Kultur går bara att närma sig och förstå indirekt

I den här bloggposten gläntar jag på dörren till ett av mina kommande projekt. Texten är ett utkast till förord på den bok som jag ska inleda slutredigeringen av här i början av hösten och som förhoppningsvis ska kunna publiceras som tryckt bok detta eller nästa år.

I vetenskapliga sammanhang bjuder konventionen att man ska undvika ordet jag och inte göra texten alltför personlig, vilket är en bra princip. Men forskning är de facto en verksamhet som utförs av och för människor. Allt fler texter idag, inte minst vetenskapliga, skrivs i enlighet med kvalitetssäkrade mallar och saknar därför själ, vilket gör det svårt att veta om det är en människa eller en algoritm som skapat innehållet. Sanningen är aldrig ren och all kunskap bär oundvikligen spår av sammanhanget den uppstår i. Vem som forskar och vilket sätt som resultatet av arbetet presenteras på är därmed allt annat än triviala frågor. Dessa saker är särskilt viktiga att lägga märke till i studier av kultur.

Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag vill dela med mig av här inledningsvis, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men jag hävdar att den på inget sätt är ovidkommande.[1] Det vetenskapliga idealet må vara objektivitet, men det är en kulturellt upprätthållen föreställning om hur det borde vara, inte en sanning om hur det är. Kravet på transparens är långt viktigare för vetenskapligheten och det är dessutom lättare att avgöra om textens författare lever upp till det kravet än förment objektiva och universella kriterier, även om det naturligtvis aldrig går att vara helt transparent med allt. 

Det är med hänvisning till vetenskapsteoretikern Donna Haraway – som vigt sitt akademiska liv åt att övertyga resten av forskarsamhället om vikten av att bedriva vetenskap utan att osynliggöra och underblåsa rådande maktordningar – som jag väljer att inleda den här boken, som handlar om relationen mellan kunskap och kultur, med en reflektion över vem jag är och den kontext jag formats till människa och forskare i. Haraway har övertygat mig om vikten av att presentera resultatet av det vetenskapliga arbetet, inte som en uppsättning sanningar utan mer i termer av något man som forskarsubjekt iakttagit (Haraway 1997, 267), det vill säga knyta kunskapen till det specifika sammanhang och just den praktik som forskningen bedrivits i och insikterna formats av. Jag menar alltså att författaren som subjekt är en viktig faktor i kunskapsprocessen, som man måste räkna med även om man aldrig kan räkna på den.

Det verkar finnas gott om evidens för att människors personlighet i hög grad formas av genetik (se t.ex. Plomin 2020), men mycket talar även för att människoblivandet påverkas minst lika mycket av kultur. Jag gillar tanken på att jag är resultatet av både arv och miljö och utgår från att det är omöjligt att uttala sig om exakt vad som gör oss till dem vi blir (se t.ex. Lagercrantz 2001, 135ff). Den mänskliga subjektiveringsprocessen kan sägas utspela sig på en obestämbar plats mellan natur och kultur. Accepteras den tanken kan biologin liknas vid leran och kulturen vid skulptörens händer, men det viktiga är alltså inte det ena eller det andra, utan det som händer i de mellanrum som jag i den här boken riktar mitt rörliga sökarljus mot.

När jag växte upp på 1970-talet talade man inte om neuropsykiatriska diagnoser, men livet har lärt mig att egenskaperna som gör mig till den jag är högst troligt skulle kunna diagnostiseras med hjälp av någon bokstavskombination. Jag har dock aldrig känt något behov av att bli bedömd och är idag tacksam för att mina lärare i grundskolan inte gav mig mer uppmärksamhet än någon annan. Det vore förmätet att påstå att jag var ämnad att arbeta med undervisning och forskning, men den kreativa förmåga som jag – på grund av att jag fungerar som jag gör – tvingats utveckla har visat sig vara en värdefull egenskap i arbetet med att skapa kunskap om kultur. Så länge jag kan minnas har jag kämpat med (eller mot) rastlösheten, och i arbetet med den typen av öppna frågor utan givna svar som kulturstudier i hög grad handlar om är det ingen nackdel, tvärtom. Kan man bara kombinera rastlösheten med uthållighet blir rörligheten i tanken en tillgång i sökandet efter kunskap om och förståelse för verkligheten så som den faktiskt fungerar. Ständiga byten av perspektiv och oupphörligt testande av olika uppslag och ingångar är viktigt i alla lärprocesser. Det blir dock ett dilemma i dagens akademiska miljö eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik, vilket betraktas som ett problem i den målfokuserade och produktionsorienterade kultur som vuxit fram i Högskolesverige (Nehls 2025a).

Mina personliga egenskaper bidrog till att jag misslyckades i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Problemen som jag brottats med har aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att lägga band på min kreativitet. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att när jag satt och tittade ut genom fönstret var det inte för att fly från lektionen som blicken och tankarna vandrade, det var så jag hanterade alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. På grund av att jag inte såg poängen med betyg pluggade jag inte till proven, men jag fick alltid bra resultat på oförberedda läxförhör och framstod därför som en gåta för mina lärare.

Betygen från högstadiet räckte nätt och jämnt till en tvåårig, yrkesförberedande linje; Livsmedelsteknik, med inriktning bageri, och även om det inte var mitt drömyrke var jag nöjd med det byte av skola och studieort som valet innebar. Efter fem år i bagerivärlden kom jag dock till en punkt där jag inte stod ut längre. Lusten att lära blev för stor och jag sa upp mig. Under några år på Komvux skaffade jag mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att jag lärt mig förstå och hantera den initiala osäkerheten gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, både kan och vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt och då har jag dessutom hur mycket tålamod som helst. Förutsättningen för mitt lärande och den forskning jag bedriver är dock att jag får gå min egen väg, vilket jag är tacksam för var möjligt, både under min uppväxt och på universitetet innan reformerna på 1990-talet fick fullt genomslag.

Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med när jag inledde mina studier vid Göteborgs universitet och jag fångades omgående av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. 

Efter disputationen fick jag anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt för mig att ta upp ett gammalt intresse för missbruk och 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009a). Därefter har mitt forskningsintresse riktats mot olika aspekter av relationen mellan kunskap och kultur. På ytan ser det kanske ut som att det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat, liksom texterna jag skrivit genom åren, handlar på ett eller annat sätt om kultur och förutsättningar för förändring. Omvägen som min förmodade npf-diagnos tvingade ut mig på ser jag idag som en förutsättning för det projekt som jag skriver om i den här boken, vilken jag betraktar som mitt magnum opus.

