onsdag 1 april 2020

Det är skillnad på experter och experter

För alla som är intresserade av kunskap och kunskapsutveckling är den märkliga tid vi lever i just nu oerhört intressant. Det nu som agnarna skiljs från vetet. På nätet som alltid svämmat över av experter som vet är det väldigt tydligt. Där VET man att regeringen och Folkhälsomyndigheten agerar fel eller bygger sina analyser av läget och rekommendationerna man ger på felaktiga uppgifter, trots att regeringen och Tegnell är tydliga med att INGEN vet hur man ska göra och vad som är bäst. Skillnaden mellan de som faktiskt har ansvar för Sveriges strategi och de som kritiserar den är att de ansvariga förändrar sin syn på daglig basis och i ljuset av de bästa aktuella data och analyser som finns. Experterna på nätet, på ledarsidor och på andra ställen är TVÄRSÄKRA och avslöjar därmed hur lite de vet och förstå om hur kunskap blir kunskap.

Det spelar en avgörande roll både hur man ser på vetenskap och hur man agerar vetenskapligt, och jag har full tillit till Anders Tegnell, även om den svenska strategin skulle visa sig leda till ökade dödstal. Jag väljer att lita mer på honom än på kritikerna eftersom han dels är tydlig med att han inte vet, dels eftersom han ändrar sig hela tiden allt eftersom nya uppgifter om läget kommer in och kunskapen om viruset och det smittar växer. De så kallade experterna som kritiserar honom och alla som i efterhand säger att de visste. Alla som sprider konspirationsteorier om att ansvariga undanhåller kunskap eller har en hemlig plan utgör ett större hot än viruset och den ekonomiska krisen sammantaget. Experterna som mitt under den västa kris som Sverige och mänskligheten genomgått sedan Andra världskriget använder sin status som experter för att ifrågasätta regeringen och Folkhälsomyndigheten bryr sig inte om Sverige och vårt samhälle.

Mycket lite, om ens något, kan sägas på förhand; först i efterhand ser man och går det att analysera och utvärdera strategin och besluten som nu tas i rasande snabb takt. Att leta syndabockar eller hävda att man visste är ovetenskapligt och djupt problematiskt eftersom det innebär att man uppvisar bristande förståelse för hur kunskap blir kunskap och ignorans inför det framtidens fundamentala öppenhet. Sen, när vi vet och kan bilda oss en uppfattning om läget och utvecklingen, måste vi dra lärdom och skapa nya och bättre rutiner och handlingsplaner. Inte leta syndabockar!

Det ENDA man kan göra, nu och alltid, är att efter bästa förmåga försöka förstå och hela tiden modifiera sina handlingar på marginalen för att göra vad man kan för att försöka påverka tillblivelsens riktning. Vi närmar oss framtiden med blicken fastnaglad i backspegeln, för det är det enda vi kan studera. Studier av historien är viktiga och lärorika, men framtiden finns alltid bakom nästa krök, och vad som döljer sig där går inte att veta något om. Osäkerheten är ontologisk och den kan man bara lära sig inse, acceptera och försöka förstå. Just detta är Ander Tegnell expert på och han visar dagligen prov på den förmågan när han uttalar sig på presskonferenserna klockan två.

Alla som ifrågasätter och kritiserar, som sprider alternativa uppgifter eller jämför Sveriges agerande med hur man agerar i andra länder är populister som utgår från känslor, oavsett vilka titlar och positioner man har i samhället. Det är uppenbart för alla med bara basala kunskaper om vetenskapsteori och kritiskt tänkande, och för mig blir det ett argument för betydelsen av att införa vetenskapsteori redan i grundskolan. Lärarnas uppgift i ett kunskapssamhälle är inte att utbilda experter, utan att skapa förståelse för och respekt för kunskapen och dess möjligheter och begränsningar.

tisdag 31 mars 2020

Låt Corona bli en påminnelse

Än så länge är vi bara i början av pandemin och det läge vi befinner oss i just nu kommer att gälla en lång tid framöver. Och det är lönlöst att vänta på att stormen ska blåsa över så vi kan återgå till hur det var. Corona och COVID-19 är en påminnelse om hur ohållbart vårt samhälle och sätt att tänka var, och drar vi inte lärdom blir det svårt att fortsättningsvis hävda att vi är rationella varelser. Insikten har uppenbarligen inte sjunkit in hos de flesta, men jag är övertygad om att den kommer att göra det. Att tänka om är svårt, även om läget är allvarligt och trots att man har en kniv mot strupen. Tillåter man sig att verkligen stanna upp och faktiskt tänka efter märker man dock att det inte bara går utan även är nyttigt.

