torsdag 23 januari 2020

Mina böcker, mitt universitet

Böcker av papper väger en del och tar plats, men det går ändå för de allra flesta läsande människor att hantera det bibliotek man bygger upp under livet. Och den eller de böcker man för tillfället läser kan man bära med sig utan allt för stora problem. Jag ser det lite som träning för armar och axlar. Som dyslektiker läser jag ganska långsamt, men jag har nästan alltid minst två böcker på gång; en skönlitterär och en vetenskapsrelaterad. Och jag tycker inte om att låna, jag vill äga böckerna jag läser, det vill säga ha dem kvar i bokhyllan där hemma. Några få böcker har jag gjort mig av med, men de allra flesta står i någon av de många bokhyllorna som jag allt mer kommit att se som mitt universitet. Om bildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig är böckerna i bokhyllan en påminnelse om vad man läst och en möjlighet att återknyta bekantskapen med orden och insikterna som böckerna är fyllda med. Jag sparar inte böckerna för att läsa dem längre fram; den tanken faller på sin egen orimlighet eftersom böckerna blir fler och fler med åren samtidigt som tiden att läsa krymper.

Kärleken till böckerna har jag haft så länge jag minns och den har vuxit med åren. När jag var liten minns jag hur jag satt och tittade på bokryggarna i mamma och pappas bokhyllor och fantiserade om vad som dolde sig mellan pärmarna. Det var något gåtfullt med böckerna som fysiska objekt, kanske just eftersom jag är dyslektiker. Jag är obekant med begreppet slukarålder. Mitt läsande är och har alltid varit lågaffektivt. Bara några ytterst få böcker har jag sträckläst och jag minns den allra första som det var igår: Bröderna Lejonhjärta som jag tror att jag fick i julklapp någon gång i början av 1970-talet. Den kom ut 1973 men jag är osäker på om jag läste den redan då, det kan ha varit året efter. Vi var hos mormor i Malmö och för första gången i livet var jag helt uppslukad av en bok. Fast mest har läsandet varit en kamp. Fortfarande idag är det något jag måste bestämma mig för att göra. Ofta känns det enklare att skriva. För mig fungerar det så och jag tror det är en bidragande orsak till att jag känner som jag gör inför böckerna som fysiska objekt; de är fortfarande gåtfulla för bidrar till att förtrolla mitt liv.

Tillvaron och lärande går inte att effektivisera. Kunskap och liv är inte produktion av något utan en serie upplevelser och minnen. Det tar tid att läsa eftertänksamt och skriva meningsfulla texter, så strävan efter effektivitet på dessa områden är förödande för den intellektuella utvecklingen. Böckerna bjuder dock motstånd mot effektiviseringssträvan på ett helt annat sätt än texter som sprids via nätet. Därför förmedlar böckerna inte bara bildning, de är en integrerad del av bildningen som sådan. Mediet är lika viktigt som budskapet, och det är en intellektuell egenskap som förändras lika långsamt som biologin. Genetiskt är du och jag identiska med människorna som uppfann skriftspråket och boken, och böckerna är en integrerad del av mänskligheten och dess kultur. Det sägs att internet kommer att revolutionera vårt tänkande, men eftersom vi är biologiska varelser är jag inte säker på att den teknologiska revolutionen kommer innebära något positivt. Vi ser heller ingen bildningsexplosion och lärandet går inte fortare idag än för 100 år sedan. Den mänskliga faktorn är och förblir ett slags kunskapsutvecklingens konstant. Oavsett hur mycket fiber som grävs ner i marken och hur många 5G-master som byggs är och förblir kunskap en biologisk egenskap.

Vi svämmar över av information och nätet gör det möjligt att sprida alternativa fakta på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Internet har alltså revolutionerat våra liv, men är det verkligen till det bättre? Digitaliseringen säljs in som en fantastisk möjlighet, men löftena ligger hela tiden ett steg före. Snart, snart, snart kommer vi att kunna ... Så har man sagt sedan 1990-talet. Visst förundras även jag av utvecklingen, men när jag som idag har tid att stanna upp och verkligen reflektera gör den mig mest beklämd. Tron på digitalisering är naiv och motiveras med ekonomiska argument, för att effektivisera; men människor är analoga och intellektet biologiskt. Så länge som tekniken utvecklas med annat för ögonen än människan och det mänskliga kommer kunskapen och den intellektuella utvecklingen att bli lidande, eftersom människor genom att tvingas interagera med teknik hela tiden påminns om sin egen otillräcklighet i jämförelse med tekniken och dess löften om mer, snabbare och på kortare tid.

Böcker är skapade av människor och för människor. Och när de väl skrivits och tyckts vittrar de långsamt sönder i takt med att kulturen förändras. Böckerna bjuder motstånd mot människans vilja till makt och saktar ner förändringsprocessen så att biologin och intellektet hinner med. Jämför det med den allt snabbare produktionen av all världen data som lagras i servrar i evighet och som kräver mer och mer utrymme och mer och mer energi för varje dag som går. Redan idag producerar internet (om jag förstått saken rätt) lika mycket eller kanske mer koldioxid som flyget, och ju snabbare nätet blir och ju fler som får tillgång till det, desto mer data produceras och desto mer energi krävs. Människorna har dock inte förändrats.

