Allt tal om frihet handlar inte om frihet

De senaste dagarna har bjudit på en hisnande mental berg-och-dalbane-resa. Veckan inleddes med känslan av att golvet drogs undan från mina fötter, sen pendlade jag några dagar mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan nu vila i känslan av att ha bottnat och jag ser ljuset i tunneln och tror på framtiden igen. Jag förklarar hur och varför längre ner i den här texten som handlar om lite olika saker. Det finns så mycket jag vill säga. Frihet är dock den röda tråden. 

Jag börjar i politiken som jag på senare år upplever som ett allt mer påträngande och uppfordrande inslag i vardagen. Våra folkvalda bevakar sina marknadsandelar genom att alltid vara på offensiven. Jag är redan trött på valrörelsen och dess fraser som upprepas in absurdum. Ett slagord som dykt upp på senare tid är den farliga vänstersväng som Tidölaget varnar för, om de inte får mandat att styra landet med järnhand i fyra år till. Paradoxalt nog söker till och med Liberalerna mandat för att förhindra friheten för invandrare, fattiga, sjuka och arbetslösa. Genom att varna för: EN FARLIG VÄNSTERSVÄNG antar jag att man vill mana fram bilden ett slags Sovjetkommunism som inget parti med potential att vinna valet försvarar och som därför helt saknar förankring i verkligheten.

För att ge perspektiv på vänsterns påstådda hot mot friheten vill jag påminna om en av Björn Afzelius texter, som ingen (i alla fall ingen som minns honom) skulle säga stod till höger i politiken. Låt oss titta på vad han skrev om frihet:

Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna

Som fåglarna, som blommorna på marken 

Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon

Mina skuldror, mina händer och mitt hjärta 

Friheten är ditt vackra namn 

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder, freden är din syster

Kampen är din fader, framtiden ditt ansvar

Om detta är beskrivningen av en farlig vänstersväng, vem vid sina sinnes fulla bruk skulle då vilja hålla till höger? USA var en gång The Land of the Free. Idag? Not so much. Viljan att kontrollera narrativet så att man kan säga en sak och göra en annan samtidigt som man skyller alla problematiska konsekvenser av besluten man tar på någon annan, är idag en tydlig trend, inte bara i politiken. 

Problematiskt nog vill varken aktieägare eller konsumenter veta hur det ser ut och fungerar egentligen. Och eftersom både väljare och kunder idag ser sig som lojala anhängare – till partierna de röstar på och företagen som producerar sakerna de omger sig med och tjänsterna de utnyttjar – kommer all kritik, även den som lyfts av forskare, att betraktas som ett hot som till varje pris måste undanröjas. I ett sådant kulturellt klimat blir frihet i praktiken ett lustigt ord som betyder ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristofferssons text till låten som Janis Joplin gjorde en klassisk inspelning av.

När jag samlade material till min avhandling satt jag många timmar i olika lastbilshytter här i Sverige och nere på kontinenten. Nästan alla förare jag träffade talade om friheten de kände ute på vägarna, och jag förstod intuitivt vad de menade. Även om vi satt på samma ställe och knappt lämnade hytten kände jag mig paradoxalt nog också fri när landskapet flimrade förbi utanför rutan. Jag tolkade den där friheten i klasstermer och utgick delvis från mina egna upplevelser från bageriet. Friheten handlade om att slippa vara övervakad, vilket förarna inte var då. Idag kan deras chefer följa lastbilens rörelse i realtid och det skulle vara intressant att återvända till den där miljön för att se om yrket fortfarande förknippas med frihet.

Även den akademiska världen har förändrats. När jag sa upp mig från bageriet och började studera upplevde jag en berusande känsla av frihet som höll i sig även när jag anställdes som lektor och ända fram till någon gång i skiftet mellan 2010- och 2020-talet. Under pandemin kände jag mig relativt fri, men när jag kom tillbaka var det som akademin hade förändrats i grunden. Och åren mellan 2022 och och 2024, fram till dess att jag kallades till det där mötet där jag blev uppsagd kände jag mig på många sätt mer instängd och ofri än när jag arbetade som bagare och var bunden vid bakbordet hela arbetsdagen. Därför tog jag strid för den akademiska friheten, och förlorade. 

I förra numret av tidningen Universitetsläraren fanns en debattartikel, författad av Björns Brorström och Rolf Solli, som handlade om akademisk frihet. Rubriken är: Vill våra politiker verkligen ha frihet? Och artikeln inleds med följande reflektion över rådande läge.

Ledande politiker bekräftar i debatt och inlägg alltid betydelsen av akademisk frihet. De uttalar sig positivt om förändringar som skulle stödja en ökad autonomi för lärosätena. Dessvärre har dock politiken på punkt efter punkt under de senaste decennierna visat att vikten av att tydliggöra och öka den akademiska friheten bara är vackert prat. Förslag som lyfts fram i utredningar med syfte att stärka autonomin för universitet och högskolor har negligerats. Märkliga interventioner har gjorts av regeringen: förkortade mandatperioder för styrelserna, detaljreglering av utbildningar och uppdrag till universitet som inte ingår i lärosätenas kärnuppdrag. Ser vi till vad den nuvarande regeringen faktiskt gör handlar det om ökad styrning, inget annat.

Inte minst eftersom jag själv tvingats offra en hel del för den akademiska friheten håller jag naturligtvis med Brorström och Solli om problembeskrivningen. Dagens politiker vill helt uppenbart – vilket jag skrev om i min förra bloggpost – ge sken av att man är för allt som uppfattas vara positivt. Och få saker är högre värderade och mer eftertraktade än just frihet. Tyvärr verkar en oroväckande stor andel av väljarna inte vilja, orka eller kunna se igenom retoriken. Jag är således rädd att det ligger en hel del i debattörernas analys av orsaken till att friheten idag kringskärs allt mer, inte bara i högskolevärlden. Den utveckling vi ser idag, på allt fler områden och i samhället som helhet, där friheten successivt försvinner och allt mer uppfattas som ett hot mot säkerheten, är djupt oroande. 

En tredje förklaring, och nu börjar det bli obehagligt, är att akademisk frihet helt enkelt inte är önskvärd. Det finns poäng med att styra verksamheten vid universitet och högskolor så att forskning och utbildning inte stör politiska intentioner och strävan efter att bli omvald. Det händer ju som bekant förfärliga saker runt om i världen i försök att styra verksamheten inom universitet och högskolor. Men det finns oroväckande tendenser även i Sverige. Klimatministerns frånvaro vid sitt eget klimatråds årsrapportering illustrerar en oroande ovilja att möta och lyssna på vetenskapen.

Den akademiska friheten är en förutsättning för kunskapen som demokratin och det öppna samhället i sin tur är beroende av. Det som händer på högskolan är alltså inte en angelägenhet enbart för de som verkar inom den sektorn. Frihet är liksom autenticitet en typ av ord eller begrepp som liknar det fenomen eller den företeelse som jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att studera och forska om; kultur. Det är en typ av kvalitet som är mångtydig och därför till sin natur vag. Varken frihet, autenticitet, kultur eller akademisk kvalitet går att kontrollera. Och den som, liksom jag gjorde i min bok En svanesång för universitetet, tar frågan om akademisk frihet och akademisk kvalitet på allvar och försvarar ordens andemening, riskerar i ett samhälle och kulturellt klimat där intresset för ord och begrepps definitioner att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Att vi bara låter det ske är djupt obehagligt och mycket oroande. Just den aspekten av ämnet tycker jag är sorgligt att Brorström och Solli inte verkar förstå eller i alla fall inte tar på det allvar som jag menar att frågan om hoten mot friheten kräver.

Oavsett hur situationen sett ut tidigare så kan forskare och lärare inte längre ta sin frihet att välja forskningsfrågor och undervisningsmetoder för given. Det krävs insikt om hoten och ett aktivt engagemang på två fronter.

Det ena är att engagera sig i frågan om vikten av självständighet för lärosätena och för lärare och forskare. Det handlar om att argumentera för och påvisa betydelsen av en oberoende röst i samhällsdebatten och om att värna fakta.

Det andra är att vara aktiv i samhällsdebatten, lägga fram fakta och ge olika perspektiv på utveckling och tillstånd. Lägg undan arbetet med de vetenskapliga artiklarna för en stund och prioritera aktuella samhälleliga frågor där du kan ge ett bidrag. Lärare och forskare som syns och hörs är viktiga för att skapa ett bredare engagemang. Viktigare än ledningarnas upprepade krav på skyddsstängsel och organisationsutredningar.

Det är så vi kan bygga en levande akademisk frihet som består.

Jag menar att författarna med sitt sätt att resonera visar prov på bristande förståelse för de vidare konsekvenserna av minskad akademisk frihet. Som organisationsforskare borde de se och förstå att NPM och högskolornas ledningar inte självklart är varma vänner och ivriga försvarare av den akademiska frihet som utgör förutsättningen för all forskning med kunskap som mål. Priset jag fått betala för att jag försvarade forskarens frihet att följa Högskolelagens paragraf 6, visar att i alla fall mina chefers syn på frihet inte handlar om att forskarna på Högskolan Väst själva ska få välja syfte, metod och publiceringssätt. Friheten som cheferna försvarar är högskoleledningarnas frihet att styra verksamheten utan direktiv från politiken, vilket är något helt annat. Forskare som måste följa prefekternas och rektorernas order och som tvingas fokusera på ledningens produktionsmål (mer pengar och fler publikationer) är inte fria.

Friheten är på tillbakagång på samma sätt som demokratin och kunskapen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Ska vi kunna göra något åt saken är det nu vi måste agera. Och för att det ska vara möjligt att försvara friheten på riktigt kan och får ingen vara rädd för att förlora jobbet. Därför är den växande arbetslösheten en oerhört viktig fråga, som tragiskt nog inte ser ut att bli en valfråga. Eftersom de flesta i vårt land, än så länge har ett jobb, och dessutom uppfattar bensinpriset och framtida skattesänkningar som viktigare frågor än frihet och akademisk utbildning, kan politikerna utan att dra på sig kritik försämra förutsättningarna för den som kastats ut i arbetslöshet genom att upprepa orden: "Det ska löna sig att gå till jobbet".

