Så formas vår värld

Om fyra år är det val igen, men långt viktigare för samhällsutvecklingen är det som händer i våra huvuden och mellan oss människor i vardagen. Det är nämligen där som framtiden skapas, i realtid. Har man inte reflekterat över (den filosofiska) frågan om hur förändring fungerar, är det lätt att få för sig att vägen in i framtiden är linjär och möjlig att målstyra, antingen av demokratiskt valda politiker som lockar väljare med olika typer av löften eller av ledare med suverän makt. Den där övertygelsen är så pass stark och spridd att den uppfattas som en sanning, vilket gör det svårt att diskutera förändring på ett vetenskapligt sätt, men jag ska här göra ett försök.

Putin och Trump har makten att starta krig och kan ta beslut som påverkar livet för väldigt många människor på jorden, därför ser det ut som att de kontrollerar framtiden. Och eftersom vi människor inte tycker om osäkerhet är det problematiskt nog många som tror att diktar är en lämplig lösning och som därför lockas av och vill liera sig med totalitära ledare. Fast den makt som människor som befinner sig i toppen av olika hierarkier ser ut att ha är bara en illusion, för om folket går samman har varken kungar, presidenter eller diktatorer något att sätta emot, vilket bevisats gång på gång i historien. Makt är nämligen rationell och utspelar sig i mellanrummen.

Techbolagens ägare – som kontrollerar algoritmerna som idag inte bara tar över allt fler uppgifter i arbetslivet och vardagen, utan även allt mer av vårt tänkande och skapande – har långt mer makt över vägen in i framtiden än någon annan ledare. Deras makt över framtiden är mycket större än Putin, Erdogan eller någon annan diktator. Vi tänker nämligen inte på hur mycket våra liv och vårt sätt att tänka påverkas av digitaliseringen. Och vi har varken tid eller ork att bry oss om hur mycket personliga uppgifter vi skänker bort helt gratis genom att använda verktygen som ingenting kostar eftersom användarna inte är kunder utan varan som säljs. Oavsett hur mycket makt någon enskild har över utvecklingen är och förblir dock slumpen en faktor som man alltid måste räkna med, även den aldrig går att räkna på.

Trots att antalet chefer ökar och allt fler känner sig allt mer maktlösa har vi människor ganska stort inflytande över framtiden och formandet av vår värld. Som individer har vi ingen makt, men vi är alla del av det kollektiv som mänskligheten utgör. Och även om ingen enskild kan kontrollera den dynamiska helheten påverkar den utfallet av kulturens tillblivelse på följande sätt. Framtiden realiseras mellan oss alla och förändringens riktning påverkas av den dynamiskt föränderliga summan av allas tankar och handlingar. Tillsammans kan vi med andra ord förändra långt mer än vi tror, av det enkla och självklara skälet att det är så det fungerar och alltid har fungerat. Det "enda" som krävs är att vi först accepterar att det är så här världen förändras och sedan gemensamt utvecklar en samsyn om vad som kännetecknar ett gott liv, vilket visat sig vara relativt enkelt. Det jag försöker säga är att det spelar roll hur vi tänker och vad vi gör, men också vad vi inte tänker på och vad vi väljer att låta bli att göra.

Man brukar säga att man ska akta sig för att önska sig saker, för risken är att önskningarna slår in. Det där visdomsordet går på tvärs mot villfarelsen att vi människor alltid vet vårt eget bästa, vilket vi bevisligen inte gör. Det som är bra för oss i stunden eller i närtid är inte nödvändigtvis det som är bra för oss på sikt. Och det jag vill ha, oavsett om det är bra eller dåligt för mig, kan mycket väl vara dåligt för någon annan, direkt eller indirekt. Poängen är att varje tanke och handling räknas.

Under min uppväxt på 1970-talet drömde det stora flertalet i min generation om att arbeta i yrken där det fanns plats för många (som polis, läkare, brandman, lokförare, sjuksköterska, till exempel), vilket var drömmar som i hög grad också realiserades även om en del blev besvikna och bytte bana senare i livet. Dagens unga drömmer i förfärande hög grad om att bli det som är möjligt bara för ett ytterst litet fåtal, vilket oundvikligen leder till kollektiv besvikelse. Alla kan per definition inte bli fotbollsproffs, miljardärer eller YouTuber med massor av följare. När majoriteten tänker och agerar så får vi ett samhälle som allt mer liknar Postkodlotteriet, där det regnar pengar över ett lyckligt fåtal som sedan uppmärksammas, äras och tilldelas makt. Medan resten av befolkningen fogar sig och finner tröst i drömmen om att en dag själva bli rika, berömda och mäktiga.

När många drömmer om att bli ekonomiskt oberoende eller nå individuella framgångar betyder det att antalet människor som bryr sig om det som är gemensamt, som miljön och demokratin till exempel minskar. Och det försvagar demokratin och löser upp samhället som alla ytterst är beroende av för att överhuvudtaget kunna nå framgång. Kunskapen fungerar på samma sätt, och eftersom demokratin och den allmänna nivån av vetande utgör varandras ömsesidiga förutsättningar borde de allt tydligare tecknen på sjunkande kunskap och bristande förståelse för demokratins möjligheter och brister oroa fler än vad som är fallet idag.

Här i veckan kom resultatet av Pisa-undersökningen, som visade att Sveriges (tillsammans med många andra länder) kunskapsresultat faller. Reaktionerna på det undersökningen visar är talande för hur vi ser på formandet av framtiden. Omgående tog politikerna som är mitt uppe i en infekterad valrörelse tillfället i akt att dels peka på sitt eget partis retoriskt tacksamma och därför enkla lösningar, dels skylla problemen på övriga partier och tidigare regeringar. I såväl ord som handling blottar våra folkvalda med andra ord, inte bara vidden av sin egen okunskap utan dessutom avsaknaden av intresse för vilken framtid som de är med om att forma genom att försöka lösa ett komplext problem som landets kunskapsutveckling med hjälp av mer eller mindre populistiska "lösningar" och inkompatibla lösningar. Jag har ingen lösning på problemen som vi alla står inför, men jag vet en hel del om problemets karaktär och hur förändring fungerar. Och kunskapen om det är en viktig nyckel till framgång i arbetet med att bygga en långsiktigt hållbar framtid. Jag menar att det viktiga är att förstå att lösningen inte finns där ute, den går inte att upptäcka. En hållbar väg in i framtiden skapas i möten mellan oss människor, alltså i vardagen när vi är fullt upptagna med att få ihop livspusslet.

Utan förståelse för vad kunskap är för något och hur lärande faktiskt fungerar blir slagord som "från skärm till pärm" eller "lugn och ro i klassrummet" tomma former vars enda funktion är att locka väljare att rösta på ett parti, som för att överhuvudtaget ha en chans att realisera sina löften måste ingå i en regering vars övriga företrädare lovat sina väljare att bygga kärnkraft, satsa på försvaret, stoppa invandringen och sänka skatten. Lyfter man blicken och ser bortom valdagen och nästa mandatperiod är det helt uppenbart att ekvationen inte går ihop. Det Sverige och världen behöver är inte satsningar på skolan, utan en helt annan syn på och långt mer utvecklad förståelse för vad vetande är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar och hur resultatet av forskning kan användas. Och det är ett önskat läge som vi rör oss bort ifrån, vilket är en lika allvarlig kris för mänskligheten som klimatförändringarna. 

Resten av den här texten är en reflektion över analoga mediers betydelse för det jag skrivit ovan. 

Vems framtidsdrömmar är det som förverkligas när skolan och samhället digitaliseras? En allt annat än oväsentlig aspekt av digitaliseringen är att den kontrolleras av ett fåtal privata och ofattbart rika aktörer med oinskränkt makt över våra liv. Makten utövas i det dolda, via långa, finstilta och invecklade avtal som användarna är tvungna att godkänna för att kunna använda programmen och de digitala tjänsterna. Techbolagens ägare ofattbart rika ägare samlar på sig insynsskyddad kunskap om användarna som sedan används för att göra dessa ännu mer beroende av monopolföretagens alltmer heltäckande system för marknadsföring och annan påverkan. Övervakningskapitalismen (se Zuboff 2021) är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Framtidens klassrum där studenterna sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen säljs in med löften om ett lyckorike som ligger just runt hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen upphör att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig, den är nämligen ständigt på väg någon annanstans. Utbildningar som digitaliseras förvandlas därför till eviga provisorier.

