söndag 11 april 2021

Hur står det till med kunskapsnationen Sverige?

Under pandemin har kunskapens värde devalverats på ett oroväckande sätt och den växande skara människor som bryr sig mer om hur det känns än vad man på goda grunder kan anses veta har flyttat fram sina positioner. Ett antal forskare har i ett års tid nu drivit en kampanj mot Folkhälsomyndigheten, som saknar stöd i tidigare forskning om virus och smittbekämpning. Trots att forskarna fått hur mycket uppmärksamhet som helst i medierna anser de sig ändå vara tystade och den som dristar sig till att bemöta deras uttalanden utsätter sig för risken att överösas med hat från deras trollsvans på nätet.

På allt fler områden jagas syndabockar. Trots att det sällan stämmer antas alltid någon vara skyldig, och denne någon måste till varje pris ställas till svar. Gängkriminalitet och skjutningar är ett växande problem, men det är också ett ohyggligt komplext problem som inte går att lasta regeringen för. Ändå står indignerade oppositionspolitiker i TV och framställer sig själva som Messias som sitter inne med lösningen. Så kan man agera eftersom efterfrågan på en populistisk politik som bygger på omöjliga löften ökar. Sossarna, genusforskningen och Islam är tacksamma mål för kritiken, men eftersom lösningarna på den här typen av problem är minst lika komplex som problemen kommer populismen bara att bidra till att problemen förvärras. Politiker som säger sig vara vänner till vårt land men som konspirerar med andra så kallade nationalister om vems land som är sämst behöver plockas fram i ljuset och utsättas för en verklig granskning, eller i alla fall tvingas svara på kritiska frågor om uttalanden som företrädare för partiet gjort, deras syn på demokrati och människosynen som politiken bygger på.

Av inkompetens, ointresse eller rädsla för att välja sida normaliserar förment objektiva journalister rasism, faktaresistens och kunskapsförnekelse och får forskare som pekar på vetenskapliga studier att framstå som företrädare för särintressen. Den kritiska granskningen av samhället och makthavarna måste riktas mot och bygga på argument och kunskap, annars utsätts demokratin för påfrestningar den inte är skapad för att hantera. Och resultatet av forskningen är inte politiskt. Möjligen kan frågorna som forskningen bygger på vara det, men en vetenskaplig studie kommer fram till den den kommer fram till. Finns det inget stöd i forskningen för att hårdare straff leder till minskad kriminalitet är det inte forskningen det är fel på utan politikerna som framhärdar i att deras åsikter och känslor ska tillmätas lika mycket trovärdighet som forskarna. Och bara för att det finns en studie som ger stöd för ett beslut betyder det inte att forskningen som helhet visar att beslutet är rimligt.

Kunskapen håller på olika sätt och i allt fler sammanhang på att reducerats till en åsikt, vilket upphöjer känslan till auktoritet och gör det omöjligt att föra ett intellektuellt samtal med målet att lära sig något om världen och verkligheten. Alla tycker och känner något, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på känslor och åsikter. Kriminaliteten minskar inte för att man indignerat står i TV och kräver hårdare straff eller för att man anklagar sossarna för att göra för lite försent i alla frågor. Bara för att någon annan har fel betyder heller inte att man själv har rätt, och bara för att det inte är bra idag betyder varken att det var bättre förr eller att det finns en enkel lösning på problemen.

På högskolan betraktas lärarna idag av allt fler studenter som ett hinder på vägen mot en utlovad examen. Det blir så när kunskapen förvandlas till en måttbeställd vara eller en tjänst upphandlad i konkurrens. Jakten på effektiviseringar och kostnadssänkningar gör att fler vill få examen snabbare, det vill säga att tiden man befinner sig i studier ska kortas. Men kunskap går inte att tvinga fram. Kvaliteten i lärandet står i direkt relation till den tid som faktiskt läggs ner på studierna. Tyvärr bryr sig allt fler allt mindre om dessa saker, kanske eftersom högskolans verksamhet så tydligt fokuserar på betyg, examen och genomströmning.

Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar, alltså den kunskap vi bryr oss om, tar oss tid att utveckla och vårda samt betalar för. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt och användbart vetande; bara hårt, gemensamt arbete och respekt för det faktum att ingen äger kunskapen.

söndag 4 april 2021

Studenten är ingen kund, tvärtom

Studier på högskolan är inget man får utan något man gör, det är en självständig verksamhet som utförs både på skattebetalarnas uppdrag och bekostnad. Om studenter börjar se sig som kunder har vi alla ett ansvar att göra upp med den villfarelsen, annars är både kunskapen och demokratin hotad. Delar av näringslivet ser sig ibland som ett slags beställare av kunskap och många menar att högskolan ska anpassa sig efter företagens behov, vilket är en minst lika problematisk syn på forskning och högre utbildning. Den typen av kortsiktighet och marknadstänkande går på tvärs mot universitetets själva idé, det är inte så kunskap fungerar. 

Ska ett kunskapssamhälle inte bara kunna växa fram utan även utvecklas måste alla bidra. Föräldrar till barn i skolan måste förstå att lärarna i grundskolan inte delar ut betyg utan skapar förutsättningar för lärande. Och studenterna som kommer till högskolan måste inse att högskolan är en plats där man bedriver studier, på egen hand och tillsammans med lärare och kurskamrater. Näringslivet måste å sin sina inse att deras uppgift i ett öppet och demokratiskt samhälle är att använda kunskapen som forskningen resulterar i för att skapa varor och tjänster. När alla förstår förutsättningarna och bidrar med skattemedel som investeras i akademin kan den utvecklas tillsammans med resten av samhället.

Kundtänkandet bygger på idén att det är någon annan som ska göra det man vill få gjort, och på tanken att man ska pressa kostnaderna och öka inkomsterna i alla verksamheter, vilket är förödande för utvecklingen av det egna ansvar som är förutsättningen för att demokratin ska kunna värnas, vilken är förutsättningen för utvecklingen av kunskap som är förutsättningen för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle där så många som möjligt kan leva ett så bra liv som möjligt under så lång tid som möjligt. Kundtänkandet är med andra ord en ond cirkel som måste brytas för att samhället investeringar i högre utbildning inte ska förvandlas till en dyr och ineffektiv arbetsmarknadsmässig åtgärd.

Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar.

söndag 28 mars 2021

Dumheten är ett farligare virus än Corona

Allt fler har allt mindre tid att tänka efter idag, därför vill man veta: rätt eller fel, bra eller dåligt? Nu! Oavsett vilken fråga som debatteras. Och debatteras gör det överallt, för att man är övertygad om att förnuftet styr och att det bästa argumentet alltid vinner samt att allt ordnar sig till det bästa. Fast det är bara så det känns. Viljan att veta är ett primitivt begär som är så pass starkt att det övertrumfar intellektet, därför lyssnas det mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Konsekvensen av detta är att dumheten tar sig fram och sprider sitt gift överallt. Den fungerar nämligen som ett vapen och har bara en enda sak att ta hänsyn till, att vinna framgång. Därför är den så lockande. Det faktum att ingen vill se sig själv som dum bidrar till problemet eftersom alla gör allt de kan för att dölja faktum; att de bryr sig mer om hur det känns än vad vi vet. Kunskapen är ett verktyg som kräver förståelse för att fungera och dess främsta kännetecken är att den tvekar, eftersom det alltid är klokast. Tage Danielssons ord, utan tvivel är man inte klok, rymmer en vishet som saknas i samhällsdebatten.

Alla kloka ledare, både inom politiken och övriga samhället, tvekar och tar inga beslut innan problemet, lösningarna som finns till hands och förutsättningarna för arbetet som krävs undersökts ordentligt. Problemet är att efterfrågan på sådana ledare idag är låg. Efterfrågan på populister som säger det folk vill höra är dock hög. Allt fler tänker och agerar som slaskjournalister och kollar aldrig en bra historia, trots att  pålitliga fakta ofta finns bara ett musklick bort. Kan man vinna politiska fördelar genom att ljuga eller ge sken av det är som man hävdar kommer ingen av partiets anhängare att kritisera lögnerna eller vinklingarna. Och vissa drar sig inte ens för att samarbeta med ett parti man för bara några månader sedan kritiserade för deras avskyvärda människosyn. Tyvärr går det hem. Väljarna premierar svekfullhet och bortser från moralen om de bara får vad de önskar sig. Trots att det borde vara uppenbart för alla att en politik som inte bygger på kunskap aldrig kan leda till något positivt på sikt.

