fredag 15 januari 2021

Förordet till boken om mellanrummen

Målet inför det nya året är att avsluta varje vecka med att bli färdig med en text. Förra veckan blev jag klar med en recension och framöver har jag planer att skriva åtminstone två artiklar och en lärobok. Däremellan blir det bloggposter. Denna vecka går jag in i helgen med den sköna känslan av att vara färdig med ännu en vända med boken om mellanrummen. Kommentarerna jag fick stärker mig i övertygelsen om att jag på riktigt börjar bli färdig, att jag är nära nu. Två vändor till med korrekturläsning ger jag boken, sen får det bära eller brista. Blir manuset inte antaget på något förlag publicerar jag det på nätet, open acess, men jag vill verkligen göra allt som står i min makt för att optimera chanserna att få boken utgiven i tryckt form. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Resten av dagen ägnar jag åt läsning, men vill dela med mig av den senaste versionen av bokens förord.

Förord

En av de viktigaste lärdomarna jag skaffat mig är dels att aldrig underskatta slumpen, dels att det är bättre att förbereda sig på och utveckla kompetens att hantera det som händer än att fokusera på och lägga energi på att styra tillvaron mot mål. Jag har arbetat med utkastet till denna bok i många år. Under hösten 2019 antog manuset en form och känslan av att jag nu var inne på upploppet växte sig allt starkare. Jag gick in i 2020 med vissheten om att hösten bjöd på generöst med tid att skriva. Så i mars dök Corona upp och högskolan ställde om till distansläge. Plötsligt frigjordes massor med tid som jag efter att den värsta oron lagt sig kunde använda till skrivande. När jag skriver detta befinner vi oss fortfarande i det mellanrum som öppnades upp av pandemin och som jag är tacksam för att jag kunnat ta vara på.

Titeln på boken, Omvägar till kunskap, är medvetet dubbeltydig, just eftersom kulturen där kunskapen skapas och används är mångtydig, komplex och förändras dynamiskt. Vägen till insikt och förståelse är därför inte rak. Det finns inga genvägar till kunskap, bara omvägar. Och det är vad som händer mellan frågorna och svaren som är det viktiga. Kunskapen är med andra ord vägen fram, och det är vägen som är målet. Tänker man kan inställda möten och avbokade föreläsningar bli till möjligheter som det gäller att ta vara på. Det är också så jag vill att den här boken ska läsas, som ett slags följeslagare eller reskamrat på vägen mot bättre kunskap om och fördjupad förståelse för kultur.

Intresset för mellanrummen har vuxit fram succesivt. Projektet har sin upprinnelse i det faktum att jag 2011 började blogga på flyktlinjer.bloggspot.com. Jag hade ingen plan med skrivandet, annat än att skaffa mig rutiner och försöka skapa en plattform för kunskapsspridning. Flyktlinjer är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för möjligheten jag fått att studera. Till dags dato har det blivit över 4500 poster om olika aspekter av kultur. Efter ett tag väcktes tanken om att samla ihop några av tankarna som fångats i flykten och bearbeta dem till ett sammanhållet resonemang. Tanken var först att det arbetet skulle resultera i denna bok, men av olika anledningar blev det istället tre böcker som publicerats open acess på nätet (Nehls 2016, 2017, 2018). Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är den gemensamma undertiteln till böckerna som alla på olika sätt indirekt handlar om kultur och förutsättningar för kunskap och lärande. När den tredje boken var klar kände jag mig först nöjd, men ganska snart smög sig känslan på att jag kan bättre, att jag var långt ifrån färdig med det som jag nu tänker på som teorin om mellanrummen. Jag samlade därför ihop texterna i ett dokument som jag sedan dess redigerat och utvecklat. Boken handlar alltså inte bara om vägar till kunskap, den är i sig ett resultat av en omväg och ett antal lyckliga tillfälligheter, vilket stärker mig i övertygelsen om att jag är något på spåret. Om jag har rätt är dock inte upp till mig att avgöra.

