tisdag 19 november 2019

Kunskapens (minskade) egenvärde

Kunskapens egenvärde håller snabbt på att urholkas. Under den tid jag har befunnit mig i den akademiska världen har det skett en förändring i värderingen av kunskapen, som accelererat på senare år. I takt med att allt mer fokus i riktas mot mätbara resultat och strävan efter kontroll av både undervisningen och forskningen har intensifierats har kunskapen hamnat i skymundan vilket skapar efterfrågan på och utrymme för tjänster och människor med andra kompetenser än akademiska i den akademiska världen. Andelen akademiker i högskolevärlden har minskat stadigt sedan jag var student då den enda i personalen som inte var akademiker var vaktmästaren, alla andra sysslade på ett eller annat sätt med egen forskning. Under doktorandåren förändrades detta, men ledningen bestod fortfarande av akademiker. Idag talar man allt mer om och det märks allt tydligare i vardagen att det finns en linjeorganisation som ger order och kontrollerar arbetat samt följer upp resultaten, och ett kollegium. Linjen härskar genom att fokusera på siffror och nyckeltal, och kollegiet är söndrat genom att de forskare och lärare som kan visa upp fina siffror lyfts fram och får förmåner, medan de som fokuserar på utvecklingen av kunskap och värnar akademiska kvaliteter betraktas med misstänksamhet eller helt enkelt hindras utföra sådant arbete, eftersom det riskerar leda till att högskolan tappar i konkurrenskraft gentemot andra lärosäten.

Det spelar ingen roll hur mycket kunskap man producerar som forskare idag, och dess kvalitet väger lätt som en fjäder i jämförelse med prestigefulla publikationer, citeringar och pengar. Sverker Sörlins bok, Till bildningens försvar, vars undertitel är Den svåra konsten att veta tillsammans, är en av de viktigaste böckerna jag läst på senare år, men den är också en av de sorgligaste böckerna eftersom dess viktigaste budskap, likt vatten på en gås rinner av den akademiska organisationen. Det är en bok som läses med behållning och tacksamhet av de som inte behöver läsa den eftersom de redan värnar kunskapens egenvärde, och som passerar obemärkt eller bara väcker kuriöst intresse hos dem som verkligen borde läsa och ta till sig innehållet.

Under mina år i akademin är det framförallt bildningen som utarmats. Fortfarande under 00-talet fanns det en uttalad bildningssträvan på min arbetsplats, men den övergavs snart. Och idag talas det inte om bildning; det talas inte ens om kunskap. Däremot talas det om prestationer, nyckeltal och pengar. Det mäts och räknas, jämförs och kontrolleras. Mål och visioner implementeras och resultat följs upp. Trots att vi vet att ingen äger kunskapen och att lärande är en omväg, ett äventyr. Ingen säger att bildningssträvan övergetts, men i praktiken är det så det ser ut. Avakademiseringen av universitetet går allt snabbare och tiden att läsa, skriva och sitta i intellektuellt stimulerande möten där kunskapen står i centrum krymper snabbt.

Bara i ett samhälle där kunskapen faktiskt har ett egenvärde och verkligen respekteras kan en fungerande skola och ett utbildningssystem där vetande faktiskt utvecklas byggas, från grunden. Och bara under sådana förhållanden kan ett kunskapssamhälle växa fram. I avsaknad av förståelse och respekt för det faktum att det tar tid att lära och utveckla akademiska kvaliteter, och att det aldrig finns några garantier för att lyckas, kommer kunskapen oundvikligen att utarmas i hela samhället, vilket banar väg för populism och dumhet.

Kunskapen är ovärderlig, men det inser bara den som förstår och respekterar dess egenvärde. Det är akademins moment 22. Ju mer jag lär och kan desto mindre användning av kunskapen och erfarenheten har jag i min akademiska yrkesvardag. Insikterna jag skaffat mig genom åren i akademin håller på att utvecklas till ett växande problem, eftersom kunskapens egenvärde urholkas och det är andra parametrar som styr verksamheten. Det viktiga är inte vad studenterna lär sig och kan när de lämnar högskolan, utan att produktionen av mätbara resultat stadigt ökar. Och det finns ingenting jag som lektor och docent kan göra åt saken eftersom "alla" är nöjda och glada. När jag godkänner en tenta eller ett examensarbete jublar studenten, ledningen för högskolan blir glada, liksom politiker. Svenskt Näringsliv tycker tiden som studenter lägger på högre studier ska minskas, givetvis utan att det påverkar kvaliteten.

Det faktum att bara pensionerade professorer utan risk (eftersom de fråntagits all formell makt och kan avfärdas som nostalgiker) kan säga sitt hjärtas mening om kunskapsförfallet är en indikation på kunskapens egenvärde. Ett tecken som borde tas på allvar, för därifrån lutar det brant nerför och det finns en risk att the point of no return passerats. Jag säger inte att det är så här, jag uttrycker bara min ärliga oro över samhällsutvecklingen. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, och kommer att försvara bildningen så länge jag lever eftersom det är det enda som fungerar som motmedel för dumheten och efterfrågan på populistiska politiker som säger det folk vill höra.