Corona är en konsekvens av vårt sätt att leva. Det är detta som är så svårt att förstå och acceptera. Det är inte kineserna som ligger bakom och det finns ingen ondskefull konspiration eller något undanhållande av information. Det som händer bara händer och det enda vi kan göra är att hantera situationen på bästa sätt tillsammans. Vi har alla ett ansvar, både för vad vi själva gör och för konsekvenserna av våra handlingar. Vi har också ett ansvar för varandra och den enda plats i hela universum som vi kan leva på; alltså LEVA, till skillnad från ÖVERLEVA. Vårt sätt att hantera djur och natur har varit ohållbart länge och vi visste hela tiden att alltid handlade om när, inte om vi skulle drabbas av en pandemi. Den skulle kunna vara mycket värre, så vi ska vara tacksamma för att det räcker att isolera de äldre och idka social disans i vardagen.

Vad är viktigt egentligen, och vad är långsiktigt hållbart? Det är frågor utan givna svar som lämpar sig för tid i ensamhet och utan krav på prestation. Tar vi oss tid att ägna oss åt dessa frågor istället för att jaga förstörelse i väntan på att allt ska återgå till det normala uppnår vi dels inre ro, dels ökar chansen att vi kan undvika att hamna här igen.

Om det fanns en grundtrygghet i form av allmän A-kassa eller om vi alla arbetade färre timmar skulle avbräcket inte bli lika stort och fler skulle snabbare och lättar kunna förlika sig med läget. Istället har vi pressat oss och alla system till det yttersta i jakten på pengar som till stor del används för att hålla det ohållbara systemet igång. Varför skulle det vara önskvärt att ta sig tillbaka dit? Varför inte ta chansen att stanna upp och tänka efter? Corona kanske visar sig vara en välsignelse och precis vad vi behövde för att sätta igång med den omställning som vi alla innerst inne vet att vi förr eller senare kommer att tvingas genomföra. Det som är ohållbart går så länge det går, och sen går det inte längre. Vi trodde att det gick att sänka skatten och ändå vara rustade för det oväntat oväntade; eller många trodde det, kanske för att de inte ville eller orkade tänka på vad som är hållbart. Nu tvingas staten öka de offentliga utgifterna enormt och på kort tid. Hade vi istället för att skära ner på allt som gick att skära ner på för att sänka skatten investerat i det allmänna och tillsammans bidragit till att bygga upp buffertar och skapa marginaler i till samhället och tillvaron, skulle effekterna av pandemin inte bli lika allvarliga.

Nu när vi ändå sitter där i vår ensamhet kan vi ta oss tid att tänka efter och skaffa oss KUNSKAP. Vi har den möjligheten och det är ett tillfälle som troligen inte kommer tillbaka. Vi styr inte över pandemin, men vi har kontroll över våra egna tankar och sätt att agera. Och det vi gör nu kommer att få konsekvenser längre fram. Ingen vet vad som kommer att hända. Just därför är det så viktigt att planera för det värsta och hoppas på det bästa.

måndag 30 mars 2020

Folkvett

I fredags talade Stefan Löfven om behovet av folkvett. Tänk att det behövdes en global pandemi för att komma till insikt om vad som faktiskt behövs för att bygga och förvalta ett hållbart samhälle. Tyvärr tror jag att vi rört oss så pass långt ut längs anständighetens sluttande plan att det där talet mycket väl kan få motsatt effekt. Alla vet att vanligt hederligt bondförnuft och allmänbildning är viktiga inslag i samhällen där människor trivs och känner sig trygga, och att motsatsen gäller för samhällen som hotar att lösas upp av inre spänningar.

Högerpopulismen är ett mycket värre virus än Corona eftersom dess inkubationstid är längre och dess dödlighet visar sig först när smittan spridit sig i hela samhället. I början av tillväxtfasen märks inte problemen och varningarna avfärdas som kommunistpropaganda, vilket gör att högerpopulismens världsbild och människosyn hinner bli normaliserad vardag innan dess skadeverkningar visar sig. Men då har företrädarna tillskansat sig så pass mycket makt och inflytande över samhället och tänkandet att kritiken antingen rinner av företrädarna eller också riktas mot de andra (olika minoritetsgrupper). Donald Trump och USA är ett exempel på det förra och högerpopulismen i Europa är exempel på det senare. Här i Sverige står det och väger. Skakas vi och vårt samhälle om i grunden, vilket kräver åtminstone några veckor till av allvarlig kris (ökad spridning och dödlighet), tvingas vi alla förändra vårt sätt att tänka och agera, kan talet om folkvett mycket väl visa sig vara vältajmat. Men om känslan av kris klingar av kan högerpopulismens makt över allmänheten mycket väl stärkas, vilket skrämmer mig mer än COVID-19.

