Hur fett är livet som arbetslös? En reflektion

Efter hundra dagar som arbetslös har jag fått en inblick i hur det är att leva på samhällets baksida, som ett slags utstött. Skillnaden mellan mitt liv idag och under alla år som jag arbetade som lektor är enorm. Under den period som Arbetsförmedlingen och a-kassan dikterat villkoren för tillvaron har jag gjort mindre än någonsin. Och det är inte för att jag vill vara passiv, utan för att jag tvingas vara det på grund av gällande regler. För mig är det närmast tortyr att inte få utlopp för min kreativitet. Att hindras tänka själv är plågsamt. Men det bryr sig handläggarna inte om. Även om reglerna leder till att det blir svårare för mig att få ett nytt jobb. Ett av jobben som AF anmodade mig att söka var jag inte ens kompetent att söka, vilket framgick redan av annonsen. Men jag tvingades söka det ändå, annars riskerar jag att bli av med ersättningen. 

Det många andra tidigare talat om har jag fått bekräftat. AF förmedlar inga jobb, deras uppgift idag är att kontrollera att alla arbetslösa söker tillräckligt många anställningar, tillräckligt långt bort från både den plats där man bor och det yrke man är utbildad för och har erfarenhet av. Sedan skickas informationen om vad man gör till a-kassan som dikterar villkoren för ens ekonomi. Känslan av klaustrofobi är svår att skaka av sig, särskilt som kommunikationen med AF och a-kassan i förfärande hög grad sker med hjälp av AI-genererade mail. Även om det är påfrestande försöker jag se det som en nyttig erfarenhet. 

På grund av den "effektivisering" av verksamheterna som NPM tvingat fram – som i en personaltung verksamhet innebär att man avskedar folk – får jag sitta i telefonkö, ibland närmare två timmar, om jag behöver tala med någon handläggare på AF. Och efter att a-kassan hotat med att ge mig en varning (utan förklaring till vad jag eventuellt gjort fel) fick jag vänta i över åtta veckor innan jag fick svaret att jag i maj månad inte sökt tillräckligt många arbeten utanför dagpendlingsavstånd och därför blir varnad. Händer det igen förlorar jag ersättningsdagar. Därför känner jag mig tvingad att söka fler jobb än jag måste, även om jag har en närmast obefintlig chans att få dem. Det där är jag inte ensam om och därför överöses arbetsgivare som söker efter nya medarbetare med ansökningar. Det bryr sig a-kassan inte om, de säger att det är arbetsgivaren som avgör om jag är kompetent för jobbet.

Man skulle kunna tänka sig att Svenskt Näringsliv reagerade, men arbetsgivarna verkar inte bry sig om att de tvingas hantera en växande mängd meningslösa ansökningar. Möjligen beror det på att många företag idag väljer att delegera sorteringen och urvalet av sökanden till olika rekryteringsföretag. Och deras sätt att jobba bidrar till min känsla av att vara en andra klassens medborgare. Förra veckan fick jag ett AI-genererat mail från en rekryteringsfirma där man bad mig utvärdera "upplevelsen" av att söka jobbet som jag aldrig kommer att få.

Här under valrörelsen talar några av partierna entusiastiskt och passionerat om hur viktigt det är att människor går till jobbet. Deras mantra är att det varken ska gå att "stapla" eller "löna" sig att leva på bidrag. Den som säger så vill få det att framstå som att det är ett val man sätter sig ner vid köksbordet och gör. Men hur många människor i Sverige idag avstår från att ta en anställning och väljer att leva på bidrag istället? Och vilken autentisk människa (alltså inte ett hypotetiskt räkneexempel) tjänar mer pengar på att ta emot bidrag än på att jobba? Jag vet så klart inte, men det framstår som ett helt orimligt och därför oärligt påstående, riktat till väljare som är rika eller som lever i övertygelsen om att de själva varken kan eller kommer att tvingas söka hjälp från samhället.

Någon granskande journalist får gärna besöka den där trappuppgången som finansministern talar om, där det finns familjer som lever gott på bidrag medan deras grannar får slita ute i arbetslivet för att få ihop lika mycket pengar. Det är orättvist, säger hon. I mina öron och med hänvisning till mina egna och många andras erfarenheter låter det snarare som hittepå. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag aldrig velat göra något annat än att jobba och göra rätt för mig, och tills någon visar mig statistik som indikerar att jag ett undantag har jag ingen anledning att tro något annat än att en förkrossande majoritet av alla människor som lever i Sverige i första hand alltid väljer lön framför bidrag. 

På grund av att det anses motiverande – åtminstone för alla som inte är rika eller arbetar som chef – att få sänkt ersättning, får man som arbetslös idag, i bästa fall, (alltså om man som jag får hjälp från Trygghetsstiftelsen) 80% av sin tidigare lön. Och ersättningen sänks efter hundra dagar, först till 70% och sedan till 60%. Hittar man inget jobb under a-kasseperioden (som är 300 dagar) tvingas man leva på aktivitetsstöd som också sänks successivt, tills man når botten som idag är 365:- per dag, fem dagar i veckan, vilket blir knappt 8000:- i månaden, innan skatt. Hur fett låter det?

