lördag 26 september 2020

Lika som bär: Hö-hö-högern och Mao

Kunskapssamhället vittrar allt snabbare sönder, det löses upp inifrån som en konsekvens av en lång rad politiska och sociala beslut. Föräldrarna premierar valfrihet och anser det viktigare att försvara rätten att välja bort skolor där det finns barn som man inte vill att ens egna ska beblandas med. Och politikerna sätter företagens vinstintresse före kunskapen, vilket gjort att vi fått en beklaglig betygsinflation som föröder högskolans möjligheter att främja lärande och försvara kunskapen. Problemet är att kunskapen bara kan försvaras av människor som förstår vad vetenskap är och hur forskning fungerar, och som respekterar de akademiska värden som kan betraktas som ett ovärderligt kulturarv.

Vi lever allt tydligare i ett åsiktssamhälle. Olof Palme sa att politik är att vilja, och det stämmer; men devisen fungerar ENDAST där och när kunskapen också respekteras. Idag har hö-hö-högern upphöjt ideologin till sanning, vilket gör att man agerar precis som Stalin. Fast detta bryr man sig inte om eftersom man har bestämt sig för att kunskapen om historien inte gäller; bara den kunskap som bekräftar det man redan "vet" accepteras som sanning. Forskare som kommer fram till saker som går på tvärs mot partilinjen anklagas för att vara vänster och journalister som ställer kritiska frågor utsätts för hot av hatsvansen som agerar tankepolis. 

Byt ut Mao, Stora språnget och kulturrevolutionen med dagens högerpopulister, deras önsketänkande om att man kan få mer genom att investera mindre och försöken att indoktrinera befolkningen att tänka rätt genom att sprida alternativa fakta via sociala nätverk. Likheterna nedan är skrämmande, men okunskapen om dem bland folkets bred lager är ännu värre. 

Den stora proletära kulturrevolutionen 1966-76 igångsattes av Mao Zedong då han förlorat en hel del av sitt inflytande på grund av misslyckandet med kampanjen Stora språnget framåt (se Historien > Stora språnget). Andra ledare, såsom Kinas president, Liu Shaoqi, och kommunistpartiets generalsekreterare, Deng Xiaoping, var på väg att ta över. De var mer praktiska än ideologiska i jämförelse med Mao och såg mer till resultatet. Som Deng Xiaoping sa ”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss”.  
Kulturrevolutionen var en maktkamp men också ett uttryck för Maos inställning att en socialistisk revolution inte bara måste förändra ägarförhållandena utan också folks tänkande. Därför sågs kulturrevolutionen som ett sätt att ”skola massorna” och samtidigt rensa ut opålitliga personer ur partiet och statsapparaten. Opålitliga var alla som misstänktes för att hysa gamla borgerliga värderingar eller visade tendenser att kompromissa med de renläriga marxist-leninistiska doktrinerna, så som hänt i Sovjetunionen efter Stalins död.  
Det var inte fråga om en utbildningskampanj för att människor skulle lära sig att tänka själva utan en indoktrinering i det rätta sättet att tänka, det vill säga i Mao Zedongs sätt. I augusti 1966 deklarerade till exempel kommunistpartiets centralkommitté att man skulle använda sig av ”väggtidningar med stora skrivtecken” för att massorna skulle få klarhet i de korrekta åsikterna och kritisera de felaktiga. 
Stalinismen ledde till miljontals människors död, liksom Maos politik. Båda var lika kunskapsförnekande som dagens hö-hö-höger. Det är inte ideologin som är problemet utan bristen på lyhördhet för dess konsekvenser och avsaknaden av respekt för kunskapen. Problemet är att dumheten och arrogansen övertrumfar kunskapen och visheten alla dagar i veckan. Ett samhälle som bygger mer på ideologi än på kunskap kommer förr eller senare att gå under. En sådan utveckling slutar alltid, förr eller senare i katastrof eftersom den som inte valt att ignorera kunskapen saknar verktyg att förstå verkligheten, som förr eller senare ALLTD kommer ikapp och övertrumfar även ideologerna. Ju hårdare de håller fast vid sin politiska övertygelse desto större blir katastrofen. Det är ingen åsikt, det är så verkligheten fungerar och först när våra folkvalda ledare accepterar det kan vi börja hoppas på en vändning.

