Kulturen, miljön, förintelsen och kunskap som hyperobjekt

Jag driver Flyktlinjer för kunskapens skull, inte för att få uppmärksamhet. Av en hel lång rad olika orsaker, personliga och andra, har det blivit så att jag kommit att viga mitt liv åt kunskapen. Jag undersöker förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling för att jag vill leva i ett kunskapssamhälle. Jag är övertygad om kunskapssamhällen är mer hållbara än andra samhällen, bland annat eftersom demokratin som styrelsesätt ställer hög krav på medborgarna för att fungera. Tillit är svårt att bygga upp och FÖRFÄRANDE lätt att rasera. Människa blir man tillsammans med andra och personlig utveckling är en kamp mellan känsla och intellekt. Känslorna måste balanseras möt kunskapen för att demokratin ska fungera. Idag är kunskapen ifrågasatt och den ansätts från många olika håll, inte bara från populister, även inom högskolan pågår en kamp om vad kunskap är och hur högskolans uppdrag ska definieras. Jag oroas över denna utveckling och utnyttjar min grundlagsskyddade rättighet att sätta mina tankar om tillståndet i Sverige på pränt. Jag skriver för KUNSKAPENS skull, upprepar det. Jag är forskare och jag tycker att jag har ett ansvar att dela med mig av min oro över vart vi är på väg.

Kunskapen är inget i kraft av sig själv och ingen äger den. Kunskapen har ingen innersta kärna, den existerar endast på utsidan och därför kan den förstås som ett slags hyperobjekt. Kunskapen lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av aktörerna som skapar, vårdar och sprider den. Kunskap uppstår i mötet mellan människor som utbyter erfarenheter, tankar och känslor med varandra och i mötet mellan människor och världen. Kunskap är en dynamisk relation och den förändras efter sin egen logik; därför går den att förstå som hyperobjekt, det vill säga som oöverblickbara processer som forskare och andra bara har tillgång högst via begränsade delaspekter av helheten och man måste förstå att kunskapen om delarna som går att undersöka inte går att addera till kunskap om helheten. Enda sättet att förstå och närma sig fenomen som går att förstå som hyperobjekt är utifrån, via objektets effekter.

Deleuze och Guattari påpekar att kroppen utan organ egentligen är en praktik, eller kanske snarare en uppsättning av praktiker. Kroppen utan organ går heller aldrig att nå, den utgör snarare gränsen för det fenomen man undersöker. Förtjänsten med att tänka i termer av hyperobjekt och kroppar utan organ är att det riktar uppmärksamhet dels mot görandet och det ständiga blivande som krävs för att hålla samman, till exempel, fenomenen kultur, miljö, förintelsen och kunskap som den här blogposten handlar om, dels mot det faktum att gränsen för objekten alltid är flytande. Hyperobjekt och kroppar utan organ är som sagt inget i kraft av sig själva, det handlar om resultatet av sammanhållning. För att fungera som människa (som också är ett slags hyperobjekt) behöver de flesta av oss en rad olika proteser, till exempel glasögon, blindkäppar, rullstolar och så vidare, men också datorer och kollektivtrafik och andra teknologier som har integrerats i vår vardag och utan vilka vi inte skulle känna igen oss själva. Eftersom det är helheten, sammansättningen av allt det vi behöver för att kunna vara och verka i världen, som utgör förutsättningen för människoblivandet måste alla aspekter beaktas om man vill förstå begreppet människa på ett grundligt sätt. Och detta hjälper oss begreppet hyperobjekt att förstå.

