fredag 10 juli 2020

Klassresenärens resa mellan olika världar

Att jag skulle börja studera på högskolan var allt annat än självklart. Det var inte ens något jag drömde om. Önskan växte fram sakta under tiden på KomVux, men jag var skräckslagen ända fram till uppropet och hölls länge tillbaka av en förlamande respekt för akademin. Ingen i min familj har läst på universitetet. De enda i släkten som hade studerat var två av pappas halvsyskon och en kusin till mamma. Jag var även den förste (och är fortfarande en av ytterst få) bland mina barndomskompisar som läst på högskolan. Känslan av utanförskap och upplevelsen av ensamhet under de första åren var stor. Egentligen levde jag med den ända tills jag blev antagen som doktorand i Umeå. 

Även om inget hölls hemligt levde jag ett slags dubbelliv. Mellan högskolevärlden och vardagen hemma var skotten vattentäta. Under mina sex år som student på Göteborgs universitet växlade jag mellan olika roller. På högskolan var jag student och hemma var jag pappa och bagare. Den ena världen visste i princip ingenting om den andra. Och jag hade ingen att tala om mina upplevelser med, ingen jag kände eller ens visste om hade gjort samma resa. Visst var det jobbigt, men på inget sätt plågsamt. 

Med tiden vande jag mig vid känslan och under doktorandåren, särskilt efter skilsmässan, klippte jag allt fler av banden med mitt gamla liv. 1997 skilde jag mig och 1998 jobbade jag min sista natt i bageriet och i samma veva blev jag ihop med en doktorandkollega som hade gjort en liknande resa som jag. Med möda flyttade jag in i identiteten som akademiker och medelklass, men känslan av ensamhet och utanförskap finns fortfarande kvar; den får jag troligen leva med tills jag dör. 

Det kanske låter som jag klagar, men jag är oerhört tacksam över allt jag fått vara med om genom åren, i båda världarna. Jag har lärt mig enormt mycket, inte bara av studierna och forskningen. Minst lika mycket har jag lärt mig av att röra mig mellan världarna. Från bageriperspektivet har jag kunnat studera akademin och vise versa. Utan att veta det fick jag ett moment av förfrämligande inympat i mig. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma, varken före eller efter att jag började studera. Jag har vant mig vid att leva ett liv i utanförskap; utan att på något sätt jämföra det med flyktingarnas situation! Mitt utanförskap är privilegierat och jag har kunnat använda det i kulturforskningen.

Jag vet allt om hur man passar in, men har svårt att känna mig hemma. Om jag ska sätta ord på känslan jag bär på är det sorgsenhet. Även om jag känner mig älskad och omtyckt finns en längtan efter tillhörighet djupt där inne, som jag allt mer inser att jag kommer att få leva med. Och det gör jag med tacksamhet. Faktum är att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan, för den gör det lättare att acceptera tillvaron som den är och hjälper mig uppskatta vardagens små glädjeämnen. Livet blir helt enkelt lättare att finna sig tillrätta med när man vet att man aldrig riktigt kan ta det som är bra för givet. Jag vet att mina föräldrar gjorde vad de kunde för att jag skulle slippa uppleva deras respektive uppväxter på banhem och med stöd från fattigvården, och det är jag tacksam för. Och jag är glad att mina barn verkar vara trygga och landade i sina liv. Deras mamma är kvar i världen jag lämnade och jag har visat dem vägen till och hjälpt dem förstå högskolan och inse möjligheterna med högre utbildning. Även där befinner jag mig alltså mellan. 