fredag 25 september 2020

Ännu en text om en mer samtalande akademi

Debatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen, vilket gör det angeläget att reflektera över alternativ till det sättet att mötas och utveckla kunskaper. Samtalet kanske inte fungerar som alternativ till debatten i alla lägen, men det borde övervägas oftare som ett komplement. Speciellt om det är samhällsfrågor eller kultur man vill undersöka. Samtalet är ett alternativt sätt att nå kunskap om världen och borde självklart ingå i den akademiska verktygslådan. Vad är syftet med högre utbildning, forskning och samhällsbyggnad? Är det att ge människor möjlighet att tjäna pengar, göra karriär och skaffa sig makt i första hand, eller är det att säkra samhällets långsiktiga överlevnad? Jag menar att det är det senare som utbildning och forskning handlar om. Jag skriver denna bok för att jag oroas över hur akademin utvecklas, över vad som premieras i samhället och hur synen på kunskap allt mer kommit att snävas in. Jag vill se mycket mer av bildningsfokus, inte bara i akademin utan i samhället som helhet. Kulturforskningen får allt svårare att utvecklas och dess röst i det offentliga riskerar allt mer att försvinna när kraven på effektivitet och direkt ekonomisk avkastning blir allt tydligare.

Höjdpunkten i den högre utbildningen, själva kronan på verket, är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Respondenten svarar på frågorna som ställs av opponenten och betygsnämndens beslut är enhälligt och definitivt. Disputation, brukar man säga, betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Disputationsakten utvecklas inte sällan en debatt istället för ett samtal. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling, istället för den text som föreligger och skall utsättas för granskning. Disputationen används vid sådana tillfällen mer för maktutövning än för utveckling av kunskap, för att tvinga respondenten erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten excellerar ibland i sitt ämne, med sina kunskaper och driver sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet, för att debattera. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete. När disputationen utvecklar sig till ett lärt samtal är alla vinnare och även publiken lär sig något. Så borde det alltid vara, men är det tyvärr sällan.

Opponentens uppdrag skulle kunna omformuleras och tydligare inriktas mot att leda ett lärt samtal om olika aspekter av och ingångar till den text som betygsnämnden är satta att bedöma. Organisatoriskt är det inte opponentens uppgift att betygsätta innehållet, denne ska hjälpa betygsnämnden att bilda sig en uppfattning om arbetets förtjänster och svagheter och doktorsaspirantens vetenskapliga kvaliteter. Disputationer borde, logiskt sett vara mycket mer samtalsinriktade än de är. Eftersom uppdraget inte handlar om att bedöma borde genomgången av texten som ska belysas inte läggas upp som en anklagelseakt där respondenten tvingas in i försvarsställning, vilket låser tanken och stänger in kunskapen, bygger murar och hindar intellektuellt utbyte. Disputationer borde vara mer konstruktiva och samtalande samt handla mer om styrkorna och svagheterna. Fokus borde vara på innehållet. Disputationer skulle kunna ses som ett tillfälle för alla i salen att lära. Både respondenten, opponenten, handledarna och åhörarna kan lära sig något om det samtalas mer och stämningen i rummet blir inte lika laddad. Ett konstruktivt samtalsklimat öppnar upp tanken och främjar reflektion och utbyte.

