdig med. Men själva avslutet är jag mitt uppe i och håller på att bearbeta, och det är dessutom mer än lovligt taffligt, vilket rubriken på bloggposten indikerar, så det vill jag skriva om.

Även om min erfarenhet av offboarding är i princip obefintlig har jag undervisat i över tio år om ledarskap, organisering och företagskultur. Och jag har varit slutseminarieopponent på en avhandling som handlade om HR. Jag trodde ända fram till igår eftermiddag att någon representant för arbetsgivaren skulle höra av sig för att meddela vad som gäller i samband med att jag lämnar högskolan, men jag hörde ingenting. När jag mailade min närmaste chef fick jag beskedet att daton och telefonen ska lämnas på Servicecenter, så det får jag göra nästa vecka.

Det finns en HR-funktion på Högskolan Väst, men vad de gör vet jag ärligt talat ingenting om. Det satt med en representant för HR-avdelningen vid ett möte mellan prefekten och avdelningen, men det enda hen sa var att ledningen på grund av sekretess inte behövde svara på medarbetarnas frågor. När anställningen upphör hos många privata arbetsgivare har man en väl genomtänkt process för övergången. Man brukar till och med tala om anställningen i termer av en medarbetsresa och HV har en rektor som kommer från näringslivet, så det saknas inte formell kompetens. Praktiken lämnar dock en del övriga att önska. 

Jag minns min onboardingprocess 2003, på Högskolan Trollhättan Uddevalla som organisationen hette då. På den tiden var administrationen minmal och kollegiets inflytande stort. Efter några dagar fick jag besök på kontoret av en sekreterare (en riktig, gammaldags sådan) som hälsade mig välkommen och lämnade över en hel bunt med dokument rörande anställningen. Jag vet inte hur man gjorde när någon slutade, men högskolan höll å andra sidan fortfarande på att byggas upp på den tiden och behovet av uppsägningar var litet. Idag ser allt annorlunda ut, och eftersom högskolor drivs som ett företag borde man dra lärdom från det privata näringslivet. Inte minst på HV som är så stolt över sin profil med arbetsintegrerat lärande (AIL). 

När jag googlade ordet offboarding fann jag en checklista på saker arbetsgivare rekommenderas göra för att avslutet ska bli så bra som möjligt, både för organisationens och medarbetaren. Jag går igenom den listan punkt för punkt, och sedan lämnar jag högskolan som jag gav mina 23 bästa år i arbetslivet och fokuserar mig och min egen framtid. Det känns viktigt att skriva om följande saker, inte minst med tanke på syftet med listan:

En väl genomförd offboarding-process kan säkerställa en smidig övergång, bevara relationer och skydda företagets rykte.

Jag vet inte hur ledningen på HV tänker, men min före detta arbetsgivare bryr sig uppenbarligen inte särskilt mycket, varken om sitt rykte eller relationen till före detta medarbetare. Eller det är kanske bara mig de ghostar? Trots att HV har ett prisbelönt kvalitetssystem känner jag mig tvingad att påminna om följande:

Det första steget för att lyckas med offboarding är att ha en strukturerad process på plats. För att hjälpa dig har vi sammanställt en checklista att utgå från för att säkerställa att inget viktigt steg glöms bort och att processen är rättvis och konsekvent för alla anställda. Använd checklistan som utgångspunkt och en källa till inspiration, och anpassa den efter ditt företags specifika behov och policyer.

Första punkten på checklistan handlar om hur man delger beslutet om uppsägning, och jag önskar verkligen att mina chefer hade levt upp till det som står där, men ni som följt processen via mina inlägg på Flyktlinjer vet att så inte är fallet:

Visa empati och gå tydligt igenom vad som kommer att ske nu och vilket stöd medarbetaren kan få från er som arbetsgivare. Meddela sedan uppsägningen skriftligen och säkerställ att ni uppfyller er avtalsdel.

