söndag 25 juli 2021

Lite tankar om vad platser gör med en

Någonstans måste man börja, det gäller även livet. Ingen föds som ett blankt blad, så platsen där jag kommer från har präglat mig, men ändå inte. Jag formades av den men gick också min egen väg. Platsen jag kommer från både hindrade och höll mig tillbaka, men jag bröt mig loss och sökte mig bort. Utan en plan, men med många drömmar. Länge var mitt enda mål att bli fri från platsen där jag kommer från. Den och det jag fick med mig därifrån hindrade mig att (försöka) förverkliga drömmarna som med tiden tog allt tydligare form. Platsen finns inte längre, inte den plats jag flydde från. Liksom alla platser förändrades den. Nya människor flyttade in och byggde nya hus. Samhället växte, så även om de flesta av de gamla husen finns kvar är det en annan plats nu. Jag bestämde mig för att göra platsen jag kommer från till min egen plats, så efter några år i exil flyttade jag tillbaka. Det är nu många år sedan. Både jag och platsen är förändrad. Mitt liv har både mening och mål och det finns massor av saker jag vill göra, och som jag idag också kan göra och gör. 

Det är som jag kämpade så hårt för att bryta banden att jag av bara farten kastades iväg längre jag vågade drömma om. Det var inte för att ta revansch som jag kom tillbaka, utan för att bevisa för mig själv att jag kunde mer och var bättre än platsen där jag kommer från försökte få mig att tro. Jag ser på de så, som att det är platsen, inte människorna, som påverkade mig; eller för att tala klarspråk, som pekade ut mig som annorlunda. Jag lämnade platsen stukad och besviken, men långt ifrån uppgiven. Och jag växte genom beslutet att bryta. Det var svårare än jag trodde att komma tillbaka, men det har varit mödan värt.

Idag börjar jag känna mig redo att inom några år i alla fall lämna platsen igen, denna gång på helt andra premisser, med tydligare mål och högre ambitioner. Hade jag inte återvänt hade jag kanske fortfarande jagat efter något jag inte visste vad det var. Nu känner jag mig mer landad än någonsin, och mer fylld med tillförsikt. Jag känner och är ödmjuk inför mina begränsningar och vet både mitt värde och vad jag kan och vågar mig på. 

Oklart vad jag vill säga med texten, men jag hade en idé som visade sig svårare att göra något med än jag trodde. Tillåter mig ändå att publicera. För det är sommar, ledigt och behovet av vila från alla krav är viktigt.

söndag 18 juli 2021

I väntans tider

Att hålla igång bloggandet känns viktigt. Det är ett sätt att kanalisera tänkandet, även om jag här under sommaren tar mig friheten att inte tvinga fram något. Jag har planer och finner jag bara ron ska jag skriva något mer substantiellt på temat kultur, som är den fråga jag ständigt återkommer till. Innan jag gick på semester var det som tankarna bubblade över och uppslagen exploderade, men det finns så mycket jag också vill göra, som jag inte riktigt kan under resten av året, så dagarna försvann. Jag läser, promenerar och tar mig tid att stanna upp och tänka. 

Generellt sett är jag dålig på att vara ledig. Semestern blir därför ett slags projekt som handlar om att bara vara, vilket är svårt. Och i år är det särskilt svårt eftersom jag befinner mig i ett slags brytningstid. Till hösten har jag väldigt lite undervisning, i alla fall under terminens första tio veckor. Då ska två nya skrivprojekt påbörjas, vilka i och för sig inte står och faller med de två böcker som jag avslutade arbetet med innan sommaren, men som ändå påverkas av hur det går med dem. Läroboken om kunskapsteori kommer ut under hösten eller i början av nästa år, och jag väntar på besked från förlaget rörande boken om mellanrummen som de ska börja läsa efter semestern. Planen är att påbörja arbetet med ny lärobok, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om än, bara att jag vill ge mig själv lite mer tid denna gång. Fortsättningen på mitt eviga kulturprojekt (där mellanrummsboken utgör en viktig del) är redan halvklar, men det känns svårt att gå upp helt och fullt i det arbetet innan jag vet vad som händer med boken om mellanrummen. Tankarna om dessa projekt pockar på och jag måste aktivt styra undan dem för att kunna vila, vilket är nödvändigt för att hitta nya perspektiv och uppslag till tankar att utveckla. Det kanske låter som jag klagar, men så är det inte. Livet som helhet är bättre än någonsin och att det är svårare att hantera ledigheten än arbetet ser jag som en ynnest.