Böcker består av människors tankar som fångats i flykten och gjorts beständiga medan data idag i allt högre grad produceras av datorer och för datorer. Man kan lära sig saker på många olika sätt men kunskap som förmedlas via böcker av papper är annorlunda än insikter som nås via nätet. Lätt fånget, lätt förgånget. Kunskap, bildning och vishet är resultatet av människors intellektuella arbete. Information och fakta produceras och analyseras av datorer. Bildning är en akademisk kvalitet och språket är till skillnad från datakod poetiskt och talar till samt väcker och förmedlar känslor. Att skriva, läsa, äga och samtala om böcker gör oss människor mer mänskliga. Utbytet av tankar och interaktionen på nätet har potential att knyta samman, men i praktiken leder det till fördumning, radikalisering och hat eftersom sociala nätverk lever på känslor, ju starkare desto bättre.

Även om böckerna samlar damm och tar plats kommer jag att behålla dem. Deras närvaro i mitt liv skänker lugn och tillfredställelse. Både böckerna jag har läst, de jag ska läsa och de som aldrig blir lästa betyder lika mycket. Värdet ligger lika mycket i deras innehåll som i mängden, mångfalden och i dess fysiska uppenbarelse. Jag är en del av mina böcker och böckerna en del av mig. Mina datorer och internet är verktyg som jag visserligen uppskattar, men som är till lika mycket besvär som glädje i livet och tillvaron.

onsdag 22 januari 2020

Akademisk kvalitet går inte att säkra

Mångfald är nyckeln till hållbarhet på livets och tillvarons alla områden. Anledningen till det är att framtiden är öppen. Ingen vet hur det kommer att bli och följaktligen vet ingen heller vilka kompetenser och kunskaper som kan komma att visa sig viktiga och användbara. Mångfald är en garanti för långsiktig hållbarhet, inte minst i den akademiska världen. Monokulturer må vara framgångsrika på kort sikt, men den enda vägen leder alltid förr eller senare fel, just eftersom framtiden är öppen. Det spelar ingen roll hur mycket fakta om historien och samtiden man har: ingen VET vad som kommer att hända, särskilt inte på några års sikt och därför måste ett brett spektrum av kunskaper och kompetenser hållas levande. Det är ingen kostnad utan en investering. Försöken att strömlinjeforma den akademiska världen och styra högre utbildning och forskning efter ekonomiska principer är universitetsvärldens motsvarighet till skövlingen regnskogen för att producera palmolja.

Akademisk är ett ord som beskriver en unik och ömtålig kvalitet. Eftersom jag nyligen läst den fantastiska boken Ålevangeliet kommer den upp i huvudet när jag försöker beskriva vad jag far efter. Akademisk kvalitet är lika ömtålig som ålen, och båda håller på att försvinna för att de inte behandlas med respekt för sina respektive unika förutsättningar. Där och när förhållandena och betingelserna inte är de rätta försvinner både den gåtfulla ålen och det akademiska klimatet. Det spelar ingen roll hur utvecklade kvalitetskontrollsystem man skapar eftersom det som går att fånga är något annat än det man vill och behöver fånga. Akademisk kvalitet är nämligen själva antitesen till kontroll.

Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning. Tyvärr är akademiker inte mer än människor och allt fler forskare och högskolelärare underkastar sig olyckligt nog kontroll och välkomnar styrning av en lång rad olika anledningar. Problemet är att man kan kontrollera människor, men aldrig framtiden, kunskapen eller några som helst AKADEMISKA kvaliteter. Människor och processer kan målstyras och det går att bygga system för säkring av kvalitet, men allt det som gör akademin akademisk kräver respekt, ödmjukhet och kan bara nås genom personligt engagemang, ödmjukhet inför svårigheten och nyfikenhet, vilket kräver tillit och avsaknad av krav på prestation av nyckeltal.

Valfriheten och de privata ägarnas möjlighet att plocka ut vinst ur skolan leder till att gapet mellan betygen och kunskaperna ökar och på högskolan går det inflation i titlar. Det är en oundviklig konsekvens av skolans marknadsanpassning och universitetens avakademisering. Universitetet håller på att utvecklas till en plats där ödmjukhet uppfattas som ett tecken på svaghet. Akademin håller på att bli en intellektuellt död plats där bara iskalla siffror från auktoriserade källor accepteras. Fråga Lund som en gång var ett mönsterexempel på ett akademiskt samtal där kunskapen, bildningen och ömsesidigt lärande stod i centrum har reducerats till lättsam underhållning, och det högre seminariet har förvandlats till en plats för ränksmideri och strategisk planering för framgång i kampen om medel och publiceringar. Kunskapen håller på att rationaliseras bort från samhället, liksom mellanmänskliga och ömsesidigt belysande möten med kunskapen i centrum. Och det är en konsekvens av försöken att styra och kontrollera den akademiska kvalitet som man bara kan förhålla sig ödmjuk inför och anpassa högskolan efter.