Det största hotet mot min frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i snart 30 år, i tron att det är en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. Trots att det gått över en månad sedan jag anmälde mig till Arbetsförmedlingen och började söka efter en ny anställning har jag ännu inte fått helt klart för mig vad som gäller. Efter fem veckor fick jag min ansökan om a-kassa godkänd, men jag får vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar företaget som bisyssla, vilket jag haft sedan 2007 vid sidan av min heltidsanställning på universitetet. Jag har aldrig tjänat några stora pengar på verksamheten, men det har inneburit att jag lättare kunnat sprida kunskap till det omgivande samhället. För att inte riskera min försörjning får jag nu därför pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag, vilket känns sinnessjukt; inte minst med tanke att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Jag tvingas alltså "stapla bidrag" av etta regelverk skapat av politiker som hävdar att just det är vad de ska sätta stopp för om de får mandat att styra vårt land i fyra år till.

Det enda jag bad om i min ansökan om att få firman godkänd som bisyssla var att få fortsätta som tidigare, det vill säga kunna tacka jag till mindre inhopp och erbjudanden om att skriva recensioner och annat. Men det får jag alltså inte. "Lagen är tydlig", sa handläggaren som jag talade med. Det tyckte jag också, och därför var jag övertygad om att mitt företag uppfyllde kraven som står på a-kassans hemsida. Men så är det alltså inte. Lagens bokstav är tydlig, men det är handläggarna som har tolkningsföreträde och som bestämmer. Min frihet hänger alltså på en gren i skogen och jag känner mig livegen. För att inte bli galen av grubblerier läste jag på om vad som gäller. När jag googlade kom först den gamla lagen om arbetslöshetsförsäkring upp, alltså den som gällde fram till i höstas. Och där stod följande om vad som räknades som och tidigare gällde ifråga om bisyssla:

39 § Med bisyssla avses i denna lag sådant arbete i anställning eller näringsverksamhet som den sökande före arbetslöshetens inträde under minst tolv månader utfört vid sidan av sin heltidssysselsättning.

För att en anställning ska anses som bisyssla enligt första stycket, får inkomsten från anställningen under ramtiden i genomsnitt inte överstiga ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka. Lag (2010:445).

39 a § Vid beräkning av dagpenningbelopp enligt 38 a § ska hänsyn inte tas till sådan bisyssla som avses i 39 §. Detta gäller dock under förutsättning att bisysslan inte

1. utvidgas under arbetslösheten, och

2. hindrar personen från att ta ett lämpligt heltidsarbete.

Om inkomsten från bisysslan efter arbetslöshetens inträde överstiger ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka, ska hela det överskjutande beloppet dras av från dagpenningen.

Lag (2010:445).

Den där lagen har alltså ersatts med en helt ny lag, och i den har begreppet bisyssla raderats. På a-kassans hemsida går det dock fortfarande att ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag fick alltså avslag, med motiveringen att jag arbetat för lite i verksamheten under det senaste året. Detta gör att jag hamnat i ett moment 22 för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd på Högskolan Väst hade arbetsgivaren inte godkänt företaget som bisyssla. Även om politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet gäller det bara i debatterna med oppositionen och i partiernas marknadsföring. Som arbetslös är man livegen och ska tvingas till lydnad. Möjligheten att vara kreativ i sökandet efter en ny trygg försörjning har man gett handläggarna på a-kassan i uppdrag att till varje pris begränsa.

I den nya lagens skrivning räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid på en statlig myndighet sedan före millenieskiftet, och har drivit företaget som en bisyssla vid sidan av min huvudsakliga sysselsättning sedan 2007. Ansökan om att få företaget godkänt som bisyssla avslås med följande motivering och hänvisning till den nya lagen.

Ej godkänt företag/bisyssla

Beslut
Akademikernas a-kassa avslår din förfrågan om att få bedriva verksamhet i ditt företag under tiden du får a-kassa.

Motivering
Du har ett företag, Puer Aeternus, som vi inte kan bevilja som godkänt företag.

Du behöver styrka att du har arbetat i företag under minst 6 månader, samtidigt som du arbetat minst halvtid, inom ramtiden. Din ramtid är 1 februari 2025 till 31 januari 2026. Du har uppgett att under denna tid har du arbetat 2 månader i företaget. Vi bedömer därför att ditt företag är ett formellt företag. Läs mer om vad det innebär i informationsbrevet Företag utan verksamhet.

Bestämmelser
Enligt 2 kap. 11 § i lagen (2024:506) om arbetslöshetsersättning kan en sökande som är företagare få arbetslöshetsersättning om

1. näringsverksamheten har bedrivits under minst sex månader vid sidan av ett arbete som motsvarar minst 50 procent av heltid inom den ramtid som följer av 3 kap. 11-14 §§, 

2. inkomsten av förvärvsarbete från verksamheten inom ramtiden i genomsnitt per månad inte har överstigit en tolftedel av den sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor, och 

3. tiden i och inkomsterna från verksamheten inte utökas under arbetslösheten.

Den här skrivelsen är fylld av fel och obegripliga formuleringar, och lagtexten som man hänvisar till är mer än lovligt snårig. Det finns till exempel ingen lag om arbetslöshetsersättning, eller lagen som hänvisas till heter i alla fall inte så, den heter (2024:506) Lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är en petitess i sammanhanget, men jag är akademiker och vill bli korrekt bemött, särskilt när företrädare för staten använder sin makt för att göra mitt liv till ett helvete. Regeringen lovade att den nya lagen skulle vara bättre för oss som är beroende av a-kassan för sin försörjning, men om den gamla lagen hade gällt låter det i mina öron som att jag hade kunnat fortsätta bedriva verksamhet i företaget, som bisyssla, vilket hade ökat mina chanser att få en ny anställning som är i paritet med min utbildning och mina erfarenheter. 

Nu räknas jag istället som företagare, med min tidigare anställning som lektor som bisyssla!? Och enligt min tolkning av a-kassans regler för företagare förstår jag det som att man måste ha jobbat minst halvtid i FÖRETAGET vid sidan av en hel- eller halvtidstjänst, samtidigt som inkomsten "av förvärvsarbete från verksamheten" (vilket jag har svårt att förstå vad det betyder) inte får överstiga en en tolftedel av den sammanlagda inkomsten av det förvärvsarbete som man måste ha utfört för att vara kvalificerad för a-kassa. Även om texten bitvis är obegriplig framgår det med all önskvärd tydlighet att ingen akademiker som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning på högskolan kommer att få företaget godkänt som bisyssla av a-kassan. Det är jag inte säker på att alla akademiker vet och förstår.

På vilket sätt gynnas arbetslinjen av den nya lagens skrivningar, vilka i praktiken tvingar arbetslösa att "stapla bidrag"? Och varför står det på a-kassans hemsida att man kan ansöka om att få verksamheten godkänd som bisyssla när det i praktiken är omöjligt? Enda enledningen till att lagen skrivits så här, som jag kan komma på, är att man som arbetssökande med ekonomiskt stöd från a-kassan, ska tvingas in i livegenskap. På vilket sätt värnas skattebetalarnas intressen av att jag förhindras att, parallellt med Arbetsförmedlingens tvingande regler, fortsätter meritera mig och/eller utför enstaka uppgifter som skulle kunna leda till en anställning? Bestämmelserna är helt uppenbart skrivna som de är för att kringskära arbetslösas frihet. 

Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så och hindras dessutom att använda mina kunskaper och kompetenser för att skaffa mig en ny anställning. Därför nådde jag här i veckan ett slags botten. När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan som jag lojalt har betalt till i snart 30 gick upp för mig höll jag så när på att tappa tron på framtiden. Natten mellan måndag och tisdag kändes det som jag befann mig i fritt fall. Men så i onsdags, efter att jag räknat fram och tillbaka på olika scenarios beslutade jag mig för följande: Fram till SENAST (hittar jag ett jobb innan dess tar jag så klart det) den siste augusti kommer jag att följa kraven från Arbetsförmedlingen och a-kassan, men sedan ger jag dem fingret oavsett om jag hittat ett jobb eller ej. Till dess är det 111 arbetsdagar kvar, och från och med nu räknar jag ner. I början av september är jag helt fri och behöver aldrig mer dansa efter någon annans pipa. 

Det var inte så här jag trodde att mitt arbetsliv skulle sluta, men nu är det som det är. Priset jag får betala för att jag försvarade kunskapen och den akademiska friheten är att min pension blir längre, men eftersom jag arbetat heltid så pass många år och dessutom levt sparsamt klarar jag mig. Friheten är långt viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna genom att okritiskt följa min tidigare arbetsgivares oakademiska regler.

Ingen kan hindra mig från att studera här under arbetslösheten, så jag kommer att fylla tiden av väntan på friheten med att göra det jag gjorde när jag sa upp mig från bageriet i juni 1989 och började studera, först två år på Komvux och sedan sex år som student på grundnivå på universitetet och därefter lika många år som doktorand. Den tiden var den lyckligaste i mitt liv, i hög grad beroende på att jag ägde min tid och var fri, och jag hyser gott hopp om att kunna hitta tillbaka till den känslan här snart, när jag väl fått smälta besluten jag fått den här veckan.

Bristen på autenticitet i samhället påverkar oss alla

Vi lever i en värld där allt mer betyder allt mindre och en tid när yta och varumärken värderas högre än kunskap och åsikter som man bottnar i på riktigt och kan försvara med argument som man verkligen tror på. Idag är det helt meningslöst att intervjua ansvariga ministrar för antingen skyller de på oppositionen eller också upprepar de sina talepunkter in absurdum. Och sen kommer Mats Knutsson in och analyserar intervjun eller debatten på samma sätt som experterna i sportstudion analyserar det som hände i matchen. Utan att tveka eller rodna står regeringsföreträdare i TV och hävdar att de aldrig sagt det som alla nyss hörde att de sa. Allt det här är möjligt eftersom autenticitet inte längre är en kvalitet som det stora flertalet verkligen sätter värde på. När till och med sanningen och anständigheten anses vara en förhandlingsfråga har vi rört oss långt bort från det Sverige som jag växte upp i.