Intresset för mellanrummen bottnar säkert i erfarenheterna av att ha gjort en klassresa. Långt innan jag lärde mig ordet klassresa förstod jag skillnaden mellan den akademiska världen och bagerivärlden. Jag insåg också att det fanns en plats mellan som inte går att överbrygga eftersom det då vore meningslöst att tala om en resa. Mellan den värld jag kom ifrån och akademin finns ett tomrum. Där kan man inte uppehålla sig, men det är en högst verklig plats som bara den som gjort resan inser till fullo. Och det där mellanrummet är viktigt för att förstå samhället och dess dynamik. Jag har ingen aning om hur det är att befinna sig på flykt, men med utgångspunkt i mina egna upplevelser kan jag inte annat än känna med dem som tvingas ut i den där tomheten som tillvaron i transit innebär. Min resa företogs inom landets gränser och min status som medborgare och människa har aldrig ifrågasatts. Jag har dessutom alltid känt mig välkommen i världarna jag rört mig mellan. Vi lever alla i samma samhälle och förväntas finna oss tillrätta där på samma premisser, men det är alldeles uppenbart att förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika människor. Utan förståelse och respekt för det går det inte att bygga ett samhälle. Betraktade utifrån är vi alla mer eller mindre lika, men inom oss alla finns tankar, kunskaper och minnen av erfarenheterna som livet etsat in i kroppen och som aldrig går att frigöra sig från. 

Problemet är att kunskaper inte syns på utsidan. Den som kommer från ett sammanhang där bildningens värde är lågt, vilket i och för sig inte gäller i mitt fall, ser ut som den samme när hen återvänder, men ingen talar om för en att det inte finns någon väg tillbaka.

torsdag 9 juli 2020

Jag minns 4

Att minnas upplevelser från förr handlar inte om nostalgi utan om strävan efter att leva ett integrerat liv. Minnen och drömmar är vid sidan av aktivitet i vardagen tillvarons enda beståndsdelar, och livet handlar om att lära sig hantera dynamiken som uppstår mellan då och sedan, i det möjligheternas mellanrum som nuet utgör.

Jag minns en sommar när jag var barn och hälsade på mormor. Malmö var den första staden jag upptäckte på egen hand. Det var spännande att promenera ensam. En dag hittade jag ett serieantikvariat som jag inte kände till och det var som att upptäcka en guldfyndighet. Ett helt rum fyllt av för mig nya tidningar till ett överkomligt pris. Det är svårt att beskriva känslan, men jag minns den. Lukten av papper och damm och högarna med tidningar och album.

Jag minns hur jag och några kompisar satt hemma och fantiserade i flera dagar innan vi åkte till Antikvariatet i Alingsås om vad vi hoppades hitta och planerade vem som skulle titta på vad först. Där fick man byta två serietidningar mot en. Och väl hemma kände jag mig rik när jag hade en hel hög med olästa tidningar. 

Idag finns nästan inga serieantikvariat kvar, men går jag förbi ett har jag svårt att hålla mig från att gå in. Bara för att uppleva känslan. Jag köper inget, går bara runt och minns. 

Även vanliga antikvariat som säljer böcker har blivit färre. På Drottninggatan i Stockholm fanns det flera antikvariat, men idag finns väl bara ett enda kvar, uppe vid Strindbergshuset. Och i Göteborg var Östra Larmgatan och Haga fyllda av antikvariat. Högst uppe på Kungsgatan fanns ett och det nere vid stora hamnkanalen fanns ett som var känt för sina drivor med böcker. Idag finns i princip bara Antiquaria vid HDK kvar. 

Jag minns dem alla och besökte dem regelbundet. Innan internet var man tvungen att leta bland högarna och glädjen när jag hittade något jag letat efter var stor; dock inte riktigt lika som stor som glädjen över det där serieantikvariatet i Malmö. När jag studerade Etnologi och vi skulle läsa gamla avhandlingar på en kurs minns jag hur jag satt i telefon en hel eftermiddag och ringde till olika antikvariat i landet. Rätt som det var fick jag napp och efter någon vecka kunde jag hämta Hästslakt och rackarskam samt Österlen på posten (som är ett minne i sig).