måndag 18 november 2019

Demokratin blir aldrig starkare än vad vi tillsammans gör den

Det är lätt att få för sig att mänsklighetens minsta beståndsdel är jag. Det är ju så det känns för mig när jag betraktar världen utifrån mitt unika perspektiv. Problemet är bara att detta gäller alla. Sanningen är den att människa är ett relationellt begrepp och att mänskligheten är ett emergent och skalberoende, dynamiskt fenomen. Människa blir man tillsammans med andra människor. Vi människor behöver varandra, inte för att överleva men för att kunna utvecklas som människor. Det är samhället och engagemanget i och för det gemensamma som gör oss till människor. Egoism går inte att bygga något varaktigt på. Jag vet att alla inte tänker som jag, men detta är inte åsikter som bygger på magkänsla utan insikter som bygger på år av studier. Jag säger inte att forskning visar att det är så, det handlar om insikter som stötts och blötts mot en lång rad olika studier från en lång rad olika ämnen och under en lång rad av år.

Det har pendlat genom historien, mellan kollektivism och egoism. Kultur är aldrig statisk, den är förändring och interaktion mer än något annat. Liksom människokroppen som på mikronivå ständigt förhåller sig till omgivningens hot i form an virus, svampar och annat och som är beroende av mikrober för att smälta mat och bygga upp immunförsvaret. I vissa tider har tanken på en och ett varit stark och styrande, och i andra har gemenskapen och det ömsesidiga beroendet betonats. Det är växlingarna mellan som är hållbarhetens garant, inte antingen det ena eller det andra. Balansen mellan ytterlighetspositionerna är avgörande. Bara för att det går att locka väljare till antingen det ena eller det andra betyder inte att det är bra för mig eller samhället jag lever i. Den enda vägen leder alltid fel eftersom alla sådana ideologier bygger på att det finns ett och ett enda bästa svar på alla frågor, vilket det inte gör.

Just nu utsätts demokratin för enorma påfrestningar eftersom egoismen dominerar det kulturella landskapet. Jag förstår lockelsen, men drömmen om att både ha kakan och äta den är liksom evighetsmaskinen omöjlig. Om inte jag delar med mig och engagerar mig i och för det gemensamma för både min och andras skull kommer demokratin att lösas upp; eller om bara jag gör det händer naturligtvis inget, men om många gör det. Och idag lever vi i en tid där allt fler tänker allt mer på sig själva och allt mindre på varandra. "Vad fan får jag för pengarna", säger de framgångsrika. Svaret är: Du får vara med och bygga något som vi alla kan vara stolta över. Du får dela med dig av en del av det överflöd som du lyckats samla på dig, just för att du lever i det samhälle som gjorde det möjligt för dig att lyckas. Den som blivit framgångsrik på grund av att tidigare generationer bidragit till att bygga upp ett utbildningssystem, en vårdapparat och allt annat som styrs av både individuella och kollektiva behov, men som sedan inte vill dela med sig av rikedomen utsätter systemet som hen lyckades i för påfrestningar som demokratin inte klarar av att hantera. Ökande klyftor leder till ökade motsättningar mellan människor och försvårar arbetet med att värna det som är gemensamt.

Om de få som lyckas inte vill bidra till det allmänna kommer de som inte kan eller har svårt att bidra att känna sig utanför, och ingen värnar då det som alla ytterst är beroende av; demokratin som skapats för att ge alla samma eller en så likvärdig chans att lyckas som möjligt. Demokratin är viktigare än jag och mig och mitt. Vi är själva förutsättningen för att jag ska kunna tänka på mig själv som JAG. Liksom humlan och rödklövern är varandras ömsesidiga förutsättning, trots att båda ser sig som autonoma, är vi människor beroende av varandra även om vi inte tror det eller vägrar inse det. Och demokratin som är en förutsättning för meritokratin är på samma sätt beroende av allas vårt gemensamma engagemang och bidrag. Ju mer man tjänar inom ett system desto större andel av rikedomen måste man dela med sig av, annars växer klyftorna som sliter isär samhället och tvingar in alla i ett allas krig mot alla för den lilla andelen framgångsrika tvingas ta till exceptionella medel för att försvara sig mot en växande massa av allt mer desperata människor som inte har något att förlora på att ta till de medel som finns för att få vad de behöver för att säkra sin överlevnad.

Var och en kan och får tycka som de vill, men ENDAST så länge vi lever i en demokrati. Så är man inte för skatteutjämning av något annat skäl så borde man i alla fall bry sig om detta. Ensam är inte stark, den som tror det är dum i huvudet. Och ett samhälle som vilar på en grund av dumhet kan och kommer aldrig någonsin att kunna bli hållbart.

söndag 17 november 2019

Dagens bild: Det är inte känslan som räknas!

Läste härom veckan en reflektion som gick ut på att den berömda bilden av de tre aporna, där den ene inte ser, den andre inte hör och den tredje inte talar, som metafor för samtiden idag allt mer beskriver en och samma individ. Allt fler väljer tragiskt nog att varken se, höra eller tala. Egoism/narcissism och rädsla i kombination med girighet och kortsiktighet är en livsfarlig kombination. Blir den norm eller vardag kommer samhället och allt vi vant oss vid att ta för givet förr eller senare att skjutas i sank.

