Skolans viktigaste uppgift: att bekämpa dumheten

Vi är på tok för fixerade vid mätbara resultat och ägnar alldeles för mycket tid åt att konkurrera med varandra om vem som är bäst. Även om det där sättet att tänka och agera i grund och botten är mänskligt, och trots att det säker varit en fördel rent evolutionärt, menar jag att vi är i skriande behov av att lära oss skilja det som gynnar det mänskliga genomets överlevnad från det som är bra för oss som lever här och nu. Och produktionslogiken – den generella jakten på effektivisering och personliga konkurrensfördelar, som vuxit fram i vårt moderna samhälle – är definitivt inte bra för livet på jorden. Jakten på excellens och efterfrågan på den eller det bästa i alla sammanhang riktar fokus från den större bilden och gör det svårt att se vart vi är på väg, vilket leder till att konsekvenserna av våra handlingar och vårt sätt att tänka fördunklas.

En vanlig reaktion på det jag påstår här inledningsvis, eller när jag kritiserar sättet som forskningen och den högre utbildningen organiseras på, är: "Det var inte bättre förr, och hur skulle vi göra och tänka annars?!" Just den reaktionen ser jag både som grundproblemet och som ett slags definition av dumhet. Tror man att vi människor saknar makt över sammanhangen vi lever och verkar i, alltså att vi okritiskt måste acceptera och anpassa oss efter det som sker, är man del av problemet, inte lösningen. Majoriteten, brukar man säga, tror att de själva är bättre än de flesta, vilket faller på sin egen orimlighet. Även om det är svårt att acceptera tanken på att man kanske inte är smartare än andra menar jag att vi alla har en skyldighet att ägna mycket mer tid och energi än vad som är fallet idag åt att lära oss förstå och bekämpa dumheten som sprider sig snabbt i vårt samhälle idag.

Skolans uppgift är inte att producera betyg utan att lägga grunden för samhällsmedborgarnas livslånga lärande och bygga upp förståelse för kunskapens karaktär och betydelse för demokratin. En konsekvens av det jag skriver om inledningsvis är att dagens utbildningssystem problematiskt nog lägger allt mindre tid och fokus på dessa saker. Lärarnas uppdrag har successivt förskjutits, från att fokusera på kunskap och lärande till att idag handla om kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, vilket gör att elever som inte anser att de får de betyg de förtjänar obegripligt nog anser det vara betygsättande lärares fel. Och eftersom skolorna dels konkurrerar om eleverna med hjälp av betyg, dels praktiserar individuell lönesättning, är det som att be om betygsinflation och en generell förflackning av kunskapen i hela samhället, vilket eldar på fördumningen. 

Elever som går i en sådan skola lär sig inte vad kunskap är och utvecklar inte förståelse för vad det innebär, dels att lära sig något, dels att visa andra vad man faktiskt kan. I förlängningen får därför högskolorna allt svårare att skapa förutsättningar för högre utbildning. Och det problemet blir inte mindre av att lärosätenas ekonomi kopplats samman med produktionen av betyg och examina. Dumheten som det borde vara skolans uppgift att försöka bekämpa håller med andra ord på att institutionaliseras. Problematiskt nog "löses" alla dessa problem med tydligare krav på och mer kontroll, av lärarna. 

Produktions-, konkurrens- och effektiviseringsfixerigen har i kombination med jakten på excellens blivit det nya normala. Därmed kommer all kritik mot systemet som sådant att uppfattas som ett hot mot individerna som har makt i och identifierar sig med det. Och eftersom människor som känner sig tvingade att bevaka sin position i hierarkin får svårt att förhålla sig objektivt till kritik som riktas mot systemet, finns en uppenbar risk att dumheten generellt sett växer och sprider sig i samhället som helhet. Om skolan ska kunna bekämpa det problemet, som kan sägas vara alla andra problems moder, är det inte fler riktade krav, bättre chefer och mer utvecklade system för kvalitet som behövs, utan en helt annan syn på vad som är skolans uppdrag.

Så länge vi inte gör upp med tanken på att det viktigaste är att eleverna och deras föräldrar får välja skola kommer dumheten att växa i vårt land, och då är det bara en tidsfråga innan demokratin dör. Och när det är ett faktum behövs ingen skola längre. Är man inte intresserad av att lära sig saker kan ingen skola i världen ändra på det, och är man intresserad av och motiverad att utveckla kunskap spelar det ingen roll vilken skola man går på. Elevernas och studenternas personliga ansvar för sitt eget lärande och kunskapen de väljer att lita på och omsätta i handling, menar jag att vi måste betona på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapskvaliteten står och faller med tiden och engagemanget som individerna lägger ner, den påverkas bara marginellt av lärare.

Jag är övertygad om att prefekten och rektorn som valde att offra mig för att få sin budget i balans gjorde det av övertygelse om att det var bra för högskolan, men eftersom forskning och högre utbildning inte handlar om att försvara enskilda lärosätens ekonomi, utan att att värna förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling generellt, banar chefernas tänkande och agerande väg för den dumhet jag vigt mitt liv åt att bekämpa.

Om mindre än hundra dagar är jag fri från både inkompetenta chefer och den livegenskap som politikerna tvingar arbetsförmedlingen och a-kassan att se till att alla arbetslösa hålls i. Tiden fram till dess ägnar jag åt att slipa på mina argument, utveckla mina kunskaper och driva opinion för ett utbildningssystem vars uppdrag är att bekämpa dumheten som sprider sig och hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på.  

Skattebetalarnas investering i (mig och min) utbildning

När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet. 

Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent. 

Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.

Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av. 

Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.

Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat. 

Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?

En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.

Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.

Långsamma medier vs effektivisering

Det finns inget positivt med att tvingas ut i arbetslöshet, men det är lärorikt. Det är åtminstone mitt sätt att hantera situationen jag hamnat i. Jag försöker fylla tiden med så mycket betydelsefulla saker jag kan. Och jag vet inget mer meningsfullt än att läsa, skriva och utveckla kunskap. Även om Arbetsförmedlingen och A-kassan får mig att känna mig som en livegen finns det trots allt gott om tid över att ägna åt det jag alltid tyckt var viktigast. Jag slipper dessutom hålla på med meningslös administration och behöver inte sitta på möten där ingen är mentalt närvarande och tvingas heller inte lyssna på information som lika gärna hade kunnat fås på mailen. Det går att se glaset som halvfullt, märker jag allt mer. Och det blev lättare när jag insåg att tiden i arbetslöshet är begränsad och att friheten väntar på andra sidan.

När jag tänker tillbaka på arbetslivet är det med sorg, för jag inser att det enda jag saknar är den ekonomiska trygghet som arbetet som lektor innebar. Friheten som jag har vunnit kompenserar mer än väl för det jag förlorade. Nu kan jag göra det jag utbildade mig för, vilket var länge sedan jag kunde. I sin iver att effektivisera arbetet tvingade nämligen mina chefer mig att göra fler och fler saker som inte hade med kunskapsutveckling att göra, vilket fick som konsekvens att tiden som fanns att ägna sig åt kärnverksamheten krympte år för år. Det där stressade mig, och det gick ut över hälsan eftersom jag vägrade att låta de försämrade förutsättningarna att göra ett bra jobb gå ut över kvaliteten i undervisningen och forskningen. Nu äger jag min tid och det jag fokuserar på just nu är att hitta mitt naturliga tempo, den optimala lunk som alla människor har.

Jag slås av att det känns som jag befinner mig i stormens öga. När jag stannar upp och lyfter blicken ser jag hur många runtomkring mig som stressar och som har svårt att vara närvarande. Och det får mig att inse hur mycket vi går miste om i samtiden. För att kunna ta kloka beslut rörande framtiden, både för egen del och för samhället och mänskligheten, krävs tid att tänka, och tänkande måste få ta sin tid, annars går det ut över kvaliteten. Att ständigt jaga deadlines, springa mellan möten och aldrig kunna vara riktigt närvarande förändrar ens prioriteringar i livet, ofta obemärkt. En av de första sakerna som allt fler idag väljer bort är läsning av lite längre och mer krävande texter. 