Idag finns allt på nätet bara ett musklick bort. Det förtar känslan. Visst blir livet lite enklare, men det blir samtidigt väldigt mycket torftigare. Därför vårdar jag minnena.

onsdag 8 juli 2020

Verkligheten är inte en ekvation som går jämnt upp

Fakta och exakthet är abstraktioner, kulturellt upprätthållna föreställningar om hur det är. Men verkligheten är undflyende, föränderlig och i hög grad ett resultat av slump. Det spelar ingen roll hur säkra forskarna är eftersom det enda som går att vara säker på är den data som samlats in, och allt som sägs om den bygger på analyser och tolkningar. Att påpeka detta har inget med relativism att göra, även om forskare som säger sig försvara förnuftet hävdar det. Det är så här verkligheten faktiskt fungerar och först när vi lärt oss leva med osäkerheten som tillvarons paradoxer ger upphov till kan arbetet med att skapa ett hållbart samhälle inledas på allvar.

Förnuft är liksom sanning ord, dessutom ord som betyder lite olika saker för olika människor och i olika sammanhang. Kunskapen om världen är således alltid mer eller mindre indirekt och osäker. Jag menar att det är viktigt att göra sig medveten om dessa odiskutabla fakta. Annars blir kunskapen om världen och tillvaron lidande. Vi människor tror gärna att vi är skapelsens krona och jodens mest perfekta varelse. Faktum är dock att vi är imperfekta. Varför skulle vi annars drömma om en välvillig AI eller så enkelt lämna över ansvaret för allt fler uppgifter till robotar? Vi vet att evighetsmaskiner strider mot fysikens lagar men kan ändå inte sluta drömma om dem, för tänk om det gick ändå ... 

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Låt oss förundras istället och bejaka osäkerheten och öppenheten. Ta vara på det som är bra och finn ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu. Bara för att allt alltid kan bli bättre betyder inte att livet är dåligt. Och eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens.

Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin Anthem, i raden: Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.

tisdag 7 juli 2020

Jag minns 3

Minnena från åren i bagerivärlden vårdar jag. Särskilt lördagarna på Pettersons (bageriet som låg på Avenyn) minns jag med värme. När man väl kommit dit och hade bytt om var stämningen och tempot lugnare än på vardagarna. Arbetet var dessutom upplagt som ett beting, när ni är klara med beställningarna kunde vi gå hem. Det gillade jag. Då handlade det inte om att fylla ut tid. Det var mer som ett uppdrag och när det var utfört var man fri. 

Jag skötte ugnarna på lördagarna och det var en välkommen omväxling. Men först tog jag och min äldre kollega hand om jäsdegarna vid bageribordet, vi fixade barkis och gjorde frallor. När vi ställt in de vita bröden jäsrummet, och under tiden som vi väntade på att de frysta kaffebrödsdegarna skulle jäsa klart fikade vi. Vi satt i rummet med fönster åt Teatergatan och han berättade om ett Göteborg som inte fanns längre. Han visste allt om de gamla husen i Vasastan. Han berättade saker om min gamla bagerilärare som jag inte hade en aning om. Jag visste bara att han var son till en berömd göteborgskonditor som var känd för sina praliner som exporterades ända till Australien och USA. Han berättade också om hur sträng lärarens pappa hade varit på sin tid, hur viktigt det var med renligheten i det bageriet. När pappa konditormästaren, som ägde hela fastigheten och även bodde i huset, gick ner för att inspektera arbetsstyrkan skulle det vara så rent att han kunde återvända till lägenheten utan att behöva borsta av sig om skorna. Han berättade om en kollega som hade jobbat där och som ville ha ett wienerbröd till fikat, fast de inte fick äta någon av det som de bakade, hur han hade lagt det i konditormössan och smugglat med det till lunchrummet i källaren. Där trodde han att han var säker. Men just den dagen hade mästaren ett ärende dit ned och upptäckte tilltaget. Kollegan som aldrig svor annars försökte illustrera reaktionen som "tjuven" möttes av, men det gick inget vidare, det lät inte speciell farligt. Men så mycket förstod jag, att företaget drevs med en diktatorisk kadaverdisciplin som jag aldrig stötte på under mina år i bagerivärlden på 1980-talet. Min lärare hade svårt att leva upp till sin fars ambitioner, men vi i bageriklassen gillade honom. Han var den som initierade avslutningsresan till Danmark, som blev ett veritabelt fylleslag av vilket jag bara kan återkalla fragment av minnen. Vi cyklade till Lökken och hur det gick till utan några allvarligare skador är en gåta. När vi slutade tvåan bjöd läraren hem hela klassen till sin lägenhet i det stora vita huset i Vasastan innan vi gick till Liseberg. Längst upp bodde han i en fantastisk lägenhet. Alla i huset var släktingar till honom och pappan bodde i samma uppgång. 