Jag vänder mig mot alla uttryck för och försök att kontrollera, styra och effektivisera lärande och forskning. Vägen till kunskap är en omväg. Lärare ska inte instruera utan undervisa, dela med sig av sina kunskaper och värna kunskapens värde. Först när samhället som helhet respekterar och värderar kunskapen högt och när tilliten till lärarna ökat kommer en kunskapsskola att kunna växa fram, och en sådan skola bygger på mångfald och där finns utrymme för olika sätt att se på kunskap och lärande. Att inte lita på dem som vigt sitt liv åt kunskapsutveckling, egna studier och år av mödosamt arbete är ett enormt slöseri med skattemedel och människors tid. Kvalitet i högre utbildning är enkelt, inte svårt. Men det kräver tid, tillit och verkliga möjligheter att värna kvaliteten. Så länge jag som lärare inte (utan att riskera att dra på mig klagomål) kan säga till den som sitter och snackar med sina kompisar på föreläsningen, eller hen som släntrar in mitt i föreläsningen eller klagar på att det är för mycket att läsa, den som pillar på sin mobil eller som sitter tyst och vägrar delta i seminariearbetet, kan ingen kunskapskvalitet uppnås. Att det inte ställs större krav på studenterna, eller att deras insatser aldrig utvärderas, att allt fokus riktas mot lärarnas arbete, visar var ansvaret för kvaliteten i kunskapen som ska bygga vårt land ligger. På lärarna, som förväntas fixa detta. Läraryrket blir därmed ett otacksamt arbete. Verklig kvalitet får vi först när vi börjar lita på lärarna, istället för att som idag misstro dem. Kunskap kan bara växa om den som verkligen visat sig värdig (det vill säga offrat sitt liv och all sin tid på kunskap och lärande) får ansvar för kvalitetsarbetet, och först när det är upp till studenterna att själva skaffa sig kunskapen genom eget ansvar, hårt arbete och extern kontroll av deras arbete.

Kunskapen utarmas och när förståelsen för kunskap sjunkit till en vis nivå blir det allt svårare för forskare att stå emot och försvara helt nödvändiga akademiska värden. Populismen knackar på dörren och fältet ligger fritt för alternativa fakta, det vill säga fakta som stödjer den politik som genererar flest väljare och mest mandat. Pengar och makt, makt och pengar. Kampen om kunskapen är riggad och forskningen kommer aldrig att kunna vinna gehör för sina kunskapskrav så länge kunskapen inte har ett egenvärde. Hade kunskapen ett egenvärde skulle landets högskolor och universitet inte styrts av professionella LEDARE och i enlighet med ledningsfilosofier hämtade från näringslivet. Då hade akademin styrts kollegialt, av forskare och med kunskapen och lärandet i centrum.

Det finns inga genvägar till vetande, därför går kunskapskvalitet aldrig att kontrollera, men genom att garantera lärare och studenter tid att verkligen jobba med kunskap och framförallt tillit till den komplexa processen kommer man långt. Lägg därtill ett omgivande samhälle som verkligen tror på och uppskattar kunskap för kunskapens egen skull så är det komplexa och svåra uppdraget att höja kunskapsnivån i landet inte längre ett omöjligt uppdrag, utan en inspirerande utmaning som landets bästa hjärnor och mest engagerade personer kommer att kämpa för att ta sig an. Ge oss lärare och forskare förutsättningar att bygga en akademisk akademi och jag kan lova att kvaliteten kommer som ett brev som skickades på den tid när vi fortfarande hade ett fungerande postväsende, innan posten konkurensutsattes för att nå "bättre" kvalitet i verksamheten ...

tisdag 21 januari 2020

Pedagogik och kulturkritik 9

På mitt skrivbord ligger det 57 tentor och fem uppsatser som ska bedömas och kommenteras, och betygen ska rapporteras in, samtidigt som nya kurser inleds. Jag har därför inte ro att tänka på annat än att bli färdig för dagen, så jag publicerar här den näst sista delen av min pedagogiktenta och återkommer inom kort med nya tankar.

Avslutande tankar om pedagogik

Det torde ha framgått ovan att när jag tänker på pedagogik så handlar det i väldigt hög grad om vikten av att förmedla en (så bra som det bara går) medvetenhet om hur världen ser ut, hur den fungerar och vilken roll individen kan tänkas ha i den, samt om vilka förutsättningar som finns för att skapa vetenskapliga uppfattningar/förklaringar av samma värld. Och det är en helt central premiss för mitt sätt att se på världen, min ontologiska förståelse, att kulturen och samhället skapas genom den praktiska vardagsverklighet som vi alla tillsammans lever i och med, här och nu, överallt, samtidigt. Viktigt är det också att lägga märke till att världen skapas inom ramen för, genom och av en kontinuerlig kommunikation mellan människor i samverkan och med hjälp av icke-mänskliga aktörer och teknologier, samt att den materialitet som omger oss påverkar processen. Med andra ord, samhället och kulturen är inte något passivt som bara finns, det är något som ständigt blir till, en abstrakt maskin som hela tiden skapas och omskapas processuellt genom att begär kanaliseras genom den. Det gäller även och i högsta grad högskolan. Därför är det så oerhört viktigt att fler ägnar sig åt att se på världen med en kritisk blick, som inte nödvändigtvis måste vara samma som den jag skissat på här. Detta är dock mitt förslag. Och lika viktigt är det att förstå att det är först när sådana insikter ”satts i verket” och används praktiskt ute i samhället av många aktörer, som tankarna får något värde. Kort sagt, det är först när vetenskapens resultat begagnas som det blir meningsfullt. Därför vill jag nu avsluta examensarbetet med att reflektera lite över hur jag framgent kommer att använda mig av kunskaperna jag fått/skaffat mig på kursen. Jag vill också diskutera min syn på pedagogikämnet, så som jag fått det presenterat för mig på kursen och relatera det till den ontologi jag just diskuterat.