söndag 10 januari 2021

Utbildning och företagande är väsensskilda verksamheter

Det går inte att få allt man önskar sig. Oförenliga drömmar tar ut varandra och alla försök att förverkliga dem är dömda att misslyckas, just för att man drömmer om det omöjliga. Donald Trump som är själva sinnebilden för populism bars fram till makten med hjälp av löften som redan på förhand var uppenbart orealistiska. Ändå vann han och trots att det omgående blev uppenbart att han inte respekterade varken kunskapen eller det demokratiska systemet fick han hållas i fyra år. Han bråkar fortfarande, ända in i det sista, ivrigt påhejad anhängarna, vilket är ett annat kännetecken på populister. Demokratiskt sinnade politiker drivs av övertygelser och håller sin inte med anhängare. Högern i Sverige tar pliktskyldigt avstånd trots att deras politik i grund och botten är den samma, eller åtminstone lika orimlig. Poltik som bygger på känslor, åsikter och som kräver att kunskapen ignoreras och den demokratiska ordningen sätts ur spel är per definition ohållbar. Förhoppningsvis kan det trots allt komma något ur händelserna i Washington, men då måste alla som värnar demokratin respektera dess komplexitet. KUNSKAP är en förutsättning för demokratin och demokratin är en förutsättning för kunskapen.

I Sverige (som enda land i världen) anses det legitimt att driva skolor som företag, trots att utbildning (liksom för övrigt även vård) är en verksamhet som är allas angelägenhet, där både kostnaderna och utgifterna är fasta. För att skolans verksamhet ska kunna leda till så bra lärande och kunskapsutveckling som möjligt måste all tid och alla resurser gå till utbildning. Plockar ägarna ut vinst eller skär ner på kostnaderna genom att sänka standarden, minska storleken på lokalerna, öka lärarnas arbetsbörda eller dra ner på läromedel eller något liknande, vilket är enda sättet att "effektivisera" utbildning, går det oundvikligen ut över kvaliteten i elevernas lärande (och i förlängningen påverkas förutsättningarna att stå emot populismens lockelser). Ibland hävdas att vinstdrivande skolor visar upp bättre resultat, det vill säga högre betyg; men eftersom det är skolorna själva som sätter betygen, och eftersom friskolorna inte behöver följa samma regler som den kommunala skolan och dessutom kan hindra insyn i verksamheten genom att hänvisa till företagshemligheter, är det inget legitimt mått på kvalitet. Särskilt inte som betyg alltid bygger på mer eller mindre subjektiva bedömningar. 

Ett innovativt företag i tillverkningsbranschen har kontroll över både sina inkomster och utgifter. Verksamheten går i vågor och följer både konjunkturens rörelser upp och ner och kundernas villighet att betala för produkterna. I tider av kris måste företagare se över kostnaderna, och kanske göra sig av med personal, fast man kan också investera i personalens fortbildning för att stå bättre rustade och vara på hugget när det vänder. Företagande är en dynamisk process som ständigt måste söka effektiviseringsmöjligheter för att överleva, och vinsten fungerar både som ett slags ränta och en buffert för hårdare tider. Över tid måste det råda balans mellan såväl inkomster och utgifter som uttag av vinst och återinvestering i verksamheten. Företagande fungerar på det sättet. Går företaget med vinst kan ingen ha synpunkter på vad ägaren gör med pengarna. Skillnaden mellan utbildningsverksamhet och företagande är viktig att upprätthålla, annars hotas demokratin, öppenheten och den långsiktiga hållbarheten.

Om skillnaden mellan företagande och samhällsförvaltning inte respekteras kommer det förr eller senare att bli svårt att skilja på politik och företagande och det kommer framstå som logiskt och önskvärt att välja en företagsledare till statsminister, vilket vi nu lärt oss vad det leder till. Företagsledare tar och ska bara ta ansvar för företaget och endast vara lojal mot ägarna. Demokratiskt valda politiker arbetar på hela befolkningens uppdrag, alltså både de som röstat på dem och de som inte gjorde det. I en demokrati ska politiker inte lägga sig i hur företagare sköter sina verksamheter, men vilken lön företagare betalar till sina anställda kan och bör samhället ha synpunkter på, just för att värna demokratin. Kloka företagare i långsiktigt hållbara företag förvaltar verksamheten väl och inser att företagande bygger på ömsesidigt beroende och betalar därför både skatt till samhället och ger anställda en lön de kan leva på samt skapar arbetsförhållanden som främjar hälsa. Ett samhälle som accepterar att företag utnyttjar människors desperata behov av pengar för sin överlevnad genom att betala löner (för att man kan) som inte går att leva på är inget anständigt samhälle. Människor inte ens kan leva på lönen de får om de så jobbar dubbelt är i praktiken livegna och i ett sådant samhälle har ekonomin förvandlats till en slavekonomi, vilket är oförenligt med både demokrati och mänskliga rättigheter. 

