tisdag 16 juli 2019

Om vikten av mellanrum och att återvända till tankar och brottas med begrepp

Deleuze och andra tänkare som med åren kommit att uppskatta allra mest har jag lärt mig förstå genom att återvända till tankarna, genom att fortsätta brottas med begreppen och hela tiden försöka förstå innehållet i deras texter på nya sätt. Om och om igen, på olika sätt och i skilda sammanhang. Jag har tagit till mig filosofin genom att fortsätta försöka och försöka igen. 

Det finns väldigt mycket klokt att hämta från Deleuze, men han skriver texter som kräver en lite annorlunda läsning än den som påbjuds idag. Hans filosofi är levande, dynamisk och därför blir den i hög grad vad man gör den till. Det är viktigt att inse det, annars letar man efter förklaringar, förståelser och resultat som inte finns där. Deleuze är en filosof och hans filosofi kräver eget arbete av den som läser och vill förstå. För att tankarna som presenteras ska bli begripliga krävs egna ställningstaganden och personlig reflektion, först därefter blir filosofin meningsfull och användbar. Det finns inte ett enda sätt att läsa och förstå Deleuze. Och lika viktig som texten är i sig, är bidragen till helheten som läsaren lämnar och det mellanrum som uppstår mellan texten och tanken/handlingen.

Min stora bok om kultur, mitt livsverk, det jag ser som kronan på mitt vetenskapliga verk handlar om de där mellanrummen. Det är en mellanrummens filosofi jag försöker skriva fram. Kulturvetenskap vill jag se som ett slags mellanrummens vetenskap. Kulturvetenskap undersöker och intresserar sig för det som ingen annan bryr sig om, för att det spelar roll. Kulturvetaren vill förstå (förutsättningar för förändring), inte försvara uppnådda resultat. Och orsaken till att det blivit så, skälet till att just dessa egenskaper utvecklats inom ämnet, är att kulturen enda konstant är förändringen. Sanningen om kultur är inte, den blir. Kultur skapas i handling, kollektiv handling. Kultur är resultatet av förhandlingar, kollektiva förhandlingar, i vardagen. Kulturen som skapas i handling här och nu avgör vad som blir möjligt att göra imorgon. Våra val och göranden och låtanden, i vardagen, bestämmer framtidsblivandets riktning. Och det är i mellanrummen som det som blir uppstår, delvis som ett resultat av slumpen.  

En förutsättning för mellanrum är balans, mellan delarna som helheten består av. Utan mellanrum, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska vi fatta det? När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget.

Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården och skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.

Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet låter kanske lockande. På pappret är effektivitet och eliminering av allt som inte har med saken att göra ett självklart mål. Men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som fungerar i teorin, i praktiken problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset.

Boken handlar inte om dessa saker, men förhoppningsvis kan dess innehåll inspirera andra, med andra kompetenser, att tänka vidare med hjälp av verktygen som jag utvecklar. Det är min förhoppning, men jag är ödmjuk inför det faktum att jag kan ha fel också. Det fina med texter som som kräver något av läsaren, liksom texter som inte handlar om att leda något i bevis, är att oavsett vad som händer som ett resultat av läsningen har man lärt sig något. Och det är där som värdet av mellanrummen finns; det är en option, en möjlighet som kan utnyttjas eller bara lämnas därhän.

Innan samhället ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Därför har vi att göra med ett slags ekvation, eller jag föreställer mig i alla fall att det borde kunna gå att räkna på dessa saker. Hur förhåller sig priset för kontrollerna, underhållet och utvärderingarna till vinsten? Vad vinner man egentligen när saker och ting går snabbare och vinsten ökar?

måndag 15 juli 2019

Kultur är både lösningen och problemet

Igår började jag läsa en skakande bok. Återkommer i slutet till vilken. Först presenterar jag ännu en ratad passage från min bok om kultur, och kompletterar med några tankar som ofta återkommer här på Flyktlinjer. Boken jag läser ger mig vatten på min kvarn, men även om jag visste häpnar jag över omfattningen på problemet. Det finns ingen lösning, men med en ökad allmän förståelse för kultur, kunskap och kritiskt tänkande finns det hopp.

