Den underskattade relationen mellan tid och lärande

Jag skrev för ett tag sedan en bloggpost som fick titeln: Tidens tand som recensent, men jag känner mig inte riktigt färdig med ämnet. Tid är liksom kultur en öppen fråga utan givet svar, och den typen av frågor dras jag till. Därför blir det en post till på temat tid, om tidens betydelse för kvaliteten i kunskapsutvecklingen och lärandet. Alla känner till uttrycket: Tid är pengar. Det är managementspråk som används för att förföra. Tid kostar inget. Ett mer korrekt sätt att sätta ord på tanken är att tid är en faktor i jakten på profit. Fast då skulle det bli uppenbart att uttrycket används för att motivera nedskärningar och effektiviseringar. När den synen på tid accepteras och blir norm leder det till ökad stress, vilket är lärandets och kunskapsutvecklingens värsta fiende. 

Vår syn på och förhållande till tid är på många sätt paradoxalt. Trots att tid är det enda vi har är det den tillgång vi slösar med allra mest. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att tid är det allra mest värdefulla vi människor har. Förståelsen och respekten för dessa saker är tyvärr frustrerande dåligt utvecklad, vilket är djupt olyckligt för med en annan syn på och värdering av den tid som vi människor har till vårt förfogande skulle många av problemen vi brottas med kunna upplösas. Det är till exempel ingen slump att det svenska utbildningssystemet började försämras när skolan öppnades upp för aktieägare som gavs möjligheten att plocka ut vinst från verksamheten. 

Tiden som eleverna i det svenska skolsystem som beundrades i hela världen hade till sitt förfogande användes uteslutande till lärande, men när marknadskrafterna tog över kontrollen av skolan förvandlades tiden till något man tjänar pengar på. När skolan marknadiserades började man pressa elever genom systemet, ju fler och ju snabbare, desto bättre; för aktieägarna. Argumentet för att driva skolan som ett företag var att det blir mer effektivt då, och så är det kanske. Men eftersom skattebetalarnas kostnader inte sänks och kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till hur mycket tid som lärare och elever ägnar åt att utveckla kunskap, är effektivitet i utbildningssammanhang inte ett mått på kvalitet, tvärtom.

Det faktum att insikten om att tid är den absolut viktigaste faktorn för allt lärande ignoreras i debatten om skolan säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Så länge den allmänna uppfattningen är att kunskap och lärande fungerar på samma sätt som tillverkning av bilar längs löpande band, kan och kommer den svenska skolans rykte aldrig att kunna återupprättas. För att ge sken av att man tar problemet med betygsinflation och sjuknade kunskaper på allvar lovar skolföretagens ägare att "se över sina rutiner" och inför nya och mer detaljreglerade system för kvalitetssäkring. Det låter bra och ger föräldrarna som värderar valfrihet högre än kunskap argument för att försvara friskolereformen. Ledarskapet i utbildningssektorn är dock inriktat på målstyrning och resultatredovisning, och betygen är det man konkurrerar med. Att det idag anses både klokt och nödvändigt samt möjligt att utan kvalitetsförlust korta tiden som studenterna ägnar åt högre utbildning, är ett resultat av framgångsrikt lobbyarbete, inte av forskning. Det enda den uppfattningen leder till är att vinsten för ägarna ökar, och tiden som lärarna och eleverna kan ägna åt lärande minskar.

För att kunna förstå något måste man först och främst inse och respektera faktum, att det tar tid att lära sig inse vad kunskap är och vad det innebär att veta något. Och sedan måste man lägga ner den tid som krävs för att lära sig det man vill veta något om. Den kollektiva villfarelsen att det existerar genvägar till kunskap är en viktig förklaring till fördumningen av samhället, vilken inte bara leder till att efterfrågan på politiker som talar mer till känslorna än förnuftet ökar. Bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar banar även väg för kortsiktiga beslut som riskerar att rasera demokratin och förstöra förutsättningarna för både kunskapsutveckling och liv på den enda plats i hela universum som människor kan leva på.