Bilden på Simona Mohamsson som kramar en obekväm Jimmie Åkesson säger allt om samtiden. I och med kovändningen några månader innan valet visar hon inte bara att partiet helt saknar kärnvärden, signalen till väljarna är dessutom att det inte finns någon anledning att rösta på L, vilket för övrigt gäller alla andra partier i Sverige idag som väljer att lägga sig nära SD för att vinna röster. Oavsett hur det går på "Liberalernas" landsmöte är liberalismen som politisk rörelse död i Sverige, samtidigt som Trumpismen – själva antitesen till autenticitet– är på stark frammarsch. 

Jag vet inte hur autentisk jag är själv, och det vore djupt olyckligt om vi började tävla om vem som är mest autentisk. Men jag vet att jag drivs av inre motivation och att jag alltid försvarat kunskapen. Det är en viktig anledning till att jag så snabbt kunnat hitta tillbaka till lusten att läsa och skriva här efter uppsägningen, som delvis är en konsekvens av att jag valde att vara sann mot mig själv och det jag tror på. Om jag förlorade min fasta anställning på grund av mitt engagemang för akademisk frihet och kvalitet var det värt det eftersom jag kan se mig själv i spegeln och känna att jag gjorde det jag anser vara rätt och riktigt. Även om ovissheten tär på mig är jag tacksam för att jag inte förlorade mig själv och sålde min själ för att få behålla jobbet.

Problemet med autenticitet är att ordet passar som hand i handske på Linkedin och i byggandet av ett personligt varumärke. Autenticitet är en värdefull egenskap, men om rekryterare säger att det är en egenskap man letar efter och ordet börjar dyka upp i jobbannonser kommer många att vilja ge sken av att vara autentiska och då bli det en tävling om vem som är bäst på att spela den rollen. Verklig autenticitet är dock ingen mask man kan ta på och av, det är heller inget man kan konkurrera om eller använda som slagträ i debatter. Det handlar nämligen inte om yta och vad man kan komma undan med, utan om innehåll och vad man bottnar i på riktigt. Man kan absolut ändra uppfattning om saker och ting, men är man autentisk gör man det i mötet med bättre argument och som ett resultat av kritisk analys, alltså med utgångspunkt i kunskap, inte av opportunism.

Vi lever i en tid där exakta definitioner anses viktiga. Och, visst, för att ett ord som autenticitet inte ska förlora sin mening behöver man ha en uppfattning om vad det kan sägas handla om. Men eftersom alla försök att fånga in och låsa fast företeelser som är vaga till sin natur, dels triggar begär efter att jämföra och mäta, dels riskerar leda till att definitionen blir viktigare än kvaliteterna som efterfrågas, finns en uppenbar risk att man inte får det man vill ha om man agerar så. På samma sätt som systematiskt kvalitetsarbete på högskolan riktar fokus mot annat än den kunskap och de kvaliteter man säger sig vilja värna, riskerar försöken att definiera och mäta autenticitet att underblåsa ytligheten i samhället. Men med det sagt vill jag ändå peka på en lista med egenskaper, inte för att definiera begreppet utan mer för att ge läsaren en uppfattning om vilken typ av kvaliteter jag menar att man kan och bör sträva efter om man som individ vill bli mer autentisk. Definitionen bygger på sju punkter som jag hittade på nätet när jag googlade.

1. AUTENTISKA PERSONER UNDVIKER JÄMFÖRELSER
Autentiska människor är sanna mot sig själva i alla situationer och interaktioner, och jämför sig inte med andra. De förändrar sig inte som kameleonter för att passa in och söker inte bekräftelse från andra.

2. AUTENTISKA PERSONER DÖMER INTE
Att vara öppensinnad och inte döma andra är en central egenskap hos autentiska människor. De känner inget behov av att nedvärdera andra eller avundas deras framgångar, utan är vänliga och respektfulla.

3. AUTENTISKA PERSONER ÄR PRINCIPFASTA
Att vara öppen och omtänksam är viktigt för autentiska personer, men de är inga människobehagare. De försöker inte ständigt anpassa sig till andra på bekostnad av sin egen lycka.

4. AUTENTISKA PERSONER ÄR KÄNSLOMÄSSIGT FRIA
Den som lever ett autentiskt liv skyggar inte för sina känslor. De visar sina känslor, oavsett om det är sorg, rädsla, glädje eller upprymdhet.

5. AUTENTISKA PERSONER ÄR IVRIGA ATT LÄRA
Autentiska människor är nyfikna och intresserade av sin omgivning, och inte fastrotade i gamla vanor. De älskar att lära sig nya saker.

6. AUTENTISKA PERSONER ÄGER SINA MISSTAG
Autentiska människor vet att misstag är en del av livet, och de är även beredda att äga sina misstag genom att erkänna att de hade fel. De är inte heller rädda för att be om hjälp.

7. AUTENTISKA PERSONER GÅR SIN EGEN VÄG
Det är okej att säga nej, och det är autentiska människor väl medvetna om. De är bekväma med att tacka nej till en fest för att de behöver egentid eller missa ett kvällsmöte för att tiden med familjen är viktigare. De går sin egen väg.

Autenticitet är en privat och personlig egenskap, men den liknar den ideologiska övertygelse som politiken i Sverige byggde på tidigare, innan väljarna började efterfråga den populism som idag bidrar till att mänskligheten är på väg att förgöra den enda plats i hela universum där människor kan leva meningsfulla liv. Det är inte samma sak, men med utgångspunkt i ovanstående tankar om vad autenticitet kan sägas handla om går det att analysera våra folkvalda politiker. Det skiljer sig naturligtvis åt, men ingen människa som följt politikens utveckling här under 10- och 20-talen kan med gott samvete säga att principfast är ett utmärkande karaktärsdrag. Åkesson är i och för sig principfast, men endast i sin syn på invandrare. I alla andra frågor ändrar han regelmässigt uppfattning eller svarar: Jag vet inte. I princip ingen av dagens politiker äger sina misstag, alla skyller antingen ifrån sig eller slingrar sig. Populismen som idag sprider sig både till höger och vänster i politiken är motsatsen till både ideologisk övertygelse och autenticitet, och det är en farlig väg vi slagit in på.

Att vara sann mot sig själv och leva sitt liv i enlighet med principer som man bottnar i är ingen självklar väg till lycka, vilket jag själv fått erfara. Men om alla försöker vara mer autentiska för egen del och även belönar politiker som visar prov på autenticitet, alltså om det sättet att tänka och agera blir det nya normala i samhället, kommer kunskap att värderas högre och besluten som tas kommer att ligga mer i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket behövs om demokratin ska överleva och friheten ska kunna försvaras.

Kunskap, demokrati och långsiktig hållbarhet går inte att värna med hjälp av kommunikatörer som hamrar in budskap med hjälp av klatschiga formuleringar. Den typen av samhälleliga kvaliteter är bara möjligt att skapa förutsättningar för genom att fler stannar upp och tänker efter samt utvecklar en livsfilosofi som bygger på kunskap och som de tror på och sedan agerar i enlighet med övertygelsen snarare än med utgångspunkt i vad som känns bäst i stunden.

Vikten av att lära sig se gorillorna

Trots att ämnet är viktigt för alla känner jag mig tvingad att inleda med en spoiler alert. Saken är den att utgångspunkten för veckans bloggpost är ett av de starkaste pedagogiska exemplen jag kommit i kontakt med. Problemet som jag brottas med är att det finns en risk att effekten uteblir om experimentet som resonemanget handlar om förklaras. Det säger dock något så pass viktigt om hur vi människor fungerar att det vore snudd på oetiskt att inte göra något av det. 

Den pedagogiska kraften i experimentet illustrerar jag genom att peka på ett annat exempel. Jag hade läge vetat att man aldrig ska hälla vatten på brinnande olja, men ingen hade förklarat varför. Jag trodde att anledningen var att oljan skulle flyta på vattnet och sprida elden i köket om man hällde vatten i den brinnande pannan. Så är det inte och den insikten träffade mig som ett knytnävsslag i magen när jag var på studiebesök på en brandstation. Jag kommer aldrig att glömma vilken kraftig explosion det blev när brandmannen hällde lite vatten i en kastrull med brinnande oljan i.

Experimentet som jag har i åtanke är lika kraftfullt, men på ett annat sätt. Det avslöjar nämligen en allvarlig brist i den mänskliga kognitionen som många är omedvetna om. När jag själv utsattes för experimentet hade jag inte hört talas om det. Det var i ett av Henrik Fexeus TV-program som det dök upp. Han stod i en studio och riktade blicken rakt mot tittarna och förklarade förutsättningarna och vad han ville att vi skulle göra. Vi skulle få se en grupp människor stå i ring och kasta basketbollar mellan sig, och vår uppgift var att titta noga och räkna hur många framgångsrika passningar vi kunde observera. Sedan drogs klippet igång. Jag kollade noga på rutan och räknade till 22. Sedan kom Henrik tillbaka och frågade om vi såg gorillan?! Jag fattade ingenting. Han visade klippet igen och jag har fortfarande svårt att känna mig helt säker på att det inte var ett nytt klipp han visade. Andra gången jag såg det kändes det nämligen omöjligt att jag skulle kunna missa killen i gorilladräkt som vandrade mellan spelarna som kastade bollar till varandra. 

Hade vi inte uppmanats vara så starkt fokuserade på att räkna passningarna hade vi helt säker sett gorillan eftersom det är en detalj som så tydligt sticker ut. Det jag lärde mig är dels att den mänskliga perceptionen och kognitionen har brister, dels att vår uppmärksamhet är selektiv och att vår hjärna saknar förmåga att multitaska. Insikten om detta är minst lika viktig som förståelsen för varför man inte ska hälla vatten i brinnande olja även om konsekvenserna är mer utdragna och lågintensiva. För mig som etnolog har experimentet kommit att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att förstå konsekvenserna av samtidskulturens allt snabbare förändringshastighet, vars intensitet ökar i takt med att kraven på effektivisering gör det. Den viktigaste förutsättningen för att utveckla förståelse för kulturens betydelse är tid, perspektiv och möjlighet till reflektion.