Mitt övergripande intryck av de böcker som behandlats på kursen är att de utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som bildat underlag för analyserna. Den kunskapssyn som lyser genom texterna präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade gigantiska triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är alltså en kunskapssyn jag inte längre kan ställa upp på. Den kan till och med sägas vara farlig då den förlägger ansvaret för världen dels i några få experters händer (till vilka massan ska vända sig för att få råd och svar på sina frågor), dels till den enskilde individen (vilken får stå sitt kast om han eller hon, till exempel, hamnar i ett missbruk). Den positivistiska kunskapssynen är därmed som gjord för just den typ av maktutövning som diskuterats ovan. Den kan lätt invagga medborgarna i en falsk trygghet som är oerhört farlig. Och här vill jag därför rikta en konkret fråga till mina pedagogiklärare: Hur går det till när den pedagogiska kunskapen produceras? Det är en diskussion som jag saknat under kursen. Vi har väldigt mycket tagit sådan kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man alltså inte ta för givet, det är farligt att ta det för givet. Det har jag i alla fall försökt argumentera för i denna uppsats. En annan fråga som jag saknat på kursen, men som jag vet är en fråga som diskuterats inom ämnet pedagogik, är den ”dolda” läroplanen. Det är vad jag kan förstå en tanke som är rakt av kompatibel med Foucaults tankar om makt. Inom kulturvetenskapen brukar man till exempel hänvisa till Paul Willis (1991) studie Fostran till lönearbete, som handlar om just detta. Studien gjordes på 1970-talet och utfördes bland ett gäng unga killar med arbetarklassbakgrund och den visar hur deras sätt att agera i (den av medelklassvärderingar genomsyrade) skolan predestinerade dem till en framtid som arbetare i verkstadsindustrin. Inte minst för oss på programmet Människa, mångfald, arbetsliv är detta viktiga frågor som ständigt hålls aktuella av det faktum att majoriteten av våra studenter kommer från studieovana miljöer.

Mina frågor till ämnet pedagogik har alltså inte riktigt besvarats under kursens gång och det är mycket därför som jag även fortsättningsvis kommer att förhålla mig skeptisk till ämnet (vilket ni lärare absolut inte ska ta personligt, jag är skeptisk till väldigt mycket som skrivs och sägs inom akademin). Som tur är finns det undantag och dessa vill jag lyfta fram nu. Vad ser jag som den största behållningen under kursen?

Paul Ramsden (1998, 2003) är till exempel ett viktigt och positivt undantag. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter. Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet (i form av det ansvar jag starkt vill betona). Det gäller att så fort som möjligt förstå och lära sig hur man kryssar mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar och högskolans långsiktiga visioner och dessutom måste man anpassa sig till det omgivande samhällets behov och krav. Styrkan som jag ser det med Ramsden är att han har insett hur viktigt det är att man inte (varken som student eller som lärare), endast söker efter ett svar, svaret på vilken fråga det än må vara, utan att man istället ständigt strävar efter att utmanar alla förgivettaganden. Ett sådant förhållningssätt sätter det ansvar jag betonar i fokus, både för lärare och för studenter, för utan ansvar blir ett sådant förhållningssätt farligt. Ramsden uppmärksammar även det faktum att högskolan arbetar efter en resultatstyrd dagordning. Och det är viktigt tycker jag, att aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas ständigt av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenter får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av de ekonomiska kraven är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag, inte minst inom ämnet pedagogik eftersom det i högsta grad påverkar lärarnas pedagogiska handlingsmöjligheter.

Ramsden menar vidare att den akademiska verksamheten utförs på och relaterar till flera olika nivåer, och det ser jag som något oerhört viktigt att ha med sig i sin vardagliga verksamhet. Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar lärarjobbet och i förlängningen naturligtvis studenterna. Det kan och bör uppmärksammas mycket mer, det visar Ramsden på ett bra sätt tycker jag.

Vi är alla en del av olika sammanhang, det är så oerhört lätt att glömma det. Därför uppskattar jag alla författare som väger in detta i sina texter. Det är också något jag strävar efter att uppnå i mitt arbete som lärare och som forskare. Såväl universiteten som lärarna och studenterna, samt lärandet är alltid situationsberoende, med andra ord utspelar sig i en kontext. Och den, det är det jag har försökt visa ovan, har en oerhört viktig betydelse för hur saker och ting blir till och utvecklas, vad man lär sig och hur man lär, samt inte minst vad man gör med kunskaperna. Ramsden betonar vidare det ständiga lärande som jag diskuterat ovan. En förutsättning för att kunna arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Samhället är statt i ständigt förändring, och det är särskilt viktigt att integrera tankar om det i den högre utbildningen. Ramsden menar slutligen, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar.