För någon vecka sedan slogs jag av att nyheterna ändrat karaktär och att reportrarna faktiskt lyssnade och verkligen ville förstå forskarna och företrädarna för myndigheterna, men igår på Aktuellt och i Agenda var det som allt återgått till det normala. Jag finner det stötande och ovärdigt att programledarna i Public Service väljer att aktivt missförstå och medvetet kritisera allt som sägs av den som intervjuas; som om Folkhälsomyndighetens generaldirektör är personligen ansvarig för konsekvenserna av arbetet som utförs av ansvarstagande politiker och myndighetens kompetenta medarbetare. INGEN vet vad som är bäst att göra, hur epidemin kommer att utvecklas eller vilka konsekvenser olika strategier får! Varför väljer svenska medier att spela de så kallade sverigevännerna i händerna genom att så split och sprida misstankar rörande hur väl ansvariga förvaltar ansvaret som allmänheten gett dem?

Ska tanken om folkvett få genomslag i samhället och faktiskt väcka folk måste Public Service ta ett mycket större ansvar för hur man bemöter människorna som efter bästa förmåga lotsar oss genom krisen. Om Anna Hedemo och hennes kollegor inte vill förstå utan snarare försöker hitta fel och brister i ALLT som sägs bidrar hon och andra till att hålla misstänksamheten vid liv. Hur hamnade vi här? När och varför slutade intervjuare respektera människor, och varför anses det problematiskt att visa ett genuint intresse för frågan man bjudit in forskare och experter för att belysa? Varför är man mer intresserad av att ställa den som intervjuas mot väggen än att faktiskt försöka förstå och hjälpa den som intervjuas att förklara så att allmänheten förstår? Anders Tegnell, Stefan Löfven och alla andra som ansvarar för krisarbetet visar prov på folkvett i dessa dagar, men om inte journalisterna tar ansvar och gör det samma underblåser man högerpopulismen.

Tolkhögern vill så gärna uppfattas som vuxen och man säger sig vara realister som bygger sin politik på förnuft, men alla tänkande människor ser igenom deras falska löften. Högerpopulismen är själva antitesen till folkvett. Därför oroar det mig att just det ordet kom upp i Löfvens tal, trots att det är precis så jag också tänker och just det jag kämpar för. Tillräckligt många människor i vårt land är inte vettiga, och problemet är att de anser sig vara del av och företräda folket. Så när majoriteten agerar vettigt och motverkar smittspridningen och håller dödstalen nere kan det mycket väl leda till att SD, KD och M får vatten på sin kvarn, trots att INGEN i något läge man veta något om framtiden. Glöm aldrig vilka förslag som dessa partier drivit och vilka konsekvenser det fått för samhällets hållbarhet om deras neddragningar och utförsäljningar av det allmänna drivits ännu längre. Nu har vi ett gyllene tillfälle att mota dumheten i grind, samla ihop och och reflektera över vad som verkligen betyder något och vad som krävs för att samhällen ska bli långsiktigt hållbara. Tar vi inte den chansen är det ute med oss, även om vi överlever Corona.

söndag 29 mars 2020

Dagens bild: Med kunskap som vapen

När jag såg den här bilden tänkte jag spontant på Anders Tegnell, som försvarar Sveriges kunskapsbaserade strategi för att lotsa vårt samhälle igenom Coronakrisen mot illvilliga journalisters och oppositionspolitikers känslobaserade krav och påhopp. Tegnell och kunskapen ansätts dagligen från olika håll, och på nätet sprids desinformation med syfte att splittra vårt samhälle.

Bild: Ajan
Det sägs att pennan är mäktigare än svärdet, men så är det bara i en värld där kunskapen respekteras och generellt sett anses av befolkningen som helhet ha ett egenvärde. Samma med demokratin. Den kräver förståelse för komplexitet och respekt för dess bräcklighet att fungera. Eftersom ingen ingen äger kunskapen är den som använder den som försvar eller har som uppgift att försvara den skyddslös, medan den som väljer att agera med utgångspunkt i känslor kan rusta sig till tänderna. Därför är det så viktigt att både förstå och stå bakom kunskapen och demokratin som fungerar på samma sätt. Tegnell och Folkhäsomyndigheten klarar inte att ensam lotsa landet genom krisen, det krävs att folket lyssnar och tar eget ansvar också. Löfven talar med rätta om betydelsen av folkvett, som är motsatsen till att agera med utgångspunkt i känslorna. Det kanske känns som att förbud och undantagstillstånd är en bra väg att gå, men det är känslorna som talar, inte förnuftet och kunskapen.

