söndag 22 januari 2023

I ett evigt nu är allt möjligt

Livet pågår, det har det gjort ända sedan det först etablerade sig på jorden. Vi som lever här och nu är del av livets dynamiska flöde, men när man är fullt upptagen med att få ihop livspusslet är det svårt att inse vidden av sin egen okunskap och acceptera faktum; att verkligheten är långt större och mer komplext än någon kan ana. Eftersom det är som det är med dessa saker är det inget problem, i alla fall inget problem som går att lösa, det är helt enkelt själva förutsättningen för allt. Bara för att det är som det är betyder dock inte att man måste acceptera alla sakernas tillstånd. Men för att kunna arbeta med varaktig förändring som pekar i positiv riktning behövs insikt om och respekt för det som är. Utan förståelse, både för det som är här och nu OCH det som varit samt vad som skulle kunna bli, är vi människor dömda att liksom djuren leva i ett evigt nu. Det som gör människan unik är att hon äger förmågan att förändra samt överskrida sina begränsningar. Tyvärr används den förmågan alldeles för lite av alldeles för många. Och visst, det är lätt att ge upp och resignera inför verklighetens oöverblickbarhet. På egen hand går det inte att förändra världen, men det finns en enorm kraft i det arbete som utförs tillsammans. Problemet är att så många vill ta åt sig äran av resultatet, och att detta accepteras av övriga trots att vi vet att inga större uppgifter eller framsteg är resultatet av en ensam människas arbete.

Kunskapens värde är kvalitativt, inte kvantitativt. Och all kunskapsutveckling är dynamisk och går i skov, inte linjär. Det kommer de facto inte an på hur mycket man läst eller hur många artiklar man har skrivit, kunskapskompetens handlar om förmågan att tänka, analysera och inte minst om att ändra uppfattning i ljuset av ny kunskap och bättre argument, oavsett hur länge man haft åsikten som kritiseras och trots att accepterandet av kritiken mot det man hållit för sant kan leda till att man förlorar makt och inflytande. Är det kunskap man söker kan och får inga andra hänsyn tas. Den principen är lätt att hålla med om, men fruktansvärt svår att leva efter. Kunskapen i centrum är en princip som få ifrågasätter, men för att den ska betyda något, för att den inte bara ska bli tomma ord eller en marknadsföringsstrategi, måste den tas på största allvar av alla, i alla lägen. Det går inte att både ha kakan kvar och äta den. Viljan är en kraft att räkna med, även om den aldrig kan övertrumfa verkligheten. Är det omöjligt så är det, oavsett var någon tror.

Ovanstående tankar skulle kunna sägas vara ett slags sammanfattning av det jag lärt mig av livet, både genom att leva det och att studera och forska om olika aspekter av det. Futtigt kan tyckas, men som sagt livet är som det är och kunskapen är varken större eller bättre än verkligheten den ytterst handlar om. Banbrytande kunskaper är sällsynta, och ofta resultatet av slump, inte av forskarens excellens; men när någon kan och får ta åt sig äran av en banbrytande upptäckt förvandlas hen till ett geni, i efterhand. Tyvärr är detta med korrelation och kausalitet svårt för den mänskliga hjärnan att greppa, och en annan sak som spökar är den eviga drömmen om Messias, frälsaren som kommer utifrån och löser våra problem. 

Lever man i ett evigt nu kan historien anpassas efter hur det känns idag, vilket är vad vår nuvarande regering ägnar sig åt. Och framtiden är precis så mörk eller ljus som man väljer att måla upp den som. Den där illusionen behöver vi göra upp med, men för att kunna göra det måste man stanna upp, ta sig tid att tänka efter och betrakta tillvaron från distans. Tragiskt nog är det ett Moment 22 eftersom det inte anses finnas tid att tänka efter idag, på grund av att ekonomin överordnats allt annat.