För att påståendet att det ska löna sig att gå till jobbet ska kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste man ta med både lönen och bidragsnivån i ekvationen. Storleken på bidragen står nämligen i en direkt relation till nivån på (de lägsta) lönerna på arbetsmarknaden. När bidragen sänks följer lönerna oundvikligen med. Och om bidragen sänks tillräckligt mycket kommer arbetslösa att tvingas leva på en lön som är lägre än det som tidigare räknades som existensminimum, som ingen talar om idag. Konsekvensen av detta är att arbetsmarknaden inte längre är en marknad, i alla fall inte en marknad där utbud och efterfrågan möts. För att en fungerande och hållbar arbetsmarknad ska kunna växa fram måste politikerna stå på löntagarnas sida. 

Bara om det finns ett trygghetssystem som garanterar att ingen är utelämnad till arbetsgivare som inte vill eller kan betala en lön som det går att leva ett drägligt liv på, kan lönesättningen överlåtas till arbetsmarknadens parter. Att lägga allt ansvar för att få en anställning på individen, samtidigt som bidragsnivån pressas ner så pass mycket att det blir möjligt för företagen att sänka lönerna till nivåer som inte går att leva på – är ovärdigt. Och att utnyttja människors politiskt skapade desperation är dessutom ohållbart. Att så många som möjligt i ett samhälle har ett meningsfullt arbete att gå till och får en lön man kan leva på är bra för ekonomin som helhet och där med en investering för framtiden. 

Hittar man inget jobb får man utbilda sig, sägs det. Men om det var så att utbildning var en garanti för att inte bli arbetslös borde jag som docent vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag har dock bara kallats till en enda intervju sedan i februari. Jag får i bästa fall ett AI-genererat mail där man meddelar att man gått vidare med andra kandidater. Det är naturligtvis inget bevis, men det säger något om kunskapens värde idag. Och när vi nu ser att arbetslösheten bland akademiker ökar, hur ska unga människor då kunna motiveras studera på universitetet? Jag är långt ifrån ensam om att misstänka att dagens arbetsgivare framförallt söker unga, lydiga och formbara medarbetare, och därför ser både ålder, erfarenhet och högutbildade som ett hot. Allt detta sammantaget gör att varje gång jag går in på platsbanken gör jag det med en klump i magen. 

Konsekvensen av 50 år med trickle-down-politik och skattesänkningar är att ansvariga politiker har tvingat fram nedskärningar som förvandlat samhället i grunden. Skolan har sålts ut till privata aktörer som gör vinst genom att konkurrera med varandra om vem som ger barnen bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Och vården har utvecklats till en slimmad organisation som man bara får verklig hjälp av när ens liv är akut hotat. Konsekvensen av förändringarna är att det bara är vi som har minnen från Sverige på 1970-och 80-talet talet som förstår begreppet välfärds ursprungliga betydelse, vilket påverkar vad politikerna kan säga och göra utan att få kritik. Dagens samhälle liknar på många sätt ett medeltida klansamhälle där ett privilegierat fåtal tillåts diktera villkoren för det stora flertalet. Att det kunnat bli så beror i alla fall delvis på att många lever i villfarelsen att det bara är lata och inkompetenta människor som är arbetslösa. 

Det enda positiva med att vara arbetslös är att jag kommer i kontakt med andra människor som befinner sig i samma situation, som jag kan utbyta tankar och erfarenheter med. Att skriva om erfarenheterna hjälper mig att överleva. Jag är glad och tacksam för att mina reflektioner läses och får spridning. Min debattartikel i tidningen Kollega, till exempel verkar vara en av de mest lästa. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass privilegierad att jag senare här i höst, långt innan ersättningen från a-kassan sänks till 60%, kan hoppa av galenskapen jag tvingats in i och meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Vad jag ska göra på andra sidan min påtvingade arbetslöshet ber jag att få återkomma till längre fram.

Det behövs inga system för akademiskt kvalitetsarbete

Den här texten skrev jag när jag satt i institutionsnämnden på högskolan som jag arbetade på från 2003 och fram till i februari i år när jag fick sparken på grund av en arbetsbrist som uppenbarligen var fejkad eftersom man anställde en ny lektor som vad jag förstår gör mina tidigare arbetsuppgifter. I privat sektor får man inte göra så, men jobbar man i staten betyder LAS i praktiken ingenting. Jag kan så klart inte säga säkert att jag blev av med jobbet på grund av min syn på akademiskt kvalitetsarbete, men mina tankar om kunskap och kvalitet ansågs åtminstone inte värda att ta på allvar. Jag delar texten för att jag tror att jag har något viktigt att säga.

Tankar om (behovet av) ett nytt kvalitetssystem

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk. Akademisk kvalitet är nämligen något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, och kunskap är inget man producerar. Så länge denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?

2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?

3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?

4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Kultur går bara att närma sig och förstå indirekt

I den här bloggposten gläntar jag på dörren till ett av mina kommande projekt. Texten är ett utkast till förord på den bok som jag ska inleda slutredigeringen av här i början av hösten och som förhoppningsvis ska kunna publiceras som tryckt bok detta eller nästa år.

I vetenskapliga sammanhang bjuder konventionen att man ska undvika ordet jag och inte göra texten alltför personlig, vilket är en bra princip. Men forskning är de facto en verksamhet som utförs av och för människor. Allt fler texter idag, inte minst vetenskapliga, skrivs i enlighet med kvalitetssäkrade mallar och saknar därför själ, vilket gör det svårt att veta om det är en människa eller en algoritm som skapat innehållet. Sanningen är aldrig ren och all kunskap bär oundvikligen spår av sammanhanget den uppstår i. Vem som forskar och vilket sätt som resultatet av arbetet presenteras på är därmed allt annat än triviala frågor. Dessa saker är särskilt viktiga att lägga märke till i studier av kultur.

Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag vill dela med mig av här inledningsvis, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men jag hävdar att den på inget sätt är ovidkommande.[1] Det vetenskapliga idealet må vara objektivitet, men det är en kulturellt upprätthållen föreställning om hur det borde vara, inte en sanning om hur det är. Kravet på transparens är långt viktigare för vetenskapligheten och det är dessutom lättare att avgöra om textens författare lever upp till det kravet än förment objektiva och universella kriterier, även om det naturligtvis aldrig går att vara helt transparent med allt. 

Det är med hänvisning till vetenskapsteoretikern Donna Haraway – som vigt sitt akademiska liv åt att övertyga resten av forskarsamhället om vikten av att bedriva vetenskap utan att osynliggöra och underblåsa rådande maktordningar – som jag väljer att inleda den här boken, som handlar om relationen mellan kunskap och kultur, med en reflektion över vem jag är och den kontext jag formats till människa och forskare i. Haraway har övertygat mig om vikten av att presentera resultatet av det vetenskapliga arbetet, inte som en uppsättning sanningar utan mer i termer av något man som forskarsubjekt iakttagit (Haraway 1997, 267), det vill säga knyta kunskapen till det specifika sammanhang och just den praktik som forskningen bedrivits i och insikterna formats av. Jag menar alltså att författaren som subjekt är en viktig faktor i kunskapsprocessen, som man måste räkna med även om man aldrig kan räkna på den.

Det verkar finnas gott om evidens för att människors personlighet i hög grad formas av genetik (se t.ex. Plomin 2020), men mycket talar även för att människoblivandet påverkas minst lika mycket av kultur. Jag gillar tanken på att jag är resultatet av både arv och miljö och utgår från att det är omöjligt att uttala sig om exakt vad som gör oss till dem vi blir (se t.ex. Lagercrantz 2001, 135ff). Den mänskliga subjektiveringsprocessen kan sägas utspela sig på en obestämbar plats mellan natur och kultur. Accepteras den tanken kan biologin liknas vid leran och kulturen vid skulptörens händer, men det viktiga är alltså inte det ena eller det andra, utan det som händer i de mellanrum som jag i den här boken riktar mitt rörliga sökarljus mot.

När jag växte upp på 1970-talet talade man inte om neuropsykiatriska diagnoser, men livet har lärt mig att egenskaperna som gör mig till den jag är högst troligt skulle kunna diagnostiseras med hjälp av någon bokstavskombination. Jag har dock aldrig känt något behov av att bli bedömd och är idag tacksam för att mina lärare i grundskolan inte gav mig mer uppmärksamhet än någon annan. Det vore förmätet att påstå att jag var ämnad att arbeta med undervisning och forskning, men den kreativa förmåga som jag – på grund av att jag fungerar som jag gör – tvingats utveckla har visat sig vara en värdefull egenskap i arbetet med att skapa kunskap om kultur. Så länge jag kan minnas har jag kämpat med (eller mot) rastlösheten, och i arbetet med den typen av öppna frågor utan givna svar som kulturstudier i hög grad handlar om är det ingen nackdel, tvärtom. Kan man bara kombinera rastlösheten med uthållighet blir rörligheten i tanken en tillgång i sökandet efter kunskap om och förståelse för verkligheten så som den faktiskt fungerar. Ständiga byten av perspektiv och oupphörligt testande av olika uppslag och ingångar är viktigt i alla lärprocesser. Det blir dock ett dilemma i dagens akademiska miljö eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik, vilket betraktas som ett problem i den målfokuserade och produktionsorienterade kultur som vuxit fram i Högskolesverige (Nehls 2025a).

Mina personliga egenskaper bidrog till att jag misslyckades i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Problemen som jag brottats med har aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att lägga band på min kreativitet. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att när jag satt och tittade ut genom fönstret var det inte för att fly från lektionen som blicken och tankarna vandrade, det var så jag hanterade alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. På grund av att jag inte såg poängen med betyg pluggade jag inte till proven, men jag fick alltid bra resultat på oförberedda läxförhör och framstod därför som en gåta för mina lärare.

Betygen från högstadiet räckte nätt och jämnt till en tvåårig, yrkesförberedande linje; Livsmedelsteknik, med inriktning bageri, och även om det inte var mitt drömyrke var jag nöjd med det byte av skola och studieort som valet innebar. Efter fem år i bagerivärlden kom jag dock till en punkt där jag inte stod ut längre. Lusten att lära blev för stor och jag sa upp mig. Under några år på Komvux skaffade jag mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att jag lärt mig förstå och hantera den initiala osäkerheten gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, både kan och vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt och då har jag dessutom hur mycket tålamod som helst. Förutsättningen för mitt lärande och den forskning jag bedriver är dock att jag får gå min egen väg, vilket jag är tacksam för var möjligt, både under min uppväxt och på universitetet innan reformerna på 1990-talet fick fullt genomslag.

Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med när jag inledde mina studier vid Göteborgs universitet och jag fångades omgående av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. 

Efter disputationen fick jag anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt för mig att ta upp ett gammalt intresse för missbruk och 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009a). Därefter har mitt forskningsintresse riktats mot olika aspekter av relationen mellan kunskap och kultur. På ytan ser det kanske ut som att det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat, liksom texterna jag skrivit genom åren, handlar på ett eller annat sätt om kultur och förutsättningar för förändring. Omvägen som min förmodade npf-diagnos tvingade ut mig på ser jag idag som en förutsättning för det projekt som jag skriver om i den här boken, vilken jag betraktar som mitt magnum opus.