Kunskap är en ömtålig, mångtydig, föränderlig och därför alltid högst osäker kvalitet. Kunskap är ingenting i sig själv, den är snarare ett verktyg som behövs för att leva ett bra liv och bygga ett hållbart samhälle. Kunskap är inte samma sak som fakta, det vet de flesta idag, men förståelsen för vad kunskap är och kan användas till är generellt sett dålig; inte ens våra folkvalda politiker med ansvar för utbildning och forskning vet och förstår alltid (och vissa politiker bryr sig inte utan hävdar att det är känslorna som räknas). Många har en uppfattning och uttrycker sig säkert om kunskap, men det i sig är ett tecken på att okunskap och bristande förståelse. Det blir plågsamt tidigt i samband med de dagliga uppdateringarna av läget i landet just nu. Tegnell utgår från aktuell kunskap, både om viruset, dess spridning i olika länder och de aktuella förhållandena i Sverige, medan kritikerna fokuserar på detaljer, uttrycker sig svepande eller sprider försåtlig misstänksamhet eller desinformation i syfte att underminera.

Just nu befinner vi oss i ett exceptionell läge där allt ställs på sin spets, men det finns paralleller till tidigare debatter. Och det kommer oundvikligen en vardag efter Corona där skolans roll och organisering behöver diskuteras i ljuset av det som sker här och nu. Projektet att standardisera, målsäkra och evidensbasera undervisningsmetoder och utbildning bygger på en felaktig uppfattning om vad kunskap är, och försöken att effektivisera utbildning är direkt förödande för samhällsutvecklingen. Vårt nuvarande sätt att se på kunskap och planera utbildning, för att tillgodose samhällets behov av kunskap, är med andra ord kontraproduktivt. När problemen nu hopar sig blir det uppenbart hur handfallna vi är, och eftersom det saknas förståelse för vad som är problemet och vilka åtgärder som skulle kunna lösa dessa har vi fram tills idag infört mer av samma, för att ansvariga (av en känslostyrd mobb eller av ekonomiska intressen) känner sig tvingade att visa handlingskraft. Hellre än att göra något man verkligen tror på och kan motivera med stöd i befintlig kunskap, föreslår man åtgärder som man "vet" fungerar, utan att bry sig om hur man "vet". Det här sättet att tänka och agera måste överges om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle som utgår från kunskap.

Vi är inte mer än människor och jag anklagar ingen för något här, jag försöker förklara vad jag vet om kunskap samt hur människor fungerar. Kunskap är skolans primära uppdrag. Fast teori och policy är en sak och utbildningens praktik, det som händer i klassrum och föreläsningssalar mellan elever/studenter och mellan lärare, något helt annat. Kulturen som växer fram mellan människor och som idag allt mer bortses från, eftersom det inte går att nå säker, evidensbaserad kunskap om den, spelar en avgörande roll för kvaliteten och användbarheten på den kunskap som skolan och den högre utbildningen leder till. Det utvärderas, mäts, kontrolleras och produceras resultat som aldrig någonsin förr i mänsklighetens historia. Samtidigt växer det fram populistiska rörelser och väljer många att avfärda den kunskap som forskare och andra insatta presenteras.

Det är på allvar nu och ska problemen kunna åtgärdas och utvecklingen vändas krävs insikt om följande: Kunskapsföraktet som sprider sig i samhället är den okunniges, den oengagerades och den ointresserades vapen. Mer eller säkrare kunskap, evidensbaserade utbildningsmetoder, källkritik eller någon annan av alla de lösningar som presenteras idag, av självutnämnda experter som backar upp sina påståenden med hänvisning till enstaka studier som ger den stöd, istället för att tala med utgångspunkt i den samlade bild som forskningen som helhet ger, leder till att föraktet för kunskapen ökar och problemen förvärras. Förståelsen för vad kunskap är, hur den fungerar och vilka styrkor och svagheter den har, är generellt sett dålig i samhället som helhet och behöver åtgärdas.

Att Trump skulle väljas till president i USA hölls för osannolikt av många högt utbildade och kunniga människor innan han faktiskt valdes. Faktum är dock att det går att göra väldigt mycket utan kunskap, vilket Trump och andra i praktiken har visat. USA rasade inte samman, men kanske är landet på väg att göra det nu? Eftersom Trump förnekar den samlade forskningens insikter, spelar han ett högt spel som mycket väl kan störta USA i fördärvet. Jimmy Åkesson visar här hemma dagligen och stundligen förakt för kunskap, och hans anhängare ger honom mandat att fortsätta. Granskande journalister och programledare försöker så gott de kan att ställa honom mot väggen, och övriga partiledare plockar gång på gång poänger genom att få honom att framstå som den okunnige och ignorante människa han är. Och precis detta tilltalar den växande skaran av människor som idag inte värdesätter eller bryr sig om kunskap. Detta är ett allvarligt problem som Trump, SD och andra populister slår mynt av, och som resten av samhället står handfallna inför. Nu har vi ett gyllene tillfälle att en gång för alla mota denna oroande utveckling i grind. Det som händer i Ungern, som nu inte längre är en demokrati, borde mana till eftertanke.