söndag 15 januari 2023

Lögner och andra sanningar

Långt fram i mänsklighetens historia var kunskap något som idealiserades och respekterades. Inte av alla, men av det stora flertalet. Kunskap är makt sa man och när jag gick i skolan och även i början av min akademiska karriär respekterades lärarna. Det fanns ytterst få professorer och vissa av dem närmast dyrkades. Även om Michel Foucault och andra postmodernister redan på sextiotalet visat att makt ofta ersätter kunskap (eftersom den som har makt, till exempel, inte granskas lika kritiskt som den som inte har det), eller i alla fall att det går att få makt och inflytande även utan kunskap, respekterades ändå kunskapen, lärarna, forskarna och skolan samt universitetet som institutioner. Att veta var viktigt och det var för att lära man kom till skolan, gick gymnasiet och studerade på högskolan. Forskare forskade för att förklara och förstå och belönades med akademiska titlar om och när deras kunskaper ansågs hålla hög klass. Jag vet att det är en idealiserad bild, men detta är inte en historielektion utan en text om samtidens väsensskilda syn på utbildning, akademisk karriär i allmänhet och lögnen i synnerhet. Poängen med inledningen är att visa på skillnaden mellan nu och då, inte att tala om hur det egentligen var (för det råder det delade meningar om, och det beror på vilket sammanhang man talar om).

Det finns alltid ett före och efter och vattendelaren jag tänker på här är Donald Trump. Jag vill inte ge honom större betydelse än han förtjänar och det är inte hans fel att sanning och lögn idag är två ord vars innebörd förändrats. Det är varken Trumps fel att kunskapen förlorat sitt värde eller att allt fler politiker idag far med osanning och använder lögnen som vapen, det är istället den förlorade respekten för kunskap i samhället som helhet som banade väg för politiker som Trump och andra populister. Trump är inte postmodern och det är inte postmodernisternas fel att kunskapens värde devalveras, det finns nämligen ingen syndabock som går att identifiera och eliminera för att allt ska återgå till hur det var en gång. Först när kunskapen anses ha ett egenvärde i samhället som helhet, och när skolan handlar om vad man faktiskt lär sig och verkligen kan, går det att hoppas på en vändning av dagens djupt problematiska utveckling. Utan en allmän respekt för universitet som institution och förståelse för kunskapens unika kvalitet går det inte att tala om ett kunskapssamhälle och så länge det ser ut som det gör är demokratin och den långsiktiga hållbarheten på livets och tillvarons alla områden hotad; det går nämligen inte att få det ena utan respekt för det andra.

Den viktigaste frågan är inte vad vi vet, utan vad kunskap är och hur vetande fungerar. Mänskligheten förfogar idag över vidare och djupare kunskap om fler aspekter av verkligheten än någonsin tidigare i historien och vetandet är dessutom mer spritt och tillgänglig för fler, så det är inte mer kunskaps som behövs, tvärtom är det dagens syn på kunskap (som förkroppsligas i den nyckeltalsfixering som New Public Management bygger på) som banat väg för kunskapskrisen. Problemet är dels att kunskapen idag försvinner i informationsflödet på nätet, dels att den späds ut till homeopatiska koncentrationer när forskare tvingas konkurrera med varandra om vem som fått flest publikationer publicerade, vilket är något annat än vem som vet bäst och har den mest utvecklade intellektuella förmågan. 

Resultatet av drygt trettio år i den akademiska världen och konsekvensen av mina snart sextio år som kunskapsintresserad människa är att jag idag vet enormt mycket mer än jag gjorde för bara några år sedan och mina kunskaper växer snabbare för varje år som går, dels eftersom jag blir bättre på att identifiera mönster, dels eftersom likheterna mellan olika kunskapsområden ofta inte är så stor som man kanske tror. Men, och det är själva poängen och ämnet jag vill reflektera över här, den viktigaste kunskapen jag förfogar över handlar mer om vad jag INTE vet än om vad jag faktiskt kan. Det viktigaste jag lärt mig genom åren är dels hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta), dels hur lite som faktiskt går att veta något om. Trots att det är den kanske viktigaste insikten har den problematiskt nog svårt att nå spridning i samhället. Den som säger sig veta blir bara lyssnad på om hen uttrycker sig tvärsäkert och framförallt om hen säger det människor vill höra, och intresset för verklighetens oöverblickbarhet och tillvarons enorma komplexitet är högst begränsad. Utan ödmjukhet och respekt för dessa facts of life kommer kunskapens användbarhet i samhället att minska med tiden. Ju mer vi vet om om hur lite vi faktiskt vet desto mindre kommer de som skaffar sig en examen för att få makt att bry sig om högskolan som institution och än mindre dess klassiska bildningambitioner, och risken finns att populistiska politiker, som redan som det är föraktar kunskap, om de får makt kommer att strypa tillförseln av pengar till utbildning och forskning, alternativt kontrollera i detalj vilka kunskaper (eller i praktiken, vilken propaganda) som sprids.