1984, långt innan digitaliseringen tog fart, var Sverige fortfarande ett analogt land (och dessutom ett av världens mest jämlika länder, med en i princip obefintlig arbetslöshet). Förändringen gick långsammare på den tiden, marginalerna var större och svensk skola var världsberömd och sågs som ett föredöme. Det går inte att backa tiden och det är meningslöst att ägna sig åt nostalgi, men det är definitivt värt att fundera över hur människor tänkte och agerade på den tiden. 1984 skrattades det åt George Orwells bok, som man där och då ansåg sig kunna avfärda. Ingen trodde att den dystopin skulle realiseras eftersom alla såg ljust på framtiden. Reagan och Thatcher avreglerade allt fler verksamheter och några år senare rämnade muren mellan öst och väst. Francis Fukuyama (1992) deklarerade historiens slut. Och det såg ut som att människors frihet ökade. 

Ända fram till för bara något tiotal år sedan kändes 1984 fortfarande som en onödigt dyster bild av framtiden. Sedan gick det fort, och rätt som det var delade människor följande mem på nätet: Make 1984 fiction again! Hur tar vi oss härifrån? Det är ingen enkel fråga och det kommer inte bara an på vad vi kan komma överens om och det handlar absolut inte om vilken managementfilosofi vi anammar. Men på samma sätt som vi själva försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i idag är det bara vi som kan förändra förhållandena. Så länge det unikt mänskliga sättet att tänka inte värderas efter förtjänst kommer vi oundvikligen att röra oss bort från eller utarma kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten.

Viljan att snabbt få tillgång till säkra svar är utbredd idag eftersom nätet ger oss den möjligheten, men tydliga svar som levereras på sekunden är inte samma sak som användbar kunskap och fördjupad förståelse, särskilt inte om frågan handlar om komplexa problem som kunskapsutveckling, demokrati och klimatförändringar. Krisen i skolan, avakademiseringen av universitetsvärlden och utarmningen av allmänhetens intellektuella förmågor går inte att hejda genom att arbeta ”smartare” eller genom att införa digital teknik av den enkla anledningen att det inte är så kunskap och lärande fungerar. Ny teknik i utbildningen ersätter inte äldre verktyg av det enkla skälet att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar, inom ramen för sociala och kulturella sammanhang.

Det finns olika sätt att läsa texter, och just det anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör idag. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information eller fakta och att läsa för att utveckla kunskap och förståelse. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tänkesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte, vilket tar tid och kräver att man kan och får försjunka i textens och förlora sig i dess innehåll. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en ny bok, om ett nytt ämne. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när den öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. En bok av papper är något helt annat än en elektronisk fil, och dess värde finns inte bara i innehållet, i orden som självklart går att överföra till nätet, utan i helheten. På grund av att boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsare; har den ett värde såväl före, under som efter att den lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

Bokens betydelse för lärande och kunskapsutveckling är svår att överskatta, och den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag att bryta den kedjan och överge boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare förståelse för ämnet än att googla eller använda AI för att få svar på sina frågor. 

I bästa fall kan AI och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face. Jag har vigt en stor del av mitt liv åt att värna den tryckta boken eftersom det är en unik och oundgänglig förmedlingskanal för kunskap, som håller på att bortrationaliseras i en allt annat än eftertänksam våg av effektivisering som sköljer över samhället. Boken av papper är en unik artefakt, ett medium för utbyte av tankar mellan subjekt, som vuxit fram tillsammans och i samspel med kulturen som uppstår och förändras mellan oss människor, som ett resultat av våra kunskaper och förmåga att tänka (kritiskt och analytiskt). När ChatGPT lanserades hade många svårt att dölja sin fascination. Samtidigt blev det uppenbart hur fakta- och svarsorienterat vårt utbildningsystem är. Det startades följaktligen diskussioner om hur man som lärare ska möta problemet med att ett växande antal studenter låter en algoritm skriva arbetena som betygssätts. Av de skäl som diskuterats ovan har jag svårt, både att förundras och känna oro; jag blir mest beklämd, för den här utvecklingen visar hur långt vi rört oss från den klassiska bildningstanken. 

På 1960-talet föreställde sig många att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Idag är många lika övertygade om att digitala lösningar kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Den uppfattningen tror jag bygger på ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att ersätta med teknik utan att något essentiellt går förlorat. Stannar vi inte upp, tänker efter och reflekterar över vart vi är på väg (och hur framtiden och vår värld formas av våra tankar och handlingar) finns en risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som ett problem som hindrar maskinerna att fungera i enlighet med den ekonomiska plan som styr utvecklingen. Och när människans intellektuella förmåga utarmats tillräckligt mycket kommer AI att ta över. Det spelar ingen roll om det beror på teknikutvecklingen eller utarmningen av kunskapen, därför är det nu vi kan göra skillnad. Någon gång i framtiden kan det vara försent, problemet är att ingen vet när.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris?

När jag tänker på åren i grundskolan i ljuset av av det som hänt i mitt liv på senare tid inser jag att det finns en hel del paralleller mellan mina känslor för skolan på 1970- och 80-talen och högskolan idag. Jag har alltid varit känslig för dubbla budskap. Misstänker jag att det finns en dold agenda eller om jag tvingas arbeta med utgångspunkt i motstridiga budskap kryper det i mig. På högstadiet förstod jag att jag straffade mig själv genom att fokusera mer på kunskapen än på betygen, men det priset var jag villig att betala. Fast när jag tänkte och agerade på ett liknande sätt i rollen som lektor och det ledde till att jag blev av med jobbet kom det inte bara som en chock, jag ser det dessutom som ett djupt problematiskt tecken i tiden.

Både mina dåliga betyg i grundskolan och det faktum att texterna jag skrivit efter att jag blev docent inte räknas som vetenskapliga meriter, säger (åtminstone för mig) något viktigt om vetandets verkliga värde i samhället, om än på olika sätt. För mig var det kunskapen och möjligheten att lära som fick mig att gå till skolan. Och det var definitivt för kunskapens skull som jag började studera på universitetet och sedan vigde mitt liv åt forskningen och undervisningen. Så nu när jag återigen, äntligen är fri att följa kunskapen dit den tar mig (utan att behöva vara rädd för vad linjens chefer ska tycka om resultatet), och dessutom har kanaler att sprida insikterna jag skaffat mig vill jag ta vara på möjligheten att diskutera frågan: Vad får skattebetalarna för pengarna som investeras i skolan och den högre utbildningen, egentligen?

När jag som lektor märkte att tjänsten handlade allt mindre om undervisning och forskning och allt mer om möten och administration (som ansågs viktigare än arbetet med kunskapsutveckling), och framför allt när ett växande antal chefer började ta makten över både innehållet och utförandet av mitt arbete, kände jag mig tvingad att reagera. Långt innan jag fick sparken stod det klart för mig att linjens chefer betraktade kunskap mer som ett medel – för att vinna fördelar i konkurrensen med andra chefer, om vem som är bäst på att producera nyckeltal – än som ett mål. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att mitt beslut att skriva en debattartikel där jag argumenterade för att pengarna måste vara medlet och kunskapen målet för högskolans verksamhet, skulle uppfattas som ett så pass stort hot mot ledningens makt och privilegier att man valde att säga upp mig (med hänvisning till en arbetsbrist som man vägrade att förklara för mig).

