söndag 24 oktober 2021

Evolutionen är ett kvalitetsdrivande kunskapssystem

New Public Management bygger på tanken att man med en kombination av tydliga målformuleringar, styrning, ledarskap, kontroll och ansvarsutkrävande kan sänka kostnaderna utan att kvaliteten påverkas. Eftersom kunskap inte är fakta utan en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet spelar det ingen roll hur effektivt och integrerat systemet är, det leder inte till bättre kunskaper, bara till sänkta kostnader, vilket gör det berättigat att ställa frågan: om systemets viktigaste uppgift är att effektuera besparingar, varför då inte lägga ner skolan och låta medborgarna ansvara för sina egna kunskapsbehov? Är det kunskap vi vill ha måste vi dels veta vad vi talar om, dels anpassa utbildningssystemet efter kunskapen, inte göra tvärtom. Ingen vet hur framtidens samhälle kommer att se ut och vilka utmaningar dess medborgare har att hantera, därför vet man heller inte vilka kunskaper och färdigheter som behövs där och då, så med vilken rätt begränsar vi som lever idag deras möjligheter genom att formulera mål för forskningen och utbildningen som utgår från våra önskningar och övertygelser samt dagens förhållanden?

Kunskapen pressas i dagens forsknings- och utbildningssystem genom en tratt och bryts ner till det som antas vara vetandets minsta betydelsebärande och därmed avgörande elementet. Om det var så kunskap såg ut och faktiskt fungerade vore det klokt och bra att tänka och agera på detta sätt, men så är det inte. Dagens kunskapssyn och systemen för forskning- och utbildning bygger på övertygelsen att sanningen finns nedlagd i världen, att den går att formulera i detalj på förhand och att den med hjälp av standardiserade metoder går att upptäcka. Det är långt ifrån självklart att hela mänsklighetens behov av kunskap går att tillfredsställa med utgångspunkt i den definitionen och med ledning av detta antagande. Bara för att det finns ett imponerande maskineri som sysselsätter tusentals människor och bara för att maskinen effektivt producerar mätbara resultat betyder inte att resultatet är kunskap. Tänk om man därför gjorde och tänkte tvärtom, tänk om sökandet efter kunskap började i enskildheter och sedan, därifrån öppnade upp frågan. Tänk om vi vände på tratten och vidgade perspektivet; om vi öppnade upp frågan. Dagens målfokuserade system leder till ett slags tunnelseende och den som kritiserar målen avfärdas, det enda man kan och får diskutera är metoderna och vägen dit. Det finns en uppenbar risk att vi letar efter svar där det går att hitta något, snarare än där svaren som behövs faktiskt finns. Orsaken till detta är att vi tar för givet att det går att veta på förhand vad som är det rätta svaret på alla frågor och att forskning sedan är ett slags formalitet som handlar om att effektivt söka efter bekräftelse på det vi redan vet.

Det finns mycket lära av evolutionen som också är ett kunskapsgenererande system. Evolutionen bygger på två principer: Ett överflöd av förslag som kastas ut, och miljön som förslagen kastas ut i. Det är ett självstyrande och målsökande system som saknar ledning, styrning, kontroll och utvärdering, men som ändå alltid står i relation till verkligheten. Överfört till skolan och forskningen handlar det om att skapa ett system där kunskapen placeras i centrum och lärarna och forskarna är fria att söka sig fram på sina egna sätt, där, när och så länge det går. Fokus i arbetet ligger på det som fungerar (och det vet man först i efterhand) vägen fram (modifieringarna av det som hålls för sant), inte på målet och måluppfyllelsen (som bygger på historiska data). Det råder ingen tvekan om att kunskap kan utvecklas evolutionärt, det är vi människor och vårt samhälle ett bevis på. En evolutionär kunskapssyn bygger på följande komponenter och principer: Kreativitet, frihet, utkastande av idéer, lyssnande, reflektion, utvärderingar av resultat och konsekvenser samt ständigt upprepade omtag. Evolutionen är ett väldigt enkelt system där kunskapen står i centrum på riktigt; kunskapen är det enda som räknas i evolutionen, det som fungerar överlever och det andra förkastas. Skillnaden är att ingen kan veta vad som ska fungera på förhand, det avgörs där och då och är aldrig givet eftersom miljön där förslagen till svar kastas ut ständigt förändras.

Idag tvingas forskare, för att leva upp till systemets förväntningar och den rådande synen på kunskap och kvalitet, hålla sig a jour med vad som händer på det (allt smalare) område man vill göra sig en karriär inom, genom att läsa så många artiklar som möjligt inom just det specialiserade ämnet man forskar inom. För att kunna säga något, eller snarare för att bli tagen på allvar av kollegorna inom området, vilka man konkurrera om makt och medel med, måste man visa att man har koll på det som gjorts på området och man tvingas även acceptera alla förgivettaganden som forskningen bygger på. Dagens system för utbildning och forskning bygger på lydnad och lojalitet gentemot systemet och auktoriteterna på området, som har makten att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet samtidigt som man stänger alla alternativa vägar och i vissa fall aktivt motarbetar den som vill testa nya och oprövade idéer. Vill man studera eller forska tvingas man med andra ord läsa enorma mängder upprepande och föga innovativa texter, bara för att hålla systemet igång. I ett mer evolutionärt kunskapssystem läser man istället intressanta, välskrivna och innovativa texter av olika slag och utan mål; man bara kastar sig ut och läser det som kommer i ens väg i sökandet efter kunskap. Det som fungerar behåller man och allt annat lämnas därhän. Utgångspunkten för arbetet i ett evolutionärt kunskapssystem är att inget var svaren finns eller vart man är på väg; man söker sig fram tillsammans genom att läsa, tänka, samtala och analysera texterna som läggs fram för granskning. Allt är potentiellt bra initialt och ju fler alternativ man kan testa desto bättre.