Många människors agerande i vardagen gör skillnad. Där börjar problemen, men där finns också lösningen. Kultur är en dynamisk process. Och för att förstå det behövs verktyg att tänka med och incitament att arbeta med, inte mer fakta och säkrare kunskap om allt mer specifika aspekter av helheten. Det behövs en kritisk massa av medborgare som samtalar och som läser och reflekterar över texter som främjar kritiskt, analytiskt tänkande. Inte fler experter som debatterar lösningar eller fler böcker som förklarar vad som måste göras eller presenterar nya fakta. Det finns redan ett överflöd av sådana texter och alldeles för många konsulter som reser land och rike runt för att kränga sin unika universallösning. Förenklat och i sammanfattning handlar det om att inse att det svåra är att dels förstå hur enkelt det är egentligen, dels hur lite man faktiskt kan göra. Samtidigt måste man agera, annars kommer någon annan att göra det. Några garantier för att det blir som man vill finns dock inte.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden, alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatat verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för samhället. Förändringsprocesserna som både individer och samhällen måste lära sig hantera är lika intrikata och svåra att kontrollera. Därför är ÖDMJUKHET, tid för analys kritisk reflektion och eftertänksam utvärdering så viktigt.

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vården, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och skattepolitik. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering. När ska vi lära oss? Hur sjukt måste samhället bli och vilka desperata, huvudlösa åtgärder ska utsätta varandra för innan experimentet överges och vi intar ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet, samhället och tillvaron?

New Public Management är och fungerar som ett slags politisk motsvarighet till individers experiment med självmedicinering. Riskerna lika stora och potentiellt allvarliga och att inte vara mer ödmjuk och receptiv, att endast fokusera på de på förhand definierade måtten på framgång, utan hänsyn till andra effekter och oönskade biverkningar är förfärande huvudlöst. Individer som väljer att självmedicinerar eller lyssna på självutnämnda experter spelar rysk roulett med sitt eget liv, och de får själva stå sitt kast, men samhället är allas angelägenhet. Att avsätta ansvariga politiker är ingen LÖSNING, det är snarare ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt och arrogans, eller en grandios personlighetsstörning.

Boken jag började läsa är Konsulterna, som handlar om turerna kring bygget av Nya Karolinska; ett av världens dyraste sjukhus, men långt ifrån det bästa. Och det är skattebetalarna som står för notan. På Adlibris presenteras boken på följande sätt.
Konsulterna är berättelsen om hur ett nytt oprövat vårdkoncept -- värdebaserad vård -- infördes på Sveriges största universitetssjukhus, med hjälp av bolaget Boston Consulting Group. Trots enorma protester från sjukhusets anställda. 
Värdebaserad vård, lovar BCG, ska revolutionera hela sjukvården och göra Karolinska till en världsomtalad pionjär. Men efter en rad avslöjanden om enorma fakturabelopp och misstänkta intressekonflikter avslutar sjukhuset samarbetet med konsulterna. Karolinska tvingas hantera hål i budgeten, massflykt av anställda och patienter som dör i växande operationsköer. 
När journalisterna Anna Gustafsson och Lisa Röstlund börjar nysta i trådarna kring konsultbolaget visar det sig snart att även andra värden än svenska patienters står på spel. Intressena i värdebaserad vård sträcker sig långt bortom landets gränser och in i såväl läkemedelsindustrin som forskarvärlden. Och längre in i maktens korridorer än vad någon kunnat ana.
Konsulter och experter säger sig värna det allmänna, men det är uppenbart att deras främsta fokus är makt och pengar för egen del. Och det är alltid allmänheten som drabbas, aldrig de rika och mäktiga. Det är dags att på allvar göra upp med myten om att välstånd sipprar ner i samhället, det finns INGA bevis för att det är så, däremot finns det gott om belägg för tanken om att ekonomin växer i toppen och att välstånd sugs uppåt i systemet. Med nuvarande sätt att se på kultur kan utvecklingen fortsätta, men ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många förstår, vill och agerar för förändring i vardagen. Experterna och konsulterna styr bara så länge som allmänheten följer.