"Men sonen ville väl inte ta över stället antar jag, och det kan man ju förstå, med en sådan sträng pappa", sa kollegan. "Därför las konditoriet ner på sextiotalet. Synd, för det var ett fint konditori", sa han innan det var dags att bryta upp. Jag gick till ugnen och kollegan hjälpte till i konditoriet. Tre ugnar fanns det som skulle hållas jämnt fyllda med bröd och andra bakverk. När kaffedegen; bullarna, kransarna och flätorna var färdigjästa drog jag ut vagnen och lade upp tre plåtar på bordet och sprejade degämnena med äggstrykning från den illaluktande tryckbehållaren under bordet. Sedan strödde jag pärlsocker och mandel på dem innan de lyftes tillbaka till vagnen. När detta var klart körde jag in vagnen i ugnen. 220 grader, i tio minuter för vagnen med bullar och samma temperatur fast i tjugo minuter för vagnen med kransar. Innan Wienerbröden kunde sändas in i ugnen skulle de fyllas med vaniljkräm, men de fick inte strykas för då hade en del av frasigheten gått förlorad. När kaffebrödet var färdiggräddat var barkisarna och frallorna klara i jäsrummet. Dessa fick heller ingen strykning, men väl ånga för att få en knaprig skorpa. 250 grader först och ånga i en minut, sedan sänktes temperaturen till 220 grader och sedan fick de stå i femton minuter innan spjället öppnades. Här vid ugnen var jag kung. Mitt rike sträckte sig från jäsrummet borta vid bageriet förbi de tre ugnarna och en liten bit in i packen där de varma vagnarna fick svalna. Det var cirka åtta meter brett, men bara två meter djupt och därför ganska trångt. Strykbordet låg vägg i vägg med disken. Här var det varmt och behagligt på vintern, och hett och svettigt på sommaren. Ugnsskötaren är en viktig kugge i bagerimaskineriet även om alla behövdes för att brödet skulle nå butiken i säljbart skick. Degarna måste vägas upp enligt de gamla recepten och köras enligt konstens alla regler, och de måste dessutom lämna bageribordet i ett väl avvägt tempo, så att det varken blir fullt eller tomt i jässkåpet. En väl utvecklad känsla för logistik är nödvändigt att ha om man ska klara sig. När degen nått ugnen gäller det att den som sköter den uppgiften har en känsla för när bröden har nått sin optimala jäsningsgrad och att han eller hon sedan har koll på ugnen så att brödet får en lagom nyans av brun skorpa. De får inte vara för ljusa och absolut inte för brända. Och den förmågan måste man ha i bakhuvudet, för kollegorna blir tokiga om alarmklockan ringer stup i ett. Samtidigt får man inte glömma bröden i ugnen, för då måste de vid bordet göra om allt arbete. 

Den utmaning som ugnsarbetet innebar gjorde jobbet intressant och den lilla omväxling som sysslan erbjöd var ytterligare en viktig orsak till att jag höll mig kvar så länge som jag gjorde. Hur mycket jag än ogillade jobbet så bjöd det ändå på tillräckligt många fina stunder, vid just precis de strategiska tillfällen då min tveksamhet var som störst, för att osäkerheten över ett eventuellt byte skulle anses mödan värd. Man vet vad man har, men inte vad man får. Trygghetens förbannelse som är så förrädiskt och djävulskt förförisk. Jag visste att priset jag fick betala för att uppnå känslan av välbehag med lördagarna var högt, allt för högt. 