Istället för att sitta försjunken i en bok lyssnar en del på inlästa böcker samtidigt som de gör annat, vilket kanske känns som en bra kompromiss, som ett sätt att hålla fast vid en älskad vana trots att tiden inte räcker till. I själva verket leder det sättet att tänka och agera till att den tryckta boken tvingas bort från det allmänna medvetandet. Blir det så talar mycket för att det inte finns någon väg tillbaka. Det finns de som pekar på att LP-skivan lever kvar och att försäljningen till och med ökar, men det mediet bygger fortfarande på lyssnande så det finns inga riktiga paralleller eller lärdomar att dra. Redan skillnaden mellan tryckta böcker och texter publicerade på nätet är stor, och att lyssna på böcker är något väsensskilt. Att läsa är en intellektuell förmåga som hänger ihop med tänkandet, så när allt fler slutar avkoda text med ögonen och slutar umgås med tryckta böcker innebär det ett avgörande skifte, förenat med potentiellt stora risker.

Förutsättningen för all kunskapsutveckling är kritisk medvetenhet och eftertänksamhet, liksom förståelse för betydelsen av att vända och vrida på argumenten. Helt avgörande är också att man ändrar uppfattning i mötet med bättre argument, vilket försvåras när allt går snabbare och snabbare. Kloka beslut kan bara tas med stöd i vetande som bygger på forskning, men förstår och respekterar man inte vetenskapen blir det svårt att förstå vad det innebär. Kunskap är något annat än fakta, den går inte att googla sig fram till. Verkligt viktigt vetande tar helt enkelt tid och kan bara utvecklas mellan människor som läser, ju mer och ju längre och komplexa texter, desto bättre. Kulturens förändringshastighet har i och för sig ökat genom hela mänsklighetens historia, men nu går vi in i en helt ny era. När våra liv blir allt mer uppkopplade och vi kommunicerar med varandra mer och mer på nätet via olika (mer eller mindre) sociala medier, tenderar känslorna att över. Och eftersom enskilda individers tankar rör sig snabbare än det kollektiva tänkandet, och intellektet kräver tid för att komma till sin rätt, får kunskapen allt svårare att få genomslag i det allmänna medvetandet. 

På samma sätt som tänkande och eftertänksam läsning tar tid finns det inga genvägar till den typen av kunskap som både är lämpat för och skulle kunna rädda, den tryckta boken. Det är ett slags kulturens motsvarighet till naturlagarna. Man kan tro och önska sig att det vore annorlunda och det finns massor av människor att lyssna på som hävdar motsatsen, men faktum kvarstår, det är inte känslan som räknas. Vad man tror och hur det känns är något helt annat än det som är möjligt att veta och hur det faktiskt är. Slutar vi läsa tryckta böcker och överger analoga medier för mellanmänsklig kommunikation förlorar vi kontakten med tänkandet och förvandlas till maskiner som drivs av känslor. 

Demokratin kan inte fungera i en värld där tänkandet tagits över av algoritmer, och vetenskapen har inget att bidra med i ett samhälle där graden av makt och inflytande bestäms av hur många följare man har, hur mycket trafik som ens digitala plattform genererar och hur stor uppmärksamhet ens inlägg på sociala nätverk får.

Jakten på effektivitet är lika en lika fåfäng strävan som sökandet efter krukan med guld vid regnbågens slut. Det är som att jaga sin skugga. Det är illa nog att enskilda individer okritiskt anammar det sättet att tänka och agera, men när den livssilen  blir norm kommer samhällsutvecklingen allt mer att styras av marknadskrafterna och risken är överhängande att kritik mot politiska beslut kommer att uppfattas som subversiva hot mot rådande ordning, trots att kritiken riktas mot och handlar om konsekvenserna av att makt har blivit något man kan köpa och försvara med hjälp av rikedom. Eftersom kunskapen oftast inte bekräftar känslorna kommer vetenskapen i ett sådant samhälle förr eller senare att uppfattas som ett hot. Och då kommer forskare, lärare, författare och alla andra som använder sin intellektuella förmåga och ägnar sin tid åt att tänka efter och med stöd i kunskap ifrågasätta felaktiga uppfattningar och beslut, att uppfattas som fiender mot rådande ordning. 

Eftersom man bara kan bli av med sitt jobb en gång, och jag dessutom kan tacka min lyckliga stjärna för att jag, oavsett vad som händer, klarar mig ekonomiskt fram till pensionen, kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att försvara den eftertänksamma läsningen av tryckta böcker.

Allt tal om frihet handlar inte om frihet

De senaste dagarna har bjudit på en hisnande mental berg-och-dalbane-resa. Veckan inleddes med känslan av att golvet drogs undan från mina fötter, sen pendlade jag några dagar mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan nu vila i känslan av att ha bottnat och jag ser ljuset i tunneln och tror på framtiden igen. Jag förklarar hur och varför längre ner i den här texten som handlar om lite olika saker. Det finns så mycket jag vill säga. Frihet är dock den röda tråden. 

Jag börjar i politiken som jag på senare år upplever som ett allt mer påträngande och uppfordrande inslag i vardagen. Våra folkvalda bevakar sina marknadsandelar genom att alltid vara på offensiven. Jag är redan trött på valrörelsen och dess fraser som upprepas in absurdum. Ett slagord som dykt upp på senare tid är den farliga vänstersväng som Tidölaget varnar för, om de inte får mandat att styra landet med järnhand i fyra år till. Paradoxalt nog söker till och med Liberalerna mandat för att förhindra friheten för invandrare, fattiga, sjuka och arbetslösa. Genom att varna för: EN FARLIG VÄNSTERSVÄNG antar jag att man vill mana fram bilden ett slags Sovjetkommunism som inget parti med potential att vinna valet försvarar och som därför helt saknar förankring i verkligheten.

För att ge perspektiv på vänsterns påstådda hot mot friheten vill jag påminna om en av Björn Afzelius texter, som ingen (i alla fall ingen som minns honom) skulle säga stod till höger i politiken. Låt oss titta på vad han skrev om frihet:

Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna

Som fåglarna, som blommorna på marken 

Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon

Mina skuldror, mina händer och mitt hjärta 

Friheten är ditt vackra namn 

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder, freden är din syster

Kampen är din fader, framtiden ditt ansvar

Om detta är beskrivningen av en farlig vänstersväng, vem vid sina sinnes fulla bruk skulle då vilja hålla till höger? USA var en gång The Land of the Free. Idag? Not so much. Viljan att kontrollera narrativet så att man kan säga en sak och göra en annan samtidigt som man skyller alla problematiska konsekvenser av besluten man tar på någon annan, är idag en tydlig trend, inte bara i politiken. 

Problematiskt nog vill varken aktieägare eller konsumenter veta hur det ser ut och fungerar egentligen. Och eftersom både väljare och kunder idag ser sig som lojala anhängare – till partierna de röstar på och företagen som producerar sakerna de omger sig med och tjänsterna de utnyttjar – kommer all kritik, även den som lyfts av forskare, att betraktas som ett hot som till varje pris måste undanröjas. I ett sådant kulturellt klimat blir frihet i praktiken ett lustigt ord som betyder ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristofferssons text till låten som Janis Joplin gjorde en klassisk inspelning av.

När jag samlade material till min avhandling satt jag många timmar i olika lastbilshytter här i Sverige och nere på kontinenten. Nästan alla förare jag träffade talade om friheten de kände ute på vägarna, och jag förstod intuitivt vad de menade. Även om vi satt på samma ställe och knappt lämnade hytten kände jag mig paradoxalt nog också fri när landskapet flimrade förbi utanför rutan. Jag tolkade den där friheten i klasstermer och utgick delvis från mina egna upplevelser från bageriet. Friheten handlade om att slippa vara övervakad, vilket förarna inte var då. Idag kan deras chefer följa lastbilens rörelse i realtid och det skulle vara intressant att återvända till den där miljön för att se om yrket fortfarande förknippas med frihet.