Kultur är ett ämne som aldrig blir uttömt; inget man blir färdig med. Man säga att kulturforskningens uppgift ytterst handlar om att förklara detta på olika sätt och med hjälp av olika exempel, det är i alla fall vad jag kommit fram till i mitt över tjugoåriga arbete att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar samt hur man kan se på och förhålla sig till kulturell förändring. Nästa kulturteoretiska bok ska dels handla om språkets roll, dels om det underliggande hotet från fascismen. Problemet och det som gör det så svårt att komma igång med skrivandet är att kulturforskning inte handlar om att tala om hur det är, utan om att skapa förutsättningar för förståelse. Kunskapen om kultur är och kan bara vara indirekt och den går inte att använda för att göra förutsägelser eller prognoser, vilket särskit i dessa prestationsfixerande dagar ofta uppfattas som slöseri med tid och resurser, vilket paradoxalt nog är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det är med andra ord en evig vandring i en hermeneutisk spiral där man är i princip lika förvirrad hela tiden, men på en ständigt högre nivå.

Det jag brottas med just nu, och som denna bloggpost kan sägas handla om, är hur man inleder en text och ett kunskapsprojekt som har som syfte att sprida kunskap om och öka förståelsen för kultur. Det är så mycket som behöver sägas först, innan man kommer till den viktiga, och allt kan inte sägas först. Det är också anledningen till att jag fastnade för och genom åren har hållit fast vid bloggandet, även efter att jag slutade uppdatera den dagligen. Här på Flyktlinjer kan jag ständigt börja om och tankarna kan ta sig vilka vägar de vill. Det är i efterhand jag ser mönstren och kan arbeta vidare med tankar som verkar fungera. Det är en form av skrivande som passar synnerligen väl för undersökningar av kultur och kunskapsutveckling. Jag har också under åren med bloggen stärkts i övertygelsen om att det är så som lärande fungerar. Kunskap utvecklas genom att utsätta sig för en massa olika intryck och sedan leta efter mönster, inte om att sätta upp mål och arbeta systematiskt för att nå dessa. Världen och verkligheten förändras hela tiden och det måste även kunskapen göra, annars är det inte kunskap man förfogar över utan en uppsättning dogmer som måste försvaras mot alla som anmäler avvikande åsikt. Ytterst leder synen på kunskap som ett slags kanon till faktaresistens eftersom kartan blir viktigare än terrängen man rör sig i, och när man väl tagit det steget blir man ett offer för antidemokratiska rörelser. Det är så jag tänker kring och motiverar upplägget på nästa bok, som jag hoppas att jag snart ska kunna fokusera fullt ut på.

Några dagar till av fritt tänkande och läsning av skönlitteratur ska jag tillåta mig, sen så.

söndag 11 juli 2021

Vad vill folket?

Fast vi lever i en demokrati där makten utgår från folket som består av alla som är medborgare i Sverige älskar politikerna att tala om sina väljare och allt de lovat dessa. Väldigt många folkvalda bryr sig dock bara om det politiska spelet. Moderaternas Hanif Bali verkar ha partiets uppgift att locka väljare med alla till buds stående medel i sociala nätverk, för det är där han är aktiv, inte i riksdagen. Poltik är inte längre något som huvudsakligen utförs av representanter för folkvalda partier i utskott och kammaren, den bedrivs lika mycket på ledarsidor och på Twitter, Facebook, Instagram. Och medierna rapporterar tacksamt om olika utspel och kontroverser. Demokratin tas helt uppenbart för given idag, vilket är ett lika allvarligt problem som klimatkrisen som bara kan lösas med demokratiska medel. Det parlamentariska läget under innevarande mandatperiod är hopplöst och det är vi väljare som försatt vårt land i den situation vi har att hantera ett år till, men som mycket väl kan fortsätta efter valet 2022. 