Företagande och utbildning är väsensskilda verksamheter. Och samhällen varken kan eller ska skötas som företag, av den enkla anledningen att kunskap inte är en vara utan en förutsättning för demokratin. Sveriges beslut att låta ägare plocka ut vinst ur skolan är extremt utifrån ett internationellt perspektiv. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga, men populismen växer sig stark i samhällen där vetenskap och vetande saknar egenvärde. Därför är det ingen liten sak att skolor tillåts drivas som företag. Vill vi leva i ett samhälle där meritokratin och demokratin faktiskt fungerar måste alla respektera kunskapen. Vem vill inte det, tänker många av oss. Men långt ifrån alla är beredda att göra vad som faktiskt krävs för att värna vetenskapen och den kritiska granskningen av makten, vilket fyra år med Trump gjort tydligt.

lördag 9 januari 2021

Nytt år, nya rutiner

Jag behöver en paus från bloggandet för att finna inspiration. Nu har set gått lite över en vecka och lusten att skriva gör sig påmind. Tanken var aldrig att sluta blogga, bara att finna en ny rutin. Efter moget övervägande tror jag mig ha funnit det nu. Det är inget löfte, men ambitionen framöver är att publicera en ny bloggpost i veckan, med början imorgon. Då har jag sex dagar på mig att tänka och jobba med innehållet och språket, samtidigt som jag får tid över att skriva böcker och artiklar. Ämnena kommer att vara de samma, men ambitionen är att skriva lite längre och mer genomarbetade texter. Det var egentligen bara det jag ville säga. Återkommer som sagt imorgon med en ny post, och sedan är tanken att det ska bli en vana.

torsdag 31 december 2020

Tack för tio fantastiska år!

Bloggandet fortsätter här på Flyktlinjer, men detta blir den sista dagliga uppdateringen och jag vill därför både tacka er läsare och önska Gott Nytt År. Att byta spår just nu, i skarven mellan 2020 och 2021 känns symptomatiskt men det är inget jag planerat. Känslan av att det börjar bli läge att överge projektet med dagliga uppdateringar och istället skriva lite mer genomarbetade texter som publiceras när de är färdiga har vuxit fram här under året, och det känns bra att byta spår i samband med tioårsjubileet. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag började, men ambitionen var att skapa en rutin för att tydligare få in skrivandet i vardagen. Det målet är uppfyllt med råge. Att bli läst är inget man kan ha som mål, men visst fanns det en önskan om att nå ut med orden och tankarna. Och så har det också blivit, vilket jag är enormt tacksam för. Jag är inte ensam om att fundera över avsaknaden av kommentarer på inläggen, men det är som det är med den saken. Kanske har det att göra med att jag publicerar så många nya inlägg, eller att jag skriver om så många olika ämnen? Jag vet inte, och så länge jag blir läst och får uppmuntran på andra sätt spelar det ingen roll. Vem som läser vet jag inte säkert, men jag vet att ni är många som mer eller mindre regelbundet klickar på länkarna eller på andra sätt söker er hit. 

Särskilt glad är jag över att så många studenter hittat hit. Utan er uppskattning av mina texter om lärande och kunskap hade jag aldrig vågat kontakta Studentlitteratur. För snart ett år sedan kom min första lärobok, i januari kommer den andra och inom ett år den tredje. Just för att jag skaffat mig skrivarrutiner och fått in författandet i vardagen var det som att öppna en dammlucka när jag väl började tänka på skrivandet i termer av böcker. Utan Flyktlinjer hade jag troligen aldrig skrivit böckerna. Samtidigt är det böckerna som gör att jag nu skiftar fokus. Det finns alltså många olika anledningar till nyordningen. Viktigast för mig är att skrivandet fortsätter.