Tror man att kunskap är något som finns i världen och att den är entydig har man öppnat upp för strider om vems kunskap som är den bästa och mest sanningsenliga. Makt blir där och då ett legitimt verktyg för kunskapsutveckling. Fokus kommer då att riktas mot kartan, bort från verkligheten. Ser man istället på kunskap, lärande, mening, makt och kultur som resultatet av mellanmänsklig interaktion öppnar sig andra vägar fram. Det är min syn på kunskap, och jag håller fast vid den så länge som den fungerar. Så länge ingen kan övertyga mig om att jag ha fel. Mot makten och rådande kunskapsregim står sig min syn slätt, för det är ett vapen illa lämpat för strid. Det är ett verktyg för att bygga något med hjälp av. Det som håller min låga brinnande är insikten om att pennan (eller i dessa dagar, datorn och internet) KAN vara mäktigare än svärdet. Blir vi många som anammar den synen på kunskap finns inget som kan stoppa oss, men väljer vi att lyssna på känslorna offrar vi både kunskapen och demokratin.

lördag 28 mars 2020

Hållbarheten kommer an på kunskapen och vår förmåga att ta ansvar

När läget blir akut och krisen slår till är alla hänvisade till sina faktiska kunskaper och verkliga kompetenser, eftersom all planering far all världens väg och reglerna som styrt verksamheten blir obsoleta. Kris eller inte, livet går hela tiden oundvikligen vidare och det måste alltid hanteras oavsett hur det ser ut i världen. Vi har alla vetat att det är så. Ändå lockades vi av planerarnas löften om bättre kvalitet till lägre pris och marknadsliberalernas löften om lägre utgifter och högre inkomster. Lägerhållning hörde till historien, sades det. Just-in-time är modellen. Och visst, det gick så länge det gick. Politikerna tävlade om vem som lovade att sänka skatten mest, utan att kvaliteten skulle bli lidande. Ekvationen hölls ihop med hjälp av regler och rutiner. Tecknen på att det där inte fungerade ens i normalfallet fanns där. Varningsklockor ringde och många gick in i väggen, men så länge ekonomin pekade uppåt slog vi dövörat till. Föreställningen om att det offentliga slösade med skattepengarna höll illusionen vid liv om att det går att få mer för mindre. Vissa skyllde problemen på invandrarna eller sossarna. Det blir lätt så när man ska försvara det omöjliga och när illusioner ska hållas vid liv till varje pris.

Faktum är att det offentliga inte kan SLÖSA med pengar, i alla fall inte så länge som pengarna stannar kvar och snurrar i det ekonomiska systemet här hemma. Så länge vi lever i en demokrati är skatt en investering i samhället och dess långsiktiga hållbarhet, oavsett vad pengarna används till. Det är ingen politisk åsikt, det är ett faktum som bygger på kunskap om hur ekonomi och samhällen fungerar. Den som tvivlar på riktigheten i påståendet behöver bara slå på TVn och titta på nyheterna. Marknaden har på bara några veckor kollapsat över hela världen. När entreprenörerna som betraktat sig själva som samhällets och ekonomins ryggrad överges av sina kunder och flödet av pengar upphör avslöjas det verkliga värdet av deras kompetenser och alla timmarna de lagt ner på att bygga upp sina verksamheter. "Det är vi som drar in pengarna", sa en del av dem. Hur hamnade vi då här? För många innebär krisen ett brutalt uppvaknande och även om det svider tvingas även den mest ihärdiga försvarare av oreglerad kapitalism inse att ekonomin är lika beroende av samhället och skattebetalarna som skattebetalarna är av ekonomin. Pengar existerar bara i fantasin och dess värde är avhängigt styrkan i relationerna mellan människor. Ensam är inte stark och ingen kan mer eller är bättre än kunskaperna och kompetenserna man faktist besitter.