Kritiken mot vår nuvarande regering bygger på en omöjlig dröm om en perfekt ledare, alltså på en totalitär dröm om fullkomlig kontroll över kulturen och samhällsutvecklingen, som är omöjliga att styra. Så länge vi lever i en demokrati, har ett hopplöst parlamentariskt läge och dessutom har att hantera så pass komplexa problem som virus, kriminalitet och växande polarisering, finns ingen ledare i världen eller verkligheten som kan leva upp till löftena som indirekt ges av indignerade oppositionspolitiker som står i TVn och lovar att ordna allt till det bästa, om de bara får makten. Journalisterna granskar inte några uttalanden av rädsla för att uppfattas som partiska, istället plockar man in två motståndare som får debattera, och sen får Mats Knutsson analysera och utse en vinnare.

Vad som är hönan och ägget går inte att uttala sig om. Forskare och forskning betraktas dock idag, och oroväckande nog allt oftare och av allt fler, som ett slags fotbollslag med stjärnspelare som man håller på och försvarar mot kritik, alternativt kritiserar och försöker omyndigförklara. Att ägna sig åt forskning och kunskapsutveckling i ett samhälle där vetenskap betraktas som ett särintresse och där forskningsresultat värderas utifrån vilket politiskt parti som kan hämta stöd för sin politik i resultaten, och där man som forskare inte enbart måste försvara resultatet av sitt arbete från vetenskaplig kritik utan även mot politiska och känslomässiga argument, är en omöjlig uppgift. Forskare står inte utanför utan är en integrerad del av samhället och kulturen. Alla ansvarar gemensamt för de förutsättningar som finns att forska, det är ur en stabil och bred bas av en intresserad, kunnig och kritisk allmänhet som spetskompetens växer fram och slipas till perfektion. Om inte grundskolan och gymnasiet fungerar kan den högre utbildningen aldrig bli högre, och då blir forskningen oundvikligen lidande. Fast medierna har också ett ansvar och det ansvaret kan medierna bara ta om efterfrågan på kritiskt granskande och perspektivgivande journalistik är stor. Ett folk som bara söker förströelse på nätet, söker information på Flashback forum och jagar syndabockar, kan aldrig bygga ett kunskapssamhälle.

När vi lärt oss leva med Corona kommer klimathotet att finnas kvar, och värnar vi inte kunskapen kommer den utmaningen (och kommande virushot) aldrig att kunna hanteras. Dumheten är med andra ord alla andra problems moder. Att utrota den utgör ingen garanti för att allt blir bra, men det är en förutsättning för att lyckas.

söndag 21 mars 2021

Vaccinationspass är inte bara en sällsynt dålig idé ...

Plötsligt låg den på bordet, idén om ett vaccinpass. Ingen vet hur den förförande tanken hamnade där, men troligen är det för att den erbjuder en enkel lösning på ett (ohyggligt) komplext problem, vilket är något som människans hjärna har svårt att motstå. Jag menar att det inte bara är en dålig idé, det är en tillsynes harmlös åtgärd som ser ut att kunna leda till att livet kan återgå till det normala igen, men om det där passet införs har det potential att förändra livet och tillvaron totalt. Öppenheten och den fria rörligheten som gjort det möjligt för människor att resa används som motiv för att införa passet, men när det väl införts finns det inget som talar för att det kommer att dras tillbaka, istället talar allt för att passet kommer att fyllas på med nya typer av uppgifter, för att det går och för att det låter oansvarigt att inte öka kontrollen av människors frihet. Passet utgör en gräns och när den väl passerats befinner vi oss i okänd terräng. Vad händer om vi får en populistisk eller totalitär regering? Vilka uppgifter kan komma att adderas till listan på saker som man måste redovisa för att få göra det som fram tills för ett år sedan närmast räknades som en mänsklig rättighet? Det är skrämmande att se hur fort kulturen och den allmänna uppfattningen förändras.