Folket förfogar tillsammans över en enorm kraft, som skulle kunna leda till något konstruktivt men som idag vänds mot vårt land genom att föröda möjligheterna att förvalta samhället, som alla är mer eller mindre beroende av, på ett långsiktigt hållbart sätt. Folket är vi, men det handlar om en helhet som inte består av summan av våra tankar och handlingar och som heller inte går att bryta ner i sina delar och behandlas separat. Folket är en koloss som ingen kan styra eller kontrollera, vad man än tror om den saken. Därför är populismen så oerhört farlig, vilket inte minst visade sig i Washington i januari när Kapitolium stormades. Folket kan påverkas och processer kan sättas igång, men ingen vet vilka konsekvenserna blir. 

Rasismen som yttrar sig på olika sätt, inte minst i Kristerssons tal om att invandring/invandrare är en belastning, är en glöd som som SD hållit liv i länge och som M, KD och obegripligt nog även L nu försöker blåsa liv i eftersom de tror att elden (folkets vrede) går att kontrollera. Historien och allt vi vet om hur människor och kultur fungerar anmäler avvikande åsikt. Alla som förstår och är genuint intresserade av hållbarhetsfrågan inser att alarmklockorna lyser ilsket röda, precis som i kontrollrummet på kärnkraftverket i Chernobyl. Utvecklingen kan ändras och elden går att kyla ner, men det kräver aktivitet från alla som ser faran och vill se en annan utveckling. Det handlar inte om höger eller väster, folket är alla vi tillsammans och vi får det samhälle vi förtjänas. Om vi inte vill ha det som i Ungern måste vi höja våra röster och protestera mot alla förslag som pekar det minsta i den riktningen. Inte bara i kommande val, utan i vardagen och på sociala nätverk. 

Om folket inte vet sitt eget bästa är det bara folket som kan göra något åt saken.

söndag 4 juli 2021

Utbildning är varken en vara eller tjänst

Ibland snabbt, ibland långsamt förändras samhället och kulturen. Inget är för evigt och alla framsteg och förbättringar måste därför ständigt bevakas och fortsätta försvaras, både för att det alltid finns sådana som vill se en annan utveckling och för att omvärlden också förändras hela tiden. Synen på kunskap och vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift, till exempel, har förändrats dramatiskt sedan jag började första klass 1972. Då betraktades svensk skola som ett föredöme i världen. Kunskapen stod fortfarande i centrum även om en allt större del av uppmärksamheten riktades mot pedagogiken som förändrades snabbt under mina år i grundskolan. Lärarna åtnjöt hur som helst stor respekt, av både elever och föräldrar, och de hade därför mandat att lägga upp undervisningen efter eget skön och med utgångspunkt i både sina kunskaper, erfarenheter och eleverna som undervisades utan att någon annan la sig i. Tanken på att utbildning så sent som bara några tiotals år senare skulle komma att betraktas som en vara eller en tjänst föresvävade ingen.

Mina betyg blev av olika anledningar inte särskikt bra, vilket helt och hållet berodde på mig själv, men det jag lärde mig under åren i grundskolan har jag haft nytta av sedan dess, och många av läroböckerna som vi på den tiden fick som en gåva har jag fortfarande kvar och minns med nostalgisk värme. Och när jag sent omsider var mogen och redo att ta eget ansvar för mitt lärande fanns KomVux där och tog emot mig och mina ambitioner med öppna armar. Sedan gick jag vidare till universitetet där jag blev kvar. Anledningen till att jag trivdes så bra i den akademiska världen var att jag hade eget ansvar för mitt lärande och var fri att söka de kunskaper som intresserade mig. Det viktigaste jag lärde mig under åren i grundskolan var nämligen att ansvaret för mitt eget lärande låg helt och hållet på mig själv. Mina lärare bedömde mina prestationer och gav mig de betyg jag förtjänade, vilket gjorde oss till jämbördiga parter i lärandet och kunskapsutvecklingen som är själva anledningen till att samhället investerar i avgiftsbefriad utbildning för alla. 