Den tryckta boken är ett fulländat medium för spridning av tankar mellan människor, som sammanfaller i tid med den mänskliga civilisationens och vetenskapens utveckling. Det är ett långsamt, analogt medium, och just det är dess styrka. Ersätter vi läroböcker med AI och andra digitala lösningar kommer jakten på information och fakta att gå snabbare, men förståelsen för kunskapen unika egenskaper och det lärande som är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut i ett demokratiskt samhälle blir oundvikligen lidande. Det man vinner i tid med AI förlorar man nämligen i kvalitet. Böcker är något man umgås och omger sig med. Och eftertänksam läsning kräver tålamod och förmåga att hålla fokus under längre tid, vilket är akuta bristvaror i dagens samhälle. Det finns helt enkelt inga genvägar till vetande, därför är det faktum att böcker är skrymmande och att det tar tid att läsa inget problem för lärandet, tvärtom är det centrala förutsättningar för kunskapsutvecklingen.

Viktigast för lärandet är dock inte vad man gör, utan vad man INTE gör. Att inte läsa läxor till exempel, vilket en del politiker lockar väljare med, är en till synes trivial sak som får betydelse för kunskapsutvecklingen i vårt land. Den tiden fylls nämligen med något annat, och eftersom vi som lever idag bombarderas med intryck är det lätt att fasta i det eviga flödet av filmer på TicToc eller förlora sig i diskussionstrådarna på X, som drivs av affekt och som föder begär efter mer av samma. Ett tecken i tiden är att försäljningen av (läro)böcker stadigt går neråt, vilket dels indikerar att människor lägger allt mindre tid på läsande av längre och mer komplexa texter, dels innebär att författare håller på att bli ett yrke som handlar allt mindre om skrivande. Idag tar AI över både läsandet och skapandet av de texter som konsumeras i jakten på information och förströelse, vilket är bra för ekonomin, i alla fall på kort sikt, men fullkomligt förödande för lärandet. 

Resultatet av det arbete som lärare och forskare utför kan aldrig bli bättre än den tid som finns för att ägna sig åt kärnverksamheten; alltså undervisning och forskning, vilket är arbetsuppgifter som är omöjliga att effektivisera. All tid som INTE läggs på lärande och kunskapsutveckling i utbildningssystemet är således bortkastad, i alla fall om tanken med skolan är att den ska främja lärande och om forskningen är tänkt att leda till ny kunskap. Finns inte tiden att låta läsandet och skrivandet ta den tid det tar går det oundvikligen ut över kvaliteten. Och om den som ska lära känner sig stressad tar det längre tid att förstå och utveckla kunskap som håller hög kvalitet. 

Tiden är en konstant i våra liv, som består av ett begränsat antal timmar. Och det finns en rad saker vi måste göra bara för att kunna fortsatta vara vid liv. Sova, till exempel. Vuxenblivande tar den tid det tar, och vid någon punkt tvingas vi inse att åldern tar ut sin rätt. Livet är det som pågår däremellan. Därför spelar det en avgörande roll vad man gör av tiden, alltså vad man fyller tillvaron med. 

Forskningsstrategernas gyllene era

Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.

Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.

Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.

Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för. 

Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.

Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.

Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet. 

Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.

Tidens tand, som recensent

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av). 

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.  

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande. 

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är. 

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. 

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.

Drömmen att "slippa" tänka blir vår död, på ett eller annat sätt

En av samtidens mest avgörande frågor rör AI. Utgör tekniken ett allvarligt hot eller är det en fantastisk möjlighet? Mycket talar för att frågan är felställd. Om AI är en möjlighet eller kan bli ett hot beror nämligen på en lång rad, delvis okända faktorer. Konsekvenserna av det ena eller andra utfallet är dessutom inte symmetriska: skulle AI visa sig vara en möjlighet fortsätter allt som vanligt, men om den digitala tekniken faktiskt utgör ett hot betyder det att allt skulle förändras till oigenkännlighet. Ingen är betjänt av alarmism, men eftersom det finns evidensbaserade skäl till oro och det är så pass mycket som står på spel är det inte orimligt att lägga bevisbördan hos de som påstår att AI-utvecklingen inte är förknippad med några som helst hot. Den slutsatsen landar i alla fall jag i efter att ha läst boken: If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI.