Demokratin bygger på att det stora flertalet dels är lojala med varandra och det allmänna, dels är ödmjuka inför svårigheten med att hantera komplexiteten som alla storskaliga samverkansprojekt ger upphov till. Det faktum att allt fler väljer eller känner sig tvingade att vara tysta eller förneka tecknen som finns och som behöver tas på allvar utgör det verkligt stora hotet mot samhället. Det är inte islamismen eller kommunismen som utgör hotet, det är medborgarnas bristande förståelse och intresse för samhället. Hotet kommer alltid inifrån. Där och när känslorna styr och allt fler väljer att bortse från konsekvenserna av ens önskningar uppstår obönhörligen spänningar, och väljer man att skylla problemen på de andra -- invandrarna eller regeringen eller vad det nu kan vara -- förvärras situationen snabbt.


Bild: Ajan


Min tolkning av bilden ser ut som följer: Jag ser en majoritet av människor som ser och oroas av en annalkande hotbild, och jag ser en minoritet som är glad och optimistisk trots att hen vet att hen saknar förmågan att se och uppenbarligen väljer att inte lyssna. Hotet skulle kunna vara klimatförändringar, ökande klyftor i samhället eller konsekvenserna av nedskärningar i skola, vård och socialtjänst. Det spelar ingen roll att det stora flertalet ser och varnar för konsekvenserna, om den som väljer att inte se har eller får makten är kunskapen ingenting värd. Jag ser en framgångsrusig populist som uttalar sig optimistiskt och med stöd i känslorna trots att hen hör varningarna, och det kan populisten göra i trygg förvissning om att människor som är rädda, kortsiktiga och egoistiska kommer att lyssna mer på den ende som säger vad de vill höra än det stora flertalet som säger hur det är.

Faran ligger i att ingenting biter på dumhet och ignorans. Kunskapen är inget vapen, eftersom lärande och forskning är verktyg och resultatet av arbetet är ingens. Dumheten fokuserar endast på sina egna behov i det korta loppet, medan kunskapen ser till helheten och bedömer olika scenarios och åtgärder kritiskt. Visa människor ser världen och de egna kunskaperna i vitögat för att förstå och ändrar därför åsikter i ljuset av nya och bättre kunskaper. Den dumme njuter av att inte se och höra och håller inne med allt som inte gynnar den egna saken.

Kunskapssamhällen kan aldrig tvingas fram genom styrning och kvalitetssäkring eftersom det innebär att det byggs upp en apparat för kontroll som när den väl installerats hur enkelt som helst kan tas över av andra krafter som utnyttjar systemet för att driva igenom sin egen agenda. Ett sätt att se på bilden är att placera in New Public Management utanför dess ram. Människorna som ser och föremedlar sin oro (i de svarta pratbubblorna) representerar alla de som tror på och värnar kunskapen, medan den blinde optimismen är det fåtal som bara bryr sig om hur det känns i magen just nu.

Så länge vi lever i en demokrati kan och får alla välja hur de ska tänka och agera samt vad de ska säga. Öppenheten och friheten är en garant för det, men om allt fler väljer att tänka och agera som den blinde mannen på bilden, om allt fler litar på känslorna och ignorerar alla fakta som inte ger dem stöd för vad de redan ansåg sig veta, kommer demokratin att upplösas eftersom den allmänna öppenheten och friheten i praktiken utgör ett hot mot deras vilja att få vad de önskar. Kunskapen blir ett problem istället för en möjlighet för alla som väljer att lyssna med till känslorna eller till karismatiska ledare som lovar guld och gröna skogar och skyller alla problem på invandrarna.

Kanske ser du något annat. Jag samtalar gärna om alternativa tolkningar av den bild vi båda har tillgång till, men vill du debattera dess enda sanna innebörd för att försöka kontrollera min uppfattning och förståelse betackar jag mig. Jag lyssnar gärna, för det är så jag lär mig, men alla krav på konsensus skyr jag som elden eftersom en enda vägen alltid leder fel.

lördag 16 november 2019

Osammanhängande tankar om samtiden

På kort tid har väldigt mycket förändrats i samhället. Det brukar vara så, den typen av förändring går i skov. Först händer ingenting, sedan ingenting och så plötsligt är allt annorlunda. Sen är det försent eftersom man då befinner sig i en helt ny situation med helt nya förutsättningar. När det finns en allmän uppfattning om att någon annan tar ansvar för det man bryr sig om och ser som värdefullt blir det lätt så, och väljer man att hålla fast vid den inställningen även efter att problemen blivit uppenbara, till exempel genom att skylla på invandrare eller någon annan extern faktor, kommer problemen oundvikligen att förvärras. Syndabockstänkande är lika lite som förnekelse eller kunskapsignorans en lösning. Ändå är det precis detta vi ser. Det oroar mig och jag vet inte hur jag ska se på eller förhålla mig till det som händer.

Allt och alla hänger ihop och ömsesidigt beroende av varandra, oavsett hur man ser på den saken. Och klimatet påverkar oss alla på samma sätt som vi och våra handlingar påverkar klimatet. Under min livstid har världens befolkning fördubblats och befolkningsökningen går snabbare nu än när jag var liten, vilket utsätter både klimatet och samhället för enorma påfrestningar. Tragiskt nog är det nu när vi behöver demokratin och kunskapen som mest som dessa båda komplexa helheter respekteras som minst. Både demokratin och kunskapen utnyttjas idag hänsynslöst för att driva igenom beslut som utgår från och talar till individer, trots att vi vet att allt och alla hänger ihop och påverkar varandra.