För ett tag sedan upptäckte jag boken Dark Ecology. For a Logic of Future Coexistence, av Timothy Morton, och den handlar om ekologin och naturen som hyperobjekt. Begreppet hyperobjekt är ett annat sätt att skilja mellan komplex och komplicerad, som jag ofta återkommer till. Och den skillnaden framstår som allt viktigare att uppmärksamma för alla som värnar hållbarhet och en demokrativärnande syn på kunskap. Hållbarhet är ett komplext problem, liksom kultur, kunskap och jag ska strax reflektera över förintelsen på samma sätt eftersom jag tänker mig att det exemplet visar att frågan är allt annat än trivial, men det återkommer vi till. Jag läser följande om boken på Bokus hemsida (se länk ovan):

Timothy Morton argues that ecological awareness in the present Anthropocene era takes the form of a strange loop or Mobius strip, twisted to have only one side. Deckard travels this oedipal path in Blade Runner (1982) when he learns that he might be the enemy he has been ordered to pursue. Ecological awareness takes this shape because ecological phenomena have a loop form that is also fundamental to the structure of how things are. The logistics of agricultural society resulted in global warming and hardwired dangerous ideas about life-forms into the human mind. Dark ecology puts us in an uncanny position of radical self-knowledge, illuminating our place in the biosphere and our belonging to a species in a sense that is far less obvious than we like to think. Morton explores the logical foundations of the ecological crisis, which is suffused with the melancholy and negativity of coexistence yet evolving, as we explore its loop form, into something playful, anarchic, and comedic. His work is a skilled fusion of humanities and scientific scholarship, incorporating the theories and findings of philosophy, anthropology, literature, ecology, biology, and physics. Morton hopes to reestablish our ties to nonhuman beings and to help us rediscover the playfulness and joy that can brighten the dark, strange loop we traverse.

Morton menar att människan samtidigt är både problemet och lösningen, och som individer är vi både subjekt och objekt i relation till antropocen, som är den samlade effekten av alla människor samtliga handlingar; eller ett slags hyperobjekt. Allt vi gör och allt som tänks är del av den komplexa helhet som visat sig påverka livet på jorden. Han förklarar dessa abstrakta samband på ett pedagogiskt och engagerande sätt och jag kan verkligen rekommendera boken. Jag ska försöka sätta ord på kunskaperna jag fått av att läsa vad han skriver och tänka med begreppen som lanseras i boken, och jag känner att jag kan göra det eftersom jag känner igen mig i det intellektuella landskapet. Det handlar om skillnaden emellan komplex och komplicerad som jag skrivit om massor av gånger, här och på andra platser. Vill man nå kunskap om ett komplext problem går det inte att dela upp det min minste delar som undersöks för sig, för då kommer man förr eller senare till en punkt där fenomenet man undersöker upphör att existera. Låt mig förklara med skogen/miljön om utgångspunkt.

Skogen är en plats som allt fler har en allt mer diffus uppfattning om. När jag var liten var vi jämt i skogen; byggde kojor, eldade och ”krigade”. Skogen var en fristad för oss och den levde sitt eget liv. Jag tänkte inte på det då, men skogen är har egen entitet. Kommer att tänka på Fangorn (heter den väl?), skogen i Sagan om ringen, som beskrivs som ett väsen, som något i kraft av sig själv. Det upplevde även jag, i skogen, där i ungdomens lyckliga dagar. Skogen består av träd, men hur mycket kunskap man än skaffar sig om skogens alla enskilda träd kommer man aldrig att lära sig någonting om SKOGEN. Skogen är något annat än träden, oklart vad, men begreppet hyperobjekt kan användas för att sätta ord på det jag söker. Liksom kultur och kunskap kan skogen sägas vara ett komplext och därför vagt problem, ett fenomen som är öppet och otydligt, till sin natur. Söker man kunskap om helheten i dess delar kommer intresset att riktas bort från skogen och till dess delar. Sågar man ner ett träd har man fortfarande en skog, och det har man även om man sågar ner ett träd till, liksom ytterligare ett, och ett, och ett. Fast rätt som det är har man inte längre en skog och inga träd heller för den delen, bara en trave med virke som är något helt annat. Tar man för givet att kunskapen finns i detaljerna och att det är där allt som är värt att veta står att finna har man anslutit sig till en logik som leder till att man kan komma att tvingas acceptera att skogen inte existerar, och då blir det svårt att hantera frågan om hållbarhet.