Människan har en väl utvecklad förmåga till logiskt och abstrakt tänkande, men viktigare för hur det kulturella klimatet utvecklas, för sammanhanget där människor finns och verkar, för kontexten där levt liv utspelar sig, är affektioner och makt. Logiken kan på sin höjd fungera som murbruk mellan stenarna, men det som skapar och upprätthåller reglerna som får verkligt genomslag är affekter och makt. Tyvärr glöms detta väldigt ofta bort, särskilt i situationer där/när det inte är av nöden tvunget att medvetandegöra kunskapen. Plötsligt befinner man sig indragen i en debatt, och ibland vet ingen av parterna hur man hamnade där, men väl där måste all uppmärksamhet riktas mot försvaret av det som försvaras kan. Debatten styrs ytterst sällan av logik. Där är affekter långt viktigare. Betydelsefullt att erkänna att det faktiskt ofta blir så i akademin, att makt och känslor styr över logiken som ofta aktiveras först i efterhand för att förklara resultatet. Om man verkligen vill förstå hur man kan arbeta med förändring går det inte att förneka detta. Det behöver inte nödvändigtvis uppfattas som kritik, utan är mer ett konstaterande, en iakttagelse av konsekvenser av mellanmänsklig samverkan. Akademisk kultur styrs med andra ord lika mycket av slump som annan kultur, och den är lika mycket ett resultat av ömsesidig tillblivelse som resten av samhället. Akademin må vara byggd av elfenben, men den bebos av människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Om man verkligen vill förstå måste den kollektiva medvetenheten om slumpens roll öka.

Det blir sällan som man vill och önskar, oftare blir det som det blir, och så skapas konsensus och logiska förklaringar om det inträffades oundviklighet, i efterhand. För att hantera detta problem behövs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att uppmärksamma tendenser till kulturell drift i oönskad riktning. Makten behöver sällan omsorg och uppmuntran, den lever sitt eget liv och tenderar att växa när och där den får fäste. Makt föder makt, vilket inte är fallet med upplösande av maktordningar. Deleuze utgår i sitt tänkande generellt från att makt, kontroll och sammanhållande krafter inte behöver understödjas. Debatten (som är ett exempel på ett forum för kontroll och makt) är laddad med tillräckligt med agens och makt som det är. Om ingen gör ett aktivt val och uttryckligen organiserar kunskapsutbytet på annat sätt blir det debatt. Debatten är så att säga förvald i dagens akademi. Det är samtalandet som behöver stöd, uppmuntran och aktiv hjälp. Samtalet är ömtåligt och kräver kollektiv omsorg för att fungera. Så länge dessa sakernas tillstånd inte uppmärksammas och så länge inget görs för att förändra situationen kommer debattens defaultläge att vara ohotat. Vill vi ha och anser vi oss behöva annan kunskap än den naturvetenskapligt influerade. Söker vi kunskap om kultur, om det som är komplext och föränderligt, måste samtalet värnas mycket mer än idag. Om vi vill skapa ett balanserat kunskapsklimat där möjligheterna att lösa alla typer av problem optimerats räcker det inte med en väg, en metod, ett sätt att avgöra vad som bra och mindre bra kunskap. Den enda vägen leder alltid fel, i alla fall i en komplex värld som vår. Säkert finns det problem som löses bäst med hjälp av debatter, men kunskap om kultur och förståelse för förutsättningarna för förändring uppnås inte genom debatt. Samtalet är en väg som leder till en annan akademi, en mer samtalande akademisk miljö bättre lämpad för hållbar kunskapsproduktion. Samtalet bygger på en mer öppet sökande syn på både vetenskap och kunskap.

torsdag 24 september 2020

Det finns inga perfekta förhållanden för skrivande

Inget blir som man tänker sig. Förändringen av kulturen, samhället och tillvaron går nämligen inte att styra eller kontrollera. Livet drabbar en helt enkelt, på gott och på ont. Mina tio veckor av skrivande här under terminens första period, som i augusti såg så rena och fina ut i kalendern fylls oroväckande snabbt med olika saker, av en hel massa olika anledningar. I förrgår fick jag till exempel frågan om jag kunde täcka upp för en kollega som blivit hastigt sjuk. Och det gör jag naturligtvis, särskilt som vi kom fram till en deal jag kan leva med. Jag har egentligen inga problem med att det är och ser ut så här. Livet har lärt mig att det bara händer. Få saker kommer till en när det passar och det finns inga garantier för någonting, det måste man lära sig acceptera, annars blir man garanterat olycklig.