Vad kan vi dra för lärdomar av Corona och COVID-19? Den viktigaste lärdomen, som jag ser det, är att växande klyftor och ojämlik fördelning av tid, pengar och kunskap är ohållbart och försvagar samhället. Hade det funnits en in byggd grundtrygghet som kommer alla till del hade lika många företag gått i konkurs, men det mänskliga lidandet hade varit mindre. Oron inför framtiden som hotar att lamslå människor i kris hade kunnat lindras om vi hade medborgarlön. Och sedan när vi kommer ut på andra sidan kan återuppbyggnaden gå snabbare eftersom färre släpar efter. Kommer ens chanser att lyckas an på hur mycket pengar eller vilka föräldrar man har går det ut över samhället som försvagas och därför inte kan erbjuda alla det skydd som FNs deklaration om mänskliga stipulerar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga här. Låter bara tankarna vandra. Det är mitt sätt att hantera det osäkra läget. Framöver är planen att ta vara på tiden som frigörs av och tillfället som distansarbetet hemifrån innebär. Jag ska ta mig an högen av olästa böcker och ägna mig åt skrivande. Jag ska utveckla min förmåga att ta ansvar och kompetensen att orientera i okänd terräng. När planerna, kontrollerna och rutinerna som fick mig att känna mig instängd nu löses upp som dagg i morgonsolen stärks jag i övertygelsen om att både arbetslivet och samhället står och faller med individernas kunskaper och kompetenser. Hållbarheten avgörs av befolkningens samlade förmåga att ta ansvar och därför är tillit så oerhört viktigt. Tillit är inget man ska behöva förtjäna, det är en gudagåva som bara kan förvaltas. Satsar vi på bildning, bygger in marginaler, ser till att det finns lager av förnödenheter och inför medborgarlön och litar på varandra, kommer kompetensen att ta ansvar att växa till sig över tid och nästa gång krisen slår till står vi rustade och kan snabbt ställa om både mentalt som individer och konkret som samhälle, utan att stå handfallna. Det är våra nuvarande ledares och företrädares för myndigheterna kompetens och förmåga att ta ansvar som lotsar oss genom krisen. Vi är lyckligt lottade som aldrig helt köpte nyliberalismens tomma löften. Opinionssiffrorna visar tack och lov tendenser till att populismen och rasismen är på tillbakagång. Det som händer i USA och Ungern manar förhoppningsvis till eftertanke. Demokratin är bräcklig och den blir aldrig starkare än vi gör den. Därför är kunskap så viktigt och förmågan att ta ansvar, för sig själv och andra, avgörande.

Ska vi kunna lära av historien behöver bildningen tas till heder igen. Den tar tid och kostar pengar, men det är liksom skatt ingen utgift utan en investering som avgör hur hållbart samhället blir. Kanske ska vi införa sex timmars arbetsdag, eller fyra? På det sättet skulle fler dela på arbetstillfällena som finns och effektiviseringsvinsterna som fram till nu ansamlats i samhällets och ekonomins yttersta toppskikt skulle komma alla till del. På det sättet skulle tid frigöras som skulle kunna användas för att utveckla kunskap och kompetens att ta ansvar och förståelse för betydelsen av tillit. Drar vi lärdom av det som händer finns det hopp och framtiden kan trots allt bli ljus. Jag väljer att tro att det är möjligt och ägnar tiden av väntan åt att förkovra mig, det är mitt sätt att ta ansvar och leder till att min förmåga att orientera mig i okänd terräng ökar.

fredag 27 mars 2020

Självständighet och kritiskt tänkande i Coronans tid

Under intervjun med Anders Tegnell i Aktuellt igår, där han bland annat fick frågan om han inte är rädd att ha fel (som om han ensam bestämde över den svenska strategin), känner jag ett stort behov av att skriva om skillnaden mellan kritisk och kritiserande. Jag har examinerat uppsatser hela veckan och studenterna har alltid problem att förstå skillnaden, och det är inte så konstigt om allt fler journalister medvetet eller omedvetet ställer frågor som bygger på tanken att den man intervjuar alltid har fel eller agerar bedrägligt. På presskonferensen tidigare på dagen svarade Tegnell journalisten som ställde den insinuanta frågan hur det kom sig att man på dagen sa att läget i landet var stabilt när man på kvällen sa att läget i sjukvården i Stockholm allvarligt. Alla tänkande människor som VERKLIGEN lyssnar på vad Tegnell säger förstår vad man menar och inser att läget kan förändras snabbt, och att det inte är hans fel. Han svarade journalisten, klokt och tålmodigt, att medierna också har ett ansvar för hur de rapporterar. Vi har ALLA ett ansvar för vad vi för vidare och hur vi agerar.