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på rädsla för att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären. Just det har jag dock aldrig betraktat som ett problem. När jag väl upptäckte skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och insåg att det gick att påverka båda med hjälp av tankekraft försökte jag stärka självkänslan, men jag odlar fortfarande mitt dåliga självförtroende, eftersom det gör det lättare att ändra uppfattning i mötet med bättre kunskap och skarpare argument, vilket är förutsättningen för all kunskapsutveckling. Problematiskt nog har jag dock tvingats inse att mitt sätt att tänka och fungera inte bara får mig att sticka ut i mängden, det har också med tiden allt mer fått mig att uppfattas som ett problem.

Trots att jag inte känner mig som en sådan kan jag förstå om andra ser mig som ett slags absent minded professor, alltså en världsfrånvänd forskare och en udda figur. Att bli betraktad på det sättet har jag inga problem med. Som student mötte jag den typen av människor överallt på universitetet och det var en ynnest att få ta del av deras djupa och breda kunskaper. Visst var originalen aparta och inte alltid bra på att samarbeta. Men de fokuserade på och följde kunskapen dit den tog dem och det är en avgörande förutsättning för att kunna utveckla förståelse för kultur och den komplexa värld vi människor lever i. Problematiskt nog håller normen för hur man får tänka och agera som akademiker idag på att bli allt smalare, vilket får som konsekvens att fritänkare och andra avvikare tvingas bort från landets högskolor och universitet. Och den där kulturella tendensen utgör ett allvarligt hot mot utvecklingen av ny kunskap.

Trots att kunskap inte går att producera efter principer hämtade från tillverkningsindustrin är det olyckligt nog i den riktningen som den akademiska kulturen rör sig, vilket gör det svårt att bedriva högre utbildning och ägna sig åt verkligt vetenskaplig forskning. Produktionslogiken som vuxit fram i den akademiska miljön ger makt åt ett ökande antal chefer som i sin jakt på mät- och jämförbara resultat tvingar forskare att tänka mer på var man publicerar sig än på vad man skriver om. Den akademiska friheten står än så länge inskriven i högskolelagen och många säger sig försvara den, men kulturens makt över tänkandet är stor. Frihet är en helt avgörande faktor för möjligheten att bygga upp förståelse och kunskap om kultur, vars dynamik varken går att fånga eller presentera på ett meningsfullt sätt i en standardiserad form enligt modellen: Syfte, metod, teori, tidigare forskning, resultat och diskussion, där allt dessutom måste kunna sammanfattas i ett abstract. 

När jag inledde arbetet med det här projektet var min förhoppning att resultatet skulle utgöra kronan på verket av min akademiska bana, men boken där resultatet av arbetet presenteras blir istället första steget ut i den okända terräng som jag under överskådlig tid framöver kommer att röra mig i. Utan förklaring och med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår blev jag nämligen uppsagd från anställningen som lektor 2026. Även om jag under ganska många år före det tvingats inse att mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk frihet går på tvärs mot rådande uppfattning om vad ett universitet är, kom beskedet som en chock. I skrivande stund har jag ingen aning om hur förlusten av min akademiska position och det anseende som är knutet till den kommer att påverka synen på mig som forskare och den kunskap jag vill förmedla, men det ligger bortom min kontroll så det försöker jag tänka så lite som möjligt på. Det finns inga fördelar med att bli av med ett arbete som man älskar, men nu kan jag i alla fall vara precis så fri i tanken som jag hävdar att forskare måste (få) vara för att resultatet av det vetenskapliga arbetet ska kunna bli relevant och angeläget.

Det finns naturligtvis inte en enda förklaring till förändringen av den akademiska kulturen, men sociologen Lewis A. Coser pekar i sin klassiska bok Men of ideas på något viktigt, nämligen att kunskapssökande människor lever för idéer medan människor som strävar efter makt lever av idéer. Den skillnaden kan tyckas vara liten, men jag hävdar att den är helt avgörande och att den måste beaktas om kulturvetenskapen ska kunna utvecklas som vetenskaplig disciplin. Om människor som lever av idéer tillåts diktera villkoren för kunskapsutvecklingen kommer andra saker att prioriteras än om människor som lever för idéer har makten över arbetet som bedrivs i den akademiska världen.

Om medvetandet fjättras vid de omedelbara kraven från stundens praktiska omständigheter förlorar tänkandet den autonomi utan vilken det blir en enkel maskin för att ”göra saker”.[2] (Coser [1965] 1997, xiii)

Ofta sägs det att man ska tänka utanför boxen, det vill säga vara kreativ. Verklig kreativitet, så som den faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, anpassar sig dock inte efter några regler. Ifall kulturens makt över tanken ignoreras riskerar landets högst utbildade människor att reduceras till ett slags välbetalda knegare som hindras att använda sina intellektuella förmågor av ett system som kontrolleras av människor som använder makt för att nå mätbara mål. 

Arbetet med den teori om kultur som jag här undersöker möjligheterna med hämtar inspiration från en lång rad olika och kanske till synes disparata håll, och det är en viktig poäng med mitt sätt att arbeta. Jag har till exempel funnit många kloka tankar hos den generation av kulturantropologer som verkade på 1930-talet, vars idéer om kulturens betydelse för formandet av människor, samhällen och kunskap, mötte stark kritik. Kritiken bottnade intressant nog i den tidens akademiska kultur och kom främst från företrädarna för rasbiologin, vars utgångspunkt var den grundlösa föreställningen att mänsklighetens historia ledde fram till dem själva och att den vita ”rasen” var överlägsen alla andra sätt att leva och verka som människa. Charles King skriver om detta i sin bok Den övre luftens gudar. Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön, som handlar om kretsen kring Franz Boas och Ruth Benedict vilka var med och förändrade synen på kulturens betydelse för människors tänkande.

