Vad handlar kritiken mot postmodernism om egentligen?

Det sprids en massa osanningar och delas lögner om olika varianter av postmodernism. Paradoxalt nog av människor som ser sig som sanningens förkämpar, vilka härigenom öppet avslöjar sitt ointresse för kunskap, alternativs sin cynism. Postmodernism handlar inte om att ifrågasätta sanningen eller om att förespråka relativism och det är heller inte något man kan bottna sin kritik av på känslor. Postmodernism är en vetenskaplig skolbildning som undersöker FÖRUTSÄTTNINGAR för kunskapsutveckling. Postmodernism handlar inte om att kritisera vetenskapliga resultat och absolut inte om att hävda att alla tolkningar är lika giltiga. Den som söker finner, brukar man säga, och det finns exempel på problematiska uttalanden och forskning som inte håller måttet, helt klart (det gör det inom alla områden). Någon postmodernistisk motsvarighet till den naturvetenskapliga forskaren Paulo Macchiarini finns dock inte, och så länge det fortsätter vara så bör man gå varsamt fram i sin kritik. Ingen har dött av att ta till sig resultat av postmodernistisk forskning.

Postmodernismens fokus är riktat mot livets, samhällets och kulturens kontingenser; det vill säga det som är möjligt men inte nödvändigt. Vad av det som undersöks kan förändras, är frågan som många postmoderna forskare utgår från. Det betyder inte att det måste förändras eller att forskaren har en åsikt i frågan, även om det finns exempel på politiska uttalanden. Så länge man tydligt håller isär sina respektive roller ser jag dock inga problem med att forskare är tydliga med vilka värderingar de har eller vilket samhälle de vill se förverkligat. Det är ett sätt att uppnå transparens och underlättar för den som ska granska resultatet av forskningen.

Postmodernistisk forskning handlar om kultur, om det som händer mellan människor. Och man undersöker relationen mellan makt och kunskap. Eftersom människan inte har direktkontakt med verkligheten är all kunskap resultatet av något slags bearbetning och tolkning. Inga vetenskapliga resultat talar för sig själva och det är ytterst sällsynt med entydiga data. Forskningsrön kommuniceras och sprids dessutom via språket, vilket inte är ett neutralt medium. Människor vill att det ska vara på olika sätt och är sällan överens. Känslor finns med och påverkar vad som händer i relationerna och hur det upplevs. Det har även visat sig att forskningsrön som är positiva når snabbare och större spridning är negativa rön. Hur många har inte hört att ett glas vin om dagen är hälsosamt? Inte lika många har hört eller tagit till sig att det inte gäller om man är under 50, eller att hälsan gynnas mer av att man avstår från alkohol. Exempel på och uttryck för conformation bias finns överallt, även inom naturvetenskapen.

Postmodernism i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet, samt humaniora generellt har på senare år utsatts för allt hårdare kritik rörande bristande vetenskaplighet från ett nytt håll, nämligen liberala ledarskribenter, som tydligen anser sig vara kvalificerade att uttala sig om forskning trots att man allt som oftast blottar sin totala okunskap. Nu senast var det ledarskribenten Håkan Boström på GP som i en text visade att han på fullt allvar menar att man inte bara kan utan ska utgå från att man kan härleda ett bör från ett är, det vill säga att alla förändringar av maktrelationen mellan könen strider mot naturen (som Boström och andra gör sig till uttolkare av). Tänkte först låta hans anklagelser passera, men eftersom jag idag ska föreläsa om just dessa frågor; om Solakaffären och det vetenskapskrig som härjade under 1990-talet och som uppenbarligen aldrig riktigt avblåsts.

Betänk att det är LIBERALA ledarskribenter, alltså fritänkandets och frihetens förkämpar, som finner det provocerande att forskare granskar rådande tolkningar av naturvetenskapliga resultat och undersöker sociala aspekter av vetenskap och samhällsordningar. Postmodernismen handlar som sagt om att undersöka förutsättningar för förändring, inte om att med hänvisning till forskning tala om vad man bör göra eller hur man ska tänka. Jag förstår inte vad liberala ledarskribenter anser sig ha att vinna på att blotta sin egen inkompetens på det sätt som Boström gör i sin ledare och andra gjort före honom. Jag menar, kritiserar man forskning måste man ju först själv leva upp till åtminstone lägsta godtagbara standard och bygga upp ett hållbart resonemang med hjälp av källor, och argument som är möjliga att granska och ställa motargument till, annars gör man ju själv det man (orättvist) anklagar postmodernismen för. Man kan och får TYCKA vad man vill om postmodernism, men om kritiken av den bygger på KÄNSLOR är man ute och seglar. Låt oss se vad Boström skriver:

För 22 år sedan väckte den amerikanske fysikprofessorn, Alan Sokal, stor uppståndelse sedan han författat en ren nonsensartikel om hur ”kvantgravitationen var en social och språklig konstruktion”. Sokal fick nämligen sin artikel publicerad i en av amerikansk humanioras ledande akademiska tidskrifter inom fältet Cultural Studies. Det utmynnade i den så kallade Sokal-affären.

Det är ett klassiskt exempel som helt felaktigt antas bevisa att postmodernism är ovetenskapligt, vilket är helt fel. Forskning handlar inte om att bevisa något, det är inte så kunskap ser ut eller fungerar. I samma veva som Sokal fick sin artikel publicerad spreds nyheten att några naturvetenskapliga forskare lyckats med kall fusion, vilket skulle revolutionera världens energiförsörjning och troligen renderas ett Nobelpris; om det var sant och riktigt vill säga. Och den artikeln publicerades i en naturvetenskaplig tidskrift, men resultaten har aldrig kunnat replikeras. Vilket för övrigt gäller väldigt många studier i olika ämnen och alltså inte är ett giltigt argument för att skjuta postmodernismen i sank. Dessutom skrev Sokal inte en artikel där han presenterade kritik, han agerade bedrägligt och med uppsåt att lura redaktörer och granskare, alltså precis som Macchiarini som lyckades bedra ledningen för ett av världens mest ansedda naturvetenskapliga forskningsinstitut, Karolinska.

Nu har det hänt igen. Tre amerikanska akademiker har ägnat ett helt år åt att producera falska artiklar, som de sedan fått publicerade i ledande Cultural Studies-tidskrifter. De tre akademikerna ville visa på hur Humaniora-ämnena blivit både ideologiserade och slutna för kritik och verklighetskontakt.

Varför inte skriva en artikel som med stöd i egen forskning visar detta; varför försöka lura redaktörer och granskare? Boström försöker även ge sken av att det finns kulturvetenskapliga motsvarigheter till Nature eller The Lancet (som publicerade Macchiarinis artiklar), vilket det inte gör. Granskningen av artiklar där tolkningar presenteras ser dessutom annorlunda ut än granskningen av naturvetenskapliga undersökningar och artiklar där forskningen presenteras. Cultural Studies handlar inte om att publicera resultat som bygger på evidens, det handlar mer om att presentera och diskutera analytiska begrepp och tolkningsförslag. Det är alltså i sin ordning att publicera även tveksamma resultat, eftersom granskningen är mer kollektiv än den är inom naturvetenskapen där man hävdar saker med bestämdhet. Tidskrifterna är med andra ord inte jämförbara och indignationen som Boström och andra visar, liksom kritiken som de "tre amerikanska akademiker" som han hänvisar till, är oberättigad; ett spel för gallerierna. INGENTING har bevisats av att artiklarna publicerades, annat än att forskarna som ägnat sig åt bedrägeriförsök och även Boström som sprider villfarelserna, inte förstått någonting och dessutom gör sig till åtlöje, samtidigt som man skadar vetenskapens anseende i jakten på billiga poänger.

Gemensamt för de falska artiklarna är att de driver frågor om förtryck, maktrelationer och identitetspolitik, men skruvat på ett sätt som inte borde ha passerat normal vetenskaplig granskning. Det kanske mest häpnadsväckande exemplet är att dessa wallraffande forskare lyckades få en lätt omskriven version av ett kapitel ur Adolf Hitlers Mein Kampf publicerad som en vetenskaplig artikel om könsförtryck. De hade bara bytt ut ordet ”judar” mot ”män” och lagt till ett antal teoretiska modeuttryck. 

I jämförelse med Macchiarinis bluffartiklar och "forskningsexperiment" där människor dött, samtidigt som han, innan bluffen avslöjades av en nitisk och kunskapsälskande, granskande journalist, hyllades av många forskare och även efter avslöjandet försvarades av ledningen på Karolinska. Vetenskapen har en hederskodex som alla forskare måste följa för att inte vetenskapssamhället ska implodera under trycket av olika intressen. Om det blir vanligare och anses okej att infiltrera varandras olika fält, vilket är något HELT annat än att granska resultat av andras forskning kritiskt, har vi snart ingen vetenskap alls. Det är en oroande trend som Boström underblåser med sin ledare, vilket är allvarligt.

Hur hamnade vi här? En förklaring är att den så kallade identitetspolitiken kommit att spela en allt större roll inom humanistisk forskning. Att hitta dolda maktstrukturer och skriva om historien utifrån förtryckta gruppers perspektiv har, påhejat av ledande politiker, blivit högsta mode inom akademin. 

Har det? Är det så? Jag som faktiskt är forskare och befinner mig i akademin känner inte igen mig alls. Var finns beläggen som Boström lutar sig mot? Eller är det en känsla han har, något han tror? Han far inte bara med osanning, hans sätt att skriva gör det dessutom omöjligt att bemöta "kritiken" eftersom den är av karaktären: Har du slutat slå din fru? En lögn blir inte en sanning för att den upprepas gång på gång av förment liberala ledarskribenter.  

Det bör påpekas att fältet Cultural Studies, även om det är ett centralt, inte är representativt för all humanistisk forskning. Det bör också påpekas att det är skillnad på Sverige och USA. Men det anglosaxiska inflytandet (som i sin tur ofta baseras på franska teoretiker) är starkt även i Sverige. Grundutbildningen för svenska studenter är förvisso fortfarande oftast är traditionellt uppbyggd kring en kanon. Men inom forskningen har tanken att det finns en enda sann historieskrivning sedan länge ersatts med idén att vi bara har tillgång till olika teoretiska perspektiv. 

Hissnade generaliseringar och grundlösa påståenden blandas med rena lögner. Högskolevärlden är inte en och forskningen ser olika inom olika områden. Det går inte att dra allt och alla över en och samma kam, och gör man det bottar man sin egen okunskap och avslöjar sig själv som charlatan. Tyvärr har ledarskribenterna följare på sociala nätverk som hyllar dem och ger dem stöd, vilket på sikt utgör ett hot på kunskapssamhället som liksom demokratin aldrig kan bli starkare än vad medborgarna tillsammans låter den bli. Vetenskapen kräver respekt för att fungera och ödmjukhet inför kunskapen som ingen äger för att inte förvandlas till politik.

Det är i sig inget fel på det. Teoretiska perspektiv är nödvändiga för all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, om den ska säga något utöver det mest banala. Detta har kritiker av humaniora ibland svårt att förstå. Problemet uppstår när de teoretiska perspektiven blir till dogmer och grupptänkande. När man från redan början förutsätter vad som ska bevisas. Risken är särskilt stor inom forskningsfält med en i huvudsak politisk drivkraft: Till exempel Genusstudier och kritiska vithetsstudier.

Jag instämmer i denna kritik, men Boström har inte bevisat något; han talar i allmänna ordalag om grundläggande vetenskapliga principer. För att ha ett case och för att hans "kritik" ska kunna gå att bemötas krävs exempel och belägg. Här bygger han en halmgubbe som bekämpas med floskler.

I grunden handlar detta om att humaniora befinner sig i en global kris sedan flera decennier tillbaka. Vilket inte minst beror på att universiteten gått från elitinstitutioner till forskningsfabriker med tusentals anställda. Många forskare tvingas idag att producera en oändlig mängd meriteringsmakulatur (smala eller upprepande artiklar med låg relevans, men som ändå räknas till statistiken) på forskningens egen låtsasmarknad. Det gynnar ett ensidigt teoretiserande och nätverkande med likasinnade. Rätt åsikter kan gynna karriären. 

Detta håller jag också med om, och just det ser jag som det verkliga problemet. Det är just för att forskning generellt (det handlar inte alls om humaniora enbart) kommit att handla om produktion av nyckeltal har det blivit lättare att få bluffartiklar publicerade. Fast det verkliga problemet är det att enstaka artiklar passerar genom systemet utan att stoppas, utan att det vuxit fram en massa pseudovetenskapliga journaler vars syfte är att profitera på vetenskapens anseende och den rådande bibliometiska ordningen. Det är New Public Management och nyliberaliseringen av forskningen som utgör det verkliga hotet. Och de verkligt relativistiska postmodernisterna finns inte inom akademin, de skriver politiska ledare på landets liberala tidningsredaktioner och försöker misskreditera all vetenskap vars resultat inte stämmer överens med deras ideologi. Problemet är att de försöker hänvisa till vetenskap för att rättfärdiga rådande maktordningar och sprida villfarelsen att det som är bör förbli som det varit.

Humaniora har över tid förändrats i grunden. De humanistiska ämnenas uppgift var från början att beskriva de eviga idéerna, det vackra, det goda, det rätta, det sanna. Dessa idéer blev snart till nationella idéer. Men med moderniteten kom de att brytas ned av vetenskaplig analys. En analys som slutligen fick se sig själv upplöst av förnuftskritik. Kvar står man idag med den egna identiteten, kompisnätverken och en inte sällan pseudoradikal hållning som enda grund. Utan tro på sanningen. Men besatt av den makt man långsamt förlorat.

Sanningen är inget man TROR på! Och är det något som kännetecknar humaniora som forskningsområde är det FÖRÄNDRING. Det finns heller inget "från början", det är inte sant det som hävdas här. Boström verkar tro att det finns eviga sanningar som måste försvaras, vilket är en radikal, politisk åsikt; alltså exakt vad han och andra kritiserar postmodernismen för. Fast kritiken som förs fram handlar endast om kritikernas bild av en vetenskaplig disciplin de inte förstår och därför borde tala tystare om för att inte göra sig själva till åtlöje. Fast vem är jag att kritisera; man får tycka vad man vill och Boström förvaltar själv över sitt eget varumärke.