Tiden och resurserna man har till sitt förfogande används i ett evolutionärt system så klokt som möjligt, alltså bara till det som leder kunskapsutvecklingen framåt. Även här strävar man efter att öka effektiviteten, men effektivitetsvinsterna används inom systemet för att öka chansen att finna mer och bättre kunskap, inte för att sänka kostnaderna. Inom ett evolutionärt kunskapssökande system fokuserar alla på att nya perspektiv, möjliga lösningar och innovativa förslag och man reflekterar över alternativa sätt att gripa sig an frågan. Evolutionärt kunskapsarbete bygger på att man inte accepterar detaljerade målformuleringar, tydliga kvalitetskrav, rigida kontroller och den där boxen som bara existerar i människors medvetande; här aktar man sig noga för att inte följa auktoriteter, och därför öppnas tänkandet upp, kunskapen bereddas och fördjupas.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar i systemet (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på pengarna och tiden som idag läggs på ansökningar, plus en del av dagens forskningsanslag, och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Evolutionen är ett levande bevis på att det fungerar och det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med den helt onödiga administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek, till ingen som helst kunskapsnytta och vars syfte är att flytta kunskap från forskare till systemet för att kunna standardisera forskningen och i förlängningen låta färre forska (för att ”tjäna” pengar). Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet togs bort genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera kommer kunskapskvaliteten att förbättras kontinuerligt. Evolutionen saknar nämligen mål och dess enda syfte är ständiga förbättringar i relation till den föränderliga miljön.

Ett evolutionärt kunskapssystem är ett kvalitetsdrivande system för administration av utbildning och forskning, till skillnad från dagens system som fokuserar på att sänka kostnaderna och producera kontrollerade resultat utan hänsyn tagen till människors behov och verklighetens fundamentala öppenhet samt tillvarons oöverblickbarhet.

söndag 17 oktober 2021

Kunskap och lärande går inte att styra

Jag har varit på många konferenser genom åren, men en sticker ut på ett synnerligen positivt sätt och det är FEKIS, en av företagsekonomernas konferenser. Det är inte en strikt forskarkonferens där man träffas för att positionera sig eller meritera sig. FEKIS är ett sammanhang där man möts för att lyssna på och lära av varandra. Utan tvekan är det där jag lyssnat på de intressantaste presentationerna och paneldebatterna. Konferensen flyttar runt hos de olika institutionerna och jag har varit i Uppsala, Stockholm, Södertörn, Malmö. Årets konferens var digital, men skulle hållits i Göteborg. Och för första gången deltog jag inte bara som åhörare, jag var även med i en paneldiskussion vars titel var: Vetenskapligt tänkande, forskande och skrivande: Normativ enfald och/eller kritisk mångfald?

Ansvarig för panelen var professor Daniel Ericsson från Linnéuniversitetet och jag, Berit Hartman och Maria Norbäck samtalade med utgångspunkt i följande skrivning:
I den ymniga floran av metodböcker förekommer många olika föreställningar om vad det innebär att tänka, forska och skriva på vetenskaplig grund. De flesta av dessa föreställningar är normativa såtillvida att de närmar sig metodområdet som om det finns ”ett bästa sätt”. Ibland ges också uttryck för uppfattningen att det inte finns några alternativ utan att det endast finns ”ett enda sätt”. Hur ska vi som lärare, handledare och forskare förhålla oss till sådan normativitet? Finns det överhuvudtaget något utrymme för studenter att tänka, forska och skriva utanför metodlitteraturens snäva ramar?
Vi inledde med var sitt statement, och jag presenterade följande tankar om kunskap, lärande och vetenskapligt skrivande som utgångspunkt för samtalet i panelen och med åhörarna.

Genom åren har jag funderat massor på vad kunskap är och hur lärande fungerar, och jag var länge frustrerad över hur akademin utvecklades och störde mig att studenternas förväntningar på mig som lärare och deras sätt att ta sig an studierna inte stämde överens med min bild av vad som kännetecknar högre utbildning. När studenterna inte förstod vad jag menade, på den korta tid jag hade till mitt förfogande för att förklara i undervisningen, klagade jag på studenterna, vilket inte leder till något positivt för någon. Det var en jobbig tid i mitt liv och jag kämpade mot väderkvarnar, för den akademiska kulturen är lika svår att förändra som all annan kultur. Jag drev mig själv till en punkt där jag var tvungen att välja väg och när jag inte hade något att förlora slängde jag iväg en idé till en bok till Studentlitteratur, som nappade. För mig blev det en vändning och av bara farten blev det två böcker till, varav den senaste handlar om kunskapsteori och kommer ut i januari. 

När jag började arbeta på mina böcker Hur blir högre studier högre och sedan fortsatte med Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, kände jag omgående att det var positivt för mig och min mentala hälsa eftersom jag fick utlopp för min kreativitet. Genom att uttrycka sig i bokform finns det tid att förklara på djupet och med hjälp av olika exempel. Ambitionen med båda böckerna är att hjälpa studenterna hjälpa sig själva, att utveckla förmågan att förstå och hantera kritisk mångfald, vilket jag menar kännetecknar vetenskapligt tänkande. Målet med all forskning är KUNSKAP, och kunskap är något annat än fakta och resultat. Utan tolkning kan ingen empiri eller evidens bli kunskap eftersom det inte är synonymer. Vetenskapligt tänkande kännetecknas av att man arbetar med öppna frågor utan givna svar och därför är den akademiska friheten, som kräver (förmåga att ta) ansvar, så viktig. Utan tillit och eget ansvar kan texterna som skrivs i namn av vetenskap aldrig bli akademiska.