Att som prefekt vända i panik i korridoren när man ser medarbetaren som man just står i begrepp att säga upp och sedan låta avdelningschefen meddela beslutet samtidigt som man sitter med armarna i kors, (och dessutom inte erbjuda medarbetaren som fick ta emot beskedet ensam och befinner sig i chock något annat stöd än ett samtal på tu man hand på prefektens kontor), är så långt ifrån ett korrekt och empatiskt sätt att meddela att man valt att sparka en lojal medarbetare som arbetat 22 år i organisationen man kan komma, det tror jag de flesta kan hålla med om. Att rektor skriver på hemsidan att hen är nöjd och stolt över prefekten som agerar på detta sätt och dessutom vägrar förklara grunden för beslutet att placera mig som lektor i samma krets som en adjunkt, där båda sägs upp, säger en del om kulturen på HV.

Schemalägg ett möte för att diskutera avslutet med medarbetaren.

Detta är nästa punkt på checklistan, och där finns en del att jobba på, om man säger ... Punkt tre handlar om intern kommunikation.

Informera teamet och andra relevanta avdelningar om medarbetarens avgång. Se till att medarbetaren som slutar först är informerad om hur informationsplanen ser ut så att denne känner sig bekväm med upplägget. 

Jag har som sagt blivit ghostad, så även här brister man. Trots att man lovat JO att man sett över sina rutiner. Men än finns det punkter kvar att beta av på listan.

Planera in och genomför en exitintervju med medarbetaren för att samla in feedback. Exitintervjun kan med fördel äga rum när sista arbetsdagen närmar sig för att medarbetaren även ska kunna inkludera feedback om sin sista tid som anställd. 

Om jag hade kallats till en exitintervju hade jag sluppit blogga om processen, men min före detta arbetsgivare såg uppenbarligen inget behov av att lyssna på mig. 

Be medarbetaren att dokumentera pågående projekt, processer och arbetsuppgifter och säkerställ att information som ska vara tillgänglig för kollegor inte ligger sparade i personliga mappar som inaktiveras vid medarbetarens avslut.

Kunskap rörande arbetet med kurserna jag skapat och undervisat på är man heller inte intresserad av, trots att studenterna på de två sista kurserna varit mycket positiva, både till kursernas pedagogiska upplägg och till mig som lärare. Och datorn som jag får åka till campus för att lämna tillbaka nästa vecka är nu rensad.

Följande två punkter handlar om lön och pension. Utbetalningen av lönen har aldrig klickat, så det räknar jag med att man sköter, men någon information om hur uppsägningen påverkar pensionen har jag inte fått. Jag har inte hört ett ord från någon lönehandläggare.

Beräkna och utbetala eventuell innestående lön, bonusar och semesterersättning.

Informera om vad som gäller avseende pensionsförmåner och andra långsiktiga förmåner.

Information rörande a-kassa och ett eventuellt intyg från arbetsgivaren har jag heller inte fått. Kanske har man delegerat den uppgiften till Trygghetsstiftelsen?

Informera medarbetaren om hur denne ska gå tillväga för att få ett arbetsgivarintyg för a-kassan.

På Högskolan Väst är man inte ens intresserad av att ha en rutin rörande utrustningen som är statens egendom, vilket säger en del om allvaret i de problem jag pekar på.

Samla in företagsutrustning (ex. passerkort, ID-kort, dator, telefon) och dokumentera att det återlämnats.

En enda punkt på listan har man lyckats med:

Avsluta åtkomsten till företagsnätverk, e-postkonton och andra system.

Tragiskt nog var det bara avslutandet av åtkomsten man klarade av. Kommunikationen kring rutinerna rörande detta lämnar en hel del övriga att önska. För några veckor sedan fick jag nämligen detta automatgenererade mail:

Högskolan Väst/University West

Ditt konto kommer att stängas / Your account will be closed

 

Hej / Hi Eddy Nehls.
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12.
Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Om du vill spara ner dina filer och din e-post och behöver instruktioner om hur du ska göra kontakta då Servicecenter på servicecenter@hv.se i god tid innan ditt konto stängs.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n
Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
If you want help with copying files from H: and to save your e-mail, you are welcome to contact Servicecenter, 0520-223000 or servicecenter@hv.se, to set an appointment.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n" 

Och när jag mailade Serviccenter och bad om de instruktioner som utlovades i mailet fick fick jag följande svar:

Hej,

Tack för din förfrågan gällande meddelandet om att ditt konto kommer att avslutas.