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på rädsla för att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären. Just det har jag dock aldrig betraktat som ett problem. När jag väl upptäckte skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och insåg att det gick att påverka båda med hjälp av tankekraft försökte jag stärka självkänslan, men jag odlar fortfarande mitt dåliga självförtroende, eftersom det gör det lättare att ändra uppfattning i mötet med bättre kunskap och skarpare argument, vilket är förutsättningen för all kunskapsutveckling. Problematiskt nog har jag dock tvingats inse att mitt sätt att tänka och fungera inte bara får mig att sticka ut i mängden, det har också med tiden allt mer fått mig att uppfattas som ett problem.

Trots att jag inte känner mig som en sådan kan jag förstå om andra ser mig som ett slags absent minded professor, alltså en världsfrånvänd forskare och en udda figur. Att bli betraktad på det sättet har jag inga problem med. Som student mötte jag den typen av människor överallt på universitetet och det var en ynnest att få ta del av deras djupa och breda kunskaper. Visst var originalen aparta och inte alltid bra på att samarbeta. Men de fokuserade på och följde kunskapen dit den tog dem och det är en avgörande förutsättning för att kunna utveckla förståelse för kultur och den komplexa värld vi människor lever i. Problematiskt nog håller normen för hur man får tänka och agera som akademiker idag på att bli allt smalare, vilket får som konsekvens att fritänkare och andra avvikare tvingas bort från landets högskolor och universitet. Och den där kulturella tendensen utgör ett allvarligt hot mot utvecklingen av ny kunskap.

Trots att kunskap inte går att producera efter principer hämtade från tillverkningsindustrin är det olyckligt nog i den riktningen som den akademiska kulturen rör sig, vilket gör det svårt att bedriva högre utbildning och ägna sig åt verkligt vetenskaplig forskning. Produktionslogiken som vuxit fram i den akademiska miljön ger makt åt ett ökande antal chefer som i sin jakt på mät- och jämförbara resultat tvingar forskare att tänka mer på var man publicerar sig än på vad man skriver om. Den akademiska friheten står än så länge inskriven i högskolelagen och många säger sig försvara den, men kulturens makt över tänkandet är stor. Frihet är en helt avgörande faktor för möjligheten att bygga upp förståelse och kunskap om kultur, vars dynamik varken går att fånga eller presentera på ett meningsfullt sätt i en standardiserad form enligt modellen: Syfte, metod, teori, tidigare forskning, resultat och diskussion, där allt dessutom måste kunna sammanfattas i ett abstract. 

När jag inledde arbetet med det här projektet var min förhoppning att resultatet skulle utgöra kronan på verket av min akademiska bana, men boken där resultatet av arbetet presenteras blir istället första steget ut i den okända terräng som jag under överskådlig tid framöver kommer att röra mig i. Utan förklaring och med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår blev jag nämligen uppsagd från anställningen som lektor 2026. Även om jag under ganska många år före det tvingats inse att mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk frihet går på tvärs mot rådande uppfattning om vad ett universitet är, kom beskedet som en chock. I skrivande stund har jag ingen aning om hur förlusten av min akademiska position och det anseende som är knutet till den kommer att påverka synen på mig som forskare och den kunskap jag vill förmedla, men det ligger bortom min kontroll så det försöker jag tänka så lite som möjligt på. Det finns inga fördelar med att bli av med ett arbete som man älskar, men nu kan jag i alla fall vara precis så fri i tanken som jag hävdar att forskare måste (få) vara för att resultatet av det vetenskapliga arbetet ska kunna bli relevant och angeläget.

Det finns naturligtvis inte en enda förklaring till förändringen av den akademiska kulturen, men sociologen Lewis A. Coser pekar i sin klassiska bok Men of ideas på något viktigt, nämligen att kunskapssökande människor lever för idéer medan människor som strävar efter makt lever av idéer. Den skillnaden kan tyckas vara liten, men jag hävdar att den är helt avgörande och att den måste beaktas om kulturvetenskapen ska kunna utvecklas som vetenskaplig disciplin. Om människor som lever av idéer tillåts diktera villkoren för kunskapsutvecklingen kommer andra saker att prioriteras än om människor som lever för idéer har makten över arbetet som bedrivs i den akademiska världen.

Om medvetandet fjättras vid de omedelbara kraven från stundens praktiska omständigheter förlorar tänkandet den autonomi utan vilken det blir en enkel maskin för att ”göra saker”.[2] (Coser [1965] 1997, xiii)

Ofta sägs det att man ska tänka utanför boxen, det vill säga vara kreativ. Verklig kreativitet, så som den faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, anpassar sig dock inte efter några regler. Ifall kulturens makt över tanken ignoreras riskerar landets högst utbildade människor att reduceras till ett slags välbetalda knegare som hindras att använda sina intellektuella förmågor av ett system som kontrolleras av människor som använder makt för att nå mätbara mål. 

Arbetet med den teori om kultur som jag här undersöker möjligheterna med hämtar inspiration från en lång rad olika och kanske till synes disparata håll, och det är en viktig poäng med mitt sätt att arbeta. Jag har till exempel funnit många kloka tankar hos den generation av kulturantropologer som verkade på 1930-talet, vars idéer om kulturens betydelse för formandet av människor, samhällen och kunskap, mötte stark kritik. Kritiken bottnade intressant nog i den tidens akademiska kultur och kom främst från företrädarna för rasbiologin, vars utgångspunkt var den grundlösa föreställningen att mänsklighetens historia ledde fram till dem själva och att den vita ”rasen” var överlägsen alla andra sätt att leva och verka som människa. Charles King skriver om detta i sin bok Den övre luftens gudar. Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön, som handlar om kretsen kring Franz Boas och Ruth Benedict vilka var med och förändrade synen på kulturens betydelse för människors tänkande.