 

Författarna är ledare för Machine Intelligence Reserch Insitute, och har i över 20 år arbetat med olika aspekter av AI. MIRI var tidiga med att förutspå att AI, förutsatt att teknikutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen, någon gång i framtiden kommer att nå den potential som i boken benämns superintelligens. Utgångspunkten för Eliezer Yudkowsky och Nate Soares är att ingen vet när den artificiella intelligens som idag utvecklas i en svindlande hastighet kan sägas ha uppnått den kapaciteten. De argumenterar dock, med utgångspunkt i sin långa erfarenhet av forskning om AI, för att det finns otvetydiga belägg för att om AI skulle utveckla superintelligens innebär det slutet för mänskligheten. 

 

Boken är inte en kritik mot AI, kritiken riktas istället mot en del av drivkrafterna bakom utvecklingen. Yudkowsky och Soares hävdar heller inte att det är kört, och förutspår ingen apokalyps. Men om teknikutvecklingen fortsätter att drivas på med hjälp av de argument som idag är vanliga – som ofta går ut på att om vi inte gör det kommer någon annan att göra det – menar författarna att risken är överhängande att mänskligheten kommer att ångra sig först när det är försent.

 

Yudkowsky och Soares är tydliga med att förutsägelser är svåra att göra, men pekar samtidigt på att det finns gott om otvetydiga fakta rörande framtiden. Köper man en lott, till exempel, är sannolikheten att man inte vinner storvinsten mycket nära 100 procent. Och släpper man en isbit i en kastrull med kokande vatten är det visserligen svårt att förutsäga exakt hur de olika molekylerna kommer att röra sig, men det är helt säkert att isbiten kommer att smälta. Det handlar inte om att konstruera detaljerade berättelser om precis vad som kommer att hända, utan om att identifiera och peka på förutsättningarna för olika scenarios. Utvecklingen av flyget till exempel, visste man var fysiskt möjligt långt innan någon började konstruera flygplan, därför var det i efterhand enkelt att se att och hur det bara var en tidsfråga innan någon skulle lyckas.

 

Förutsägelsen som diskuteras i boken bygger på befintlig forskning om den typen av superintelligens som utvecklingen av AI siktar mot och vilka risker detta är förknippat med. Att AI-företag kommer att fortsätta utmana gränserna för vad som är möjligt är närmast ett slags naturlag, och det utgör en viktig del av risken. Ingen vet den exakta sannolikheten för att allt slutar i katastrof, men författarna till boken har i alla fall övertygat mig om att det finns en risk för det, och även om den är liten är den värd att ta på allvar med tanke på att konsekvenserna kan visa sig vara irreversibla.

 

Jag betraktar boken framförallt som en uppmaning till eftertänksamhet och håller med författarna om att det bör satsas mer resurser på att undersöka riskerna med en superintelligent AI redan nu, innan det (kanske) visar sig vara försent. Redan 2003 identifierade Yudkowsky genom egen forskning farorna som pekas på i boken, men eftersom negativa resultat är svårare att få gehör för än positiva nyheter har det visat sig vara svårt att nå ut med den här typen av farhågor, vilket fått som konsekvens att varken grunderna för hoten eller möjligheterna diskuterats.

 

En av de största behållningarna med läsningen är att Yudkowsky och Soares visar prov på god pedagogisk förmåga när de förklarar hur tekniken fungerar. En sak rörande AI som jag tror att många inte förstår är att utvecklingen inte bygger på design, utan på ett slags evolution, vilket skiljer generativ AI från andra mjukvaror. AI är ”grown, not crafted”, skriver författarna. Och detta gör att skaparna av tekniken bara kan förstå processen som leder fram till AI, men inte vad som pågår inne i det artificiella medvetande som växer fram. Det ingenjörerna bidrar med är algoritmerna som kontrollerar och rättar eller ger feed-back på de svar som genereras. Träningen av AI bygger på kontinuerliga utvärderingar av de olika sätt som AIn använder för att lösa problemen, vilket dels gör intelligensen mer intelligent, dels mer autonom.