Alla anställda på högskolan arbetar på skattebetalarnas bekostnad och samhällets investering i forskning och högre utbildning borde inte handla om att bidra till förpappringen av samhället, men det är tyvärr så det ser ut. Så länge administrationen tillåts öka och huvudsyftet med Akademisk Hus (som äger och förvaltar de flesta av lokalerna där forskning och undervisning bedrivs) är att gå med vinst, är det svårt att, med hedern i behåll, påstå att vi har en högskola där kunskap och lärande är kärnverksamheten och den akademiska friheten värnas. 

Efter en lång och smärtsam sorgeprocess har jag landat i insikten om att kunskapen och friheten att söka och utveckla vetande, utan någon annan kompass än lusten att lära, är värd mer än den ekonomiska trygghet som en fast anställning innebär. Men hade jag vetat på förhand att mitt försvar för kunskapen och min omsorg om den akademiska kvaliteten innebar en risk att få sparken hade jag kanske ändå agerat annorlunda. Fast med facit i hand känner jag trots allt att det hade varit förödande för min fysiska och mentala hälsa att inte sätta kunskapen i första rummet. Och just därför är det med en krypande obehagskänsla jag noterar allt fler tecknen på att intresset för och värderingen av just kunskapen dalar i samhället generellt.

Överbevisa mig gärna, men jag är långt ifrån säker på att det är för att få kunskap som samhället investerar i skola, högre utbildning och forskning. Inte minst här under arbetslösheten har jag fått erfara hur lågt kunskap värderas idag. Det sägs att man ska studera för att öka chansen att få en anställning, men det faktum att jag som docent knappt ens kallas till intervju för de kvalificerade tjänster jag söker, där högre utbildning är ett krav, säger något. Just i mitt fall kan avvisandet så klart bero på att jag fyllt 61, men ålderism handlar, till dels i alla fall, om kunskapsförakt eftersom erfarenhet är ett slags vetande.

Vi har nog aldrig levt i ett kunskapssamhälle. Men på 70-talet präglades skolorna åtminstone inte av den ekonomisering, juridifiering och produktionslogik som idag successivt underminerar möjligheterna att skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen. De relativa betygen förhindrade dessutom den betygsinflation som vi ser idag, vilket ger sken av att kunskapsutvecklingen går stadigt uppåt när det i realiteten är tvärtom. Övertygelsen om att det är möjligt att sätta objektiva betyg och tron på att betygen är ett universellt och evidensbaserat mått på en människas kunskaper bygger mer på antaganden än på det vi vet, vilket är symptomatiskt. Idag övertrumfas kunskapen nämligen av känslan på område efter område, vilket får forskare och engagerade lärare att framstå som ett hot.

Att folkvalda politiker öppet kan förakta forskningen, utan att förlora väljarstöd, är en tydlig indikation på kunskapens verkliga värde. Och det faktum att det enda parti som på allvar bryr sig om skolan samarbetar med det parti som bryr sig minst om kunskapen borde få varningsklockorna att ringa. Vill vi ha ett utbildningssystem som fungerar som det är tänkt räcker det inte att bara säga att man önskar sig det. Kunskapen och den intellektuella förmågan fungerar som musklerna, används egenskaperna inte förtvinar de. Om lärarna inte får makt och förutsättningar att värna kunskapen kommer samhällets generella förmåga att värdera och utveckla vetande oundvikligen att utarmas, vilket är en process som blir svår att vända så länge föräldrarna anser att det är viktigare att få välja den skola som lovar högst betyg, än att ställa krav på sina barn.

Om det verkligen var för kunskapens skull som samhället investerade i högre utbildning skulle det inte vara möjligt att sminka upp verkligheten på det sätt man gör idag. Och om friskolornas ägare på allvar brann för kunskapen skulle de aldrig plocka ut vinst ur verksamheten. Jag är för att Sverige erbjuder hälften av varje årskull möjligheten att studera på högskolan, men jag är starkt kritisk till kravet på att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen. Högskolan blir ett slags kuliss när antagningen till högre utbildning bygger på glädjebetygen som många friskolor har som sin affärsidé. Utan en fungerande grundskola och ett (frivilligt) gymnasium där kunskapen står i centrum och där eleverna successivt bygger upp förståelse för världen och vetandet samt lär sig ta eget ansvar, både för lärandet och kunskaperna som allt handlande utgår från, är det meningslöst att lägga pengar på högre utbildning.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det är möjligt att forskare som väljer att sluta arbeta med det de utbildats för (betänk att forskarutbildningen är landets dyraste utbildning) och blir chefer, inte bara får mer makt och högre lön utan dessutom blir immuna mot uppsägning. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen i vårt land? Att mina chefer blev irriterade på mig när jag skrev en bloggpost där jag satte ord på min frustration över att jag som docent kände mig degraderad till ett slags högavlönad knegare, förstår jag. Men att jag bara några dagar senare skulle kallas till ett möte där jag (utan någon från HR eller facket närvarande) fick ta emot det förödande beskedet att ledningsgruppen beslutat sig för att placera mig i en tvåmanskrets där övertaligheten var just två, känns fortfarande overkligt. Det är så långt från akademiskt ledarskap man kan komma om man frågar mig. Och att högskolan, trots kritik från JO för sättet de hanterat mitt ärende, kan fortsätta som om inget hänt, säger något om kunskapens reella värde idag.

Visst förstår jag att jag talar i egen sak, men om vi nu har en lag om anställningsskydd, hur är det då möjligt att avskeda en forskare efter 23 år (26 år i staten) utan att ge en vettig förklaring till grunden för beslutet? Och varför behåller vi Högskolelagens paragraf 6, som handlar om villkoren för den akademiska friheten, om forskare som följer lagen riskerar att bli av med jobbet? Jag skriver inte detta för att anklaga någon. Hur besviken jag än är över att bli av med jobbet som jag vigde mitt liv åt så har de facto inga formella fel begåtts. Men om försvaret för kunskapen inte är starkare än vad mina erfarenheter ger vid handen har jag svårt att se att kunskapen har något reellt värde idag, och det borde oroa fler än mig.

Värdet av det unikt mänskliga

Långt innan jag började studera på universitetet var människan ett ämne som av olika anledningar både intresserade och fascinerade mig. Och med åren har såväl fascinationen som intresset ökat. I takt med att kunskaperna om mig själv och andra, samt det som händer mellan oss människor ökar, är det märkligt nog framförallt förståelsen för hur mångfacetterat ämnet är och hur svårt det är att utveckla användbar kunskap om det som växer. Insikten är kontraintuitiv, men det viktigaste jag har lärt mig under åren av studier och forskning är, dels hur lite vi människor vet om oss själva och varandra samt den kultur som vi både påverkar och påverkas av, dels hur avgörande det är att förstå och acceptera okunskapens vidd och betydelse. 

En annan viktig sak som jag lärt mig är vikten av att vi människor gemensamt försöker hitta ett balanserat förhållande mellan självsäkerheten (som krävs för att både bygga fungerande samt blomstrande samhällen och hantera livets olika utmaningar) och ödmjukheten som skyddar både oss själva som individer och det samhälle vi lever i från den hybris som mänskligheten alltid har nära till. Förmågan att tänka och skapa visioner om framtiden, som är centrala delar av begreppet människa, har gjort vår art överlägsen på jorden. Men både våra drömmar samt begär, och kunskaperna vi har tillgång till, bär också på en hel del dolda risker och frön till undergång. Och oförmågan att förstå och acceptera detta förvärrar riskerna. Oavsett vad vissa har fått för sig är människan en integrerad del av livet på jorden, och vår planet är den enda plats i hela universum där mänskligt liv är möjligt. Människor kan säker överleva på andra platser i universum, men vi är de facto långt mer beroende av jordens flora och fauna än teknikoptimisterna – som drömmer om att kolonisera först Mars och sedan resten av Universum – tror.