Det faktum att vi fortfarande frestas att söka rötterna till våra samhällsbundna fördomar i något djupare liggande än våra egna kollektiva föreställningar är ett bevis så gott som något på den fortsatta relevansen av de idéer som besjälade kretsen kring Boas. (King 2022, 423)

Min bok går att läsa som en allegori över den eviga kampen mellan form och innehåll. Båda aspekterna är lika viktiga att beakta i arbetet med att bygga upp förståelse för såväl kunskap som kultur, men om innehållet underordnas formen och produktionsfixerade chefer får makt över forskarna spänns vagnen framför hästen och det som ska förklaras används som förklaring. I Sven-Eric Liedmans bok Stenarna i själen (som handlar om relationen mellan form och innehåll i det mänskliga tänkandets historia) finns en intressant reflexion som rimmar med citatet av Nietzsche som jag valt som motto för min bok:

... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet stegras. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. – Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar. (Liedman 2006, 23)

Tid är en faktor i allt sökande efter förståelse och i alla lärprocesser. Snabbaste vägen från okunskap till insikt om något så pass komplext och dynamiskt som kultur kan inte vara rak. Även om rubrikerna och kapitlen i boken indikerar en linjär ordning finns ingen egentlig början och heller inget definitivt slut, bara mellanrum, och det är där som kulturen utvecklas och kunskapen uppstår. Det är anledningen till att jag gav boken titeln omvägar till förståelse, vilken kan förstås både som omvägar och om vägar.

Jag är övertygad om att mina tankar om relationen mellan kunskap och kultur är korrekta och relevanta, men jag försöker inte leda något i bevis och hävdar inte att det jag påstår är sant. Kulturforskningen som jag bedriver handlar om relationer och förändring och min syn på sanning ligger i linje med vad filmskaparen och essäisten Werner Herzog skriver i sin bok Sanningens framtid.

En sak bara: jag ser inte sanningen som en fixstjärna som har sin fasta punkt i fjärran och som går att nå. Jag betraktar snarare sanningen som en ständig strävan att närma sig den. Som en rörelse mot den, som en resa in i det okända, som ett mödosamt och fåfängt sökande. Men denna färd in i det okända, in i en stor, ändlös, dunkel skog, skänker oss mening och värdighet, det är den som skiljer oss från korna på ängen. (Herzog 2024, 11)

Under den iterativa arbetsprocess som innehållet i den här boken har vuxit fram i har jag successivt ändrat uppfattning om vem jag skriver för. Ambitionen är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen, men jag vänder mig inte längre i första hand till akademiskt skolade kollegor, vilket var den ursprungliga tanken. För att kunskapen jag vill förmedla ska bli meningsfull och användbar är det nämligen helt avgörande att fler än (bara) forskare läser texten. På samma sätt som jag i rollen som lektor ser mig själv som student och mina studenter som lärare (se Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren som medskapare av den kunskap och förståelse som jag här undersöker förutsättningarna för och vill initiera samtal om.

---

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar även upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person.

[2] If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1965] 1997, xiii)

Framgång som prestation eller belöning

Framgångsrika människor har beundrats i alla tider, men vilken typ av framgångar som belönas har förändrats radikalt bara under min livstid. Jag tänker att en kulturanalys av förändringen, alltså av innehållet i begreppet framgång, säger något viktigt om samhället vi lever i, och det är detta jag har för avsikt att reflektera över här. Ämnet är dubbelt intressant för reaktionen på den här typen av analyser säger även något viktigt om synen på kunskap i samtiden. Jag hänger fortfarande en del på X, av lite olika anledningar, mycket beroende på gammal vana och för att jag vill försöka vara en motkraft mot idiotin som frodas där, men på senare tid allt mer för att ta tempen på samtiden via ett forum som många journalister och politiker uppenbarligen ser som viktigt. Det jag skriver om här bygger mer på en känsla än på någon empirisk undersökning, och jag ser detta inlägg som ännu en anspråkslös sommarpost, alltså mer som ett sätt att kanalisera tankar och väcka frågor än som ett inlägg i någon debatt.

Om jag påpekar faktum, att man på 1970-talet hyllade människor som efter långt och mödosamt arbete blev framgångsrika inom sina verksamheter sent i livet, och hävdar att det säger något om samhället jag växte upp i, samtidigt som jag pekar på problemen med att man idag räknas som framgångsrik om man som tonåring driver en YouTube-kanal med miljoner följare där man regelbundet lägger ut filmer där man super sig full eller beter sig spektakulärt på andra sätt, får jag räkna med att bli kritiserad av människor som anklagar mig för att vara missunnsam och/eller en flummig nostalgiker. Det säger en hel del om samhällsdebatten idag. Och båda sakerna intresserar mig. Vi lever självklart i den värld vi gör, men eftersom synen på framgång är kulturellt upprätthållen kan den förändras om tillräckligt många vill det.

Meritokrati är ett teoretiskt begrepp som är lätt att omfamna, men i praktiken är det svårt att leva upp till ett sådant ideal. Vi vet att majoriteten av dagens miljardärer inte själva tjänat ihop pengarna utan har ärvt både förmögenheten och makten som pengarna innebär. Deras framgång är alltså en belöning snarare än en prestation. Donald Trump är själva sinnebilden av det självrefererande framgångsbegrepp som idag styr vem som räknas som framgångsrik och därmed får inflytande över samhällsutvecklingen. Allt fler av dagens kändisar, oavsett var de sysslar med, är i hög grad kända för att de är kända, vilket man idag kan bli utan hårt arbete över lång tid. Problemet är att den som räknas som framgångsrik automatiskt betraktas som kunnig och värd att lyssna på oavsett vad hen talar om, vilket gör att deras ord jämställs med forskares resultat. Om det krävs av en att man är framgångsrik för att bli lyssnad på sjunker dessutom motivationen att studera på högskolan, och när fler lägger mindre tid på utbildning undermineras kunskapssamhället eftersom allt fler förstår allt mindre skillnaden mellan influensers och forskare.

Evolutionen har begåvat oss människor med fallenheten att söka genvägar och vara bekväma, vilket gynnat arten som helhet. Men det som fått arten människa att överleva rent biologiskt gynnar inte självklart en hållbar samhällsutveckling. Lätt fånget lätt förgånget är ett gammalt visdomsord som dagens influensers borde fundera över för att undvika risken för besvikelse när det dyker upp någon yngre och hungrigare kandidat till posten som bäst (alltså den med flest följare). Men eftersom framgång tenderar att häfta vid individer på ett anmärkningsvärt sätt är det lika troligt att vi får en överklass av kända människor som dikterar villkoren för alla andra med hänvisning till åsikter och känslor snarare än till gedigen forskning.