söndag 14 juli 2019

Bloggpost 4000

Jag tänker inte så mycket på hur många bloggposter det blir. Antalet är inte det viktiga, det är utvecklingen av innehållet och förmågan att hålla igång skrivandet och tänkandet som driver mig och Flyktlinjer framåt, utåt, uppåt. Därför blev jag lite överraskad när jag igår upptäckte att det var post nummer 3999 och att dagens post skulle bli den 4000de posten sedan starten. Måste tillstå att det är med viss andakt och ödmjukhet jag skriver detta. Fyra tusen poster har det blivit och jag kommer att fortsätta skriva så länge det inte upplevs som ett tvång, för min egen skull och för er som läser det som sätts på pränt.

Bloggandet fyller en hel massa olika funktioner och ger mig insikt i en massa olika saker som jag inte skulle veta något om ifall jag inte bloggade. Googles och Facebooks algoritmer till exempel, och dess förändringar, vilka styr spridningen av det som publiceras. Från en dag till en annan, i höstas, minskade antalet läsare dramatiskt. Jag förstod inte varför, men det var i samband med att Facebook ändrade inställningen i sin Newsfeed. Och Googles sätt att rangordna olika typer av inlägg påverkar också spridningsgraden. Tydligen har alla producenter av texter fått se en nedgång i trafiken, till förmån för podar och videor. Det enklare och mer klickvänliga, materialet med störst chans att bli viralt, prioriteras. Jag noterar och lär mig massor om hur nätet fungerar, men vägrar anpassa mig. Jag tänker inte bli en ny Joakim Lamotte och skriver inte för att få uppmärksamhet. Jag skriver för mina trogna, återkommande läsare. Även om jag inte vet vilka ni är, är det som jag känner er. Ni finns där och ni läser det jag skriver. Det känns tryggt och jag är tacksam!

Dela gärna texter som ni tycker särskilt mycket om. Tillsammans kan vi sprida alternativa bilder av samhället som vi alla lever i. De stora plattformsföretagen bryr sig bara om aktörer som väcker starka känslor. Hat går före kärlek, på nätet. Tyvärr. Algoritmerna styr våra liv, mer än vi anar. Det går dock att förhålla sig till det och det finns möjlighet att påverka. Titta på Greta Thunberg och den medmänskliga rörelse som hon startat. Det är en ansenlig förändringskraft att räkna med. Kraften kommer underifrån och det är människors omsorg om klimatet och livet på jorden som ger rörelsen kraft. Jämför den rörelsen med högerxtrema och allt mer radikala krafter som vill få oss att tro att systemkollapsen är nära och att det är invandrarnas fel. Hat väcker starkare känslor och genererar fler klick och mer information om användarna. Det kan nätets giganter tjäna pengar på. Mitt val att inte ta emot pengar via Swish och beslutet att avstå från reklam kanske gör mig fattigare, men hur mycket pengar jag än hade kunnat tjäna så är min integritet mer värd; därför är beslutet enkelt. Om bloggandet blir ett tvång eller om jag känner mig styrd och kontrollerad går det ut över kreativiteten och lusten att skriva.

Jag firar denna milstolpe i mitt skrivande liv med att ägna resten av dagen åt skönlitterärt läsande. Igår läste jag ut Brott och Straff, som jag haft hemma i bokhyllan sedan 1990-talet och som jag äntligen tog tag i. Vilken upplevelse det var! Får se om Idioten som jag ska börja på idag lever upp till mina högt ställda förväntningar. Dostojevskij, inser jag, är den perfekta sommarläsningen för en som både vill vara ledig från alla akademiska krav men som ändå ständigt söker intellektuella utmaningar och bildning. Det handlar om människor, känslor, tankar och etiska dilemman. Och framför mig ligger en hel dag utan några som helst krav. Det är fortfarande fyra hela veckor kvar på semestern. Sedan ska jag avsluta två bokprojekt och även skriva två artiklar. Det blir en flygande start på det nya arbetsåret och eftersom jag redan innan jag gick på semester kände mig utvilad längtar jag redan tillbaka, även om jag njuter tillfullo av semestern också.