Det stämmer att det i det automatiska utskicket hänvisas till Servicecenter för hjälp med filer. Vi behöver dock förtydliga att eftersom material som skapats i tjänsten formellt räknas som statens egendom, har vi inga officiella rutiner eller instruktioner för att bistå vid export av data till privata lagringsytor.

När det gäller hanteringen av ditt konto fram till den 12 februari ser det ut enligt följande: 

Tillgång: Du har full tillgång till din e-post och dina filer fram till slutdatumet. 

Hantering: Hur man som medarbetare väljer att disponera och gå igenom sitt material under den sista tiden är upp till var och ens eget omdöme. Från IT-avdelningens sida ligger vårt fokus enbart på att genomföra den tekniska avstängningen vid det angivna datumet.

Vi kommer alltså inte att vara särskilt behjälpliga med själva överföringen, men du har möjlighet att själv förbereda ditt konto inför avslutandet på det sätt du finner lämpligt.

Om man nu inte vill lämna ut information, varför skriver man då som man gör i mailet som gick ut? Detta är alltså de enda mail och den enda kontakt jag haft med högskolan inför uppsägningen. 

Följande två punkter på listan är jag glad att man inte levt upp till för jag vill aldrig mer i hela mitt liv ha något att göra med varken prefekten eller rektorn.

Planera en avtackning eller lunch för att tacka medarbetaren för dennes insats.

Köp en avskedsgåva enligt bolagets policy och överlämna vid avtackningstillfället.

Eftersom jag arbetat på en avdelning där man forskar och undervisar om ledarskap och organisation antar jag att ledningen har koll på de sista punkterna på listan, men jag tar med dem ändå eftersom jag hade tagit upp det på den där exitintervjun som jag aldrig kallades till:

Uppdatera interna register och organisationsschema för att reflektera medarbetarens avgång.

 

Följ upp med teamet för att hantera arbetsbelastning och engagemang efter att medarbetaren slutat.

 

Analysera feedback från exitintervjun för att identifiera förbättringsområden.

 

Jag ångrar bara en enda sak

För två veckor sedan blev jag klar med bedömningen av de sista tentorna på den sista kursen som jag undervisar och ansvarar för på Högskolan Väst. Och förra måndagen gjorde jag – i och med att jag skrev min sista respons på en kursvärdering och skickade in den sista kursrapporten – min allra sista insats på den högskola jag varit anställd på sedan 2003. Just den där sista kursen har betytt väldigt mycket för mig, dels eftersom jag skapat den, dels eftersom den handlar om saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det som gör det särskilt svårt att skiljas från kursen är att det dessutom är en av mest uppskattade kurserna som jag varit inblandad i. Jag har aldrig varit intresserad av att göra några kunder nöjda, men den typen av respons som studenterna ger i utvärderingen av just den här kursen handlar inte om att de tycker att den är rolig eller att jag som lärare underlättar för dem. Så här skrev en av studenterna i ett mail:

... vill bara ta chansen här att tacka för väldigt intressanta kurser, med bra upplägg gott samarbete. Speciellt har jag uppskattat din inställning till att det som för studenter är viktigt att lära sig är att leda sig själv, att välja väg och argumentera för sitt val, snarare än att söka svar hos er lärare. Det är precis det jag tycker att högre utbildning handlar om, men allt för ofta finns tendenser till att halka in i att fokusera på att följa instruktioner till punkt och pricka. 

Det är så här som jag alltid sett på lärande och det är den typen av lärare jag alltid försökt vara. Det har långt ifrån alltid uppskattats, vilket säger en hel del om hur dåligt vårt svenska utbildningssystem fungerar. En viktig anledning till att jag fortsatt ställa krav, trots att en del studenter klagar (och även om mina chefer vill att kunderna ska vara nöjda), är att det nästan alltid finns några studenter som tänker och agerar som mailskrivaren. Och jag vet dessutom av erfarenhet att om och när jag når fram till studenterna och lyckas få dem att förstå vad det innebär att bedriva högre studierna, då kommer resultaten och då blir studenterna nöjda. Tyvärr motarbetas den här typen av lärarambitioner av det produktionsfokuserade, så kallade, kvalitetssystem som man är så stolt över på Högskolan Väst.