När vi var klara med allt bröd och det mesta var färdigbakat satte vi oss och drack kaffe igen. Den sista koppen kaffe på lördagarna, som vi drack vid åtta eller niotiden beroende på hur mycket det var att göra, var väldigt speciell. Vi blev bjudna på smörgåsar som blivit över kvällen innan från caféet, med räkor, rostbiff eller köttbullar. Är man van vid lite behövs inte mycket för att man ska känna glädje. Jag är tacksam för de där minnena och för erfarenheterna jag gjorde i bageriet. 

måndag 6 juli 2020

Jakten på kostnader, uttag av vinst och anorektiska organisationer

När alla avdelningar och moment i alla organisationer förväntas bära sina egna kostnader och helst ska gå med vinst, och när vinsten dessutom skapas för att plockas ut ur verksamheten, blir organisationen anorektisk. Det står aldrig mellan att spara eller slösa. Det är bara en falsk motsättning som ställs upp för att försvara nuvarande sätt att tänka. Såväl organisationer som samhällen och människoliv kan förvaltas mer eller mindre klokt och hållbart, men aldrig genom att utgå från antingen eller, bara genom att utveckla förståelse för och förmåga att hantera både och. 

När jag kritiserar dagens syn på vinst och framförallt uttag av vinst handlar det INTE om att jag menar att alla företag ska förstatligas eller att vinstuttag ska förbjudas. Den enda vägen leder ALLTID fel och man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Långsiktiga investeringar, som idag allt oftare betraktas som kostnader både i näringslivet och i politiken, är nödvändiga. Och i en demokrati är skatt en investering som garanterar samhällets långsiktiga hållbarhet. Inte minst här under pandemin borde detta stå klart för alla. Om staten, med väljarnas goda minne, agerar som en girig företagsledare som gör allt för att hålla nere alla utgifter kommer allt fler medborgare att se på staten med misstänksamhet. USA är ett varnande exempel. Trump valdes till president dels för att han lovade att sänka skatterna (vilket gynnade de rika), dels för att många (de fattigaste) var besvikna på samhället och antingen inte brydde sig eller ville ge igen. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men tror tyvärr att han kommer att bli omvald, dels eftersom han gjorde vad han lovade, dels eftersom besvikelsen och uppgivenheten bland de som behöver staten mest har ökat under mandatperioden. Populismen är på frammarsch även i Sverige och trots att SD troligen inte blir landets största parti vid nästa val talar allt för att deras politik kommer att normaliseras allt mer. Och det är inte konstigt när samhället saknar resurser att ta tag i problemen som hopar sig. Att skylla på invandringen är en enkel och lockande tanke, det är ett sätt att både äta kakan och ha den kvar. Ett alternativ på den tanken är att hålla fast vid teorin om evig tillväxt, det vill säga att sänkta skatter leder till starkare statliga finanser, vilket ännu återstår att bevisa.

Under mina år i arbetslivet har det allt tydligare utvecklats till en hänsynslös jakt mot botten och tillvaron håller på att bli ett allas krig mot alla. Jakten på vinst finns överallt och gör alla till konkurrenter, vilket vänder människor mot varandra och pressar alla till gränsen för vad man rimligen kan förväntas klara av. De som faller ifrån får skylla sig själva. Detta sätt att tänka drabbar inte bara oss människor, även förutsättningarna för liv på jorden påverkas när regnskog helt oproblematiskt anses kunna bytas mot Coca-Cola. Det är illa nog att man tänker och agerar på detta sätt i tillverkningsindustrin och tjänstesektorn, men när tänkandet får fullt genomslag i utbildningssystemet och forskningen träffar, som man säger i Amerika, skiten fläkten. 