Kina har redan ett liknande pass. Där krävs att man vaccinerat sig med ett visst vaccin från ett visst företag. Och i Europa pågår en liknande kamp där privata företag och länders regeringar ingår allianser för att värna sina medborgares intressen. Det är enorma summor som står på spel, och om det är något vi vet så är det att det därmed är upplagt för korruption och fulspel. Utan ett pass kan sådana saker utredas i lugn och ro sedan, och ansvariga kan ställas till svars. Med ett pass kan demokratin istället vara hotad och samhället förändrat i grunden. Är resandet denna sommar värt den risken? Eller vänta lite, hur kommer det sig att vi talar om detta på just det där sättet? Covid-19 är inte särskilt mycket dödligare än den vanliga säsongsinfluensan, så varför kan inte bara gränserna öppnas och den fria rörligheten återinföras? Varför anses det vara så oerhört viktigt att ALLA ska vaccineras, istället för bara de som tillhör riskgrupperna och de som vill? Varför anses tvång vara legitimt?

Den här typen av frågor har uppehållit mig länge, långt innan Corona dök upp. Kunskap och demokrati liksom tillit och ansvar utgör inte bara varandras förutsättningar, det är själva fundamentet för det samhälle vi vant oss vid att ta för givet. Problemet är att affekter har oerhört lätt att övertrumfa intellektet, vilket visat sig gång på gång under den pågående pandemin. Det är lätt att känna efter och låta känslorna ta över, och svårt samt tidskrävande att först skaffa sig kunskap och överblick och sedan använda kunskapen för att utarbeta kloka och långsiktigt hållbara åtgärder. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, och det där vaccinpasset är just en sådan åtgärd. Tänk vad skönt det vore att kunna gå på konsert, att resa och så vidare, säger försvararna av passet. Som om det inte skulle kunna gå att öppna upp samhället igen utan ett pass? Och den som kritiserar passet framstår som ett hot i förespråkarnas ögon. Oavsett vilka argument som anförs klumpas alla som är kritiska mot restriktioner och tvång ihop med kunskapsförnekande antivaccare. Det är känslorna som talar, inte intellektet. Och det skrämmer mig.

I höstas stressades det fram en pandemilag som gör det möjligt för nuvarande och kommande regeringar att snabbt driva igenom långtgående restriktioner av medborgarnas rörlighet och och frihet. Den lagen försvinner inte heller, den ligger där och väntar på nästa pandemi eller vad det nu är som dyker upp i framtiden och anses utgöra ett hot. Och den kommer att användas, tro inget annat. Tillfälliga åtgärder blir nästan aldrig tillfälliga, istället flyttas gränserna och uppfattningen om vad som är normalt och acceptabelt förändras. 

Det är precis så här som demokratier löses upp, mitt framför ögonen på oss och inte sällan med vårt medgivande. Ofta tas förändringen emot med entusiasm. Först när det är försent går det att upptäcka faran och den genomgripande förändringen, och är det just för sent.

söndag 14 mars 2021

Någonting som är ingenting men som ändå betyder allting

I fredags skickade jag manuset till boken om mellanrummen till fyra förlag. Givetvis hoppas jag att boken ska bli utgiven, särskilt som det känns som det viktigaste jag skrivit, men jag vet också att chansen är liten. Konkurrensen är mördande på de stora och välkända förlagen. Därför är planen att ge manuset en chans till efter sommaren, på några mindre men välrenommerade förlag. Fast detta är en bok som riktar sig till en bred allmänhet, och förutsättningen för att nå ut på det sätt jag önskar är att något stort förlag nappar. I väntan på besked ska jag jobba med lärobok om kunskapsteori, och skissa på ett förslag till nästa bok om kulturteori. Här delar jag ett utdrag från inledningen till Omvägar till kunskap. Förslag till formulering av en mellanrummens filosofi.
Det enkla är ofta det som är allra svårast att lära sig förstå och behärska och så är det med kultur som alla lever mitt i och har lika nära till. Kultur uppfattas av allt för ofta som ett trivialt vardagsfenomen, vilket gör det svårt att nå ut till allmänheten med den viktiga kunskap som kulturvetenskapen förfogar över. Många tänker olyckligtvis att de redan vet allt de behöver veta om kultur, men det är snarare okunskapen eller ointresset som talar eftersom man brukar säga att det finns över 200 olika definitioner av begreppet kultur inom forskningen – samtidigt ligger det en hel del i den tanken. Kultur är nämligen ett mångfacetterat och föränderligt fenomen och en ansenlig del av kunskapen finns i betraktarens ögon, vilket gör att alla har sin syn på det som kulturvetaren studerar.