Nu får någon annan ta över, inte bara den kursen utan alla andra av mina kurser också. I år är första gången sedan millenieskiftet som jag inte får möjlighet att handleda studenter som skriver uppsatser. Den sysslan har man tagit in en vikarie för att sköta. Jag har svårt att dölja min besvikelse, men jag har accepterat mitt öde. Förra onsdagen besökte jag campus för näst sista gången (jag antar i alla fall att jag förväntas komma och lämna tillbaka datorn och telefonen) för att rensa ur det sista på kontoret, och då fick jag tillfälle att säga hejdå till kollegorna som får vara kvar. Även om det tog på krafterna och var sorgligt kändes det bra att tala med människor på HV som bryr sig om och säger sig sakna mig. Det tillsammans med studenternas vänliga och uppskattande ord gör att jag orkar ta mig genom detta. 

Nästa torsdag är min sista dag som anställd på HV. Vad jag vet och befarar just nu kan det mycket väl vara min sista anställning i livet, i alla fall i den akademiska världen. Det känns rent ut sagt för jävligt, särskilt med tanke på hur mina chefer, HR och facket har hanterat uppsägningen. Anledningen till oron över att det kan bli så är att nästan alla lärosäten idag löser sina ekonomiska problem genom att säga upp lektorer och adjunkter (cheferna och administratörerna får vara kvar eftersom det är den nya kärnverksamheten), vilket leder till att konkurrensen om de tjänster som lyses ut (och som bara den som varit framgångsrik i sökandet efter externa medel och som har satsat på internationella publikationer i högt rankade tidskrifter har en chans att få) är mördande. Och som det verkar är prognosen för framtiden mörk. Jag läser i tidningen Curie att man i England, som brukar ligga före oss, har lagt ner över 4000 kurser och avskedat 15000 universitetslärare på grund av politiskt beslutade nedskärningar. Den som liksom jag har valt att ägna sig åt grundforskning vid sidan av undervisningen, som tagit på sig kollegiala förtroendeuppdrag och värnat den akademiska friheten och kvaliteten, blir i dagens högskolevärld en förlorare. Just det orkar jag inte tänka på just nu, det är jobbigt nog att leva i ovisshet över min egen framtid. 

Livegenskapen som det innebär att vara beroende av Arbetsförmedlingen och A-kassan för sin försörjning gör mig rädd. Det som skrämmer mig mest är att jag ska tvingas in i passivitet och hjälplöshet. Den så kallade arbetslinjen innebär nämligen att den som blir arbetslös (oavsett anledning, och utan hänsyn tagen till ålder, kompetens och erfarenhet) idag tvingas underkasta rigida regler som inte bara handlar om vad man måste göra, utan framförallt vad man INTE får göra. I hela mitt vuxna liv har jag haft ett fritt arbete där jag kunnat följa kunskapen och min kreativitet dit de tar mig. Även om jag jobbat heltid har jag alltid gjort saker vid sidan av, som inte går att leva på men som bidragit till att ge mitt liv mening. Om jag tolkar Arbetsförmedlingen regler rätt kan jag mycket väl tvingas avstå från allt sådant, även om jag söker de mellan 6 och 20 jobb i månaden som man tvingas till. Jag har haft min F-skattsedel sedan 2007, och riskerar nu att tvingas avregistrera firman trots att den främst används för att ta emot royalties för mina böcker, vilket känns fruktansvärt orättvist.

När jag stannar upp och reflekterar över det som varit och det nya liv (eller snarare icke-tillvaro) som öppnar upp sig nu på fredag i och med att jag blir arbetslös, inser jag å ena sidan hur dåligt jag har mått på grund av den gradvis försämrade arbetsmiljön på HV och på institutionen och avdelningen där jag tillbringat så stor del av mitt liv. Förändringen av förutsättningarna att upprätthålla den akademiska kvaliteten i arbetet har på senare år gradvis men allt snabbare försämrats, vilket gjort att jag känt mig instängd och deprimerad. Det jag sörjer att jag tvingas lämna har alltså redan lämnat mig. Lättnaden jag kände när jag blev färdig med de sista tentorna överraskade mig. Nu är jag äntligen fri från allt det där och det är naturligtvis skönt. Samtidigt sörjer och oroas jag av avakademiseringen av högskolan, vilket underminerar både kunskapen och demokratin. Och jag kan inte skaka av mig känslan av att uppsägningen inte gått rätt till, vilket bekräftas av ledningens vägran att ge mig en rimlig förklaring till beslutet att sparka mig.