Forskning handlar om att följa principer, inte regler! Om forskare och lärare på högskolan okritiskt förväntas följa order är högskolan inte längre en högskola och forskningen blir ovetenskaplig, dessutom är det oetiskt att tvinga människor att okritiskt följa regler. Vetenskapen är en komplex helhet vars syfte är att skapa kunskap; den går inte att detaljstyra eller kvalitetssäkra eftersom det man söker efter är okänt och ingen vet var eller ens om svaren finns. Metod är inte en uppsättning regler, utan ett antal principer. Och för att arbetet ska kunna leda till kunskap måste man som sagt kunna tänka fritt, kritiskt och självständigt, vilket är intellektuella förmågor som behöver balanseras mot, inte ersättas av rationalitet.

Vetenskaplig frihet tillsammans med personligt ansvar för besluten man tar när man forskar och studerar, liksom att man möts i ömsesidig respekt för varandra och olika sätt att tänka, är en förutsättning för framväxten av en akademisk miljö och en vital och angelägen vetenskap. Om metodböckerna ser ut och används, samt uppfattas, som manualer eller recept som ska följas till punkt och pricka leder studierna av böckerna bort från vetenskapligt tänkande och resultatet blir ovetenskapligt. Målstyrnings- och kvalitetssäkringstanken, övertygelsen om att det går att effektivisera lärande och vetenskapligt tänkande, liksom jakten på en best practice som antas kunna implementeras överallt, går på tvärs mot allt jag lärt mig genom åren i akademin om lärande och kunskapsutveckling. Ny kunskap handlar om det vi INTE vet och den är okänd tills den upptäckts eller utvecklats, därför måste processen vara öppen och sökandet fritt.

Under den första dagen på konferensen sa Bengt Kristensson Uggla att disputationer idag alltmer kommit att utvecklas till en angelägenhet för familjen, inte för vetenskapen och den akademiska miljön. Jag har inte tänk på det, men det slog mig att det ju är helt sant, djupt tragiskt och ett allvarligt tecken på att akademin förändrats och att den blivit allt mindre akademisk. Det är omöjligt att säga vad som är hönan och ägget, men möjligen skulle denna olyckliga utveckling kunna förklaras med att forskning blivit en resultatorienterad och målstyrd verksamhet, där man förväntas tänka rätt snarare än fritt, för att travestera Thomas Thorild och devisen ovanför stora hörsalen i Uppsala; som länge (och med rätta) kritiserats för att vara oakademisk, men som idag tyvärr håller på att bli en allt mer korrekt beskrivning av högskolans verksamhet.

söndag 10 oktober 2021

Att läsa snabbt tar tid

Läshastigheten är i princip konstant över tid, men det går att lära sig läsa översiktligt för att på det sättet öka mängden text man konsumerar, med behållning. Den förmågan tar dock tid att utveckla, för det är egentligen inte en förmåga man övar upp. Vem som helst kan svepa med blicken över en sida och sen vända blad. Läsning handlar om att tillägna sig innehållet, inte bara ta sig igenom texten. För att kunna LÄSA snabbt måste man först ha byggt upp ett referensbibliotek. För att utveckla snabbläsningsförmåga behöver man öva upp blicken för vad som är viktigt i texter, man behöver lära sig urskilja mönster och öva upp blicken för bärande resonemang och betydelsefulla detaljer.

Man skulle kunna säga att bildning är en förutsättning för snabbläsning. Det handlar om att först skaffa sig breda och djupa kunskaper på många olika områden, sedan om att skaffa sig perspektiv på kunskaperna; och det handlar även om att hela tiden testa kunskaperna mot verkligheten samt ständigt ompröva insikterna i ljuset av ny kunskap. Saknas grunden, alltså breda och djupa kunskaper samt en väl utvecklad förmåga till analytiskt- och kritiskt tänkande, går det inte att läsa snabbt utan att kvaliteten i läsningen blir lidande. Därför tar det tid att läsa snabbt och det är också anledningen till att lärande inte går att effektivisera.

Inget som är viktigt i livet går att effektivisera, och varför skulle man vilja göra det? Livet är en tidsrymd och dess mening står i direkt relation till vad man fyller tiden med. Den som jagar kickar och försöker maximera upplevelsen av att vara vid liv bränner ut sig och är aldrig riktigt närvarande, hen dör i språnget, utan att ha uppskattat vägen fram. Kunskap är en förutsättning för kvalitet, som är en förutsättning för kunskap, så den onda cirkel vi hamnat i behöver brytas. Jakten på effektivitet handlar inte om något annat än en fåfäng önskan om att få mer för mindre, vilket är en omöjlig dröm. Önskningar om det som inte går att få är som virus, som sprider sig och tar sig in i och tar över kroppen, med skillnaden att drömmar tar sig in i hjärnan och påverkar tänkandet. 

För den som liksom jag läser långsamt är detta extra viktigt att förstå och ta till sig. Man måste helt enkelt acceptera förutsättningarna och utrusa sig med tålamod. Känner man sig stressad för att andra läser snabbare och därför slarvar med grunden kommer det oundvikligen att gå ut över kvaliteten i det intellektuella arbetet under resten av livet. Belöningen är inte direkt för någon, den kommer med tiden och ju noggrannare man är i början av sin karriär desto större blir den. Och när man väl har skaffat sig förmågan fungerar den som ett turboaggregat eller en överväxel på en bil. Man både kan och bör fortsätta ta sig tid att läsa långsamt, dels för läsupplevelsens skull och njutningen i att ta del av ett vackert språk och väl genomtänkta resonemang, dels för att det är enda sättet att ta till sig ny kunskap och utveckla fördjupad förståelse.

söndag 3 oktober 2021

Hur kan man främja intellektuell utveckling och varför behöver man göra det?

Sedan ett tag arbetar jag på en ny bok, om (vad som främjar) intellektuell utveckling. Kraften i skrivandet kommer från den frustration jag känner över att och hur den akademiska världen blir allt mindre akademisk. Jag försöker tänka positivt och fokuserar på uppmuntran och verktyg som kan användas för att bygga upp både förståelse för vad intellektuell utveckling betyder och varför det är viktigt samt och kompetens att hantera intellektuell förmåga. Nedan finns ett första utkast till bokens inledning.