När jag ska presentera mig som forskare vacklar jag mellan etnolog, kulturvetare och humanist. Min forskning och huvudsakliga undervisning har dock rört sig inom hum/sam området. Även om jag alltid varit intresserad av andra ämnen också är det där, i det häradet och med den typen av frågor, som jag känner mig hemma och mina kompetenser blir användbara. Jag ser mig som ett slags humanist, men eftersom jag kommit till insikt om hur beroende vi människor är av teknik (för att kunna fungera som människor i den betydelse som vi lägger i begreppet idag) och jag dessutom bryr mig lika mycket om djuren och naturen, vill jag snarare kalla mig posthumanist. Humanismen som rörelse är nämligen inte självklart god, just för att den sätter människan i centrum. Mänskligheten som art betraktat har många lik i garderoben, och en viktig orsak till det är bristande förståelse för vikten av balans mellan grandiositet och försiktighet.

Tyvärr betraktas humanvetenskaplig forskning och den typen av kunskap som kulturvetare skapar med skepsis, och man får vara beredd på kritik, särskilt om kunskaperna man förmedlar inte bekräftar människors fördomar. Redan under mitt allra första offentliga föredrag, som jag höll veckan efter att jag disputerade, insåg jag att kunskapen som jag var inbjuden för att tala om bjuder motstånd och har svårt att haka i det allmänna medvetandet. Jag var en av talarna på ett arrangemang på Norra Latin i Stockholm. Mitt anförande låg sist och innan jag gick upp på scenen talade en man på temat: män är från Mars och Kvinnor från Venus. Och publiken älskade honom. Dels fick hans exempel publiken att skratta av igenkänning, dels bekräftade han både deras fördomar och känslor om hur det är och fungerar. Även om det var jobbigt att mötas med kritiskt avfärdande kommentarer är jag tacksam för den där erfarenheten. Hade jag vetat då att den där händelsen inte var undantaget utan snarare regeln vet jag inte hur jag hade agerat. Men det var för kunskapens skull jag började studera och sedan stannade kvar under alla år i den akademiska världen. 

Det är fortfarande kunskapen jag lever för och är lojal mot. Därför kommer jag att fortsätta läsa, forska och skriva under överskådlig tid. Möjligheten att lära ger mitt liv en stor del av dess mening. Och det faktum att jag genom åren har lärt mig massor – både om mig själv, om människan som art och kulturen som präglar oss – har hjälpt mig genom den livskris (det är så det har känts) som jag kastades ut i när jag fick beskedet att arbetsgivaren som jag gav 23 av mina bästa år i arbetslivet beslutade att ge mig sparken, utan att förklara varför. Även om det kändes som en ökenvandring att ta sig igenom uppsägningstiden lärde jag mig massor om mina kollegor och vad som händer med kulturen på en arbetsplats när anställda som sagts upp förväntas arbeta vidare som om ingen hänt, i mitt fall i ett helt år. Och trots att hela våren gick åt till att bearbeta chocken över insikten om att Arbetsförmedlingen och A-kassan idag tvingar den som är arbetslös att leva som livegen, har jag skaffat mig ovärderliga kunskaper om förhållandena på samhällets baksida.

Kulturen som är mitt forskningsområde liknar på många sätt vattnet som fiskarna lever i och därför inte noterar, förrän de fastnar i ett nät och dras upp ur det. Vi människor lever mitt i kulturen och eftersom vi tar den för given blir det svårt att inse, både hur mycket den påverkar oss och hur mycket vi påverkar den. Därmed blir det också svårt att förstå värden av kunskapen om kultur. Det där är ett av kulturvetenskapens största dilemman, för människor tenderar tro att deras vardagserfarenheter kan användas som evidens för kritik mot kulturvetarnas vetenskapliga resultat, vilket gör att forskningsresultaten förringas eller avfärdas på ett sätt som saknar motstycke i forskarvärlden. 

En samtidstendens som hänger ihop med det jag skrivit om ovan och som oroar mig allt mer, är att värdet av det unikt mänskliga håller på att devalveras. Det sägs att svenska är det enda språket där ”den mänskliga” faktorn betyder något negativt, att människan är ett problem (snarare än själva förutsättningen). I jämförelse med många tekniska system är människors egenskaper och förmågor absolut sämre, och det är därför ofta klokt att ta hjälp av maskiner. Men om människor börjar känna sig underlägsna tekniken och ser sig själva som dåliga kopior av något man idealiserar kan mänskligheten mycket väl vara på väg in i en ny mörk medeltid där (ägarna av) algoritmerna istället för ett maktfullkomligt prästerskap styr våra liv. Tecknen på att vi rör oss i den riktningen börjar bli oroväckande många och jag vill därför peka på några korta punkter rörande saker som jag har lagt märke till i samtidskulturen och som i förlängningen kan leda till att vi och våra liv förändras i grunden.

Vägen in i framtiden är inte linjär; slumpen spelar alltid en avgörande roll för tillblivelsens riktning. Ingen kunde till exempel ana hur mycket Apples smarta telefoner skulle påverka och förändra oss och vårt sätt tänka, handla och förhålla oss till varandra och samhället vi alla är mer eller mindre beroende av. Det kanske känns som att vi har kontroll över vår användning av mobilerna, men tecknen på motsatsen blir bara fler och fler. Det finns tveklöst en lång rad fördelar med den nya kommunikationstekniken, men när allt mer av vårt sociala liv digitaliseras överlämnas successivt makten över tänkandet och våra liv till ägarna av techbolagen, vars förmögenheter växer i en hastighet som trotsar fantasin, vilket ger dem orimligt stor makt, inte minst över våra visioner för framtiden.

Det som oroar mig mest som skrivande, läsande och lärande människa är dock den generativa AI som blir bättre och bättre på att imitera allt mer av det som vi för bara för några år sedan trodde att endast människor kunde göra. Lägger vi oss platt för den utvecklingen och okritiskt accepterar förändringen – genom att använda verktygen allt oftare och till allt mer avancerade uppgifter – kommer förmågan att tänka självständigt och kritiskt oundvikligen oundvikligen att förflackas, vilket vi redan ser alarmerande många tecken på, inte minst i den högre utbildningen. Läsande, skrivande och andra typer av skapande handlar inte bara om resultatet, vägen dit är långt viktigare eftersom det är under arbetet med att utveckla förmågorna och i användandet av kreativiteten som vi människor formas till tänkande varelser. Den där tragiska utvecklingen påskyndas av det faktum att användandet av AI bidrar till att språket som är mediet i den mellanmänskliga kommunikationen blir allt mer utslätat och opersonligt, vilket blir en ond cirkel eftersom det därigenom blir ännu svårare att skilja texter författade av människor från texter skapade av algoritmer. Oroväckande nog är det dessutom allt fler idag som idealiserar AI och accepterar alla svar som Chat GPT sekundsnabbt levererar som respons på frågorna som ställs, vilket leder till ett självvald förslavning under tekniken.

Ett helt annat, men relaterat exempel på den tendens jag försöker peka på är användandet av botox, som säljs in med löftet om ett evigt ungdomligt utseende. Folk får givetvis se ut som de vill, men botox riskerar att förvandla oss människor till skyltdockor utan förmåga att uttrycka känslor. Om, eller snarare när, det blir det nya normala kommer vi människor inte bara att få svårt att kommunicera med varandra i vardagen. Skillnaden mellan oss och de humanioda robotar som utvecklas i en svindlande hastighet krymper dessutom, vilket gör det lättare att acceptera det där inslaget i tillvaron. Vad det får för konsekvenser på sikt är omöjligt att säga något säkert om, men i mina öron låter det som en totalitär mardröm.

Det är förförande lätt att få för sig att andra människor är korkade, men även om det känns som att man är omgiven av idioter är det en farlig illusion. Det jag har lärt mig är nämligen att det är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Därför är det både klokare och mer hållbart att acceptera sina egna och andras skevhet och tillkortakommanden och varken placera sig själv eller mänskligheten på en piedestal. Att vara människa är helt enkelt att inte att vara perfekt. Om vi oftare kunde påminna oss om vikten av ödmjukhet inför detta faktum vore mycket vunnet. 