För att ha en chans att motarbeta en sådan utveckling behöver tiden som finns att tänka tankar till slut värnas. Det finns ingen möjlighet att effektivisera tiden som krävs för att (lära sig) läsa analytiskt, kritiskt och kunskapsorienterat. Det går inte att ge några snabbkurser i kritisk förmåga och förståelse för kreativitet och hur den kan komma till användning i arbetet med att utveckla kunskap om det som går att veta något om tar tid och kräver respekt för det faktum att kunskapen alltid är mindre än okunskapen.

Det är en minst sagt oroväckande utveckling att allt fler av dagens politiker, både internationellt och här hemma utnyttjar osäkerheten om vad som går att veta något säkert om för att driva igenom en demokratividrig och kunskapsignorant politik vars enda syfte är att stärka deras egen makt. Ett av vapnen som används i den kampen är lögnen, inte bara de egna lögnerna, halvsanningarna och glidningarna utan även (och kanske främst) anklagelserna om lögner riktade mot andra, vilket gör det svårt att veta vem som faktiskt talar sanning. Lögnare har liksom rasist och nazist blivit ett slags skällsord som riktas mot allt och alla man inte gillar, för att underminera motståndarens makt och relativisera ordens betydelse, vilket leder till att det blir svårt för den som värnar och talar med stöd i kunskap att få gehör. Det blir därför den som låter mest och bryr sig minst om vad som är sant får makt och inflytande. Därifrån sluttar det brant utfört. Tragiskt nog har vi rört oss en bra bit ut på det sluttande planet, hur långt vet ingen och vi kan mycket väl ha nått en punkt varifrån det inte finns någon återvändo. Jag väljer att utgå från att det fortfarande finns hopp och gör vad jag kan för att värna kunskapen, även om eller just därför att det ser mörkt ut just nu.

lördag 14 januari 2023

Medförfattarskap på en artikel har högre meriteringsvärde än att vara ensamförfattare till fyra läroböcker

Vad är en akademisk merit egentligen? Och vad är syftet med Högskolesveriges system för meritering? Kunskap, kunskapsutveckling och spridande av vetenskapliga insikter, är mitt svar; det är så jag tolkar skrivningarna i Högskolelagen. Det är utgångspunkt för hur jag tänker när jag väljer vad jag ska lägga min tid på och rikta min intellektuella energi mot. Anledningen till att jag skriver läroböcker är dels att det är en intellektuell utmaning som jag själv lär mig massor av, dels att jag får möjlighet att hjälpa studenter att utveckla kunskaper och bli bättre på att lära. Jag är stolt över mina läroböcker. Den fjärde kom från tryck i förrgår, och den handlar om teori.

Jag är i full gång med nästa bok, om metod. Och jag har tankar om åtminstone två läroböcker till. Parallellt skriver jag dessutom på en bok om akademisk kvalitet och när den är klar, senare under året är planen att jag ska ta tag i mitt livsverk om mellanrummen. På datorn finns även ett utkast till en bok om Nietzsche. Det känns tryggt att ha projekt som ligger och väntar för det ger stadga åt vardagen och trygghet i tillvaron. Ett liv utan intellektuella utmaningar och möjlighet att lära skulle kännas meningslöst. Därför är jag så tacksam för att jag hittade till akademin och att jag fått möjlighet och förtroende att arbeta som lärare och forskare. Jag ser det som en ära och att skriva för att sprida kunskap ser jag som en hederssak. Jag står på jättars axlar och bär arvet av mina lärares arbete vidare.