Samhällets självbild påverkas. Titta på USA där Trump går till val med slogan: Keep America Great. Vad är great med Amerika idag? En gång var det världens modernaste land; frihetens försvarare på jorden. Vad har USA idag att sätta emot Kina, som med sin kombination av kommunistisk diktatur och marknadsekonomi håller på att bli eller redan är världens mäktigaste land? Den som hävdar att Amerika är great är antingen ignorant eller lider av vanföreställningar. Yes we can, sa Obama. Han lovade ingenting och han sa redan i sitt första tal att det kanske inte skulle gå att återupprätta den amerikanska drömmen under en eller ens två mandatperioder. Förutsättningen för att lyckas är att medborgarna investerar i samhället och överlåter en del av sin makt och sina pengar till staten, som är förutsättningen för en fungerande infrastruktur samt skola och sjukvård för alla. Ett starkt försvar behövs nog, men tror man att det räcker att försvara landets gränser för att samhället ska blomstra är man mer än lovligt dum.  Självbilden är så pass förvriden idag att den som påpekar att människor mår dåligt av rådande förhållanden och vill förändra samhället genom att förespråka en mer humanistisk politik anklagas för godhetknarkande. Att skjuta budbäraren är dock ingen lösning, och väljer man att rösta på politiska partier som skyller problemen på invandrare eller vill göra det "lönsamt" att arbeta genom att försämra grundtryggheten i samhället, lever man i livsfarlig förnekelse. De enda partierna som kan sägas vara extrema i en demokrati vars ambition är att vara en välfärdsstat är partier som bortser från fundamentala kunskaper om ekonomi och människans natur samt förnekar forskarnas varningar rörande klimatet, och de blir tyvärr fler och fler, inte bara i USA utan även här hemma.

Att vi människor offrar oss själva för den heliga vinstens skull är den sak, men när sjukdomen sprider sig och drabbar även förutsättningarna för livet på jorden, finns snart inga vinster att göra och än mindre några pengar att plocka ut ur verksamheten. Corona urholkar statens finanser snabbt och det går ännu snabbare när allt fler företag går i konkurs och arbetslösheten skjuter i höjden. Mer av samma kommer inte att lösa några problem och drar vi inte lärdom av det som sker kommer nästa pandemi eller konsekvenserna av klimatförändringarna kanske att knäcka oss och vårt samhälle. Ingen vill ta emot fler flyktingar eller betala mer i skatt, men väljer man att se på världen och samhället på ett så pass begränsat sätt och tar man bara hänsyn till och bryr sig endast om sig själv, vill det till att man har pengar i överflöd, aldrig blir sjuk eller drabbas av något oförutsett.

söndag 5 juli 2020

Jag minns 2

Minnen kan väckas väldigt enkelt. Ett ord eller ett ljud räcker, för att inte tala om dofter som på tiondelen av en en sekund kan trigga en explosion av minnen. Smaker kan också förflytta en till en annan tid och plats. Fläder, till exempel, väcker massor av minnen till liv hos mig, vilka i sin tur väcker andra minnen. Jag förknippar Öland med fläder, till exempel. Jag minns hur vi cyklade runt och letade buskar vars blommor vi plockade. Mamma frös in flädersaft som vi skopade upp och la på glassen. Och när jag barndomens glassar kommer jag omedelbart att tänka på strössel och strutarna av rån i olika färger.

På andra sidan vägen från min mormors systrars hus i Ölands Skogsby, där vi bodde minst en vecka varje sommar, fanns en lanthandel. Jag minns hur jag gick till den där affären, längs raden av äppleträd på den stora tomten, med tio stora femöringar av koppar i handen. Fylld av förväntan.

Minnet av smaken av lakrits Riff har antagit närmast mytiska proportioner för mig. Det där lilla tuggummit, invirat i folie fanns i en mycket speciell mintsmak också, men är inte förknippat med samma rika mängd minnen. Jag minns hur tuggummit först löstes upp i smul i munnen och hur det sakta antog formen av ett tuggummi när man tuggat en stund.