Även den akademiska världen har förändrats. När jag sa upp mig från bageriet och började studera upplevde jag en berusande känsla av frihet som höll i sig även när jag anställdes som lektor och ända fram till någon gång i skiftet mellan 2010- och 2020-talet. Under pandemin kände jag mig relativt fri, men när jag kom tillbaka var det som akademin hade förändrats i grunden. Och åren mellan 2022 och och 2024, fram till dess att jag kallades till det där mötet där jag blev uppsagd kände jag mig på många sätt mer instängd och ofri än när jag arbetade som bagare och var bunden vid bakbordet hela arbetsdagen. Därför tog jag strid för den akademiska friheten, och förlorade. 

I förra numret av tidningen Universitetsläraren fanns en debattartikel, författad av Björns Brorström och Rolf Solli, som handlade om akademisk frihet. Rubriken är: Vill våra politiker verkligen ha frihet? Och artikeln inleds med följande reflektion över rådande läge.

Ledande politiker bekräftar i debatt och inlägg alltid betydelsen av akademisk frihet. De uttalar sig positivt om förändringar som skulle stödja en ökad autonomi för lärosätena. Dessvärre har dock politiken på punkt efter punkt under de senaste decennierna visat att vikten av att tydliggöra och öka den akademiska friheten bara är vackert prat. Förslag som lyfts fram i utredningar med syfte att stärka autonomin för universitet och högskolor har negligerats. Märkliga interventioner har gjorts av regeringen: förkortade mandatperioder för styrelserna, detaljreglering av utbildningar och uppdrag till universitet som inte ingår i lärosätenas kärnuppdrag. Ser vi till vad den nuvarande regeringen faktiskt gör handlar det om ökad styrning, inget annat.

Inte minst eftersom jag själv tvingats offra en hel del för den akademiska friheten håller jag naturligtvis med Brorström och Solli om problembeskrivningen. Dagens politiker vill helt uppenbart – vilket jag skrev om i min förra bloggpost – ge sken av att man är för allt som uppfattas vara positivt. Och få saker är högre värderade och mer eftertraktade än just frihet. Tyvärr verkar en oroväckande stor andel av väljarna inte vilja, orka eller kunna se igenom retoriken. Jag är således rädd att det ligger en hel del i debattörernas analys av orsaken till att friheten idag kringskärs allt mer, inte bara i högskolevärlden. Den utveckling vi ser idag, på allt fler områden och i samhället som helhet, där friheten successivt försvinner och allt mer uppfattas som ett hot mot säkerheten, är djupt oroande. 

En tredje förklaring, och nu börjar det bli obehagligt, är att akademisk frihet helt enkelt inte är önskvärd. Det finns poäng med att styra verksamheten vid universitet och högskolor så att forskning och utbildning inte stör politiska intentioner och strävan efter att bli omvald. Det händer ju som bekant förfärliga saker runt om i världen i försök att styra verksamheten inom universitet och högskolor. Men det finns oroväckande tendenser även i Sverige. Klimatministerns frånvaro vid sitt eget klimatråds årsrapportering illustrerar en oroande ovilja att möta och lyssna på vetenskapen.

Den akademiska friheten är en förutsättning för kunskapen som demokratin och det öppna samhället i sin tur är beroende av. Det som händer på högskolan är alltså inte en angelägenhet enbart för de som verkar inom den sektorn. Frihet är liksom autenticitet en typ av ord eller begrepp som liknar det fenomen eller den företeelse som jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att studera och forska om; kultur. Det är en typ av kvalitet som är mångtydig och därför till sin natur vag. Varken frihet, autenticitet, kultur eller akademisk kvalitet går att kontrollera. Och den som, liksom jag gjorde i min bok En svanesång för universitetet, tar frågan om akademisk frihet och akademisk kvalitet på allvar och försvarar ordens andemening, riskerar i ett samhälle och kulturellt klimat där intresset för ord och begrepps definitioner att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Att vi bara låter det ske är djupt obehagligt och mycket oroande. Just den aspekten av ämnet tycker jag är sorgligt att Brorström och Solli inte verkar förstå eller i alla fall inte tar på det allvar som jag menar att frågan om hoten mot friheten kräver.

Oavsett hur situationen sett ut tidigare så kan forskare och lärare inte längre ta sin frihet att välja forskningsfrågor och undervisningsmetoder för given. Det krävs insikt om hoten och ett aktivt engagemang på två fronter.

Det ena är att engagera sig i frågan om vikten av självständighet för lärosätena och för lärare och forskare. Det handlar om att argumentera för och påvisa betydelsen av en oberoende röst i samhällsdebatten och om att värna fakta.

Det andra är att vara aktiv i samhällsdebatten, lägga fram fakta och ge olika perspektiv på utveckling och tillstånd. Lägg undan arbetet med de vetenskapliga artiklarna för en stund och prioritera aktuella samhälleliga frågor där du kan ge ett bidrag. Lärare och forskare som syns och hörs är viktiga för att skapa ett bredare engagemang. Viktigare än ledningarnas upprepade krav på skyddsstängsel och organisationsutredningar.

Det är så vi kan bygga en levande akademisk frihet som består.

Jag menar att författarna med sitt sätt att resonera visar prov på bristande förståelse för de vidare konsekvenserna av minskad akademisk frihet. Som organisationsforskare borde de se och förstå att NPM och högskolornas ledningar inte självklart är varma vänner och ivriga försvarare av den akademiska frihet som utgör förutsättningen för all forskning med kunskap som mål. Priset jag fått betala för att jag försvarade forskarens frihet att följa Högskolelagens paragraf 6, visar att i alla fall mina chefers syn på frihet inte handlar om att forskarna på Högskolan Väst själva ska få välja syfte, metod och publiceringssätt. Friheten som cheferna försvarar är högskoleledningarnas frihet att styra verksamheten utan direktiv från politiken, vilket är något helt annat. Forskare som måste följa prefekternas och rektorernas order och som tvingas fokusera på ledningens produktionsmål (mer pengar och fler publikationer) är inte fria.

Friheten är på tillbakagång på samma sätt som demokratin och kunskapen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Ska vi kunna göra något åt saken är det nu vi måste agera. Och för att det ska vara möjligt att försvara friheten på riktigt kan och får ingen vara rädd för att förlora jobbet. Därför är den växande arbetslösheten en oerhört viktig fråga, som tragiskt nog inte ser ut att bli en valfråga. Eftersom de flesta i vårt land, än så länge har ett jobb, och dessutom uppfattar bensinpriset och framtida skattesänkningar som viktigare frågor än frihet och akademisk utbildning, kan politikerna utan att dra på sig kritik försämra förutsättningarna för den som kastats ut i arbetslöshet genom att upprepa orden: "Det ska löna sig att gå till jobbet".

Det största hotet mot min frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i snart 30 år, i tron att det är en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. Trots att det gått över en månad sedan jag anmälde mig till Arbetsförmedlingen och började söka efter en ny anställning har jag ännu inte fått helt klart för mig vad som gäller. Efter fem veckor fick jag min ansökan om a-kassa godkänd, men jag får vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar företaget som bisyssla, vilket jag haft sedan 2007 vid sidan av min heltidsanställning på universitetet. Jag har aldrig tjänat några stora pengar på verksamheten, men det har inneburit att jag lättare kunnat sprida kunskap till det omgivande samhället. För att inte riskera min försörjning får jag nu därför pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag, vilket känns sinnessjukt; inte minst med tanke att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Jag tvingas alltså "stapla bidrag" av etta regelverk skapat av politiker som hävdar att just det är vad de ska sätta stopp för om de får mandat att styra vårt land i fyra år till.