Jakten på den och det bästa

Övertygelsen om att konkurrens är ett slags universalmetod för främjandet av kvalitet i alla sammanhang är en fråga som jag har reflekterat över i många olika texter om genom åren. Jag menar att det finns gott om indikationer på att den där tanken är en fåfäng dröm om något som inte existerar i verkligheten, åtminstone inte på det sätt man tänker sig. Skillnaden mellan teori (vad man vill ha) och praktik (vad som är möjligt att få) är stor. Ändå sprider sig uppfattningen. Allt fler människor lever åtminstone efter devisen att endast det bästa är gott nog.

Problemet är att begreppet bäst är förföriskt enkelt och att det talar till både känslan och förnuftet. Och vid varje givet tillfälle finns det självklart någon som kan sägas vara bäst. Men eftersom vi lever i en dynamiskt föränderlig kultur blir det meningslöst att försöka avgöra vem det faktiskt är, särskilt som vi människor inte är robotar som alltid, i alla sammanhang och under alla förhållanden, presterar på toppen av vår förmåga. Bäst är dessutom ett relativt mått. Den som anses eller faktiskt är bäst kan fortfarande vara dålig, om man jämför med vad som teoretiskt sett är möjligt att få. Bra är ett bättre begrepp eftersom det går att ställa upp kriterier för det.

Anledningen till att jag skriver om detta nu är att jag under arbetslösheten kommit till insikt om hur stor makt rekryteringsföretagen har över mitt liv. Och deras uppgift är att hitta den bästa kandidaten till den utlysta tjänsten. Orsaken till att så många företag och organisationer använder externa aktörer för att avgöra vem som är bäst lämpad för jobbet är svårt att uttala sig om. Men jag antar att det handlar om en kombination av (upplevd) brist på såväl tid som bedömningskompetens. Möjligen tänker man sig att externa granskare är mer objektiva. Jag funderar dock på om det verkligen är ställt bortom varje rimligt tvivel att den individ som raknats högst i relation till någon typ av mer eller mindre objektivt mått också är den som fungerar bäst tillsammans med kollegorna som redan finns och verkar i organisationen? Vi vet nämligen att olika individer trivs och kommer till sin rätt i olika sammanhang, och det är ett välkänt faktum att såväl människor som kontexter förändras hela tiden.

Även om det faktiskt går att utse någon som är bäst är det bara meningsfullt att lägga ner tid och energi på att söka efter den individen ifall kompetensspridningen mellan kandidaterna är tillräckligt stor för att göra skillnad i praktiken. Urvalsförfarandet innebär en alternativkostnad som måste vägas mot vinsten man kan göra på att försöka hitta den som kan anses vara bäst. Ifall spridningen i urvalet är liten är det långt ifrån självklart att man tjänar på att betala externa aktörer för att ansvara för rekryteringen. Och vill man verkligen ha den bäste måste man så klart välja den bästa rekryteraren, vilket torde vara ännu svårare att avgöra. Ofta är det bättre investerad tid och pengar att skapa så bra förutsättningar som möjligt för så många olika människor som möjligt att komma till sin rätt på arbetsplatsen, alltså ge upp tanken på att det finns någon där ute som är bäst.

Jakten på den eller det bästa, som idag sprider sig till allt fler sammanhang, påverkar oss både som individer och kollektiv. På Tinder, till exempel, är utbudet av potentiella partners i princip oändligt och det tillkommer ständigt nya, vilket leder till att allt fler får allt svårare att slå sig till ro med en helt okej partner att bygga ett bra liv tillsammans med. Arbetsmarknaden och samhället fungerar i princip på samma sätt, som ett slags evigt provisorium i väntan på att Messias ska uppenbara sig. Och det är inte bara människor det väljs mellan, utbudet av varor och tjänster ökar allt snabbare. Risken är att vi fastnar i en loop av evigt jämförande, vilket tar tid, energi och fokus. Både från uppgifterna vi är sysselsatta med och det som är här och nu. Vilket i sin tur påverkar ens möjligheter att lyckas i konkurrensen. Faktum är ju att vi alla är både subjekt och objekt i processen. Samtidigt som vi själva väljer utsätts vi för och måste förhålla oss till andras väljande och vrakande. 

En annan aspekt av jakten på den bästa handlar om när och var man ska vara bäst, och vad man ska vara bäst på. För att passera genom rekryteringsföretagens nålsöga krävs det en speciell typ av egenskaper och kompetenser, och för att lyckas med uppgifterna man kommer att ansvara för om man får tjänsten krävs det andra. Det är långt ifrån självklart att dessa egenskaper är kompatibla. Forskare vars ansökningar når framgång i konkurrensen om medel är uppenbarligen bra på att skriva ansökningar, men det är det ingen garanti för att samma forskare är bäst på att leva upp till löftena som ges i ansökan. Och, vilket är en långt viktigare aspekt av detta; den som inte lyckas i ansökningsprocessen får aldrig chansen att visa vad hen kan och är kapabel till. Ingen vet därmed vad man möjligen går miste om.

En av tjänsterna som jag sökt under arbetslösheten ledde till att jag kallades till intervju, och det blev ett bra samtal. Där och då fick jag känslan att det fanns en god chans att jag skulle få jobbet som lektor. Men det visade sig att jag rankats som tvåa, och det jag föll på var att jag inte skrivit lika många vetenskapliga artiklar publicerade i internationella journaler som den som fick tjänsten. Till saken hör att det var ett vikariat om sex månader jag sökte, där den huvudsakliga arbetsuppgiften var undervisning. Och granskaren rankade mina pedagogiska meriter högst. Allt gick rätt till och även om jag blev besviken vill jag vara tydlig med att jag inte känner mig orättvist behandlad. Men jag har ändå svårt att släppa frågan: Vem av oss kan sägas vara bäst, i relation till det arbete som skulle utföras?

Av erfarenhet vet jag att det finns en risk att den som dristar sig till att diskutera det jag skriver om här uppfattas tala i egen sak, vilket gör att man inte tas på allvar. Jag är dock genuint intresserad av frågan, och hävdar med stöd i mina resonemang ovan, att om vi menar allvar med att alla tjänster alltid ska gå till den som är bäst är det helt avgörande att det inte handlar om en fåfäng jakt efter krukan med guld som sägs finnas vid slutet av regnbågen. Men eftersom bäst de facto är ett slags gummibegrepp som kan betyda nästan vad som helst är det sorgligt nog vad den där jakten i praktiken handlar om idag.

Påfallande ofta möts jag, när jag skriver om den här typen av saker, av orden: Hur skulle vi göra annars? Men det är så klart inget argument, det är ett uttryck för känslan av att vi lever i en perfekt och felfri värld. Och hur många hävdar på allvar att vi gör det? En sak som ofta glöms bort är att alla alltid kan blir bättre om vi möts med respekt och det finns förutsättningar för att utvecklas på arbetsplatsen. Slutar vi jaga efter den bästa frigörs tid och resurser som kan användas för att uppmärksamma och få fler att växa, vilket alla tjänar på.

Hur fett är livet som arbetslös? En reflektion

Efter hundra dagar som arbetslös har jag fått en inblick i hur det är att leva på samhällets baksida, som ett slags utstött. Skillnaden mellan mitt liv idag och under alla år som jag arbetade som lektor är enorm. Under den period som Arbetsförmedlingen och a-kassan dikterat villkoren för tillvaron har jag gjort mindre än någonsin. Och det är inte för att jag vill vara passiv, utan för att jag tvingas vara det på grund av gällande regler. För mig är det närmast tortyr att inte få utlopp för min kreativitet. Att hindras tänka själv är plågsamt. Men det bryr sig handläggarna inte om. Även om reglerna leder till att det blir svårare för mig att få ett nytt jobb. Ett av jobben som AF anmodade mig att söka var jag inte ens kompetent att söka, vilket framgick redan av annonsen. Men jag tvingades söka det ändå, annars riskerar jag att bli av med ersättningen. 