Idag anses bara det som går att definiera i detalj existera, och kan man inte hänvisa till evidens avfärdas man som ovetenskaplig. Ju mer detaljerad kunskapen är desto bättre, anses det. Därför är fysiken och kvantmekaniken den mest ansedda vetenskapen och naturvetenskapen och positivismen norm i akademin. Verkligt viktig kunskap står att finna i detaljerna, säger man inte, men om man avviker från normen och söker kunskap på andra sätt och på andra platser avfärdas man som ovetenskaplig. Därför vill jag påminna om talesättet som går ut på att djävulen finns i detaljerna. Det är ett ordspråk, en folklig och kulturellt traderad insikt. Alltså en form av kunskap som ofta avfärdas idag. Som kulturvetare kämpar man alltid i motvind, liksom den gör som följer kunskapen dit kunskapen tar en, eftersom det alltid riskerar att gå på tvärs mot kulturen, samhällets normer och makten. Låt mig därför rikta blicken mot förintelsen, för att visa på allvaret i situationen och konsekvenserna av rådande kunskapssyn.

Förnekarna av förintelsen hävdar att den aldrig funnits, och de har i någon mening rätt; men de har också tokfel, och deras sätt att tänka är förfärande likt det sätt att se på kunskap som sprider sig i samhället och som hotar att föröda miljön och förutsättningarna för liv på jorden. Delar man upp förintelsen i sina delar kan man komma till slutsatsen att det inte finns evidens för att den existerat, vilket alla tänkande människor vet att den gjort. Förintelsen är ett fruktansvärt brott mot mänskligheten, men som att, tänker man på den med utgångspunkt i dess detaljer tvingas man acceptera att loförarna bara körde tågen, att soldaterna på perrongen bara sorterade fångarna, att hen som hällde Zyklon B i behållarna på taken bara gjorde detta och att den som stängde dörrarna inte dödade judarna som stängdes in i gaskamrarna. Och den som skötte ugnarna dödade ingen, de liksom lägervakterna följde bara order. Zygmunt Bauman är inne på liknande tankar i sin bok Auschwitz och det moderna samhället, som beskrivs på följande sätt på Adlibris hemsida.

Många gånger är jag glad om jag finner en handfull goda och originella tankar i en bok: den här rymmer en uppsjö, och bidrar, enligt min åsikt, som inget annat verk till vår förståelse av vad det var som egentligen hände: en ovärderlig text. Ur Peter Englund: Brev från Nollpunkten. En central tes i Baumans tänkande är att en så fasansfull händelseutveckling som den under nazisttiden är möjlig på grund av människans rationalitet. »Det rationella försvaret av ens egen överlevnad fordrade att man inte motsatte sig den andres undergång.» Han formulerar vidare något som har utomordentlig giltighet även i dag: »I ett system där rationalitet och etik pekar i motsatta riktningar, är humaniteten den stora förloraren» Ur Roy Andersson: Vår tids rädsla för allvar.

Jag instämmer i både Baumans, Englunds och Anderssons ord och jag tar till mig det Morton skriver i sin bok. Och jag skriver om kunskap för att värna humaniteten och samhällets långsiktiga hållbarhet. Det oroar mig att synen på kunskap håller på att snävas in och att dess ekonomiskt kortsiktiga nytta betonas allt mer. Vad händer om lönsamheten och rationaliteten pekar i en annan riktning eller går på tvärs mot humanismens och människans grundläggande fri- och rättigheter? Vad ska vi värna då, och vad har vi lärt oss av historien egentligen?

Papper? Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

Läste en intressant Understreckare här i veckan, om papper som medium för utbyte av information. Utgångspunkten för artikeln och för de texter som där introduceras och reflekteras kring är tesen att pappret är på väg ut, att pappret hör en svunnen tid till. Så är det kanske, men om det är så är det inget vi varken kan eller bör ta lätt på, det är inget mindre än en kulturellt omvälvande förändring. Pappret var en gång Mediet med stort M. Det var via texter tryckta på papper som världen kom människorna till mötes, det var pappret som förde folk samman och som krympte världen. Fast det tänkte ingen på då. Pappret var osynlig. Det är först nu när pappret fått konkurrens som dess verkan och betydelse framträder för oss. Här finns viktig kunskap att utvinna, och den chansen att lära bör vi inte försitta.