Det enda jag bad om i min ansökan om att få firman godkänd som bisyssla var att få fortsätta som tidigare, det vill säga kunna tacka jag till mindre inhopp och erbjudanden om att skriva recensioner och annat. Men det får jag alltså inte. "Lagen är tydlig", sa handläggaren som jag talade med. Det tyckte jag också, och därför var jag övertygad om att mitt företag uppfyllde kraven som står på a-kassans hemsida. Men så är det alltså inte. Lagens bokstav är tydlig, men det är handläggarna som har tolkningsföreträde och som bestämmer. Min frihet hänger alltså på en gren i skogen och jag känner mig livegen. För att inte bli galen av grubblerier läste jag på om vad som gäller. När jag googlade kom först den gamla lagen om arbetslöshetsförsäkring upp, alltså den som gällde fram till i höstas. Och där stod följande om vad som räknades som och tidigare gällde ifråga om bisyssla:

39 § Med bisyssla avses i denna lag sådant arbete i anställning eller näringsverksamhet som den sökande före arbetslöshetens inträde under minst tolv månader utfört vid sidan av sin heltidssysselsättning.

För att en anställning ska anses som bisyssla enligt första stycket, får inkomsten från anställningen under ramtiden i genomsnitt inte överstiga ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka. Lag (2010:445).

39 a § Vid beräkning av dagpenningbelopp enligt 38 a § ska hänsyn inte tas till sådan bisyssla som avses i 39 §. Detta gäller dock under förutsättning att bisysslan inte

1. utvidgas under arbetslösheten, och

2. hindrar personen från att ta ett lämpligt heltidsarbete.

Om inkomsten från bisysslan efter arbetslöshetens inträde överstiger ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka, ska hela det överskjutande beloppet dras av från dagpenningen.

Lag (2010:445).

Den där lagen har alltså ersatts med en helt ny lag, och i den har begreppet bisyssla raderats. På a-kassans hemsida går det dock fortfarande att ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag fick alltså avslag, med motiveringen att jag arbetat för lite i verksamheten under det senaste året. Detta gör att jag hamnat i ett moment 22 för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd på Högskolan Väst hade arbetsgivaren inte godkänt företaget som bisyssla. Även om politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet gäller det bara i debatterna med oppositionen och i partiernas marknadsföring. Som arbetslös är man livegen och ska tvingas till lydnad. Möjligheten att vara kreativ i sökandet efter en ny trygg försörjning har man gett handläggarna på a-kassan i uppdrag att till varje pris begränsa.

I den nya lagens skrivning räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid på en statlig myndighet sedan före millenieskiftet, och har drivit företaget som en bisyssla vid sidan av min huvudsakliga sysselsättning sedan 2007. Ansökan om att få företaget godkänt som bisyssla avslås med följande motivering och hänvisning till den nya lagen.

Ej godkänt företag/bisyssla

Beslut
Akademikernas a-kassa avslår din förfrågan om att få bedriva verksamhet i ditt företag under tiden du får a-kassa.

Motivering
Du har ett företag, Puer Aeternus, som vi inte kan bevilja som godkänt företag.

Du behöver styrka att du har arbetat i företag under minst 6 månader, samtidigt som du arbetat minst halvtid, inom ramtiden. Din ramtid är 1 februari 2025 till 31 januari 2026. Du har uppgett att under denna tid har du arbetat 2 månader i företaget. Vi bedömer därför att ditt företag är ett formellt företag. Läs mer om vad det innebär i informationsbrevet Företag utan verksamhet.

Bestämmelser
Enligt 2 kap. 11 § i lagen (2024:506) om arbetslöshetsersättning kan en sökande som är företagare få arbetslöshetsersättning om

1. näringsverksamheten har bedrivits under minst sex månader vid sidan av ett arbete som motsvarar minst 50 procent av heltid inom den ramtid som följer av 3 kap. 11-14 §§, 

2. inkomsten av förvärvsarbete från verksamheten inom ramtiden i genomsnitt per månad inte har överstigit en tolftedel av den sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor, och 

3. tiden i och inkomsterna från verksamheten inte utökas under arbetslösheten.

Den här skrivelsen är fylld av fel och obegripliga formuleringar, och lagtexten som man hänvisar till är mer än lovligt snårig. Det finns till exempel ingen lag om arbetslöshetsersättning, eller lagen som hänvisas till heter i alla fall inte så, den heter (2024:506) Lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är en petitess i sammanhanget, men jag är akademiker och vill bli korrekt bemött, särskilt när företrädare för staten använder sin makt för att göra mitt liv till ett helvete. Regeringen lovade att den nya lagen skulle vara bättre för oss som är beroende av a-kassan för sin försörjning, men om den gamla lagen hade gällt låter det i mina öron som att jag hade kunnat fortsätta bedriva verksamhet i företaget, som bisyssla, vilket hade ökat mina chanser att få en ny anställning som är i paritet med min utbildning och mina erfarenheter. 

Nu räknas jag istället som företagare, med min tidigare anställning som lektor som bisyssla!? Och enligt min tolkning av a-kassans regler för företagare förstår jag det som att man måste ha jobbat minst halvtid i FÖRETAGET vid sidan av en hel- eller halvtidstjänst, samtidigt som inkomsten "av förvärvsarbete från verksamheten" (vilket jag har svårt att förstå vad det betyder) inte får överstiga en en tolftedel av den sammanlagda inkomsten av det förvärvsarbete som man måste ha utfört för att vara kvalificerad för a-kassa. Även om texten bitvis är obegriplig framgår det med all önskvärd tydlighet att ingen akademiker som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning på högskolan kommer att få företaget godkänt som bisyssla av a-kassan. Det är jag inte säker på att alla akademiker vet och förstår.

På vilket sätt gynnas arbetslinjen av den nya lagens skrivningar, vilka i praktiken tvingar arbetslösa att "stapla bidrag"? Och varför står det på a-kassans hemsida att man kan ansöka om att få verksamheten godkänd som bisyssla när det i praktiken är omöjligt? Enda enledningen till att lagen skrivits så här, som jag kan komma på, är att man som arbetssökande med ekonomiskt stöd från a-kassan, ska tvingas in i livegenskap. På vilket sätt värnas skattebetalarnas intressen av att jag förhindras att, parallellt med Arbetsförmedlingens tvingande regler, fortsätter meritera mig och/eller utför enstaka uppgifter som skulle kunna leda till en anställning? Bestämmelserna är helt uppenbart skrivna som de är för att kringskära arbetslösas frihet. 

Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så och hindras dessutom att använda mina kunskaper och kompetenser för att skaffa mig en ny anställning. Därför nådde jag här i veckan ett slags botten. När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan som jag lojalt har betalt till i snart 30 gick upp för mig höll jag så när på att tappa tron på framtiden. Natten mellan måndag och tisdag kändes det som jag befann mig i fritt fall. Men så i onsdags, efter att jag räknat fram och tillbaka på olika scenarios beslutade jag mig för följande: Fram till SENAST (hittar jag ett jobb innan dess tar jag så klart det) den siste augusti kommer jag att följa kraven från Arbetsförmedlingen och a-kassan, men sedan ger jag dem fingret oavsett om jag hittat ett jobb eller ej. Till dess är det 111 arbetsdagar kvar, och från och med nu räknar jag ner. I början av september är jag helt fri och behöver aldrig mer dansa efter någon annans pipa. 

Det var inte så här jag trodde att mitt arbetsliv skulle sluta, men nu är det som det är. Priset jag får betala för att jag försvarade kunskapen och den akademiska friheten är att min pension blir längre, men eftersom jag arbetat heltid så pass många år och dessutom levt sparsamt klarar jag mig. Friheten är långt viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna genom att okritiskt följa min tidigare arbetsgivares oakademiska regler.

Ingen kan hindra mig från att studera här under arbetslösheten, så jag kommer att fylla tiden av väntan på friheten med att göra det jag gjorde när jag sa upp mig från bageriet i juni 1989 och började studera, först två år på Komvux och sedan sex år som student på grundnivå på universitetet och därefter lika många år som doktorand. Den tiden var den lyckligaste i mitt liv, i hög grad beroende på att jag ägde min tid och var fri, och jag hyser gott hopp om att kunna hitta tillbaka till den känslan här snart, när jag väl fått smälta besluten jag fått den här veckan.