Så länge jag minns har jag närt en lust att lära och varit nyfiken på världen och människorna som befolkar den. Jag har dock aldrig riktigt känt mig som en integrerad del av något sammanhang jag funnits och verkat i. Det är som jag altid stått lite vid sidan av och förundrad betraktat tillvaron. Därför tror jag bloggformatet passar mig. Genom livet och högskolestudierna samt forskningen, särskilt här under de senaste tio åren, har jag lärt mig enormt mycket. Med ålderns rätt och med hänsyn till att det är på samhällets bekostnad jag fått möjlighet att lära och utveckla kunskap och förståelse anser jag att jag har en skyldighet att försöka sprida insikterna; inte för att få uppmärksamhet för egen del utan för att bidra till utvecklingen av ett mer demokratiskt och långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. Flyktlinjer är och kommer även framöver att vara basen, men nu vill jag skriva böcker och artiklar eftersom det ger mer tyngd åt orden. 

Efter helgen ska jag avsluta arbetet med boken om mellanrummen. Det är dags nu och det får bära eller brista. Får jag den inte antagen på något förlag kommer jag att publicera den på nätet, men jag vill verkligen att det ska bli en tryckt bok. Jag ser nämligen boken som nyckeln till kunskap. Digitaliseringen är bra på många sätt, men kunskapsutvecklingen står och faller med analoga redskap. Papper, penna, böcker och samtal är en förutsättning för lärande, och utan strävan efter bildning förväxlas kunskap med fakta, vilket är förödande för samhällsdebatten. Mina böcker, mitt skrivande och i rollen som lärare strävar jag efter att på olika sätt främja förmågan till kritiskt, självständigt tänkande eftersom det är det enda som hjälper mot dumheten och populismen som idag sprider sig i samhället och förgiftar debatten.

Med dessa ord tackar jag återigen för att ni läser och önskar alla en fin avslutning på det gamla året. Inom kort är jag tillbaka med den ny text, men det blir först när jag anser att jag har något angeläget att säga. Böcker kräver ett annat fokus och tankesätt, vilket jag vill ägna de kommande åren åt att utforska, och det ser jag fram emot att ägna mig åt.

onsdag 30 december 2020

Låt oss göra 2021 till året då kunskapen tas till heder igen

Pandemin och konsekvenserna av Corona är vårt GEMENSAMMA ansvar att hantera. Ingen kan veta vad som är bäst att göra, bara i efterhand går det att uttala sig om konsekvenserna av olika beslut och åtgärder. Det är det ENDA vi vet säkert och först när den insikten sjunker in i allas medvetande och faktiskt får genomslag i var och ens dagliga handlingar kan vi hoppas på att utvecklingen vänder. Men så länge vi väljer att gå på känsla och jaga syndabockar, lita på experter som presenterar enkla lösningar eller rösta på populistiska politiker som menar att de skulle kunna leda vårt land bättre än regeringen, rör vi oss i helt fel riktning. Problemen som visat sig under 2020 handlar inte om Corona utan om en MYCKET allvarligare sjukdom: Dumhet, ointresse och egoism. Corona kommer förr eller senare att försvinna, eller dess effekter kommer mildras, men tar vi inte kunskapen till heder och gör upp med den galopperande dumheten här hemma och i världen, är det ute med oss.

Joe Biden tillträder som president den 20de januari nästa år, men konsekvenserna av Doland Trumps inkompetens och det republikanska partiets intellektuella haveri är lika omfattande som klimatförändringarna. Biden och Harris är alltså inte lösningen. Lika lite som vår nuvarande regering kan åstadkomma allt vi önskar oss när oppositionen tar alla chanser som bjuds att sabotera förutsättningarna för arbetet kommer någon annan demokratiskt vald regering att kunna lyckas.

Politik ska föras i riksdagen, inte i TV eller på sociala nätverk. Hånskrattande oppositionspolitiker eller presidenter som publicerar dumdryga kommentarer för att generera likes eller mobilisera hatsvansen är och kan per definition aldrig vara lösningen på några problem. Förstår vi inte det är det ute med oss. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på oppositionsindignation eller via Twitter, det är så man underminerar demokratin. Yttrandefriheten måste liksom dödliga virus respekteras för att fungera, annars urartar samhället i ett allas krig mot alla och den offentliga debatten förvandlas till fördummande kakafoni.