Det finns ingen utsida, bara en och samma insida som allt och alla är hänvisade till. Alla gränser är imaginära och upprätthålls kulturellt. Vi och dom må vara den genetiskt betingad tankemodell, men det betyder inte att det är lämpligt att göra politik av den. Filosofen David Hume säger att det aldrig går att härleda ett bör från ett är. Vi människor kan aldrig luta oss mot något evigt eller solitt: allt förändras och är relationellt. Det finns inga fundament och det aldrig att ta sig tillbaka till den tid som flytt, annat än i drömmen. Men på drömmar och falska föreställningar går det inte att bygga något hållbart och varaktigt.

Utan tillbörlig respekt och förståelse för kunskapen och demokratin är vi människor utlämnade till ett allas krig mot alla. Och eftersom skolan inte fungerar och inte har fungerat på många år får vi anta att det kommer att bli värre innan det kan bli bättre. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar det sägas. Det krävs kunskap och förståelse för att inse hur bräcklig demokratin är, och demokratin är en förutsättning för att skolan ska kunna fungera och kunskapen respekteras. Det ena påverkar det andra. Just nu sitter vi fast i en ond cirkel där både kunskapen och demokratin utarmas eftersom allt fler bryr sig allt mindre om det som är gemensamt.

Ensam är aldrig stark. Om alla tänker på sig och sitt kommer bara den starke att överleva. Du kanske tror att du har vad som krävs för att klara dig, att du är klokare än andra, men det tror i princip alla och därmed fallet tanken på sin egen orimlighet. Egoismen är ingen lösning, det är en naiv och omogen tanke som bara kan upprätthållas genom förnekelse. Vi människor behöver varandra lika mycket som vi är beroende av hållbara livsbetingelser på planeten jorden som är en enda plats i universum som människor kan leva som människor på. Det finns kanske andra planeter där ute som liknar jorden, men de ligger så långt borta att även om man färdas i ljusets hastighet hinner man inte dit för att undersöka saken ens under en livstid.

Lite ödmjukhet vore klädsamt. Lite respekt för den kunskap som mänskligheten samlat på sig hittills. Demokratin är inte det bästa styrelseskicket, utan det minst dåliga. Sättet som vi behandlar samhället och det gemensamma idag är ohållbart eftersom det bygger mer på hur det känns än vad vi vet, och så länge vi letar syndabockar eller tror på repressiva åtgärder kommer allt att fortsätta bli sämre och sämre ända till samhället kollapsar under tyngden av sina egna inneboende spänningar. Ingen kommer att lösa våra problem åt oss. Om inte du och jag bryr oss blir det som det blir, och då är det vårt fel, ingen annans.

fredag 15 november 2019

Recension av: Interpreting the brain in society Cultural reflections on neuroscientific practices

Jag har svårt att fokusera på annat skrivande idag, eftersom arbetet med kulturteoriboken gick så bra igår och jag vill stanna kvar i det flow jag arbetade upp. Därför publicerar jag två recensioner istället, som jag skrev i våras men som först nu publicerats. Denna recension finns publicerad på svenska i RIG. Kulturhistorisk tidskrift grundad 1918, och översatt till engelska i senaste numret av Ethnologia Scandinavica.

Interpreting the brain in society
Cultural reflections on neuroscientific practices

Kristoffer Hansson & Marcus Idvall (eds.)
Arkiv Förlag, 2017
978-91-7924-293-0
167 sidor

För några år sedan skrev jag en uppskattande recension av boken The Atomized Body. The cultural life of stem cells, genes and neurons (Liljefors, Max & Lundin, Susanne & Wiszmeg, Andréa (eds.). Den bok som här ska resoneras är skriven av samma forskargrupp från Lund, och jag uppskattar denna bok minst lika mycket som jag uppskattar den förra. Efter genomgången av bokens innehåll ska jag förklara varför.

Boken är en antologi som skrivits av forskare knutna till forskargruppen The Cultural Studies Group of Neuroscience, som består av forskare från ämnena etnologi, konsthistoria och visuella studier. Argumentet för att skriva denna kulturvetenskapliga bok är lätt att förstå och stämma in i. Kulturellt relaterade, existentiella frågor om medvetandet samt liv och död, är allt för viktiga för att lämna helt och hållet i händerna på neurovetenskapen. Liksom The Atomized Body är detta en bok där erfarenheter hämtade från tvärvetenskapliga sammanhang analyseras. Boken består av sju kapitel och två efterord, med följande innehåll:

Kapitel 1: A different kind of engagement: P.C. Jersild’s novel A Living Soul (Kristoffer Hansson)Bokens första kapitel är till dels en fortsättning på den ganska korta, men kärnfulla och informativa inledningen. Här är utgångspunkten för analysen författaren P.C. Jersilds roman A Living Soul, från 1988, som handlar om en hjärna som opererats ut ifrån kroppen och som lever i en skål, uppkopplad till en rad instrument. Berättarrösten i boken är hjärnan, vilket gör den perfekt som underlag för analys av just hjärnans plats och roll i dagens samhälle. Författaren introducerar i detta kapitel många av de begrepp och dilemman som behandlas i övriga kapitel, vilket visar att detta är en väl integrerad och tematiskt sammanhållen antologi, alltså inte bara en samling texter om liknande ämnen sammanfogade till en mer eller mindre fungerande helhet. Den bärande tanken i kapitlet är att ny teknik ger upphov till ny kunskap, här i form av nya representationer av hjärnan, och helt nya sätt att se på liv och död. I och med tekniska landvinningar inom medicinen kom dödsbegreppet att diskuteras, därmed kom inte bara vetenskapen utan även livet i sig självt att politiseras, vilket tvingat fram helt nya etiska dilemman som måste hanteras. Neurovetenskapen klarar inte detta på egen hand. Därför är tvärvetenskap så viktigt.