Att skriva böcker och vetenskapliga artiklar är nu en sak, och att bli läst en helt annan. Vi vet att en förkrossande majoritet av alla artiklar som publiceras i vetenskapliga journaler inte läses av någon annan än de som granskar texterna och antar dem för publicering, ändå är det den typen av texter som anses meriterande. Även läroböcker har svårt att nå igenom bruset och väldigt många blir inte lästa av särskilt många. Därför är jag så tacksam för att mina två första, och särskilt den andra läroboken (länk), finns med som kurslitteratur på några av landets högskolor och därmed blir läst. Det är en stor ära och ett ansvar jag tar på största allvar detta att få vara med och hjälpa studenter att hjälpa sig själva att lära och utvecklas som tänkande människor. Det är nämligen så jag försöker skriva, det är den typen av läroböcker jag valt att skriva. Jag vill inte bestämma hur det är eller hur man ska göra, jag vill visa vad man behöver ta hänsyn till och tipsa om saker man kan tänka på för att ens egna texter och kunskapsutveckling ska bli så bra som möjligt.

Igår fick jag det svart på vitt att det arbete jag utför inte anses vetenskapligt meriterande. Det enda som räknas är antalet Peer-reviewade artiklar, storleken på den summa pengar man vinnit i konkurrens och handledning av doktorander (vilka det är huggsexa om, dels för att det är meriterande, dels för att doktorander kan användas som medförfattare till artiklar som räknas som en merit för handledaren). Därför är det mer värt att stå som medförfattare till en artikel än att skriva fyra läroböcker på egen hand. Visst är jag besviken över att jag aldrig kommer att kunna bli professor, för jag vägrar göra något jag inte kan motivera med stöd i den kunskapssyn och det kvalitetsbegrepp jag anslutit mig till, som bygger på min tolkning av skrivningen i Högskolelagen. Jag har sett allt för många framgångsrika professorer som i relativt unga år, alltså med långt över tio år kvar i yrket, förlorat geisten och som bara fortsätter att allt mer mekaniskt producera artiklar och söker pengar eftersom det är detta de är bra på. En del skaffar sig intressen utanför akademin där de lägger ner sin själ medan andra verkar ha tappat livslusten, oavsett hur enskilda löser sin livssituation är allt annat än det som leder till KUNSKAP förkastligt eftersom det är högskolans uppdrag.

Jag vet vad jag gjorde när jag valde den väg jag valde på mina lärares inrådan och det var med öppna ögon jag höll fast vid mitt sätt att tänka och agera som lektor efter att jag blev docent, även om reglerna för vad som räknas meriterande ändrades strax efter. Visst är jag besviken, men jag är inte förvånad. Och jag klagar inte på att min karriär gått i stå, för jag älskar att undervisa och är stolt över mina böcker och tacksam över att de läses och får spridning. Jag har fortfarande ett arbete där jag kan prestera på min absoluta intellektuella topp, även om det arbetet allt oftare utförs på fritiden. Det är bara så sorgligt att det blivit så här, för vad ska vi med högskolan till om inte allt arbete som leder till kunskapsutveckling anses meriterande? Om formen räknas mer än innehållet, hur garanteras då kunskapskvaliteten?

söndag 8 januari 2023

Göra det man tror på, eller det man tror att andra tror på?

Under julhelgen kollade jag en kväll på uppföljaren till Top Gun, vilket var en intressant upplevelse på många olika sätt. Här väljer jag att fokusera på en av sakerna jag satt och funderade på; populärkulturens utarmning eller kanske snarare brist på nytänkande. Maverick, som filmen heter, var utan tvekan resultatet av ett gott hantverk och rent tekniskt var uppföljaren bättre än första filmen. Problemet, och det måste sägas vara ett problem eftersom jag satt och tänkte på det lika mycket som jag levde mig in i handlingen, är att båda filmerna är förvillande lika både i dramaturgin och intrigen. Det kändes som man lagt en karbonkopia på Top Gun, för i princip alla scener i den nya filmen är närmast identiska med den gamla. Som sagt, filmen är inte dålig, jag såg den med behållning, men det jag vill skriva om handlar om samtidens brist på visioner och rädslan för att tänka nytt. Genom att filmbolaget väljer att upprepa innehållet i Top Gun tillförs ingenting nytt, vilket vore oproblematiskt om det bara handlade om den filmen. Historien är fylld av uppföljare, några till och med bättre än den första, så det är heller inte problemet, men när filmbolagen bara storsatsar på det man uppfattar som säkra kort drabbas kulturen av inavel. Och det är problematiskt.