Bristen på autenticitet i samhället påverkar oss alla

Vi lever i en värld där allt mer betyder allt mindre och en tid när yta och varumärken värderas högre än kunskap och åsikter som man bottnar i på riktigt och kan försvara med argument som man verkligen tror på. Idag är det helt meningslöst att intervjua ansvariga ministrar för antingen skyller de på oppositionen eller också upprepar de sina talepunkter in absurdum. Och sen kommer Mats Knutsson in och analyserar intervjun eller debatten på samma sätt som experterna i sportstudion analyserar det som hände i matchen. Utan att tveka eller rodna står regeringsföreträdare i TV och hävdar att de aldrig sagt det som alla nyss hörde att de sa. Allt det här är möjligt eftersom autenticitet inte längre är en kvalitet som det stora flertalet verkligen sätter värde på. När till och med sanningen och anständigheten anses vara en förhandlingsfråga har vi rört oss långt bort från det Sverige som jag växte upp i.

Bilden på Simona Mohamsson som kramar en obekväm Jimmie Åkesson säger allt om samtiden. I och med kovändningen några månader innan valet visar hon inte bara att partiet helt saknar kärnvärden, signalen till väljarna är dessutom att det inte finns någon anledning att rösta på L, vilket för övrigt gäller alla andra partier i Sverige idag som väljer att lägga sig nära SD för att vinna röster. Oavsett hur det går på "Liberalernas" landsmöte är liberalismen som politisk rörelse död i Sverige, samtidigt som Trumpismen – själva antitesen till autenticitet– är på stark frammarsch. 

Jag vet inte hur autentisk jag är själv, och det vore djupt olyckligt om vi började tävla om vem som är mest autentisk. Men jag vet att jag drivs av inre motivation och att jag alltid försvarat kunskapen. Det är en viktig anledning till att jag så snabbt kunnat hitta tillbaka till lusten att läsa och skriva här efter uppsägningen, som delvis är en konsekvens av att jag valde att vara sann mot mig själv och det jag tror på. Om jag förlorade min fasta anställning på grund av mitt engagemang för akademisk frihet och kvalitet var det värt det eftersom jag kan se mig själv i spegeln och känna att jag gjorde det jag anser vara rätt och riktigt. Även om ovissheten tär på mig är jag tacksam för att jag inte förlorade mig själv och sålde min själ för att få behålla jobbet.

Problemet med autenticitet är att ordet passar som hand i handske på Linkedin och i byggandet av ett personligt varumärke. Autenticitet är en värdefull egenskap, men om rekryterare säger att det är en egenskap man letar efter och ordet börjar dyka upp i jobbannonser kommer många att vilja ge sken av att vara autentiska och då bli det en tävling om vem som är bäst på att spela den rollen. Verklig autenticitet är dock ingen mask man kan ta på och av, det är heller inget man kan konkurrera om eller använda som slagträ i debatter. Det handlar nämligen inte om yta och vad man kan komma undan med, utan om innehåll och vad man bottnar i på riktigt. Man kan absolut ändra uppfattning om saker och ting, men är man autentisk gör man det i mötet med bättre argument och som ett resultat av kritisk analys, alltså med utgångspunkt i kunskap, inte av opportunism.

Vi lever i en tid där exakta definitioner anses viktiga. Och, visst, för att ett ord som autenticitet inte ska förlora sin mening behöver man ha en uppfattning om vad det kan sägas handla om. Men eftersom alla försök att fånga in och låsa fast företeelser som är vaga till sin natur, dels triggar begär efter att jämföra och mäta, dels riskerar leda till att definitionen blir viktigare än kvaliteterna som efterfrågas, finns en uppenbar risk att man inte får det man vill ha om man agerar så. På samma sätt som systematiskt kvalitetsarbete på högskolan riktar fokus mot annat än den kunskap och de kvaliteter man säger sig vilja värna, riskerar försöken att definiera och mäta autenticitet att underblåsa ytligheten i samhället. Men med det sagt vill jag ändå peka på en lista med egenskaper, inte för att definiera begreppet utan mer för att ge läsaren en uppfattning om vilken typ av kvaliteter jag menar att man kan och bör sträva efter om man som individ vill bli mer autentisk. Definitionen bygger på sju punkter som jag hittade på nätet när jag googlade.

1. AUTENTISKA PERSONER UNDVIKER JÄMFÖRELSER
Autentiska människor är sanna mot sig själva i alla situationer och interaktioner, och jämför sig inte med andra. De förändrar sig inte som kameleonter för att passa in och söker inte bekräftelse från andra.

2. AUTENTISKA PERSONER DÖMER INTE
Att vara öppensinnad och inte döma andra är en central egenskap hos autentiska människor. De känner inget behov av att nedvärdera andra eller avundas deras framgångar, utan är vänliga och respektfulla.

3. AUTENTISKA PERSONER ÄR PRINCIPFASTA
Att vara öppen och omtänksam är viktigt för autentiska personer, men de är inga människobehagare. De försöker inte ständigt anpassa sig till andra på bekostnad av sin egen lycka.

4. AUTENTISKA PERSONER ÄR KÄNSLOMÄSSIGT FRIA
Den som lever ett autentiskt liv skyggar inte för sina känslor. De visar sina känslor, oavsett om det är sorg, rädsla, glädje eller upprymdhet.

5. AUTENTISKA PERSONER ÄR IVRIGA ATT LÄRA
Autentiska människor är nyfikna och intresserade av sin omgivning, och inte fastrotade i gamla vanor. De älskar att lära sig nya saker.

6. AUTENTISKA PERSONER ÄGER SINA MISSTAG
Autentiska människor vet att misstag är en del av livet, och de är även beredda att äga sina misstag genom att erkänna att de hade fel. De är inte heller rädda för att be om hjälp.

7. AUTENTISKA PERSONER GÅR SIN EGEN VÄG
Det är okej att säga nej, och det är autentiska människor väl medvetna om. De är bekväma med att tacka nej till en fest för att de behöver egentid eller missa ett kvällsmöte för att tiden med familjen är viktigare. De går sin egen väg.

Autenticitet är en privat och personlig egenskap, men den liknar den ideologiska övertygelse som politiken i Sverige byggde på tidigare, innan väljarna började efterfråga den populism som idag bidrar till att mänskligheten är på väg att förgöra den enda plats i hela universum där människor kan leva meningsfulla liv. Det är inte samma sak, men med utgångspunkt i ovanstående tankar om vad autenticitet kan sägas handla om går det att analysera våra folkvalda politiker. Det skiljer sig naturligtvis åt, men ingen människa som följt politikens utveckling här under 10- och 20-talen kan med gott samvete säga att principfast är ett utmärkande karaktärsdrag. Åkesson är i och för sig principfast, men endast i sin syn på invandrare. I alla andra frågor ändrar han regelmässigt uppfattning eller svarar: Jag vet inte. I princip ingen av dagens politiker äger sina misstag, alla skyller antingen ifrån sig eller slingrar sig. Populismen som idag sprider sig både till höger och vänster i politiken är motsatsen till både ideologisk övertygelse och autenticitet, och det är en farlig väg vi slagit in på.

Att vara sann mot sig själv och leva sitt liv i enlighet med principer som man bottnar i är ingen självklar väg till lycka, vilket jag själv fått erfara. Men om alla försöker vara mer autentiska för egen del och även belönar politiker som visar prov på autenticitet, alltså om det sättet att tänka och agera blir det nya normala i samhället, kommer kunskap att värderas högre och besluten som tas kommer att ligga mer i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket behövs om demokratin ska överleva och friheten ska kunna försvaras.