Prefixet post betyder efter, inte mot

Postmodernismen är en kritik mot modernismen som kronologiskt kommer efter upplysningen och det moderna tänkande som gjorde uppror mot kyrkans hegemoniska makt över tänkandet. Postmodernismen är inte en motrörelse som ersätter upplysningen eller som lanserar helt nya sätt att se på kunskap och sanning. Prefixet post betyder efter och är en utveckling av upplysningen och det moderna tänkande vars kvaliteter bara förnekas av bakåtsträvande kunskapsförnekare. Även kunskapen och sanningen behöver granskas kritiskt, och den som tror att sanningen behöver försvaras visar i ord och handling att hen inte förstår vad kunskap är och följaktligen försvarar något annat än det man säger sig vilja värna.

Den som kritiserar postmodernismen för att medvetet sprida relativistiska vanföreställningar, utan att själv ha tagit steget förbi upplysningen och den moderna kunskapssynen talar med auktoritet om något man inte bemödat sig att försöka förstå, men reagerar på känsla och med ryggmärgen, absolut inte med förnuftet; man kritiserar något som man varken kan eller vill förstå. Reaktionen ser jag närmast som ett utryck för rädsla för förändring och ett försök till bevarande av det rådande. Den som är övertygad om att vi lever i den bästa av världar ser naturligtvis all förändring som ett hot, men kunskapen måste följa med den värld som vetenskapen både undersöker och är med om att utveckla och förändra. Ett vetande som inte relaterar till och hjälper mänskligheten förstå tillvaron är tradition och bör så klart bevaras, men det handlar om historiska artefakter som hör hemma på museum, inte kunskap.

För att kunna kritisera postmodernismen på dess egna premisser istället för med stöd i en högst personlig magkänsla krävs att man skaffar sig perspektiv på både upplysningen och det postmoderna tänkande man kritiserar. Tyvärr är kritikerna ofta raljanta och sprider osanna vanföreställningar om det man kritiserar, kanske för att det är ett framgångsrikt sätt att utmåla sig själv som hjälte. Om postmodernismens kritiker få beskriva sig själva är de ljusets försvarare mot det mörker som man menar hela tiden hotar att sprida sig i samhället. Hotet menar man kommer dels från religionen, dels från postmodernismen, vilket är högst intressant. Upplysningens försvarare kritiserar alltså dels det tänkande som upplysningen reagerade på och dels det tänkande som reagerar på upplysningen. Trots att man säger sig vara kunskapens och sanningens försvarare, vilket för övrigt även kyrkan med emfas hävdade så länge prästerna hade makt över vetandet, använder man inte den vetenskapliga metod man håller så högt som verktyg i kampen; man använder retorik, skapar halmgubbar och plockar påståenden ur sitt sammanhang och fokuserar på att misskreditera både religionen (som är något annat än kyrkan) och postmodernismen. Trots att det handlar om helt olika saker klumpar man ihop allt och kallar det motupplysning, vilket är helt fel eftersom varken religionen (här är det viktigt att skilja på minoriteten av bokstavstroende fundamentalister och majoriteten troende människor som accepterar vetenskapen) eller postmodernismen hävdar något som det saknas grund för.

Religionen utgör inget hot mot vetenskapen i dagens samhälle, och forskare som verkar inom det allt annat än heterogena fält som ryms under prefixet post är forskare. I söndags, i Idévärlden på TV, blev det så tydligt att kritiken mot postmodernismen (även om den inte nämndes explicit i programmet) handlar mer om känslor och föreställningar än om verklig kunskap om det man kritiserar. Tyvärr verkar många av upplysningens försvarare heller inte riktigt förstå vad det är man försvarar. Symptomatiskt nog var det en journalist och författare som försvarade upplysningen mot ett antal tänkta hot, och två forskare inom två olika områden som kritiserade testen, som visade omgående sig inte hålla streck. När Lena Andersson skulle försvara upplysningen visade det sig dels att kritikerna höll med om det mesta, dels att hon inte riktigt förstod vad det var hon försvarade. Ett klent försvar för sanningen om ni frågar mig.

Postmodernistisk forskning utgör inget hot mot sanningen, det gör däremot upplysningens och det moderna tänkandets försvarare som inte vill röra sig takt med tiden och följa med kunskapen som hela tiden nyskapas och förändras i ljuset av ny kunskap. Upplysningens försvarare står inte på vetenskapens sida, det som försvaras är samma eviga sanning (om än i ny tappning) som kyrkan försvarade när den utmanades av Galileo och den framväxande vetenskapen. Ingen äger kunskapen och därför kan den heller inte försvaras. Försöken att försvara sanningen handlar inte om kunskap utan om makt, om makt över tanken. Kritiken mot postmodernismen handlar om vad som får sägas, inte om vad som är sant; för det går inte att avgöra på förhand. Vetenskapen undersöker världen, den försvarar inte uppnådda resultat.

Postmodern forskning bygger på tidigare forskargenerationers kunskapsbidrag och är resultatet av vetenskaplig granskning av upplysningens blida fläckar. Postmodernismen är en logisk konsekvens av vetenskapliga framsteg och ny kunskap. Om verkligheten, särskilt människornas värld, är komplex och många gånger motsägelsefull och paradoxal har man som forskare ett ansvar att påpeka det. Forskning handlar om att undersöka världen, granska resultaten kritiskt och sprida insikterna i samhället. Forskning handlar även om att ständigt revidera kunskapen och vara öppen för nytänkande. Därför blir kritiken mot postmodernismen en kritik mot sanningen som kritikerna säger sig vilja försvara. Ett okritiskt försvar för upplysningen kan per definition inte vara ett försvar för vetenskapen, och därför avslöjar sig sanningens försvarare som okunniga bakåtsträvare.

Lena Anderssons postmodernism tar även jag avstånd från

Lusten att blogga lite mer väcktes av Lena Anderssons Kolumn i DN idag, där hon skapar en helt egen postmodernism som hon sedan pedagogiskt plockar isär och tar ära och redlighet av. Den postmodernismen tar jag också självklart avstånd från. Problemet är att Lena Anderssons postmodernism är ett hjärnspöke och bara för att hon inte är ensam om att anfäktas av det, är det lika fullt ett spöke hon ger sig på. Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också hittar hon på och det är lika illa vilket som, för hennes och andras korståg mot en postmodernism som inte existerar gynnar inte kunskapsutvecklingen i vårt land.

Två gånger på sistone har jag beställt råbiff på respektabla restauranger, i Stockholm och Göteborg. Båda gångerna har jag serverats något annat än råbiff, nämligen över hela tallriken utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak. 

Andra gången det skedde förstod jag att jag stod inför en trend grundad i en världsåskådning. Jag frågade servitören varför de kallade denna rätt för råbiff. Han sa att de inte serverade traditionell råbiff på den här restaurangen, med äggula, lök, kapris och inlagd rödbeta, utan det här var en fusion, [fju:schen], vilket framgick av att det stod råbiff med kimchi. 

Här hade särskrivning varit på sin plats. Rå biff med kimchi hade gett mer precision. Råbiff är en rätt, rå biff tillståndet på kött.

Här håller jag med Andersson. En råbiff är något annat än en rå biff, eller det är i alla fall så det brukat vara i Sverige. Fast råbiff är nu inte en namnskyddad maträtt, som falukorv eller champagne. Det står restaurangerna fritt att tillaga och namnge rätten precis som de vill, sedan får Lena Andersson tycka vad hon vill. På samma sätt både kan och får Lena Andersson hysa vilken åsikt hon vill om postmodernism. Fast hon kan inte hävda att hon har tolkningsföreträde, varken över råbiffens utseende eller postmodernismens innebörd.

Denna hantering är ett exempel på postmodernism i vardagen.

Nej, det är det inte. Det är ett exempel på Stockholmskögarnas kreativitet, ingenting annat. Postmodernism handlar om att undersöka sanningen om världen, om att kritiskt granska sanningsanspråk; inte om att hitta på eller relativisisera sådant som inte är relativt. Postmodernistisk vetenskap handlar om att undersöka tillvarons kontingenser, det vill säga undersöka sådant som är möjligt men inte nödvändigt. Det är möjligt att kalla den rätt som Andersson serverades för råbiff (även man man kan tycka att den borde benämnas rå biff), eftersom råbiff inte är en namnskyddad rätt är den kontingent och vill man vara säker på att man får det man tror att man beställer måste man fråga servitören hur man tillagar rätten på den restaurang där man beställer den på. Det är ingenting som jag har hittat på, det är så det fungerar i verkligheten. Därför har Andersson fel, hennes beskrivning av postmodernismen stämmer inte överens med hur postmodernism praktiseras.

Enligt denna lära kan ingen slå fast vad rätten råbiff är. Ty inget är, allt blir. Tingen äger inte kärna eller essens. Allt flyter. För egen del är jag av uppfattningen att när ett fenomen med klara kriterier omtolkas och ges andra essentiella kriterier, då bör man införa ett nytt begrepp i stället för att tömma det förra på innebörd. Orden speglar världen, de skapar den inte.

Just ordet råbiff är illa valt. Falukorv är ett exempel som fungerar för ändamålet, för ordet falukorv speglar verkligheten på ett helt annat sätt än ordet råbiff som de facto kan betyda lite vad som helst. Och det är just detta som postmodernismen sysslar med, man undersöker ordens relation till verkligheten, och gör man det finner man att vissa ord faktiskt skapar världen, eller att det i alla fall fins en utbredd föreställning om att det är så. Varför försökte man annars kalla städare för hygientekniker. Ordet städare var belastat och gav yrket dålig status och genom att ändra benämningen tänkte man sig att statusen skulle ändras.

Maskulinitet är ett begrepp som genom historien betytt olika och ibland motsägelsefulla saker. det ordet har aldrig speglat något annat än människors föränderliga föreställningar om manlighet. Maskulinitet har aldrig varit en beskrivning av mannens biologi, det har alltid varit en beskrivning av attribut som med språkets hjälp fästs till män. Genusforskning, som är en postmodernistisk vetenskap, har undersökt ordens förändrade innebörd. Maskulinitet är något kontingent, något möjligt men aldrig nödvändigt. Det är en godtycklig beskrivning av en kulturell föreställning, vilket inte betyder att enskilda kan kalla det vad de vill. Alla ord är godtyckliga. En stol hade lika gärna kunnat heta korv, om alla bara kommit överens om att det var giltigt.

Postmodernismen undersöker strukturer, vilket är ett skällsord för liberaler och andra som tror på individens autonomi och som vill förklara allt med hänvisning till individualitet. Kanske är det därför vissa har så svårt att förstå postmodernismen? Ser man inte strukturer och förstår man inte att olika människa upplever kulturen och tillvaron olika förstår man nog inte hur ett ord kan betyda något annat än det gör för en själv. Handlar det om narcissism? När jag rör mig i det offentliga rummet upplever jag det annorlunda än mina färgade vänner upplever det, för jag får aldrig ropat neger efter mig eller att jag ska åka hem. Som man får jag inga hatmail sända till mig om jag uttalar mig offentligt, vilket väldigt många kvinnor får. Vems verklighet är den sanna, min eller deras? Lena Anderssons, eller någon annas? Sanningen är att verkligheten är som den är men den UPPFATTAS på olika sätt, och det är helt i sin ordning och inget hittepå. En som däremot hittar på är Lena Andersson.

Postmodernism är följaktligen inte ett skällsord, som det brukar påstås, utan en term som motsvarar en evig idéströmning, vilken utgår från att kategorier är godtyckliga konstruktioner och att ingenting därför behöver vara vad det är. Således kan man fylla begreppen med de betydelser som passar en själv. Råbiff är inte, den skapas.

Som sagt detta stämmer inte. Det är skillnad på vad en enskild individ kan göra och vad som är möjligt att göra i ett kulturellt sammanhang. Godtyckligheten är inte individuell, den är kollektiv och strukturell.

Och så är det väl, på något sätt. Evolutionen pågår, allt rör sig, födelse leder till död. Men om man ska vara uppriktig är det mesta sig kolossalt likt hela tiden. Hur skulle vi annars kunna känna igen oss så väl i Platons och Sokrates filosofiska strider med sin samtids postmodernister, som då hette sofister. Människan är helt enkelt som hon är, men får ständigt nya apparater och mediciner som förleder henne att tro att även hon själv utvecklas.

Visst går förändringarna långsamt, även om allt förändras evolutionärt. Självklart känner man igen sig, men varken sofisterna eller postmodernisterna har hävdat något annat, och det handlar inte om att förändra innebörder efter tycke och smak. Postmodernism handlar om att undersöka vad som är relativt och möjligt att förändra och vad som inte är det. Dygnet har 24 timmar och utsätts man för HIV-virus blir man sjuk. Palme är död och utanför mitt fönster lyser solen. Inget av detta är godtyckligt eller kontingent, men råbiffen som Andersson skriver om är det, liksom maskulinitet. Beställer man in en Falukorv vet man vad man får, men inte om man beställer in en råbiff. Så är det och det är bara att gilla läget. Det har ingenting med postmodernism att göra.

Postmodernismens tänkesätt är inte bara rådande på våra restauranger och i vårt offentliga samtal, utan än mer på universiteten. Besynnerligt nog har det gått den strängt sanningssökande och faktabaserade positivismen till mötes på halva vägen, i en fusion lika olycklig som råbiffens möte med koreansk surkål.

Var finns beläggen för detta påstående? Det stämmer inte, det Andersson säger om postmodernismen på landets högskolor och universitet är hittepå. Vem är det som är postmodernist (i Lena Anderssons högst personliga tolkning av begreppet) egentligen? Visst finns det postmodernism på svenska högskolor, men verksamheten som bedrivs i namn av postmodernism är något helt annat än det Anderson skriver om. Vill hon kritisera postmodernisterna och samtidigt vara konsekvent i sitt försvar av sanningen måste hon hålla sig till fakta i målet, inte till ogrundade föreställningar.