Imorgon är sista dagen på 2020. Ännu vet ingen något om 2021, men alla kan göra vad de kan för att hindra dumheten att sprida sig och få fäste genom att ta kunskapen till heder igen. Det är varken en lösning eller enkelt och det blir som det blir, aldrig som man önskar sig. Går det åt helvete är det inte självklart någons fel, troligare är det allas fel. Kanske lyckas vi inte vända utvecklingen, men väljer vi kunskapens väg vet vi att vi gör vad vi kan för att det att det ska kunna bli så bra som möjligt. Det är allt vi kan hoppas på!

tisdag 29 december 2020

Det verkliga hotet mot kunskapen och demokratin

Den förhatliga postmodernismen och dess förmenta relativism utmålas ofta som det största hotet mot kunskapen, men det hotet är och har aldrig varit reellt eftersom postmodernismen är en vetenskaplig "rörelse". Postmodernismen, som rörelse betraktad, är och var aldrig ett hot mot vetenskapligheten. Visst finns det exempel på uttalanden och åsikter som kan tolkas så, men det har oftast handlat om studenter som tror att de förstått. Postmodernismens kritik framfördes med omsorg om kunskapen, inte som ett sätt att ifrågasätta vetenskapen som sådan. Forskning handlar om att UNDERSÖKA världen med olika redskap i jakten på förklaringar och förståelse som FUNGERAR. Kritiken riktades mot allt för långtgående anspråk på Sanning, den var en konsekvens av vetenskapliga undersökningar av relationen mellan makt och kunskap. Postmodernismen kan ses som ett sätt att upplysa och undervisa allmänheten, i akt och mening att värna demokratin och öppenheten genom att balansera maktförhållandet mellan forskarna och medborgarna. Den som ser postmodernismen som ett hot talar inte med utgångspunkt i eller med omsorg om KUNSKAPEN, det handlar snarare om en känslomässig försvarsreaktion som bekräftar hur svårt det är att skilja makt och vetande åt.

Kunskapen måste respekteras i alla lägen, annars kan inget kunskapssamhälle växa fram. Och därför utgör populismen ett mycket större och långt allvarligare hot mot vetenskapen. Donald Trump har på fyra år gjort långt mer skada än postmodernismens avarter lyckats med under 40 år. Och den skadan kommer ta lång tid att läka eftersom han visat vad man kan åstadkomma genom att bortse från forskningen och spela på känslorna. Kunskap är kan bara innebära makt i ett samhälle där den respekteras, och det kan den bara göra genom att alla makthavare böjer sig för bättre argument och mer välunderbyggda påståenden. Trump visade redan innan han valdes att han föraktar vetenskapen och redan dagen efter att han svurits in som president började han slira på sanningen och ifrågasätta fakta samt anklaga medierna för att fara med lögner om de inte hyllade honom och bekräftade hans världsbild.

När världens mäktigaste ämbete, om det nu inte är Kina som innehar den rollen, innehas av en självisk, demokratiföraktande och kunskapsförnekande lögnare, öppnas dörrar och visas på vägar fram för andra med en liknande agenda. Demokratin är bräcklig och klarar inte av den typen av påfrestningar som det innebär att kunskapen ifrågasätts. Kunskapen och demokratin är varandras förutsättningar och båda måste respekteras för att friheten och det öppna samhället ska kunna försvaras mot människor med maktanspråk. 

Det största hotet mot mot både demokratin och kunskapen är politiker som talar till känslorna och som säger vad som helst som ger dem fördelar i opinionsmätningarna. Populismen lovar guld och gröna skogar men eftersom det i sinnevärlden inte existerar några kakor som man både kan äta och ha kvar är den politiska rörelsen en motorväg till helvetet. Kunskapens väg är smal, snårig och full av hinder, men det är en enda vägen som leder till ett hållbart samhälle. Populismens löften talar till känslorna, och därför upplevs kunskapen som ett hot mot den makt som ökande opinionssiffror ger. Politiker ska inte söka makt, de ska göra vad de kan för att förvalta samhället på klokast möjliga sätt och det går bara genom att bygga politiken på vetenskap och väl beprövad erfarenhet. Det betyder inte att man inte kan eller bör försöka utmana gamla sanningar, tvärtom, politik är och ska vara det möjligas konst. Visioner måste kunna framföras och testas, men alla visioner bör inte försöka realiseras. Förslag som strider mot grundläggande vetenskapliga insikter om hur världen och människor fungerar är förkastliga och måste hindras, vilket alla har ett gemensamt ansvar att göra.