Kunskap, demokrati och långsiktig hållbarhet går inte att värna med hjälp av kommunikatörer som hamrar in budskap med hjälp av klatschiga formuleringar. Den typen av samhälleliga kvaliteter är bara möjligt att skapa förutsättningar för genom att fler stannar upp och tänker efter samt utvecklar en livsfilosofi som bygger på kunskap och som de tror på och sedan agerar i enlighet med övertygelsen snarare än med utgångspunkt i vad som känns bäst i stunden.

Vikten av att lära sig se gorillorna

Trots att ämnet är viktigt för alla känner jag mig tvingad att inleda med en spoiler alert. Saken är den att utgångspunkten för veckans bloggpost är ett av de starkaste pedagogiska exemplen jag kommit i kontakt med. Problemet som jag brottas med är att det finns en risk att effekten uteblir om experimentet som resonemanget handlar om förklaras. Det säger dock något så pass viktigt om hur vi människor fungerar att det vore snudd på oetiskt att inte göra något av det. 

Den pedagogiska kraften i experimentet illustrerar jag genom att peka på ett annat exempel. Jag hade läge vetat att man aldrig ska hälla vatten på brinnande olja, men ingen hade förklarat varför. Jag trodde att anledningen var att oljan skulle flyta på vattnet och sprida elden i köket om man hällde vatten i den brinnande pannan. Så är det inte och den insikten träffade mig som ett knytnävsslag i magen när jag var på studiebesök på en brandstation. Jag kommer aldrig att glömma vilken kraftig explosion det blev när brandmannen hällde lite vatten i en kastrull med brinnande oljan i.

Experimentet som jag har i åtanke är lika kraftfullt, men på ett annat sätt. Det avslöjar nämligen en allvarlig brist i den mänskliga kognitionen som många är omedvetna om. När jag själv utsattes för experimentet hade jag inte hört talas om det. Det var i ett av Henrik Fexeus TV-program som det dök upp. Han stod i en studio och riktade blicken rakt mot tittarna och förklarade förutsättningarna och vad han ville att vi skulle göra. Vi skulle få se en grupp människor stå i ring och kasta basketbollar mellan sig, och vår uppgift var att titta noga och räkna hur många framgångsrika passningar vi kunde observera. Sedan drogs klippet igång. Jag kollade noga på rutan och räknade till 22. Sedan kom Henrik tillbaka och frågade om vi såg gorillan?! Jag fattade ingenting. Han visade klippet igen och jag har fortfarande svårt att känna mig helt säker på att det inte var ett nytt klipp han visade. Andra gången jag såg det kändes det nämligen omöjligt att jag skulle kunna missa killen i gorilladräkt som vandrade mellan spelarna som kastade bollar till varandra. 

Hade vi inte uppmanats vara så starkt fokuserade på att räkna passningarna hade vi helt säker sett gorillan eftersom det är en detalj som så tydligt sticker ut. Det jag lärde mig är dels att den mänskliga perceptionen och kognitionen har brister, dels att vår uppmärksamhet är selektiv och att vår hjärna saknar förmåga att multitaska. Insikten om detta är minst lika viktig som förståelsen för varför man inte ska hälla vatten i brinnande olja även om konsekvenserna är mer utdragna och lågintensiva. För mig som etnolog har experimentet kommit att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att förstå konsekvenserna av samtidskulturens allt snabbare förändringshastighet, vars intensitet ökar i takt med att kraven på effektivisering gör det. Den viktigaste förutsättningen för att utveckla förståelse för kulturens betydelse är tid, perspektiv och möjlighet till reflektion.

Det som händer just nu i världspolitiken visar verkligen på betydelsen av den kunskap som experimentet ger oss. När Donald Trump bombar Iran samtidigt som Epsteinfilerna släpps är det svårt att inte se det som ett försök att dölja en gorilla som finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är dock ett närmast övertydligt exempel på vilseledande som dessutom är lätt att genomskåda även utan hänvisning till experimentet med gorillan. Orsaken till att jag inte inledde med hänvisningen till det krig som ("fredsfursten") Trump startat i mellanöstern är att man lätt kan få för sig att vetskapen om att ledare och andra kan förleda blicken på en gör att man ser gorillorna. Jag tror att det är helt centralt att man förstår att det INTE är så det fungerar. 

I den jäktade, resultatorienterade och målfixerade värld vi lever i, där det sällan finns tid att stanna upp och tänka efter förlorar vi alla mer eller mindre uppmärksamheten på den övergripande bilden och missar därför helt säkert många gorillor, trots att de finns mitt framför ögonen på oss. Poängen jag vill göra är att experimentet med gorillan handlar om att uppmärksamma ett slags bias som alla har och drabbas av. Om vi tror att vi är bra på att avslöja bedragare och deras agenda blir vi lättare att förledas eftersom vi då letar efter en speciell typ av gorilla. Poängen med denna bloggpost är att försöka bidra till ökad, generell medvetenhet om hur lätt det är att missa helt centrala aspekter av kulturen, med potentiellt förödande konsekvenser. 

Vad jag försöker säga tar att arbetet med att lära sig förstå den mänskliga kognitionens förtjänster och brister är väl investerad tid. Även om kunskapen inte utgör någon garanti för att man ser allt som finns att se är den viktig eftersom insikten om den här typen av bias gör en ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan lita till 100 procent på sin egen blick och uppmärksamhetsförmåga. Experimentet fungerar även som påminnelse om vikten av att aldrig lita helt och fullt på den som säger sig vara säker på sin sak, och särskilt inte den som försöker få en att rikta uppmärksamheten mot ett speciellt ställe. Telefonförsäljare som är ett samtidsfenomen som blivit allt vanligare är ett bra exempel på risken som jag försöker peka på. De flesta som trakasserar oss via telefonen försöker inte lura oss, men de vill påverka våra beslut genom att få oss att fokusera på det som försäljarna vill. 

Jag blir allt mer övertygad, ju mer jag lär mig och ju äldre jag blir, att den viktigaste kunskapen inte handlar om vad jag anser mig veta, utan allt det jag inte vet och särskilt det som inte går att veta något om. Det är med andra ord inte mer kunskap om fler detaljer som behövs, utan en generell förståelse för hur vi människor och den värld vi lever i fungerar. Och det är inte fler experter vi behöver, utan mer tid för reflektion och inte minst ödmjukhet. Om misstänksamheten ökar finns en risk att vi tänker och agerar precis på det sätt som Donald Trump och andra ledare med totalitära ambitioner vill att vi ska agera, tvärtemot våra egna, långsiktiga intressen.

Akademiska titlar, mål eller medel?

Förra veckans bloggpost handlade om vem som kan och får bli professor idag och jag pekade på problem kopplade till nuvarande syn på vad som räknas meriterande i den akademiska världen. Jag inser att det finns väldigt mycket mer att säga om synen på och poängen med akademisk meritering – både för enskilda akademiker och lärosätena som organisation – och eftersom jag just nu har en massa tid att förvalta fortsätter jag reflektera över frågan; här med utgångspunkt i min syn på kunskap, akademisk kvalitet och den forskning om kultur som jag ägnat mitt liv i vetenskapens tjänst åt. Tre saker reflekterar jag över här: 1. Hur ser den perfekta fördelningen ut mellan antalet studenter, doktorander, lektorer, docenter och professorer? 2. Hur förhåller sig mina egna meriter till andras? 3. Ska akademiska titlar fungera som (produktions)mål, eller bör man se möjligheten att meritera sig som ett medel för samhällets generella strävan efter att utveckla bästa möjliga kunskap?