”Ibland får jag intrycket att jag i grunden inte sysslat med något annat än papper”, utbrister den franske filosofen Jacques Derrida i en intervju från det sena 1990-talet. Och skälet till denna insisterande känsla är förstås att papperet, redan under det förra seklets slut, börjat få påtaglig konkurrens från digital teknologi. Derrida tror nu inte att papperet plötsligt kommer att försvinna, och myten om det papperslösa kontoret, som uppstod i datoriseringens följd, kläddes av några år senare, men däremot kommer dess kulturella auktoritet, värde och betydelse – precis som den skriftliga signaturens, som han jämför med – att avta. 

När ett inslag i kulturen, en del eller aspekt av helheten, något som en gång var allenarådande, förlorar sin status är det inget trivialt. Det är inte det samma som att en trist gäst lämnar kalaset och på det sättet lämnar över utrymme till andra, nya och mer intressanta gäster. Absolut inte, med pappret försvinner en del av kulturens själ. Något fundamentalt förändras. Oklart vad som förändras dock. Och det är problematiskt, för det går inte att med hjälp av forskning bestämma vad eller hur kulturen förändras. Kulturvetenskaplig forskning kan bara visa att kulturen förändras när sammanhanget förändras som en följd av att delarnas inbördes relationer förändras. Här finns en del av humanioras problem, även om det inte är ett problem för humaniora. Problemet ligger djupt inbäddat i kulturen. Tyvärr har vi människor en olycklig fallenhet för att skjuta på budbäraren. Och den som inte kan tala om hur det är får svårt att nå ut med sina rön och svårt att hävda sin vetenskapliga status. Det är därför med sorg jag läser om papprets avtagande status, för artikeln visar hur lätt det är att kasta ut barnet med badvattnet.

Till stor del har Derridas antagande besannats. Papperet lever vidare, men dess territorium och inflytande minskar stadigt. Till exempel säljer Amazon idag fler elektroniska än pappersbaserade böcker. Och även om såväl pappersdokument som handskrivna signaturer fortfarande har juridisk betydelse och formell tyngd i vissa sammanhang, så framstår de alltmer som spöken på väg att lösas upp och ersättas av elektroniska alternativ. Det enorma symboliska kapital som tillskrivits underlaget gnuggas bort.

Detta att bokförlagen väljer att inte göra någon skillnad mellan en text tryckt på papper och en elektronisk text handlar om ekonomi, för skillnaden är enorm. Förlagen tjänar på den kulturella eftersläpningen som gör att konsumenterna ännu inte insett skillnaden och det nya mediets mer långtgående effekter. Skivbolagen gjorde samma sak, vilket vi idag kan se och utvärdera effekterna av. När musiken blev elektronisk och idag förmedlas via filer, utan att förpackas, händer något med relationen. Musikerna och deras publik har påverkats, liksom musiken i sig. LP-skivans effekter på artisterna, på musiken, publiken och på samhället var enorma. LP-skivans betydelse kan inte underskattas. Det är i ljuset av den och dess effekter som man ska förstå striderna om upphovsrätt. Skivbolagen kastade ut barnet med badvattnet när de började sälja musik via ett nytt medium. Och detta fick de betala dyrt för. Resultatet ser vi idag när (fast här får jag inflika en självkritik reservation om att det kan vara jag som håller på att bli gammal) det skapas allt färre ikoniska artister och låtar. Alla återvänder till och använder (i samplingar och som referens) musik som skapades och förmedlades via LP-skivan som referens. Det är även den musiken som framförallt spelas på Spotify. Samma sak kommer troligen att hända med kulturella utryck skapade för och förmedlade med papper som medium. Det borde uppmärksammas mer och reflekteras oftare över, för att undvika problemen som musikindustrin fortfarande brottas med.