Det faktum att vi fortfarande frestas att söka rötterna till våra samhällsbundna fördomar i något djupare liggande än våra egna kollektiva föreställningar är ett bevis så gott som något på den fortsatta relevansen av de idéer som besjälade kretsen kring Boas. (King 2022, 423)

Min bok går att läsa som en allegori över den eviga kampen mellan form och innehåll. Båda aspekterna är lika viktiga att beakta i arbetet med att bygga upp förståelse för såväl kunskap som kultur, men om innehållet underordnas formen och produktionsfixerade chefer får makt över forskarna spänns vagnen framför hästen och det som ska förklaras används som förklaring. I Sven-Eric Liedmans bok Stenarna i själen (som handlar om relationen mellan form och innehåll i det mänskliga tänkandets historia) finns en intressant reflexion som rimmar med citatet av Nietzsche som jag valt som motto för min bok:

... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet stegras. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. – Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar. (Liedman 2006, 23)

Tid är en faktor i allt sökande efter förståelse och i alla lärprocesser. Snabbaste vägen från okunskap till insikt om något så pass komplext och dynamiskt som kultur kan inte vara rak. Även om rubrikerna och kapitlen i boken indikerar en linjär ordning finns ingen egentlig början och heller inget definitivt slut, bara mellanrum, och det är där som kulturen utvecklas och kunskapen uppstår. Det är anledningen till att jag gav boken titeln omvägar till förståelse, vilken kan förstås både som omvägar och om vägar.

Jag är övertygad om att mina tankar om relationen mellan kunskap och kultur är korrekta och relevanta, men jag försöker inte leda något i bevis och hävdar inte att det jag påstår är sant. Kulturforskningen som jag bedriver handlar om relationer och förändring och min syn på sanning ligger i linje med vad filmskaparen och essäisten Werner Herzog skriver i sin bok Sanningens framtid.

En sak bara: jag ser inte sanningen som en fixstjärna som har sin fasta punkt i fjärran och som går att nå. Jag betraktar snarare sanningen som en ständig strävan att närma sig den. Som en rörelse mot den, som en resa in i det okända, som ett mödosamt och fåfängt sökande. Men denna färd in i det okända, in i en stor, ändlös, dunkel skog, skänker oss mening och värdighet, det är den som skiljer oss från korna på ängen. (Herzog 2024, 11)

Under den iterativa arbetsprocess som innehållet i den här boken har vuxit fram i har jag successivt ändrat uppfattning om vem jag skriver för. Ambitionen är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen, men jag vänder mig inte längre i första hand till akademiskt skolade kollegor, vilket var den ursprungliga tanken. För att kunskapen jag vill förmedla ska bli meningsfull och användbar är det nämligen helt avgörande att fler än (bara) forskare läser texten. På samma sätt som jag i rollen som lektor ser mig själv som student och mina studenter som lärare (se Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren som medskapare av den kunskap och förståelse som jag här undersöker förutsättningarna för och vill initiera samtal om.

---

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar även upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person.

[2] If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1965] 1997, xiii)

Framgång som prestation eller belöning

Framgångsrika människor har beundrats i alla tider, men vilken typ av framgångar som belönas har förändrats radikalt bara under min livstid. Jag tänker att en kulturanalys av förändringen, alltså av innehållet i begreppet framgång, säger något viktigt om samhället vi lever i, och det är detta jag har för avsikt att reflektera över här. Ämnet är dubbelt intressant för reaktionen på den här typen av analyser säger även något viktigt om synen på kunskap i samtiden. Jag hänger fortfarande en del på X, av lite olika anledningar, mycket beroende på gammal vana och för att jag vill försöka vara en motkraft mot idiotin som frodas där, men på senare tid allt mer för att ta tempen på samtiden via ett forum som många journalister och politiker uppenbarligen ser som viktigt. Det jag skriver om här bygger mer på en känsla än på någon empirisk undersökning, och jag ser detta inlägg som ännu en anspråkslös sommarpost, alltså mer som ett sätt att kanalisera tankar och väcka frågor än som ett inlägg i någon debatt.

Om jag påpekar faktum, att man på 1970-talet hyllade människor som efter långt och mödosamt arbete blev framgångsrika inom sina verksamheter sent i livet, och hävdar att det säger något om samhället jag växte upp i, samtidigt som jag pekar på problemen med att man idag räknas som framgångsrik om man som tonåring driver en YouTube-kanal med miljoner följare där man regelbundet lägger ut filmer där man super sig full eller beter sig spektakulärt på andra sätt, får jag räkna med att bli kritiserad av människor som anklagar mig för att vara missunnsam och/eller en flummig nostalgiker. Det säger en hel del om samhällsdebatten idag. Och båda sakerna intresserar mig. Vi lever självklart i den värld vi gör, men eftersom synen på framgång är kulturellt upprätthållen kan den förändras om tillräckligt många vill det.