lördag 13 juli 2019

Teorier är verktyg, inte hypoteser

På sommaren tar jag mig mer friheter i bloggandet. Idag blir det ännu en delning av en ratad passage från min bok om kultur, och parallellt med den skriver jag på några större mer genomtänkta poster om saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Passagen jag ratat handlar om teorier, vilket är ett inslag i vetenskapen som det finns en lång rad olika uppfattningar om. Samma ord, men så många betydelser. Inom olika vetenskapstraditioner och ämnen ser man olika på detta med teorier. Inom fysiken är teorier ännu icke bevisade hypoteser. Inom sociologin är teori en förklaringsmodell som antingen kan uppfattas som jämförbar med sanningen eller som ett förslag som måste diskuterats för att bli giltigt. Inom den kulturvetenskap som jag försöker utveckla är teori ett analytiskt verktyg. Jag använder teorier för att se saker jag annars inte skulle få syn på. Teorier kan också vara eller fungera som förslag, enligt principen: låt oss säga att det är så här, vad händer då?

Kulturen jag studerar förändras samtidigt som och tillsammans med forskningen om och forskarna som studerar den. Kulturvetenskapen bevisar därför ingenting; den säker ingenting säkert om det som studeras eftersom ingenting säkert kan sägas. Kultur är inte den blir, det är utgångspunkten för forskningen som jag bedriver och utvecklar metoder för. Jag skapar teorier eller modifierar och utvecklar andras teorier. Och teorierna är verktyg att tänka med, inte sanningar eller resultat som måste accepteras. Texterna jag skriver om kultur är inte slutet på en debatt utan början på ett samtal om hur man skulle kunna tänka och agera på andra sätt, för att försöka påverka tillblivelsens/förändringens riktning. Kulturvetenskap handlar om tillvarons kontingenser, om allt det som inte är men som skulle kunna bli.

Länge irrade jag rastlöst mellan olika tänkare, utlämnad till auktoriteter och influerad av lärare och andra. Där, i början, som student, sökte jag kunskap i den riktning som pekades ut för mig. Sedan, när bilden klarnat och jag själv började känna mig tryggare och mer säker, kunde jag söka mig fram mer på egen hand. Det ena gav det andra. Hos Deleuze känner jag mig hemma, för tillfället i alla fall. I den tankevärlden finner jag verktyg som fungerar och hjälper mig förstå den föränderliga kultur jag omges av och samtidigt är en integrerad del av. Deleuze är för mig en tänkare att leva och förändras med. Hans filosofi fungerar för mig, och när jag betraktar världen gör jag det ofta genom hans glasögon. Deleuze och Guattari har gett mig verktyg och fördjupad förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring. Jag fortsätter använda verktygen så länge som de är användbara. Jag försvarar dem dock inte och har heller inga ambitioner att uttolka deras filosofi eller låsa fast innebörder i deras texter. Filosofin ska användas och förändras, inte försvaras och bevaras. Ingen äger kunskap. Den är allas och den blir vad vi gör den till. Och vi får leva med konsekvenserna av dessa val.

fredag 12 juli 2019

Jag är en grupp och vi är ett gäng

Som författare måste man kunna vara osentimental inför sin text, man måste kunna döda sina darlings utan hänsyn till sina egna känslor. Passagerna som lyfts ut ur den slutgiltiga texten saknar läsaren ytterst sällan, oavsett hur förälskad man själv är i sina tankar och formuleringar. Jag har aldrig haft några problem med just det. Som dyslektiker lärde jag mig tidigt, den hårda vägen, att jag själv inte kan veta vad som fungerar och inte. Även om det många gånger är jobbigt att få kritik på det man skrivit har jag ändå alltid även kunnat känna tacksamhet för synpunkterna jag får. Det är så klart bättre att få kritik från en välvillig läsare, än att publicera något som inte fungerar. Kritik från illvilliga läsare som inte vill en väl må såra en, men är förhållandevis enkelt att bortse från. Det är till syvende og sidst den slutgiltiga versionen man vill ska bli läst, bedömd och förhoppningsvis uppskattad.