Den positivistiska idén, att endast det som ovedersägligen går att belägga med siffror efter mätningar och enligt omsorgsfull metodologi ska räknas som sant, verkar i förstone inte passa ihop med en kategoriupplösande filosofi som säger att det sanna inte finns. Men det är mer logiskt än det låter. Skillnaden blir hårfin mellan att anse att endast det vi har datapunkter för är sant, tills vidare, och att inget är sant.

Ingen postmodernist, i alla fall ingen av förgrundsfigurerna (tomtar finns det gott om, överallt, inte bara inom postmodernismen. Positivismen som Andersson ansluter sig till går inte att kritisera med stöd i Paulo Macciarinis vedervärdiga "forskning") säger att "inget är sant", eller att sanningen (den vedertagna innebörden i ordet) inte finns. Det är förtal av en gren av vetenskapen som sysslar med saker Andersson och många med henne inte förstår.

Den stumhet i synen på verkligheten som blir följden må vara vetenskapligt nödvändig, men passar vissa ämnen avgjort bättre än andra, nämligen naturvetenskapen. Där behöver man inte fånga upp och förstå andemeningar, processer i mänskligt liv, språklekar, humor och sådant som kräver tolkning och livserfarenhet. Överförd på ämnen som grundar sig i argumentation, inlevelse och förståelse av sammanhang blir positivismen en fundamentalism. Och som sådan otjänlig.

Och, vad betyder det? Vem är det som kritiseras? Förstår inte. Gör hon sig här till talesperson för postmodernismen? Oavsett är det fel. Postmodernismen har aldrig kritiserat naturvetenskapen, bara undersökt dess resultat och metoder. Det är vad alla forskare sysslar med: UNDERSÖKER saker och ting. Det försvar av vissa typer av vetenskapliga resultat som Andersson och andra ägnar sig åt är ovetenskapliga försök till maktutövning, det vill säga försök att påverka allmänhetens syn på olika vetenskapsgrenar. Ingen vetenskap är bättre än någon annan, det går i alla fall aldrig att avgöra detta på förhand. Att med stöd i svepande formuleringar skapa ut ett helt fält är oärligt och djupt problematiskt, ett slags alternativa fakta som snarare underminerar vetenskapen än stärker den.

Denna kvasiempiristiska men i grunden upplösta världsåskådning smyger sig in överallt, och det är inte alltid enkelt att urskilja dess tankemässiga ursprung. Ett exempel var när Svenska Dagbladets språkspalt förra veckan (7/10) skrev att en ny europeisk dialekt av engelskan kommer att uppstå med Brexit. Denna euro english (med gemener) kan äntligen få blomstra i Europa nu när man snart ”slipper den språkkonservativa bromsklossen Storbritannien”. 

Ett exempel på euro english var att européer ofta anger härstamning i pågående form: I am coming from. (Europé var i detta fall att inte ha engelska som modersmål). Enligt bromsklossen, britter som behärskar engelska, är detta fel, men språkforskaren menade att ”det borde vara okej att säga så”. Den mätbara empirin här är att folk säger så. Mätdata är allt vi får luta oss mot. Alltså är det sant i betydelsen rätt.

Har det gått Andersson förbi att Svenska Akademin inte är språkpoliser och att Svenska Akademins Ordlista inte är lagen om det svenska språket? Språkforskare följer språket  och beskriver det med stöd i tillgängliga data, de bestämmer inte hur det heter eller vad man får säga.

Självklart är det okej att säga: I am coming from Sweden (ungefär: ”jag kom nyss från Sverige”), om det är det man menar. Menar man i stället ”jag härstammar från Sverige” finns klara fördelar med att inte använda pågående form och goda skäl att kalla meningen felaktig. I am coming from speglar helt enkelt ett annat fenomen än I come from.

Självklart är det viktigt att människor förstår varandra, att språket fungerar. Men så länge det fungerar kan man faktisk säga vad som helst, så länge man inte är ensam. Andersson kan tycka vad hon vill, men mot språkets föränderlighet är hon maktlös, oavsett hur rätt hon anser sig ha och hur mycket det ligger i hennes åsikt. Jag tror det är här hon går vilse, hon förstår inte att kulturer och språk förändras och att orden och verkligheten speglar varandra. Hon tänker sig att allt är som det alltid varit och att språket är en spegling av tingens gudomliga ordning. Fast alla som studerat språk och kultur vet att det inte stämmer, att förändring är tillvarons enda konstant och att alla ord i grunden är godtyckliga även om orden inte är det i praktiken. Postmodernismen undersöker innebörderna som Andersson försöker bestämma och försöker förstå vad som är kontingent och vad som inte är det. Postmodernismen handlar inte om propaganda, utan om vetenskapliga undersökningar av leva verklighet, människors vardagliga praktiker och kollektiva upplevelser och föreställningar.

I de inföddas engelska har denna eleganta distinktion för länge sedan uppstått, och det inom ett konsekvent, nyanserat och finkalibrerat språkligt ekosystem där allt hänger ihop som en struktur. Att försöka lära sig hur detta ekosystem fungerar, och mäta sin egen engelska mot det, verkar onekligen klokare än att göra dygd av sina språkbrister. Att kalla dem som känner språkets nyanser för bromskloss är en akt av låtsasjämlikhet lika desperat som oförskämd.

Har det gått Andersson förbi att det finns Brittisk engelska, Amerikansk engelska och Australiensisk engelska. Varför skulle det inte kunna finnas en Europeisk engelska? För att Andersson tycker att allt var bättre förr och att så som det var när hon var ung ska det alltid förbli? Jag är heller inte nöjd med alla nyordningar och många saker förändras enligt mig i helt fel riktning, men det vore mig främmande att skylla på någon annan för att allt inte är och ser ut som jag önskar. Jag försöker som kulturforskare förstå förutsättningarna för förändring och undersöker vad som går att förändra och vad som är svårt eller omöjligt att förändra. Min forskning hannar om det som skulle kunna bli, men det är aldrig jag som bestämmer vad eller hur. Jag kan uttrycka åsikter och driva opinion, men det gör jag som privatperson, inte som forskare.

Tanken att det torftiga jag säger på engelska är rätt bara för att ingen kan visa inför vilken gudomlig språkdomstol det är fel, innebär inte att det är bra. Och varför nöja sig med halvmesyrer när man kan sträva mot fulländning.

Exakt, Andersson, även här är vi överens: Varför välja att kritisera en vanföreställning av postmodernismen när det finns verkliga postmodernister att samtala med och forskningsresultat att granska kritiskt? Varför inte vara konsekvent i synen på sanning och hålla sig till den uppfattning man säger sig företräda? Varför hitta på saker som sedan kritiseras? Varför göra precis det man kritiserar andra för?

Att framställa postmodernister som illvilliga intrigmakare och företrädare för alternativa fakta är ett uttryck för just den postmodernism som Lena Andersson säger sig ta avstånd från, men som hon i praktiken ansluter sig till. Jag förstår inte vad som hänt med den Andersson jag hörde första gången i ett sommarprogram för många år sedan, där hon dekonstruerade berättelsen om Jesus på ett lysande sätt. Jag saknar henne, men antar att även jag förändras med åren, liksom språket, kulturen och kunskapen.

Postsanningens ursprung 7

Fortsätter reflektera över frågan om postsanningens ursprung med utgångspunkt i Helen Pluckroses artikel: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine, vars titel jag retar mig på. Vill man nå ut och få gehör för sina tankar om vetenskaplighet bör man inte använda en titel som enkelt kan motbevisas. Västvärlden må brottas med en massa problem, men samhället är långt ifrån lagt i ruiner. Liksom med många andra forskare som kritiserar postmodernism tenderar det att bli raljant och kraven på stringens och evidens är plötsligt inte så viktigt längre. Varför väljer man att agera på det sättet? Hur tänker man sig att strategin gynnar det man säger sig värna: Sanning och vetenskaplighet?

The term “postmodern” was coined by Jean-François Lyotard in his 1979 book, The Postmodern Condition. He defined the postmodern condition as “an incredulity towards metanarratives.” A metanarrative is a wide-ranging and cohesive explanation for large phenomena. Religions and other totalizing ideologies are metanarratives in their attempts to explain the meaning of life or all of society’s ills. Lyotard advocated replacing these with “mininarratives” to get at smaller and more personal “truths.” He addressed Christianity and Marxism in this way but also science.

In his view, “there is a strict interlinkage between the kind of language called science and the kind called ethics and politics” (p8). By tying science and the knowledge it produces to government and power he rejects its claim to objectivity. Lyotard describes this incredulous postmodern condition as a general one, and argues that from the end of the 19th century, “an internal erosion of the legitimacy principle of knowledge” began to cause a change in the status of knowledge (p39). By the 1960s, the resulting “doubt” and “demoralization” of scientists had made “an impact on the central problem of legitimization” (p8). No number of scientists telling him they are not demoralized nor any more doubtful than befits the practitioners of a method whose results are always provisional and whose hypotheses are never “proven” could sway him from this.

We see in Lyotard an explicit epistemic relativity (belief in personal or culturally specific truths or facts) and the advocacy of privileging “lived experience” over empirical evidence. We see too the promotion of a version of pluralism which privileges the views of minority groups over the general consensus of scientists or liberal democratic ethics which are presented as authoritarian and dogmatic. This is consistent in postmodern thought.

Vetenskap handlar om att undersöka världen och verkligheten, om att söka kunskap och förståelse. Så har det alltid varit och det gäller för alla som sysslar med vetenskap, alltså även forskare som arbetar med teorier och analysverktyg hämtade från olika postmodernistiska verktygslådor. Ett av vetenskapens adelsmärken är den analytiska och kritiska förmågan att ständig granska svaren som analyserna och insamlingen av empiri ger vid handen. Inom postmodernismen liksom inom all vetenskap finns det forskare som är bra och forskare som är mindre bra, och det finns exempel på excellens liksom det finns exempel på problem. Det finns möjligen fler exempel på forskningsresultat som inte håller måttet inom postmodernistisk forskning än inom naturvetenskapen. Jag försvarar som sagt inte postmodernismen, och det var med skepsis jag närmade mig fältet. Liksom all undermålig forskning förtjänar exemplen på märkliga resultat kritik, men att avfärda ett helt fält på anekdotisk grund eller för att man hittar enstaka citat i olika texter som låter konstigt, är helt enkelt ovetenskapligt. Postmodernismen riktade den kritiska blicken inåt, mot vetenskapen själv, och granskade inte bara resultatet utan grunden och utgångspunkterna för det vetenskapliga projektet? Håller vetenskapen inte för en sådan granskning är det inte vetenskap man sysslar med. All vetenskap leder inte till bra resultat och det finns som sagt gott om exempel på forskning där kopplingen mellan politik/makt och vetenskap suddats ut. Rasbiologi, till exempel. Det betyder inte att all ärftlighetsforskning eller biologi/medicin är problematiskt, bara att det ibland kan vara svårt att se vad som är vad. Postmodernister har gått för långt, men det finns mig veterligen ingen som hävdat att var och en kan ha sin egen sanning eller att alla svar på alla frågor är lika vetenskapliga.

Michel Foucault’s work is also centered on language and relativism although he applied this to history and culture. He called this approach “archeology” because he saw himself as “uncovering” aspects of historical culture through recorded discourses (speech which promotes or assumes a particular view). For Foucault, discourses control what can be “known” and in different periods and places, different systems of institutional power control discourses. Therefore, knowledge is a direct product of power. “In any given culture and at any given moment, there is always only one ‘episteme’ that defines the conditions of possibility of all knowledge, whether expressed in theory or silently invested in a practice.”[1]Furthermore, people themselves were culturally constructed. “The individual, with his identity and characteristics, is the product of a relation of power exercised over bodies, multiplicities, movements, desires, forces.”[2] He leaves almost no room for individual agency or autonomy. As Christopher Butler says, Foucault “relies on beliefs about the inherent evil of the individual’s class position, or professional position, seen as ‘discourse’, regardless of the morality of his or her individual conduct.”[3] He presents medieval feudalism and modern liberal democracy as equally oppressive, and advocates criticizing and attacking institutions to unmask the “political violence that has always exercised itself obscurely through them.” [4]

Liksom så ofta när resultat av postmodern forskning ska kritiseras antas resultaten tala för sig själva. Det antas alltså räcka att upprepa vad Foucault och andra säger för att kritiken ska anses vara giltig och leva upp kraven på vetenskaplighet som sanningens försvarare lever efter och lär ut. Vad är det som är problemet med Foucaults metod och resultat? Så som Pluckrose lägger upp sin argumentation tvingas jag dra slutsatsen att hans resultat inte passar och att man med andra ord skjuter på budbäraren. Hur kan det anses passera som vetenskaplig kritik av en annan forskarens vetenskapliga resultat. Och vem är Butler som citeras och görs till sanningsvittne? Var finns den kritiska analysen? Var finns empirin som visar att det Foucault hävdar är fel? Var finns underlaget som Plunckrose lutar sig mot när hon avfärdar Foucault? Sättet att agera på tycker jag snarare stärker tesen att makt och kunskap hänger ihop än motbevisar den.

We see in Foucault the most extreme expression of cultural relativity read through structures of power in which shared humanity and individuality are almost entirely absent. Instead, people are constructed by their position in relation to dominant cultural ideas either as oppressors or oppressed. Judith Butler drew on Foucault for her foundational role in queer theory focusing on the culturally constructed nature of gender, as did Edward Said in his similar role in post-colonialism and “Orientalism” and Kimberlé Crenshaw in her development of “intersectionality” and advocacy of identity politics. We see too the equation of language with violence and coercion and the equation of reason and universal liberalism with oppression.

Jag skulle aldrig drömma om att kritisera naturvetenskapen på så pass lösa grunder och med stöd i så pass anekdotisk "bevisföring" som Plunkrose hör helt ogenerat gör. Hon förstår uppenbarligen ingenting av det hon avfärdar kategoriskt. Varför ska jag ta hennes kritik på allvar om hon nöjer sig med att rada upp ett antal resultat som hon på oklara grunder tycker låter konstigt? Var finns argumentationen, eller anser hon att det räcker att nämna några namn på forskare som svepande brukar kritiseras i sammanhang som detta? Jag förstår inte och kan följaktligen inte ta Plunckrose på allvar.