Ska demokratin kunna försvaras och öppenheten värnas måste KUNSKAPEN respekteras, men det betyder inte att allt blir bra eller att inga problem uppstår. Samhällsbyggande är komplext och tillvaron är fylld av paradoxer, vilket Corona lärt alla verkliga forskare som inser det omöjliga i drömmen om kontroll. Den som söker syndabockar eller vill ställa ministrar till svars för de höga dödstalen i Sverige talar till känslorna, är populist och hör inte hemma i ett kunskapssamhälle. Där finns det största och allvarligaste hotet mot kunskapen och demokratin. Politiker och opinionsbildare som talar om valfusk redan innan valet hållits eller som underblåser konspirationsteorier är inga vänner till något demokratiskt land, de utgör i själva verket ett långt allvarligare hot än all kriminalitet och invandring tillsammans. 

måndag 28 december 2020

Kämpar i och med mellanrummen

I väntan på mail från uppsatsskrivande studenter är tanken att jag ska ägna dessa mellandagar åt att foga den sista pusselbiten till boken om mellanrummen, sedan återstår bara språklig bearbetning och korrekturläsning. Det som saknas är ett inledande resonemang om boken som sådan, lite läsanvisningar och ett försök att beskriva mellanrummen med bibehållen komplexitet. Jag har skjutit det framför mig. Hälften av tiden jag jobbat med boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om. Länge såg jag det som en bok om kultur, men efter ett tag insåg jag allt mer att det är mellanrummen som sätter sin prägel på kulturen. Förstår man mellanrummen blir det lättare att begripa sig på (förändring av) kultur, vilket är själva syftet med boken. 

Kulturforskare vet lika lite som någon annan vad som ska hända framtiden. Detta är det första man måste förstå och acceptera. Framtidens fundamentala öppenhet är också det som är svårast att inse. Viljan att veta är stark och önskan att skåda in i framtiden, särskilt i osäkra tider som dessa, gränsar till ett kollektivt begär som sätter sin prägel på kulturen och påverkar tänkandet om den. Vad ska vi med forskare till om de vet lite lite som alla andra vad som ska hända, tänker många. Och den missuppfattningen behöver man reda ut och göra upp med innan man tar sig an mellanrummen. Forskare förfogar över verktyg för att förstå förändringens logik, men eftersom framtidens tillblivelse mer eller mindre bestäms av slumpen är det i alla lägen bättre att vara öppen för förändring än att låsa fast sig vid troliga alternativ -- eller, det handlar om förmågan att förstå och anamma en inställning till livet och tillvaron som bygger på mer eller mindre av både och, vilket är en annan sak man måste förstå och acceptera. 

Det vanliga sättet att se på saker och ting är att tänka i termer av antingen eller, vilket utgör ett hinder för förståelse för mellanrummen. Det är så den mänskliga hjärnan är konstituerad, det är så vi processar information om världen. För att förstå kultur och dess förändring måste man inse hur ofta och lätt vår hjärna leder tankarna fel. Därför kan boken om mellanrummen per definition inte vara en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Det är en annan typ av bok jag skrivit, en bok som består av olika delar som alla är lika viktiga. Kunskapen jag vill förmedla finns i helheten och framträder först efter ett tag, och den ser olika ut beroende på vem som läser texten och när den läses. Förståelsen för mellanrummen är undflyende och föränderlig, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Läsaren måste utrusta sig med tålamod och eget intresse för att bokens (eventuella) värde ska framträda. Därför är det så viktigt att språket fungerar och att resonemangen aldrig går på tomgång. Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse i ord.

Eftersom kunskapen om mellanrummen är indirekt har jag valt samtalet, både som pedagogik och vetenskaplig metod. Bokens innebörd växer fram i läsarens möte med mina tankar, därför vet jag lika lite som den som läser vad den ytterst handlar om. Jag skriver om mellanrummen i sig, men eftersom de dels inte är något i kraft av sig själva, dels eftersom de hela tiden förändras, blir det svårt att säga något om dem på förhand. Först när läsaren förstår detta kan den gemensamma resan börja, och efter ett tag kan vi samtala om våra respektive upplevelser för att på det sättet bygga upp förståelsen för det som boken handlar om.

Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan skapa en känsla för mellanrummens dynamik och jag vet inte om det fungerar, men när jag talar om projektet använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida och där jag först visar en figur. Mellanrummet finns där före figuren framträder, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Båda är lika nära det, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och så en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten. Mellanrummen är de samma, men förståelsen för dem förändras hela tiden liksom dess konsekvenser.

Där är jag just nu. Detta är ett första utkast till det avgörande, inledande avsnittet i boken.