 

Att utrusta AI med en egen intention eller vilja har visat sig vara en effektiv strategi för att göra tekniken mer intelligent. Men eftersom förmågan är artificiell liknar sättet den ”tänker” på inte mänsklig intelligens, vilket gör att resultatet av dess intentioner inte kan garanteras ligga i mänsklighetens intresse. Viljan som AIn behöver för att fungera, i kombination med förmågan att agera autonomt, tvingar ingenjörerna att säkerställa att den artificiella intelligensen vill samma saker som sina ägare. Och detta har visat sig vara oerhört svårt. Anledningen till det är just att tekniken inte är designad utan har vuxit fram i en iterativ, evolutionär process som per definition är öppen och oförutsägbar. När datorerna blir större, snabbare och får bättre prestanda växer problemen med att övervaka processerna och då blir det ännu svårare att garantera att AIn inte går sin egen outgrundliga väg.

 

Eftersom AI med tiden visat allt fler tecken på att självsvåldigt ta beslut som går på tvärs mot ingenjörernas avsikter – och till och med har förmåga att ljuga för att dölja sina verkliga intentioner – menar författarna att utvecklingen av tekniken behöver stoppas eller i alla fall regleras för att försöka förhindra att den artificiella intelligensen når den punkt som bokens titel anspelar på. Det är enkelt att föreställa sig att och hur det inte ligger i en superintelligens intresse att jorden befolkas av människor som kontrollerar alla tillgängliga resurser. Det är bara att titta på vilka hänsyn som människan tar till jordens ekosystem i sin jakt på lycka och tillfredställelse för egen del. 

 

Många tänker sig att scenariot är att maskinerna förgör mänskligheten genom att ta död på oss, men det är troligare att det går för oss som för hästarna när de ersattes med mekaniska transportmedel och därigenom förvandlades till husdjur hållna för nöjes skull, vilket minskade antalet drastiskt. En framtida superintelligens kommer troligen att vilja ha tillgång till så mycket materia och energi som möjligt för att tillfredsställa sina egna syften, och det är denna vilja i kombination med autonomin och svårigheten att garantera artificiella intelligensers välvilja som utgör hotet.

 

Ett annat argument för oron är det faktum att datorsäkerhet har visat sig vara ett notoriskt problem som ingen kommit i närheten av att lösa. Säkerhetssystemen som används idag bygger på att göra det svårare att knäcka dem, vilket innebär att systemen som skulle kunna förhindra att en AI som utvecklat superintelligens tar över går att hacka. Särskilt av en superintelligent AI som både kan arbeta snabbare och har kapacitet att attackera systemen på mer okonventionella sätt än en mänsklig ingenjör kan föreställa sig. Slutsatsen som författarna drar är att AI-entusiasterna inte respekterar problemen och riskerna tillräckligt mycket för att det ska kunna gå att känna sig säker.

 

Med utgångspunkt i existerande kunskaper och autentiska exempel på hot argumenterar författarna för, att om en superintelligent AI skulle utvecklas finns inget som vi människor kan göra för att försvara våra egna intressen. Även om de olika scenarios som skissas på i boken är utförligt beskrivna och trots att alla slutar med att mänskan förlorar, är boken inte en undergångsskildring. Som läsare lämnas man i alla fall inte med slutsatsen att allt är kört. Det handlar dock enligt författarna om att navigera klokt i gapet mellan före och efter. Till skillnad från när människan konstruerade atombomben finns det nämligen inget efter, ingen tid eller möjlighet för någon eftertänksamhetens kranka blekhet. I samma stund som AI utvecklar förmågan till superintelligens verkar en hel del i alla fall tala för att mänskligheten har försatt sin chans.