Det jag däremot har problem med är att dessa facts of life inte beaktas i det system för målstyrning och kvalitetskontroll som införts i den akademiska världen. Det som alla kloka människor vet är oundvikliga inslag i tillvaron betraktas av de mäktiga managementkonsulterna som undantag från de regler som ska följas till varje pris. Detta sätt att tänka gör att den som går in i väggen eller som av olika skäl inte producerar resultat enligt planen kommer att betraktas som ett problem, trots att problemet är att synen på hur verksamheten ska ledas inte anpassats efter verkligheten. Det går att leva i en drömvärld ett tag, det fungerar länge det fungerar, men förr eller senare tar det än ände med förskräckelse.

När det gick upp för mig hur snabbt skrivdagarna försvann fick jag först panik, men jag samlade ihop mig och fokuserade först på att acceptera faktum, sedan på att skaffa mig överblick och därefter på att rikta min uppmärksamhet på det som är här och nu. Hösten blir inte som jag tänkte, men jag tänker inte låta det hindra mig från att bli klar med mitt livsverk; det finns som sagt inga perfekta förhållanden för skrivande. När man väl skriver och får något gjort är det så bra det kan bli, och vardagen är fylld av sådana tillfällen. Jag tar en dag i sänder och inleder alltid med några timmars skrivande, det kan ingen ta ifrån mig eftersom det ändå alltid varit i arla morgonstund som jag får gjort mest. Resten av dagen är en bonus som ser till att inte inteckna för då blir jag bara besviken. Det är bättre att bli glatt överraskad eftersom det i sig är inspirerande.

onsdag 23 september 2020

Det förödande produktionstänkandet i akademin

Givet att högskolans uppdrag (fortfarande) är att skapa kunskap och främja lärande borde det inte vara så svårt som det faktiskt är att förvalta och försvara den högre utbildningens akademiska värden och intellektuella kvaliteter. Men det är svårt och det blir svårare och svårare för varje år. Den akademiska kulturen förändras (läs utarmas) snabbt när förpappringen eskalerar för varje år i takt med att kraven på kontroll och styrning ökar, vilket i kombination med allt tydligare krav på effektivisering (som tvingas fram för att förhindra att kvaliteten blir lidande när högskolan inte får full täckning för verksamhetens kostnadsökningar) leder till att tiden som finns för att utföra arbetet hela tiden minskar. Paradoxalt nog är det så att ju mer och bättre kunskaper jag i kraft av intresse, ålder och erfarenhet skaffar mig om ämnena jag undervisar och forskar om desto mindre användning får jag av dem i vardagen som lektor.

Det kollektiva minnet av hur det var tidigare, när kunskapen faktiskt stod i centrum för universitetens verksamhet och det fanns tid att tänka tankar till slut, vilket är ett krav för att utveckla ny kunskap, främja intellektuella förmågor och upprätthålla akademiska värden. Jag närmar mig med stormsteg den äldre delen av den akademiska arbetsstyrkan och detta gör att jag tillhör en krympande skara medarbetare som faktiskt har egna minnen och förstahandserfarenheter av hur det var före New Public Management infördes och förutsättningarna förändrades radikalt. Skillnaden är stor och den växer för varje år dels på grund av att äldre akademiker går i pension, dels eftersom alla idag förväntas producera MÄT- och KONTROLLERBARA resultat; alltså nyckeltal.