Grävande journalister har en oerhört viktig uppgift i en demokrati; det är därför alla diktatorer kontrollerar medierna och fängslar journalister. Grävande journalister gör dock grundlig research och letar belägg för att kritiken som förs fram är berättigad. Att ställa misstänkliggörande frågor är närmast motsatsen till grävande journalistik och det underminerar demokratin. Om det är någon som borde utsättas för kritiska frågor är det Jimmie Åkesson som la ut ett eget tal till nationen där man misstänkliggör regeringen och den svenska strategin för att lotsa vårt land genom krisen på bästa sätt. Varken våra folkvalda eller journalisterna ska ägna sig åt att kritisera i detta läge. Det kommer en tid när vi både kan och bör granska både strategin och regeringens agerande kritiskt, men då bör även tidigare regeringars agerande granskas. Nedskärningarna som gjorts under en lång rad av år och som vi nu måste hantera konsekvenserna av var också del av en strategi; en populistisk strategi för att nå makt genom att lova folket sänkt skatt och mer pengar till det offentliga.

Kunskapen behöver återupprättas, och därför måste det satsas, framförallt på skolan. Kunskaps- och vetenskapsteori borde vara obligatoriskt redan i grundskolan. Och medvetenheten om att lärare är lika lite ansvariga för konsekvenserna av deras arbete som Anders Tegnell är för sitt. Utan föräldrar och elever som tar ansvar för sitt eget lärande och en befolkning som lyssnar på myndigheterna och agerar i enlighet med riktlinjerna, (istället för att dels trotsa dem, dels kräva stängda gränser, karantän och förbud) kan samhället aldrig bli hållbart. Förstår blivande studenter inte vad det innebär att tänka självständigt och kritiskt blir den högre utbildningen inte högre, och då finns en allvarlig risk att det går inflation i akademiska titlar, vilket banar väg för populism som underblåses av journalister som ställer insinuanta frågor eller bjuder in till debatt för att slippa ställa några frågor överhuvudtaget.

Samhället vi lever i har på bara några veckor ställts om helt. Högskolans verksamhet gick från en dag till nästa från att vara huvudsakligen campusförlagd till att att bedrivas via nät. Kurserna och allt arbete pågår som vanligt för min del, men jag arbetar nu mer hemifrån och i ensamhet. Hade jag inte skolats i kritiskt, självständigt tänkande, eller om jag lyssnat på ledningen och förlitat mig helt och hållet på reglerna, det vill säga bejakat New Public Management och lydigt accepterat alla direktiv från det administrativa, ekonomistyrda systemet som skapats för att nå största möjliga genomströmming, hade omställningen varit plågsam och kvaliteten i arbetet hade blivit lidande. Nu känner jag mig istället fri och kan äntligen ägna mig åt det som är viktigt, det jag anställts och det skattebetalarna betalar för, nämligen lärande och kunskapsutveckling tillsammans med intresserade studenter. Det känns lite ensamt, men det kompenseras mer än väl av känslan att inte vara övervakad utan istället litad på. Jag är övertygad om att kvaliteten förbättras, och planerna som tidigare styrde mitt arbete allt mer i detalj är nu ändå helt värdelösa i dessa dagar.

Under seminarierna i veckan har jag försökt få studenterna att förstå vilken omvälvande tid vi går igenom just nu. Jag har bett den reflektera över det faktum att artiklarna de läst under arbetet med sina uppsatser och resultaten av deras studier mycket väl kan visa sig inaktuella och värdelösa nu och framöver. Drar vi lärdom av det som hänt, och det vore ju idiotiskt att INTE göra det, kommer mycket av forskningen inom ämnet företagsekonomi att vara irrelevant. I en ny värld behövs nya teorier som kan förklara det som händer och andra sätt att se både på styrning och behovet av kontroll. Hur det blir med den saken vet ingen, men om det blir så, säger jag till studenterna, har arbetet med uppsatserna ändå inte varit förgäves. I alla fall inte för studenterna som tagit uppgiften på alvar och verkligen velat lära sig arbeta självständigt och kritiskt. Dessa kompetenser är själva förutsättningen för att klara sig genom tider som dessa där läget förändras hela tiden och där ingen kan gå på autopilot (vilket är syftet med NPM). Kritiskt självständiga studenter och lärare bygger tillsammans upp kompetensen att orientera sig i den mer eller mindre okända terräng som framtiden ALLTID utgör.

Kunskapen förändras hela tiden, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet under de dagliga presskonferenserna, och den enda hållbara strategin är att förändra den på daglig basis, med utgångspunkt i kunskaperna som hela tiden växer om Corona och COVID-19, erfarenheter från andra länder och med utgångspunkt i läget i vårt land. När Jimmie Åkesson kritiserar regeringen för att man inte agerar som i Italien eller när journalisterna ställer insinuanta frågor rörande förändringar i beskeden från ansvariga myndigheter är det motsatsen till kunskap, det är populism. Och ska vi nu jämföra med något land kan vi titta på USA, som har en populistisk president vid makten, som har noll koll på läget och som mycket väl kan driva landet in i en katastrof som saknar motstycke i historien.