Inledning

Det finns inga genvägar till kunskap och i jakten på vetande finns heller inga garantier för att man finner det man söker, det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda för det är ett faktum att det är så här det ser ut och fungerar. Det är själva förutsättningen för all forskning och allt lärande. Ibland sägs att viljan kan försätta berg och att vill man bara nog mycket och sätter upp tillräckligt tydliga mål kan man uppnå i princip vad som helst. Det stämmer i en del fall, men långt ifrån alla och den här boken handlar om just de fallen.

Jag som skrivit boken har över tio års erfarenhet av kroppsarbete i bageribranschen. När jag arbetade som bagare fanns det normala dagar, och så fanns det arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss då till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att effektivisera arbetet. Arbetar man med tillverkning går det att dela upp arbetet i enklare moment och planera verksamheten för att nå största möjliga effektivitet. Och tänker man bara på det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet. Det går att röra sig snabbare, arbeta fortare och trimma samverkan i arbetslaget i ett bageri utan kvalitetsförlust. Jäsningsprocessen går dock inte att påskynda, och tiden brödet måste stå i ugnen är konstant. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar utrymmet för allt annat som också måste göras för att få livet och tillvaron att gå ihop. Även om det aldrig gick att helt koppla bort tankarna på arbetet i bageriet fanns ett stort mått av frihet i tanken medan man arbetar, även under intensiva arbetsperioder. Tröttheten satt i kroppen, men fick jag bara sova återhämtade sig musklerna till nästa dag trots att det tidvis var mycket att göra. Det som fick mig att söka mig bort från bageriarbetet var inte att jag föraktade arbetsuppgifterna eller yrket som sådant utan en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, och arbetskollegorna var inte alltid intresserade av att diskutera filosofi och litteratur. Det var inte för att arbetet var fysiskt som jag tröttnade på bageriarbetet, det var lusten att studera som till slut tog överhanden. Orsaken till att jag slutade var att jag sökte intellektuellutmaning, och det gör jag fortfarande.

Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. På högskolan ser arbetet och förutsättningarna därför helt annorlunda ut än i bageriet. Det går att springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre. Läshastigheten kan påverkas marginellt, och visst går det snabbare att skriva när man har vanan inne, men det är på marginalen och tidsvinsten är dessutom svår att använda till något annat. Tystnad och mellanrum samt tid för reflektion och eftertanke, är nödvändigainslag i all intellektuell verksamhet som förväntas hålla något slags kvalitet. Och människans kognitiva processorkraft har varit i princip konstant genom hela mänsklighetens historia. Idag ”läser” allt fler ljudböcker, vilket är ett effektivt sätt att ta sig igenom texter, men eftersom lyssna och läsa är två helt olika saker är det olyckligt att jämställa dessa båda saker. Ljudböcker är ett komplement, men grunden för all intellektuell utveckling är långsamt och eftertänksamt läsande av svåra och utmanande texter som förmedlar tankar. På nätet kan man hålla sig a jour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. Intellektuell och akademisk är inte synonymer, men det som kännetecknar akademiska miljöer är att de är intellektuellt stimulerande. Och intellektuell utveckling är motsatsen till effektivitet, fakta och googlande efter snabba svar. Den här boken är skriven i akt och mening att värna det som är akademiskt i högskolevärlden och med ambitionen att främja intellektuell utveckling. Det är ingen lärobok i traditionell mening, utan snarare en inspirationsbok och den vänder sig till alla som vill bygga upp förståelse för hur man kan utvecklas som tänkande och kunnande människa.

Jag vill ha ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet, ett arbete där jag hela tiden befinner mig på gränsen till min intellektuella förmåga; ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. Bageriarbetet krävde min fysiska uppmärksamhet och i början fann jag det utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags mättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, och jag förknippar det med obehag. På högskolan har jag aldrig känt så. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är det akademiska arbetet inte akademiskt längre.

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning på väldigt många problem. Genom att effektivisera får man ut mer av investeringarna och antas kunna producera mer på kortare tid. Och i teorin fungerar det, i alla fall ett tag, men på samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för hur mycket man kan effektivisera. Problemet är att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem, det är så samhället förvaltas. Förr eller senare drabbar därför jakten på effektivisering alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress. Eftersom problemet är konstruerat och bygger på ett tankefel är det lätt att göra något åt det, men det kräver eftertanke och analytisk förmåga – alltså intellektuella egenskaper, vilket den här boken handlar om. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och mina känslor, men när samma känsla kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig. Skolan, utbildningssystemet och samhället behöver nämligen kunskap; idag mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia eftersom vi lever i ett komplext samhälle som kräver en väl utvecklad intellektuell förmåga. Om högskolans akademiska kvaliteter utarmas eller till och med betraktas som problematiska, eftersom de är så svåra att målstyra och kvalitetssäkra rör vi oss snabbt ut för ett sluttande plan.