Skolan och den högre utbildningen reformerades under 1990-talet. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men konsekvensen av reformerna blev att fokus i verksamheten försköts och kunskapen allt mer kom att betraktas som ett slags formalitet. Från att tidigare ha ansetts vara en möjlighet och en (demokratisk) skyldighet kom lärande och kunskapsutveckling (eller egentligen betygen) nu allt mer att betraktas som en rättighet. Trots att kunskap inte är något man får och lärande är något som kräver hårt och ihärdigt eget arbete riktades allt mer fokus mot betygen, och synen på lärarna förändrades också. När skolan i valfrihetens namn förvandlades till en marknad där vinstdrivande företag fick möjlighet att konkurrera om eleverna (läs skolpengen) började man tala om betyg i termer av prestation, och ansvaret för resultaten lades allt mer på lärarna (vars lön förfärande nog allt mer kollades ihop med "prestationen"). Trots att Sverige i början av förändringsprocessen hade ett av världens bästa skolsystem började man tala om vikten av kvalitet och man gjorde det i termer av styrning och kontroll. När skolorna började konkurrera med varandra om vem som presterade bäst resultat (högst betyg) förlorade lärarna makten över klassrummet och den dagliga verksamheten. Marknadsstrateger och kommunikationsansvariga satte upp mål och ekonomer och administratörer fick allt mer makt över utbildningen. Det gick inte över en dag, men med lite perspektiv på förändringarna är det uppenbart att både skolan och den högre utbildningen idag styrs av en ekonomisk logik snarare än behovet av kunskap.

Utbildningssystemet styrs idag mot mål som företagsledare sätter upp för att tillfredsställa aktieägarna, och det är marknaden som avgör vad som är och hur man mäter kvalitet i verksamheten. Kundnöjdhet är idag viktigare än kunskap och därför betraktas betyg som en vara och lärare som tjänsteutövare eller servicepersonal som ansvarar för att produktionsmålen nås och att fler elever söker sig till skolan eftersom det är så ägarna tjänar pengar. Vinsterna privatiseras och förlusterna kollektiviseras när den kommunala skolan inte får konkurrera om eleverna på samma villkor som de privata aktörerna på skolmarknaden. Och det är inte bara pengar som samhället och ytterst skattebetalarna förlorar på nuvarande upplägg, när kunskapen urholkas och allt fler lämnar skolan med en skev bild av vad lärande är och vad som krävs av den som vill utveckla kunskap och förståelse, luckas den solida bas av kunskap som skolan och det svenska samhället fram till 1990-talet vilade på. Efterfrågan på populistiska lösningar som talar mer till känslorna än till förnuftet ökar liksom kunskapsresistensen, vilket blir en ond cirkel som gör att kunskapen får allt svårare att hävda sig i det allmänna bruset.

Ska vi kunna komma tillrätta med klimatförändringarna och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i kunskap måste skolan reformeras i grunden och kunskapen måste placeras i centrum. Andelen lärare behöver öka, liksom lärarnas makt och inflytande över det som händer i klassrummet. Kunskap är något som uppstår mellan människor och den är helt och hållet avhängig det man gör. Kvaliteten i lärandet går inte att mäta och utfallet går inte att styra. Detta vet alla lärare, och därför är det så viktigt att inte tvinga lärarna att följa order från ekonomer och marknadsstrateger. Administrationen ska stötta och hjälpa lärarna, inte ställa krav och hitta på nya och allt mer betungande arbetsuppgifter, vars enda syftet är att öka mätbarheten. Låter vi inte lärare arbeta uteslutande med lärande och om inte skolans mål är kunskap kommer den högre utbildningen att utarmas, vilket leder till att lärarutbildningen utarmas, och därifrån lutar det brant neråt för samhället.

söndag 27 juni 2021

Marknadslogiken och kunskapen

Företag håller sig ofta med en kommunikationsavdelning som för organisationens talan och som får svara på journalisters kritiska frågor om det uppstår problem. Ansvariga är tränade att svara på det sätt som gynnar företaget mest. Vad som händer bakom fasaden sker i skydd av företagshemligheterna som kommunikationsansvariga ofta hänvisar till. För lönsamhetens och den heliga tillväxtens skull anses det ligga i allas intresse att företag har hemligheter och att kommunikationsansvariga får presentera företaget på samma sätt som mäklarna presenterar lägenheterna som läggs ut till försäljning på nätet, genom att försköna bilden.