Totalitarismen är en tankemodell som bygger på besatthet av framgång och som därför gynnar ledare med auktoritära ambitioner. Förstår man det och gör sig medveten om hur diktatorer upprätthåller sin makt inser man att demokratin är dödsdömd om vi inte stannar upp och reflekterar över vad som gör människor framgångsrika. Att unga människor med en YouTube-kanal som lockar till sig många följare blir miljonärer är inte ett problem per se, men ser man framgång som en prestation som bygger på ihärdigt och väl utfört arbete kommer andra människor att bli framgångsrika än om framgång betraktas som en belöning. Där och när det krävs hårt arbete under lång tid för att bli framgångsrik kommer annat att leda till framgång än om det räcker att samla många följare på nätet för att räknas som någon att ta på allvar. 

Även om det är omöjligt att uttala sig med säkerhet om vad som beror på vad finns det gott om paralleller till synen på ledarskap, som också kan ses som en belöning eller prestation. Idag betraktas ledarskap som en generisk egenskap som ledare har, snarare än som en kompetens som dels är kontextspecifik, dels tar år av studier och arbete för att utveckla. Den person som en gång varit ledare i en organisation som nått framgångar anses idag vara lämpad att leda alla olika typer av organisationer inom vilket område som helst. Och eftersom ledarna anses mer värdefulla än medarbetarna kommer ledarna att å ena sidan att kunna ta åt sig äran för organisationens framgångar, och å andra sidan skylla misslyckanden på medarbetarna, vilket gör dagens chefer immuna mot uppsägning samtidigt som medarbetarna betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri som kräver ledarskap för att fungera.

Det nya klassamhället är ett samhälle där kändisar motsvaras av ståndssamhällets adel och ledarna motsvaras av prästerskapet, medan resten av befolkningen lever och verkar som antingen bönder eller livegna. Jag vill vara tydlig med att jag INTE påstår att min kulturvetenskapliga forskning visar att det är så här, det jag skriver om ovan är en reflektion över samtiden där jag använder mig av kulturvetenskaplig kunskap och analysverktyg, inte för att leda något i bevis utan för att skapa underlag för samtal om den värld vi lever i och det samhälle som skapar förutsättningarna för att ta oss in i den okända framtid som vi alla rör oss i riktning mot.

Tjafsarsamhället

Även om jag är en rastlös själ har jag med tiden kommit att inse att jag har behov av viss struktur i tillvaron, vilket regelbundet bloggande ger mig. Här under sommaren tillåter jag mig dock att vara lite friare i skrivandet. I väntan på hösten och mitt nya liv publicerar jag texter utan några andra ambitioner än att testa olika tankar. Veckans post handlar om ett ämne jag tänkt på länge och som jag funderat på en hel del under de senaste veckorna.

Känslan är att vi levt i en ständigt pågående valrörelse ända sedan Alliansen förlorade regeringsmakten för snart 12 år sedan. Särskilt under den förra mandatperioden då företrädare för högeroppositionen stod i TV nästan varje dag för att avkräva regeringsföreträdarna svar på olika frågor kändes det så, och jag försökte då lansera begreppet oppositionsindignation. Trots att S och vänstern haft mycket litet inflytande över statens budgetar sedan 2006 är det som att företrädarna för högern inte kunnat förstå och än mindre acceptera att man faktiskt förlorade regeringsmakten i valet 2014. Och under innevarande mandatperiod har man paradoxalt nog agerat gentemot partierna på vänstersidan som om man fortfarande var i opposition. 

Det är svårt att peka på någon tydlig orsak till att ingen regering på länge fått ett tydligt mandat. Är splittringen ett resultat av politikernas agerande eller beror politikernas agerande på det otydliga resultatet som de senaste valen resulterat i. Oavsett vad det beror på måste vi inse att om vi ska kunna värna demokratin och ha en chans att återupprätta kunskapens status, behöver vi stanna upp och reflektera över förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle. 

Debattsamhället som vi levde i tidigare byggde på premissen att det bästa argumentet alltid sjävklart segrar, men eftersom det finns många olika sätt att vinna en debatt på var det bara en tidsfråga innan det känslostyrda tjafsarsamhälle som vi lever i idag skulle växa fram. Förutsättningen för demokratin är att kunskapen respekteras och att medborgarna, politikerna och andra makthavare möts i samtal där man lyssnar mer på varandra än talar själv och där målet är att förstå varandras argument snarare än att nå konsensus till varje pris. Tjafsande är förkastligt och det leder till att problemen som bara kan lösas på demokratisk väg förvärras, vilket skapar efterfrågan på mer tjafs, starkare känslor och får som konsekvens att auktoritära ledare framstår som en lösning trots att det är precis tvärtom.

Dilemmat är att det både är lätt att se problemen och enkelt att inse vad som behövs, men svårt att göra något åt saken. Det som krävs, menar jag, är att vi stannar upp och tar ett kollektivt andetag först. Och sedan inleder ett sansat samtal om vilka regler som ska gälla, istället för att tjafsa om olika mer eller mindre genomtänkta lösningar. Först när vi är överens om vad som är problemet kan arbetet med att ta fram olika lösningar inledas. Alla måste bevaka att reglerna följs, annars kan inget parti eller någon koalition av partier leda vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt. 

Jag tror vi måste inse och acceptera det olyckliga i att så många väljer att betrakta alla aspekter av samhället antingen genom ett rött eller ett blått filter. Utan en bred överenskommelse rörande skolan och den högre utbildningen och i avsaknad av en sammanjämkad syn över parti- och blockgränserna om hur vi ska lösa migrations- och energiförsörjningsfrågorna samt pensionerna och trygghetssystemen kommer problemen att förvärras, och det är vårt eget fel, inte invandrarnas.

När tjafsandet aldrig verkar gå över är det lätt att få för sig att det är demokratin det är fel på och att en diktator är lösningen, men demokratin är allas ansvar och den kan aldrig bli bättre än medborgarnas kollektiva förståelse för dess bräcklighet och respekt för samhällets komplexitet. Totalitarismen är en farlig lockelse eftersom den lovar ordning och reda, men till priset av att att den personliga friheten och integriteten offras. 

Några tankar i väntan på det som kommer sedan

På ytan är allt som vanligt här på sommaren, men som arbetslös får jag inte vara ledig. I enlighet med den produktionslogik som NPM bygger på måste myndigheternas produktion av nyckeltal hållas igång även om hela Sverige går ner på sparlåga. Den som förlorat sitt arbete får alltså inte ladda batterierna utan tvingas fortsätta det tröstlösa sökandet efter jobb som en 61-åring som jag aldrig kommer att få, trots att jag är disputerad och arbetat i hela mitt liv.