 

En av Yudkowsky och Soares viktigaste poänger är att AI-forskningen inte på långa vägar är en lika mogen forskningsdisciplin som mer klassisk vetenskap. Utvecklingen går dessutom ofattbart snabbt, och utsikterna om framtida ekonomiska vinster är därtill enorma. Det är en mix som borde få alla kloka människor att i alla fall stanna upp och tänka efter. Men istället gör allt fler vad de kan för att hänga med i utvecklingen, vilket resulterar i att förändringshastigheten ökar ytterligare. 

 

Nobelpristagaren Geoffrey Hinton, som kallats den artificiella intelligensens gudfader, uppskattar risken för att AI kan komma att utveckla superintelligens till åtminstone 10 procent, men han har också sagt att han egentligen tror att risken är mycket större än så men att han hänvisar till den lägre siffran för att undvika att avfärdas som alarmist. Det är i sig en risk, för om de som har kunskap om och förståelse för tekniken inte vågar förmedla sina insikter till politiker och allmänhet, kan det mycket väl vara försent att göra något den dagen när det eventuellt visar sig att det ligger något i de farhågor som diskuteras i boken. Detta att forskare och andra som sitter inne med de bästa kunskaperna ser sig tvingade att tona ner riskerna för att kunna bli tagna på allvar säger något om vilka känslor som investerats i tekniken, vilket utgör ett slags indirekt risk. Och det faktum att alla världens investerare håller andan inför varje ny rapport från Nvidia gör inte risken mindre.

 

Yudkowsky och Soares påpekar att alla inte måste vara överens om alla detaljer för att kunna göra något konstruktivt. Om det vore så att bara människor som är ense om allt kan och får agera tillsammans skulle det innebära att mänsklighetens förmåga att göra vad som står i dess makt för att skydda allas gemensamma intressen hämmas. Det enda man behöver vara överens om, menar författarna, är dels att om AI utvecklar superintelligens finns det gott om tecken på att vår framtid är hotat, dels om att förutsättningen för fortsatt debatt rörande alla andra saker är att AI förhindras att göra just det.

 

Med hänvisning C. S. Lewis, som under kalla kriget skrev om sin upplevelse av att leva under hotet om kärnvapenkrig, pekar Yudkowsky och Soares på att rädsla och underlåtenhet att göra vad man kan, både som individ och samhälle, inte är vägen fram. Vi är alla dömda att fortsätta leva våra liv, oavsett hur världsläget ser ut. Att peka på behovet av fler och bättre undersökningar om vilka potentiella risker vi utsätter oss för genom att bara fortsätta som förut är motsatsen till att vara alarmist. Kört är det nämligen bara om och när vi ger upp och kapitulerar. Så länge det finns liv finns det het enkelt hopp.

 

Boken går att läsa på olika sätt, men jag som etnolog läser den både som en intressant genomgång av kunskapsläget rörande AI och som en uppmaning till alla att skaffa sig kunskaper om kultur och det unikt mänskliga och utveckla sin kritiska förmåga. Än så länge är vi människor mer intelligenta och kan använda AI som ett slags slav, vilket är en inställning som en del har. Men om vi inte värdesätter våra egna kognitiva kompetenser mer blir det svårt att hindra till och med algoritmer som ännu inte utvecklat superintelligens från att ta över; inte på grund av teknikens överlägsenhet utan för att människor ger upp och lämnar walk-over.

If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI

Eliezer Yudkowsky & Nate Soares

 

Skolans viktigaste uppgift: att bekämpa dumheten

Vi är på tok för fixerade vid mätbara resultat och ägnar alldeles för mycket tid åt att konkurrera med varandra om vem som är bäst. Även om det där sättet att tänka och agera i grund och botten är mänskligt, och trots att det säker varit en fördel rent evolutionärt, menar jag att vi är i skriande behov av att lära oss skilja det som gynnar det mänskliga genomets överlevnad från det som är bra för oss som lever här och nu. Och produktionslogiken – den generella jakten på effektivisering och personliga konkurrensfördelar, som vuxit fram i vårt moderna samhälle – är definitivt inte bra för livet på jorden. Jakten på excellens och efterfrågan på den eller det bästa i alla sammanhang riktar fokus från den större bilden och gör det svårt att se vart vi är på väg, vilket leder till att konsekvenserna av våra handlingar och vårt sätt att tänka fördunklas.