Därmed etableras också andra utsiktspunkter, där papperet som det givna mediet förlorar sin naturlighet. Det synliggörs i stället som något materiellt, och som en del av historien. Förvisso kunde framsynta medieforskare som Harold Innis och Marshall McLuhan redan för mer än ett halvsekel sedan lyfta fram papperets avgörande roll vid uppbyggnaden av samhällen. Men trots att den senare beskrev inträdet i en elektronisk epok, kunde han knappast förutse hur omfattande denna omvandling skulle bli, och fick heller aldrig bevittna hur böcker, sedlar och dokument, som man kan hålla i och bränna upp, ersätts av elektroniska signaler. 

Det går som sagt inte att förutse vad som ska ske, men att kulturen kommer att förändras i grunden när sammanhanget förändras, det finns det gott om evidens för. Och det borde uppmärksammas mer, för allas skull och för att öka chansen att inget värdefullt går förlorat i förändringsprocessen. Missförstå mig inte. Jag är ingen bakåtsträvare, längtar inte tillbaka till den tid som flytt. Det var inte bättre förr, men det betyder inte att allt som är nytt nödvändigtvis är bra. Den tron är problematisk. Bara för att det går att tjäna pengar på något betyder inte att det är bra, det visar om inte annat musikindustrin som i sin jakt på förlorade vinster riskerar att förändra upplevelsen av musik i grunden, för alla. Pappret, liksom alla medier, gör något med budskapet, helt enkelt.

Denna sistnämnda betydelse hos papperet, som materiellt underlag för dokument, utgör fokus i en nyutkommen bok av den amerikanska mediehistorikern Lisa Gitelman: ”Paper knowledge. Toward a media history of documents” (Duke University Press, 210 s.).

Vilken effekt pappret har och exakt vad det gör med oss och den kultur vi lever med och skapar gemensamt, allt och alla vi som finns och verkar här idag, går inte att beskriva i detalj. Hur pappret påverkar texten, språket och kulturen, vet ingen, går inte att veta på förhand. Men just därför, just för att vi vet att det påverkar, borde mana till insikt och försiktighet. Eftersom vi vet att det spelar roll borde vi inte ta förändringen så lättvindigt som vi gör. Det är detta jag vill uppmärksamma. Jag vill inte och ingen kan stoppa utvecklingen.

Utan tvekan färdas ord och böcker – om än på simulerat papper – snabbare i dag än någon gång tidigare i historien. Samtidigt är det förstås en smula ironiskt att ta del av papperets färdvägar på en futtig upplyst telefonskärm. Och här om någonstans förkroppsligas frågan om materialets betydelse i går och i dag. Om den moderna västerländska individen till stor del har skapats av skrivande och läsande, vilken roll har då papperet spelat i denna föreställning? Att läsning på skärm, särskilt om vi är uppkopplade, rubbar korttidsminnet och skingrar vår uppmärksamhet, samtidigt som andra egenskaper kanske stärks, har konstaterats. Men vilka betydelser har då möjligheten att fixera ord och meningar på det beständiga och sköra papperet haft för skapandet av människor med ett inre liv?

Exakt, här finns massor av obesvarade frågor som bör undersökas, inte för att få svar, utan för att öka förståelsen för den kultur vi lever i och är medskapare av. Om vi vill fortsätta leva i ett välfungerande samhälle är detta frågor vi inte kan ignorera, det är avgörande frågor, för framtiden och för livet på jorden. Du kanske inte bryr dig om att papprets kulturella status förändras. Du kanske inte saknar papperstidningen och du kanske tycker att det går lika bra att läsa texter på skärmen. Alla har en åsikt och ingen är neutral. Oavsett hur vi ser på pappret påverkar det oss, oändligt mycket mer än vi tror. Därför att papprets historia är vår historia. Vi är en produkt av pappret, eftersom det har varit en central del i den kultur som vi kastades ut i när vi föddes.

Det tomma och vita arket, tabula rasa, hör till de mest kända metaforerna för att beskriva det medvetande som träder in i världen som nyfött barn. Men det vita såväl som det av tecken och bilder fyllda papperet har varit mycket mer än en metafor i utformningen av subjekt och identiteter i moderniteten. Kanske är det först nu, när detta papper har börjat naggas ordentligt i kanten, som det blivit möjligt att undersöka och förstå exakt hur dessa processer har sett ut. Böckerna av papper blir kanske färre under kommande år. Men böckerna om papper kommer, gissar jag, att bli allt fler.