Jag kämpar och kommer aldrig att ge upp kampen för kunskapen och värdet av de intellektuella förmågor som är förutsättningen för att akademin även i framtiden ska kunna vara AKADEMISK. Försvaret av kunskapen blir frustrerande nog allt mer en kamp mot väderkvarnar och jag (och andra som tänker och agerar på liknande sätt) uppfattas också allt mer som riddaren av den sorgliga skepnaden, som en patetisk bakåtsträvare; trots att det är den akademiska kulturen (mitt forskningsämne) som förändrats, inte kunskapen och verkligheten. Känslan av att vara till besvär, trots att jag kan och vet och högskolans uppdrag dessutom inte förändrats, är absurd och overklig. Det är svårt nog i sig att utveckla ny kunskap, och att tvingas göra det i ett kulturellt klimat där förståelsen för vad som krävs för att nå akademisk kvalitet i arbetet blir allt sämre gör det närmast oöverstigligt svårt. 

Problemen är inte isolerade till högskolan, hela utbildningssystemet och samhället som helhet är drabbat, vilket bidrar till svårigheten att sprida insikt om problemen. Betygsinflationen i grundskolan leder till att studenternas förkunskaper utarmas för varje år, och högskolan håller som sagt på att bli en maskin som allt mer effektivt producerar resultat som på pappret ser ut att vara akademiskt men som i praktiken bara är en lek med siffror. Om inte organisationsforskaren Mats Alvesson lanserat begreppet TOMHETENS TRIUMF hade jag mycket väl kunnat förlora förståndet, och vore det inte för att jag bryr mig så mycket om kunskapen och dess värde skulle jag kunna skratta åt eländet, men det var de facto för kunskapens skull och för möjligheten att utveckla min intellektuella förmåga som jag sökte mig till högskolan, inte för att producera resultat som bara betyder något i en meningslös konkurrens med andra högskolor om pengar och prestige.

Jag skriver av min min frustration, men det som håller på att hända med Utbildningssverige tär mer på mig än jag orkar erkänna. Sedan dag ett på universitetet har jag känt att jag är på precis rätt plats och jag ser det som ett stort privilegium att få möjlighet att arbeta med undervisning och forskning, och verkligheten har som sagt inte förändrats och det har heller inte förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling; därför borde jag känna mig mer hemma i akademin för varje år som går. Under mina första 20 år var det också så det kändes, men under se senaste tio åren har jag känt mig allt mer alienerad i takt med att mina kunskaper, erfarenheter och omsorgen jag visar för verksamhetens akademiska kvaliteter i vardagen och av organisationen betraktas som ett problem eftersom det går på tvärs med den managementkultur som vuxit fram på högskolan. 

tisdag 22 september 2020

Boken som medium för förmedling av kunskap

Jag arbetar i dessa dagar intensivt med manuset till boken om mellanrummen, som jag blir allt mer övertygad om kommer att bli klar här under hösten. Vad som händer sedan är bortom min kontroll, men jag vill ge mig själv en ärlig chans och därför valde jag att arbeta på boken istället för att blogga. Fast det finns ju ingen motsättning, så håll till godo med ännu ett avsnitt från inledningen:

Kunskapen som kulturforskningen genererar kan och får inte låsas in eller göras svårtillgänglig för den allmänhet som resultaten ytterst berör, den behöver spridas bland människor och omsättas i handling ute i samhället, eftersom det bara är där som det går att avgöra kunskapens relevans och värde. Analyserna, tolkningarna och berättelserna som kulturforskningen resulterar i behöver därför presenteras på ett sådant sätt att texten engagerar och får läsaren att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt, eftersom det ökar chansen att tankarna når ut till den breda allmänhet som genom att leva sina liv i vardagen, fullt upptagna med annat, bidrar till upprätthållandet och förändringen av kulturen och samhället. Utan interaktion med omgivningen kan ingen vital vetenskap, särskilt inte om kultur, växa fram. Boken skapar helt andra förutsättningar för det än den idag helt dominerande formen för kommunikation mellan forskare och allmänhet: artiklar publicerade på engelska i internationella, högt rankade journaler. Det är minst sagt olyckligt att okritiskt och i avsaknad av reflektion över vilka värden som går förlorade anpassa sig till nyordningen bara för att artiklar är meriterande. Mitt val av boken som medium är både ett försök att nå ut till allmänheten och en markering. Att skriva böcker är ett sätt att bjuda motstånd mot försöken att tvinga in kunskapen i en rigid form som bygger mer på föreställningar om kunskap (önsketänkande) än om verkligt vetande (användbar kunskap), vilket riskerar leda till en avakademisering av vetenskapen (jfr Rider & Jörnesten (red.) 2007). Olyckligt nog är det viktiga idag inte vad man skriver, utan var man publicerar sig, hur många artiklar man står som (förste)författare till och hur ofta artiklarna citeras (samt hur mycket pengar man drar in). Beslutet att bara räkna en enda standardiserad publiceringsform som vetenskapligt meriterande bygger på kulturellt skapade argument och föränderliga preferenser, samt på föreställningen om att det bara finns ett enda sätt att bedriva vetenskap, vilket är förödande för utvecklingen av en intellektuellt stimulerande och levande akademi. Den bästa vägen från okunskap till insikt om kultur, är inte den rakaste och mest effektiva. I en komplex och snabbt föränderlig värld är det i mindre grad snabba och koncisa svar som behövs; breda kunskaper och kritisk analys är långt viktigare (Epstein 2019, Soyer & Hogarth 2020). Värnandet av boken handlar inte om nostalgi utan om att rädda något värdefullt som håller på att sköljas bort av den allt annat än eftertänksamma våg av digitalisering som sköljer över samhället.

Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. I en bok finns det plats för fördjupning och där förväntar sig också läsaren att författaren vänder och vrider på påståendena. Boken har med andra ord längre bäst-före-datum än artiklar som skrivs för att vara först med det senaste. Den kan härbärgera det överflöd som är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för det som är komplext och föränderligt, medan artikeln är skapad för effektiv och målfokuserad spridning av fakta. Gör vi oss av med boken går en massa värden förlorade och risken är att dessa saknas först när förlusten är ett faktum och det är för sent att göra något åt saken. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den är också själva sinnebilden för bildning. Att skriva och läsa böcker är en kulturgärning eftersom handlingen utgör ett led i en kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och binder – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och kopierade ord och tankar för hand från ett pergament till ett annat. Boken ser jag som en mångfald och ett slags mellanrum som förenar författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, tryckeriarbetare och personalen i bokhandeln och biblioteken samt läsaren. Böcker har ett värde såväl innan, under som efter att de lästs och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. Ljudet av ryggen som knakar när den öppnas och prasslet som uppstår när bladen vänds fyller mig med förväntan och glädje. Känslan av tyngden i handen och bilden på framsidan väcker förundran. Ett vackert typsnitt och en fin layout bidrar till känslan, och ett målande och rikt varierat språk förstärker upplevelsen. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger mig en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i, se fram emot och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera andra människors ord och tankar. Det kanske framstår som effektivt att söka information på nätet eller läsa (sammanfattningar av) artiklar, men det är inte så man utvecklar kunskap och intellektuell förmåga. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet –går något essentiellt mänskligt förlorat.