Bloggen ser jag som ett mellansteg, en mer öppen och tillåtande plats där tankar kan växa fram, så att säga i realtid. Här kan jag publicera textavsnitten som rensas från mitt manus, till min stora bok, mitt livsverk, om kultur. Delar därför med mig av ännu en ratad passage, som illustrerar hur jag tänker och vilka insikter jag vill förmedla med boken.

När jag skriver om kultur gör jag det med stöd i insikter som erhållits genom ihärdigt och mångårigt arbete med en rad olika inspiratörers texter, men det är med tankeverktyg hämtade från Deleuze och Guattari som jag ser på mig själv som ett slags helhet bestående av olika delar som finns, fungerar och verkar i världen som en någotsånär sammanhållen enhet vilken interagerar med andra sammanhållna enheter och som tillsammans utgör delar av större helheter som också interagerar. Allt handlar om perspektiv, avgränsningar och skalnivåer. Det enda som är konstant ifråga om kultur är förändring. Denna självuppfattning och syn på både människan och kultur utgör framställningens röda tråd och samtalet fördjupar förståelsen för den tanken. Ingen är någonsin ensam eller autonom. Både jag som skriver och du som läser blir med denna syn ett slags grupper. Och tillsammans bildar vi gäng, även om vi bara är två, för att anspela på den berömda inledningen till boken Tusen platåer skriven av just Deleuze och Guattari. Tillsammans är vi alltid långt fler än vi tror och kan föreställa oss. Gränser är överallt mer eller mindre flytande. Var slutar jag och börjar du? Hur ska vi förstå varandra, och alla andra? Var finns gränsen för ett kulturellt sammanhang? Det är förhandlingsfrågor som beror på hur majoriteten tänker och vem man väljer att lyssna och lita på. Svaren på frågorna förändras tillsammans med kulturen och människorna som skapar den genom att leva sina liv tillsammans. Medvetenhet om detta behövs för att kunna hantera samhället och förstå förutsättningar för förändring bättre. Kompetens att hantera den nya situation som insikten resulterar i är viktig för att förstå hur allt som ser ut att vara statiskt och oföränderligt i själva verket förändras och hela tiden blir till.

torsdag 11 juli 2019

Det vanliga är inte normalt, det oväntat oväntade är regeln

Igår hände något oväntat, något som skulle kunna förändra livet och tillvaron för alltid. Jag har sovit gott i natt och är inte skakad, men när det brinner i huset där man bor har man ett ansvar att inte bara känna tacksamhet för egen del och för att det gick bra för oss. Det var länge sedan nu som jag valde att ta alla tillfällen jag kan att reflektera över tillvarons bräcklighet och kulturens fundamentala öppenhet och livets oöverblickbarhet. Det ENDA vi vet helt säkert är att vi ska dö. Det är det andra, allt annat är mer eller mindre kontingent.

Vi satt i soffan hemma. Kaffet var upphällt och vi väntade på nyheterna. Solen sken, fåglarna kvittrade och känslan av ledighet och semester spred sig i kroppen. Så plötsligt ringer det uppfordrande på dörren. Det ringer aldrig på dörren, och gör det det är det oftast något trivialt. Nu var det grannarna snett ovanför där vi bor som talade osammanhängande och upprört om att det "kanske brinner" i deras lägenhet. Ingen röklukt och känslan av att kvällen var förstörd fick mig att vilja gå tillbaka till soffan. Det är nog inget, och åtminstone ingen anledning att drabbas av panik. Nåväl. Annika stängde balkongdörren, tog katten, sprang ut och bad mig ta med hennes ryggsäck och mobil. Fortfarande lite störd över att kvällen inte följer planen hämtade jag min ryggsäck och stod en stund och valde över vilka saker jag skulle ta med, för säkerhets skull. Datorn, en varm tröja och lite andra saker. Väl ute på gården insåg jag att jag glömt hennes ryggsäck. In igen, och ut. Såg rök från lägenheten högst upp. Fan, glömde mobilen. In igen för att leta. Hittade den i soffan. När jag kom ut igen, alltså efter max fem minuter från det att grannarna ringde på dörren, var brandkåren där med en kranbil och en vattenbil. Och innan jag fattat att det var på allvar hade två rökdykare hunnit in i trappuppgången och kranbilens korg var på väg upp mot lägenheten varifrån det nu bolmade ordentligt, efter att brandmännen öppnat fönstret. Inga lågor syntes och brandmännen arbetade lugnt och metodiskt. Ingen omedelbar anledning till panik alltså.