En vanlig reaktion på det jag påstår här inledningsvis, eller när jag kritiserar sättet som forskningen och den högre utbildningen organiseras på, är: "Det var inte bättre förr, och hur skulle vi göra och tänka annars?!" Just den reaktionen ser jag både som grundproblemet och som ett slags definition av dumhet. Tror man att vi människor saknar makt över sammanhangen vi lever och verkar i, alltså att vi okritiskt måste acceptera och anpassa oss efter det som sker, är man del av problemet, inte lösningen. Majoriteten, brukar man säga, tror att de själva är bättre än de flesta, vilket faller på sin egen orimlighet. Även om det är svårt att acceptera tanken på att man kanske inte är smartare än andra menar jag att vi alla har en skyldighet att ägna mycket mer tid och energi än vad som är fallet idag åt att lära oss förstå och bekämpa dumheten som sprider sig snabbt i vårt samhälle idag.

Skolans uppgift är inte att producera betyg utan att lägga grunden för samhällsmedborgarnas livslånga lärande och bygga upp förståelse för kunskapens karaktär och betydelse för demokratin. En konsekvens av det jag skriver om inledningsvis är att dagens utbildningssystem problematiskt nog lägger allt mindre tid och fokus på dessa saker. Lärarnas uppdrag har successivt förskjutits, från att fokusera på kunskap och lärande till att idag handla om kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, vilket gör att elever som inte anser att de får de betyg de förtjänar obegripligt nog anser det vara betygsättande lärares fel. Och eftersom skolorna dels konkurrerar om eleverna med hjälp av betyg, dels praktiserar individuell lönesättning, är det som att be om betygsinflation och en generell förflackning av kunskapen i hela samhället, vilket eldar på fördumningen. 

Elever som går i en sådan skola lär sig inte vad kunskap är och utvecklar inte förståelse för vad det innebär, dels att lära sig något, dels att visa andra vad man faktiskt kan. I förlängningen får därför högskolorna allt svårare att skapa förutsättningar för högre utbildning. Och det problemet blir inte mindre av att lärosätenas ekonomi kopplats samman med produktionen av betyg och examina. Dumheten som det borde vara skolans uppgift att försöka bekämpa håller med andra ord på att institutionaliseras. Problematiskt nog "löses" alla dessa problem med tydligare krav på och mer kontroll, av lärarna. 

Produktions-, konkurrens- och effektiviseringsfixerigen har i kombination med jakten på excellens blivit det nya normala. Därmed kommer all kritik mot systemet som sådant att uppfattas som ett hot mot individerna som har makt i och identifierar sig med det. Och eftersom människor som känner sig tvingade att bevaka sin position i hierarkin får svårt att förhålla sig objektivt till kritik som riktas mot systemet, finns en uppenbar risk att dumheten generellt sett växer och sprider sig i samhället som helhet. Om skolan ska kunna bekämpa det problemet, som kan sägas vara alla andra problems moder, är det inte fler riktade krav, bättre chefer och mer utvecklade system för kvalitet som behövs, utan en helt annan syn på vad som är skolans uppdrag.

Så länge vi inte gör upp med tanken på att det viktigaste är att eleverna och deras föräldrar får välja skola kommer dumheten att växa i vårt land, och då är det bara en tidsfråga innan demokratin dör. Och när det är ett faktum behövs ingen skola längre. Är man inte intresserad av att lära sig saker kan ingen skola i världen ändra på det, och är man intresserad av och motiverad att utveckla kunskap spelar det ingen roll vilken skola man går på. Elevernas och studenternas personliga ansvar för sitt eget lärande och kunskapen de väljer att lita på och omsätta i handling, menar jag att vi måste betona på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapskvaliteten står och faller med tiden och engagemanget som individerna lägger ner, den påverkas bara marginellt av lärare.