Det som händer just nu i världspolitiken visar verkligen på betydelsen av den kunskap som experimentet ger oss. När Donald Trump bombar Iran samtidigt som Epsteinfilerna släpps är det svårt att inte se det som ett försök att dölja en gorilla som finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är dock ett närmast övertydligt exempel på vilseledande som dessutom är lätt att genomskåda även utan hänvisning till experimentet med gorillan. Orsaken till att jag inte inledde med hänvisningen till det krig som ("fredsfursten") Trump startat i mellanöstern är att man lätt kan få för sig att vetskapen om att ledare och andra kan förleda blicken på en gör att man ser gorillorna. Jag tror att det är helt centralt att man förstår att det INTE är så det fungerar. 

I den jäktade, resultatorienterade och målfixerade värld vi lever i, där det sällan finns tid att stanna upp och tänka efter förlorar vi alla mer eller mindre uppmärksamheten på den övergripande bilden och missar därför helt säkert många gorillor, trots att de finns mitt framför ögonen på oss. Poängen jag vill göra är att experimentet med gorillan handlar om att uppmärksamma ett slags bias som alla har och drabbas av. Om vi tror att vi är bra på att avslöja bedragare och deras agenda blir vi lättare att förledas eftersom vi då letar efter en speciell typ av gorilla. Poängen med denna bloggpost är att försöka bidra till ökad, generell medvetenhet om hur lätt det är att missa helt centrala aspekter av kulturen, med potentiellt förödande konsekvenser. 

Vad jag försöker säga tar att arbetet med att lära sig förstå den mänskliga kognitionens förtjänster och brister är väl investerad tid. Även om kunskapen inte utgör någon garanti för att man ser allt som finns att se är den viktig eftersom insikten om den här typen av bias gör en ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan lita till 100 procent på sin egen blick och uppmärksamhetsförmåga. Experimentet fungerar även som påminnelse om vikten av att aldrig lita helt och fullt på den som säger sig vara säker på sin sak, och särskilt inte den som försöker få en att rikta uppmärksamheten mot ett speciellt ställe. Telefonförsäljare som är ett samtidsfenomen som blivit allt vanligare är ett bra exempel på risken som jag försöker peka på. De flesta som trakasserar oss via telefonen försöker inte lura oss, men de vill påverka våra beslut genom att få oss att fokusera på det som försäljarna vill. 

Jag blir allt mer övertygad, ju mer jag lär mig och ju äldre jag blir, att den viktigaste kunskapen inte handlar om vad jag anser mig veta, utan allt det jag inte vet och särskilt det som inte går att veta något om. Det är med andra ord inte mer kunskap om fler detaljer som behövs, utan en generell förståelse för hur vi människor och den värld vi lever i fungerar. Och det är inte fler experter vi behöver, utan mer tid för reflektion och inte minst ödmjukhet. Om misstänksamheten ökar finns en risk att vi tänker och agerar precis på det sätt som Donald Trump och andra ledare med totalitära ambitioner vill att vi ska agera, tvärtemot våra egna, långsiktiga intressen.

Akademiska titlar, mål eller medel?

Förra veckans bloggpost handlade om vem som kan och får bli professor idag och jag pekade på problem kopplade till nuvarande syn på vad som räknas meriterande i den akademiska världen. Jag inser att det finns väldigt mycket mer att säga om synen på och poängen med akademisk meritering – både för enskilda akademiker och lärosätena som organisation – och eftersom jag just nu har en massa tid att förvalta fortsätter jag reflektera över frågan; här med utgångspunkt i min syn på kunskap, akademisk kvalitet och den forskning om kultur som jag ägnat mitt liv i vetenskapens tjänst åt. Tre saker reflekterar jag över här: 1. Hur ser den perfekta fördelningen ut mellan antalet studenter, doktorander, lektorer, docenter och professorer? 2. Hur förhåller sig mina egna meriter till andras? 3. Ska akademiska titlar fungera som (produktions)mål, eller bör man se möjligheten att meritera sig som ett medel för samhällets generella strävan efter att utveckla bästa möjliga kunskap?

Jag tänker mig att det finns ett idealt ratio mellan de olika kategorierna människor som finns och verkar i akademin och att antalet studenter bör styra fördelningen. Vill vi att hälften av varje årskull ska studera på högskolan måste vi först och främst stanna upp vid och reflektera över frågan om vad som är lämpligt att studera (alltså vilka ämnen som ska erbjudas och hur resurserna ska fördelas mellan disciplinerna). Lika viktig är frågan om vem som ska avgöra detta (politikerna, högskoleledningarna eller kollegiet). Även här tror jag det finns ett idealt ratio, mellan de akademiska ämnena och vetenskapliga områdena. Fördelningen mellan naturvetenskap och teknik samt humaniora och samhällsvetenskap kan diskuteras, men dynamiken mellan är helt central för akademins akademiska kvaliteter. Samtalen om vad som är bäst får därför inte urarta i en destruktiv debatt om vilket ämne som är viktigast och vem som ska få mest pengar. 

När frågan om hur man uppnår balans mellan ämnena är löst och man kommit fram till hur stor högskolesektorn ska vara, blir nästa helt centrala fråga hur många lektorer som behövs, och där menar jag att det generellt sett inte skiljer sig mellan de olika ämnena annat än på marginalen och beroende på vilket pedagogiskt upplägg man väljer. Jag menar att ungefär en lärare per 30/40 studenter är bra för kvaliteten i verksamheten, oavsett vilket ämne man undervisar i. Idag fördelas resurserna problematiskt nog olika och ämnen som teknik- eller vårdklassats får mer resurser, vilket motiveras med att det behövs dyr utrustning för att bedriva undervisning där. Det sättet att tänka är djupt olyckligt. För att kvaliteten generellt ska kunna värnas behöver pengarna som går till utrustning och lärarledd tid delas upp i i olika poster.

Det finns säkert behov av adjunkter, men för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara högre krävs att lektor är normen och att ansvaret för utbildningen vilar på disputerade lärares axlar. Och eftersom forskning ingår som en del i lektorernas tjänster (50/50 menar jag är en lämplig fördelning), antingen på heltid i perioder eller parallellt med undervisningen, behövs det dubbelt så många lektorer som antalet studenter indikerar. Vill man satsa mer på forskning finns det utrymme för fler lektorer, men eftersom kontinuitet och långsiktighet är avgörande för kvaliteten är det viktigt att satsningarna är väl genomtänkta, och kravet på att alla lektorer både forskar och undervisar ser jag som helt centralt. 

Om lärarna på högskolan inte är disputerade och aktivt bedriver forskning blir det svårt att se vad som skiljer högskolan från gymnasiet, och det är ett mycket bättre kvalitetskriterium än tanken på att undervisningen ska vara "forskningsförankrad", vilket kan betyda lite vad som helst (till exempel att adjunkter använder vetenskapliga artiklar i undervisningen). Om forskningen inte är en integrerad del av utbildningen och om lärarna inte själva forskar blir det svårt att hävda att undervisningen är akademisk. Om den utveckling vi ser idag fortsätter, alltså om det växer fram ett A-lag av forskare och ett B-lag av högskolelärare, kommer skillnaden mellan gymnasiet och studier på universitetet på sikt att utplånas, och då hotas återväxten av nya stjärnforskare. Vill man forska måste man också undervisa, och vise versa.

Antalet doktorander är en annan begränsande faktor som avgör hur många docenter och professorer som behövs, alltså hur stor andel av lektorerna som ska erbjudas möjlighet att stiga i graderna. Även här är det viktigt att behovet av kunskap styr fördelningen, inte enskilda individers önskan att meritera sig. Idag håller docenttiteln problematiskt nog på att tappa sin betydelse och status, vilket är djupt olyckligt. Jag ser docent som den viktigaste titeln eftersom jag anser att det är den gruppen som är bäst skickad att driva forskningen och kunskapsutvecklingen. Idag är docent bara ett steg på vägen mot professor, som allt fler blir vid allt yngre ålder. Jag är övertygad om att vetenskapen och kunskapens kvalitet gynnas av att professor är en exklusiv titel som ett fåtal belönas med, sent i karriären och som en belöning för exceptionella insatser i vetenskapens tjänst. Om professorstiteln blir en fjäder i hatten för unga forskare finns en risk att motivationen att fortsätta bedriva forskning vars resultat håller hög kvalitet minskar, vilket är djupt olyckligt. Professorernas uppgift i en akademi som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum är att förvalta arvet av tidigare generationers arbete genom att leda forskarseminarier och agera som ämnesföreträdare. Det är inte upp till mig att avgöra vilken fördelning mellan de olika kategorierna som är bäst, men jag menar att det är just fördelningen som behöver diskuteras, på ett principiellt plan, för att undvika att frågan blir en kamp om vem som är bäst på att försvara sina personliga intressen. 

Det är som synes en grov skiss jag presenterar, och det finns en viktig poäng med det. Jag ser nämligen ett stort behov av diskussion om generella principer för forskningen och den högre utbildningen. Bara så kan kollegiets makt över verksamheten hävdas. Om framtida generationers behov av kunskap ska kunna säkras kan och får akademin inte tas över av företrädare för andra intressen än rent vetenskapliga. Tanken på att den som är forskarutbildad måste ledas och kontrolleras (och att chefer i akademin ska ha högre lön än lektorerna) är för mig helt obegriplig, inte minst eftersom det sättet att tänka leder till att (kostnaderna för) administrationen ökar och resurser omfördelas, från kollegiet till linjen, på ett djupt olyckligt sätt. Om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling inte värnas blir samhällets investering i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. 