Utvecklingen är den samma inom bokbranschen där förlagen letar efter författare som kan skriva serier av böcker, snarare än unika verk. Idag är det bara genrelitteratur som säljer, alltså böcker som inte överraskar läsaren. Bokhandlarnas hyllor svämmar över av krim, feel good och kokböcker, och förlagen gör vad man kan för att få människor att prenumera på ljudbokstjänster eftersom man tjänar mer pengar på det och dessutom får större makt över författarna, som med milt våld tvingas skriva det som förlagen anser att det finns en efterfrågan på. Det blir allt svårare att skapa något nytt och unikt eller verk av bestående värde, alltså sådant som kommer att ge upphov till efterföljare, eftersom det kräver tid, talang, hantverksskicklighet och förståelse och respekt för risken att misslyckas. Konsekvensen av ekonomifokuseringen är att "ingen" gör något de tror på själva eftersom (den ekonomiska) risken att gå sin egen väg anses för hög, vilket leder till att kulturen sluter sig och blir en självrefererande bubbla.

Influencers är ett samtidsfenomen som aldrig hade kunnat existera utan internet och dess algoritmer. Vi vill gärna se antalet följare som en indikation på hur kompetent en människa är och den som har flest anses bäst. Men så är det inte för influensers gör inte vad de tror på, de skapar en persona som gör och tänker det hen tror att andra gillar, och den som är bäst på att spela det spelet får flest följare. Andrew Tate är tydligen av världens mest "framgångsrika" influencer. Han köper dyra bilar och hatar kvinnor som inte vill ligga med honom. Greta Thunberg däremot, är en människa som gör vad hon tror på, och hon är lika känd som Tate. Till skillnad från honom använder hon sitt kändisskap för att sprida kunskap och förändra världen till det bättre. Detta kunde han uppenbarligen inte acceptera och han använde sin plattform för att håna henne. När hon skrev till honom att han hade en liten penis kände han sig manad att spela in en video där han försökte ge igen, vilket ledde till att han fängslades misstänkt för trafficking och fick sina bilar beslagtagna. Jag beundrar Greta inte bara för det hon tror och kämpar för, utan lika mycket för att hon avslöjar tomheten och förljugenheten i den värld vi skapat.

Eftersom allt och alla påverkar och påverkas av varandra står inte vetenskapen över eller utanför kulturen. Forskningen följer tragiskt nog i stora drag samma utveckling. Där är det inte följare som leder till framgång, utan publikationer, citeringar och storleken på anslagen som vinns i konkurrens. Men för att bli publicerad, citerad och få anslag måste man anpassa sig efter rådande normer och säga det man tror att andra tycker är klokt och bra. Den forskare som går sin egen väg och liksom Greta Thunberg gör det hen själv tror på kanske blir framgångsrik, eftersom verklig kunskap och kvalitet alltid vinner, förr eller senare, men chansen är minimal, och eftersom det kostar på att sticka ut och vara annorlunda kommer det stora flertalet inte att försöka. Dagens forskningspolitik rör sig allt tydligare och allt snabbare i riktning mot tillämpad forskning som ger oss den kunskap vi vill ha, men eftersom kunskap inte handlar om vad man tycker är risken överhängande att vetenskapen snarare sluter sig inom en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten den säger sig handla om. Grundforskning är nyfikenhetsdriven och handlar inte om att så effektivit som möjligt komma fram till ett resultat som kan antas för publicering, utan om sökandet efter den kunskap som är möjlig att få och som mänskligheten behöver.