It was Jacques Derrida who introduced the concept of “deconstruction,” and he too argued for cultural constructivism and cultural and personal relativity. He focused even more explicitly on language. Derrida’s best-known pronouncement “There is no outside-text” relates to his rejection of the idea that words refer to anything straightforwardly. Rather, “there are only contexts without any center of absolute anchoring.” [5]Therefore the author of a text is not the authority on its meaning. The reader or listener makes their own equally valid meaning and every text “engenders infinitely new contexts in an absolutely nonsaturable fashion.” Derrida coined the term différance which he derived from the verb “differer” which means both “to defer” and “to differ.” This was to indicate that not only is meaning never final but it is constructed by differences, specifically by oppositions. The word “young” only makes sense in its relationship with the word “old” and he argued, following Saussure, that meaning is constructed by the conflict of these elemental oppositions which, to him, always form a positive and negative. “Man” is positive and ‘woman’ negative. “Occident” is positive and “Orient” negative. He insisted that “We are not dealing with the peaceful co-existence of a vis-a-vis, but rather with a violent hierarchy. One of the two terms governs the other (axiologically, logically, etc.), or has the upper hand. To deconstruct the opposition, first of all, is to overturn the hierarchy at a given moment.”[6] Deconstruction, therefore, involves inverting these perceived hierarchies, making “woman” and “Orient” positive and “man” and “Occident” negative. This is to be done ironically to reveal the culturally constructed and arbitrary nature of these perceived oppositions in unequal conflict.

Och, tänker jag. Vad är problemet? Jag har läst forskarna som kritiseras och känner igen citaten och de grundläggande tankegångarna. Och jag trodde att jag skulle få läsa en kritisk granskning av teorierna och analyser av problem med verktygen. Fast det enda Pluckrose gör är att hålla upp en spegel och upprepa orden jag känner så väl. Det antas räcka som grund för kritiken. Om kritiken som Plukckrose riktar mot postmodernismen kan passera som vetenskap är vi alla illa ute, för det som visas prov på här mer något helt annat än vad jag lägger i begreppet vetenskap, kritik och analys. Pluckrose hade lika gärna kunnat skriva sin text utan hänvisningar, för resultatet är avgjort redan på förhand. Kritiken är en upprepning av de gamla vanliga argumenten som brukar förras fram, men giltigheten ökar inte bara för att "argumenten" (det kan knappast kallas argument) upprepas och sprids. Strunt är strunt, om än i gyllne dosor. Det gäller samma över hela linjen; ingen äger sanningen och reglerna är de samma för alla som vill säga något med stöd i vetenskapen. Vad är skillnaden mellan Plunckrose resonemang och det hon kritiserar? Jag förstår inte. På vilket sätt har västvärlden ruinerats av det som pekats på hittills?

We see in Derrida further relativity, both cultural and epistemic, and further justification for identity politics. There is an explicit denial that differences can be other than oppositional and therefore a rejection of Enlightenment liberalism’s values of overcoming differences and focusing on universal human rights and individual freedom and empowerment. We see here the basis of “ironic misandry” and the mantra “reverse racism isn’t real” and the idea that identity dictates what can be understood. We see too a rejection of the need for clarity in speech and argument and to understand the other’s point of view and avoid minterpretation. The intention of the speaker is irrelevant. What matters is the impact of speech. This, along with Foucauldian ideas, underlies the current belief in the deeply damaging nature of “microaggressions” and misuse of terminology related to gender, race or sexuality.

Här tangeras något viktigt, men det som skulle kunna utvecklas till kritik att ta på allvar slarvas bort. Jag är också kritisk till en allt för långt driven fokusering på dikotomier. Fast om nu Plunckrose menar allvar med betydelsen av klarhet, stringens i argumentationen och sanningens entydlighet (som återstår att bevisas) förstår jag inte varför den kritiken bara är giltig för det Pluckrose finner anledning att kritisera. Varför står Pluckrose över kritiken? Varför ska vi lita på hennes ord, när hon inte litar på någon annan? Jag kan inte för mitt liv begripa hur man tror att man ska kunna bli respekterad om man gör exakt det man kritiserar andra för att göra och om man nu verkligen menar att det är ett problem.

Lyotard, Foucault, and Derrida are just three of the “founding fathers” of postmodernism but their ideas share common themes with other influential “theorists” and were taken up by later postmodernists who applied them to an increasingly diverse range of disciplines within the social sciences and humanities. We’ve seen that this includes an intense sensitivity to language on the level of the word and a feeling that what the speaker means is less important than how it is received, no matter how radical the interpretation.

Postmodernistiska analyser riktas ofta mot språket och det man analyserar är språkets performativa makt att påverka perceptionen. Vad är problemet? Konsekvenser av antaganden torde inte vara särskilt spektakulärt att studera, för hur ser man annars på mobbing (jag menade inget illa), sexistiska trakasserier (det var menat som en komplimang) eller uttryck för postsanning för den delen (Donald Trump visade på alternativa fakta)? Är det ställt bortom varje tvivel att avsändarens intentioner alltid och i alla sammanhang bär på mer förklaringskraft än konsekvenserna? Var finns empirin och de verkligt vetenskapliga studierna som stödjer Pluckrose påstående? Eller menar hon att vi ska lita på hennes ord, att som som "riktig" forskare och försvarare av sanningen står över alla misstankar och inte behöver utsättas för samma granskning som alla andra?

Shared humanity and individuality are essentially illusions and people are propagators or victims of discourses depending on their social position; a position which is dependent on identity far more than their individual engagement with society.

Morality is culturally relative, as is reality itself. Empirical evidence is suspect and so are any culturally dominant ideas including science, reason, and universal liberalism. These are Enlightenment values which are naïve, totalizing and oppressive, and there is a moral necessity to smash them. Far more important is the lived experience, narratives and beliefs of “marginalized” groups all of which are equally “true” but must now be privileged over Enlightenment values to reverse an oppressive, unjust and entirely arbitrary social construction of reality, morality and knowledge.

Det är skillnad att påstå att relativism är sanningen, och att undersöka sanningsanspråk kritiskt. Om relativismen är en hypotes som ska bevisas krävs det empiri, och om påståendet är underbyggt med argument och stöd i iakttagelser, går resultatet att kontrollera. Varför gör inte Pluckrose detta, varför väljer hon att avfärda ett helt vetenskapligt fält utan att anföra något annat än åsikter och anekdoter som "bevis"? Det går över mitt förstånd. Jag är också kritisk till en hel massa som sagts i namn av postmodernism, men jag (uppenbarligen) till skillnad från Pluckrose är faktiskt intresserad av hur det är, vad som är nödvändigt och vad som kan förändras i samhället. Det sägs en hel massa märkligheter inom teoretisk fysik, men jag skulle göra bort mig och frångå mina vetenskapliga principer om jag radade upp påståendena och lät dem tala för sig själva, som exempel på tokigheter inom fysiken. Jag till skillnad från Pluckrose är ödmjuk inför det jag inte förstår.

The desire to “smash” the status quo, challenge widely held values and institutions and champion the marginalized is absolutely liberal in ethos. Opposing it is resolutely conservative. This is the historical reality, but we are at a unique point in history where the status quo is fairly consistently liberal, with a liberalism that upholds the values of freedom, equal rights and opportunities for everyone regardless of gender, race and sexuality. The result is confusion in which life-long liberals wishing to conserve this kind of liberal status quo find themselves considered conservative and those wishing to avoid conservatism at all costs find themselves defending irrationalism and illiberalism.

Är det postmodernismens fel att politikens praktik och ordens innebörd förändras över tid? Knappast, så har det varit i alla tider, och det är detta fenomen som postmodernister undersökt och undersöker. Plunckrose verkar här inte förstå att resultatet av forskning inte är hittepå. Det verkar som hon på allvar tror att om postmodernisterna bara hade avstått från att forska om språk och sanningsanspråk hade världen och verkligheten, samt värderingarna som uppstod på 1800-talet aldrig förändrats. Då blir kritiken plötsligt begriplig, fast den blir så klart inte giltig för det. Verkligheten och sanningen är det ingen som äger, den är och fungerar som den gör, inte som människorna vill. Kultur är förändring och det har den alltid varit. Det kan ingen forskare i världen ändra på. 

Whilst the first postmodernists mostly challenged discourse with discourse, the activists motivated by their ideas are becoming more authoritarian and following those ideas to their logical conclusion. Freedom of speech is under threat because speech is now dangerous. So dangerous that people considering themselves liberal can now justify responding to it with violence. The need to argue a case persuasively using reasoned argument is now often replaced with references to identity and pure rage.

Här tänker jag på kreationismen som är ett försök att få trosföreställningar att framstå som vetenskap. Fast ingen tar det som intäkt för att kritisera naturvetenskapen. Bara för att det finns knäppgökar som av olika anledningar tar åt sig delar av sådant de tror att vetenskapen ger dem stöd för betyder inte att det är bra eller relevant eller vetenskapligt. Varför skulle det gälla postmodernismen? Bara för att det finns föräldrar som uppfostrar sina barn som hen betyder inte att det biologiska könet inte existerar, det är det bara naturvetare som Plunckrose verkar tro.Varför skulle hon annars så ihärdigt kritisera ett helt vetenskapligt fält, utan att anföra någon pregnant empiri som stöd för sina åsikter och antaganden?

Despite all the evidence that racism, sexism, homophobia, transphobia and xenophobia are at an all-time low in Western societies, Leftist academics and SocJus activists display a fatalistic pessimism, enabled by postmodern interpretative “reading” practices which valorize confirmation bias. The authoritarian power of the postmodern academics and activists seems to be invisible to them whilst being apparent to everyone else. As Andrew Sullivan says of intersectionality: 

“It posits a classic orthodoxy through which all of human experience is explained — and through which all speech must be filtered. … Like the Puritanism once familiar in New England, intersectionality controls language and the very terms of discourse.”  

[7]Postmodernism has become a Lyotardian metanarrative, a Foucauldian system of discursive power, and a Derridean oppressive hierarchy.

Bara för att det är bättre idag än någonsin betyder inte att det är bra. Jämställdhet kan aldrig gå för långt. Och så vidare. Kampen för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter, demokrati, frihet och hållbarhet är inget man någonsin blir färdig med. Det är en evig kamp, just för att samhället och kulturen inte är statiska utan föränderliga och rörliga och just eftersom den som gynnas av rådande maktstrukturer inte ser dem. Det går inte att se gravitationen heller, men bara dårar förnekar den.

The logical problem of self-referentiality has been pointed out to postmodernists by philosophers fairly constantly but it is one they have yet to address convincingly. As Christopher Butler points out, “the plausibility of Lyotard’s claim for the decline of metanarratives in the late 20th century ultimately depends upon an appeal to the cultural condition of an intellectual minority.” In other words, Lyotard’s claim comes directly from the discourses surrounding him in his bourgeois academic bubble and is, in fact, a metanarrative towards which he is not remotely incredulous. Equally, Foucault’s argument that knowledge is historically contingent must itself be historically contingent, and one wonders why Derrida bothered to explain the infinite malleability of texts at such length if I could read his entire body of work and claim it to be a story about bunny rabbits with the same degree of authority.

Själva förekomsten av alternativa sanningar, som bevisligen är ett faktum, visar som jag ser det på att sanningen inte räcker till för att skapa ett samhälle byggt på evidens. Den som har makten kan om hen vill låta bli att lyssna på forskarna och kan skapa sina egna alternativa sanningar, det kan ingen forskare i världen ändra på. Det enda postmodernismen har gjort är att visa att det är möjligt och att sanning handlar om vad som hålls för sant, inte om hur det är egentligen eftersom det är meningslöst att försöka hävda sanningens rätt i ett samhälle där det är förbjudet att uttala tankar som strider mot ledarens ord. Postmodernismen är budbäraren. Budskapet kan man välja att lyssna på och försöka förstå och hantera, eller förneka. Det enda hållbara vetenskapliga sättet är det förra, men här verkar jag och Plunckrose tänka olika.  

This is, of course, not the only criticism commonly made of postmodernism. The most glaring problem of epistemic cultural relativity has been addressed by philosophers and scientists. The philosopher, David Detmer, in Challenging Postmodernism, says
“Consider this example, provided by Erazim Kohak, ‘When I try, unsuccessfully, to squeeze a tennis ball into a wine bottle, I need not try several wine bottles and several tennis balls before, using Mill’s canons of induction, I arrive inductively at the hypothesis that tennis balls do not fit into wine bottles’… We are now in a position to turn the tables on [postmodernist claims of cultural relativity] and ask, ‘If I judge that tennis balls do not fit into wine bottles, can you show precisely how it is that my gender, historical and spatial location, class, ethnicity, etc., undermine the objectivity of this judgement?” [8]However, he has not found postmodernists committed to explaining their reasoning and describes a bewildering conversation with postmodern philosopher, Laurie Calhoun, 

“When I had occasion to ask her whether or not it was a fact that giraffes are taller than ants, she replied that it was not a fact, but rather an article of religious faith in our culture.” 

Physicists Alan Sokal and Jean Bricmont address the same problem from the perspective of science in Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science:
“Who could now seriously deny the ‘grand narrative’ of evolution, except someone in the grip of a far less plausible master narrative such as Creationism? And who would wish to deny the truth of basic physics? The answer was, ‘some postmodernists.’”
and “There is something very odd indeed in the belief that in looking, say, for causal laws or a unified theory, or in asking whether atoms really do obey the laws of quantum mechanics, the activities of scientists are somehow inherently ‘bourgeois’ or ‘Eurocentric’ or ‘masculinist’, or even ‘militarist.'”

Jag instämmer i kritiken ovan, men håller inte med om att postmodernism är ovetenskapligt hittepå. För om jag accepterar den nidbild som Pluckrose målar upp här skulle jag i konsekvensens namn tvingas acceptera att Paulo Macciarinis forskning är representativ för all medicinsk forskning och den skulle jag följaktligen vara tvungen att avfärda. Men jag är forskare och skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så svepande om ett vetenskapligt område jag inte kan särskilt mycket om. Som sagt, här tänker jag och Plunckrose olika.