På a-kassans hemsida står det att handläggarna finns där för oss arbetslösa, men det är bara ord för jag har väntat på svar på mina frågor rörande en eventuell varning i snart fem veckor. Den där varningen kan på sikt leda till att jag blir av med ersättningsdagar, men jag får ingen förklaring till vad jag eventuellt gjort fel. Och när jag anmäler dagarna då jag varit arbetslös hotar man med polisanmälan om jag inte följer deras regler. Allt det där stressar och tar på krafterna, vilket tar fokus från sökandet efter ett nytt jobb. Men förståelse för utsatta människors belägenhet anser vi oss idag inte ha råd med.

Vetskapen om att jag är ohygglig privilegierad är ingen tröst, och jag vill inte klaga, men skrivandet är min ventil, så jag hoppas på överseende från mina läsare. Att sätta ord på känslorna som triggas inom mig av den hopplösa situation jag kastats ut i hjälper mig igenom den mörka tunnel jag just nu vandrar genom. Det faktum att jag skymtar ljuset långt där framme och i september är jag äntligen fri att sätta mina planer i verket.

Den här veckan har jag trots allt tagit mig friheten att vara helt ledig. Ska jag orka med livegenskapen som Arbetsförmedlingen och a-kassan tvingar in mig i är det helt nödvändigt att få en paus från galenskapen. Att få ynnesten att vara med barnbarnen hjälper mig att hantera idiotin, men jag känner mig samtidigt inte riktigt närvarande och det gör mig ledsen. 

Jag hatar tillvaron som jag befinner mig i lika mycket som jag föraktar politiker som sprider lögnen att det är fett att vara arbetslös och de som påstår att det bara är att ta något av jobben som ligger ute. Det är en kunskapsignorant inställning, och att så många väljare tror att de själva aldrig kommer att drabbas och därför köper populismen oroar mig, för det betyder att politikerna kan driva igenom beslut som leder oss ut för ett sluttande plan. Människor som låter sig lockas av politiker som föraktar forskare, ignorerar kunskap och som väljer att inte se bortom sin egen plånbok är det största hotet. Och det allvarligaste problemet är att hotet bara kan undanröjas med hjälp av den kunskap som idag inte respekteras.

Hur hamnade vi här? Hur fick vi för oss att hållbara samhällen kan uppstå genom att trampa på de som är sjuka, handikappade eller arbetslösa? Pengarna samhället kan ”tjäna” på att tvinga svaga grupper in i livegenskap räcker inte på långa vägar åt politikernas löften om nya kärnkraftverk, satsningar på försvaret och för att sätta fler i fängelse under längre tid. Särskilt inte som skatten för de rika ska sänkas. Och privatiseringen av allt fler funktioner i samhället sänker inte kostnaderna, tvärtom. Pengarna som vanliga löntagare ”tjänar” på lägre skatt räcker inte på långa vägar till att kompensera för hushållens ökade kostnader. Alla utom miljardärerna och politikerna blir fattigare och de ökade klyftorna som politiken leder till sliter isär samhället, vilket leder till ökade kostnader.

Det så här som demokratier dör

Om vi kan lära oss förstå att det är vägen till ett hållbart samhälle som är målet, alltså ta till oss insikten att samhällsbyggande kännetecknas mer av blivande än varande, vore mycket vunnet. Jag menar att hållbar utveckling är en lika dynamisk process som lärande. Och eftersom det i båda fallen handlar om att förstå och hantera icke-linjär förändring där slumpen spelar en stor roll, blir alla tankar på målstyrning problematiska. Om vi som befolkning kan förmå oss att förstå att både samhällsbyggande och lärande är komplexa problem och utveckla förmågan att ta gemensamt ansvar för det som är kollektivt, skulle chansen öka betydligt att fler får det bättre. Vi människor verkar dock problematiskt nog ha en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där forskningen och erfarenheten säger oss att svaren oftast finns. Och därför tenderar vi att lyssna och lita mer på den som säger sig veta och är säker på sin sak, (särskilt om ens fördomar bekräftas) än på människor som har forskat om saken och kan visa att det inte är så enkelt som många tror. Den som påstår att något är komplext blir ofta avfärdad, oavsett hur mycket det ligger i påståendet.

En viktig orsak till att det blir så här är att vi människor har en fallenhet till tänkande i dikotomier. Vi förstår världen och verkligheten i termer av antingen eller. När tillvaron delas upp i vänner och fiender och alla anses vara antingen det ena eller det andra får vi ett polariserat samhälle där allt antas vara svart eller vitt och där alla därför tvingas välja sida i alla frågor. Och det är ett samhälle där vetenskapligt grundad kunskap om världen och verkligheten vi lever blir svår att utveckla. Lärande handlar nämligen inte om att samla in fakta, utan om att bygga upp förståelse för kunskapens dynamik. Lärande är liksom hållbara samhällen inte ett mål utan vägen fram. Och eftersom kunskap bara kan sägas vara kunskap om och så länge den står i relation till verkligheten, och på grund av att verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig, handlar kunnande och vetande, i alla fall om det rör samhällsbyggande och kultur, mer om en inställning till det man vill förstå, än om en uppsättning svar.

Årets valrörelse håller på att utvecklas till en paranoid kamp om vilken sida i politiken som sitter inne med det bästa svaret, vilket riskerar att leda till paranoia. Uppmärksammas inte dessa saker riskerar vi att ta död på demokratin och föröda den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på. Det är på allvar och borde oroa alla, för politiken i en demokrati handlar inte om vem som kan lova mest. 

Utan att peka ut någon speciell, vilket vore att göra precis det jag menar att man inte bör göra, är det ett faktum att många av dagens politiska ledare och inte minst deras lojala anhängare kategoriserar alla former av kritik av och motstånd mot deras åsikter och förslag som ett uttryck för extremism. Den inställningen utgör ett allvarligare hot mot demokratin än något av de hot som politikerna i de olika lägren pekar på.

Viljan kan flytta berg, och kulturellt relaterade övertygelser har lättare att tas upp och nå spridning mellan människor än vetenskapliga resultat, särskilt om forskningen handlar om ett så pass komplext problem som kultur. Det blir därför ett moment 22 för den forskning jag bedriver. Förutsättningen för att kunna utveckla lösningar på många av dagens problem – till exempel rörande kriminalitet, arbetslöshet och hållbarhet – är en väl utvecklad, kollektiv förståelse och ödmjukhet inför just dessa saker. Den typen av påstående är inte lösningen, men det är så som vägen till upplösning av problemen ser ut. 