Under året som kommer ska jag ägna mig åt grundforskning om kultur och akademisk kvalitet, och åt kritisk granskning av samhället och rådande kunskapssyn.

söndag 1 januari 2023

Gott Nytt Skrivarår!

Gott Nytt År kära läsare! Denna söndag tar jag ledigt, men vill ändå publicera något. Parallellt med mitt vetenskapliga skrivande och bloggandet håller jag på med ett skönlitterärt projekt som troligen blir klart och ska sändas till något förlag under våren. Det är en utvecklingsroman som handlar om vad mobbing kan göra med människor som utsätts, och eftersom allt skrivande förr eller senare handlar om att döda darlings är det där jag är just nu. Vissa passager har jag dock svårt att släppa taget om, och dagens bloggpost, årets första, får därför bli just en sådan. 

Utanförskap kan generera energi har jag märkt. Och att slå ur underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett tecken på att en tendens brutits, får händelsen en annan betydelse. Samtidigt blev det en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. Där mötte jag för första gången på länge några av mina skolkamrater. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar medlem och där jag trivdes, för när jag kom till gymnasiet fann jag riktiga vänner som respekterade mig. Väl framme i Säve på Hisingen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade makt över mig. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan”, sa en av ”kamraterna” uppenbart förvånad. ”Ska du göra telegrafistprovet”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.

Återkommer nästa söndag med en vanlig post. 

söndag 25 december 2022

Kunskapsmeritering eller antal artiklar

Jag tillhör en forskargeneration som hamnat i kläm mellan bildningshögskolan och dagens produktionsfixerade akademi. Jag lärde mig skriva böcker och fostrades till forskare i en intellektuell miljö där det fanns tid att tänka och samtala. Idag ställs jag inför valet att antingen bidra med kunskap, eller försöka få ännu en artikel publicerad (för publicerandets skull). Även om det går ut över min karriär väljer jag kunskapen varje dag i veckan. För mig handlar det om långsiktig hållbarhet. Ett akademiskt system som inte ser några problem med det faktum att kunskapen späds ut till homeopatiska proportioner, vilket blir fallet när forskare delar upp sina resultat i fler och fler publikationer, kan inte anses vara akademiskt. Kunskapsmeritering är en dynamisk och icke-linjär process, medan dagens system för meritering är linjär.

Forskare som idag ska hålla sig uppdaterade om vad som händer på deras område drabbas lätt av tunnelseende när det hela tiden dyker upp nya artiklar med nya resultat. Och när det blir vardag och norm inom vetenskapen att endast söka kunskap bland de senaste artiklarna finns en uppenbar risk att forskarna aldrig lyfter blicken för att studera verkligheten de lever i och som forskningen faktiskt handlar om. Fullt upptagna av att jämföra sina data med andra forskares resultat fastnar kunskapen i en feed-back-loop och vetenskapen isolerar sig i en bubbla där resultatet av arbetet bara blir en angelägenhet för andra forskare, som läser artiklarna för att kunna referera strategiskt snarare än för kunskapens och lärandets skull.

Förlagen som ger ut vetenskaplig litteratur är några av världens mest lönsamma företag. Affärsidén är nämligen att inte bara låta författarna arbeta gratis, utan dessutom ta betalt för publiceringen. Det stannar dock inte där, för man drar även in pengar på läsarna. Biblioteken måste prenumerera på tidskrifterna för att forskarna ska kunna hålla sig ajour med det senaste. Både forskarens lön, pengarna till publiceringen och prenumerationen på tidskriften bekostas av skattebetalarna. Förlagen ger även ut böcker på samma premisser. Eftersom marknadskrafterna satts ur spel kostar böckerna som ges ut på förlag som anses meriterande långt över tusen kronor, i alla fall den första utgåvan. Biblioteken är ju "tvungna" att köpa in böckerna. 