För att mitt arbete som akademiker ska kunna sägas vara intellektuellt måste jag få arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda jag skaffat mig genom åren. Det som gör intellektuella arbeten intellektuella är att det saknas på förhand definierade mål som ska nås. Arbetet handlar om att ta sig till gränsen och sedan försöka förskjuta den, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. Intellektuella utmaningar uppfyller den som är utbildad för att ta sig an dem helt och hållet, och det är just denna kvalitet jag söker. När jag lämnade bageriet stämplade jag ut och kunde ägna mig åt annat, men det har aldrig intresserat mig. Jag vill gå fullt upp och vara närvarande i arbetet hela tiden. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det ineffektivt it. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig med en bok på ett café; utåt sett ser ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet. Ibland behöver jag ta en hel eller halv dag ledigt, men jag är fortfarande på jobbet eftersom mitt arbete är intellektuellt och hjärnan ständigt arbetar. Vissa dagar går det i ett från halv fem till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det trögt, men när bilden klarnar, problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär absolut inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Den missuppfattningen sprider sig när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och intellektuellt. Och kraven som dyker upp ibland, om att vi lektorer ska vara på kontoret varje dag, nio till fem, är rent förkastligt. Poängen med mitt arbete är att jag inte jobbar på specifika tider, att jag kan anpassa insatsen efter dagsform. Det är själva förutsättningen för allt intellektuellt arbete. Det är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför ens fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. Det är problemen man arbetar med som definierar arbetets innehåll och som avgör vad som krävs av den som uppbär den här typen av anställning. Som akademiker är man hela tiden i eller i alla fall nära sitt jobb. Det är så jag vill ha det även om jag bara får betalt för åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan, trots att jag oftast jobbar mer än så och ibland mycket mer. Att jag inte bränner ut mig beror på att arbetet är belönande, inte trots utan just för att jag kan och får gå fullt upp i det. Men, och det är ett viktigt men, förutsättningen för att detta är att den administrativa bördan är minimal och att jag får arbeta i frihet under ansvar.

Det finns de som menar att högkvalitativt intellektuellt arbete bara kan utföras fyra timmar per dag. Efter år av erfarenhet känns det som det nog är ett ganska bra, generellt mått på vad som är rimligt att förvänta sig av en akademiker, om arbetet ska hålla akademisk klass. Kvalitet och kvantitet går hand i hand och är relaterade till varandra. Är det kvantitet man vill ha går det ut över kvaliteten, annars vore det inte kvalificerat arbete. Jag ser det som resursförstöring av gigantiska mått att staten som bekostat min utbildning och meritering till docent inte använder mig och den resurs jag och mina kollegor utgör klokare. Vi får en bra lön, men sätts att utföra arbetsuppgifter som inte alls ligger i paritet med vår kapacitet. Det sker till priset av sänkt kvalitet, för det är omöjligt att effektivisera lärande, tänkande och intellektuell utveckling. Högkvalitativ forskning intellektuella topprestationer kräver fokus, förberedelse och marginaler. Det finns aldrig några garantier. Jämför till exempel med elitidrottare. Ingen kan tvinga fram toppresultat. Träningsbördan kan naturligtvis regleras och ökas, i alla fall till den fysiska gränsen. Resultaten kan dock aldrig garanteras, de är en nåd att bedja om. Zlatan vet vad Zlatan behöver för att prestera på topp, och han får det. Landets professorer och docenter vet också vad det behöver för att prestera på topp, men vi får inte själva bestämma över hur och när vi utför vårt högkvalificerade arbete.

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Den som äger intellektuell förmåga och inser att tänkande tar tid och kunskap kräver ödmjukhet kan förundras över tillvaron och lära sig bejaka osäkerheten och öppenheten. Hen kan ta vara på det som är bra och finna ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Genom att fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu, utvecklas man intellektuellt samtidigt som samhället blir mer hållbart. Eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens. Artisten Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin låt Anthem, i raden: ”Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.” Citatet anförs här som en påminnelse om att kunskap och livsavgörande insikter finns överallt och därför är det viktigare att lära sig förstå och känna igen kunskaperna när man stöter på dem, antingen av en slump eller som ett resultat av systematiskt sökande.

söndag 26 september 2021

Hur blir den akademiska kulturen akademisk?

Kultur äter strategier till frukost brukar man säga. Den går inte att styra eftersom den utvecklas i mellanrummen och både påverkas av och påverkar förändringen som är dess enda konstant. Kunskapen om kulturen kan därför per definition aldrig vara annat än daterad och den går bara att nå indirekt. Det är inget problem utan själva förutsättningen för forskningen om kultur, som är ett ämne som angår alla. Kulturvetenskapens Moment 22 är att även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt. Problemet är att kunskapen som kulturvetare och många humanister skapar bara kan utvecklas, spridas och komma till sin rätt i en AKADEMISK och INTELLEKTUELL miljö, och idag förändras kulturen i högskolevärlden snabbt, vilket i sig är oproblematiskt. När själva grunden för det som gör akademin akademisk och intellektuell raseras blir utvecklingen oundvikligen exponentiell. Det är inte av illvilja akademin förändras, det sker av (missriktad) omsorg om kunskapen och fungerar som ett slags björnkram. Grundproblemet är att allt fler idag, även inom akademin, sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Fakta kan produceras och kontrolleras, och vägen dit kan målstyras och resultatet kvalitetssäkras. Fakta kan ordnas och jämföras, men så fungerar inte kunskap och uppmärksammas inte detta finns en risk att akademin på sikt avakademiseras helt. Tänker man sig att akademiskt arbete handlar om att producera fakta går det att skapa tydliga och förutsägbara karriärvägar. Efterfrågan på snabba och tydliga svar är stor, vilket försvårar arbetet med att försvara akademins akademiska kvaliteter. När forskningen inriktas på fakta och den misstas för kunskap blir nämligen alla nöjda och arbetet ser dessutom ut att kunna effektiviseras på samma sätt som arbetet i resten av samhället och näringslivet. Kulturen gör det med akademin och människorna, samhället. Frågan är hur klokt och långsiktigt hållbart det är?