Om det bara handlade om företag som säljer varor vore det inte särskilt problematiskt, men när tjänsteföretag vars affärsidé antingen bygger på att man kringgår och utmanar hävdvunna lagar och regler på arbetsmarknaden, eller genom ett osolidariskt skatte(smitar)upplägg, urholkas gemenskapen i samhället och demokratin på sikt. Företagens ägare kanske blir rika, men de bor inte självklart i samma land som företaget opererar, och ofta handlar det om multinationella bolag. Eftersom köparna av tjänsterna handlar på samma marknad som de själva arbetar på drabbas de oundvikligen av sin egen jakt på låga priser eftersom den leder till press på lägre löner. Om allt fler medborgare i ett samhälle inte kan leva på sin lön kommer samhället att slitas isär inifrån när det växer fram en underklass som aldrig kan ta sig ur sitt prekära läge. Om man inte ens genom att arbeta dubbla pass kan tjäna mer än precis vad man behöver för att överleva lever man under slavliknade förhållanden.

Marknadssamhället som på senare tid allt mer aggressivt implementerats är en skenvärld där kommunikationsansvariga bestämmer vilken bild som ska målas upp av de varor och tjänster som bjuds ut på marknaden. Där anses det allmänt vara lätt att vinna (på spel), och där tror man att det går att få mer genom att betala mindre och övertygelsen om att framgång endast handlar om vilken inställning man har och vilka val man gör är levande. Yta är allt och ingen bryr sig om vad som händer bakom fasaderna som alla håller upp som skydd mot varandra eller med livsbetingelserna på jorden, som är den enda plats i hela universum där människor kan överleva. 

I Sverige anses det önskvärt att även skolor drivs som vinstdrivande företag inom multinationella koncerner vars ägare är anonyma, med hemligheter och kommunikationsansvariga. Marknadens logik leder till att kunskapens verktyg ställs mot girighetens vapen och skolföretagen vill ge sken av att betyg är en vara som kan köpas på en marknad. Därför talar man om skolor i termer av prestationsenheter, utbildning betraktas som en tjänst man köper och lärarna tvingas arbeta mer "effektivt", trots att lärande är något som elever och studenter själva gör. 

Med hjälp av mäklarspråk förvandlar företagens kommunikationsansvariga, i skydd av företagshemligheterna, nedskärningar till effektiviseringsvinster, betygsinflation till en fråga om prestation och vinstuttag (som Sverige är det enda landet i världen att tillåta) till en rättighet. Trots att Sverige hade en av världens bästa skolor såldes valfrihetsreformen in med argumentet att skolan skulle bli ännu bättre; fast man sa aldrig för vem. Eftersom en välfungerande skola är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, vilket i sin tur är en förutsättning för demokratin och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, sitter vi alla, så länge marknadslogiken inte granskas kritiskt, fast i en destruktiv spiral där allt fler slutar samarbeta och ser alt fler andra som ett hot.

söndag 20 juni 2021

Medveten närvaro, i akademin

I den akademiska världen idag är det svårt att vara närvarande här och nu för att fokusera fult ut på det man gör. Paradoxalt nog är detta en konsekvens av synen på och arbetet med kvalitet. Innan kusen ges finns en massa saker som måste göras, och efter att kursen är klar ska den utvärderas. Eftersom den ena kursen följer på den andra tvingas man arbeta med förberedelserna under kursen före och utvärderingen under kursen efter, vilket gör att man aldrig kan fokusera fullt ut på den kurs man faktiskt är mitt uppe i. 