Violtabletter har också en speciell plats bland barndomsminnena. Och solvarma smultron som plockades i vägrenen på landet. Eller omogna krusbär som jag sög på länge innan jag knäckte dem mellan tänderna och ansiktet skrynklades ihop av syrligheten.

Jag minns ljudet av svalorna i skymningen.

Det jag minns från barndommens somrar är små och till synes obetydliga saker. Stämningar, platser och människor. Visst var årets besök på Liseberg en höjdpunkt, men det var allt det andra som formade mig till den jag är.

lördag 4 juli 2020

Ju fler följare desto bättre, eller?

Den som är känd och har en plattform att tala från når ut med sitt budskap, men om plattformen byggs på och består av många följare på sociala nätverk finns en risk att man förslavas av plattformen och jakten på följare. Det beror naturligtvis på vad man skriver om och varför man skapat plattformen, men risken att radikaliseras är överhängande för alla och det krävs en stark integritet och väl utvecklad förmåga att fokusera. Anpassar man sig, om så det minsta, efter vad som når ut och röner uppmärksamhet är det ett varningstecken. Sneglar man på och blir orolig om antalet följare minskar eller om man får en kick när det stiger bör man se upp. Man kan mycket väl vara fången redan och bör kanske ta en paus för att fundera över varför man skapade en plattform från början och vem man vill vara på nätet.

Särskilt Instagram och Twitter har en tendens att radikalisera alla som jagar följare. Det är i alla fall svårt att utveckla intellektuella plattformar där. Exemplen är många på människor som startat ett konto för att sprida vettiga åsikter, men som över tid förvandlats till megafoner för allt mer extrema känslor. Nätverken fungerar så, deras drivkraft är känslor, och ju starkare känslor som väcks desto större spridning får budskapet. Är man inte vaksam är det lätt att det blir en ond cirkel.

Jag förstår lockelsen. Alla, avrundat, vill bli beundrade och framgångsrika. Och sociala nätverk erbjuder fantastiska möjligheter att bygga plattformar. Men vill man fortsätta vara sig själv kan och får ANTALET följare aldrig bli ett självändamål. Man kanske tror att man kan hantera det som händer på plattformen, men det går inte. Om ens konto drar till sig trafik noteras detta oundvikligen av nätverket och aktiviteten lockar till sig följare av olika slag, även fejkkonton som i sin tur lockar till sig fler fejkkonton och ju fler sådana konton som följer desto mer rörelseenergi utvecklas. Det spelar med andra ord en avgörande roll VEM som följer kontot.

Radikaliseringen av vissa konton är smärtsam att se eftersom allt utspelar sig inför öppen ridå. Flera kändisar har lockats av nätets möjligheter att nå ut, men gått vilse och drabbats personligen. Även om det är kontot som drar till sig följare och trafik är det en människa av kött och blod som ansvarar för det. Vissa har vittnat om självskadebeteende och menar sig ha fått betala ett högt pris för "framgången". Andra har försökt att behålla kontot men ta avstånd från åsikterna som spridits därifrån tidigare. Klokast är de som lämnar nätet och fokuserar på att knyta verkliga kontakter och värna publiken som faktiskt bryr sig om människan bakom.

Jag har känt av lockelsen och inser vilka krafter man har att göra med, men bestämde mig tidigt för att mitt bloggande och engagemang på sociala nätverk aldrig får bli ett självändamål. Det är för min egen skull jag skriver, och om någon annan får ut något av att läsa är jag oerhört tacksam. Jag vill ha kloka och omtänksamma medmänniskor i mitt flöde och som följare, vilket är svårare att locka eftersom särskilt Twitter är och fungerar som det gör. Just Twitter tar verkligen fram det sämsta hos oss människor, men det går att med hjälp av blockfunktionen skapa ett konstruktivt och intellektuellt stimulerande nätverk. Till priset av mindre trafik och färre följare går det att vara och verka på nätet utan att ens personlighet påverkas negativt, men det kräver att man är vaksam och håller på sin integritet.