Mellanrum ingenting i kraft av sig själva men de sätter ändå sin prägel på allting. Universum består till största delen av ”tomhet” eller mörk energi (se Danielsson 2015) och det vi ser och kan ta på byggs upp av atomer och elektroner, men det är dynamiken mellanelementarpartiklarna som ger molekylerna sina unika egenskaper. Livet består på samma sätt inte bara av händelser och företeelser man minns utan minst lika mycket eller mer av till synes helt innehållslösa transportsträckor. Vi sover bort en tredjedel av livet och många lägger en hel del tid på pendling fram och tillbaka till jobbet, som för en ansenlig del av befolkningen endast betraktas som ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet. En hel del människor lever för helgen och längtar efter semestern eftersom det är då man kan göra saker som verkligen betyder något för en. Jakten på måluppfyllelse, kvalitetssäkring och effektivitet bygger på samma syn på tillvaron. För att kunna utveckla förståelse för mellanrummen och dess helt avgörande betydelse för livet och samhället måste man tänka i nya banor, man måste lära sig få syn på analysera sina grundläggande antaganden och det som tas för givet. Hälften av tiden jag jobbat med den här boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om egentligen, resten har handlat om hur insikterna ska förmedlas på bästa sätt. Länge såg jag detta som en bok om kulturteori, men med tiden växte insikten om mellanrummens betydelse. Kunskapen som förmedlas är flyktig och kontextbunden, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Fast svårigheten ligger egentligen i att förstå hur enkelt det är egentligen. Det låter kanske paradoxalt, men kultur är ingenting i kraft av sig själv, och det är därför förståelsen för mellanrummen är så viktig.

En av de mest populära TV-serierna någonsin är Seinfeld som kallades ”a show about nothing” eftersom den handlar om triviala aspekter av tillvaron som alla känner igen men som man sällan talar om trots att det är detta som livet de facto består av. Vad har du gjort idag? Ingenting; är ett ganska vanligt replikskifte. Det låter som en motsägelse men är på många sätt en träffande beskrivning av den kanske största delen av livet, som i dagens uppkopplade, målfixerade och konkurrensutsatta samhälle betraktas som något ovidkommande eller som ett utrymme för ytterligare effektiviseringar. Ingenting kan uppenbarligen vara någonting och ibland, som i fallet med mellanrummen betyder det allting. Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan visualisera mellanrummen samt dess dynamik och betydelse för livet och vardagen. Ibland använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida där jag placerar ut en figur. Poängen är att mellanrummet finns där före figuren, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Det handlar om en öppen plats som saknar gräns och som båda parter har lika nära till, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten.

För att kunna förstå vad den här boken handlar om måste man acceptera att mellanrummen både är ingenting och allting på samma gång, och att deras inflytande över det som sker är större och viktigare än det som går att studera direkt. Och samma gäller för kunskapen om och förståelsen för kultur som alla har sin egen och högst legitima uppfattning om och som dessutom förändras hela tiden. Först när man släpper på kravet att veta något exakt eller bestämt om kultur kan förståelsen framträda. Det viktigaste i den här boken är med andra ord det som inteuttalas, det mest betydelsefulla innehållet står att finna mellan orden och raderna samt avsnitten och kapitlen, men framförallt mellan mina tankar och läsarens tolkningar av det som satts på pränt. Boken handlar om mellanrummen i eget namn, eller om ingenting, just eftersom allt det andra, det som går att fånga och beskriva, inte går att förstå på ett rättvisande sätt utan att mellanrummens skenbara tomhet och påstådda meningslöshet beaktas. Kunskapen om kultur finns i helheten och framträder först efter ett tag, därför kan förståelsen för mellanrummen per definition inte förmedlas genom en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Mellanrummens filosofi är inte ett solitt bygge. Bokens titel är Omvägar till kunskap, just för att man aldrig når fram till mellanrummen trots att man har dem alldeles framför sig.

Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse för mellanrummen i ord. Hur tydlig och pedagogisk förklaringen än blir kommer den bara delvis att kunna fånga vad som krävs för att uppnå förståelse för kultur, därför går det inte att läsa passivt eller i jakt på fakta. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student, och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), ser jag läsaren som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för. Innehållet i den här boken kan per definition inte presenteras i form av en en linjär redogörelse för minakunskaper som via en kristallklar frekvens utan brus överför ett färdigt budskap till en passiv mottagare som förväntas lyssna och lära. Ambitionen är istället att skriva på ett sätt som gör att det uppstår resonans i överföringen, vilket är tänkt att skapa just den kontrastverkan som behövs för att se vardagen med nya ögon och ge perspektiv på det invanda. Texten är därför utformad för att bråka med grundläggande uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar. Ibland blir det oundvikligen väldigt abstrakt och delar av innehållet i boken balanserar av nödvändighet på gränsen till obegriplighet. Tyvärr är förståelsen för och tålamodet med sådana texter dåligt i både vetenskapen och samhället idag. Inom den estetiska kulturvärlden ser det annorlunda ut, vilket är värt att reflektera över. Under en poesiuppläsning kan författaren utmana intellektet hos åhörarna eftersom det inte är tänkt att alla ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. I sådana sammanhang bejakas alltså mellanrummen och dess obestämbara öppenhet utgör en viktig och integrerad del av upplevelsen. Konstutställningar går man på för helhetsupplevelsens skull och man behöver inte förstå allt, i alla fall inte på exakt samma sätt som konstnären eller någon annan, för att få ut något av besöket. Mellanrummens filosofi är inte ett konstprojekt, men texten är medvetet utformad för att vara lika intellektuellt utmanande som experimentell poesi, avancerad jazz eller konceptkonst. Samma sak kommer att förklaras på många olika sätt och man måste inte förstå allt för att utveckla sådan kunskap om och förståelse för kultur som tar sin utgångspunkt i mellanrummen. Det som krävs för att förstå är framförallt tid och tålamod. Bokens titel är omvägartill kunskap delvis för att poängtera att det inte går att skynda på eller målstyra lärande, alla försök att effektivisera den typen av mellanmänskliga processer är dömda att misslyckas.

söndag 7 mars 2021

Om våndan av att släppa taget om sitt livsverk

Skrivande är skapande, i alla fall för mig. Jag har ofta bara en vag idé i början, sen brukar jag ganska snabbt få ur mig ungefär den mängd text som i slutändan visar sig behövas. Sen går skrivandet in i en lång fas av redigering. Boken om mellanrummen har jag levt med länge nu. De första åren jobbade jag med dispositionen, jag kände mig för och la till och strök för att få ett bra flöde i texten och flyttade olika delar fram och tillbaka för att bygga upp en dramaturgi som hjälper läsaren förstå grundtankarna. Någon gång i våras, för ett drygt år sedan, började bitarna falla på plats och jag fick en annan blick för detaljerna och kunde fokusera mer på språket. Närmare femtio sidor har strukits sedan årsskiftet, vilket är svårt, men när man flyttat runt ett resonemang några gånger och testat tankarna i olika sammanhang utan att det känns riktigt bra måste man lyfta ut det. På slutet har en del resonemang tillkommit, men mestadels har jag jobbat med språket och rubrikerna. Nu har jag kommit till en punkt där känslan av att vara klar kryper sig på. Jag bestämde mig tidigt för att projektet får ta den tid det tar. Från början har jag sett på boken om mellanrummen som basen i en eventuell ansökan om professor och då går det inte att jobba mot en deadline. Jag brukar inte ha svårt att skiljas från mina texter, men denna bok har jag knutit an till på ett oväntat sätt. Det känns som en viktig text på riktigt. Nu på fredag släpper jag dock taget om texten och låter den leva sitt eget liv. Blir boken inte antagen på något av förlagen jag hoppas mest på ska jag gå igenom manuset en sista gång och sända den till några förlag jag tror kan vara intresserade. Och blir den inte antagen där heller lägger jag ut den på nätet. 