En stund senare kommer en av rökdykarna ut med en vettskrämd katt i en filt. Alla på gården är skakade och när situationen stabiliserats och röken delvis skingrats kommer känslorna. Och tankarna på allt som skulle kunna hända och hur fort hela livet kan förändras i grunden. Sakta går det upp för mig vilken sanslös flax vi alla hade. De som bor i lägenheten hade alltså kommit hem i sista stund. Hade de kommit hem 10 minuter senare hade hela lägenheten varit övertänd, branden hade troligen spridit sig till vinden och hela huset hade definitivt varit vattenskadat; i bästa fall. När de öppnade ytterdörren till lägenheten vällde det ut rök. Det var därför de sa att det kanske brinner i deras lägenhet, vilket jag såg som logisk information och därför avfärdade. Antingen brinner det eller också inte, tänkte jag i min egoistiska situation och eftersom jag bara önskade mig en lugn kväll i soffan. Livet är dock inte logiskt och man kan aldrig räkna med något.

Katten var inte deras, de passade den för en kompis. Rökdykaren berättade senare att den var skräckslagen och att han fått dra ut den i bakbenen ur soffan som den klättrat in i. Hela lägenheten var rökfylld, men inte ända ner till golvet. Det räddade katten. När allt var under kontroll fick vi mer information. Branden började troligen i diskmaskinens kablage. Brandmannen berättade att det brann i kökslådorna när han öppnade dem, men att branden kunde begränsas dit och att skadorna i resten av lägenheten var begränsade.

Allt var över på en och en halv timme, men minnet av incidenten bär jag med mig resten av livet. Ändå drabbades jag överhuvudtaget inte alls. Jag tänker dock, dels på vad som skulle kunna hända, dels på hur viktigt det är att vi har en räddningstjänst, ett polisväsende och en sjukvård som fungerar; inte i teorin och när allt går sin gilla gång, utan när det verkligen behövs. Det är vad fan vi får för pengarna, om och när det oväntat oväntade händer. Det är därför vi betalar skatt, för att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Jag lär mig av historien att inte ens när jag befinner mig mitt uppe i en potentiellt farlig situation tänker jag på något annat än mig själv och på min egen irritation över att det inte blev som jag tänkte mig. Branden kan inte skyllas på oaktsamhet. De hade inte glömt något ljus eller något annat, det var DISKMASKINEN som var orsaken. Om vi tänker att det inte händer och ser det som slöseri med skattemedel att hålla sig med marginaler kommer vi förr eller senare att inse vårt misstag, det kan vi alla vara helt säkra på.

Brandmännen, ambulanspersonalen och alla som går på knäna i våren under sommaren förtjänar mer i lön, bättre arbetstider och fler kollegor för att skapa marginaler. Visst kostar det och det är detta som skatten går till. Skär vi ner där utsätter vi oss själva och hela samhället, som vi vant oss vid att ta för givet, för stora risker. Och vi kan inte skylla på politikerna, för det är vi som valt dem som våra företrädare. Om vi väljer att lyssna på deras glädjekalkyler kanske vi kan resa lite mer eller köpa oxfilé oftare, men det är till priset av hjälp och stöd och tröst, inte om utan när olyckan är framme. Ingen vet vem som kan eller kommer att drabbas, därför måste alla och särskilt de som har mer än de klarar av att göra av med under sin egen och sina barns livstid betala mer. Om vi undrar jag VI får för pengarna och har som enda mål i livet att betala så lite som möjligt i skatt (för att kunna betala så mycket som möjligt för lyxartiklar som förgyller vårt eget liv) finns en överhängande risk att vi blir besvikna, men där och då är det för sent.