I mitt intellektuella liv finns en vattendelare, ett före och ett efter. En bok har kommit att bli viktigare än alla andra: Mille plateause, eller som den heter i versionen jag läst, A Thousand Plateaus, som sedan 2015 finns i svensk översättning: Tusen platåer, skriven av de franska filosoferna Giles Deleuze och Félix Guattari. Länge stod den där boken oläst i bokhyllan hemma. Jag köpte den 2002 när vi fick pengar över i ett projekt. Jag hade hört talas om Deleuze, men ännu inte läst något. Sedan kom livet emellan och slutförandet av avhandlingen upptog all min tid, men det var ändå något med just den boken som fick mig att aldrig glömma den. Läsa den vågade jag inte. Mitt vacklande akademiska självförtroende höll mig tillbaka. Under hösten 2007 hörde jag talas om att det skulle anordnas en seminarieserie på Göteborgs Universitet om just Tusen platåer och jag anmälde mig. Sedan började jag läsa. I princip varje helg ägnades åt läsning och jag tog mig igenom hela boken innan seminariet inleddes i januari 2008. Och även om jag inte fattade särskilt mycket och trots att jag saknade övertygelse om att jag kunde tillföra samtalet något, bestämde jag mig för att inte sitta tyst. Jag tvingade mig att sätta ord på mina tankar om innehållet. Sedan var det som det lossnade och bokens innehåll och bärande tankar öppnades upp för mig. Vi träffades en gång varannan vecka och diskuterade ett avsnitt åt gången, tio träffar under våren och tio under hösten. Ibland kom jag till seminariet dränerad på kraft, men jag lämnade det alltid fylld av energi. För varje läsning hittade jag nya ingångar, nya förståelser. Och i samtalen med övriga seminariedeltagare växte inte bara förståelsen för bokens innehåll och filosofins möjligheter utan även mitt eget intellektuella självförtroende. Tusen platåer är en bok att mötas kring, inspireras av samt använda och bygga vidare på, eller ett slags prisma att betrakta världen genom, vilket denna bok också strävar efter att vara.

måndag 21 september 2020

Politiker ska undanröja grunden för oron, inte ta den på allvar

När Franklin D Roosevelt svors in som USAs 32e president, 1933, mitt under en av historiens största kriser, inledde han sin programförklaringen med följande ord.
So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is... fear itself — nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance. In every dark hour of our national life a leadership of frankness and of vigor has met with that understanding and support of the people themselves which is essential to victory. And I am convinced that you will again give that support to leadership in these critical days.

Roosevelt lyckades få få fart på ekonomin genom att investera i långsiktiga samhällsbyggande projekt och enade folket med sin new deal. Han visade vägen och tog ansvar både under inledningen till sin tid som president och under avslutningen när han ledde USA genom Andra världskriget. När Donald Trump säger att han vill göra USA great again är det den här tiden han drömmer om, men han visar i ord och handling att han inte har förstått någonting. Han agerar tvärtemot Roosevelt genom att underblåsa människors rädsla och han gör inget för att underminera grunden för den. Han lyssnar på folkets oro och bygger murar samt skyller landets växande problem på etniska minoriteter, kritiskt granskande medier och forskare. Hans politik söndrar och utsätter demokratin för påfrestningar som den varken är skapad för eller klarar av att stå emot.

Även här hemma agerar allt fler politiker på samma sätt genom att tävla om vem som tar befolkningens oro på störst allvar. Det anses vara ett legitimt sätt att bygga förtroende, men det är inte så det fungerar, vilket Roosevelt visste. Politiker som når framgångar genom att adressera folks rädsla istället för att söka mandat för en politik som undanröjer grunden för oron genom att investera i samhällsbyggande åtgärder måste fortsätta underblåsa oron, annars förlorar de makt och inflytande. Och det är här vi är idag. Samhällsdebatten handlar följaktligen om PROBLEMEN i samhället och om alla HOT som går att identifiera. Under våren fokuserades på Corona, vilket under några veckor i mars paradoxalt nog enade landet och fick journalisterna att fokusera på kunskapen, men sedan återgick allt till det "normala" igen. Nu utsätts ansvariga ministrar och myndighetspersoner för närmast inkvisitoriska utfrågningar rörande politiken som förs. 