Ett annat positivt undantag som inte bekräftar min skepticism mot pedagogikämnet är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i. Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är oerhört viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen. När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds (se ovan) fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Och eftersom man just idag utanför mitt fönster håller på att klippa gräsmattan på gården, vilket ger upphov till oljud som stör mitt tänkande blir det än mer uppenbart för mig hur viktig omgivningen är för tänkandet. Inom mitt ämne etnologi har man länge reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag väljer dock att inte begränsa den diskussionen till att enbart gälla i vilken grad mina studenter är präglade av den kulturella kontext de lever i. Insikten leder mig även till funderingar kring vilka signaler jag omedvetet sänder ut och vilka förväntningar som dessa kan tänkas ge upphov till i olika undervisningssituationer. Jag utgår från att såväl min könstillhörighet som den bagarkarriär jag lämnade för ganska många år sedan nu påverkar både mig och i förlängningen synen på och uppfattningen om mig som lärare. Mina val av perspektiv i såväl forskningen som undervisningen och utformningen av båda arbetena styrs naturligtvis av specifika kulturella förväntningar och konventioner inom dels den vetenskapliga kontext och seminariekultur där utkasten till forskningen diskuteras, dels i lektionssalen genom att vi lär känna varandra. Utbildningen till etnolog har givit mig en speciell teoretiserande blick med vilken jag betraktar världen. Allt vetenskapligt tänkande genomsyras därför av teori, vilket innebär att en stor del av kunskapen inom vetenskaperna är av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till, den internaliseras på andra sätt. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan bland etnologer sägas vara en sådan ”tyst” kompetens. Och detta måste man försöka uppmärksamma och förhålla sig till på något sätt. Etnologi är dessutom en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras och därför finns anledning att reflektera över hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Frågan om hur mycket av analyserna som skapats framför datorn och hur mycket av tänkandet som styrts av språkliga konventioner är i det närmaste omöjlig att besvara, men det betyder inte att den är irrelevant. Jag utgår från att det finns en hel rad andra saker som i lika hög grad har påverkar mig som både forskare och som lärare. Att redogöra för alla är omöjligt och får betraktas som en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet. Detta blir emellertid ett dilemma först när och om det uppfattas som ett problem för studiens vetenskapliga värde (Nehls 2003).

Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskap är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en ny grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram det sociokulturella perspektivet. Man slipper då gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller därför att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö hjälpt mig förstå. Han tar slutligen upp skriftens roll, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Därför måste man ständigt jobba med att försöka medvetandegöra det faktum att språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att inte förföras av ett vackert språk. Man måste åtminstone försöka se förbi det (även om skrivande givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt. För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet.

Ytterligare ett exempel på positivt undantag vill jag nämna. Det är Fredrik Bondestams (2005) bok Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare. Just för mig som disputerat på en avhandling med ett uttalat genusperspektiv kändes det väl som den bjöd på ganska mycket skåpmat. Men jag finner den ändå bra och viktig och jag hittade där åtminstone några uppslag till praktiska övningar för att få studenterna att upptäcka genusaspekter i vardagen och i undervisningen. Sådär, då har det blivit dags att runda av. Det vill jag göra genom att presentera och diskutera mitt pedagogiska credo.

måndag 20 januari 2020

Vad är och hur fungerar ett forskningsråd?

Sedan 2015 har jag arbetat i ett forskningsråd som tyvärr kommer att avvecklas under detta år. Inte så att jag blir arbetslös, för det handlar bara om ett åtagande motsvarande 10 av en heltidstjänst som redan är fylld till brädden. Det är ändå trist, för arbetet har känns viktigt. Interkulturell dialog är det begrepp och det tema som vi arbetat med. Vi har arrangerat konferenser, seminarier och utbildning, skrivit en antologi och initierat mindre forskningsprojekt. Med tanke på hur lite tid och resurser vi fått till vårt förfogande är jag stolt över hur mycket vi åstadkommit under åren. Sex forskare, fem på tio procent och en på halvtid. Nu läggs det dock ner av lite oklara anledningar.

Rådets arbete utvärderades efter tre år, och resultatet av den där utvärderingen har delvis legat till grund för beslutet att dra in hälften av finansieringen och därför avvecklas det nu. Om utvärderingen verkligen handlade om vad vi faktiskt har arbetat med, om resultatet av vårt arbete utvärderats och det framkom brister i det arbetet, vore det logiskt att lägga ner rådet. Utvärderingen gjordes dock av ett företag i Stockholm som arbetar professionellt med utvärderingar, och redan under telefonintervjun (de kom inte ner till Göteborg) märkte jag vartåt det lutade. Företaget utgick strikt från en mall som hade väldigt lite med vårt uppdrag och våra ambitioner att göra och fokuserade på nyckeltal och det som "levererats". Och trots att rådets ledamöter påpekade att ett FORSKNINGSRÅD inte kan avkrävas mätbara resultat på samma sätt som andra typer av verksamheter blev slutsatsen att rådet inte fungerat (enligt den standardmall man utgått från när man gjorde utvärderingen). Lägg därtill lite internpolitik, kamp om resurser och prestige, och beslutet att lägga ner var ett faktum. Det är så här det fungerar och jag har inget att invända i sak; utom att vi aldrig riktigt fick chansen.

Ett FORSKNINGSråd består av en grupp forskare som agerar på olika sätt med aktuell kunskap och lång erfarenhet som utgångspunkt. Ett forskningsråd är en remissinstans, en intellektuell resurs som man kan vända sig till och få råd av inför viktiga beslut som ska tas. Detta förstod inte politikerna och tjänstemännen, för det var inte så det fungerade. Eller också förstod man, och när utvärderingen kom fick man en anledning att lägga ner. Men ingår det verkligen i politikernas och anställda som arbetar på skattebetalarnas uppdrag att ta egna beslut som motiveras med utvalda eller beställda, skräddarsydda studier? Nu kostar inte rådet särskilt mycket, i sammanhanget handlar det om kaffepengar, men det är ändå slöseri med resurser att inte använda möjligheten att få ta del av forskares vetenskapligt grundade synpunkter. Vi fungerade trist nog som ett slags kuttersmycke, som en ursäkt eller något man kunde skryta om.