Förmågan att tänka kritiskt och vara kreativ är i alla lägen viktigare än att vara säker. Om undervisningen i skolan reduceras till överföring av fakta – vilket för övrigt AI (som allt mer framstår som vår tids Messias, alltså ett slags ideal att se upp till och efterlikna) är bättre på än vi människor – blir det svårt att bygga det hållbara samhälle som alla medborgare såväl som politiker, från höger till vänster, vill ha. AI är inte ett utifrån kommande hot, utan en självklar anpassning till och naturlig följd av vårt sätt att tänka och agera. Vi och vårt sätt att organisera tillvaron var redan innan AI utvecklades i hög grad automatiserat, och jakten på effektivitet var lågt driven, vilket nu gör det svårt att värja sig från hotet mot allt det mänskliga som algoritmerna utgör. 

Det finns som sagt ingen enkel lösning på de problem vi står inför och kommer att tvingas lära oss hantera, men om det politiska spelet kännetecknas mer av samtal än debatt vore mycket vunnet. Debatten är nämligen målfokuserad och handlar om att vinna, till varje pris. Samtalet är mer processorienterat. 

Politik har nog alltid varit ett spel, men idag har det där accentuerats och drivits till sin spets. Kampen om väljarnas förtroende ska vinnas, till vilket pris som helst. Det har gått så långt att ärlighet och korrekthet inte belönas. Väljarna kräver allt mer spektakulära löften, och problematiskt nog agerar allt fler som lojala och okritiska anhängare till partierna. 

Det vi behöver förstå och respektera är att demokrati inte är det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Demokratin kan aldrig ge enskilda vad just de önskar sig, det måste alla förstå och respektera om vi ska kunna lära oss förvalta vårt land på ett klokt sätt i den osäkra och volatila värld vi lever i.

Mitt liv som lärare

Jag har fortfarande svårt att ta in och acceptera det som allt mer framstår som ett faktum; jag kommer inte att få någon ny anställning som lektor. Hat är ett starkt ord, men jag tvingas acceptera att det är i det häradet jag hamnar när jag tänker på prefekten som tillsammans med rektorn valde att säga upp mig. Men även om jag aldrig kommer att glömma deras fega agerande och vägran att förklara beslutet att runda LAS för att bli av med mig efter 23 år som lojal medarbetare försöker jag tänka så lite som möjligt på dem. Tanken var nu inte att skriva om detta igen, utan att reflektera över livet som lärare och dagens förutsättningar att bedriva undervisning med kunskapen i centrum.

Min allra första föreläsning handlade om min C-uppsats (om nyktra alkoholister i Länken och AA) och jag höll den på en sommarkurs på Göteborgs universitet 1994, sen fick jag förtroende att göra det igen året efter. Nästa gång jag föreläste var runt 1999, vid Umeå universitet, där jag fick hoppa in några gånger för att tala om livet i det gamla bondesamhället. Som doktorand höll jag föreläsningar några gånger om året, men framförallt handledde jag uppsatser i etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap. Sista halvåret innan disputationen, under våren 2003, var jag anställd som adjunkt och föreläste på halvtid uppe i Umeå. Och från den hösten fram till i februari i år arbetade jag heltid som lektor på Högskolan Väst, med undervisning som huvudsaklig syssla. De första tio åren där ansvarade jag mestadels för olika kurser i kulturvetenskap, men jag föreläste även i hälsopromotion och om genus för blivande sjuksköterskor. Från 2012 och fram till i år arbetade jag huvudsakligen som lärare i företagsekonomi. Undervisning har alltså, vid sidan av studier och forskning varit min huvuduppgift under lejonparten av mitt vuxna liv.

Jag var skräckslagen de första gångerna och i början av min lärargärning sov jag oroligt natten innan en föreläsning. Eftersom jag inte betraktade undervisningen, alltså mötet med studenterna, som ett jobb, utan mer som ett led i min egen kunskaps- och kompetensutveckling, gick arbetet aldrig på rutin. Fram till för bara några år sedan levde jag min dröm och kände att jag hade världens bästa arbete. Lärande och kunskapsutveckling är fortfarande det som ger mitt liv mening. Därför är jag tacksam för att cheferna på Högskolan Väst bara hade makten att ta min försörjning från mig. Jag kan fortfarande studera, forska och skriva texter som bottnar i kunskaperna jag skaffat mig och hela tiden utvecklar och reviderar. Och det kommer jag fortsätta göra under överskådlig tid.

Att bli av med jobbet som lärare (särskilt på det sätt som jag blev det) var ett slags trauma, och det är en sorg jag kommer att bära på under resten av livet. När jag tänker på och skriver om det som hände, vilket är mitt sätt att bearbeta traumat, inser allt mer och allt tydligare hur dramatiskt synen på vad det innebär att vara lektor har förändrats under åren som jag var fullt upptagen med att undervisa och forska. När jag växte upp och gick i skolan, och fortfarande ganska många år efter att jag började arbeta som lektor, litade man på lärarna som därför hade makten att utforma undervisningen i hög grad efter eget huvud. På ett sätt kan man alltså säga att det var läge sedan jag förlorade det jobb jag älskade så mycket, vilket är en klen tröst eftersom förändringen av yrket påverkar alla. Förutsättningarna att bedriva högre utbildning med kunskapen i centrum hänger nämligen intimt samman med demokratiutvecklingen i vårt land.

Idag förväntas lektorer dra in pengar och producera artiklar, och det anses vara ett kvalitetskriterium att undervisningen är så pass standardiserad, målfokuserad och externt kontrollerad att den kompetens som en sån som jag byggt upp genom åren betraktas som överflödig, och i mitt fall oönskad. Definitionen av yrket har förändrats så pass snabbt under de senaste åren att erfarna lärare som blir av med jobbet sent i karriären får svårt att hävda sig i konkurrensen om nyutlysta tjänster. Det finns massor av 30- och 40-åringar som inte har några erfarenheter från det bildningsuniversitet som jag fick min utbildning i, som redan från dag ett av sin forskarutbildning har fostrats till producenter av den typen av nyckeltal som idag krävs att man kan visa upp för att kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om de allt färre lektoraten, som jag aldrig förstått (kunskaps)poängen med och därför avstått från att jaga efter.