Det finns så klart en förklaring, men när ber prefekten om det hänvisar hen till en obegriplig sekretess och möter mig med iskall tystnad. Mina fackliga företrädare vet hur tankarna gick när beslutet togs, men de svarar inte på mail och har inte en enda gång under året som gått sedan jag fick beskedet kontaktat mig. Att som lojal och ansvarstagande medarbetare bli behandlad på det här sättet efter 23 år på samma arbetsplats gör ont och jag vet inte om jag någonsin i livet känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag har alltid ställt upp när det har krisat. Jag har skrivit sex läroböcker och har satt en ära i att ge studenterna så bra förutsättningar som möjligt att bedriva studier. Trots det rundade ledningen LAS genom att placera mig i en minimal krets. 

Problemet, som inte borde vara något problem, är att jag har varit mer lojal med det vetenskapliga uppdraget och kunskapen än med mina chefer. Men anledningen till det har varit att det är skattebetalarna som bekostar alla högskoleanställdas löner. Jag kan försvara allt jag gjort med goda argument och jag ångrar ingenting. Eller, det finns en sak som jag ångrar. Och det är att jag skickade in nedanstående debattartikel till mitt fackliga organ Universitetsläraren just i samma veva som ledningen satt i hemliga möten och diskuterade vilka medarbetare man skulle göra sig av med. Och jag är helt säker på att texten beseglade mitt öde. 

Pengar som mål eller medel i den akademiska världen?

 

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar genom att leva våra liv i samhället, fullt upptagna av att få ihop våra livspussel. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1 000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer. Sammantaget formar alla olika individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som i sin tur påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom. 

 

Vad händer när synen på högskolornas samhällsbidrag förändras – från att handla om att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt (alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier), till att handla om att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet? Det är en avgörande skillnad mellan att betrakta pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning som ett medel och att se dem som ett mål. Om pengarna betraktas som ett mål kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet alltför komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

 

Min bestämda uppfattning är att universitetets uppgift är att använda de medel som samhället investerar i forskning och högre utbildning för att skapa förutsättningar för studier och forskning, vilket ligger i linje med både högskolelagen och yttrandefrihetsgrundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är klokt och önskvärt), men synen på vad som är högskolans uppdrag håller idag på att förändras, just eftersom den allmänna uppfattningen påverkas av kulturen. Min uppfattning är alltså en bland många, och jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen kontrollerar kulturen eller kunskapen. Problemet är att just den insikten är dåligt utvecklad och spridd i samhället, vilket gör det svårt att diskutera den här typen av frågor på ett akademiskt sätt.

 

För inte särskilt länge sedan värderades högskolans så kallade tredje uppgift mycket högre än idag när fokus läggs mer på samverkan. Man kan se på kunskapsspridning och samverkan på olika sätt, och jag tycker mig se en tydlig betydelseglidning här, som blir särskilt tydlig i synen på och arbetet med uppdragsutbildning vid landets högskolor och universitet. Jag har egentligen inga problem med att ett universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer, särskilt inte om det handlar om samverkan eller är ett led i det livslånga lärandet. Det strider heller inte mot lagen, men det är en avgörande skillnad om högskolan säljer utbildningar som annars ges kostnadsfritt för att tjäna pengar, och att göra det som ett led i strävan efter att investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap i samhället på bästa sätt. Om högskolor börjar kränga kurser till högstbjudande finns en uppenbar risk att kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande. 

 

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukar säga att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället, men idag är känslan snarare att många journalister undviker att granska makten, eller i alla fall att det anses viktigare att publicera avslöjanden som får så mycket uppmärksamhet som möjligt, eftersom det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare.

 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Därför är det så viktigt att uppmärksamma och påminna sig om att vi inte får den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi skapar förutsättningar för, alltså det samhälle vi förtjänar.