Meritokrati är ett teoretiskt begrepp som är lätt att omfamna, men i praktiken är det svårt att leva upp till ett sådant ideal. Vi vet att majoriteten av dagens miljardärer inte själva tjänat ihop pengarna utan har ärvt både förmögenheten och makten som pengarna innebär. Deras framgång är alltså en belöning snarare än en prestation. Donald Trump är själva sinnebilden av det självrefererande framgångsbegrepp som idag styr vem som räknas som framgångsrik och därmed får inflytande över samhällsutvecklingen. Allt fler av dagens kändisar, oavsett var de sysslar med, är i hög grad kända för att de är kända, vilket man idag kan bli utan hårt arbete över lång tid. Problemet är att den som räknas som framgångsrik automatiskt betraktas som kunnig och värd att lyssna på oavsett vad hen talar om, vilket gör att deras ord jämställs med forskares resultat. Om det krävs av en att man är framgångsrik för att bli lyssnad på sjunker dessutom motivationen att studera på högskolan, och när fler lägger mindre tid på utbildning undermineras kunskapssamhället eftersom allt fler förstår allt mindre skillnaden mellan influensers och forskare.

Evolutionen har begåvat oss människor med fallenheten att söka genvägar och vara bekväma, vilket gynnat arten som helhet. Men det som fått arten människa att överleva rent biologiskt gynnar inte självklart en hållbar samhällsutveckling. Lätt fånget lätt förgånget är ett gammalt visdomsord som dagens influensers borde fundera över för att undvika risken för besvikelse när det dyker upp någon yngre och hungrigare kandidat till posten som bäst (alltså den med flest följare). Men eftersom framgång tenderar att häfta vid individer på ett anmärkningsvärt sätt är det lika troligt att vi får en överklass av kända människor som dikterar villkoren för alla andra med hänvisning till åsikter och känslor snarare än till gedigen forskning.

Totalitarismen är en tankemodell som bygger på besatthet av framgång och som därför gynnar ledare med auktoritära ambitioner. Förstår man det och gör sig medveten om hur diktatorer upprätthåller sin makt inser man att demokratin är dödsdömd om vi inte stannar upp och reflekterar över vad som gör människor framgångsrika. Att unga människor med en YouTube-kanal som lockar till sig många följare blir miljonärer är inte ett problem per se, men ser man framgång som en prestation som bygger på ihärdigt och väl utfört arbete kommer andra människor att bli framgångsrika än om framgång betraktas som en belöning. Där och när det krävs hårt arbete under lång tid för att bli framgångsrik kommer annat att leda till framgång än om det räcker att samla många följare på nätet för att räknas som någon att ta på allvar. 

Även om det är omöjligt att uttala sig med säkerhet om vad som beror på vad finns det gott om paralleller till synen på ledarskap, som också kan ses som en belöning eller prestation. Idag betraktas ledarskap som en generisk egenskap som ledare har, snarare än som en kompetens som dels är kontextspecifik, dels tar år av studier och arbete för att utveckla. Den person som en gång varit ledare i en organisation som nått framgångar anses idag vara lämpad att leda alla olika typer av organisationer inom vilket område som helst. Och eftersom ledarna anses mer värdefulla än medarbetarna kommer ledarna att å ena sidan att kunna ta åt sig äran för organisationens framgångar, och å andra sidan skylla misslyckanden på medarbetarna, vilket gör dagens chefer immuna mot uppsägning samtidigt som medarbetarna betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri som kräver ledarskap för att fungera.

Det nya klassamhället är ett samhälle där kändisar motsvaras av ståndssamhällets adel och ledarna motsvaras av prästerskapet, medan resten av befolkningen lever och verkar som antingen bönder eller livegna. Jag vill vara tydlig med att jag INTE påstår att min kulturvetenskapliga forskning visar att det är så här, det jag skriver om ovan är en reflektion över samtiden där jag använder mig av kulturvetenskaplig kunskap och analysverktyg, inte för att leda något i bevis utan för att skapa underlag för samtal om den värld vi lever i och det samhälle som skapar förutsättningarna för att ta oss in i den okända framtid som vi alla rör oss i riktning mot.

Tjafsarsamhället

Även om jag är en rastlös själ har jag med tiden kommit att inse att jag har behov av viss struktur i tillvaron, vilket regelbundet bloggande ger mig. Här under sommaren tillåter jag mig dock att vara lite friare i skrivandet. I väntan på hösten och mitt nya liv publicerar jag texter utan några andra ambitioner än att testa olika tankar. Veckans post handlar om ett ämne jag tänkt på länge och som jag funderat på en hel del under de senaste veckorna.

Känslan är att vi levt i en ständigt pågående valrörelse ända sedan Alliansen förlorade regeringsmakten för snart 12 år sedan. Särskilt under den förra mandatperioden då företrädare för högeroppositionen stod i TV nästan varje dag för att avkräva regeringsföreträdarna svar på olika frågor kändes det så, och jag försökte då lansera begreppet oppositionsindignation. Trots att S och vänstern haft mycket litet inflytande över statens budgetar sedan 2006 är det som att företrädarna för högern inte kunnat förstå och än mindre acceptera att man faktiskt förlorade regeringsmakten i valet 2014. Och under innevarande mandatperiod har man paradoxalt nog agerat gentemot partierna på vänstersidan som om man fortfarande var i opposition. 

Det är svårt att peka på någon tydlig orsak till att ingen regering på länge fått ett tydligt mandat. Är splittringen ett resultat av politikernas agerande eller beror politikernas agerande på det otydliga resultatet som de senaste valen resulterat i. Oavsett vad det beror på måste vi inse att om vi ska kunna värna demokratin och ha en chans att återupprätta kunskapens status, behöver vi stanna upp och reflektera över förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle. 