Trots att ingen säger att det är så, spelar erfarenhet idag i praktiken ingen roll, och eftersom författande av läromedel inte räknas som någon merit betraktas tiden som läggs ner på den uppgiften som slöseri med skattebetalarnas pengar och på vissa ställen till och med som ett tecken på illojalitet mot arbetsgivaren. I många av annonserna till de lektorat som jag har sökt står det att undervisningserfarenhet och lärarkompetens är viktiga bedömningskriterier, men även när det framgår av granskarnas utlåtande att jag är den mest erfarna och kompetenta läraren som sökt tjänsten faller det ändå på att jag inte producerat tillräckligt många vetenskapliga artiklar på engelska eller vunnit forskningsmedel i konkurrens. 

När det nu allt mer går upp för mig att jag aldrig kommer att få något nytt jobb som lektor överväldigas jag av sorg, inte bara för egen del. Jag känner en växande oro för vad som ska hända med kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när lärare får använda allt mindre av sina egna kunskaper och kompetenser och istället förväntas följa chefernas order och regler skapade av kvalitetsansvariga, liknar läraryrket allt mer ett lågkvalificerat jobb där standardiserade uppgifter ska utföras på ett mekaniskt sätt. Och det gör mig bedrövad, för konsekvensen av det tankesättet blir att vi bygger upp en utbildningsskuld som växer för varje år och som riskerar att permanentas, vilket inte bara är förenat med lika många risker som klimatförändringarna, det utgör också ett hot mot demokratin.

Läraryrket handlar inte om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, utan om att skapa förutsättningar för andras högst individuella lärande. Därför är tillit till professionen så viktigt. När man anställer ett växande antal chefer med uppgift att ansvara för resultatet (läs produktionen av betyg, poäng, examina och externa forskningsmedel) upphör de som anställs som lärare att vara lärare. Då handlar skolan och den högre utbildningen inte längre om att värna framtida generationers behov av vetande. Det är dubbelt negativt, för skolan går under om de med minst intresse för lärande söker sig till läraryrket. Och vart ska kunniga och kompetenta människor som vill arbeta med kunskapsutveckling då söka sig?

När jag fortfarande arbetade som lektor opponerade jag mig ofta mot den här utvecklingen, och jag trodde att jag hade kollegorna med mig, men alla är sig själva närmast och när ledningen hotade med nedskärningar tvingades jag inse att jag stod ensam. Förlusten av jobbet och kollegornas tystnad är en sorg jag har svårt att komma över. Men mitt engagemang för kunskapen och läraryrket ger jag aldrig upp. Det var aldrig för min egen skull jag engagerade mig, det var och är fortfarande för kommande generationers möjlighet att gå i skola värd namnet och kunna bedriva självständiga studier på ett universitet med bildningsambitioner, som jag skriver och debatterar frågan på nätets sociala forum. Min tanke med den här bloggposten var nu inte att skriva om min egen sorg och besvikelse, utan om vad jag lärt mig genom åren, men det går som ni märker sådär. 

Vill vi ha ett utbildningssystem värt namnet är det inte högre lärarlöner eller förstelärarreformer och andra artificiella karriärmöjligheter som behövs; utan frihet, tillit och möjlighet för den som väljer att bli lärare att utvecklas som lärande subjekt. Idag är det alldeles för mycket fokus på annat, vilket förvandlat utbildningssystemet till ett slags produktionsapparat. Om lärare inte får vara lärare – alltså arbeta med kunskapen i centrum – utan tvingas fokusera på annat än sitt eget och elevernas/studenternas lärande, kommer utbildningssystemet inte att kunna fungera som det är tänkt. För att kunna bli en bra lärare måste man fokusera lika mycket på sitt eget lärande och sin egen kompetensutveckling som på elevernas och studenternas förutsättningar att utveckla den kunskap som är syftet med all utbildning. I årets valrörelse liksom så många gånger tidigare är skolan och den högre utbildningen ett medel för politiker som fiskar röster med hjälp av olika typer av mer eller mindre realistiska löften om vad lärarna ska göra, vilket är djupt problematiskt för det visar hur lite kunskapen som sådan är värd i dagens samhälle. 

Det viktigaste som jag lärt mig under åren om lektor är detta: Allt lärande är individuellt och det är först när kunskapen integrerats i ens egen kropp och självständiga tänkande som det är möjligt att säga att man har lärt sig och kan något.

Vill vi leva i ett automatiserat samhälle?

En viktig nyckel till lönsamhet i arbetslivet är effektivisering. Det gäller dock att vara vaksam, för det handlar om en kraft med potential att förvandlas till sitt eget syfte, vilket gör att alla organisationer riskerar att såga av viktiga grenar som först i efterhand visar sig vara bärande. Effektivisera mera låter förföriskt klokt och ger snabbt resultat i balansräkningen. Det är svårt att argumentera mot, för ineffektiv vill ingen bli anklagad för att vara. Dessutom går det att utföra nästan alla arbetsuppgifter lite snabbare, och marginaler går alltid att minska (i alla fall tills de helt utplånats). Därför ser det ut som att potentialen för fortsatt effektivisering är snudd på oändlig. Många arbeten går dock inte att utföra snabbare. Lärare, till exempel, kan i och för sig springa mellan salarna och det går så klart att tala snabbare, men lärandet som yrket handlar om att skapa förutsättningar för går inte att skynda på, läshastigheten och tiden det tar att skriva och tänka är den samma idag som för 100 år sedan.

Trots att vi vet att är det är så här har landets högskolor sedan 1990-talet kravet på sig att varje år effektivisera verksamheten, vilket lät sig göras i början, men över tid har det sättet att förvalta den högre utbildningen lett till att lärarna som undervisar idag har långt mindre tid för förberedelse och efterarbete än på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem som beundrades i resten av världen. Och förutsättningarna att värna kunskapen i vårt land försämrades drastiskt i och med att staten först la ansvaret för grundskolan och gymnasiet på kommunerna, och sedan bjöd in företag att driva skolor i konkurrens. När friskolornas ägare ska maximera vinstuttaget förvandlas skolbibliotek och behöriga lärare samt mindre klasser och elever med diagnoser till onödiga kostnader som måste reduceras till varje pris.