Nu när rådet läggs ner går regionens skattebetalare miste om rådet och dess samlade kompetens. Vi forskare finns så klart kvar, men vill man dra nytta av våra kompetenser får man betala för det, till en helt annat taxa än kostnaden för rådet. Hälften av kostnaden har ju vi forskare betalat ur "egen" ficka, i och med att vi lagt fem procent av vår kompetensutvecklingstid på arbetet. Det gör mig ledsen att se hur ansvariga politiker suboptimerar verksamheten, som de fått skattebetalarnas ansvar att hantera på ett för samhället som helhet bästa sätt, genom att "spara" på en verksamhet som man bara finansierar till hälften, och som dessutom består av forskare som drar in miljoner i forskningsmedel, som regionen nu avtackar sig tillgången till.

Erfarenheterna jag skriver om är mina och utgör inget bevis, men detta är inte den enda upplevelsen inifrån av New Public Management som jag har, så helt anekdotiskt är det inte. Och jag är inte ensam. Många har liknande upplevelser, och det kommer nästan dagligen rapporter om hur man säger upp personal inom vården för att sänka de löpande kostnaderna och få budgeten i balans, på pappret; för att sedan hyra in läkare och sjuksköterskor till en mycket högre kostnad för att verksamheten ska fungera någorlunda (och då ligger människor som inte är dödssjuka ändå i korridorerna på akuten i upp till 15 timmar). Jag kan se mig själv i spegeln och skattebetalarna i ögonen, och är stolt över arbetet jag utfört inom ramen för den del av tjänsten som utförts i rådet. Och vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer utan att det kostat ett öre mer, om vi verkligen fått arbeta som ett forskningsråd; det vill säga utan krav på att producera mätbara resultat. Nu fick vi lägga en stor del av  tiden åt att arbeta med planer och skriva protokoll som ändå inte godkändes. Till vilken nytta?

söndag 19 januari 2020

Dagens bild: Oljans många olika ansikten

Kortsiktighet och ensidigt fokus på det som är bra kännetecknar mänskligheten. Kunskap, kritiskt tänkande, försiktighet och ödmjukhet inför framtidens fundamentala öppenhet är vackra ord, men i praktiken är det svårt att föra fram kritiska synpunkter, oavsett hur väl underbyggda dessa är, om och när pengarna rullar in och det går bra. 

När man upptäckte oljans fantastiska egenskaper och började bygga det moderna samhället, som är beroende av "billig" energi var det som mänskligheten förblindades av framgångarna och det kollektiva lyckorus som de ekonomiska framgångarna ledde till; åtminstone för oss som bor i den rika delen av världen. Plötsligt kunde alla flyga över hela världen och köpa varor och tjänster över större avstånd än någonsin tidigare. Det faktum att det går att fånga torsk och räkor utanför Grönlands kust och sedan flyga fångsten till Asien där räkorna skalas och torsken rensas för att sedan flygas tillbaka till Europa för att säljas där visar hur oljan gör det möjligt att exploatera världens ekonomiska klyftor. Betraktat utifrån ett västerländsktperspektiv  är oljan ett kinderägg fyllt av möjligheter. Betraktad ifrån alla andra perspektiv är oljan en katastrof. 
Bild: Ajan
När jag växte upp oroade man sig för att oljan skulle ta slut, men idag blir det allt mer uppenbart att vi redan plockat upp mer olja, kol och gas än vad jordens klimat kan hantera. Under hela 1900-talet förbrukades vinsterna och kostnaderna sköts på framtiden. Och här står vi nu i en värld som oåterkalleligt förändrats. Trots att forskarsamhället är eniga om hur ohållbart det är att fortsätta på den inslagna vägen skyller klimatförnekarna och olje- och kolförepråkarna som förblindats av möjligheten att göra kortsiktiga ekonomiska vinster på Greta Thunberg. Och samtidigt som isarna både på land och i havet smälter, Australien brinner och stormarnas intensitet ökar diskuterar vi om flygskam är bra eller dåligt.

Olja spelar en ENORMT mycket större roll för det moderna samhället än någon av oss kan greppa. Utan olja stannar samhället, eller antar en väsensskild form och ett helt annat uttryck. Livet går inte under, men samhället. Därför är varje resa galenskap, ett slags utdragen, lågintensiv och kollektiv galenskap. Och förnekarna är ännu galnare, för de försvarar ett slags dubbelförnekelse, både förnekelse av fakta och en förnekelse av förnekelsen. 

Stora energislukande företag lobbar för sänkta priser på energi, och utövar sin makt på politikerna för att få sin vilja igenom. "Annars flyttar vi. Det finns länder som erbjuder lägre priser (löner, skatter och så vidare. Hållbarhet är inte bara en fråga om olja)." Här är alla förlorare, eller offer. Hela samhället lider svårt av beroendet av oljan, och beroendet påverkar tänkandet på ett obehagligt sätt. Vi fungerar alla likt heroinisten som ställer sin kropp till heroinets förfogande och låter sig förslavas, som gör ALLT för att få tag i nästa fix. Företag är aktörer skapade av människor som självklart agerar utifrån sina och marknadens förutsättningar. Oljan är en entitet som tar sig många olika skepnader: marknaden, pengar och önskan att resa långt, snabbt och billigt (trots att man inser hur orimligt det är) bara för att det går.