Det många andra tidigare talat om har jag fått bekräftat. AF förmedlar inga jobb, deras uppgift idag är att kontrollera att alla arbetslösa söker tillräckligt många anställningar, tillräckligt långt bort från både den plats där man bor och det yrke man är utbildad för och har erfarenhet av. Sedan skickas informationen om vad man gör till a-kassan som dikterar villkoren för ens ekonomi. Känslan av klaustrofobi är svår att skaka av sig, särskilt som kommunikationen med AF och a-kassan i förfärande hög grad sker med hjälp av AI-genererade mail. Även om det är påfrestande försöker jag se det som en nyttig erfarenhet. 

På grund av den "effektivisering" av verksamheterna som NPM tvingat fram – som i en personaltung verksamhet innebär att man avskedar folk – får jag sitta i telefonkö, ibland närmare två timmar, om jag behöver tala med någon handläggare på AF. Och efter att a-kassan hotat med att ge mig en varning (utan förklaring till vad jag eventuellt gjort fel) fick jag vänta i över åtta veckor innan jag fick svaret att jag i maj månad inte sökt tillräckligt många arbeten utanför dagpendlingsavstånd och därför blir varnad. Händer det igen förlorar jag ersättningsdagar. Därför känner jag mig tvingad att söka fler jobb än jag måste, även om jag har en närmast obefintlig chans att få dem. Det där är jag inte ensam om och därför överöses arbetsgivare som söker efter nya medarbetare med ansökningar. Det bryr sig a-kassan inte om, de säger att det är arbetsgivaren som avgör om jag är kompetent för jobbet.

Man skulle kunna tänka sig att Svenskt Näringsliv reagerade, men arbetsgivarna verkar inte bry sig om att de tvingas hantera en växande mängd meningslösa ansökningar. Möjligen beror det på att många företag idag väljer att delegera sorteringen och urvalet av sökanden till olika rekryteringsföretag. Och deras sätt att jobba bidrar till min känsla av att vara en andra klassens medborgare. Förra veckan fick jag ett AI-genererat mail från en rekryteringsfirma där man bad mig utvärdera "upplevelsen" av att söka jobbet som jag aldrig kommer att få.

Här under valrörelsen talar några av partierna entusiastiskt och passionerat om hur viktigt det är att människor går till jobbet. Deras mantra är att det varken ska gå att "stapla" eller "löna" sig att leva på bidrag. Den som säger så vill få det att framstå som att det är ett val man sätter sig ner vid köksbordet och gör. Men hur många människor i Sverige idag avstår från att ta en anställning och väljer att leva på bidrag istället? Och vilken autentisk människa (alltså inte ett hypotetiskt räkneexempel) tjänar mer pengar på att ta emot bidrag än på att jobba? Jag vet så klart inte, men det framstår som ett helt orimligt och därför oärligt påstående, riktat till väljare som är rika eller som lever i övertygelsen om att de själva varken kan eller kommer att tvingas söka hjälp från samhället.

Någon granskande journalist får gärna besöka den där trappuppgången som finansministern talar om, där det finns familjer som lever gott på bidrag medan deras grannar får slita ute i arbetslivet för att få ihop lika mycket pengar. Det är orättvist, säger hon. I mina öron och med hänvisning till mina egna och många andras erfarenheter låter det snarare som hittepå. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag aldrig velat göra något annat än att jobba och göra rätt för mig, och tills någon visar mig statistik som indikerar att jag ett undantag har jag ingen anledning att tro något annat än att en förkrossande majoritet av alla människor som lever i Sverige i första hand alltid väljer lön framför bidrag. 

På grund av att det anses motiverande – åtminstone för alla som inte är rika eller arbetar som chef – att få sänkt ersättning, får man som arbetslös idag, i bästa fall, (alltså om man som jag får hjälp från Trygghetsstiftelsen) 80% av sin tidigare lön. Och ersättningen sänks efter hundra dagar, först till 70% och sedan till 60%. Hittar man inget jobb under a-kasseperioden (som är 300 dagar) tvingas man leva på aktivitetsstöd som också sänks successivt, tills man når botten som idag är 365:- per dag, fem dagar i veckan, vilket blir knappt 8000:- i månaden, innan skatt. Hur fett låter det?

För att påståendet att det ska löna sig att gå till jobbet ska kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste man ta med både lönen och bidragsnivån i ekvationen. Storleken på bidragen står nämligen i en direkt relation till nivån på (de lägsta) lönerna på arbetsmarknaden. När bidragen sänks följer lönerna oundvikligen med. Och om bidragen sänks tillräckligt mycket kommer arbetslösa att tvingas leva på en lön som är lägre än det som tidigare räknades som existensminimum, som ingen talar om idag. Konsekvensen av detta är att arbetsmarknaden inte längre är en marknad, i alla fall inte en marknad där utbud och efterfrågan möts. För att en fungerande och hållbar arbetsmarknad ska kunna växa fram måste politikerna stå på löntagarnas sida. 

Bara om det finns ett trygghetssystem som garanterar att ingen är utelämnad till arbetsgivare som inte vill eller kan betala en lön som det går att leva ett drägligt liv på, kan lönesättningen överlåtas till arbetsmarknadens parter. Att lägga allt ansvar för att få en anställning på individen, samtidigt som bidragsnivån pressas ner så pass mycket att det blir möjligt för företagen att sänka lönerna till nivåer som inte går att leva på – är ovärdigt. Och att utnyttja människors politiskt skapade desperation är dessutom ohållbart. Att så många som möjligt i ett samhälle har ett meningsfullt arbete att gå till och får en lön man kan leva på är bra för ekonomin som helhet och där med en investering för framtiden. 

Hittar man inget jobb får man utbilda sig, sägs det. Men om det var så att utbildning var en garanti för att inte bli arbetslös borde jag som docent vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag har dock bara kallats till en enda intervju sedan i februari. Jag får i bästa fall ett AI-genererat mail där man meddelar att man gått vidare med andra kandidater. Det är naturligtvis inget bevis, men det säger något om kunskapens värde idag. Och när vi nu ser att arbetslösheten bland akademiker ökar, hur ska unga människor då kunna motiveras studera på universitetet? Jag är långt ifrån ensam om att misstänka att dagens arbetsgivare framförallt söker unga, lydiga och formbara medarbetare, och därför ser både ålder, erfarenhet och högutbildade som ett hot. Allt detta sammantaget gör att varje gång jag går in på platsbanken gör jag det med en klump i magen. 

Konsekvensen av 50 år med trickle-down-politik och skattesänkningar är att ansvariga politiker har tvingat fram nedskärningar som förvandlat samhället i grunden. Skolan har sålts ut till privata aktörer som gör vinst genom att konkurrera med varandra om vem som ger barnen bäst betyg med minsta möjliga ansträngning. Och vården har utvecklats till en slimmad organisation som man bara får verklig hjälp av när ens liv är akut hotat. Konsekvensen av förändringarna är att det bara är vi som har minnen från Sverige på 1970-och 80-talet talet som förstår begreppet välfärds ursprungliga betydelse, vilket påverkar vad politikerna kan säga och göra utan att få kritik. Dagens samhälle liknar på många sätt ett medeltida klansamhälle där ett privilegierat fåtal tillåts diktera villkoren för det stora flertalet. Att det kunnat bli så beror i alla fall delvis på att många lever i villfarelsen att det bara är lata och inkompetenta människor som är arbetslösa. 

Det enda positiva med att vara arbetslös är att jag kommer i kontakt med andra människor som befinner sig i samma situation, som jag kan utbyta tankar och erfarenheter med. Att skriva om erfarenheterna hjälper mig att överleva. Jag är glad och tacksam för att mina reflektioner läses och får spridning. Min debattartikel i tidningen Kollega, till exempel verkar vara en av de mest lästa. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass privilegierad att jag senare här i höst, långt innan ersättningen från a-kassan sänks till 60%, kan hoppa av galenskapen jag tvingats in i och meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Vad jag ska göra på andra sidan min påtvingade arbetslöshet ber jag att få återkomma till längre fram.