Olika branscher har olika förutsättningar, men kravet på effektivisering är idag det samma över hela linjen. På den lokala pizzerian kan man byta ut den ekologiska, närproducerade osten och köttet från det småskaliga jordbruket i närområdet mot industriellt framställda varor. Bilarna kan få tunnare plåt och hastigheten på det löpande bandet kan skruvas upp. Uppfinningsrikedomen är stor när det finns pengar att tjäna. Köper man jordnötter till ölen på puben får man i princip alltid nötter av sämre kvalitet än de man köper i affären, trots att pubägaren tar dubbelt så mycket betalt för sina. Och eftersom alla pubar tänker och agerar på samma sätt och kunderna inte väljer att gå någon annanstans är det möjligt att göra den typen av effektiviseringar för att värna lönsamheten. Om lokalen är fin, servicen bra och sällskapet trevligt är det ett pris många är beredda att betala. Men det är alltid upp till kunderna att avgöra vad något är värt, aldrig aktieägarna eller någon ekonomiansvarig chef.

Problemet är att vi människor är anpassningsbara och förfärande lätt vänjer oss vid försämringar, särskilt om det känns som att vi fått en bra deal eller får mer pengar i plånboken. Därför lockas många av politiker som lovar sänkta skatter och lägre pris på bensinen. Problemen med det sättet att tänka och agera är att följderna av besluten ofta visar sig långt senare, när det är svårt att peka på kausala samband och lätt att skylla på invandare, arbetslösa eller tidigare regeringar. Och stigande sjuktal som kommer som ett brev på posten när den generella stressnivån i samhället ökar går alltid att bortförklara på olika sätt. Konsekvensen av allt detta sammantaget är att jakten på låga priser inte bara normaliseras utan dessutom blir allt mer intensiv, och därmed ökar konkurrensen om allt i samhället, vilket leder till mer oro och minskad lojalitet mellan människor. Och det i sin tur leder till ökad stress och misstänksamhet. En ond cirkel, med andra ord.

Svårast är det att effektivisera personaltunga verksamheter, men om uppgifterna inte kräver specialkompetens kan tillverkningen flyttas till länder där kostnaderna är lägre. Så länge efterfrågan finns och det går att sälja varorna i länder där kunderna har råd ser det ut som en win-win. Fast det där förändras snabbt idag när robotar och AI ersätter människor i allt fler yrken. Inte bara i tillverkningsindustrin tar allt mer avancerade maskiner och algoritmer över fler och fler arbetsuppgifter, även i vården ersätts människor av robotar idag. Kanske inte i Sverige, men i andra länder, så det är bara en tidsfråga innan vi ser det här med.

AI säljs in med argumentet att tekniken ska hjälpa oss människor att bli bättre genom att ta över tråkiga och repetitiva uppgifter, men när tekniken väl finns blir det av ovanstående skäl svårt för ekonomiansvariga mellanchefer att motstå frestelsen att låta AI utföra även kreativa uppgifter. Listan på yrken som vi för bara ett kort tag sedan trodde att endast människor kunde utföra tas idag över av AI. Sorgligast är att författare och musiker är två av yrkena, för det säger något om hur lite vi som lever idag bryr oss om unikt mänskliga färdigheter och kvaliteter. Snart är det bara teaterskådespelare som kan känna sig trygga med att inte kunna ersättas. Fast då vill det till att de inte kräver för höga löner, för då uteblir publiken som vant sig vid att få vad de önskar gratis på nätet.

Trenden är tydlig, vilket gör frågan om det finns en gräns för hur långt automatiseringen av samhället kan drivas viktigare och viktigare. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart inget samhälle kvar att leva våra liv i. Inte i den mening som vi vant oss vid i alla fall. Medborgarlön är en väg att gå, och det blir troligen förr eller senare nödvändigt för att hålla efterfrågan på alla robot- och AI-genererade varor och tjänster uppe när allt fler människor blir av med jobbet. Fast det kan lika gärna bli så att vi får ett två-tredjedels samhälle eller kanske ett en-fjärdedelssamhälle, där en välmående minoritet lever gott medan resten tvingas hanka sig fram bäst de kan. Det var så det såg ut innan det moderna välfärdssamhället växte fram, underifrån och mellan människor som ville leva ett värdigt liv tillsammans. Det faktum att miljardärerna idag blir fler och fler i Sverige, och att det betraktas som ett tecken på framgång för vårt land, är en varningsklocka. Ökande klyftor blir förfärande snabbt det nya normala, och det gör alla till förlorare.

En sak som oroar mig ännu mer är att tänkandet allt mer går på autopilot. Allt fler forskningsartiklar genereras idag med hjälp av AI. Och professor blir man efter att ha producerat ett antal artiklar, nått framgång i jakten på ansökningar om forskningsmedel och producerat de nyckeltal som högskoleledningen kräver, vilket är arbetsuppgifter som kan utföras av algoritmer. Först är det bara rutinuppgifter som delegeras till AI, som att sammanfatta kursvärderingar och skriva mötesanteckningar. Men när allt fler forskare känner sig allt mer pressade höjs stressnivån och då framstår allt fler arbetsuppgifter som rutinuppgifter. Och då är det bara en tidsfråga innan kunskapen ses som en produkt som kan skapas av AI och som vi sedan kan googla fram vid behov. Där är vi inte än, men vi rör oss i en rasande fart i den riktningen. För varje kull studenter som använder AI för att producera sina uppgifter, vilka lärarna bedömer med hjälp av AI, rör vi oss längre ut för ett sluttande plan. Det kollektiva minnet av hur det en gång var bleknar snabbt.

Automatiseringen och digitaliseringen gör inte bara samhället kallt och tänkandet instrumentellt, tekniken gör det också möjligt att övervaka allt och alla. Med hjälp av övervakningskameror med ansiktsigenkänning och AI-kontrollerade drönare riskerar samhället att bli en totalitär mardröm. Det finns inga inbyggda hinder mot en sådan utveckling och det vore inte första gången i mänsklighetens historia som utvecklingen drivs i den riktningen. Och eftersom människor idag behandlas som förbrukningsvaror, kunskapen inte anses ha något egenvärde, och alla som av olika anledningar inte passar in i den allt smalare normalitet som den generella automatiseringen av samhället och livet genererar, anses få skylla sig själva om de förlorar jobbet, blir sjuka eller tvingas fly för sitt liv, är det bara en tidsfråga innan vi är där. Och då är det för sent att göra något åt saken.