Landet styrs inte av regeringen utan av oppositionsindignation och alla förslag som läggs fram möts med mantrat: För lite, för sent. Moderaterna går oroväckande nog så långt i sina försök att framstå som ansvarsfulla att man presenterar ett förslag som skulle urholka rättssäkerheten för att möta hotet mot gänkriminaliteten som man under lång tid hamrat in i folks medvetande. Det är tveklöst en kraftfull åtgärd, men den om om något banar väg för framväxten av det klanvälde som högeroppositionen varnar för. SD har sedan starten varnat för diffusa hot kopplat till en icke existerande massinvandring, vilket nu blivit en sanning som även seriösa partier måste förhålla sig till. Det är så oron fungerar och det är därför den är så farlig; den vänder oss medborgare mot varandra och splittrar vårt samhälle, vilket gör att oron ökar och kraven på drakoniska åtgärder eskalerar. Fortsätter vi på den inslagna vägen kan det bara sluta med katastrof eftersom det leder till att vi förr eller senare fastnar i en förlamande fruktan som är förödande för allt vad tänkande och klokhet heter.

Vad Sverige, USA och världen behöver är politiker som fokuserar på att bygga hållbara samhällen genom att minska klyftorna i samhället, både de ekonomiska och de sociala. Ingen blir tryggare av att politiker är hårda mot kriminella, det leder bara till att de kriminella blir mer desperata, vilket i sin tur gör alla oss andra mer otrygga. Sänkt skatt leder till ökade klyftor, sämre vård och kris i skolan, vilket i sin tur leder till mer oro som underblåses av hårdare straff. Vi sitter fast i en ond cirkel som bara kan brytas genom att politikerna omgående upphör ta hänsyn till människors oro och istället börjar utforma en politik som undanröjer grunden för oron. Detta är inte en vänstertanke, det finns gott om såväl höger- som vänsterorienterade lösningar som leder till att samhället läker sina sår istället för att peta i dem.

söndag 20 september 2020

Lika som bär: Politiker och kvacksalvare

Fortsätter på samma tanke som igår genom att reflektera över ett liknande problem rörande dagens politiska klimat. Gängkriminalitet och klanstrukturer är på allas läppar i dessa dagar. Jag vill se det som ett symptom på en underliggande sjukdom, inte som en sjukdom i sig. Det är ett komplext problem där det är enkelt att finna korrelationer men ohyggligt svårt att peka på kausalitet. Lösningen handlar därför inte om att endast rikta åtgärder mot gängmedlemmarna (även om det givetvis också behövs sådana insatser), utan om att skapa ett annat samhälle där fler ser värdet med att sköta sig.

Populisterna söker enkla lösningar och letar syndabockar och skyller problemen på invandringen. De ser gängkriminaliteten som en egen sjukdom och betraktar sig själva som läkare vilka ordinerar den bästa medicinen: Hårdare straff och möjlighet att utvisa människor på grund av misstanke. De söker alltså mandat för att lösa ett problem som de själva definierat med en medicin de som de själva kokat ihop själva och som de säljer med mördande reklam och tvivelaktiga metoder. Precis som kvacksalvarna som kränger sina produkter på nätet eller via telemarketing.

Liksom kvacksalvarna lutar sig populisterna mot pseudovetenskap och överdriver både problemen och lösningarnas undergörande verkan. Och allt fler köper budskapet, och även retoriken som går ut på att antingen är du med oss eller mot oss, vilket gör att alla som resonerar med stöd i kunskap och riktar berättigad, vetenskapligt grundad kritik, mot såväl populisternas problembeskrivning som deras "lösningar" målas upp som fienden (som ska förgöras).

Den sjukdom som tar sig uttryck, bland annat i gängkriminalitet är spridd i HELA samhället, den är INTE isolerad till förorten. Det är en diffus och svårbotad sjukdom som måste angripas vid själva roten eftersom det bara är där den kan botas. Tillfrisknandet tar också tid och det existerar ingen mirakelmedicin. Med andra ord är populismen ett minst lika allvarligt symptom på sjudomen som gängkriminaliteten och övertygelsen om att det finns enkla lösningar på komplexa problem är också del av sjukdomen; inte lösningen.

Vill man VERKLIGEN lösa problemen kan man alltså lyssna på politiker som tänker och agerar som läkare, inte på politiker som agerar kvacksalvare.