Debattsamhället som vi levde i tidigare byggde på premissen att det bästa argumentet alltid sjävklart segrar, men eftersom det finns många olika sätt att vinna en debatt på var det bara en tidsfråga innan det känslostyrda tjafsarsamhälle som vi lever i idag skulle växa fram. Förutsättningen för demokratin är att kunskapen respekteras och att medborgarna, politikerna och andra makthavare möts i samtal där man lyssnar mer på varandra än talar själv och där målet är att förstå varandras argument snarare än att nå konsensus till varje pris. Tjafsande är förkastligt och det leder till att problemen som bara kan lösas på demokratisk väg förvärras, vilket skapar efterfrågan på mer tjafs, starkare känslor och får som konsekvens att auktoritära ledare framstår som en lösning trots att det är precis tvärtom.

Dilemmat är att det både är lätt att se problemen och enkelt att inse vad som behövs, men svårt att göra något åt saken. Det som krävs, menar jag, är att vi stannar upp och tar ett kollektivt andetag först. Och sedan inleder ett sansat samtal om vilka regler som ska gälla, istället för att tjafsa om olika mer eller mindre genomtänkta lösningar. Först när vi är överens om vad som är problemet kan arbetet med att ta fram olika lösningar inledas. Alla måste bevaka att reglerna följs, annars kan inget parti eller någon koalition av partier leda vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt. 

Jag tror vi måste inse och acceptera det olyckliga i att så många väljer att betrakta alla aspekter av samhället antingen genom ett rött eller ett blått filter. Utan en bred överenskommelse rörande skolan och den högre utbildningen och i avsaknad av en sammanjämkad syn över parti- och blockgränserna om hur vi ska lösa migrations- och energiförsörjningsfrågorna samt pensionerna och trygghetssystemen kommer problemen att förvärras, och det är vårt eget fel, inte invandrarnas.

När tjafsandet aldrig verkar gå över är det lätt att få för sig att det är demokratin det är fel på och att en diktator är lösningen, men demokratin är allas ansvar och den kan aldrig bli bättre än medborgarnas kollektiva förståelse för dess bräcklighet och respekt för samhällets komplexitet. Totalitarismen är en farlig lockelse eftersom den lovar ordning och reda, men till priset av att att den personliga friheten och integriteten offras. 

Några tankar i väntan på det som kommer sedan

På ytan är allt som vanligt här på sommaren, men som arbetslös får jag inte vara ledig. I enlighet med den produktionslogik som NPM bygger på måste myndigheternas produktion av nyckeltal hållas igång även om hela Sverige går ner på sparlåga. Den som förlorat sitt arbete får alltså inte ladda batterierna utan tvingas fortsätta det tröstlösa sökandet efter jobb som en 61-åring som jag aldrig kommer att få, trots att jag är disputerad och arbetat i hela mitt liv.

På a-kassans hemsida står det att handläggarna finns där för oss arbetslösa, men det är bara ord för jag har väntat på svar på mina frågor rörande en eventuell varning i snart fem veckor. Den där varningen kan på sikt leda till att jag blir av med ersättningsdagar, men jag får ingen förklaring till vad jag eventuellt gjort fel. Och när jag anmäler dagarna då jag varit arbetslös hotar man med polisanmälan om jag inte följer deras regler. Allt det där stressar och tar på krafterna, vilket tar fokus från sökandet efter ett nytt jobb. Men förståelse för utsatta människors belägenhet anser vi oss idag inte ha råd med.

Vetskapen om att jag är ohygglig privilegierad är ingen tröst, och jag vill inte klaga, men skrivandet är min ventil, så jag hoppas på överseende från mina läsare. Att sätta ord på känslorna som triggas inom mig av den hopplösa situation jag kastats ut i hjälper mig igenom den mörka tunnel jag just nu vandrar genom. Det faktum att jag skymtar ljuset långt där framme och i september är jag äntligen fri att sätta mina planer i verket.

Den här veckan har jag trots allt tagit mig friheten att vara helt ledig. Ska jag orka med livegenskapen som Arbetsförmedlingen och a-kassan tvingar in mig i är det helt nödvändigt att få en paus från galenskapen. Att få ynnesten att vara med barnbarnen hjälper mig att hantera idiotin, men jag känner mig samtidigt inte riktigt närvarande och det gör mig ledsen. 

Jag hatar tillvaron som jag befinner mig i lika mycket som jag föraktar politiker som sprider lögnen att det är fett att vara arbetslös och de som påstår att det bara är att ta något av jobben som ligger ute. Det är en kunskapsignorant inställning, och att så många väljare tror att de själva aldrig kommer att drabbas och därför köper populismen oroar mig, för det betyder att politikerna kan driva igenom beslut som leder oss ut för ett sluttande plan. Människor som låter sig lockas av politiker som föraktar forskare, ignorerar kunskap och som väljer att inte se bortom sin egen plånbok är det största hotet. Och det allvarligaste problemet är att hotet bara kan undanröjas med hjälp av den kunskap som idag inte respekteras.

Hur hamnade vi här? Hur fick vi för oss att hållbara samhällen kan uppstå genom att trampa på de som är sjuka, handikappade eller arbetslösa? Pengarna samhället kan ”tjäna” på att tvinga svaga grupper in i livegenskap räcker inte på långa vägar åt politikernas löften om nya kärnkraftverk, satsningar på försvaret och för att sätta fler i fängelse under längre tid. Särskilt inte som skatten för de rika ska sänkas. Och privatiseringen av allt fler funktioner i samhället sänker inte kostnaderna, tvärtom. Pengarna som vanliga löntagare ”tjänar” på lägre skatt räcker inte på långa vägar till att kompensera för hushållens ökade kostnader. Alla utom miljardärerna och politikerna blir fattigare och de ökade klyftorna som politiken leder till sliter isär samhället, vilket leder till ökade kostnader.