Jag tänker mig att det finns ett idealt ratio mellan de olika kategorierna människor som finns och verkar i akademin och att antalet studenter bör styra fördelningen. Vill vi att hälften av varje årskull ska studera på högskolan måste vi först och främst stanna upp vid och reflektera över frågan om vad som är lämpligt att studera (alltså vilka ämnen som ska erbjudas och hur resurserna ska fördelas mellan disciplinerna). Lika viktig är frågan om vem som ska avgöra detta (politikerna, högskoleledningarna eller kollegiet). Även här tror jag det finns ett idealt ratio, mellan de akademiska ämnena och vetenskapliga områdena. Fördelningen mellan naturvetenskap och teknik samt humaniora och samhällsvetenskap kan diskuteras, men dynamiken mellan är helt central för akademins akademiska kvaliteter. Samtalen om vad som är bäst får därför inte urarta i en destruktiv debatt om vilket ämne som är viktigast och vem som ska få mest pengar. 

När frågan om hur man uppnår balans mellan ämnena är löst och man kommit fram till hur stor högskolesektorn ska vara, blir nästa helt centrala fråga hur många lektorer som behövs, och där menar jag att det generellt sett inte skiljer sig mellan de olika ämnena annat än på marginalen och beroende på vilket pedagogiskt upplägg man väljer. Jag menar att ungefär en lärare per 30/40 studenter är bra för kvaliteten i verksamheten, oavsett vilket ämne man undervisar i. Idag fördelas resurserna problematiskt nog olika och ämnen som teknik- eller vårdklassats får mer resurser, vilket motiveras med att det behövs dyr utrustning för att bedriva undervisning där. Det sättet att tänka är djupt olyckligt. För att kvaliteten generellt ska kunna värnas behöver pengarna som går till utrustning och lärarledd tid delas upp i i olika poster.

Det finns säkert behov av adjunkter, men för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara högre krävs att lektor är normen och att ansvaret för utbildningen vilar på disputerade lärares axlar. Och eftersom forskning ingår som en del i lektorernas tjänster (50/50 menar jag är en lämplig fördelning), antingen på heltid i perioder eller parallellt med undervisningen, behövs det dubbelt så många lektorer som antalet studenter indikerar. Vill man satsa mer på forskning finns det utrymme för fler lektorer, men eftersom kontinuitet och långsiktighet är avgörande för kvaliteten är det viktigt att satsningarna är väl genomtänkta, och kravet på att alla lektorer både forskar och undervisar ser jag som helt centralt. 

Om lärarna på högskolan inte är disputerade och aktivt bedriver forskning blir det svårt att se vad som skiljer högskolan från gymnasiet, och det är ett mycket bättre kvalitetskriterium än tanken på att undervisningen ska vara "forskningsförankrad", vilket kan betyda lite vad som helst (till exempel att adjunkter använder vetenskapliga artiklar i undervisningen). Om forskningen inte är en integrerad del av utbildningen och om lärarna inte själva forskar blir det svårt att hävda att undervisningen är akademisk. Om den utveckling vi ser idag fortsätter, alltså om det växer fram ett A-lag av forskare och ett B-lag av högskolelärare, kommer skillnaden mellan gymnasiet och studier på universitetet på sikt att utplånas, och då hotas återväxten av nya stjärnforskare. Vill man forska måste man också undervisa, och vise versa.

Antalet doktorander är en annan begränsande faktor som avgör hur många docenter och professorer som behövs, alltså hur stor andel av lektorerna som ska erbjudas möjlighet att stiga i graderna. Även här är det viktigt att behovet av kunskap styr fördelningen, inte enskilda individers önskan att meritera sig. Idag håller docenttiteln problematiskt nog på att tappa sin betydelse och status, vilket är djupt olyckligt. Jag ser docent som den viktigaste titeln eftersom jag anser att det är den gruppen som är bäst skickad att driva forskningen och kunskapsutvecklingen. Idag är docent bara ett steg på vägen mot professor, som allt fler blir vid allt yngre ålder. Jag är övertygad om att vetenskapen och kunskapens kvalitet gynnas av att professor är en exklusiv titel som ett fåtal belönas med, sent i karriären och som en belöning för exceptionella insatser i vetenskapens tjänst. Om professorstiteln blir en fjäder i hatten för unga forskare finns en risk att motivationen att fortsätta bedriva forskning vars resultat håller hög kvalitet minskar, vilket är djupt olyckligt. Professorernas uppgift i en akademi som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum är att förvalta arvet av tidigare generationers arbete genom att leda forskarseminarier och agera som ämnesföreträdare. Det är inte upp till mig att avgöra vilken fördelning mellan de olika kategorierna som är bäst, men jag menar att det är just fördelningen som behöver diskuteras, på ett principiellt plan, för att undvika att frågan blir en kamp om vem som är bäst på att försvara sina personliga intressen. 

Det är som synes en grov skiss jag presenterar, och det finns en viktig poäng med det. Jag ser nämligen ett stort behov av diskussion om generella principer för forskningen och den högre utbildningen. Bara så kan kollegiets makt över verksamheten hävdas. Om framtida generationers behov av kunskap ska kunna säkras kan och får akademin inte tas över av företrädare för andra intressen än rent vetenskapliga. Tanken på att den som är forskarutbildad måste ledas och kontrolleras (och att chefer i akademin ska ha högre lön än lektorerna) är för mig helt obegriplig, inte minst eftersom det sättet att tänka leder till att (kostnaderna för) administrationen ökar och resurser omfördelas, från kollegiet till linjen, på ett djupt olyckligt sätt. Om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling inte värnas blir samhällets investering i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. 

Med det sagt byter jag nu spår och reflekterar över mina egna meriter. Jag har ingen aning om ifall jag har vad som krävs för att bli professor, men om jag skulle skriva en motivering till varför jag valde att göra som jag gjorde, vilket resulterade i att jag fick sparken samtidigt som några av mina jämnåriga kollegor belönades med professortstiteln, skulle den bygga på resonemangen nedan. Och jag ser tankarna om det jag har gjort som utgångspunkt för en generell diskussion om vilka kriterier som ska gälla för de olika akademiska titlarna, vilket jag menar är lika viktigt att diskutera som frågan om vad som kan sägas vara den ideala fördelningen mellan de olika kategorierna av människor som finns och verkar i den akademiska världen.

Även om jag accepterat faktum, att jag inte kommer att bli professor, är det fortfarande en sorg jag bär på. Sorgen handlar mer om den förändrade synen på vad som räknas meriterande än om att min egen akademiska karriär fick ett abrupt slut när jag på oklara grunder avskedades. Min plan för resten av arbetslivet var fram till uppsägningen att fortsätta undervisa och forska på tiden för kompetensutveckling som jag hade i tjänsten, och det var jag både nöjd med och tacksam för. Nu tvingas jag istället reflektera över vad jag vill göra med resten av mitt liv och hur jag ska använda kunskapen och kompetensen som jag byggt upp genom åren av studier och forskning. 

Det är lätt att okritiskt följa pengarna, publiceringsmöjligheterna, order från ledningen eller flocken, men om det är vad som förväntas av en forskare har jag svårt att se att det är vetenskapligt sökande efter kunskap man ägnar sig åt. Vi människor är dock sociala och det är bekvämt att inte utmana normen. Hade jag jagat forskningsmedel och producerat artiklar på samma sätt som en del av mina generationskamrater och kollegor valde att göra är chansen stor att jag hade varit professor idag, men det hade inneburit att jag tvingats kompromissa med det jag lärt mig och det jag tror på. Jag menar allvar med min forskning och anser att den som reser anspråk på att vara professor inte bara ska producera mer av samma som det som gjorde hen till docent. När jag blev docent i etnologi 2011 bestämde jag mig därför för att gå min egen väg, och det beslutet ångrar jag inte. 

Min ambition var och är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket är svårt i etnologi och kulturvetenskap. En sak som utmärker kulturen är nämligen att den är fylld av paradoxer. Och det faktum att det krävs av en som kulturforskare att man utmanar normer och grundläggande antaganden, både i samhället och den akademiska världen, för att kunna säga något nytt och oväntat om kulturen som alla har sin egen erfarenhet av och uppfattning om, är en helt central aspekt av kulturvetenskapen. Paradoxen handlar om att kunskapen som min forskning resulterat i går på tvärs mot många chefers och högt meriterade akademikers grundläggande (och därför oreflekterade) antaganden om vad som är normalt och önskvärt inom vetenskapen. Det ligger helt enkelt i sakens natur att kulturvetare som ägnar sig åt grundforskning och som följer kunskapen dit den tar dem förr eller senare ställs inför valet att antingen vara lojal mot forskningsuppdraget eller mot arbetsledningen och kulturen på avdelningen, institutionen och högskolan de arbetar på. 