Att aldrig fullt ut kunna fokusera på det som är här och nu tär inte bara på den som ständigt måste skifta fokus, det går också ut över kunskapen eftersom den kräver eftertanke. Dagens syn på kvalitet är inte anpassad efter kunskapens krav, istället är det kunskapen (eller egentligen kursernas innehåll) som anpassas efter definitionen på kvalitet. Jag skriver för att bearbeta min frustration över dessa sakernas tillstånd. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och lärandet.

Vetenskapliga problem är ohyggligt komplexa och kräver ens fulla uppmärksamhet, så när arbetsdagarna fylls med massa olika uppgifter, alltså förberedelser och efterarbete, kommer det oundvikligen att gå ut över den akademiska kvaliteten. Vill man värna kunskapen tar det idag längre tid att uppnå samma resultat som tidigare eller också förlängs arbetsdagen (trots att man inte får betalt för de extra timmarna). Så där ser min vardag ut. Eftersom jag sökte mig till akademin för kunskapens skull är den jag lever för. Jag skulle kunna göra bara det jag får betalt för, det som min arbetsgivare kontrollerar att jag gör och bara arbeta de timmar jag får betalt för, men då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. 

Jag känner mig allt mer som ett slags gisslan. Att producera nyckeltal är inte vad jag på skattebetalarnas bekostnad utbildats för. Jag har gått en lång utbildning för att lära mig lära och utveckla kunskap, trots det behandlas jag som vilken handläggare som helst och högskolan betraktas som en myndighet bland andra. Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle är det inte hållbart. Synen på vad som kännetecknar och hur man når kvalitet i den akademiska verksamheten måste ändras och anpassas efter kunskapen. Lärarna måste få och kunna fokusera helt och fullt på det som är här och nu i undervisningen. Forskare måste på samma sätt kunna fokusera till 100 procent på forskningen, annars blir resultatet något annat än kunskap.

söndag 13 juni 2021

Min kommande bok om kunskapsteori

Dagarna innan semestern är hektiska och en av alla sakerna som ska bli klara är boken om kunskapsteori som jag ägnat en stor del av min tid i tjänsten för kompetensutveckling åt att skriva på. Jag har länge saknat en bok om kunskap som fungerar för studenter, vilket jag inte riktigt tycker att befintliga böcker gör. Om min bok kommer att fungera vet jag så klart inte, men jag har i alla fall fått skriva den bok jag menar behövs och jag hoppas att den kommer att tas emot väl när den kommer ut någon gång under hösten. Här kommer ett litet smakprov från bokens inledande kapitel:
Kunskap är ett begrepp som förenar den dynamiskt föränderliga kropp av användbara insikter som mänskligheten samlat på sig genom historien med förmågan att förstå och hantera det man lärt sig samt kompetensen att kritiskt granska det som hålls för sant i olika sammanhang. Syftet med alla vetenskapliga studier och även studentuppsatser är vidare att bidra med ny kunskap, alltså vetande som inte hämtats någonstans ifrån. Lärande handlar inte om att upprepa det lärarna säger eller memorera innehållet i kurslitteraturen – kunskap är något annat än det man minns. Skillnaden mellan att vara elev i grundskolan och student på högskolan är att på grundskolan lär man sig vad forskarna är överens om, medan man som student närmar sig kunskapsfronten där det sällan råder konsensus, vilket gör att man måste ta ett mycket större eget ansvar för svaren man väljer och förklaringarna man tar till sig och använder. När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om att nå fram till svaretutan om att utveckla förståelse för olika typer av frågor ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan använda det man lärt sig i nya och olika sammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt. Kunskapsteori studerar man för att utveckla förståelse för kunskapens möjligheter och begränsningar.

Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Och eftersom demokratin och kunskapen är varandras förutsättningar kommer även den aspekten att beröras i boken. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.

Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.

Kunskap är en mänskligegenskap som både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder vetandet. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.

En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkt tillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid blindkäppen som används av den som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla kompetens att hantera verktyget, vilket är syftet med denna bok.