Kulturvetare och deras arbete och texter samt tankar kan man skratta åt, det är ett kulturellt uttryck bland andra. Men skrattar vi åt kulturen och tar vi den inte på allvar kommer skrattet snart att fastna i halsen. För kulturen är en essentiell del av oss på samma sätt som vi är en betydelsefull del av kulturen. Tänk på det nästa gång du håller ett papper i din hand. Tänk på det universum som pappret är och på vilken roll det har i ditt liv, och på vilken roll det ska ha i din framtid. Tänk också på hur lätt det är och hur ofta vi gör det, kastar ut barnet med badvattnet.

Objektet The Rolling Stones, som pedagogiskt exempel

Var, när, hur och på vilka sätt finns och verkar rockgruppen The Rolling Stones. Hur kan fenomenet Stones förstås? Om det tänkte jag reflektera, lite kort och även utöka perspektivet något till kulturen som helhet. Vad krävs för att ett fenomen ska kunna kännas igen som just det fenomenet, till skillnad från det där? Vad gör The Rolling Stones till The Rolling Stones? Den frågan är allmängiltig, så detta handlar inte om Mick, Keith, Charlíe och Ron. Men jag gillar gruppen och imponeras av dess förmåga att dels hålla samman, dels hålla sig kvar i den absoluta toppen. Hur kan detta förstås, och vad säger det om andra sammanhållna fenomen, om kultur?

För det första är det viktigt framhålla att svaret på frågorna inte finns hos någon enskild del av gruppen. Vad vi har att göra med är ett komplext fenomen med en otroligt stor mängd komponenter som dessutom förändras och byts ut över tid. Bandmedlemmarna är så klart viktiga, men på inget sätt avgörande. Enskilda medlemmar har bytts ut, utan att det påverkat The Rolling Stones som fenomen på något avgörande sätt. Möjligen har man idag kommit dit hän att det inte går att byta ut fler medlemmar, men om det vet ingen. Många menar att det är Jagger och Richards som är The Roling Stones, basta. Andra att det är antingen Mick, eller Keith. Jag menar att det är helheten, det komplexa samspelet mellan en lång rad delkomponenter (människor, materia, teknologier och immateriella aspekter) sammantaget som utgör och levandehåller fenomenet The Rolling Stones.

Stones kan sägas vara ett objekt. Det går inte att dela upp gruppen i sina beståndsdelar, undersöka dessa var för sig och sedan uttala sig om helheten med ledning i den kunskap som delarna bär på. Objektet Stones kan härigenom bara nås utifrån. Det är poängen med att tala om Stons och andra fenomen som objekt. Liksom en molekyl (som också kan sägas vara ett objekt) finns det krafter som håller objektet, fenomenet eller i detta fall gruppen samman. Vid varje givet tillfälle är det väldigt många fler aktörer än bandmedlemmarna som krävs för att Stones skall kunna kännas igen om just Stones, och alla är delar av objektet som hålls samman av ett slags kraft. För att förstå vad det handlar om och vad vi har att göra med kan man exempelvis tänka gravitation, det är ett bra tankeverktyg för att förstå. Eller om man är lite mer teoretiskt driven, i termer av Spinozas Conatus, eller Nietschzes Viljan till makt. Stones är resultatet av sammanhållandet, inte summan av delarna. Och det går inte att hitta några svar på insidan, någon djupare och mer fundamental förklaring på fenomenet. Det går bara att studera utifrån, på ytan. Objektstanken är därför bra att använda som verktyg för att förstå.

Multiplicitet (som föredömligt förklarats av Annemarie Mol i boken The body muliple) är en annan tankemodell, hämtad från Deleuze. Det finns andra. Det viktiga är inte vilket verktyg man använder, det viktiga är vad man gör med det man har och använder. Dagens bloggpost handlar om att lansera en användbar förståelse för alla de saker och fenomen som finns i vardagen, som vi människor (som också är ett slags objekt) interagerar med och som påverkar oss, men som även vi, i och genom interaktionen påverkar. Kultur är som bekant en process av ömsesidig tillblivelse, och det som driver processen är denna gäckande kraft.