Utifrån ett kunskapsperspektiv är ekonomiseringen av forskningen naturligtvis rent vansinne. Kostnaderna för administrationen av vetandet har ökat dramatiskt under mina år i den akademiska världen, samtidigt som kunskapens egenvärde urhokats, vilket gör att vi idag betalar mer än någonsin för något som allt fler är allt mer ountresserade av. Det investeras mer pengar än någonsin i forskning och högre utbildning idag, men samhället får allt mindre kunskap tillbaka. Eftersom det gått inflation i akademiska titlar och examina är fasaden den samma, men det som döljer sig där bakom är något annat än det man borde kunna förvänta sig.

God Jul på er! Kampen för kunskapen och den akademiska kvaliteten fortsätter nästa år.

söndag 18 december 2022

Läsande, bildning och mångfald

Jag läser idag mer än någonsin, och ändå räcker inte tiden till för allt jag vill läsa. Varje ny bok jag köper öppnar dörrar till andra böcker som visar hur mycket mer som finns att läsa. Även om priset på böcker på samma sätt som allt annat påverkats av inflationen har jag råd, eller jag tar mig råd. Jag ser inköpen av böcker som en investering, både i mitt eget bildningsprojekt och i bokbranschen vars framtid jag oroar mig över eftersom den branschen liksom alla andra håller på att ta död på sig själv genom att fokusera på snabba, kortsiktiga vinster till aktieägarna, vilket suger livsluften ur verksamheten. För mig är pappersboken närmast helig och därför gör det ont i mig när jag ser hur den behandlas idag. Förlagens ekonomer ser bara till pengarna och aktieägarna kräver ständigt ökad avkastning, och då är det lätt att uppfatta formen som en neutral distributionskanal, vilket gör att försäljningen av nedladdningsbara filer på nätet eller ljudboksabonnemang prioriteras framför pappersböcker som måste tryckas, hållas i lager och distribueras. På detta sätt offras bokens själ och hjärta på ekonomins altare, och det finns en uppenbar risk att man inte ens kommer att sakna boken om den skulle försvinna, i alla fall inte innan det är för sent. Det är så outsägligt sorgligt eftersom boken är en av mänsklighetens, eller i alla fall den mänskliga kulturens och tänkandets viktigaste uppfinningar. Boken är inte bara en bärare av kunskap, den utgör en central delaspekt av den dynamiska kropp som kunskapen utgör. Det handlar alltså inte bara om ett medium för distribution av tankar, boken kan följaktligen inte ersättas med ljud- eller textfiler som distribueras via nätet, i alla fall inte utan att något viktigt går förlorat.

Missförstå mig inte, jag är en varm vän av nätet. Flyktlinjer är ett bevis på det. Och försvaret av boken handlar inte om nostalgi utan om oro över vad som håller på att hända med kunskapen, framförallt den kollektiva förståelsen för vetandet och dess betydelse. När läsandet allt mer flyttas över till nätet förändras förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Sömnforskare brukar uppmana alla som har problem att sova att bara använda sovrummet och sängen till sovande. Det handlar om förväntningar och rutiner. På nätet tävlar boken och störs läsningen av notiser från alla appar som också finns där, och alla som fastnat i flödet av inlägg på TicToc vet hur lockande det är och mycket tid man kan konsumera där, utan att få något annat än förströelse tillbaka. Och när man väl vant sig vid flödet av korta inlägg som skapats för att fånga ens uppmärksamhet kommer alla texter som kräver någon av läsaren för att bli begripliga att uppfattas som tråkiga. När TicToc blir normen kommer boken att uppfattas som ett långsamt och trögt medium, vilket är själva poängen. Idag är vi fixerade vid effektivitet, men kunskap är något annat än information och fakta, den går inte att överföra från en till en annan på något enkelt sätt. Kunskapen är analog, och lärandeprocesserna tar lika lång tid idag som innan nätet skapades. Därför är tanken på effektivisering av läsande och utbildning kunskapsvidrig. Kvaliteten i läsandet står i direkt relation till tiden man lägger ner, därför leder strävan efter att skynda på lärandet till att det man vinner i tid förlorar man i kunskapskvalitet.  