Vård, samhällsskydd och beredskap fungerar inte enligt marknadens lagar om tillgång och efterfrågan. Brandmän, sjuksköterskor, poliser och andra som verkar i det tysta för allas vår skull kan man inte anställa efter behov, de måste finnas där på plats, utvilade och redo att rycka ut när behovet (som aldrig går att räkna på eller planera för) uppstår. Brandmännen igår var på plats inom fem minuter, hade det tagit fem minuter till hade skadorna kunnat bli enormt mycket större. Jag är ENORMT tacksam för att det gick som det gick igår! Och betalar mer en gärna mer i skatt för att försäkra mig om att det finns en fungerande räddningstjänst om det skulle hända igen.

Jag tar illa vid mig av politiker som menar att det är klokt och ansvarsfullt att stänga våra gränser för att kunna hålla skatterna nere. Det som att låta grannhuset brinna ner för att vi inte vill betala för något som inte drabbar oss, denna gång. Det är cyniskt, ohållbart och inhumant att tänka så; menar jag. Hur tänker du?

onsdag 10 juli 2019

Stuprörspolitik och debattlogik

Politiken idag, liksom så mycket annat i samhället, organiseras i stuprör som bara blir smalare och smalare och djupare och djupare. En fråga i taget diskuteras, frikopplad från och utan hänsyn till helheten. Storleken på skatteuttaget diskuteras fristående från vilka behov som staten ska ansvara för; det ses som två OLIKA frågor. Samma med kärnkraften, som jag var inne på igår. Är den säker eller inte, är ett debattspår. Är det lönsamt eller ej, ett annat. Förbrukningen av energi ett tredje. Helheten diskuteras allt mer sällan, trots att det är uppenbart att det ena påverkar det andra som påverkar det första.

För eller mot, antingen eller. Vi mot dem, jag mot dig. Vem vann? Debatterna avlöser varandra, liksom analyserna av debatterna. Tid för samtal om verkligheten och hur allt hänger ihop finns inte, eller analyser som går på djupet och vars mål är att förstå dynamiken. Båda sidor kan faktiskt ha fel, eller rätt. Och vissa åsikter och beslut är inkompatibla med varandra, vilket tragiskt nog döljs när sambandet mellan ignoreras.

För att hålla illusionen vid liv bortträngs skillnaden mellan komplex och komplicerad och kontroll över varje del prioriteras framför hantering av helhetens dynamik. Ödmjukhet betraktas som ett tecken på svaghet och den som erkänner att hen har fel ses som en förlorare. Tankarna snurrar. Oroas över den accelererande dumheten som det eviga debatterandet leder till. Livet och samhället är inte enkelt och den enda vägen leder fel. Det är mitt mantra, inte lösningen. Jag upprepar tanken för att hålla insikten vid liv.

Allt mer yta blir det och allt tydligare fokus på formen, reglerna och kontrollsystemen. Vi vill alla så förtvivlat väl, och satsar oerhört mycket resurser på att förhindra överraskningar. Problemet är att vi vill så många olika saker. Önskningarna tar därför allt som oftast ut varandra. Vi vill till exempel ha frihet att välja, skola, vård, el-leverantör, telebolag och så vidare. Vi vill ha sänkt skatt och mer pengar i plånboken att själva förfoga över. Vi anser oss ha rätten att kräva en hel del av detta. Idag är vi nästan som besatta av detta. Så pass upptagna av vad vi vill ha är vi, att vi tvingar oss in i stuprör där vi färdas allt snabbare och därför ser allt mindre av helheten. Vi behöver säga stopp! Halt. Manöver, borde vi skrika till varandra. Vad håller vi på med? Är vi på rätt väg? Vart vill vi, egentligen?

Frågan vi borde ställa oss är inte; vad vill jag ha? Utan vad kännetecknar ett gott liv? Det är vad vi borde tala om och ta oss tid att fundera över. Hur ser kravprofilen ut för ett gott liv, för mig, för min familj, för min hembygd, för vårt land? För Europa och för världen? Det borde vara prioritet nummer ett. Sedan borde vi tala om vägar dit. Om vad som behövs för att förverkliga visionen. Bara så går det att få överblick. Bara så kan man bygga system som inte tar ut eller motverkar varandra. Bara genom att ta ett steg åt sidan och skaffa sig perspektiv kan man få en helhetsbild.