En vanlig önskan är att få svar på frågan om vad något är, egentligen, ytterst, innerst. Svaret på den typen av frågor antas finnas, men gör inte det. Det finns inget egentligt, yttersta svar på frågan om var eller hur, oavsett om det handlar om The Rolling Stones eller något annat. Att förstå detta, insikten om att världen är uppbyggd av objekt som interagerar med andra objekt, och att samtliga objekts inre är dolt för insyn. Den är central. Förstår vi detta, då öppnar sig fantastiska möjligheter för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Även om man går i psykoanalys kommer man aldrig att hitta det definitiva svaret på vem man är. Samma gäller Stones och alla andra objekt. Den insikten utgår från kulturvetenskaplig forskning.

Inte ens Keith och Mick, gruppens frontfigurer och viktigaste låtskrivare har oinskränkt makt över det objekt de utgör centrala delkomponenter av. De kan inte komponera vilken musik som helst. Objektet Stones väcker förväntningar och om dessa inte infrias känns gruppen inte igen, och då finns den inte. Publiken utgör en inte oväsentlig del av objektet. Liksom historien och mytologin som byggts upp kring gruppen, och hela den infrastruktur som fömedlar tankar och distribuerar önskningar. Även denna bloggpost och det andra jag skrivit här om gruppen är delar av helheten, av objektet Stones.

Sammanhållandet är viktigt. Kraften som håller ihop delarna. Den är osynligt och kan bara iakttas i efterhand, genom effekterna den ger upphov till. Likt radioaktivitet är sammanhållandet en osynlig men mäktig kraft som äger förmågan att ge upphov till imponerande effekter. Utan denna kraft, denna vilja till makt, Conatus, finns varken Stones eller Sverige, varken Flyktlinjer eller Högskolan Väst, varken du eller jag. Allt existerar på grund av sammanhållande krafter. Inget står helt fritt från något annat.

Förstår vi det och om den insikten vore mer spridd, om fler såg på världen och sig själva på det sättet: som objekt interagerande med andra objekt. Då skulle arbetet med att förändra allt det vi kollektivt vill förändra, underlättas. Det är vad kulturvetenskap handlar om. Att undersöka förutsättningar för förändring. Kultur är ett slags kraft. Den går bara att studera indirekt, med ledning av effekterna som den ger upphov till. Kultur går att förändra, om tillräckligt många vill och agerar kollektivt. Kultur är handling, förändring, tillblivelse och skapas i och genom interaktion mellan aktörer/objekt. Kultur angår oss alla, överallt, alltid.

Varför, frågar jag mig därför, är mitt ämne ständigt hotat av nedläggning? Vad är det för krafter som verkar, vilka blir effekterna, och vem tjänar på att den kulturvetenskapliga kompetensen försvinner från det sammanhang alla delar med varandra? Om det funderar jag vidare, här och i vardagen. Under tiden lyssnar jag på, denna och andra låtar av Stones.

En värld med bara objekt är en långsiktigt hållbar värld

Skrev igår om behovet av att göra upp med tanken om subjekt. Om att subjektet är en parentes i både mänsklighetens och världens historia. Michel Foucault brukar sägas vara den som tog död på subjektet i teorin. Och nu är det dags att vi även begraver tanken på människor som rationellt autonoma subjekt, i praktiken. Det är varken mer eller mindre än en kraftfull tankemodell. Den har tjänat oss väl, men den är inte längre till nytta för oss. Tanken på subjekt leder oss, som mänsklighet, fel. Alltså: tänk bort alla subjekt. Det finns bara objekt.