How much of a threat is postmodernism to science? There are certainly some external attacks. In the recent protests against a talk given by Charles Murray at Middlebury, the protesters chanted, as one,

“Science has always been used to legitimize racism, sexism, classism, transphobia, ableism, and homophobia, all veiled as rational and fact, and supported by the government and state. In this world today, there is little that is true ‘fact.'”[9]When the organizers of the March for Science tweeted: 

“colonization, racism, immigration, native rights, sexism, ableism, queer-, trans-, intersex-phobia & econ justice are scientific issues,”[10] many scientists immediately criticized this politicization of science and derailment of the focus on preservation of science to intersectional ideology. In South Africa, the #ScienceMustFall and #DecolonizeScience progressive student movement announced that science was only one way of knowing that people had been taught to accept. They suggested witchcraft as one alternative. [11]

Eftersom postmodernism är ett sätt att bedriva vetenskap är frågan felställd. Det enda som skulle kunna hota vetenskapen är att medborgarna överger den eller att den slutar leverera svar som är användbara. Galningar som för fram grundlös kritik kan aldrig utgöra ett hot mot vetenskapen, för vetenskap handlar om att söka kunskap. Och kunskap kan ingen äga, den kan bara användas mer eller mindre klokt.

Despite this, science as a methodology is not going anywhere. It cannot be “adapted” to include epistemic relativity and “alternative ways of knowing.” It can, however, lose public confidence and thereby, state funding, and this is a threat not to be underestimated. Also, at a time in which world rulers doubt climate change, parents believe false claims that vaccines cause autism and people turn to homeopaths and naturopaths for solutions to serious medical conditions, it is dangerous to the degree of an existential threat to further damage people’s confidence in the empirical sciences.
The social sciences and humanities, however, are in danger of changing out of all recognition. Some disciplines within the social sciences already have. Cultural anthropology, sociology, cultural studies and gender studies, for example, have succumbed almost entirely not only to moral relativity but epistemic relativity. English (literature) too, in my experience, is teaching a thoroughly postmodern orthodoxy. Philosophy, as we have seen, is divided. So is history.

Empirical historians are often criticized by the postmodernists among us for claiming to know what really happened in the past. Christopher Butler recalls Diane Purkiss’ accusation that Keith Thomas was enabling a myth that grounded men’s historical identity in “the powerlessness and speechlessness of women” when he provided evidence that accused witches were usually powerless beggar women. Presumably, he should have claimed, against the evidence, that they were wealthy women or better still, men. As Butler says,

“It seems as though Thomas’s empirical claims here have simply run foul of Purkiss’s rival organizing principle for historical narrative – that it should be used to support contemporary notions of female empowerment” (p36) 

I encountered the same problem when trying to write about race and gender at the turn of the seventeenth century. I’d argued that Shakespeare’s audience’s would not have found Desdemona’s attraction to Black Othello, who was Christian and a soldier for Venice, so difficult to understand because prejudice against skin color did not become prevalent until a little later in the seventeenth century when the Atlantic Slave Trade gained steam, and that religious and national differences were far more profound before that. I was told this was problematic by an eminent professor and asked how Black communities in contemporary America would feel about my claim. If today’s African Americans felt badly about it, it was implied, it either could not have been true in the seventeenth century or it is morally wrong to mention it. As Christopher Butler says, 

“Postmodernist thought sees the culture as containing a number of perpetually competing stories, whose effectiveness depends not so much on an appeal to an independent standard of judgement, as upon their appeal to the communities in which they circulate.”
I fear for the future of the humanities.

Jag skulle kunna säga mycket om detta, men det är en annan bloggpost. Här förs tankarna fram som stöd för att avfärda postmodernismen. Jag är inte intresserad av att debattera med Plunckrose, men jag skulle mer än gärna vilja samtala med henne. Hon verkar dock ha alla svar och sin bild klar för sig, så det skule riskera att bli en debatt ändå. Jag forskar och studerar för att lära mig saker, inte för att träffa vänner, bygga alianser. Jag är lojal mot kunskapen och det vetenskapliga uppdraget. Kultur ät mitt forskningsområde, och kultur är förändring mer än någont annat. Det finns alltid öppningar för alternativa tolkningar av historien och olika data, och det är via samtal om resultaten, som alltså inte förs fram som bevisade sanningar utan som just reslutat av tolkning och underlag för samtal, som kunskapen växer och förändras. Det är inte samma sak som att hävda att allt är relativt eller att en sanning är lika god som en annan.

The dangers of postmodernism are not limited to pockets of society which center around academia and Social Justice, however. Relativist ideas, sensitivity to language and focus on identity over humanity or individuality have gained dominance in wider society. It is much easier to say what you feel than rigorously examine the evidence. The freedom to “interpret” reality according to one’s own values feeds into the very human tendency towards confirmation bias and motivated reasoning.

It has become commonplace to note that the far-Right is now using identity politics and epistemic relativism in a very similar way to the postmodern-Left. Of course, elements of the far-Right have always been divisive on the grounds of race, gender and sexuality and prone to irrational and anti-science views but postmodernism has produced a culture more widely receptive to this. Kenan Malik describes this shift,

“When I suggested earlier that the idea of ‘alternative facts’ draws upon ‘a set of concepts that in recent decades have been used by radicals’, I was not suggesting that Kellyanne Conway, or Steve Bannon, still less Donald Trump, have been reading up on Foucault or Baudrillard… It is rather that sections of academia and of the left have in recent decades helped create a culture in which relativized views of facts and knowledge seem untroubling, and hence made it easier for the reactionary right not just to re-appropriate but also to promote reactionary ideas.”[12] This “set of concepts” threaten to take us back to a time before the Enlightenment, when “reason” was regarded as not only inferior to faith but as a sin. James K. A. Smith, Reformed theologian and professor of philosophy, has been quick to see the advantages for Christianity and regards postmodernism as “a fresh wind of the Spirit sent to revitalize the dry bones of the church” (p18). In Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church, he says,

“A thoughtful engagement with postmodernism will encourage us to look backward. We will see that much that goes under the banner of postmodern philosophy has one eye on ancient and medieval sources and constitutes a significant recovery of premodern ways of knowing, being, and doing.” (p25)

and

“Postmodernism can be a catalyst for the church to reclaim its faith not as a system of truth dictated by a neutral reason but rather as a story that requires ‘eyes to see and ears to hear’ (p125) We on the Left should be very afraid of what “our side” has produced. Of course, not every problem in society today is the fault of postmodern thinking, and it is not helpful to suggest that it is. The rise of populism and nationalism in the US and across Europe are also due to a strong existing far-Right and the fear of Islamism produced by the refugee crisis. Taking a rigidly “anti-SJW” stance and blaming everything on this element of the Left is itself rife with motivated reasoning and confirmation bias. The Left is not responsible for the far-Right or the religious-Right or secular nationalism, but it is responsible for not engaging with reasonable concerns reasonably and thereby making itself harder for reasonable people to support. It is responsible for its own fragmentation, purity demands and divisiveness which make even the far-Right appear comparatively coherent and cohesive.

In order to regain credibility, the Left needs to recover a strong, coherent and reasonable liberalism. To do this, we need to out-discourse the postmodern-Left. We need to meet their oppositions, divisions and hierarchies with universal principles of freedom, equality and justice. There must be a consistency of liberal principles in opposition to all attempts to evaluate or limit people by race, gender or sexuality. We must address concerns about immigration, globalism and authoritarian identity politics currently empowering the far- Right rather than calling people who express them “racist,” “sexist” or “homophobic” and accusing them of wanting to commit verbal violence. We can do this whilst continuing to oppose authoritarian factions of the Right who genuinely are racist, sexist and homophobic, but can now hide behind a façade of reasonable opposition to the postmodern-Left.

Our current crisis is not one of Left versus Right but of consistency, reason, humility and universal liberalism versus inconsistency, irrationalism, zealous certainty and tribal authoritarianism. The future of freedom, equality and justice looks equally bleak whether the postmodern Left or the post-truth Right wins this current war. Those of us who value liberal democracy and the fruits of the Enlightenment and Scientific Revolution and modernity itself must provide a better option.

Västvärldens samhällen saknar inte problem som behöver tas itu med, men jag håller inte med Pluckrose och andra om att problemet är postmodernismen. Knäppgökar har funnits i alla tider och i alla läger, och det leder tanken fel och peka bara åt ett håll eller att förenkla problemet. Vetenskapen måste försvaras, och att som Plunckrose blanda samman den med politik är olyckligt. Det är i politiken som problemen visar sig, och det är där åtgärder måste sättas in. Fast ingen politiker kan vara starkare än det söd hen får från folket, och att intresset för politik dalar och omsorgen om deokratin löses är ett allvarligt problem. För att lösa det behövs mer vetenskap, fler vetenskapliga perspektiv och en allmän uppvärdering av kunskapens egenvärde. Framförallt behövs samtal och ödmjukhet.

Postsanningens ursprung 6

Om ingen kan äga sanningen. Om verkligheten är som den är, oavsett vad man med vetenskapliga metoder kommer fram till. Hur kan då en vetenskaplig disciplin, en analytisk tradition, ett sätt att söka kunskap, blir så hånat, förföljt och kritiserat som postmodernismen? Vad handlar striden om och vad är det sanningens försvarare försvarar, egentligen? Varför är det så viktigt att upprätthålla dikotomin och vad handlar konkurrensen mellan olika ämnen (det är ju inte bara mellan försvararna av den "riktiga" vetenskapen och företrädare för postmodernismen som striden står) om? Pengar, makt, prestige, eller vad? Jag förstår ärligt talat inte. Det är framförallt därför jag skriver dessa bloggposter, för att försöka förstå, dels båda sidors argument, dels vad olika verktyg och metoder är bra för och kan användas till. Jag försvarar ingen sida i striden, för jag ser att båda sätten att tänka och forska behövs och har något att tillföra samhället. Utgångspunkten för de första posterna i serien var en artikel där postmodernismen försvarades, eller den argumenterade snarare för att postsanningens ursprung måste sökas någon annanstans än i det postmoderna tänkandet. Förra posten, denna och kommande poster tar sin utgångspunkt i Helen Pluckroses artikel: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine.

Plunckrose driver alltså tesen att postmodernismen har ruinerat västvärlden, vilket är ett påstående som återstår att bevisas. Eller är det bara ett slags effektsökeri, ett sätt att locka läsare? På vilket sätt har väst ruinerats? Och hur kan (vissa av) vetenskapens försvarare se sig själva i spegeln när man så uppenbart frågor sina egna principer i kritiken av postmodernismen? Om det verkligen är sanningen man värnar borde man vara noggrannare med hur man argumenterar när man riktar kritik mot andra som inte antas värna sanningen, och man borde inte dra alla över samma kam. Nåväl, om detta är vad Plunckrose gör vet vi ännu inte, det enda jag reflekterat över hittills är ju titeln. 

Postmodernism, most simply, is an artistic and philosophical movement which began in France in the 1960s and produced bewildering art and even more bewildering “theory.” It drew on avant-garde and surrealist art and earlier philosophical ideas, particularly those of Nietzsche and Heidegger, for its anti-realism and rejection of the concept of the unified and coherent individual. It reacted against the liberal humanism of the modernist artistic and intellectual movements, which its proponents saw as naïvely universalizing a western, middle-class and male experience.

Teori tänker jag är ett ord som kan betyda många olika saker, så när man sätter orden inom citationstecken får det en lite annan betydelse än den jag tror författaren tänker sig. Teori är motsatsen till empir, teori är en tankekonstruktion, till skillnad från empiri som är materia eller i alla fall något mer handfast. Teori kan vara en hypotes som ska bekräftas eller förkastas. Teori kan vara ett perspektiv, ett analysverktyg helt utan sanningsanspråk. Ett sätt att undersöka verkligheten. "Låt oss säga att ... vad händer då?", är ett sätt att tänka teori, ett annat sätt än formuleringen av en hypotes med preliminära sanningsanspråk. Det enda sättet är inte bättre än det andra. Båda behövs och kan generera viktig och användbar kunskap. Det går inte att på förhand bestämma vad som är bäst för det beror på det är för typ av fråga man söker svar på.

En viktig skillnad mellan natur- och kulturvetenskap, är att den ena vetenskapsdisciplinen undersöker världen i jakt på säker kunskap, medan den andra undersöker delarna av verkligheten som det inte går att nå SÄKER kunskap om. Inget av vetenskapsområdena utesluter det andra. Det handlar aldrig om antingen eller, utan om till vad, hur och varför? All vetenskap handlar om kunskap, men allt som går att veta något om går inte att nå säker kunskap om. Verkligheten ser inte ut och fungerar inte på det sättet. Forskarna inom alla discipliner följer med och studerar, försöker förklara och förstå verklighetens olika delar och aspekter. Målet är alltid så säker kunskap som möjligt, om det man undersöker. Det är överallt kunskapsmålet och och undersökningens syfte som bestämmer vad som är den bästa metoden. Undersöker man livets och verklighetens nödvändigheter måste man arbeta på andra sätt och använda andra metoder än om man undersöker tillvarons kontingenser. Naturvetenskap handlar om det förra medan postmodernismen utvecklat metoder för att undersöka det senare.

It rejected philosophy which valued ethics, reason and clarity with the same accusation. Structuralism, a movement which (often over-confidently) attempted to analyze human culture and psychology according to consistent structures of relationships, came under attack. Marxism, with its understanding of society through class and economic structures was regarded as equally rigid and simplistic. Above all, postmodernists attacked science and its goal of attaining objective knowledge about a reality which exists independently of human perceptions which they saw as merely another form of constructed ideology dominated by bourgeois, western assumptions. Decidedly left-wing, postmodernism had both a nihilistic and a revolutionary ethos which resonated with a post-war, post-empire zeitgeist in the West. As postmodernism continued to develop and diversify, its initially stronger nihilistic deconstructive phase became secondary (but still fundamental) to its revolutionary “identity politics” phase.