Om akademin avakademiseras och arbetet där allt mer liknar vilket jobb som helst påverkas kulturen lika mycket som den påverkar utvecklingen. Den som liksom jag värnar akademins AKADEMISKA kvaliteter för KUNSKAPENS skull kan inte göra något annat än att påpeka detta och på olika sätt försöka driva opinion för en förändring. Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset och göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, och att jag uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit -- men det gör det inte utvecklingen mindre problematisk eller plågsam att bevittna. Sen, när kon är borta och båset är tomt, säger man: Vi visste inget, varför varande ingen oss? Det är kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför som humaniora och kulturvetenskap är det man skär ner på först när den akademiska verksamheten (i strid mot allt vi vet om intellektuella arbetens särart) ska effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen och förändringshastigheten accelererar. Först när det är för sent och det är svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur, blir misstaget uppenbart för det stora flertalet, men då är det som sagt för sent eller kräver massor av tid och resurser att vända utvecklingen.

En viktig förklaring till att det blir som det blir är att allt fler aspekter av arbetet i högskolevärlden förpappras. När kunskap flyttas från forskare och lärare till de administrativa systemen ökar möjligheterna till kontroll och styrning av verksamheten, liksom det fiktiva behovet av fler administratörer och utökade befogenheter och makt för linjen. Kollegiet krymper och de som är kvar belönas för sin lojalitet gentemot systemet med hög lön och fina titlar. Tomheten triumferar, för att tala med organisations- och ledarskapsforskaren Mats Alvesson. När akademikerna blir allt färre och de som är kvar fokuserar på annat än kunskapsutveckling och värnande av intellektuella kvaliteter riktas fokus mot pengar, pinnar och annat som kan produceras i enlighet med tanken om lean production av nyckeltal. Risken är att det blir viktigare och uppfattas oproblematiskt att bevaka det egna lärosätets position i förhållande till andra, konkurrerande lärosäten. Marknadsskolan fungerar på samma sätt. Skyddade bakom murar och med hänvisning till företagshemligheter sprider respektive enhet i utbildningssystemet, via medietränade kommunikatörer en blankpolerad bild av just deras organisations förträfflighet. Med en ökad förpappring ökar kommunikationsavdelningarnas och bibliotekens makt över akademin, och forskarna förvandlas allt mer till utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri vars uppgift är att bli bäst i världen, trots att alla vet att bäst är ett relativt och subjektivt begrepp. Bra däremot är ett absolut mått.

Det lyser säkert igenom hur förtvivlad jag är, men uppgiven är jag inte. Min intellektuella låga brinner starkare än någonsin, liksom mitt engagemang för kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Jag tror på strykan i kunskapen och hyser hopp inför framtiden. Även om jag lika lite som någon annan äger kunskapen och trots att jag vet att den är lika svår att styra som kultur är jag övertygad om att den förr eller senare kommer att tas till heder igen. Jag bidar min tid och tar alla chanser jag får att skriva, läsa och hålla kunskapens eld vid liv. Glöden finns där, likt en brinnande mosse som rätt som det är kan flamma upp, om och när förhållandena är de rätta. Hur mycket klimatförändringarna och rasismen som växer och sprids i samhället än oroar mig närmar vi oss oundvikligen den punkt där det blir uppenbart för alla att kunskap är det ENDA som kan rädda oss. Då är jag redo och kan, tillsammans med mina akademiskt sinnade och intellektuellt drivna kollegor från olika ämnen och med olika intressen, kliva upp ur katakomberna där vi bidar vår tid och möts för att utbyta tankar och erfarenheter, för att sprida kunskapens ljust över det kulturella landskap som där och då förhoppningsvis inte är helt förött. Så länge det finns liv finns det hopp, och det är också det sista som överger oss människor. 

Jag hoppas och tror det blir bra, förr eller senare, även om det just nu ser mörkt ut. Ingen vill egentligen leva i den strikt kontrollerade, andefattiga och repressiva värld som marknadskrafterna leder till om de släpps fria. Demokratin och det öppna samhället kan bara värnas med hjälp av intellektet, och demokratin är det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, alltså det enda system som kan hantera klimatförändringarna. Därför är jag hoppfull, för jag vet att det jag kan och den kunskap jag har är användbar. Just nu uppskattas den inte efter förtjänst, men när vi vaknar upp på andra sidan av pandemin och klimatförändringarnas och rasismen och populismens konsekvenser blir allt tydligare är jag övertygad om att fler kommer att inse vad som behövs och behöver göras, och då kommer en annan kultur att växa fram, som liksom den vi lever med nu äter strategier. Utvecklingen går varken att målstyra eller stoppa. Den som förstår det står alltid bättre rustad inför framtidens fundamentala öppenhet än den som tror sig veta och vara på den rätta sidan, bland likasinnade. Det kommer inte an på hur många man är som tänker samma, utan på hur användbar kunskapen är som man förfogar över. Den högre utbildningens akademiska kvaliteter är unika och ett lika viktigt världsarv att förstå och respektera som till exempel den romerska rätten. Högskolans bildningsambitioner går hand i hand med strävan efter intellektuell utveckling. En oakademisk akademi är bara ett förlängt gymnasium, så detta är ingen liten sak.

söndag 19 september 2021

Prestationsskolor och inspirationsskolor

Den svenska skolan befinner sig i fritt fall, och hindras inte utvecklingen drar den oundvikligen med sig även den högre utbildningen, och eftersom vårt högteknologiska, demokratiska och högst komplexa samhälle bara kan förstås av intresserade och kunniga medborgare och bara kan värnas av kunskap som är utspridd i samhället förstår alla som sätter sig in i ämnet att vi leker med elden i närheten av ett bensinlager. Kulturen kan buffra en hel del dumhet, liksom havet kan buffra koldioxid, men bara till en gräns och passeras den tar dumheten över och då spelar det ingen roll att man själv skaffat sig kunskap, då styrs utvecklingen av en anonym och okontrollerbar massa. USA balanserar på gränsen och vi ligger inte långt efter så det som hände i januari i år i samband med att Trump tvingades bort från makten borde mana till eftertanke. Om inte kunskapsskolan återupprättas inom en snar framtid kan det liksom ifråga om klimatet mycket väl vara försent. Eftersom kunskap, liksom kultur och samhällsbyggande, är ett kollektivt projekt är det den generella nivån det kommer an på, inte enskildas kunskaper.