Med det sagt byter jag nu spår och reflekterar över mina egna meriter. Jag har ingen aning om ifall jag har vad som krävs för att bli professor, men om jag skulle skriva en motivering till varför jag valde att göra som jag gjorde, vilket resulterade i att jag fick sparken samtidigt som några av mina jämnåriga kollegor belönades med professortstiteln, skulle den bygga på resonemangen nedan. Och jag ser tankarna om det jag har gjort som utgångspunkt för en generell diskussion om vilka kriterier som ska gälla för de olika akademiska titlarna, vilket jag menar är lika viktigt att diskutera som frågan om vad som kan sägas vara den ideala fördelningen mellan de olika kategorierna av människor som finns och verkar i den akademiska världen.

Även om jag accepterat faktum, att jag inte kommer att bli professor, är det fortfarande en sorg jag bär på. Sorgen handlar mer om den förändrade synen på vad som räknas meriterande än om att min egen akademiska karriär fick ett abrupt slut när jag på oklara grunder avskedades. Min plan för resten av arbetslivet var fram till uppsägningen att fortsätta undervisa och forska på tiden för kompetensutveckling som jag hade i tjänsten, och det var jag både nöjd med och tacksam för. Nu tvingas jag istället reflektera över vad jag vill göra med resten av mitt liv och hur jag ska använda kunskapen och kompetensen som jag byggt upp genom åren av studier och forskning. 

Det är lätt att okritiskt följa pengarna, publiceringsmöjligheterna, order från ledningen eller flocken, men om det är vad som förväntas av en forskare har jag svårt att se att det är vetenskapligt sökande efter kunskap man ägnar sig åt. Vi människor är dock sociala och det är bekvämt att inte utmana normen. Hade jag jagat forskningsmedel och producerat artiklar på samma sätt som en del av mina generationskamrater och kollegor valde att göra är chansen stor att jag hade varit professor idag, men det hade inneburit att jag tvingats kompromissa med det jag lärt mig och det jag tror på. Jag menar allvar med min forskning och anser att den som reser anspråk på att vara professor inte bara ska producera mer av samma som det som gjorde hen till docent. När jag blev docent i etnologi 2011 bestämde jag mig därför för att gå min egen väg, och det beslutet ångrar jag inte. 

Min ambition var och är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket är svårt i etnologi och kulturvetenskap. En sak som utmärker kulturen är nämligen att den är fylld av paradoxer. Och det faktum att det krävs av en som kulturforskare att man utmanar normer och grundläggande antaganden, både i samhället och den akademiska världen, för att kunna säga något nytt och oväntat om kulturen som alla har sin egen erfarenhet av och uppfattning om, är en helt central aspekt av kulturvetenskapen. Paradoxen handlar om att kunskapen som min forskning resulterat i går på tvärs mot många chefers och högt meriterade akademikers grundläggande (och därför oreflekterade) antaganden om vad som är normalt och önskvärt inom vetenskapen. Det ligger helt enkelt i sakens natur att kulturvetare som ägnar sig åt grundforskning och som följer kunskapen dit den tar dem förr eller senare ställs inför valet att antingen vara lojal mot forskningsuppdraget eller mot arbetsledningen och kulturen på avdelningen, institutionen och högskolan de arbetar på. 

Som kulturvetare riskerar man att uppfattas som en oppositionell avvikare, inte för att man är obstinat utan för att forskningsresultaten går på tvärs mot rådande kulturella uppfattningar om vad som är vetenskap. Därför är det symptomatiskt att jag blev av med jobbet just när jag stod på tröskeln till att ta nästa steg i min vetenskapliga gärning. Förr eller senare var jag nämligen tvungen att kommunicera resultatet av forskningen, och om jag inte argumenterade för det jag gjort och var sann mot min syn på vetenskap vore jag ingen forskare och absolut intet professorsämne. När jag insåg vartåt det barkade, och det var långt innan högskolans ledning började tala om nedskärningar för att få budgeten i balans, tvingades jag rannsaka mitt samvete. Och jag valde att vara mer lojal med kunskapen och högskolelagen än med cheferna och kulturen som utvecklats på Högskolan Väst liksom i stora delar av den akademiska världen idag.

Det där valet var enkelt eftersom jag genom alla år har ägnat en stor del av min vakna tid åt att tänka på och skriva om det ämne som jag först studerade på grundnivå i sex år, sedan som doktorand i lika många år, innan jag utvecklade mina färdigheter som forskare under åtta år (fram till att min ansökan om att bli docent godkändes). De första åren som docent ägnade jag åt att fundera över hur jag skulle gripa mig an ämnet på nya sätt, vilket ledde till att jag fördjupade mina teoretiska kunskaper. Det arbetet resulterade i tre böcker som jag valde att publicera open access på nätet (det finns länkar till publikationerna på Diva Portal och i min CV här på bloggen). De där böckerna handlar inte om att presentera några resultat, istället brottas jag med olika filosofiska teorier och ingångar till förståelse för mitt forskningsämne. För mig representerar de där tre böckerna ett slags brygga. Jag behövde tiden det tog och utmaningen det krävde för att utvecklas intellektuellt.

När jag publicerat böckerna kände jag ett stort behov att skriva läroböcker för att bidra till återakademiseringen av den högre utbildningen. 2020 kom den första boken ut och sedan dess har jag skrivit sju böcker. Två av läroböckerna handlar om vetenskapligt tänkande, två om vetenskaplig metod, en om teori och en om kunskap. Den senaste läroboken handlar om studier av kultur och den lämnade jag till förlaget i samband med att jag kastades ut i arbetslöshet. Den kommer ut senare i vår. Jag har fått lära mig den hårda vägen att arbetet med läroböcker inte bara anses vara bortkastad tid, det ligger en dessutom i fatet när man söker akademiska tjänster. Trots att det sägs i många utlysningar att pedagogiska meriter räknas lika mycket som vetenskapliga anses författande av läroböcker inte som en merit, vilket för mig är helt obegripligt. Jag ångrar dock inte att jag valde att skriva böckerna, tvärtom är jag stolt över dem.

Vid en ytlig granskning av mina publikationer och min väg genom akademin ser det ut som att det saknas en tydlig röd tråd i min forskargärning, men det är jag i så fall inte ensam om. Genom åren har jag lyssnat på många professorer som svarar på frågan vad de forskat om genom att räkna upp vilka artiklar de skrivit och var dessa publicerats. Ofta handlar de prestigefulla publikationerna om samma ämne, ibland med utgångspunkt i samma empiri, och därför är det långt ifrån självklart att det går att se någon progression i kunskapsbidraget, som dessutom bara anses vara aktuellt under de senaste fem åren. Detta är en djupt olycklig konsekvens av att antalet artiklar och var de publicerats anses viktigare än innehållet, alltså kunskapsbidraget.

Jag hade ingen tydlig plan för min forskning, men så här i efterhand ser jag att det finns ett genomgående tema som jag närmat mig från olika håll, nämligen förutsättningar för förändring. En av mina nätpublikationer gav jag titeln "Studier av förändring, i rörelse" (den har laddats ner från Diva över 5000 gånger). Förändringen både av kulturen som är mitt studieobjekt och miljön där jag arbetat som forskare är en viktig orsak till att det dröjde innan jag blev docent och att det sedan tog drygt 10 år innan jag kände mig redo att färdigställa och försöka få mitt magnum opus publicerat. Problematiskt nog hann den akademiska kulturen förändras så pass mycket under min karriär att det jag gjort nu inte längre räknas meriterande, vilket är värt att reflektera över och viktigt att förhålla sig kritiskt till, givet att det är kunskap med lång hållbarhet vi vill ha och anser oss behöva.

Jag har skrivit åtta vetenskapliga monografier har varit (med)redaktör för två antologier. Jag har skrivit sex peer-reviewade artiklar och 25 bokkapitel och konferenspreceedings. Och jag har recenserat 34 vetenskapliga böcker. Genom åren har jag presenterat min forskning på 36 vetenskapliga konferenser och har varit på 10 pedagogiska konferenser. Att bloggen inte räknas som en vetenskaplig merit har jag inga problem med, men det talas ibland om universitetets tredje uppgift och det är så jag har sett på bloggandet. Sedan starten 2011 har jag publicerat närmare 5000 inlägg där majoriteten på ett eller annat sätt har med min egen forskning eller vetenskap i allmänhet samt högre utbildning att göra. 

Min bok om Nietzsche såg jag som ett första steg på vägen mot en ansökan om att bli professor, men redan innan den boken kom ut tvingades jag inse att den akademiska kulturen förändrats radikalt och att det nog inte skulle kunna bli så. Därför skrev jag boken "En svanesång för universitetet", både för att bearbeta min egen sorg över utvecklingen, och för att peka på betydelsen av och och försvara innebörden i begreppen akademisk kvalitet och akademisk frihet. Både 2024 och 2025 gav jag ut en lärobok och en akademisk bok, och parallellt med dessa skissade jag på de två böcker som förhoppningsvis kommer ut i åt. Metodboken om kultur är som sagt på väg, men finansieringen av mitt stora verk om mellanrummen är ännu inte säkrad. Boken är dock i princip färdig så på något sätt ska jag se till att den kommer att publiceras. Jag har dessutom ett halvfärdigt bokprojekt i datorn som fått sättas på vänt på grund av arbetslösheten, om moral som är en annan viktig aspekt av kultur. Jag har med andra ord fått upp ångan och börjat skörda frukterna av tiden och mödan jag lagt på studier och forskning.

Att i princip ingenting av det jag skrivit eller gjort under alla år i akademin idag räknas meriterande fyller mig med sorg, men jag är som sagt kulturforskare och jag förstår förändringen även om jag vägrar förhålla mig passiv och okritisk till den. Om organiseringen av arbetet och den akademiska kulturen leder till avakademisering av Högskolesverige är det naturligtvis inget jag som forskare kan förväntas förhålla mig neutral till, och om det är vad som krävs av mig för att bli professor tackar jag självklart nej. Jag har fått betala ett högst pris för den övertygelsen, men om enda sättet att fortsätta forska om kultur är att göra det utanför akademin har jag inget val. Kunskapen var och är viktigare än den trygghet som en fast anställning ger.