Jag kan förstå att postmodernismen uppfattades som en attack. Kyrkan upplevde sig på samma sätt hotad av Galilei och andra företrädare för den vetenskapliga metoden under upplysningen och inledningen av den modernistiska eran. Kunskap och makt hänger ihop. För att ta fysiken till nästa nivå krävs större teleskop och kanske en ännu större partikelaccelerator än den som finns i Cern och nyligen bekräftade teorin om Higgs boson. Det kostar ENORMA summor att skapa verktygen som dagens naturvetare behöver för att flytta fram kunskapens positioner. Börjar allmänheten tvivla på nyttan med fysik kan det bli svårt att få gehör för kraven på höjda anslag. Allt som skulle kunna leda till att sanningen ifrågasätts måste motarbetas. Det är lätt att se och förstå psykologin bakom. Och jag försvarar som sagt inte ovetenskapliga angrepp på någon vetenskap. Jag är forskare och försvarar vetenskapen. Skillnaden mellan mig och Pluckrose är att jag inte ser någon motsättning här. Postmodernism är också vetenskap, fast med andra kunskapsmål och kunskapsobjekt. Problemet med Plunckrose artikel är att hon försvarar sanningen och den rätta läran, medan jag och de postmodernister jag inspireras av undersöker anspråken på sanning kritiskt. Jag vill veta och lära mig förstå, inte försvara resultat. Postmodernismen började som en motrörelse, men det har utvecklats till ett vetenskapligt fält där tillvarons kontingenser identifieras och undersöks. Kunskapsmålet i min forskning är det som skulle kunna bli. Jag undersöker det som är möjligt, men inte nödvändigt. Förutsättningar för förändring handlar forskningen om. Jag leder inget i bevis, jag testar och resonerar. Granskar kritiskt och reflekterar. Fungerar det att betrakta som sant, och fungerar det inte är det bara att glömma. Postmodernismen utgår från ett slags svagt tänkande och det handlar inte om att tala om hur det är, utan om att kritiskt undersöka antaganden om hur det borde vara och föreställningar om hur det är. Postmodernismen anlägger perspektiv, pekar på alternativ och presenterar förslag. Den som vill anklaga ett vetenskapligt fält för att vara fyllt av upprorsmakare, fridstörare och sabotörer av den rätta läran tycker jag nog har bevisbördan. Var finns underlaget för analysen och empirin som stödjer slutsatsen? Försvarar man sanningen och (den enda) vetenskapliga metoden borde man i rimlighetens namn bygga sin kritik på annat än hörsägen och anekdoter. Det finns en rad problematiska exempel på dålig postmodernistisk vetenskap, men kritiken bygger ju på tanken att all postmodern forskning är problematisk.

It has been a matter of contention whether postmodernism is a reaction against modernity. The modern era is the period of history which saw Renaissance Humanism, the Enlightenment, the Scientific Revolution and the development of liberal values and human rights; the period when Western societies gradually came to value reason and science over faith and superstition as routes to knowledge, and developed a concept of the person as an individual member of the human race deserving of rights and freedoms rather than as part of various collectives subject to rigid hierarchical roles in society.
The Encyclopaedia Britannica says postmodernism “is largely a reaction against the philosophical assumptions and values of the modern period of Western (specifically European) history” whilst the Stanford Encyclopaedia of Philosophy denies this and says “Rather, its differences lie within modernity itself, and postmodernism is a continuation of modern thinking in another mode.” I’d suggest the difference lies in whether we see modernity in terms of what was produced or what was destroyed. If we see the essence of modernity as the development of science and reason as well as humanism and universal liberalism, postmodernists are opposed to it. If we see modernity as the tearing down of structures of power including feudalism, the Church, patriarchy, and Empire, postmodernists are attempting to continue it, but their targets are now science, reason, humanism and liberalism. Consequently, the roots of postmodernism are inherently political and revolutionary, albeit in a destructive or, as they would term it, deconstructive way.

Den analysen är alldeles för enkel. Det finns en hel massa andra olika positioner och perspektiv man kan anlägga på ämnet. Min utgångspunkt som forskare har alltid varit vetenskaplig och jag söker alltid så säker kunskap som det bara går. Postmodernismen har aldrig gjort uppror mot sanningen, den har däremot undersökt vetenskapliga sanningsanspråk. Kritiken bygger här på att postmodernism inte är vetenskap, att man inte bara givit upp utan dessutom förfäktar uppfattningen om att anythig goes, vilket inte är sant. Det är skillnad mellan att påstå att det inte går att nå sann kunskap om allt, och att påstå att sanningen inte existerar. Om målet med verksamheten är att nå så säker och funktionell kunskap som möjligt är det vetenskap man sysslar med. Och om naturvetenskapen och dess resultat inte tål att granskas kritiskt, hur kan man då hävda att det är vetenskap? Ingen äger kunskapen, det är den enda vetenskapliga inställning man behöver vara trogen och stå upp för om man verkligen vill försvara vetenskapen. När Luther spika upp sina teser på den där kyrkporten var det inte för att han ifrågasatte guds existens, utan för att han var kritisk till den mäktiga katolska kyrkan och hur den hanterade handeln med avlatsbrev. Påven reagerade starkt för han kände att hans makt var hotad. Sedan tog det århundraden innan man kunde mötas som likar och diskutera olika sätt att tro, vilket man gjort i båda läger hela tiden. Postmodernismen skulle kunna ses som Luther, som inte utmanar sanningen/gud, men som vill diskutera möjligheterna att vidga begreppet vetenskap, för kunskapsutvecklingens skull och för att värna sanningen. På vilket sätt leder kritiken av postmodernismen till att sökandet efter kunskap blir mer effektivt och resultatet av det vetenskapliga arbetet bättre? Det förstår inte jag, och Pluckrose ger mig än så länge inga svar.

Postsanningens ursprung 5

Postmodernismen väcker känslor, heta känslor, och när den kritiseras tar ibland känslorna över och den fasta övertygelsen kickar in, om att allt som har med postmodernism att göra är förkastligt och måste förgöras till varje pris. Reaktionerna visar på en av den mänskliga hjärnans svagheter, detta att inte kunna härbärgera mer än en tanke åt gången, vilket ger upphov till en dikotomisk världsbild där allt är svart eller vitt och som banar väg för debatten. Det är inte så jag ser på postmodernism, att det är en tanketradition som är antingen god eller ond, konstruktiv och användbar eller destruktiv och meningslös. Det finns massor av problem med massor av saker som sagts i namn av postmodernism, liksom det finns problem inom naturvetenskapen. Jag hittar framförallt analytiska verktyg hos de där franska filosoferna som jag ständigt återvänder till, inte sanningar. Ska man leda något i bevis krävs vetenskapliga metoder, men för att reflektera över förutsättningar för förändring, över det som skulle kunna bli eller analysera utryck för makt, krävs något annat; analytisk förmåga, kreativitet och samtalskompetens. Båda uppsättningen egenskaper behövs, liksom ett rörligt intellekt som hjälper an att orientera sig inom och röra sig ledigt mellan olika tankeuniversa. Det är ovetenskapligt att först bestämma sig för något och sedan leda saken i bevis. Vill man verkligen veta måste man vara öppen, kritisk och beredd att byta åsikt, även om det är enormt mycket enklare att rätta in sig i ledet och göra och tänka som den eller de man beundrar. Det må vara lättare att se grandet i motståndarens ögon än bjälken i det egna och det må vara lockande att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos den man föraktar, men den som vill uttala sig i namn av vetenskap har ett ansvar att stå över allt sådant.

Gårdagens bloggpost (som handlade om slutrepliken från Ulf Danielsson, Christina Moberg, Åsa Wikforss och Christer Sturmark, där de svarade på kritiken de fick på sin debattartikel om skolans undervisning i källkritik) illustrerar vad som kan hända även med ansedda och meriterade forskare när de ska kritisera företeelser som tangerar postmodernismen, då är det som all den vetenskapliga skolningen och de höga ideal man talar sig varm för far all världens väg. Kritiken blir viktigare än vetenskapligheten, verkar det som. När postmodernismen kritiseras ställs alltså andra krav på stringens, källkritik, transparens och vanligt hyfs. Det är enormt intressant att studera kritiken av postmodernismen, som jag varken här eller i någon annan bloggpost försvarar, så att säga, carte blanche. Jag är forskare och närmar mig allt jag skriver om med forskarens blick, och jag är tacksam för kritik på det jag skriver. Jag skriver för att lära lika mycket som för att dela med mig av tankar och reflektioner kring samhället, kulturen och kunskapsutvecklingen i Sverige och världen och vill uppmärksammas på hur och om jag misslyckas leva upp till de vetenskapliga ideal som jag är en varm anhängare av. Jag skriver inte debattinlägg där saker leds i bevis, jag tänker högt om angelägna och samhällsrelevanta ämnen. Och eftersom frågan om postsanning just nu är så hett debatterad och eftersom postmodernismen väcker så starka känslor kan jag helt enkelt inte hålla mig från att skriva och tänka om ämnet. Kultur är mitt forskningsområde, och frågan handlar i allra högsta grad om kultur, om kunskapskultur.

Många som är kritiska mot postmodernismen verkar uppskatta en artikel som jag rekommenderats läsa när jag skrivit om ämnet med utgångspunkt i Jonas Elvanders artikel, där han driver tesen att postsanningens ursprung inte är postmodernismen (som jag här använder som samlingsbeteckning), vilket jag instämmer i. Det är en alldeles för enkel koppling att göra, menar jag. Men jag vill som sagt vara vetenskapen trogen och betrakta frågan utifrån ett vetenskapligt perspektiv och med forskarens blick, så därför ska jag i de återstående bloggposterna i serien ta min utgångspunkt i den där artikeln som jag blivit rekommenderad, vars titel är: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine. Artikeln är skriven av Helen Pluckrose som presenteras på följande sätt i ingressen: "is a researcher in the humanities who focuses on late medieval/early modern religious writing for and about women. She is critical of postmodernism and cultural constructivism which she sees as currently dominating the humanities." Kritisk ska man vara, men det är skillnad på att vara kritisk och att kritisera. Jag lovar att läsa med ett öppet sinne även om titeln inte alls imponerar på mig. Jag skulle aldrig välja en sådan titel till en text med vetenskapliga anspråk. På vilket sätt är väst ruinerat? Det låter som ett uttalande från SD-svansen som talar om systemkollaps trots all tillgänglig statistik talar ett helt annat språk. Och varför citationstecken runt intellektuell? Är man per definition (och utan granskning) ointellektuell om man hämtar inspiration från de förhatliga franska teoretikerna, the usual suspects? Titeln bygger på känsloargument och påstår saker som återstår att bevisas, vilket jag tycker Pluckrose borde hålla sig för god för, om det nu är en vetenskaplig kritik som presenteras. Vi får se. Jag ser fram emot att läsa och reflektera och diskuterar gärna resultatet av min analys.

Postmodernism presents a threat not only to liberal democracy but to modernity itself. That may sound like a bold or even hyperbolic claim, but the reality is that the cluster of ideas and values at the root of postmodernism have broken the bounds of academia and gained great cultural power in western society.

Jag känner inte igen mig. Jag är forskare och tummar inte på kravet på vetenskaplighet. Påstår man något måste det finnas stöd för det man säger. Vetenskap kan aldrig handla om att hitta på och har inget med ideologi att göra, vilket Pluckrose verkar mena, för hon skriver ju att postmodernismen är ett hot mot den liberala demokratin. Man får därför anta att den verkliga, viktiga vetenskapen inte är ett hot och att den stödjer den rätta politiska uppfattningen. Fast hur kan man hävda att det finns en enda väg i politiken, är det inte en motsägelse? Bygger inte demokratin på att man faktiskt får tycka vad man vill, så länge man inte kränker någon annans rättigheter. Politik och vetenskap må vara svårt att separera i praktiken, men om det inte ens anses viktigt att försöka eller om det till och med anses okej att göra vetenskapen politik har jag svårt att hänga med. Kanske är det så att den moderna vetenskapen (som jag också använder som ett samlingsbegrepp) bygger på idéer och värderingar som harmonierar med den liberala demokratin, fast det gör även den postmodernistiskt influerade vetenskap jag ägnar mig åt. Det är skillnad mellan att vara kritisk och att kritisera. Om den liberaldemokratiska ordningen inte håller för en kritisk granskning kan det knappast vara vetenskapen det är fel på, är det fallet borde vi omgående sluta debattera och se över demokratin, istället för att skjuta på budbäraren. Postmodernistisk forskning (som vetenskap) bygger lika lite som modern vetenskap på känslor eller värderingar. Vetenskap är och måste vara något annat än politik, det är det jag försöker säga och det är olyckligt att anklaga motståndaren för något som det man försvarar också kan anklagas för. Förekomsten av sammanblandning mellan vetenskap och politik kan och bör kritiseras, men kritiken måste vara vetenskaplig, annars gör man sig själv skyldig till samma saker som dem och det man kritiserar. Bara för att man står på rätt sida av demarkationslinjen betyder inte att man har rätt eller att det man säger automatiskt håller för en kritisk granskning.

The irrational and identitarian “symptoms” of postmodernism are easily recognizable and much criticized, but the ethos underlying them is not well understood. This is partly because postmodernists rarely explain themselves clearly and partly because of the inherent contradictions and inconsistencies of a way of thought which denies a stable reality or reliable knowledge to exist. However, there are consistent ideas at the root of postmodernism and understanding them is essential if we intend to counter them. They underlie the problems we see today in Social Justice Activism, undermine the credibility of the Left and threaten to return us to an irrational and tribal “pre-modern” culture.