Jag är övertygad om att prefekten och rektorn som valde att offra mig för att få sin budget i balans gjorde det av övertygelse om att det var bra för högskolan, men eftersom forskning och högre utbildning inte handlar om att försvara enskilda lärosätens ekonomi, utan att att värna förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling generellt, banar chefernas tänkande och agerande väg för den dumhet jag vigt mitt liv åt att bekämpa.

Om mindre än hundra dagar är jag fri från både inkompetenta chefer och den livegenskap som politikerna tvingar arbetsförmedlingen och a-kassan att se till att alla arbetslösa hålls i. Tiden fram till dess ägnar jag åt att slipa på mina argument, utveckla mina kunskaper och driva opinion för ett utbildningssystem vars uppdrag är att bekämpa dumheten som sprider sig och hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på.  

Skattebetalarnas investering i (mig och min) utbildning

När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet. 

Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent. 

Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.

Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av. 

Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.

Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat. 

Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?

En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.

Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.

Långsamma medier vs effektivisering

Det finns inget positivt med att tvingas ut i arbetslöshet, men det är lärorikt. Det är åtminstone mitt sätt att hantera situationen jag hamnat i. Jag försöker fylla tiden med så mycket betydelsefulla saker jag kan. Och jag vet inget mer meningsfullt än att läsa, skriva och utveckla kunskap. Även om Arbetsförmedlingen och A-kassan får mig att känna mig som en livegen finns det trots allt gott om tid över att ägna åt det jag alltid tyckt var viktigast. Jag slipper dessutom hålla på med meningslös administration och behöver inte sitta på möten där ingen är mentalt närvarande och tvingas heller inte lyssna på information som lika gärna hade kunnat fås på mailen. Det går att se glaset som halvfullt, märker jag allt mer. Och det blev lättare när jag insåg att tiden i arbetslöshet är begränsad och att friheten väntar på andra sidan.

När jag tänker tillbaka på arbetslivet är det med sorg, för jag inser att det enda jag saknar är den ekonomiska trygghet som arbetet som lektor innebar. Friheten som jag har vunnit kompenserar mer än väl för det jag förlorade. Nu kan jag göra det jag utbildade mig för, vilket var länge sedan jag kunde. I sin iver att effektivisera arbetet tvingade nämligen mina chefer mig att göra fler och fler saker som inte hade med kunskapsutveckling att göra, vilket fick som konsekvens att tiden som fanns att ägna sig åt kärnverksamheten krympte år för år. Det där stressade mig, och det gick ut över hälsan eftersom jag vägrade att låta de försämrade förutsättningarna att göra ett bra jobb gå ut över kvaliteten i undervisningen och forskningen. Nu äger jag min tid och det jag fokuserar på just nu är att hitta mitt naturliga tempo, den optimala lunk som alla människor har.

Jag slås av att det känns som jag befinner mig i stormens öga. När jag stannar upp och lyfter blicken ser jag hur många runtomkring mig som stressar och som har svårt att vara närvarande. Och det får mig att inse hur mycket vi går miste om i samtiden. För att kunna ta kloka beslut rörande framtiden, både för egen del och för samhället och mänskligheten, krävs tid att tänka, och tänkande måste få ta sin tid, annars går det ut över kvaliteten. Att ständigt jaga deadlines, springa mellan möten och aldrig kunna vara riktigt närvarande förändrar ens prioriteringar i livet, ofta obemärkt. En av de första sakerna som allt fler idag väljer bort är läsning av lite längre och mer krävande texter. 