Det så här som demokratier dör

Om vi kan lära oss förstå att det är vägen till ett hållbart samhälle som är målet, alltså ta till oss insikten att samhällsbyggande kännetecknas mer av blivande än varande, vore mycket vunnet. Jag menar att hållbar utveckling är en lika dynamisk process som lärande. Och eftersom det i båda fallen handlar om att förstå och hantera icke-linjär förändring där slumpen spelar en stor roll, blir alla tankar på målstyrning problematiska. Om vi som befolkning kan förmå oss att förstå att både samhällsbyggande och lärande är komplexa problem och utveckla förmågan att ta gemensamt ansvar för det som är kollektivt, skulle chansen öka betydligt att fler får det bättre. Vi människor verkar dock problematiskt nog ha en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där forskningen och erfarenheten säger oss att svaren oftast finns. Och därför tenderar vi att lyssna och lita mer på den som säger sig veta och är säker på sin sak, (särskilt om ens fördomar bekräftas) än på människor som har forskat om saken och kan visa att det inte är så enkelt som många tror. Den som påstår att något är komplext blir ofta avfärdad, oavsett hur mycket det ligger i påståendet.

En viktig orsak till att det blir så här är att vi människor har en fallenhet till tänkande i dikotomier. Vi förstår världen och verkligheten i termer av antingen eller. När tillvaron delas upp i vänner och fiender och alla anses vara antingen det ena eller det andra får vi ett polariserat samhälle där allt antas vara svart eller vitt och där alla därför tvingas välja sida i alla frågor. Och det är ett samhälle där vetenskapligt grundad kunskap om världen och verkligheten vi lever blir svår att utveckla. Lärande handlar nämligen inte om att samla in fakta, utan om att bygga upp förståelse för kunskapens dynamik. Lärande är liksom hållbara samhällen inte ett mål utan vägen fram. Och eftersom kunskap bara kan sägas vara kunskap om och så länge den står i relation till verkligheten, och på grund av att verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig, handlar kunnande och vetande, i alla fall om det rör samhällsbyggande och kultur, mer om en inställning till det man vill förstå, än om en uppsättning svar.

Årets valrörelse håller på att utvecklas till en paranoid kamp om vilken sida i politiken som sitter inne med det bästa svaret, vilket riskerar att leda till paranoia. Uppmärksammas inte dessa saker riskerar vi att ta död på demokratin och föröda den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på. Det är på allvar och borde oroa alla, för politiken i en demokrati handlar inte om vem som kan lova mest. 

Utan att peka ut någon speciell, vilket vore att göra precis det jag menar att man inte bör göra, är det ett faktum att många av dagens politiska ledare och inte minst deras lojala anhängare kategoriserar alla former av kritik av och motstånd mot deras åsikter och förslag som ett uttryck för extremism. Den inställningen utgör ett allvarligare hot mot demokratin än något av de hot som politikerna i de olika lägren pekar på.

Viljan kan flytta berg, och kulturellt relaterade övertygelser har lättare att tas upp och nå spridning mellan människor än vetenskapliga resultat, särskilt om forskningen handlar om ett så pass komplext problem som kultur. Det blir därför ett moment 22 för den forskning jag bedriver. Förutsättningen för att kunna utveckla lösningar på många av dagens problem – till exempel rörande kriminalitet, arbetslöshet och hållbarhet – är en väl utvecklad, kollektiv förståelse och ödmjukhet inför just dessa saker. Den typen av påstående är inte lösningen, men det är så som vägen till upplösning av problemen ser ut. 

Förmågan att tänka kritiskt och vara kreativ är i alla lägen viktigare än att vara säker. Om undervisningen i skolan reduceras till överföring av fakta – vilket för övrigt AI (som allt mer framstår som vår tids Messias, alltså ett slags ideal att se upp till och efterlikna) är bättre på än vi människor – blir det svårt att bygga det hållbara samhälle som alla medborgare såväl som politiker, från höger till vänster, vill ha. AI är inte ett utifrån kommande hot, utan en självklar anpassning till och naturlig följd av vårt sätt att tänka och agera. Vi och vårt sätt att organisera tillvaron var redan innan AI utvecklades i hög grad automatiserat, och jakten på effektivitet var lågt driven, vilket nu gör det svårt att värja sig från hotet mot allt det mänskliga som algoritmerna utgör. 

Det finns som sagt ingen enkel lösning på de problem vi står inför och kommer att tvingas lära oss hantera, men om det politiska spelet kännetecknas mer av samtal än debatt vore mycket vunnet. Debatten är nämligen målfokuserad och handlar om att vinna, till varje pris. Samtalet är mer processorienterat. 

Politik har nog alltid varit ett spel, men idag har det där accentuerats och drivits till sin spets. Kampen om väljarnas förtroende ska vinnas, till vilket pris som helst. Det har gått så långt att ärlighet och korrekthet inte belönas. Väljarna kräver allt mer spektakulära löften, och problematiskt nog agerar allt fler som lojala och okritiska anhängare till partierna. 

Det vi behöver förstå och respektera är att demokrati inte är det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Demokratin kan aldrig ge enskilda vad just de önskar sig, det måste alla förstå och respektera om vi ska kunna lära oss förvalta vårt land på ett klokt sätt i den osäkra och volatila värld vi lever i.