När jag skrev min avhandling hade jag bara en vag aning om vad jag gjorde och varför. Jag lyssnade på handledarna och alla som läste och kom med kloka synpunkter. Jag testade tankar, strök och ändrade på inrådan från andra, men det var som att orientera sig i ett mörkt rum med en blindkäpp. Den boken har av väldigt många olika skäl en särskild plats i mitt hjärta. När den kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen med böcker var jag enormt stolt. Sedan, ett tag efter disputationen, skämdes jag för dess brister. Idag känner jag dock värme, både för boken och den jag var när jag skrev den. Och jag lärde mig enormt mycket under åren som doktorand. Även om jag inte hade planerat för eller ens tänkt på tiden efter disputationen visste jag hela tiden att jag ville fortsätta med något annat. Jag sökte mig till akademin för kunskapens, eller egentligen bildningens skull, inte för att göra karriär. Att bli expert på lastbilsförare, eller ens maskulinitet eller genus lockade aldrig. Jag skriver och utvecklar kunskap för att lära, och det är lärandet som ger mitt liv mening, inga uppnådda resultat eller titlar.

Docentboken skrev jag mycket mer på egen hand och med ett lite större självförtroende, fast jag var fortfarande inte riktigt säker på ifall jag hade något att tillföra. Där kunde jag ta ut svängarna mer och jag såg projektet som ett sätt att lära mig förstå och hantera teori. Om det starkaste minnet knutet till avhandlingen är när jag öppnade bokkartongerna är motsvarande minne kopplat till boken om alkohol och droger när Daidalos svarade att de ville ge ut den. Det var en mörk och regnig hösttag i Trollhättan. Jag öppnade mailet med vånda. Beskedet om antagning kom under en jobbig tid i livet och känslan av lycka och lättnad var enorm. När jag tittar tillbaka på boken är jag fortfarande stolt över budskapet, men sättet det presenteras på besvärar mig lite. Idag hade jag skrivit annorlunda, men när en bok väl är publicerad får man leva med den. Tankarna har nått viss spridning, boken finns fortfarande att köpa och över 30 bibliotek har den till utlåning, men den faller tyvärr lite mellan stolarna. Tanken var att skriva akademiskt för en bredare allmänhet, men boken uppfattas nog för akademisk för allmänheten och för trivial för forskare. Dessutom finns det en stark föreställning i samhället om hur kunskap om droger ska presenteras, vilken jag tydligt bryter mot -- inte för sakens skull utan för att jag såg och fortfarande ser ett behov av den typen av text och ett annorlunda sätt att se på och samtala om droger.

Boken om mellanrummen har jag skrivit i en mycket tryggare förvissning om att jag faktiskt har något viktigt att säga som jag dessutom själv tror fullt ut på, vilket är ganska skrämmande för en sån som jag. Men med ålderns och erfarenhetens rätt kan jag hantera känslan av svindel, och jag känner mig mer än redo att möta kritiken. Jag är inställd på att bli refuserad, men hoppas så klart att boken ska antas på något förlag och att den ska nå spridning. Jag vet att det jag har att säga är viktigt för samhället, demokratin och kunskapen och bildningen. Docentbokens intentioner, som jag där inte riktigt lyckades förverkliga, har jag jobbat massor mer. Det betyder dock fortfarande inte att läsarna är mottagliga för budskapet eller förstår vad jag menar och varför jag skriver som jag gör. Möjligen lyckas jag här skriva fram de akademiska aspekterna lite tydligare och jag tror att innehållet kan och kommer att uppskattas av mina forskarkollegor och kanske även en del studenter. Ambitionen har varit att skapa förutsättningar för en bättre förståelse för det mellanmänskliga och till synes triviala, alltså det som tas för givet och därför inte uppfattas som relevant, trots att det är just dessa aspekter av tillvaron som formar samhället och skapar förutsättningarna för förändring. Omvägar till kunskap. Försök till formulering av en mellanrummens filosofi, är mitt livsverk och mitt bidrag till kunskapsutvecklingen i kulturvetenskap i allmänhet och etnologi i synnerhet.