Kapitel 2: Pathological creativity: How popular media connect neurological disease and creative practicies (Peter Bengtsson och Ellen Suneson)
Nästa kapitel handlar om hur hjärnan representeras i populärkulturen, som ofta använder sig av och sprider daterade föreställningar om vetenskaplig kunskap, i detta fall om kreativitet som i många TV-serier (både fiktiva och dokumentära) förknippas med psykisk sjukdom. Fokus i artikeln riktas mot hur förmedlingen av dessa mer eller mindre felaktiga insikter påverkar allmänhetens uppfattning av vad som friskt och sjukt samt normalt och onormalt ifråga om kognitiva egenskaper. Vetenskapliga kunskaper om komplexa relationer, fenomen och förhållanden förenklas ofta i populärkulturella framställningar, vilket är förståeligt och just därför viktigt att diskutera. Här i detta kapitel illustreras nyttan med humaniora på ett fint sätt. Författarna pekar på betydelsen av en väl utvecklad kritisk, analytisk förmåga bland allmänheten för att förhindra att vanföreställningar sprids och påverkar förutsättningarna för kommunikation av kunskap mellan vetenskapen och det omgivande samhället.

Kapitel 3: ’Biospace’: Metaphors of space in microbiological images (Max Liljefors)
Diskussionen i detta kapitel bygger på ingående analyser av olika aspekter av bilder tagna av bland annat neuroner, som presenteras på liknande sätt som himlakroppar. Även här varnas för förenklingar. Att bilder säger mer än ord är en klyscha, men författaren visar hur viktigt det är att vara medveten om kraften i visualiseringar av vetenskapliga resultat. Bilderna av fragment av hjärnan bidrar till att sprida och hålla vid liv föreställningen om att medvetandet (och även kunskapen) går att lokalisera till en specifik plats, vilket forskningen om hjärnan visar inte stämmer. Med hjälp av begreppet biospace (som enkelt kan sägas handla om hur, i detta fall hjärnan, representeras estetiskt och frikopplat från resten av kroppen) diskuteras hur bilderna skapas och presenteras för allmänheten samt hur sättet att komponera bilderna påverkar kunskapen om och förståelsen av livet och verkligheten. Författaren fokuserar på hur bilderna skapas och på det som är frånvarande i dem, liksom på hur bilderna förmedlar en föreställning om att kunskapen om verkligheten kommer till oss i ren form, när mycket istället talar för att alla bilder både illustrerar och konstruerar våra föreställningar om verkligheten.

Kapitel 4: Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work (Andréa Wiszmeg)
Nästa kapitel bygger på ett etnografiskt fältarbete i ett biomedicinskt laboratorium där olika forskares olika sätt att arbeta med det biomaterial som undersöks analyseras. Syftet med analysen är att skapa bättre förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör. Författaren testar här ett alternativt perspektiv som är diffraktivt istället för reflexivt och som handlar om att inte ta skillnad för given utan undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Detta perspektiv har utvecklats för att synliggöra den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar kunskap och är ett viktigt humanvetenskapligt bidrag till vetenskapen. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. Med detta perspektiv talar mycket för att en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår kan utvecklas och även hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre.

Kapitel 5: Mixed emotions in the laboratory: When scientific knowledge confronts everyday knowledge (Kristoffer Hansson)
Här analyseras forskares upplevelser av att kommunicera forskningsresultat med anhöriga och patienter med Parkinsons sjukdom, om. Fokus riktas mot vad som händer med kunskapen i mötet mellan forskarna och allmänheten. Utgångspunkten för analysen är att ingens kunskap kan sägas vara mer värd än någon annans. Det är inte forskarna som bestämmer vad som kan passera som och därför ska anses vara relevant kunskap. Begreppet bio-objekt (som är ett kunskapsobjekt öppet för olika tolkningar i olika kontexter), används för att visualisera kunskapens föränderlighet och instabilitet. Kunskapen om, i detta fall hjärnan är inte fixt och färdig. Den vetenskapliga kunskapen om objekten som analyseras i labbet är en annan än allmänhetens kunskap om och syn på samma objekt. Dessa olika kunskapsformer interagerar, och hur detta går till illustreras på ett fint sätt genom författarens analys av forskarnas berättelser om hur de hanterar känslorna som mötet med patienter och deras anhöriga väcker där nya och lovande rön ofta väcker förhoppningar som forskarna inser är svåra att infria. Här visas på ett bra sätt hur kropp och känslor många gånger kan vara lika viktiga aktörer i skapandet av kunskap som forskarkompetens och vetenskapliga instrument. Upplevelsen av kunskapen om Parkinsons sjukdom skiljer sig åt beroende på om man är patient, anhörig eller forskare. Och detta är så klart viktigt att förstå för att utveckla kommunikationen av vetenskapliga insikter till allmänheten.