Som kulturvetare riskerar man att uppfattas som en oppositionell avvikare, inte för att man är obstinat utan för att forskningsresultaten går på tvärs mot rådande kulturella uppfattningar om vad som är vetenskap. Därför är det symptomatiskt att jag blev av med jobbet just när jag stod på tröskeln till att ta nästa steg i min vetenskapliga gärning. Förr eller senare var jag nämligen tvungen att kommunicera resultatet av forskningen, och om jag inte argumenterade för det jag gjort och var sann mot min syn på vetenskap vore jag ingen forskare och absolut intet professorsämne. När jag insåg vartåt det barkade, och det var långt innan högskolans ledning började tala om nedskärningar för att få budgeten i balans, tvingades jag rannsaka mitt samvete. Och jag valde att vara mer lojal med kunskapen och högskolelagen än med cheferna och kulturen som utvecklats på Högskolan Väst liksom i stora delar av den akademiska världen idag.

Det där valet var enkelt eftersom jag genom alla år har ägnat en stor del av min vakna tid åt att tänka på och skriva om det ämne som jag först studerade på grundnivå i sex år, sedan som doktorand i lika många år, innan jag utvecklade mina färdigheter som forskare under åtta år (fram till att min ansökan om att bli docent godkändes). De första åren som docent ägnade jag åt att fundera över hur jag skulle gripa mig an ämnet på nya sätt, vilket ledde till att jag fördjupade mina teoretiska kunskaper. Det arbetet resulterade i tre böcker som jag valde att publicera open access på nätet (det finns länkar till publikationerna på Diva Portal och i min CV här på bloggen). De där böckerna handlar inte om att presentera några resultat, istället brottas jag med olika filosofiska teorier och ingångar till förståelse för mitt forskningsämne. För mig representerar de där tre böckerna ett slags brygga. Jag behövde tiden det tog och utmaningen det krävde för att utvecklas intellektuellt.

När jag publicerat böckerna kände jag ett stort behov att skriva läroböcker för att bidra till återakademiseringen av den högre utbildningen. 2020 kom den första boken ut och sedan dess har jag skrivit sju böcker. Två av läroböckerna handlar om vetenskapligt tänkande, två om vetenskaplig metod, en om teori och en om kunskap. Den senaste läroboken handlar om studier av kultur och den lämnade jag till förlaget i samband med att jag kastades ut i arbetslöshet. Den kommer ut senare i vår. Jag har fått lära mig den hårda vägen att arbetet med läroböcker inte bara anses vara bortkastad tid, det ligger en dessutom i fatet när man söker akademiska tjänster. Trots att det sägs i många utlysningar att pedagogiska meriter räknas lika mycket som vetenskapliga anses författande av läroböcker inte som en merit, vilket för mig är helt obegripligt. Jag ångrar dock inte att jag valde att skriva böckerna, tvärtom är jag stolt över dem.

Vid en ytlig granskning av mina publikationer och min väg genom akademin ser det ut som att det saknas en tydlig röd tråd i min forskargärning, men det är jag i så fall inte ensam om. Genom åren har jag lyssnat på många professorer som svarar på frågan vad de forskat om genom att räkna upp vilka artiklar de skrivit och var dessa publicerats. Ofta handlar de prestigefulla publikationerna om samma ämne, ibland med utgångspunkt i samma empiri, och därför är det långt ifrån självklart att det går att se någon progression i kunskapsbidraget, som dessutom bara anses vara aktuellt under de senaste fem åren. Detta är en djupt olycklig konsekvens av att antalet artiklar och var de publicerats anses viktigare än innehållet, alltså kunskapsbidraget.

Jag hade ingen tydlig plan för min forskning, men så här i efterhand ser jag att det finns ett genomgående tema som jag närmat mig från olika håll, nämligen förutsättningar för förändring. En av mina nätpublikationer gav jag titeln "Studier av förändring, i rörelse" (den har laddats ner från Diva över 5000 gånger). Förändringen både av kulturen som är mitt studieobjekt och miljön där jag arbetat som forskare är en viktig orsak till att det dröjde innan jag blev docent och att det sedan tog drygt 10 år innan jag kände mig redo att färdigställa och försöka få mitt magnum opus publicerat. Problematiskt nog hann den akademiska kulturen förändras så pass mycket under min karriär att det jag gjort nu inte längre räknas meriterande, vilket är värt att reflektera över och viktigt att förhålla sig kritiskt till, givet att det är kunskap med lång hållbarhet vi vill ha och anser oss behöva.

Jag har skrivit åtta vetenskapliga monografier har varit (med)redaktör för två antologier. Jag har skrivit sex peer-reviewade artiklar och 25 bokkapitel och konferenspreceedings. Och jag har recenserat 34 vetenskapliga böcker. Genom åren har jag presenterat min forskning på 36 vetenskapliga konferenser och har varit på 10 pedagogiska konferenser. Att bloggen inte räknas som en vetenskaplig merit har jag inga problem med, men det talas ibland om universitetets tredje uppgift och det är så jag har sett på bloggandet. Sedan starten 2011 har jag publicerat närmare 5000 inlägg där majoriteten på ett eller annat sätt har med min egen forskning eller vetenskap i allmänhet samt högre utbildning att göra. 

Min bok om Nietzsche såg jag som ett första steg på vägen mot en ansökan om att bli professor, men redan innan den boken kom ut tvingades jag inse att den akademiska kulturen förändrats radikalt och att det nog inte skulle kunna bli så. Därför skrev jag boken "En svanesång för universitetet", både för att bearbeta min egen sorg över utvecklingen, och för att peka på betydelsen av och och försvara innebörden i begreppen akademisk kvalitet och akademisk frihet. Både 2024 och 2025 gav jag ut en lärobok och en akademisk bok, och parallellt med dessa skissade jag på de två böcker som förhoppningsvis kommer ut i åt. Metodboken om kultur är som sagt på väg, men finansieringen av mitt stora verk om mellanrummen är ännu inte säkrad. Boken är dock i princip färdig så på något sätt ska jag se till att den kommer att publiceras. Jag har dessutom ett halvfärdigt bokprojekt i datorn som fått sättas på vänt på grund av arbetslösheten, om moral som är en annan viktig aspekt av kultur. Jag har med andra ord fått upp ångan och börjat skörda frukterna av tiden och mödan jag lagt på studier och forskning.

Att i princip ingenting av det jag skrivit eller gjort under alla år i akademin idag räknas meriterande fyller mig med sorg, men jag är som sagt kulturforskare och jag förstår förändringen även om jag vägrar förhålla mig passiv och okritisk till den. Om organiseringen av arbetet och den akademiska kulturen leder till avakademisering av Högskolesverige är det naturligtvis inget jag som forskare kan förväntas förhålla mig neutral till, och om det är vad som krävs av mig för att bli professor tackar jag självklart nej. Jag har fått betala ett högst pris för den övertygelsen, men om enda sättet att fortsätta forska om kultur är att göra det utanför akademin har jag inget val. Kunskapen var och är viktigare än den trygghet som en fast anställning ger.

Slutligen tror jag att enda sättet att värna kunskapen är att förändra vår syn på akademiska titlar. Att betrakta examina och titlar som ett produktionsmål menar jag är helt förkastligt. Att få en titel kan och får inte vara ett mål i sig, varken för enskilda forskare eller för lärosätena. Det kan absolut vara en drivkraft, men finns det inte någon övergripande plan eller tanke med meriteringen finns en risk att systemet blir kontraproduktivt, alltså att mer fokus riktas mot formen än mot innehållet.