Läsning är i hög grad en kollektiv verksamhet och känslan är att allt fler läser allt mindre idag, och det gör att min och alla andra läsande människors upplevelse långsamt utarmas. Deckare och feelgoodlitteratur säljer fortfarande, och det är en typ av böcker som dessutom passar för inläsning. Men när den typen av böcker blir norm kommer texter som bjuder motstånd, vilket intellektuellt krävande litteratur alltid gör, att trängas undan och riskerar på sikt att försvinna. Och det gör den typen av böcker ännu mindre lönsamma. När lönsamhet jämställs med kvalitet i bokbranschen minskar mångfalden och mer av samma produceras. Bokförlagen som tar bildningen på allvar drivs nästan undantagslöst av äldre entusiaster, men för varje år som går blir de äldre och eftersom återväxten, på grund av minskad efterfrågan, är hotad likriktas utbudet med tiden allt mer. Jag föraktar inte böcker som skrivs för att hålla läsaren i ett järngrepp och som läses enbart för underhållningens skull, men jag är kritisk mot att den typen av böcker bygger på samma logik som nätets algoritmer och ser med oro på hur andra typer av böcker trängs undan. 

Läsning handlar väldigt mycket om förväntningar. Låt mig ta vällagrade viner som är komplexa i smaken som exempel, den typen av vin kräver förståelse, kunskap och erfarenhet för att uppskattas, till skillnad från ett sötat bruksvin som säljs i box. Ett gott vin eller en bra bok är högst relativa begrepp, som beror på vilket mått på kvalitet man utgår från. De bästa böckerna jag läst är oftast de böcker som bjudit mest motstånd under läsningen. Med åren uppskattar jag allt mer böcker som tvingar mig att tänka efter och som stannar kvar långt efter att jag läst dem. Den typen av böcker går långsamt att läsa eftersom de är fyllda med komplexa tankar som ofta kräver erfarenhet och förkunskaper för att bli begripliga. Vad jag försöker säga med detta är att ansvaret för kunskapssamhällets fortlevnad och den intellektuella återväxten är kollektivt. Bildning är ett gemensamt projekt. Om efterfrågan på mer krävande texter minskar utarmas hela utbudet och även de som inte uppskattar svårare böcker blir med tiden lidande.

Ändrade läsmönster och minskad försäljning påverkar även förutsättningarna för skrivande. Det räcker inte att det finns författare som kan och vill skriva bildningsfrämjande böcker, finns det inga förlag som kan och vill ge ut böckerna (och det kan det bara finnas om tillräckligt många köper och läser intellektuellt utmanande böcker), kommer kompetensen att skriva sådana böcker att försvinna, och därmed utarmas språket, vilket att kulturen fastnar i en ond cirkel eller ett sluttande plan. Risken är uppenbar att efterfrågan på allt mer lättillgänglig litteratur ökar, vilket förpassar författare av djupare, intellektuellt krävande och mer existentiella böcker till periferin. 

De stora förlagen tar över eftersom de mindre förlagen inte kan hävda sig i den mördande konkurrensen om köpare. Idag råder närmast en monopolsituation där några få aktörer dominerar marknaden som därigenom likriktas allt mer. Och med hjälp av intensiv marknadsföring styrs efterfrågan över till ljudboksabonnemang som är mer ekonomiskt fördelaktiga för förlagen både eftersom man "slipper" kostnaderna för layout, tryckning, lagerhållning och distribution, och för att ersättningen till författarna är lägre och direkt kopplad till hur länge och vad som faktiskt lyssnas på. Författaryrket håller på att bli en del av gigekonomin där andelen gratisarbete ökar, utom för ett fåtal lyckliga författare vars framgångsrika böcker säljer i stora upplagor.

När boken endast anses ha ett bruksvärde börjar allt fler göra sig av med sina pappersböcker, som man inte anser sig ha plats med i sina ljusa och fräscha hem. För mig är dock ett hem utan böcker inte ett hem, utan en andefattig plats för marknadsföring av en ytlig personlighet. Jag är kritisk till konsumtionssamhället och se inget värde i prylar, men böcker är så mycket mer och långt viktigare än alla andra saker. Av ovan angivna skäl.