Vart ska företagen som idag använder sin makt för att spela ut jordens försvagade ledare (som av folket, i demokratisk ordning, tvingats sänka skatterna och omfördela makten i samhället) mot varandra ta vägen? Och vad ska kunderna, folket som tvingat fram skattesänkningar för att få mer makt, vilket är en makt som sprids uppåt i systemet till företagen som använder den för att bevaka sina vinster. Inte bara staten och kapitalet sitter i samma båt, det gör vi alla och det vi gör det gör vi mot varandra. Och medan vi tjafsar om vad som är vad sinar oljan som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna tala om det vi talar om, eller det vi debatterar, för något samtal är det ju inte tal om. Vi har allt att förlora på att fortsätta på den inslagna vägen, för det är en återvändsgränd, och inget att förlora på att verka för hållbarhet. Ändå väljer vi att se på världen utifrån vårt kortsiktiga perspektiv. Egoismen känner inga gränser och den kommer förr eller senare att vändas mot oss själva. Det är enkelt att inse, för jag behöver dig för att kunna existera som ett jag. Och utan kunder finns inga företag. Samhället och livet är relationer. Mänskligheten är inte du och jag, utan alla vi TILLSAMMANS och det som händer mellan oss.

Sanningen är att människan inte har kontrollen, det är oljan och pengarna som styr. I drömmarnas värld är allt möjligt, men i verkligheten är bara det möjligt som inte strider mot kultur- och naturlagarna. Ingen olja nyproduceras, så oljan kommer förr eller senare att ta slut. Det är den enda sanningen som betyder något och som vi har att förhålla oss till. Det spelar ingen roll vad Donald Trump eller någon annan ledare säger, väljer vi att lyssna till deras ord väljer vi förnekelsens väg och gräver vår egen grav.

Vi är ALLA medskyldiga. Det är det första vi måste inse. Det andra vi måste acceptera och ta in är att det är på allvar. Det tredje vi måste förstå är att även om hållbarhet är en snudd på omöjlig utmaning måste vi anta den och försöka. Det finns inga som helst alternativ. Ingen kan skylla ifrån sig. Alla kan försöka. Det spelar ingen roll vems felet är för nu är det begånget och nu handlar det om vad vi kan göra, tillsammans.

lördag 18 januari 2020

Möten och seminarier

Det sitts i en herrans massa möten i akademin idag, men inte i så många seminarier. När jag inledde min akademiska karriär var förhållandena omvända. Då möttes kollegiet minst en gång i veckan och granskade texter och diskuterade teorier och forskningsprojekt. Ingen skrev protokoll, alla engagerade sig i ämnet för dagen och lärde och utvecklades tillsammans. Till seminariet kom man för kunskapen och den intellektuella stimulansens skull, får att både få och ge något.

Idag blir mötena fler och fler, och skillnaden mellan seminarierna som fostrad mig till forskare är plågsamt tydlig. På väldigt många av mötena jag tvingas vara med på betas det av punkter, fördelas uppgifter, följs upp och skrivs protokoll. Det produceras faktorer som går att jämföra över tid och utvärdera. Visst fanns det seminarier som kunde dominerades av någon eller några enskilda och alla var så klart inte lika engagerade varje gång; det vore en skönmålning att säga det. Men dagens möten är nästan aldrig stimulerade och upplevs bara i undantagsfall som meningsfulla. Möten är informations- och faktaorienterade, medan seminarierna är kunskaps- och bildningsorienterade.

Mötesprotokoll är bedrägliga på det sättet att de ger sken av något av substans producerats, men i själva verket är det bara ord på ett papper som inte säger något (säkert) om kvaliteten på det arbete som faktiskt utförts. Möten är del av den kontrollapparat som allt tydligare reglerar akademin och bidrar till förpappringen av verksamheten. I protokollen är progressionen tydlig och värdegrunden lyser igenom. Det är en perfekt bild av hur det borde vara, vilket också anges som motiv för mötenas existensberättigande, trots att det uppenbart är ett cirkelresonemang.

En fungerande seminariekultur leder till utveckling och trivsel på arbetsplatsen, men dagens möteskultur riskerar att ta död på glädjen i arbetet. Det är generellt sett ett meningslöst slöseri med tid som skulle kunna avskaffas utan att kvaliteten i arbetet som utförs på högskolan påverkas negativt. Möten där det tas beslut är naturligtvis nödvändiga, för demokratin och transparensens skull, men den dagliga verksamheten blir bättre för alla om den bygger på frihet under ansvar och tillit till medarbetarnas strävan efter att göra ett bra jobb. Eventuella problem kommer att visa sig och kan enkelt åtgärdas eftersom en tillitsbaserad styrning bygger på samma kunskaps- och människosyn som den akademiska verksamheten.

fredag 17 januari 2020

Kunskap är mer värt än pengar

Igår skickade jag iväg manuset till nästa lärobok som jag arbetat med sedan strax innan jul. Ett manus på 161 sidor som jag bedömer är ungefär halvfärdigt. Jag började jobba på det i samband med sista korrekturläsningsvändan av den lärobok som kommer ut om två veckor, Hur blir högre studier högre? Det var dels ett sätt att hantera otåligheten, dels ett sätt att ta vara på det flow jag befann mig i under hösten och arbetet med en bok jag visste skulle bli utgiven. Manuset jag skickade till redaktören igår vet jag inte vad som händer med; förlaget är intresserade, mer vet jag inte. Nu har jag dock en tanke jag tror på och ett underlag att arbeta vidare med, senare i vår. På något sätt kommer boken att ges ut. Jag hoppas på att förlaget vill ge ut den, för jag ser den som del två av den första boken. Men det står och faller inte med dem, det finns andra förlag, eller så ger jag ut den på nätet. Den vetskapen gör arbetet mer meningsfullt och ger nerv åt skrivandet. Att bli läst är ett inspirerande ansvar och få saker gör mig så tacksam och glad som att få vara med och hjälpa människor lära och utveckla kunskap.