Det behövs inga system för akademiskt kvalitetsarbete

Den här texten skrev jag när jag satt i institutionsnämnden på högskolan som jag arbetade på från 2003 och fram till i februari i år när jag fick sparken på grund av en arbetsbrist som uppenbarligen var fejkad eftersom man anställde en ny lektor som vad jag förstår gör mina tidigare arbetsuppgifter. I privat sektor får man inte göra så, men jobbar man i staten betyder LAS i praktiken ingenting. Jag kan så klart inte säga säkert att jag blev av med jobbet på grund av min syn på akademiskt kvalitetsarbete, men mina tankar om kunskap och kvalitet ansågs åtminstone inte värda att ta på allvar. Jag delar texten för att jag tror att jag har något viktigt att säga.

Tankar om (behovet av) ett nytt kvalitetssystem

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk. Akademisk kvalitet är nämligen något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, och kunskap är inget man producerar. Så länge denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?

2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?

3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?

4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Kultur går bara att närma sig och förstå indirekt

I den här bloggposten gläntar jag på dörren till ett av mina kommande projekt. Texten är ett utkast till förord på den bok som jag ska inleda slutredigeringen av här i början av hösten och som förhoppningsvis ska kunna publiceras som tryckt bok detta eller nästa år.

I vetenskapliga sammanhang bjuder konventionen att man ska undvika ordet jag och inte göra texten alltför personlig, vilket är en bra princip. Men forskning är de facto en verksamhet som utförs av och för människor. Allt fler texter idag, inte minst vetenskapliga, skrivs i enlighet med kvalitetssäkrade mallar och saknar därför själ, vilket gör det svårt att veta om det är en människa eller en algoritm som skapat innehållet. Sanningen är aldrig ren och all kunskap bär oundvikligen spår av sammanhanget den uppstår i. Vem som forskar och vilket sätt som resultatet av arbetet presenteras på är därmed allt annat än triviala frågor. Dessa saker är särskilt viktiga att lägga märke till i studier av kultur.

Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag vill dela med mig av här inledningsvis, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men jag hävdar att den på inget sätt är ovidkommande.[1] Det vetenskapliga idealet må vara objektivitet, men det är en kulturellt upprätthållen föreställning om hur det borde vara, inte en sanning om hur det är. Kravet på transparens är långt viktigare för vetenskapligheten och det är dessutom lättare att avgöra om textens författare lever upp till det kravet än förment objektiva och universella kriterier, även om det naturligtvis aldrig går att vara helt transparent med allt. 

Det är med hänvisning till vetenskapsteoretikern Donna Haraway – som vigt sitt akademiska liv åt att övertyga resten av forskarsamhället om vikten av att bedriva vetenskap utan att osynliggöra och underblåsa rådande maktordningar – som jag väljer att inleda den här boken, som handlar om relationen mellan kunskap och kultur, med en reflektion över vem jag är och den kontext jag formats till människa och forskare i. Haraway har övertygat mig om vikten av att presentera resultatet av det vetenskapliga arbetet, inte som en uppsättning sanningar utan mer i termer av något man som forskarsubjekt iakttagit (Haraway 1997, 267), det vill säga knyta kunskapen till det specifika sammanhang och just den praktik som forskningen bedrivits i och insikterna formats av. Jag menar alltså att författaren som subjekt är en viktig faktor i kunskapsprocessen, som man måste räkna med även om man aldrig kan räkna på den.

Det verkar finnas gott om evidens för att människors personlighet i hög grad formas av genetik (se t.ex. Plomin 2020), men mycket talar även för att människoblivandet påverkas minst lika mycket av kultur. Jag gillar tanken på att jag är resultatet av både arv och miljö och utgår från att det är omöjligt att uttala sig om exakt vad som gör oss till dem vi blir (se t.ex. Lagercrantz 2001, 135ff). Den mänskliga subjektiveringsprocessen kan sägas utspela sig på en obestämbar plats mellan natur och kultur. Accepteras den tanken kan biologin liknas vid leran och kulturen vid skulptörens händer, men det viktiga är alltså inte det ena eller det andra, utan det som händer i de mellanrum som jag i den här boken riktar mitt rörliga sökarljus mot.

När jag växte upp på 1970-talet talade man inte om neuropsykiatriska diagnoser, men livet har lärt mig att egenskaperna som gör mig till den jag är högst troligt skulle kunna diagnostiseras med hjälp av någon bokstavskombination. Jag har dock aldrig känt något behov av att bli bedömd och är idag tacksam för att mina lärare i grundskolan inte gav mig mer uppmärksamhet än någon annan. Det vore förmätet att påstå att jag var ämnad att arbeta med undervisning och forskning, men den kreativa förmåga som jag – på grund av att jag fungerar som jag gör – tvingats utveckla har visat sig vara en värdefull egenskap i arbetet med att skapa kunskap om kultur. Så länge jag kan minnas har jag kämpat med (eller mot) rastlösheten, och i arbetet med den typen av öppna frågor utan givna svar som kulturstudier i hög grad handlar om är det ingen nackdel, tvärtom. Kan man bara kombinera rastlösheten med uthållighet blir rörligheten i tanken en tillgång i sökandet efter kunskap om och förståelse för verkligheten så som den faktiskt fungerar. Ständiga byten av perspektiv och oupphörligt testande av olika uppslag och ingångar är viktigt i alla lärprocesser. Det blir dock ett dilemma i dagens akademiska miljö eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik, vilket betraktas som ett problem i den målfokuserade och produktionsorienterade kultur som vuxit fram i Högskolesverige (Nehls 2025a).

Mina personliga egenskaper bidrog till att jag misslyckades i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Problemen som jag brottats med har aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att lägga band på min kreativitet. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att när jag satt och tittade ut genom fönstret var det inte för att fly från lektionen som blicken och tankarna vandrade, det var så jag hanterade alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. På grund av att jag inte såg poängen med betyg pluggade jag inte till proven, men jag fick alltid bra resultat på oförberedda läxförhör och framstod därför som en gåta för mina lärare.

Betygen från högstadiet räckte nätt och jämnt till en tvåårig, yrkesförberedande linje; Livsmedelsteknik, med inriktning bageri, och även om det inte var mitt drömyrke var jag nöjd med det byte av skola och studieort som valet innebar. Efter fem år i bagerivärlden kom jag dock till en punkt där jag inte stod ut längre. Lusten att lära blev för stor och jag sa upp mig. Under några år på Komvux skaffade jag mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att jag lärt mig förstå och hantera den initiala osäkerheten gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, både kan och vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt och då har jag dessutom hur mycket tålamod som helst. Förutsättningen för mitt lärande och den forskning jag bedriver är dock att jag får gå min egen väg, vilket jag är tacksam för var möjligt, både under min uppväxt och på universitetet innan reformerna på 1990-talet fick fullt genomslag.

Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med när jag inledde mina studier vid Göteborgs universitet och jag fångades omgående av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. 

Efter disputationen fick jag anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt för mig att ta upp ett gammalt intresse för missbruk och 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009a). Därefter har mitt forskningsintresse riktats mot olika aspekter av relationen mellan kunskap och kultur. På ytan ser det kanske ut som att det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat, liksom texterna jag skrivit genom åren, handlar på ett eller annat sätt om kultur och förutsättningar för förändring. Omvägen som min förmodade npf-diagnos tvingade ut mig på ser jag idag som en förutsättning för det projekt som jag skriver om i den här boken, vilken jag betraktar som mitt magnum opus.

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på rädsla för att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären. Just det har jag dock aldrig betraktat som ett problem. När jag väl upptäckte skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och insåg att det gick att påverka båda med hjälp av tankekraft försökte jag stärka självkänslan, men jag odlar fortfarande mitt dåliga självförtroende, eftersom det gör det lättare att ändra uppfattning i mötet med bättre kunskap och skarpare argument, vilket är förutsättningen för all kunskapsutveckling. Problematiskt nog har jag dock tvingats inse att mitt sätt att tänka och fungera inte bara får mig att sticka ut i mängden, det har också med tiden allt mer fått mig att uppfattas som ett problem.