Slutligen tror jag att enda sättet att värna kunskapen är att förändra vår syn på akademiska titlar. Att betrakta examina och titlar som ett produktionsmål menar jag är helt förkastligt. Att få en titel kan och får inte vara ett mål i sig, varken för enskilda forskare eller för lärosätena. Det kan absolut vara en drivkraft, men finns det inte någon övergripande plan eller tanke med meriteringen finns en risk att systemet blir kontraproduktivt, alltså att mer fokus riktas mot formen än mot innehållet.

Vem kan och får bli professor idag?

Det är många år sedan nu som jag insåg att jag aldrig kommer att bli professor. Även om insikten initialt fyllde mig med sorg kunde jag ganska snart vila i känslan av stolthet över vad jag åstadkommit sedan disputationen och att jag bedömts vara docentkompetent. Titlar har inget egenvärde för mig, det var och är fortfarande kunskapen och möjligheten att utvecklas intellektuellt – samt förtroendet att få vara med och skapa förutsättningar för andras lärande – som lockar och ger mitt liv riktning och mening. Vi ser tydliga tecken på betygsinflation i skolan och den högre utbildningen, och det gäller även akademiska titlar. Och eftersom professor är den högsta och finaste titeln kommer hela utbildningssystemet att påverkas negativt om innebörden i ordet professor förflackas, vilket det finns tydliga tecken på idag. Jag vill försöka förklara varför jag tror att det blivit så, men det kräver en del ord, så den som snabbt vill ha exempel på vad jag menar kan scrolla ner till slutet.

Vi har nationella kriterier för examen på kandidat- och magisternivå, och dessa är utförligt beskrivna i termer av mål som studenterna ska visa att de lever upp till och som lärarna ska utgå från när studenternas kunskaper bedöms. I teorin fungerar upplägget, men i praktiken ute på högskolorna är det långt ifrån självklart att resultatet blir det önskade och det blir inte lättare att försvara kunskapens kvalitet när högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen. Vetande är en egenskap eller förmåga som måste ta sig in i kroppen på den som studerar, vilket gör det svårt att bedöma vad någon annan faktiskt och på riktigt kan och vet. Tyvärr respekteras de där svårigheterna inte, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Varje år i samband med utnämningarna och utdelningen av Nobelprisen varnar forskarna som får priset för minskade anslag till grundforskningen, som är nyfikenhetsdriven, tålamodsprövande, tillitsbaserad och där kreativitet är en förutsättning. Trots att vi vet vad som krävs för att kunna bedriva forskning med potential att belönas med Nobelpris blir vetenskapen allt mer tillämpad och styrd uppifrån av samma principer som arbetet inom tillverkningsindustrin. Inser man att inte ens världens mest respekterade forskare har makt och inflytande nog att påverka synen på hur vetenskapligt arbete behöver organiseras för att utfallet ska bli det önskade förstår man vad det är för krafter som är i rörelse och hur svårt det är att värna det vi alla säger oss vilja ha, nämligen relevant och användbar kunskap av högsta kvalitet. Det som utmärker grundforskning är att det inte finns några garantier för att nå på förhand uppgjorda mål. 

Eftersom högskolans ekonomiansvariga ser det som slöseri med resurser att lägga pengar på något som inte går att kontrollera utfallet av, och eftersom deras makt över akademin är större än forskarnas blir vetenskapen mer och mer tillämpad och målstyrd för varje år som går. Det är en fatal villfarelse eftersom den typen av kunskap som belönas med Nobelpris ofta kommer hela mänskligheten till gagn, och dess relevans och användbarhet sträcker sig dessutom (idealt sett) långt in i framtiden, vilket gör att värdet på kunskapen inte går att räkna på eller kalkylera med.

Henry Fords löpande band och den typ av ledning som praktiserades där är en inflytelserik bild av ett framgångsrikt företag som problematiskt nog har kommit att bli mall för all organisering av allt arbete. Eftersom produktionstänkandet hotar att underminera högskolans förutsättningar att skapa användbar kunskap av hög kvalitet finns det en poäng att reflektera över alternativa metaforer, som ligger mer i linje med det tankearbete som högskolans kärnverksamhet handlar om. 

Om vi liknar arbetet som rektor för en högskola eller ett universitet vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt istället för en produktionsledare minskar risken att akademiska miljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken idag tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda. Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna produktionsmål som behövs för att värna kunskapens kvalitet, utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer. 

Om vi såg studenterna som förvaltare av det kunskapsarv som deras lärare på högskolan har som uppgift att vidareutveckla, istället för kunder, vilket dagens studenter betraktas som, skulle arbetet som lärare på höskolan förändras i grunden. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som planerade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten: undervisning och forskning. 

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap och meriteringssystem byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det ordet och den synen på vem som är bäst skickad att leda landets forskare och ansvara för kvaliteten i den högsta utbildningen som finns, är idag lika obsolet i den akademiska världen som bildning. Orden finns kvar och det talas ofta om vilket stolt arv akademin har att förvalta, men det blir liksom i talet om den akademiska frihet som är förutsättningen för den grundforskning som i lyckliga fall kan leda till Nobelpris, ofta bara retorik. Och övertygelsen om att doktorer och professorer är något man kan producera med hjälp av chefer som pekar med hela handen och som kräver mätbara resultat leder oundvikligen till att det går inflation i betygen. 

Inom kort har den krympande skaran forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt gått i pension och därmed kan avfärdas som nostalgiska drömmare, i alla fall om de dristar sig till att ifrågasätta nyordningen. Vilka forskningsresultat kommer då att belönas med Nobelpris? Det är den avgörande frågan, för Nobelpris är inte något slags universell standard. Pristagare kommer att utses så länge Nobelstiftelsen har pengar att dela ut. Men vad som anses värt att belöna med ett pris förändras över tid och beror på kultur. Ett led i arbetet med att återupprätta kunskapsnationen Sverige är att granska kriterierna för professorstiteln, vilket det blivit dags för nu.

Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt att återinföra de gamla stolsprofessurerna, men det är olyckligt om vi väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att landets främsta forskare inte skulle behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs innan NPM infördes i akademin lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades som viktiga förutsättningar för kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning (snarare än av företrädarna för ämnet), dels betraktar det som ett led i högskolans kvalitetsarbete att producera så många professorer som möjligt, handlar arbetet i den akademiska världen i praktiken inte längre om att värna förutsättningarna för forskare att följa kunskapen dit den tar dem, utan om att kunna peka på mätbara resultat.

Det utlyses fortfarande professurer, men anställningstryggheten (om det nu existerar någon, med tanke på hur det gick till när jag avskedades) är den samma för lektorer och adjunkter. Idealet om Inter Primus pares, som liksom systemet med relativa betyg hade ett inbyggt skydd mot inflation har man i "rättvisans" och produktionslogikens namn övergett, men de som söker de utlysta tjänsterna jämförs trots allt fortfarande mot varandra och det är den som bedöms vara mest kompetent som får tjänsten. Även om jag tycker att det är synd att man inte ser värdet med de klassiska professorerna som belönades med den prestigefulla titeln sent i livet, som en belöning för sin livsgärning, är systemet med att utlysa professurer oproblematiskt.

Men eftersom önskan att meritera sig är stark och högskolorna dessutom vill ha många professorer infördes någon gång runt millennieskiftet – i samma veva som det beslutades att avhandlingen inte skulle vara ett livsverk utan ett slags körkort – möjligheten att inom ramen för tjänsten som lektor ansöka om att befordras till professor. Och det är konsekvenserna av och problemen med den typen av produktionsorienterat tänkande som jag vill peka på här. Det som skiljer professorer som sökt och fått en utlyst tjänst i konkurrens, från professorer som erhållit titeln genom att ansöka om befordran, är stor även om det finns regler och bedömningskriterier som ska följas (eller kanske just därför). 

När jag satt i högskolestyrelsen för Högskolan Väst ändrades reglerna för befordran till professor, och jag har för mig att det gjordes på direktiv från utbildningsdepartementet och att det gällde alla högskolor. Fram till att ändringen trädde i kraft kunde ledningen för institutionen inte neka någon att ansöka om befordran. De nya reglerna flyttade alltså makten över beslutet till prefekten. Kriteriet för befordran var institutionens behov av kompetens, vilket lät och fortfarande låter rimligt även om kompetensen inte sitter i själva titeln. Det är dock en avgörande skillnad mellan behov av kunskap och kompetens, och begär efter nyckeltal (alltså antalet medarbetare med professorstitel). Om man ser det som ett produktionsmål och ett kvalitetskriterium att ha många professorer påverkas incitamentet för ledningen att låta medarbetare ansöka om befordran på ett annat sätt än om man betraktar det som ett sätt att belöna forskare för kvaliteten i deras bidrag till kunskapsutvecklingen.

Ett tecken på medvetenheten om att det finns en risk att det går inflation i professorstiteln, och som ett sätt att försöka stävja konsekvenserna av den vänskapskorruption som alltid riskerar att utvecklas i alla hierarkiska organisationer, har man på senare tid infört generella regler som säger att det bara är möjligt att bli befordrad till professor i det ämne man är anställd i, vilket långt ifrån alltid är det ämne man forskar om. Jag var till exempel anställd som lektor i kulturvetenskap, vilket hade inneburit att jag endast hade kunnat bli befordrad till professor i det ämnet. Hade jag velat försöka bli professor i etnologi (som jag disputerat och är docent i) hade jag varit tvungen att konkurrera med andra forskare om en utlyst tjänst där man söker efter just en professor i etnologi.

Jag vill illustrera problemet med befordringsprofessorer genom att rikta blicken mot Högskolan Väst som jag tvingades lämna för några veckor sedan. Där installerades nyligen en professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, som har skrivit sina flesta artiklar om AIL och som arbetar på en institution där man forskar och undervisar om ekonomi och it. Jag har inte längre någonting med den institutionens prioriteringar att göra, men jag kan inte låta bli att uttrycka oro över vart den akademiska världen är på väg. På vilket sätt ligger det i institutionens och högskolans intresse att låta någon med en så pass apart och ospecifik titel lyfta 15000:- mer i lön än lektorerna? Och om det nu är en professor i just kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria som ledningen ansåg sig ha behov av, varför utlyste man då inte en sådan tjänst? Och framförallt, varför lät man en professor i sociolog och en i pedagogik och inte två professorer i kulturvetenskap (eller tre som var kravet tidigare) granska underlaget till utnämningen? Bedömarna var dessutom tvungna att följa högskolans egna kriterier för professorstiteln, de fick alltså inte användning av sina generiska professorskompetenser i bedömningen. Jag vill inte tro att det faktum att professorn är nära vän med prefekten spelade någon roll när beslutet om att låta hen meritera sig till professor togs, men eftersom en högt ansedd, internationellt känd och mycket välrenommerad kollega på samma institution i samma veva nekades att lämna in ansökan om att befordras till professor, är det svårt för mig att skaka av sig känslan av att allt inte gått rätt till.