Löftet om valfrihet i skolans värld är det egentligen inget fel på, men den ursprungliga tanken var inte att man skulle välja bort skolor man av olika anledningar inte gillade utan att man skulle kunna välja det pedagogiska upplägg man trodde mest på och reformen var definitivt inte tänkt att göra den svenska skolan till ett slagfält för utländska kapitalägare som bara bryr sig om hur mycket vinst man kan krama ur verksamheten. Gör vi inte upp med aningslösheten och accepterar det faktum att vi var naiva nog att sälja ut den stolta svenska kunskapsskolan till aktiemarknadens anonyma girighet kommer inte kunskapen i vårt land att kunna värnas, och det är den som är själva syftet med skolan. Valfrihet förutsätter inte privata aktörer och konkurrens mellan skolor, det är en av alla villfarelser vi måste göra upp med. Om skolan förstatligas och alla lärare har samma arbetsgivare får alla skolor samma ekonomiska förutsättningar, vilket de måste ha för att kunna fokusera på och värna kunskapskvaliteten. Med en sådan reform skulle i ett slag alla kostnader som idag läggs på marknadsföring kunna kapas helt och läggas på undervisning, och vinsten som idag plockas ut ur systemet skulle också kunna gå oavkortat till åtgärder som gynnar lärande. Dessutom skulle skolan som organisation plattas ut rejält när rektorerna slipper underordna sig företagsledarna som idag styr privatskolornas verksamhet och indirekt tvingar den kommunala skolan att anpassa sig efter marknadens lagar. Det fina med en sådan reform är att kostnaderna för skolan inte skulle behöva öka. De som säger att privata aktörer är mer effektiva bortser från (eller mörkar) att alla eventuella effektiviseringsvinster endast kommer ägarna till godo, skattebetalarna får fortfarande betala lika mycket.

Valfrihetsskolan har utvecklats, från att vara en inspirationsskola där kunskapen och lärandet stod i centrum, till att bli en prestationsskola som fokuserar på betyg och andra mät- och jämförbara nyckeltal. Det är idag varken kunskapskvalitet eller pedagogiska modeller som skolorna konkurrerar med, utan betyg och teknisk utrustning. Skolan har blivit som vilken marknad som helt och det man säljer är tillgång till attraktiva högskoleutbildningar, som i sin tur antas öppna dörrarna till prestigefulla anställningar på framgångsrika företag. Förändringen märks på högskolan genom att allt fler av dagens studenter ser sig som kunder som förväntar sig att få utbildning, istället för att komma dit med motivation att bedriva självständiga studier och utveckla kunskap tillsammans med lärare som bedriver forskning vid sidan av undervisningen. Och eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen och lärare som underkänner eller anmäler "för många" för fusk betraktas som ett problem påverkas kunskapen i vårt land. När fler och fler går ut i samhället med det självförtroende som en högskoleexamen ger, utan att nödvändigtvis har kunskaperna som borde motsvara nivån på examen utarmas skyddet mot dumheten som ständigt lurar under ytan i alla samhällen.

Tanken på att skolor presterar resultat och att ansvaret för kvaliteten i lärandet vilar på lärarnas axlar går helt på tvärs mot vad vi vet om kunskapsutveckling. Det har alltid varit, det är fortfarande och kommer alltid att vara individens ansvar att lära. Och det gäller från förskolan till forskarutbildningen och inom vetenskapen. Ingen annan kan göra det åt en. Det är ett faktum och är inte samma sak som att säga att barn ska vara utelämnade åt sig själva i skolan. Skolans och lärarnas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, inte att producera resultat. En prestationsskola kan aldrig bli en kunskapsskola, det kan bara en inspirationsskola. Och i ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum konkurrerar varken skolor, lärare eller elever, där samarbetar alla och hjälper varandra att utvecklas och bli bättre. I dagens konkurrensutsatta prestationsskola där alla bevakar varandra ökar stressen och pressen vilket gör att förutsättningarna för lärande blir allt sämre. Lärande kan varken pressas eller stressas fram. Konkurrens kan aldrig leda till kunskapskvalitet. Den mänskliga hjärnan har inte förändrats på tusentals år, därför är det inte nya metoder som behövs för att återupprätta kunskapsskolan utan mer frihet, tid, samverkan och tillit, och mindre stress, press och krav på mätbara prestationer.

Skolan kan bara organiseras av rektorer och undervisningen kan bara bli kunskapsinriktad och leda till lärande om lärarna ansvar för det som händer i klassrummen. Alla försök att standardisera undervisningen i enlighet med föreställningen om att det finns en best practice, för att på det sättet uppnå likvärdighet, är kunskapsvidriga för så fungerar varken människor, lärande eller kunskap; det är en tanke hämtad från tillverkningsindustrin och som passar som hand i handske för den vinstdrivande friskolesektorns lobbyister. Dessutom går den tanken helt på tvärs mot talet om valfrihet, vilket är talande. Det handlar inte ge elever möjlighet att välja mellan olika pedagogiska modeller, utan om att göra vad man för att hjälpa sina barn att lyckas i livet. Och eftersom prestationsskolan uppenbarligen inte håller vad den lovar borde det inte vara kontroversiellt eller svårt att förändra skolan och skapa förutsättningar för framväxten av olika inspirationsskolor som samverkar med varandra och det omgivande samhället för att värna och utveckla kunskap. 

söndag 12 september 2021

Hur får man ut mesta möjliga av en föreläsning?