Skillnaden mellan kritisk och kritiserande är som synes allt annat än trivial. Utan en utbredd förståelse för vad det innebär att ta eget ansvar och i avsaknad av kompetens att agera självständigt i okänd terräng med stöd i kunskap som hela tiden förändras hotar demokratin och vårt öppna samhälle att utvecklas i samma riktning som SDs föregångsland Ungern som nu mer är en diktatur. Tar vi inte ansvar nu kan Sverige snabbt förvandlas till något helt annat, vilket är värre än konsekvenserna av Corona. Det är på ALLVAR nu, på en lång rad olika men sammanlänkade områden.

torsdag 26 mars 2020

Inteckna aldrig framtiden

Än så länge är vi bara i början av pandemin. Ingen vet vad som händer sen, men ganska lite talar för att allt kommer att (kunna) återgå till det som var det normala innan. Framtiden är, var och kommer alltid att vara öppen. Jag vill dock tro att vi kommer att dra lärdom av det som händer och att populismens tid är förbi. Det återstår att se hur det blir, men jag hoppas att kunskapen kommer att betyda mer i det samhälle som växer fram än det som nu kraschlandar. Jag hoppas att skolan och den högre utbildningen drar lärdom och att produktionstänkandet överges. Kunskapsutveckling och lärande är liksom kultur öppna processer och anpassas inte utbildningssystemet och politiken efter den insikten finns en uppenbar risk att vi står där lika handfallna när nästa svarta svan dyker upp.

Problemet med det samhälle som vi för bara någon vecka sedan tog för fullkomligt givet (och som många fortfarande ännu inte släppt taget om) och som nu utsätts för enorma prövningar var att det byggde på att man kunde veta något om framtiden eller att vägen dit åtminstone gick att kontrollera. Det är den övertygelsen som gör att vi nu tvingas hantera en kris. Corona och andra virus, eller konsekvenserna av klimatförändringarna för den delen, borde inte komma som en överraskning, men gör det och kommer att göra det så länge vi håller fast vid tanken att framtiden kan intecknas. Först när vi överger drömmen om att man kan veta något om framtiden och att det går att styra utvecklingen i enlighet med en plan kan ett mer hållbart samhälle växa fram. Ett långsammare och med ödmjukt samhälle, med breda marginaler som alla förstår är nödvändiga att hålla sig med även om det kräver att alla betalar mer i skatt.

Ett samhälle och en ekonomi som inte kan stanna upp och hämta andan under en eller ett par månader är och kan aldrig bli hållbart. Ingen vet när nästa pandemi kommer eller om det finns andra hot som måste pareras, men vi vet att om vi skapar ett samhälle som bygger på att framtiden redan intecknats blir det svårt att hantera avvikelser från planen. Och striktare kontroll leder till att demokratin och friheten offras, så det är inget alternativ. Många har tänkt sig att kapitalismen är synonym med frihet och kommunism är det samma som strikt kontrollerad planekonomi, men båda systemen bygger på tanken att det går att veta något om framtiden och att vägen dit kan kontrolleras. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan dra av det som händer nu. Den enda vägen leder alltid fel, det har jag tjatat om sedan jag började blogga. Alla former av fundamentalism är farliga. Under många, många år har antingen eller debatterats, men vad som behövdes och som nu leder oss genom krisen är SAMTAL och lösningar som bygger på både och. Marknaden är lika beroende av skattebetalarna som skattebetalarna är av samhället; förhoppningsvis fattar alla det nu och kanske kan vi nu äntligen diskutera uttaget av skatt på ett annat sätt än hittills. Det handlade ALDRIG om hur mycket som är rimligt att betala, utan om hur vi bygger ett hållbart samhälle TILLSAMMANS.

Ett samhälle och en befolkning som inte är redo för en ÖPPEN framtid och där det inte finns breda marginaler kan aldrig bli hållbart och är dömt att kastas in i kriser. Enda sättet att slippa den typen av överraskningar som har och kommer att drabba oss alla under nuvarande pandemi är att uppvärdera värden som ödmjukhet, solidaritet och kunskap. Det fina är att det, till skillnad från marknadsekonomi, är saker som ger livet och tillvaron mening här och nu, till skillnad från i en framtid som vi ändå aldrig kan veta något om. Och vetskapen om att man står rusrad även för det oväntat oväntade gör att oron minskar och tillfredsställelsen ökar.