Kapitel 6: Meetings with complexity: Dementia and participation in art educational situations (Åsa Alftberg och Johanna Rosenqvist)
Nästa kapitel handlar också om patienter som deras upplevelser. Utgångspunkten för analysen är etnografiska observationer av ett musealt konstprojekt där demespatienter guidas i en konstutställning. Här undersöks dels vad som händer i mötet mellan forskarna, museipersonalen och patienterna, dels hur menings skapas i mötet. Fokus riktas mot synen på och upplevelsen av individualitet, eftersom demens anses vara ett slags social död där den drabbade berövas sin subjektivitet. Poängen är att deltagande och interaktion bygger på social inkludering, och kunskapen som analysen av mötena ger leder till fördjupad förståelse för hur personlighet skapas och hur den hänger samman med och förankras i kroppen.

Kapitel 7: Taking part in clinical trials: The therapeutic ethos of patients and public towards experimental cell transplantations (Marcus Idvall)
Bokens sista analytiska kapitel handlar om och syftar till att identifiera olika etiska dilemman som kan uppstå när människor deltar i medicinska experiment. Intresset i artikeln handlar om det terapeutiska etos som uppstått där och när det väcks ett hopp bland deltagarna i experimentet om att behandlingen ska leda till framgång i utvecklingen av botemedel. Undersökningen handlar om hur detta etos utvecklas och utrycks av deltagare och analysen visar att det utgör en komplex mix av tankar, känslor, attityder och argument som formar andra sätt att relatera till biomedicinsk forskning i allmänhet och till kliniska experiment i synnerhet. Här blir det extra tydligt att naturvetenskapen saknar metoder för att förstå människors tankar och känslor. Varken humaniora eller naturvetenskap sitter inne med några definitiva svar, därför är tvärvetenskap så viktigt.

Efterorden är skrivna av Malin Parmar, som är professor i cellulär neurovetenskap och Aud Sissel Hoel som är professor i mediestudier och visuell kultur. Båda arbetar tillsammans i eller i nära relation till forskarna som skrivit övriga artiklar och deras tankar och perspektiv på innehållet knyter ihop den ovanligt väl sammanhållna antologin på ett fint sätt och illustrerar hur viktigt det är att mötas över ämnesgränser för att både utveckla kunskap och för att analysera tolkningar av vetenskapliga rön från olika perspektiv. Parmar avslutar sitt efterord med följande ord: ”And together, we will steer away from alternative scenarios where the findings are used inappropriatly and without benefit for society and patients.” Jag tycker de orden illustrerar känslan som innehållet i boken som helhet förmedlar. Som en röd tråd genom alla artiklarna finns fokus på dialog och uppmaningarna till ömsesidigt lyssnande.

Antologin bygger på humanvetenskaplig, hermeneutiskt, tolkningsinriktad forskning, men det som studeras är naturvetenskapliga praktiker och bilder av neurovetenskapliga forskare och forskningsresultat. Kunskapen som förmedlas uppstår i olika typer av möten och praktiker, så att säga i mellanrummen som alltid är mer eller mindre öppna. Jag är själv mycket intresserad av tillvarons alla möjliga och omöjliga mellanrum, och i antologin står verkligen mellanrummen i fokus. Det är där som kunskapen uppstår och förändras. Ingen äger mellanrummen men alla påverkar dem. Därför är det så viktigt att undersöka dem, och därför uppskattar jag boken så mycket.

Författarna visar hur mycket kunskap som riskerar att gå förlorad om man inte möts över ämnesgränser med ett öppet och kritiskt sinne samt med kunskapen och samhällets bästa för ögonen. Alla författare visar på sitt sätt och med olika exempel hur viktigt det är att lyssna på allmänheten och patienterna, vilket jag ser som humanioras styrka och viktigaste bidrag till vetenskapssamhället. Alla som deltar forskning eller engagerar sig i frågorna som beforskas är medskapare av kunskapen som aldrig är ren eller perspektivoberoende. Även media och populärkultur bidrar till bilden av forskaren och vad vi vet, därför är inte analyser av populärkultur triviala eller meningslösa, de är lika viktiga som naturvetenskapliga studier av hjärnan.

Bokens största värde, förutom kunskapen som förmedlas i de olika kapitlen och påminnelsen om vikten av tvärvetenskap, är att den visar vilken kraft och vilket värde det finns i den idag många gånger styvmoderligt behandlade kulturvetenskapen.

Lerum/Trollhättan
Eddy Nehls

Recension av: Historcial Changes in Alcohol Contacts acrss the Swedish-Norwegian Border

Jag har svårt att fokusera på annat skrivande idag, eftersom arbetet med kulturteoriboken gick så bra igår och jag vill stanna kvar i det flow jag arbetade upp. Därför publicerar jag två recensioner istället, som jag skrev i våras men som först nu publicerats. Denna översattes till engelska och finns med i senaste numret av Ethnologia Scandinavica.