Kan man utgå från att verkligheten är stabil och att det går att nå otvetydig och evigt giltig kunskap om allt? Det som väckte mitt intresse för postmodernismen var just den kritiska inställningen till både världen och kunskapen om verkligheten. Niels Bohr hävdar som jag förstår det (men jag kan ha fel) att det inte finns några fundament i universum eller verkligheten, att står i relation till allt annat. Och Verner Heisenberg talar om osäkerhetsprinciper. Delar av postmodernismen har kritiserats för att man använt naturvetenskaplig resultat felaktigt, vilket så klart är olyckligt, men eftersom postmodernismen inte handlar om att leda saker i bevis utan om att undersöka förutsättningar för förändring och framförallt eftersom samma tankar förklaras på olika sätt och med utgångspunkt i andra exempel har jag aldrig ansett den kritiken giltig. Det är som att avfärda hela innehållet i en bok bara för att det finns några stavfel och otydliga syftningar eller enstaka faktafel som inte handlar om bokens huvudtes.

Jag rundar av där, just innan analysen tar fart. Återkommer inom kort med fler tankar.

Postsanningens ursprung 3

Fortsätter reflektera över olika förklaringar till att vi idag kommit att tala om att vi lever i ett slags postsanningens tid, med utgångspunkt i en artikel skriven av Jonas Elvander, publicerad i tidningen Arbetaren. Nästan lika intressant som det är att skriva dessa poster är det att se vilka reaktioner tankarna väcker och vilka krafter som mobiliseras. Vetenskap och sanning är allt annat än triviala ämnen. Varför väcker postmodernism så många och starka känslor och vad är det vetenskapens (den riktiga vetenskapen, den positivistiska naturvetenskapen som med hjälp av kvantitativa metoder bevisar saker och vars resultat presenteras med långt gående sanningsanspråk) försvarare försvarar egentligen? Är det den makt och det inflytande man har skaffat sig, handlar det om anseende, eller vad? Jag blir inte riktigt klok på vad det är med, det är uppenbart att saken är avgjord på förhand. Postsanningens ursprung är postmodernismen, vilket jag så klart inte accepterar för att etablerade forskare hävdar att så är fallet, ofta utan att undersöka saken närmare. När den sanningen ska etableras kan man uppenbarligen frångå sina vetenskapliga principer som hålls så högt i andra sammanhang. Lika kritisk som jag är till vissa saker som sagts i namn av postmodernism, lika kritisk är jag mot kritiken som vissa naturvetare riktar mot postmoderna forskare vars texter man inte bryr sig om att läsa. Kritik som bygger på hörsägen eller anekdotiska "bevis" har naturligtvis ingenting med vetenskap att göra.

Ungefär samtidigt som Lyotard beskrev förskjutningarna inom vetenskaperna skedde även stora förändringar på det kulturella området. Inom konst, litteratur, film och arkitektur började ett markant brott med den modernistiska traditionen att utkristallisera sig. I stället för enhet, framåtskridande, mening, djup och frigörelse förlades tonvikten på fragmentering, upplösning, spel, yta och likgiltighet. Om modernismen var utopisk i sin syn på historien som en progression mot allt större mänsklig frigörelse var postmodernismen snarare självreflexiv och tillbakablickande.

Reflektion är postmodernismens adelsmärke, analys och tolkning. Det är inte en vetenskapsgren som leder saker i bevis, för dels handlar forskningen om sådana saker och aspekter av livet, samhället och kultur som inte går att bevisa, dels handlar forskningen om att förstå förändring och hur ett annat, bättre och mer hållbart, jämställt och demokratiskt samhälle skulle kunna byggas. Postmodernismen förfogar över verktyg att förstå och dessa verktyg används för att kritiskt granska tillvaron i jakt på kontingenser; det som är möjligt men inte nödvändigt. Resultatet av det arbetet blev att sanningar som tagits för givna utmanades och det visade sig att sådant man utgått från var nödvändigt i själva verket handlade om att det studerats utifrån ett och ett enda perspektiv när det faktiskt var möjligt att studera det från olika perspektiv, med olika resultat. Svaren som forskningen resulterade i handlade inte om en eller ett, den eller det bästa, sanningen med stort S, förutsägelser om framtiden eller evigt giltiga svar. Eftersom sammanhangen och helheten togs med i beräkningen, eftersom den postmoderna forskningen vidgade perspektivet, istället för att fokusera på isolerade delaspekter av helheten, kom man fram till andra svar och kunde peka på alternativa förklaringar. Resultatet bygger på vetenskapliga analyser, men eftersom arbetet utgår från andra frågor än de vanliga blir svaren annorlunda. Det är dock samma verklighet man studerar, med samma krav på vetenskaplig stringens, så det handlar inte om att bana vägen för eller legitimera alternativa fakta, tvärtom.

I rimlighetens namn borde kritiken mot postmodernismen bygga på kritisk granskning av forskningen och dess genomförande, empirin som analyseras eller metoderna, för hur kan man annars säga att den är vetenskapligt. Istället skjuts det hej vilt på budbärarna. Postmodernismen har fel, punkt! Och resultaten avfärdas utan närmare granskning för att de inte liknar resultaten som annan forskning leder till. Ansedda forskare skriver i affekt och för fram svepande kritik som bygger på anekdoter eller enskilda enskilda exempel på tveksamheter som hämtats från studier som sägs vara utförda enligt postmoderna principer, men som ofta bara är taffliga försök eller rena galenskaper som inte har någonting med källtexterna att göra, men som valsar runt i forskarkretsar och återanvänds gång på gång. När postmodernismen ska kritiseras, och det ska den för riktiga forskare vet att den är ovetenskaplig, lämnar man alla sina höga ideal där hän och luftar osammanhängande känslor förkläda till vederhäftig, vetenskaplig kritik. Chansar man på att allmänheten ska lita på deras anseende, eller är det ett uttryck för maktfullkomlighet? Oavsett vad så liknar kritiken av postmodernismen ofta mer postsanning än det man kritiserar. Jag kräver mer av sanningens försvarare än vad som visades prov på i debattartikeln i DN som publicerades för några veckor sedan. Vill man inte förstå det man kritiserar kan kritiken aldrig bli vetenskaplig utan faller på eget grepp. Elvander förvarar inte postmodernismen i sin artikel, han analyserar den och undersöker om det finns relevans i påståendet att postsanningen och spridandet av alternativa har sitt ursprung i postmodernismen.

Men detta tillbakablickande var samtidigt märkligt frånkopplat från historien. Den framåtblickande modernismen var väl förankrad i historien som den samtidigt sökte göra ett brott med i frigörelsens namn medan den tillbakablickande postmodernismen flätade samman olika aspekter av det förflutna i olika konstellationer helt befriade från en historisk förståelsehorisont. Kulturkritikern Fredric Jameson har beskrivit postmodernismen som ”ett försök att tänka nutiden historiskt i en tid som har glömt hur man tänker historiskt från början”. Den emblematiska formen i postmodern konst är kollaget: byggnader och konstverk som kombinerar stilar och drag från helt olika historiska epoker, romaner med en kombination av stilgrepp och avsaknad av narrativ struktur, filmer utan tydligt subjekt eller linjär handling. Denna historielösa historicitet där vad som helst kan kombineras med vad som helst i total brist på historiskt eller kulturellt sammanhang är utmärkande för postmodern kultur.

Postmodern kultur handlar om att utmana det givna, konventioner och rådande sanningar, om att undersöka gränserna för det möjliga. Och det är lite i samma anda som den postmoderna vetenskapen bedrivs. Det handlar om att undersöka verkligheten och om att granska förgivettagna föreställningar om hur det. Uttalanden med högt ställda sanningsanspråk undersöks kritiskt, inte för att presentera alternativa sanningar utan för att försöka falsifiera. Relationen mellan makt och vetande intresserar postmodernisterna och jag misstänker att det är därför forskningen river upp så mycket känslor. Makten brukar inte acceptera att bli granskad, det har visat sig gång på gång. Den som har privilegier vill behålla dem, till varje pris. Fast är det sanning man söker kan man aldrig ta något för givet. Kanske finns det exempel på postmodern forskning där tankarna dragits väl långt eller för långt, men det har inte gjort för att strida för en ny och alternativ sanning utan för att granska kunskap som annars inte brukar granskas. Postmodernismen är en kritisk vetenskap, och den är konsekvent i sin kritik för kritiken riktas även mot de egna resultaten. Kanske är det därför som postmodernism förknippas med sanningsrelativism? Fast om nu alla aspekter av verkligheten inte är entydiga, konsistenta eller lagbundna, om förändringen inte är linjär och om en sådan sak som kultur är komplext, vore det ovetenskapligt att hävda något annat. Det vore att låta makt gå före rätt, eller att ljuga med fakta. Kunskap om skogen finns inte i de enskilda träden, utan i helheten. Aldrig så vederhäftiga resultat om granar kan aldrig anföras som grund för kritik mot vetenskapliga resultat som handlar om skogen. Det spelar ingen roll vem som blandar äpplen och päron, den som gör det far med osanning hur sant det som sägs än är. Så länge den typen av missförstånd inte utreds kommer problemen med alternativa sanningar att finnas kvar.

Flera teoretiker har analyserat dessa förändringar mot bakgrund av de förändringar som ägde rum på det ekonomiska planet under samma tid. Under 1970-talet började man för första gången tala om det ”postindustriella” samhället. En accelererande ackumulationsprocess och stigande löner hade gjort det nödvändigt att flytta industriproduktionen till låglöneländer. Samtidigt blev kapitalet flytande i och med begynnande finansialiseringen och var inte längre fjättrat till enskilda länder eller marknader. I västvärlden ersattes industrisamhället så småningom av ”tjänstesamhället”.

Det hände enormt mycket omvälvande saker under 1960- och 1970-talen. Socialt, kulturellt, ekonomiskt och vetenskapligt. Mycket peakade under de där åren, samtidigt som allt fler tecken på att allt kanske inte utvecklade sig optimalt visade sig. DDT, PCB, ozonhål och så vidare, och sedan dess har optimismen inte ökat, även om många har det bättre idag än då. Traditioner löstes upp och familjemönster förändrades. Gayrörelsen, fredsrörelsen, antikärnkraft och annat visade att kulturen och samhället inte var så statiskt som det tidigare såg ut som. Och när USA övergav guldmyntfoten förlöstes ekonomin och banade väg för det glada 1980-talets börsyra med årliga uppgångar på över 100 procent. Det är min uppväxt jag skriver om. För mig var det vardag, men med perspektiv och kunskap om historien inser jag att det var ett speciellt årtionde. Vetenskapen har alltid förändrats, mer eller mindre i takt med det omgivande samhället, så att det hände saker inom hum-/sam (som är vetenskapen om människan och samhället) är inte konstigt alls. Hur föränderligt är samhället? Var går gränsen för vad en människa och människor tillsammans kan uppnå? Varför uppfattas det så hotfullt att undersöka den saken. Bygg gärna rymdraketer, höga hus och kärnkraftverk, utmana gärna naturlagarna, men försök inte förändra kulturen och samhället. Vissa kritiker av posthumanismen verkar tänka så, kanske för att man är rädd att forskningen om människan och samhället ska leda till att synen på vad som är viktig kunskap ska förändras, och för den som befinner sig i toppen av en hierarki leder oundvikligen all förändring till försämring. Argumenten som anförs som grund för kritiken mot postmodernismen är i alla fall sällan vetenskapliga, de är påfallande ofta och märkligt nog i väldigt hög grad känslomässiga och anekdotiska.

Denna nya ekonomi bröt kraftigt med det fordistiska produktionssätt som hade dominerat västvärlden under första halvan av 1900-talet. Arbetare förväntades inte längre vara knutna till en plats och en uppgift som vid det rullande bandet. I stället blev de flytande subjekt som, på samma sätt som kapitalet rörde sig mellan länder och marknader, förväntades röra sig sömlöst mellan arbeten och uppgifter. Denna ekonomi beskrevs tidigt som ”senkapitalism” eller ”flexibel ackumulation” men har på senare tid kommit att kallas nyliberalism. Enligt teoretiker som David Harvey, Perry Anderson och nämnde Jameson speglas dessa ekonomiska förändringar i de kulturella förskjutningar som sedermera gav upphov till begreppet postmodernism. De argumenterar därför för att postmodernismen bör förstås som nyliberalismens kulturella logik, på samma sätt som modernismen förhöll sig till fordismen.

Postmodernismen handlar om människan, och om upplevelsen av att vara vid liv, om perceptionens, kognitionens och maktens påverkan på kunskapen. Vad innebär det att vara människa, snarare än en del i ett slags gudomlig eller vetenskaplig plan för världens fullbordande. Postmodernismen undersöker förutsättningar för förändring, samverkan, dynamik och tillblivelse. Utgångspunkten är att ingenting är, allt blir till och kan bara förstås i relation till sammanhang. Det är en annan utgångspunkt än den moderna vetenskapen som söker svar(et). Utgår man från att det bara finns ett och ett enda sätt att ställa frågor, att värde är universellt och att sanningen finns nedlagt i världen för människan att upptäcka kommer forskningen så klart se annorlunda ut än om man utgår från att allt kännetecknas av förändring, relationer och tillblivelse. Fast hur avgör man på ett objektivt sätt vad eller vem som har rätt? Postmodernismen har fördjupat sig i den frågan och frågor av den typen, vilket är frågor som avfärdas av mer modernt präglade forskare som inte anser sig behöva bevisa, verket att de har rätt eller att postmodernisterna har fel, för det bara är så?! Så länge dessa saker debatteras, istället för samtalas om, kommer antagonismen att finnas kvar och kunskapen om livet och verkligheten bli lidande. Ingen fråga kan avfärdas som meningslös, på förhand. Ändå är det så postmodernismen bemöts från forskarna som aspirerar på Nobelpriset, som antas vara en objektiv likriktare på vad som är viktig kunskap, men som utgår från en framgångsrik uppfinnare och entreprenörs testamente, vilket skrevs för över 100 år sedan, i en HELT annan värld. Hade testamentet sett annorlunda ut eller om han efterlämnat sig en mindre förmögenhet, hade vetenskapen troligen sett annorlunda ut.

Postmodern kultur bröt även tydligt med modernismen i det att den tenderade att motståndslöst inordna sig i den kapitalistiska marknadsekonomin. Medan modernismens konstsyn antingen baserades på en romantisk föreställning om konsten som höjd över världsliga politiska och ekonomiska spörsmål eller på en politisk föreställning som såg som konstens roll att kritisera och demaskera den rådande sociala ordningen, präglades postmodernismens konstsyn av en brist på ideologiskt innehåll och metafysiskt värde. Den var därmed fullt kompatibel med en kapitalistisk marknadsekonomi som tidigare ofta hade uppfattats som konstens samhälleliga motpol.