Trots att jag inte känner mig som en sådan kan jag förstå om andra ser mig som ett slags absent minded professor, alltså en världsfrånvänd forskare och en udda figur. Att bli betraktad på det sättet har jag inga problem med. Som student mötte jag den typen av människor överallt på universitetet och det var en ynnest att få ta del av deras djupa och breda kunskaper. Visst var originalen aparta och inte alltid bra på att samarbeta. Men de fokuserade på och följde kunskapen dit den tog dem och det är en avgörande förutsättning för att kunna utveckla förståelse för kultur och den komplexa värld vi människor lever i. Problematiskt nog håller normen för hur man får tänka och agera som akademiker idag på att bli allt smalare, vilket får som konsekvens att fritänkare och andra avvikare tvingas bort från landets högskolor och universitet. Och den där kulturella tendensen utgör ett allvarligt hot mot utvecklingen av ny kunskap.

Trots att kunskap inte går att producera efter principer hämtade från tillverkningsindustrin är det olyckligt nog i den riktningen som den akademiska kulturen rör sig, vilket gör det svårt att bedriva högre utbildning och ägna sig åt verkligt vetenskaplig forskning. Produktionslogiken som vuxit fram i den akademiska miljön ger makt åt ett ökande antal chefer som i sin jakt på mät- och jämförbara resultat tvingar forskare att tänka mer på var man publicerar sig än på vad man skriver om. Den akademiska friheten står än så länge inskriven i högskolelagen och många säger sig försvara den, men kulturens makt över tänkandet är stor. Frihet är en helt avgörande faktor för möjligheten att bygga upp förståelse och kunskap om kultur, vars dynamik varken går att fånga eller presentera på ett meningsfullt sätt i en standardiserad form enligt modellen: Syfte, metod, teori, tidigare forskning, resultat och diskussion, där allt dessutom måste kunna sammanfattas i ett abstract. 

När jag inledde arbetet med det här projektet var min förhoppning att resultatet skulle utgöra kronan på verket av min akademiska bana, men boken där resultatet av arbetet presenteras blir istället första steget ut i den okända terräng som jag under överskådlig tid framöver kommer att röra mig i. Utan förklaring och med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår blev jag nämligen uppsagd från anställningen som lektor 2026. Även om jag under ganska många år före det tvingats inse att mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk frihet går på tvärs mot rådande uppfattning om vad ett universitet är, kom beskedet som en chock. I skrivande stund har jag ingen aning om hur förlusten av min akademiska position och det anseende som är knutet till den kommer att påverka synen på mig som forskare och den kunskap jag vill förmedla, men det ligger bortom min kontroll så det försöker jag tänka så lite som möjligt på. Det finns inga fördelar med att bli av med ett arbete som man älskar, men nu kan jag i alla fall vara precis så fri i tanken som jag hävdar att forskare måste (få) vara för att resultatet av det vetenskapliga arbetet ska kunna bli relevant och angeläget.

Det finns naturligtvis inte en enda förklaring till förändringen av den akademiska kulturen, men sociologen Lewis A. Coser pekar i sin klassiska bok Men of ideas på något viktigt, nämligen att kunskapssökande människor lever för idéer medan människor som strävar efter makt lever av idéer. Den skillnaden kan tyckas vara liten, men jag hävdar att den är helt avgörande och att den måste beaktas om kulturvetenskapen ska kunna utvecklas som vetenskaplig disciplin. Om människor som lever av idéer tillåts diktera villkoren för kunskapsutvecklingen kommer andra saker att prioriteras än om människor som lever för idéer har makten över arbetet som bedrivs i den akademiska världen.

Om medvetandet fjättras vid de omedelbara kraven från stundens praktiska omständigheter förlorar tänkandet den autonomi utan vilken det blir en enkel maskin för att ”göra saker”.[2] (Coser [1965] 1997, xiii)

Ofta sägs det att man ska tänka utanför boxen, det vill säga vara kreativ. Verklig kreativitet, så som den faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, anpassar sig dock inte efter några regler. Ifall kulturens makt över tanken ignoreras riskerar landets högst utbildade människor att reduceras till ett slags välbetalda knegare som hindras att använda sina intellektuella förmågor av ett system som kontrolleras av människor som använder makt för att nå mätbara mål. 

Arbetet med den teori om kultur som jag här undersöker möjligheterna med hämtar inspiration från en lång rad olika och kanske till synes disparata håll, och det är en viktig poäng med mitt sätt att arbeta. Jag har till exempel funnit många kloka tankar hos den generation av kulturantropologer som verkade på 1930-talet, vars idéer om kulturens betydelse för formandet av människor, samhällen och kunskap, mötte stark kritik. Kritiken bottnade intressant nog i den tidens akademiska kultur och kom främst från företrädarna för rasbiologin, vars utgångspunkt var den grundlösa föreställningen att mänsklighetens historia ledde fram till dem själva och att den vita ”rasen” var överlägsen alla andra sätt att leva och verka som människa. Charles King skriver om detta i sin bok Den övre luftens gudar. Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön, som handlar om kretsen kring Franz Boas och Ruth Benedict vilka var med och förändrade synen på kulturens betydelse för människors tänkande.

Det faktum att vi fortfarande frestas att söka rötterna till våra samhällsbundna fördomar i något djupare liggande än våra egna kollektiva föreställningar är ett bevis så gott som något på den fortsatta relevansen av de idéer som besjälade kretsen kring Boas. (King 2022, 423)

Min bok går att läsa som en allegori över den eviga kampen mellan form och innehåll. Båda aspekterna är lika viktiga att beakta i arbetet med att bygga upp förståelse för såväl kunskap som kultur, men om innehållet underordnas formen och produktionsfixerade chefer får makt över forskarna spänns vagnen framför hästen och det som ska förklaras används som förklaring. I Sven-Eric Liedmans bok Stenarna i själen (som handlar om relationen mellan form och innehåll i det mänskliga tänkandets historia) finns en intressant reflexion som rimmar med citatet av Nietzsche som jag valt som motto för min bok:

... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet stegras. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. – Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar. (Liedman 2006, 23)

Tid är en faktor i allt sökande efter förståelse och i alla lärprocesser. Snabbaste vägen från okunskap till insikt om något så pass komplext och dynamiskt som kultur kan inte vara rak. Även om rubrikerna och kapitlen i boken indikerar en linjär ordning finns ingen egentlig början och heller inget definitivt slut, bara mellanrum, och det är där som kulturen utvecklas och kunskapen uppstår. Det är anledningen till att jag gav boken titeln omvägar till förståelse, vilken kan förstås både som omvägar och om vägar.

Jag är övertygad om att mina tankar om relationen mellan kunskap och kultur är korrekta och relevanta, men jag försöker inte leda något i bevis och hävdar inte att det jag påstår är sant. Kulturforskningen som jag bedriver handlar om relationer och förändring och min syn på sanning ligger i linje med vad filmskaparen och essäisten Werner Herzog skriver i sin bok Sanningens framtid.

En sak bara: jag ser inte sanningen som en fixstjärna som har sin fasta punkt i fjärran och som går att nå. Jag betraktar snarare sanningen som en ständig strävan att närma sig den. Som en rörelse mot den, som en resa in i det okända, som ett mödosamt och fåfängt sökande. Men denna färd in i det okända, in i en stor, ändlös, dunkel skog, skänker oss mening och värdighet, det är den som skiljer oss från korna på ängen. (Herzog 2024, 11)

Under den iterativa arbetsprocess som innehållet i den här boken har vuxit fram i har jag successivt ändrat uppfattning om vem jag skriver för. Ambitionen är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen, men jag vänder mig inte längre i första hand till akademiskt skolade kollegor, vilket var den ursprungliga tanken. För att kunskapen jag vill förmedla ska bli meningsfull och användbar är det nämligen helt avgörande att fler än (bara) forskare läser texten. På samma sätt som jag i rollen som lektor ser mig själv som student och mina studenter som lärare (se Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren som medskapare av den kunskap och förståelse som jag här undersöker förutsättningarna för och vill initiera samtal om.

---

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar även upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person.

[2] If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1965] 1997, xiii)