Nästa vecka ska jag tala på Karlstad universitet om min bok Hur blir högre studier högre, vilket jag är väldigt tacksam för. Att få dela med sig av sina tankar om studier och vad som gör högskolan till en HÖGskola känns hedrande. Jag har alltid varit ödmjuk inför läraruppdraget, och kanske är det just därför jag oroas över utvecklingen, eller kanske snarare avakademiseringen av den akademiska världen. Nåväl, här kommer ett litet smakprov från boken, där jag ger min syn på vad en föreläsning är och hur man som student kan (eller jag tycker att man bör) göra för att få ut mesta möjliga av sin studietid. 

Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande. Det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar fakta till en annan (studenten), som ska lära sig förstå vad som sägs och upprepa det som står i böckerna. Lärande är en ömsesidig verksamhet – det handlar om en samverkan mellan lärare och student – och det som händer mellan lärare och student är lika viktigt som det som händer inom var och en under sökandet efter kunskap. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa. Det gäller både läraren och studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lyssna och lära och engagerar sig i mötet. Det är varken studenterna eller lärarna det kommer an på om undervisningen ska bli lyckad – ansvaret är delat. Men den som inte gör sin del av arbetet kan inte skylla på någon annan.

Studier är en process och utbildningssystemet en dynamisk helhet, och därför är det så viktigt att uppmärksamma relationen mellan parterna och vad som krävs av vem i de olika stadierna. För att utvecklas som student kan det vara bra att sätta sig in i vad man gjorde bra och vad som kunde ha gjorts bättre tidigare i utbildningssystemet som man rör sig genom. Därför handlar resonemanget här om både skolan och högskolan och om både elever och studenter samt lärare. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre är det avgörande att både studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem.

Förberedelse

För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan, för undervisning har svårt att konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet. Det kan aldrig vara lärarens uppgift att axla det ansvaret, för då förändras läraryrket till att handla om överföring av information. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de bör handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektionerna framöver. Kanske finns en film att titta på, som sedan diskuteras under lektionen, eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv.

På högskolan handlar det för studenterna om att läsa, läsa, läsa, så mycket som det bara går och finns tid för, helst mer text än den litteratur som är knuten till kursen. Arbetar man heltid vid sidan av studierna borde man i rimlighetens namn få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse; ett socialt liv vid sidan av studierna är också en viktig del av förberedelsen och kräver sin tid. Studenter som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt, och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem, är inte mogna för högre utbildning och behöver verkligen fundera över vad de gör på högskolan. Det sättet att agera som student är att betrakta som slöseri både med egen tid och pengar och med samhällets resurser. Den kultur som växer fram i olika studentgrupper kan antingen främja eller hämma kunskapsutvecklingen, och den är alla ansvariga för att värna, både för sin egen skull och för utbildningen och dess rykte bland potentiella arbetsgivare.

Graden av självständighet måste öka hela tiden i utbildningssystemet om högre utbildning verkligen ska kunna bli högre. Kunskapsmål ska inte nås, de ska överskridas – ju mer desto bättre för alla inblandade. Det gäller lika för både lärare och studenter. Det är de krav som kunskapen ställer som det måste finnas såväl tid som förståelse för. Om alltför mycket annat krockar med utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna störs av ovidkommande frågor från studenterna går det ut över tiden som krävs för att förbereda undervisningen ordentligt, vilket påverkar studenternas förutsättningar för lärande negativt. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Lärande är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas, särskilt lärare på högskolan. Kvaliteten i den högre utbildningen står i direkt relation till tiden som finns både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt kunna fortbilda sig i ämnet. Lika viktigt som det är att lärarna möter studenterna där de är och ger dem vad som behövs för att utveckla kunskap är det att studenterna förstår och respekterar lärarens behov av att arbeta ostört. Stör man lärarna med ovidkommande frågor eller sådant man klarar av själv går det ut över lärarens möjlighet att göra ett så bra jobb som möjligt.

Utförande

Även undervisning handlar om samverkan. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat. Givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Vill man som student bli underhållen är det inte till högskolan man ska gå utan till teatern, och är det publikfrieri som läraren vill ägna sig åt är högskolan fel plats att vara på och verka i. Därmed inte sagt att undervisning behöver vara tråkig. En förutsättning för att studierna ska vara både roliga och kunskapsutvecklande är att man lyssnar uppmärksamt och intresserat, att man ställer frågor och tar aktiv del i undervisningen samt ansvarar för sitt eget lärande. Gör man det blir studierna roligare och föreläsningarna kommer att kännas mer meningsfulla för alla inblandade. Lärare som tvingas hantera onödiga störningsmoment eller möts av sovande studenter (det händer, alldeles för ofta) eller ointresserade åhörare som sitter i föreläsningssalen och snackar med varandra, de blir sämre lärare och det drabbar alla studenter som är där för att lära. Alla lärare är olika, men jag blir väldigt störd och tappar tråden, närvaron och engagemanget om jag tvingas påpeka det uppenbart oacceptabla i ett sådant bemötande. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgår eller hur duktiga de är. Lärande är ett samspel, i alla led och delar av den dynamiska processen. Ska en högre utbildning kunna växa fram måste det gemensamma ansvaret för lärande axlas av både lärare och studenter.

Efterarbete

Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och även här har både studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar efterarbetet om att få tillfälle att röra på sig, om att få utlopp för den rastlöshet som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och leka – det är så kunskapen bearbetas och tar sig in och förkroppsligas. På högstadiet och gymnasiet handlar efterarbetet om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfasetterad plats, och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärarna och de som ska lära är människor som måste visa ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet.

Studenter som läser på högskolan är och måste behandlas som vuxna människor, på samma sätt som de måste behandla sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av både lärare och studenter krävs det efterarbete. Det som händer efter lektionen är lika viktigt som det som händer i föreläsningssalen. Om det växer fram en kultur bland studenterna där det inte känns viktigt att närvara, om man inte talar om kursernas innehåll och det man förväntas lära sig eller om man bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment, ja, då går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur.

Till studenternas efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det man redan lärt sig. För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen. Det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och luft inbyggt i systemet.