Nu är jag på väg till jobbet. Jag ska spela in filmer till en uppsatskurs på nätet som jag ansvarar för, och ett möte. Sedan är det välbehövlig helg och vila. Och på måndag börjar jag läsa mitt kulturboksmanus igen. Tanken var att jag skulle göra det under julledigheten, men jag insåg att det hade blivit för splittrat, jag fokuserade på läroboken. Jag drabbades även av stundens allvar. Efter snart tio år är det nu sista vändan med manuset som på minst sagt snirkliga vägar kommit att anta den for det har. Texten har vuxit fram parallellt med bloggandet, och en lång rad utkast till tankar har publicerats här först. Tre förarbeten har publicerats på nätet. Först slog jag mig till ro med det, men när jag publicerade den sista boken kände jag att jag inte var färdig med tankarna, inte riktigt än. Nu är jag dock redo att gå vidare, men först ska jag korrekturläsa manuset till boken som fått den preliminära titeln: Omvägar till kunskap om kultur. Försök till formulering av en mellanrummets filosofi. Får jag den inte antaget på ett förlag blir jag besviken, men det hindrar mig inte att gå vidare. Jag skriver framförallt för att lära och utvecklas. Att bli läst är en bonus, och att få möjlighet att ge ut böcker en ynnest; men mitt skrivande står och faller inte med bokförlagens inställning till det jag skriver. Jag vet att jag har något viktigt att förmedla och jag har upparbetat egna kanaler för att nå ut.

Tanken med denna post är att reflektera över mitt arbete och dess olika delar och vilka krav som ställs på mig som akademiker. Med undantag för helgernas röda dagar jag jag arbetat med undervisning, handledning, examinering och planering av vårterminens kurser. Idag kommer ett gäng tentor och uppsatser som ska bedömas. Hade jag velat hade det räckt att fokusera på det jag måste, men då vore mitt arbete mindre akademiskt och inte särskilt intellektuellt stimulerande. För att jag ska kunna ha någon nytta av den utbildning jag fått möjlighet att skaffa mig, landets högsta och dyraste utbildning, måste jag skapa egna uppgifter. Skriva böcker, till exempel. Jag gör det med glädje och klagar inte. Det finns absolut ett värde i att leva under press. Kan man bara hantera situationen och är lyhörd inför kroppens signaler blir det mer gjort än i avsaknad av krav. Många lever dock på gränsen och jag har lärt mig den hårda vägen att det är svårt att veta var den där gränsen går, och att man aldrig kan kontrollera vad som händer i det privatliv som man som akademiker med ambitioner delvis måste offra för kunskapens skull.

Det jag sörjer och ser som ett problem är att det jag gör vid sidan av, det arbete som utförs med kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig under min akademiska utbildning inte räknas. Jag röner väldigt liten uppskattning för mitt skrivande från arbetsgivaren. I princip det enda som räknas är ANTALET artiklar som publiceras i internationella vetenskapliga journaler, och hur mycket pengar man drar in, så klart. Jag skulle med andra ord kunna göra minsta möjliga på jobbet utan att någon skulle reagera eller bry sig. Det är jag dock oförmögen till. Jag jobbar inte i första hand för lönen; det är kunskapen och möjligheten att lära och utvecklas som driver mig och har drivit mig sedan det tidiga 1990-talet. Min inställning och mina ambitioner är samma nu liksom då, men akademin och den högre utbildningen har förändrats, radikalt. Kultur är mitt forskningsområde och kultur är förändring, så jag vet vad jag talar om. Det var inte bättre förr, det är inte vad jag säger. Förändring är oundviklig, men det betyder inte att förändringen lever sitt eget liv. Det spelar roll vad som värdesätts och vilka beslut som tas och handlingar som utförs. Vi får inte det samhälle och den akademi vi önskar, vi får vad vi förtjänar. Om kunskapen inte anses ha ett egenvärde i praktiken kan och kommer den högre utbildningen aldrig att bli högre, och därmed blir samhällets kostnader för skola och utbildning ett cyniskt slöseri med pengar. Det gör ont att tvingas se på och vara del av den avakademisering som implementeringen av New Public Management innebär. Än så länge orkar jag kämpa för kunskapen, men det finns så klart en gräns. Lärande och kunskapsutveckling är inga soloprojekt, det krävs en kritisk massa för att det ska hända något.

Om det inte vore för det faktum att livet på jorden, mänskligheten och samhället var i desperat behov av kunskap och förståelse vore problemen jag pekar på inga problem, men det är inte bara jag som klagar över min situation; jag använder min egen vardag för att peka på generella och allvarliga problem som bara kan lösas med mer och bättre kunskap, vilket endast kan utvecklas i en värd och ett samhälle som värderar kunskap högre än pengar.