Anledningarna till att det är svårt att släppa taget om boken är många. Prestationsångest eller perfektionism har dock inget med saken att göra, vilket det faktum att jag publicerat tre ganska ofärdiga skisser till boken på nätet, som jag dessutom marknadsfört på sociala nätverk, visar. Jag har aldrig varit rädd för att blotta eller göra bort mig. Däremot har det gått upp för mig här under de sista veckornas intensiva arbete att boken kommit att representera ett slags drömvärld för mig. När jag skriver är jag precis där jag vill vara och både kan och får göra det jag vill och tror på helt och hållet på mitt eget sätt, vilket allt mer kommit att bli en förutsättning för att jag ska orka med förändringarna av högskolan, som blir allt mindre akademisk och intellektuellt utmanande för varje år som går. Att skriva är att kasta sig ut i ett akademiskt samtal som kräver min fulla uppmärksamhet och där jag måste prestera på toppen av min intellektuella förmåga. När jag sätter punkt nästa fredag och skickar iväg mitt livsverk vet jag att oddsen är små att boken ska antas. Det är ju ingen lärobok som kan krängas till studenter, och jag är inte känd, dessutom är boken teoretisk och innehållet bitvis ganska abstrakt. Det kommer att bli tomt på samma sätt som när barnen flyttade hemifrån, men jag har nya projekt på gång och ska fokusera på läroboken om kunskapsteori, så det känns inte oöverstigligt jobbigt. Men det är inte utan att jag drabbas av studentens allvar. För första gången i livet skickar jag iväg något som jag vet att jag bottnar i på riktigt, det är både skrämmande och tillfredställande.

Fortsättning följer ...

söndag 28 februari 2021

Kontrollera inte det okontrollerbara

Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, men det är inte för att det är meningslöst att försöka som man ska låta bli. Framhärdar man och inför hårdare kontroller av det som per definition är okontrollerbart vänds nämligen kontrollen mot den som kontrollerar. Virus är ett aktuellt exempel på ett okontrollerbart fenomen som politiker och andra mot bättre vetande försöker kontrollera, framförallt för att visa handlingskraft. Eftersom virus är äldre än både människorna och vår kultur har vi ingenting att sätta emot, så det enda som händer när politiker inför drakoniska åtgärder är att kontrollerna blir det nya normala, vilket tvingar politikerna som väljer den vägen att kräva ännu hårdare kontroll nästa gång ett virus sprider sig, vilket det oundvikligen kommer att göra. Eftersom det saknas stöd i forskning och beprövad erfarenhet för att den här typen av åtgärder fungerar, kommer politikernas framhärdande och påståenden om att munskydd och lock-down fungerar att handla om spridande av osanning, vilket upphöjer lögn och okunskap till norm. Och skyddet mot kontrollens lockelser urholkas därigenom ytterligare och den destruktiva processen påskyndas.

Kontroll och krav på hårdare tag mot, till exempel, kriminalitet, som är ett annat okontrollerbart fenomen, leder oundvikligen till att allas frihet kringskärs och att demokratin urholkas. Enda sättet att undvika smitta och minska kriminaliteten är att hålla avstånd och göra det mer attraktivt att inte syssla med brott, även om det saknas garantier för att det blir som man önskar. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Krav på mer kontroll är en populistisk tankefigur, det är känslorna som talar, inte förnuftet. Den typen av åtgärder lanseras som "medicin" men förvärrar i själva verket sjukdomen som populisterna säger sig kunna bota, vilket tragiskt nog leder till att efterfrågan på populistiska lösningar ökar ju sämre lösningar som införs. Paradoxalt nog kan man alltså nå politisk makt genom att lova hårdare straff och starkare kontroll trots att det är ett omöjligt löfte, och makten kan dessutom stärkas genom att skylla på andra om resultatet uteblir. Populism banar därför alltid väg för totalitarism -- det är i princip en drog lika farlig som heroin eftersom den tenderar att bli sitt eget självförbrännande syfte. Har tanken på kontroll och hårdare straff väl slagit rot är det oerhört svårt att bryta trenden, och den som investerat sin ära i den typen av förslag kommer att göra allt för att slippa erkänna att hen hade fel.  Det blir förfärande lätt ett ond cirkel.

Som tur är finns det ett botemedel: Kunskap! Fast den fungerar bara om, när och där den förstås och respekteras. Kunskap är själva antitesen till kontroll och hårdare straff. Kunskap kan upplösa grunden för problemen, men den tar tid att tillägna sig. Lärande går inte att stressa fram. Kunskap består av både fakta- och bildningsaspekter, av såväl det man kan återkalla med hjälp minnet och det som finns kvar när man glömt vad man en gång lärt sig. Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en lista på fakta eller något slags kanon. Eftersom kultur och samhällen är komplexa är det inte mer eller bättre fakta som behövs, utan förståelse för och kompetens att hantera kunskap, bildning och vishet.