Postmodernismen brukar ofta anklagas för att utgöra en intellektuell och kulturell återvändsgränd. Avsaknaden av fasta värden och mångfalden av teoretiska perspektiv har ansetts ge upphov till kulturell och moralisk kollaps. Men det är svårt att se hur denna självreflexiva och ytlighetsbejakande kulturella logik skulle utgöra ett hot mot samhällsordningen. Det som upplevs som hotfullt verkar i stället komma någon annanstans ifrån.

Vad de flesta kritiker menar när de nedlåtande talar om postmodernism tycks i regel vara en grupp franska tänkare som i själva verket har lite med fenomenet att göra. Filosofer som Michel Foucault och Jaques Derrida, som vanligtvis brukar nämnas i detta sammanhang, tillhör snarare en strömning som brukar betecknas som poststrukturalistisk (en etikett som de säkerligen också skulle värja sig mot). Gemensamt för dem är att deras grundliga kritik av den västerländska politiska och filosofiska traditionen har blivit till ett rött skynke för skribenter som söker värna om vad de uppfattar som en rationell och ”sanningsbejakande” upplysningstradition.

Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. Jag har därför tagit till mig Bruno Latours tanke på att We have never been modern. Vetenskapen har inte alltid sett ut som den gör, och den kommer med säkerhet att förändras framöver. Det handlar om en mänsklig verksamhet och den utgå från vad människor ANSER vara värt att veta och satsa pengar på. Idag är tillämpad naturvetenskap det som anses mest värt att satsa på, och följaktligen är det dit pengarna strömmar. Flödet är dock liksom alla andra flöden inte eviga, de kan sina eller finna nya vägar. Vad handlar försvaret om egentligen? Är det ställt borom varje rimligt tvivel att kritiken mot postmodernismen inte handlar om makt och pengar, om att försvara sin egen upphöjda position. Reaktionerna på den postmoderna kritiken mot vetenskapen liknar påfallande mycket kritiken mot och reaktionerna på lagförslagen om kvotering när nya ledamöter i börsföretagen styrelser ska tillsättas. Kritiken utgår från känslor, men kläs i en logiskt stringent språkdräkt. Det är djupt mänskligt och finns väl beskrivet inom psykologin. Och det är inte första gången i världshistorien som det utkämpats strider om vetande. Under upplysningen var det kyrkans makt över vetandet som utmanades, idag är det naturvetenskapen, och det handlade då som nu framförallt om makt. Ingen äger kunskapen eller sanningen. Verkligheten är som den är och varken kan eller behöver försvaras. Kritiken mot postmodernismen bevisar därför att det finns något där värt att undersöka närmare. Genom att reagera som många av kritikerna gör avslöjar man hur lite man har på fötterna när man hävdar kunskapens och sanningens primat. Om det vore som man säger skulle frågan redan varit avgjord, och postmodernismen förpassad till vetenskapens avskrädeshög tillsammans med astrologin och alkemin som länge var en integrerad del av naturvetenskapen. Om kritiken byggde på evidens och fakta skulle postmodernismen aldrig överleva som tankeströmning.

Foucaults projekt gick enligt egen utsago ut på att ”historisera sanningen”, det vill säga att utforska på vilka historiska villkor sanning har etablerats under olika epoker. Derridas språkfilosofiska dekonstruktion visade i sin tur på inneboende motsägelser i alla sanningsutsagor.

Vad dessa filosofers kritiker dock bortser ifrån är att de verkade inom en kontinentalfilosofisk tradition som sträcker sig tillbaka till just upplysningen. I stället tenderar de att göra dem ansvariga för en påstått farlig relativism som i förlängningen riskerar att leda till ett civilisatoriskt sammanbrott. Men relativismen uppfanns inte på 1970-talet och ifrågasättandet av vad som kan anses vara sant har i sekler varit filosofins och det kritiska tänkandets själva grunduppdrag.

Exakt! Ska man kritisera något med utgångspunkt i vetenskap, kan man inte hitta på och bygga kritiken på grundlösa antaganden eller anekdoter, vilket många helt ogenerat gör. Postmodernismen undersöker samma verklighet som all annan vetenskap. Att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen är allt annat än vetenskapligt. Vem är relativist egentligen, kan man sannerligen undra. Vill man förstå, eller handlar vetenskap om pengar och prestige? Är det jakten och inflytandet som står på spel, eller sanningen? Hur kan man med hedern i behåll kritisera något man inte läst eller försökt förstå? Det går över mitt förstånd.

Att denna spretiga filosofiska strömning, som slarvigt klumpas ihop med postmodernism, skulle ha något med dagens ”postfaktiska” tillstånd att göra är inte lätt att förstå. Det är nog få som på allvar ser ett samband mellan Foucaults syn på historisk sanning och Derridas kritik av den västerländska metafysiska traditionen å ena sidan och faktaresistenta nättroll å den andra. I Donald Trumps fall påminner synen på fakta och sanning snarare om den i 1900-talets totalitära staters propagandabyråer. Om det finns någon anledning att ta upp postmodernismen i detta sammanhang skulle det möjligtvis vara i förhållande till högerpopulisternas syn på den egna nationen. I likhet med postmodern kultursyn karaktäriseras den nämligen ofta av ett högst selektivt och historielöst hopkok av aspekter och tendenser som snarast kan beskrivas som kitsch.

Det handlar om makt, om försvar av privilegium och om tolkningsföreträde. "Det är känslan som räknas", säger populisterna, eftersom känslor kan styras. Verkligheten kan dock aldrig styras. Postmodernismens, eller här är det bättre att tala om poststrukturalismens, undersökningar av relationen mellan makt och kunskap ger kunskap att förstå och verktyg att hantera populismens försök att relativisterna. Poststruktralismen är inte hotet, det är förnekelsen av postmodernismens relevans som är det verkliga problemet. Att möta alternativa fakta med verkliga fakta är meningslöst, för den som vägrar se och förstå kommer ändå aldrig att nås av kunskapen och upplysningen. Postsanningen och faktaresistensen bändes väg för i samma stund som vetenskap kom att handla mer om pengar och prestige, än om kunskap. En vetenskap som mäter storleken på forskningsanslagen, som jämför mängden citeringar och ser antalet artiklar som ett legitimt tecken på framgång handlar inte längre primärt om kunskap utan om annat. Om även vetenskapen underkastas marknadskrafterna och om värdet av kunskapen mäts i pengar och målet är ökad tillväxt, finns ingen möjlighet att skydda sig mot postsanningens framväxt. Det är vanskligt att uttala sig om kausalitet, men i tid sammanfaller uppkomsten av faktaresistens och postsanning med genomslaget för New Public Management. Det går inte att uttala sig om sambandet utan att undersöka saken, men frågan är åtminstone relevant att ställa och sambandet värt att undersöka. Om, säger om, man verkligen är intresserad av att komma till rätta med problemet. Att skylla på postmodernismen är ingen lösning, särskilt inte som kritiken är gripen ur luften och bygger mer på känslor än fakta.

Men även bortsett från de krystade försöken att koppla ihop post-sanning med postmodernism finns det anledning att förhålla sig skeptisk till förra årets ledord. Det problematiska i att hävda att vi har trätt in i ett medialt postfaktiskt tillstånd är att det implicerar att det tidigare rådde konsensus om vad som var sant och falskt i medias rapportering.

Som de flesta tidningsläsare vet är så dock inte alltid fallet. Krympande spaltutrymme och accelererande publiceringsintervaller gör att nyhetsrapporteringen förenklas ibland intill det felaktigas gräns. Till exempel har orsakerna till Greklandskrisen i svensk rapportering i regel lyst med sin frånvaro. Ibland har även politiska kampanjer tillåtits sätta agendan för sanningsproduktionen i media, såsom i fallet Iraks massförstörelsevapen. I viss mån är sådana misstag oundvikliga och de understryker snarare sanningens politiska natur. Finanskrisen avslöjade på så sätt att de ekonomiska dogmer som i media ofta refereras till som naturlagar i själva verket är uttryck för en viss politisk ideologi.

Påminner även om att det var en journalist som "avslöjade" Paulo Macciarini, det var inte vetenskapens företrädare själva. Visselblåsarna på Karolinska utsattes istället för kritik och ifrågasattes. Makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som hävdar motsatsen har ett ansvar att peka på tecken på att det INTE är så. Det går dock inte att bevisa det ena eller andra. Tron att sanning är enkelt och självklart är naiv, ovetenskaplig och därför ovärdig i en akademi som säger sig värna kunskapen. Fakta talar aldrig för sig själv. Därför kan alternativa fakta inte mötas med verkliga fakta, för hur avgör man den saken? Är det bara vetenskapligt sanktionerad kunskap som ska erkännas och få användas? Är det tankepoliser som är lösningen? 1984 är verkligen aldrig långt borta och kunskap och makt är två sidor av samma sak. Ingen äger kunskapen så det enda hållbara, menar jag, är att placera kunskapen i centrum och lyssna mer på VAD som sägs än VEM som talar. Det är i avsaknaden av kritiska samtal som postsanningen växer. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, kritiskt arbete och ständig omsorg om vad man håller för sant. Vetenskapen bevisar ingenting, det är den (politiska och ekonomiska) tanken vi måste göra upp med om vi verkligen vill komma till rätta med populism, postsanning och om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle ska kunna växa fram. Att svepande skylla på postmodernismen är INTE ett försvar för vetenskapen, det om något är ett uttryck för relativismen som man säger att kritiken handlar om.

Därmed inte sagt att den senaste tidens våg av falska nyheter och alternativa fakta inte bör ses som ett samhällsproblem. Uppenbarligen befinner vi oss i en kris och det krävs nu en grundlig och öppen debatt om vad som har lett fram till den.

Men en sådan debatt bör inte börja med att utse en förvirrad idé om postmodernism till roten till problemet. Den växande efterfrågan på alternativa fakta bör snarare ses mot bakgrund av den institutionella förtroendekris som har varit groende i de västerländska samhällena de senaste årtiondena och som utan en djupgående politisk och kulturell förändring sannolikt kommer att växa ännu djupare framöver.

Instämmer, till fullo och tackar Elvander för en klok och klargörande artikel som till skillnad från mycket av kritiken mot postmodernismen bygger på kunskap och analys om saker som går att kontrollera. Nästa bloggpost i serien tar sin utgångspunkt i en kritisk artikel om postmodernismen. Ser fram emot att få jobba med den, och avslutar med några tankar om kunskap som jag varit inne på tidigare och som jag menar kastar ett välbehövligt ljus över frågan om vad kunskap är och hur olika typer av kunskap påverkar samhället på olika sätt. Jag ser vetande som ett slags hierarki, enligt följande grovhuggna karakteristik.

Information, vill jag se som den första nivån. Information kan vara rätt och den kan vara fel. Den sprids och förmedlas överallt och hela tiden. Information både förenar och skiljer människor åt. Tidningar sprider information, liksom TV och radio, men den sprids också mellan människor i vardagen och på sociala medier. Allt som sägs och sätts på pränt och sprids är integration, även rena fantasier. Internet är information. Det är den mest basala och övergripande nivån av kunskap.

Fakta, är nästa nivå. Fakta är verifierad information. Fakta har bearbetats och bygger på empiri, eller går i alla fall att kontrollera. Fakta kan man diskutera och ha olika åsikter om. Fakta utgår från detaljer. Det handlar om ett slags påstående. Det går att vinkla fakta, eller välja att presentera bara delar av den, för att skapa en illusion av att det man säger är sant även om det bara delvis stämmer. Den som vill ge sken av något som inte stämmer använder alternativa fakta, vilket är i ropet just nu. Det som presenteras som fakta är mer än information.

Kunskap, vill jag se som något mer än information och fakta. Här handlar det om att kunna värdera den information och de fakta man får ta del av. För att man ska kunna tala om kunskap krävs analys och kritisk reflektion. Fakta talar för sig själv, men kunskap är resultatet av bearbetning. Viss kunskap går bara att nå genom tolkning, vilket ibland och av vissa betraktas som ett problem, för kunskapen är då inte säker. Fast strävar man bara att i varje läge vara så säker som det bara går faller den kritiken. Ett samhälle är allt för komplext för att kunna förstås med hjälp av enbart verifierade och vederbörligen granskade fakta. Skillnaden mellan fakta och kunskap liknar skillnaden mellan komplex och komplicerad.

Bildning, är nästa nivå i min uppräkning. Bildning handlar om att sätta in kunskapen i sitt sammanhang, och om att se de stora linjerna. Bildning ger perspektiv och bidrar med förståelse som går djupare, är bredare och ibland anekdotisk. Bildning ger liv åt kunskapen och är en förutsättning för att förstå andra människor, även de som tänker annorlunda. För att kunna hantera kunskap på ett hållbart sätt behövs bildning, som absolut inte är bara en kanon eller handlar om klassisk litteratur eller musik. Det krävs tid för att bli bildad, och massor med information och kunskap. Bildning är något som växer på en, om man bara är intresserad och har tålamod. Bildning är dock ingen garanti för att göra gott. Man brukat säga att kommendanterna på koncentrationslägren var bilade. Ignorant och samtidigt bildad kan man dock inte vara.

Vishet, är den högsta nivån av vetande. Vishet kräver, förutom det som redan beskrivits på de lägre nivåerna, ödmjukhet. Vis är den som förstår hur mycket vi intevet, därur växer ödmjukheten. Vishet krävs för att göra världen till en bättre plats och för att bygga ett hållbart samhälle. Det går inte att bara bestämma sig för att bli vis, vilket fungerar om man vill bli bildad. Visheten är en nåd att stilla bedja om, ett ideal att sträva efter. Den bygger på förståelse, men också på kritisk analys av både det som går att veta och det som inte är möjligt att veta något om. Alla kan inte bli visa, men för att nå dit krävs att man har insikt om och förståelse för, skillnaden mellan de aspekter som beskrivits här.