Om professor blir en titel som man belönas med för att man känner prefekten eller för att ledningen för högskolan vill att det ska se ut som att kompetensen bland medarbetarna är hög har utnämningen förlorat sin mening. Där och när det är möjligt att bli professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, eller professor i företagsekonomi med inriktning mot AIL, som är ett annat exempel från HV, är det ett tecken på att synen på vad titeln professor står för förändras i grunden. Vad innebär det att vara professor i ett ämne, med inriktning mot ett helt annat? Att vara professor i Företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring eller organisering, handlar om att precisera kompetensen, men att vara professor i en kombination av två helt olika ämnen är obegripligt och borde inte vara möjligt.

De klassiska professorerna erövrade titeln i det ämne de forskat om: Etnologi, Idéhistoria, Företagsekonomi, Informatik eller Sociologi. De befann sig högst upp i en hierarki där det krävdes bred och djup kunskap inom ämnet för att nå den aktade positionen. Det finns fortfarande många sådana professorer i den akademiska världen och de flesta är helt klart kompetenta, men risken är att titeln professor förlorar sin status om det går inflation i den, och en sådan utveckling skulle oundvikligen gå ut över kunskapskvaliteten generellt i samhället. Om man kan bli professor i ett så pass smalt ämne att ingen annan är verksam i det blir det svårt att bedöma kvaliteten i forskningen och lätt att bli världsledande, med då blir allt bara en lek med ord.

Ålderism i akademin, eller inte

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om förmodad åldersdiskriminering i den akademiska världen. Ämnet intresserar mig, inte minst för att jag (snart) fyller 61 år och är en docent i etnologi som nyligen kastades ut i arbetslöshet och därför tvingas söka nya lektorat i mördande konkurrens efter att ha arbetat 23 år på samma högskola. Jag tror dock att orsaken till att den som fyllt 45 idag har svårt att få ett nytt jobb är en annan än den som lanseras i artikeln, i alla fall i dagens högskolevärld.

Trots att flera lärosäten, som Göteborgs, Karlstads och Lunds universitet, arbetar aktivt mot ålderism går tjänsterna framför allt till yngre sökande. Universitetslärarens genomgång visar att den vanligaste åldern vid en nyanställning är mellan 25 och 44 år. Efter 45 års ålder är vägen till en ny tjänst brantare och för den som har passerat 55-årsstrecket är det ännu svårare.

Ålderism existerar så klart, men huvudförklaringen till att äldre akademiker har svårt att få en ny tjänst tror jag snarare handlar om andra saker. Det är olyckligt om alla analyser rörande problem i samhället landar i att det handlar om strukturell diskriminering, det är nämligen relativt enkelt att hitta strategier för att komma tillrätta med just det, särskilt som det varken saknas insikt om problemet eller vilja att göra något åt den typen av problem.

Enligt lagstiftningen kring statliga anställningar är det skicklighet och kvalifikationer som ska styra och ingen får sorteras ut på grund av stigande ålder. Nyligen har regeringen också gett Arbetsgivarverket i uppdrag att följa upp hur statliga myndigheter arbetar för att möjliggöra ett längre arbetsliv. I uppdraget ingår bland annat att redovisa åldersfördelningen bland statligt anställda, med särskilt fokus på äldre arbetstagare.
”Det är viktigt att staten som arbetsgivare är ett gott föredöme som tar vara på kompetensen hos medarbetare, oavsett ålder, och skapar förutsättningar för ett längre arbetsliv”, skriver arbetsmarknadsdepartementet i ett pressmeddelande.

För att kunna komma till rätta med svårigheterna för kompetenta och erfarna akademiker att få en ny anställning tror jag att vi behöver göra som Hoola Bandoola band (om nu någon minns dem?), det vill säga "söka svaret någonstans mycket längre upp". Jag misstänker i alla fall starkt att problemet som sägs handla om ålderism bottnar i och är en konsekvens, dels av kollegiets minskade makt, dels av rådande syn på (behovet av) ledning och administrering av det arbete som utförs på högskolan av landets högst utbildade människor. Om vi verkligen vill göra något åt den misstänkta diskrimineringen menar jag att den granskande blicken behöver riktas mot linjens chefer och besluten som tas av högskolornas ledningar.

Även om min prefekt valde att runda LAS som är tänkt att fungera som ett slags skydd mot åldersdiskriminering för att göra sig av med mig är jag övertygad om att orsaken till att jag sparkades inte handlar om hur gammal jag är. Allt talar i mitt fall för att jag "råkade" bli övertalig på grund av att jag varit kritisk mot ledningens syn på vad en högskola är och hur man på bästa sätt tillvaratar skattebetalarnas intressen och skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Känslan är att ledningen på högskolan som jag arbetade på fram till för några veckor sedan såg det som att jag kritiserade dem personligen, vilket inte är fallet. Min kritik har alltid riktats mot konsekvenserna av NPM.

Att man riskerar att avskedas för att man engagerar sig i frågan om hur man värnar den akademiska kvaliteten på bästa sätt är ett tecken på att något är allvarligt fel. Och om ledningen vill ha lydiga anställda som följer order och därför gör sig av med äldre, kompetent och vetenskapligt meriterad personal, handlar problemet så klart inte om ålderism. Min prefekt utnyttjade med stöd av rektorn sin makt till fullo. Hen valde att delegera själva meddelandet av beslutet till avdelningschefen, och när jag efterfrågade en förklaring till beslutet att göra sig av med mig hänvisade hen till sekretess för att slippa svara. Så borde ingen chef kunna agera, men eftersom facket är svagt eller kanske rädda om sina egna jobb, finns inget som hindrar dagens chefer från att göra som de önskar. Även HR-ansvariga kan gömma sig bakom regler som skapats av dem själva.

Anna Jutterdal, personalchef vid Stockholms universitet kommenterar statistiken i ett mejl:
”Ålder är inte något som diskuteras vid rekrytering. Som statlig myndighet ska vi anställa utifrån förtjänst och skicklighet. Jag kan inte bekräfta att vi anställer få personer över 50 år. Och om så vore fallet har jag inte något enkelt svar”, skriver hon.

Tvärtemot personalchefen på Stockholms Universitet – som uppenbarligen känner sig trygg med att det finns statistik och nyckeltal som gör att administrationen kan svära sig fri från skuld – tror jag att det finns ett enkelt svar på frågan varför man inte anställer personer över 50. Och mitt svar handlar om att dagens fixering vid produktion av nyckeltal leder till att alla som finns och verkar i akademin idag förväntas värdera det som mäts, alltså det som cheferna anser att högskolan ska producera. Om och när produktion av nyckeltal accepteras som högskolans syfte och uppdrag kan ledningen hänvisa till siffror och regler som visar att allt är i sin ordning när misstänkt ålderism diskuteras. Och om siffrorna inte ger cheferna stöd för sin uppfattning är "lösningen" idag att man ska "se över sina rutiner". Jag menar att det är detta, alltså NPM och fixeringen vid måluppfyllelse och mätbarhet, som leder till att äldre akademiker får svårt att hävda sig i konkurrensen om utlysta tjänster.

Min poäng är att ansvariga i citaten ovan lägger betoningen på samma saker som alltid gällt i den akademiska världen, nämligen: kompetens, förtjänst och skicklighet. Alla är rörande överens om att det är dessa kvaliteter som ska avgöra vem som får de utlysta tjänsterna, inget annat. Man glömmer dock eller väljer att bortse från, att innebörden i begreppen är föränderliga och kulturellt upprätthållna. 

Jag inledde mina studier på Universitetet 1991, alltså i samma veva som besluten om det som senare kom att benämnas NPM togs. Kollegiets makt var emellertid stor på den tiden och cheferna och administratörerna var långt, långt färre än idag. Därför dröjde det många år innan förändringen slog igenom på allvar. Professorerna av den gamla stammen gick dessutom inte att sparka eftersom anställningstrygghet på den tiden (när Sverige hade ett utbildningssystem som världen såg på med avund) betraktades som en garant för kunskapskvalitet. Högskolornas ledningar fick dock med tiden successivt allt mer makt över verksamheten, bland annat genom att skapa en linjeorganisation och anställa fler chefer och administratörer. Och istället för att utlysa nya stolsprofessurer när innehavarna gick i pension fick fler forskare möjlighet att meritera sig till professorer enligt fastställda regler som ledningen, inte kollegiet, har makten över. 

Fram till att jag blev docent 2011 räknades, i alla fall i etnologiämnet, monografier skrivna på svenska som meriterande. Bedömningen av min ansökan om befordran var dessutom kvalitativ och utgick från ämnets akademiska traditioner. Fokus i bedömningen låg alltså på innehållet, det vill säga kvaliteten i den kunskap som min forskning resulterat i. Några år senare när jag började fundera på om det fanns en chans för mig att bli professor insåg jag att förutsättningarna förändras i grunden. Idag är alla som ansöker om att meriteras till professor, i alla fall på Högskolan Väst, hänvisade till samma kriterier oavsett vilket ämne man forskar om, och betoningen i bedömningen ligger på form snarare än innehåll. "Förmågan" att vinna medel i konkurrens och storleken på anslagen (som ledningen kan dra over-head-kostnader från) räknas till exempel som ett viktigt kriterium, liksom antalet artiklar skrivna på engelska och publicerade i högt rankade internationella tidskrifter. 