Historcial Changes in Alcohol Contacts acrss the Swedish-Norwegian BorderAnders Gustavsson
Novus Press, Oslo, 2019
978-82-8390-010-1
61 sidor

Som kulturvetare med intresse för alkohol- och droger var det med stort intresse jag grep mig an uppgiften att recensera etnologen Anders Gustavssons bok om gränshandeln mellan Norge och Sverige, med särskilt fokus på alkohol. När jag fick boken i min hand väcktes en massa gamla minnen från min studenttid till liv. Boken är på knappt sextio sidor och även om den är inbunden liknar den på många sätt häftena som användes på kurserna i etnologi, i Göteborg på 1990-talet, som handlade om olika kulturhistoriska och folkloristiska företeelser. Gustavsson håller med andra ord liv i en gammal fin etnologisk tradition.

Studien är beskrivande och har ett klassiskt etnologiskt berättande anslag, och tar sin utgångspunkt i traditionella etnologiska källor där man kommer nära människorna och deras upplevelser. Någon teori finns inte, men saknas inte heller. Jag läser boken som en kulturhistorisk studie av möten över tid mellan människor som separerats av en nationsgräns vilken påverkar vardagen och livet av beslut tagna i respektive land. Studien har alltså relevans även utanför det studerade ämnet. Greppet att följa en aktör eller ett fenomen och låta alkoholens rörelser över gränsen stå i fokus är både lysande och belysande i all sin enkelhet, eller kanske just därför.

Norge och Sverige är på många sätt lika varandra, men Gustavsson visar effektivt hur stora skillnaderna är och hur rörelserna av alkohol och andra varor växlat över tid beroende på växlingskurser, lagändringar, strejker och subventioneringar i respektive land. Därför handlar boken inte bara om alkohol, eller om handel i en gränsregion, nationell kultur eller något annat avgränsat fenomen. Jag läser den som en studie av kulturell komplexitet.

Boken är inte uppdelad i kapitel, det är snarare ett antal teman som betas av kronologiskt. Gustavsson diskuterar inledningsvis projektet som sådant och dess fokus dels på livet i gränsregioner, dels på alkohol. Sedan diskuteras rörelser över gränsen med utgångspunkt i minnen och berättelser: Arbetsinvandring från Sverige till Norge under det sena 1800-talet inom framförallt stenhuggeri, liksom rörelser av varor (kött och andra lantbruksprodukter). Mellan 1916 och 1927 hade Norge förbud mot alkoholförsäljning, vilket ledde till smuggling från Sverige till Norge. Här i detta stycke finns många målande berättelser hämtade från folkminnesarkiv liksom en del bilder som förmedlar en fin känsla för stämningar. Under andra världskriget var gränsen mellan länderna stängd, men viss rörelse förekom, liksom smuggling av mat och alkohol. Innan andra världskriget var det främst svenskar som förde varor och arbetskraft in i Norge, men efter kriget vänder rörelseriktningen och smugglingen ökar i omfattning. Under 1950- och 60-talen handlade svenskarna socker och margarin i Norge som vid den tiden subventionerade dessa varor. På senare år, vilket studien fokuserar mest på, har det huvudsakligen handlat om norrmän som åker till Sverige för att köpa alkohol och för att festa. På senare tid har svenskar återigen åkt till Norge för att arbeta.

Jag har egentligen bara en enda invändning, eller egentligen är det en fundering. Varför är boken skriven på engelska? Eftersom det inte finns några ambitioner att resultaten ska vara generaliserbara (och det ser jag heller inget behov av) hade fler troligen kunnat läsa och ta till sig berättelserna om resultaten presenterats på svenska.

Lerum/Trollhättan
Eddy Nehls

torsdag 14 november 2019

Lärande och effektivitet

Många av dagens politiker har, med allmänhetens goda minne, fått för sig att lärare är en yrkeskategori som man kan behandla hur som helst. Lärare uppfattas som ett slags tjänare som ska följa order och producera resultat. Lärares krav på bättre arbetsmiljö, minskad administrativ börda avfärdas som ett särintresse. Samtidigt talar politikerna om kunskapssamhället och betydelsen av utbildning. Delvis på grund av samhällets syn på lärare uppfattar många elever sina lärare som hinder på vägen mot de hett eftertraktade betygen, som öppnar dörrarna till eftertraktade universitetsutbildningar. Paradoxalt nog skyller man sedan på lärarna när kunskapsresultaten sjunker och inför syrande och kontrollerande åtgärder som gör läraryrket ännu mindre attraktivt än vad det är idag. Vem vill arbeta som lärare när arbetet å ena sidan inte ger lärarna förutsättningar att främja lärande och lärarna å andra sidan får bära hundhuvudet för problemen i skolan? Frågan är retorisk och riktad till alla som vill återupprätta kunskapsskolan utan att förstå vad som krävs och att lärande är en omväg, en resa i okänd terräng: ett äventyr.

Människans uppfinningsrikedom är stor, och innovationer antas på goda grunder vara samhällets räddning. Det stämmer, människan har en fantastisk förmåga att vara kreativ. Men den förmågan används inte alltid och aldrig självklart för att tänka nytt och uppfinna nya och bättre metoder, lika ofta eller oftare används innovationsförmågan till att försvara status quo. Effektivisering är det nya svarta i landets kommunala budgetarbete. Det påstås finnas en besparingspotential på 40 miljarder som skulle kunna utnyttjas till skattesänkningar eller för att slippa höja skatten och lösningen är det magiska ordet: EFFEKTIVISERING. Tankesmedjan Balans, som granskat kommunernas budgetar och förslagen som presenteras är starkt kritiska till förslagen som man menar är luftslott, och det borde alla som verkligen bryr sig om samhället också vara.