Istället för att sitta försjunken i en bok lyssnar en del på inlästa böcker samtidigt som de gör annat, vilket kanske känns som en bra kompromiss, som ett sätt att hålla fast vid en älskad vana trots att tiden inte räcker till. I själva verket leder det sättet att tänka och agera till att den tryckta boken tvingas bort från det allmänna medvetandet. Blir det så talar mycket för att det inte finns någon väg tillbaka. Det finns de som pekar på att LP-skivan lever kvar och att försäljningen till och med ökar, men det mediet bygger fortfarande på lyssnande så det finns inga riktiga paralleller eller lärdomar att dra. Redan skillnaden mellan tryckta böcker och texter publicerade på nätet är stor, och att lyssna på böcker är något väsensskilt. Att läsa är en intellektuell förmåga som hänger ihop med tänkandet, så när allt fler slutar avkoda text med ögonen och slutar umgås med tryckta böcker innebär det ett avgörande skifte, förenat med potentiellt stora risker.

Förutsättningen för all kunskapsutveckling är kritisk medvetenhet och eftertänksamhet, liksom förståelse för betydelsen av att vända och vrida på argumenten. Helt avgörande är också att man ändrar uppfattning i mötet med bättre argument, vilket försvåras när allt går snabbare och snabbare. Kloka beslut kan bara tas med stöd i vetande som bygger på forskning, men förstår och respekterar man inte vetenskapen blir det svårt att förstå vad det innebär. Kunskap är något annat än fakta, den går inte att googla sig fram till. Verkligt viktigt vetande tar helt enkelt tid och kan bara utvecklas mellan människor som läser, ju mer och ju längre och komplexa texter, desto bättre. Kulturens förändringshastighet har i och för sig ökat genom hela mänsklighetens historia, men nu går vi in i en helt ny era. När våra liv blir allt mer uppkopplade och vi kommunicerar med varandra mer och mer på nätet via olika (mer eller mindre) sociala medier, tenderar känslorna att över. Och eftersom enskilda individers tankar rör sig snabbare än det kollektiva tänkandet, och intellektet kräver tid för att komma till sin rätt, får kunskapen allt svårare att få genomslag i det allmänna medvetandet. 

På samma sätt som tänkande och eftertänksam läsning tar tid finns det inga genvägar till den typen av kunskap som både är lämpat för och skulle kunna rädda, den tryckta boken. Det är ett slags kulturens motsvarighet till naturlagarna. Man kan tro och önska sig att det vore annorlunda och det finns massor av människor att lyssna på som hävdar motsatsen, men faktum kvarstår, det är inte känslan som räknas. Vad man tror och hur det känns är något helt annat än det som är möjligt att veta och hur det faktiskt är. Slutar vi läsa tryckta böcker och överger analoga medier för mellanmänsklig kommunikation förlorar vi kontakten med tänkandet och förvandlas till maskiner som drivs av känslor. 

Demokratin kan inte fungera i en värld där tänkandet tagits över av algoritmer, och vetenskapen har inget att bidra med i ett samhälle där graden av makt och inflytande bestäms av hur många följare man har, hur mycket trafik som ens digitala plattform genererar och hur stor uppmärksamhet ens inlägg på sociala nätverk får.

Jakten på effektivitet är lika en lika fåfäng strävan som sökandet efter krukan med guld vid regnbågens slut. Det är som att jaga sin skugga. Det är illa nog att enskilda individer okritiskt anammar det sättet att tänka och agera, men när den livssilen  blir norm kommer samhällsutvecklingen allt mer att styras av marknadskrafterna och risken är överhängande att kritik mot politiska beslut kommer att uppfattas som subversiva hot mot rådande ordning, trots att kritiken riktas mot och handlar om konsekvenserna av att makt har blivit något man kan köpa och försvara med hjälp av rikedom. Eftersom kunskapen oftast inte bekräftar känslorna kommer vetenskapen i ett sådant samhälle förr eller senare att uppfattas som ett hot. Och då kommer forskare, lärare, författare och alla andra som använder sin intellektuella förmåga och ägnar sin tid åt att tänka efter och med stöd i kunskap ifrågasätta felaktiga uppfattningar och beslut, att uppfattas som fiender mot rådande ordning. 

Eftersom man bara kan bli av med sitt jobb en gång, och jag dessutom kan tacka min lyckliga stjärna för att jag, oavsett vad som händer, klarar mig ekonomiskt fram till pensionen, kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att försvara den eftertänksamma läsningen av tryckta böcker.