Idag betyder kompetens något annat än när jag inledde min akademiska karriär och jag har under alla år varit allt för fokuserad på att göra ett så bra jobb som möjligt och insåg därför försent att det jag skrivit genom åren inte längre räknas som vetenskapliga meriter. Under min doktorandutbildning talades det aldrig om vikten av att ha en publiceringsstrategi, och eftersom jag levt i tron att högskolelagens skrivningar om forskarens frihet faktiskt betyder något har jag aldrig förstått varför jag skulle skriva artiklar istället för böcker, särskilt som det formatet inte lämpar sig för förmedling av den kunskap jag vill. förmedla. Högskolelagens § 6 säger att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, men den skrivningen betyder i praktiken ingenting, trots att "alla" säger sig värna den akademiska friheten.

Att vi ens talar om vikten av att ha en strategi för PUBLICERINGEN av vetenskapliga resultat säger allt om vad som prioriteras i dagens högskolevärld och vad man menar med kompetens. Vi är många som liksom jag kom in i den akademiska världen innan NPM fick genomslag och synen på vad som räknas meriterande förändrades. Och vi har hela tiden fokuserat på att skapa så bra kunskap som möjligt. Problemet är att definitionen av akademisk kvalitet förändrats, vilket gjort att våra meriter och kompetenser inte räknas. Det är inte ålderism, och lösningen på problemet är inte att se över några rutiner. Enda sättet att komma tillrätta med problemet, om vi nu ser det som ett problem som vi behöver komma tillrätta med, är att följa högskolelagen och placera kunskapen i centrum.

Förändringen i synen på vad som är meriterande leder intressant nog även till paradoxer: Så länge jag var anställd på Högskolan Väst räknades jag som docentkompetent och min titel kunde användas av cheferna och administrationen som bevis för att man levde upp till högskolans kvalitetskriterier (som stipulerar att man ska ha vetenskapligt meriterad personal som undervisar och handleder studenter), men efter att jag blev uppsagd kan jag inte ens konkurrera om ett vikariat som innehåller exakt samma arbetsuppgifter. Tjänsten jag sökte i höstas och, får jag anta, alla andra tjänster som jag här under arbetslösheten tvingas söka, gick och kommer att gå till yngre forskare som kom till och etablerade sig i akademin senare än jag och därför har utbildats till forskare i en annan kultur än den jag fostrades i. Högskolans samhällsuppdrag är dock fortfarande att skapa förutsättningar för studenternas lärande och kunskap av högsta kvalitet, vilket jag alltid satt en ära i att leva upp till.

Nu när jag börjat kolla efter utlysningar ser jag dessutom att man i en del fall bara räknar de artiklar som publicerats (och forskningsanslagen som vunnits i konkurrens), under se senaste fem, sex åren, vilket kan tolkas som ett tecken på att erfarenhet betraktas som ett problem. Efter att jag blev docent bestämde jag mig för att försöka lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket tar tid. Och jag valde att fokusera på att skriva läroböcker parallellt med arbetet på mitt Magnum opus, dels för att det tar tid att skapa den typen av verk, dels eftersom det påstås att pedagogiska meriter är lika viktiga som vetenskapliga. Trots att jag har skrivit sju läroböcker och två vetenskapliga böcker under de senaste sex åren och dessutom aldrig någonsin vilat på lagrarna och alltid sökt nya och svårare utmaningar har jag dock inte en chans att hävda mig i konkurrensen. 

Om vi inte lyfter blicken och börjar diskutera hur samhällets investering i forskning och högre utbildning förvaltas på bästa sätt finns en uppenbar risk att vetenskapen låses fast i ett evigt nu, vilket gör det svårt att se den typen av långsiktiga förändringstendenser, (till exempel i synen på kompetens i den akademiska världen) som är mitt forskningsområde. Ålderismen är inte problemet, utan ett av symptomen på den underliggande sjukdom som jag menar att NPM är. 

Vill vi ha en högskola som fungerar på det sätt som högskolor behöver fungera för att akademin ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna som med rätta finns på vetenskapen måste man börja mäta det man sätter värde på, och om det visar sig att akademisk frihet, bildning och kunskapskvalitet inte går att mäta måste man i konsekvensens namn upphöra med mätandet och organisera det akademiska arbetet med utgångspunkt i tillit till medarbetarnas kompetens och omsorg om den akademiska kvaliteten. Gör man det är jag övertygad om att ålderismen försvinner utan att högskolornas ledningar behöver se över några rutiner.

Arbetslös, men varken hoppplös eller sysslolös

När jag äntligen trotsade rädslan och övervann respekten för universitetet i början av 1990-talet upptäckte jag en fascinerande värld fylld av kloka och bildningstörstande människor. Allt var nytt och spännande. Och ju fler kurser jag klarade av desto större blev begäret efter kunskapen som både drev mig till universitetet och höll mig kvar där genom alla år. Än idag minns jag de flesta texterna jag läste som student och när jag ser böckerna i bokhyllan blir jag både ledsen och beklämd, för jag tror inte att dagens studenter känner så inför den litteratur som deras kurser bygger på. Det är svårt att säga när det där förändrades, men successivt har högskolans fokus flyttats från bildning till produktion av betyg och examina, vilket leder till att både undervisningen och studierna riskerar att bli instrumentella. 

I takt med att kollegierna avskaffades och NPM implementerades fick cheferna och administratörerna allt mer makt över universitetet, vilket gjorde att akademin förändrades i grunden. Just detta faktum gör det lättare att bära sorgen över att ha kickats ut från den akademi som jag betraktade som mitt hem, men det innebär samtidigt att jag och mina tankar om högskolan nu kan avfärdas som uttryck för nostalgi eller bitterhet. Min utbildning och mina kunskaper kan dock ingen ta ifrån mig. Jag är osäker på vad som händer med docenttiteln när man blir av med anställningen med jag är filosofie doktor och bedriver fortfarande forskning. Och oavsett om det jag gör räknas eller inte är jag inte ensam om att påstå att förutsättningarna för oss människor att lära och förstå inte har förändrats över tid, bara den kultur som dels präglar vardagen på högskolan, dels är mitt forskningsområde. Jag är inte nostalgisk och längtar inte tillbaka. Min omsorg om och engagemang för högskolan och dess akademiska kvaliteter handlar om en djupt känd oro över vad som håller på att hända med kunskapen generellt i dagens samhälle. 

Min före detta arbetsgivare kunde ta jobbet och min ekonomiska trygghet ifrån mig. Prefekten hade makten att plocka mig ut ur högskolan – och hen valde att göra det utan att ge mig en rimlig förklaring och trots att den kompetens och erfarenhet som jag byggt upp genom åren fortfarande behövs på institutionen (uppenbarligen eftersom man tar in vikarier för att driva kurserna) – men ingen annan än jag själv kan ta högskolan ur mig. Det blir ännu tydligare för mig här efter första veckan som arbetssökande. 

Jag väljer att se a-kassans 300 dagar som ett slags utbildning, som en möjlighet att lära mig saker, dels om mig själv, dels om samhället vi lever i och inte minst om synen på kunskap, kompetens och erfarenhet samt inte minst sättet vi behandlar arbetslösa idag. Jag har äntligen vunnit den akademiska frihet som jag kämpade för i rollen som lektor, och den friheten är mer värd än lönen jag fick på högskolan. Jag är med andra ord ingen förlorare, även om jag (högst troligt) inte hittar en ny anställning. Och jag är definitivt inte sysslolös. Nästa vecka ska jag ha mitt första möte med handläggaren på Arbetsförmedlingen. Då hoppas jag att bilden ska klarna och att jag får koll på förutsättningarna och vad som förväntas av mig. Just det där oroar. Det är nämligen inte självklart att jag får bestämma hur och vad jag ska göra av de där 300 dagarna. Att inte få ta eget ansvar för mitt liv vore förödande.

Oron över att Sverige inte längre är en kunskapsnation utan ett land där allt fler politiker blir allt mer populistiska och opportunistiska har jag levt med länge och den blir inte mindre av att jag nu tvingas underordna mig Tidöegeringens syn på arbetslösa. När jag tittar på listorna med regler som finns på AF hemsida får jag uppfattningen att alla som saknar jobb betraktas, dels som hjälplösa offer, dels med misstänksamhet. Och eftersom jag vet att efterfrågan på en 61-årig docent i etnologi i dagens Sverige är minimal är jag rädd för vad man kan komma att tvinga mig till för försöka undvika att ge mig den ekonomiska ersättning som jag har rätt till.

Känslan av att a-kassan – som jag varit med i sedan 1996 när jag fick min doktorandanställning och gick med i facket – idag inte betraktas som den omställningsförsäkring det faktiskt är, utan som ett slags socialbidrag, är påtaglig. Skillnaden mellan idag och slutet av 1990-talet, när jag var arbetslös en period mellan två projekt, är enorm. Då fick jag ta i princip helt eget ansvar för dagarna med ekonomisk ersättning. Den gången visade jag att jag hade vad som krävdes för att hitta ett jobb som jag kunde växa i, trivas med och dessutom bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag kanske jag tvingas gå en söka-jobb-kurs eller lära mig ”vässa” CV. Det vore en mardröm.

Det var just eftersom jag fick gå min egen väg som det löste sig senast jag var i behov av a-kassa. Idag är jag långt mer erfaren, kan otroligt mycket mer och har dessutom skaffat mig den näst högsta akademiska titel som finns. Jag har alltså visat att jag är kompetent. Frågan är dock hur vi ser på kompetens idag, alltså vilka kompetenser som räknas och efterfrågas. Svaret på den frågan ber jag att få återkomma till för det räknar jag med ska visa sig när jag kommit igång med produktionen av de jobbansökningar som från och med nu och i 295 dagar till (som mest) kommer att vara min huvudsakliga syssla eftersom det är den typen av mät- och jämförbara nyckeltal som Arbetsförmedlingen förväntas leverera.

För varje år som gått sedan jag började studera har jag allt mer och allt tydligare kommit till insikt om hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta) och hur lite som faktiskt är möjligt att utveckla relevant kunskap om. Och den insikten ger mig fortfarande kraft och mod att fortsätta ägna en stor del av min vakna tid åt lärande.