Att som enskild lärare och forskare vara effektiv i sin yrkesvardag är en sak, och att tvinga lärare vara det på grund av nedskärningar en helt annan. Och om ansvariga politiker och skolledningar dessutom påstår att kvaliteten inte blir lidande när lärarna får mindre tid att utföra arbetsuppgifterna är det lätt att förstå att och hur det blir svårare och svårare att locka de bästa eleverna och studenterna till läraryrket, på vars axlar kunskapssamhället vilar. Så länge vi spänner vagnen framför hästen och våra folkvalda politiker och andra i ledande positioner med makt påstår sig veta bättre vad som främjar lärande än lärarna kommer problemen att inte bara öka utan accelerera. För varje ny kull elever/studenter som lämnar utbildningssystemet med bristande kunskaper och förståelse för lärande och går ut i samhället ökar inte bara okunskapen utan även efterfrågan på populistiska politiker som säger det väljarna vill höra istället för att bygga ett hållbart samhälle från grunden med hjälp av kunskap.

Jag har varit ohyggligt effektiv under inledningen av veckan. Vi befinner oss mitt i terminen och många kurser avslutas samtidigt som nya påbörjas och den administrativa är stor. Mailkorgen fylls på, tentahögarna växer och jag förväntas vara inspirerande i föreläsningssalen. Det är en ekvation som helt uppenbart INTE går ihop. Men med stöd i min mångåriga erfarenhet och med hjälp av min brinnande lust att lära och utvecklas har jag tänjt på gränserna under måndag, tisdag och onsdag. Jag har pressat mig till det yttersta för att skapa utrymme för skrivande och läsande här idag och imorgon. Jag har offrat en stor del av min fritid, annars hade det inte gått. Men nu har jag två hela dagar som jag kan ägna åt skrivande, läsande och kunskapsutveckling, vilket är en förutsättning för att mitt arbete ska kunna sägas vara akademiskt. Igår jobbade jag i ett slags flow och fick undan en massa administration, delvis på grund av inspirationen jag fick från studenterna som uppskattade min föreläsning om etik. Det var som jag bars fram på en våg.

Jag tycker om växlingarna och kan finna njutning i arbetet när jag har massor av uppgifter hängande över mig. Självklart finns det utrymme för effektiviseringar. Konsulterna som lever på att ge underlag till och stöd för åtgärderna som politikerna vill genomföra har rätt: det finns absolut möjligheter att effektivisera. Men, och läs noga nu för detta är viktigt, om man tvingar lärare att vara mer effektiva i sin yrkesvardag och framförallt om lärarna inte kan eller får njuta av frukterna av sin effektivitet, finns ingen möjlighet att lärarna kan skapa förutsättningar för elevernas och studenterna lärande!

Hade jag inte varit erfaren och hade jag inte kunnat luta mig mot kunskaperna jag skaffat mig genom åren, hade jag troligen tvingats sitta på kontoret både idag och imorgon, överlastad med ointellektuella, administrativa rutinuppgifter som bara utförs för att uppfylla kvalitetssäkringssystemets krav. Men då vore jag inte längre anställd som lektor eftersom det är uppgifter som vem som helst kan utföra. Det krävs ingen forskarutbildning för det. Jag trivs med och älskar mitt arbete, men ENDAST så länge jag har utrymme nog att ägna mig åt skrivande och läsande utan krav på prestation. Dessa två, oerhört värdefulla dagar, som jag alltså tvingats göra en hel del uppoffringar för att kunna få njuta av, är förutsättningen för att jag utan att ljuga ska kunna säga att jag arbetar som akademiker. Jag lider med lärare som är i början av sin karriär och som ännu inte upparbetat kunskaperna och erfarenheten som krävs för att skapa tid för det som borde vara de viktigaste arbetsuppgifterna. Vad får vi för skola, högre utbildning och akademisk miljö när min generation går i pension och det nya normala i Utbildningssverige är ständiga försämringar av förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling och där frukterna av lärarnas strävan efter effektivisering fråntas dem? Vad gör den här synen på utbildning med samhället och kunskapen?

Jag är mer än gärna effektiv i min vardag, men bara så länge jag kan använda vinsten av effektiviseringen för att läsa, lära, skriva och utveckla kunskap. Och det tror jag inte jag är ensam om. Lärare blir lärare för KUNSKAPENS och LÄRANDETS skull, inte för att få ett jobb vilket som helst. Väljer vi att lyssna på konsulter som säger att samhället kan "spara" 40 miljarder genom att tvinga lärare (och vårdpersonal) att arbeta mer effektivt finns en uppenbar risk att basen för kunskapssamhället och den långsiktiga hållbarheten undermineras och det går inflation i betyg och examina. På pappret fungerar det och i budgeten ser det bra ut, men det är inte där vi lever våra liv. Vill vi verkligen ha en skola värd namnet och i förlängningen ett samhälle som vilar på en solid grund av kunskap finns inga genvägar: Låt lärarna vara lärare genom att ta eget ansvar och känna sig litade på. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den som konsulterna och populisterna lovar.