Det är så vi kan och bör tänka. Tänk objekt stället för subjekt. Det leder mänskligheten mer rätt och är en tanke som har potential att främja långsiktig hållbarhet. Det är vad vi behöver, en värld som är organiserad på sådant sätt att den inte riskerar att förgöra sig själv. Långsiktigt hållbarhet handlar om att skapa ett system som är i balans som inte bygger på och hämtar kraft från ändliga resurser. Människan är fantastisk, och uppfattningen om att hon är ett subjekt har hjälpt henne att få självförtroende. Och det självförtroendet har gett oss en lång rad fina och bra uppfinningar och praktiska lösningar. Men vi har också fått massförstörelsevapen, krig och multiresistenta virus. Subjektstanken bär på fröet till sin egen undergång. Därför har den spelat ut sin roll och den bör därför följdriktigt överges.

Subjektstanken bör överges till förmån för en mer objektorienterad ontologi. Inspiration till det arbetet kan hämtas, till exempel, från Graham Harman. Jag hittar i alla fall hos honom en rad spännande tankar och konstruktiva lösningar och verktyg att tänka med hjälp av. Hans bok Guerilla Metaphysics har varit min följeslagare länge nu. Den har plockats fram vid allt för korta och allt för utspridda tillfällen, och sedan kom det en sommar emellan. Men nu är den äntligen utläst. Det var egentligen den jag tänkte skriva om igår, men tanken flög iväg och texten tog en annan riktning, vilket jag tillåter den att göra här där skrivandet och tänkandet styrs av en ren lustprincip. Att blogga får inte bli ett tvång, då blir det slitsamt. Det precis därför jag började blogga på allvar, för att mitt andra skrivande kändes allt för intvingat i en mall. Akademiskt skrivande är själsdödande, i alla fall det skrivande som anses meriterande. Vetenskapliga artiklar skriver jag med andra ord av tvång, men blogga gör jag av lust och på inspiration.

Nåväl, objektorienterad ontologi var det. Vad är ett objekt, enligt Harman? (Se här och här där han berättar själv). Harman menar att vi allt för länge har varit fixerade vi människors uppfattningar av objekt, av relationen mellan subjekt och objekt. Och fixeringen vid eller tanken på att människor är av en annan art än resten av skapelsen har lett oss dithän, till en fenomenologiskt humanistisk vetenskapssyn som utgår från att människan är universums centrum och skapelsens krona. Men så är det alltså inte. Det första man måste göra för att kunna ta till sig Harmans tankar är att överge humanismen och anamma en posthumanistisk syn på världen. En ny humanism är vad som lanseras i Gurerilla Metaphysics, en humanism som ligger i linje med tankar hämtade från teoretiker och forskare som Donna Haraway och Bruno Latour. Även om Harman skissar på en egen teori så verkar han i samma anda som dessa och liknande tänkare. Det övergripande projektet är att upplösa eller avskaffa relationen mellan subjekt - objekt.

Man kan tänka sig att avskaffa subjektet på olika sätt. Det sätt som Harman valt är att tänka uteslutande objekt, eftersom det alltid kommer att vara så att ingen kommer att kunna få tillgång till full information om vad som händer inuti något av allt det som världen byggs upp av. Det finns därför bara objekt. Även inför mig själv står jag ibland frågande. Hela tiden och överallt finner man bevis för människans gåtfullt nyckfulla varande. Jag är ett objekt, du är ett objekt. Det finns bara objekt i världen, och det går inte att komma dem innanför skalet. Det är en tanke man bara måste acceptera. Det är utgångspunkten för Harmans bok. Det är vad boken handlar om, att argumentera för den tanken. Och det gör han mycket noggrant och väl. I slutet av boken skriver han så här om projektet,

Human activity is object-oriented by its very nature: geologists respond to the evidence of strata exposed in a canyon, just as chefs adjust their actions to the level of pepper already tasted in a stew, and pentient friends respond to the exact degree of anger in our voices. Our specific knowledge of things is not "ontic" but object-oriented, and masonry and welding are no less in contact with the basic fissures of the world than is critical epistemology. What is proposed here is not a new onto-theology that would establish one entity as the highest of all and then judge the rest by how fully they incarnate the presence of this hidden god. What is proposed is simply an onto-ontology, a theory that would map out key domains of specific objects and artculate where one ends and the other begins. A full object-oriented philosophy could not be expected to deal with every poosible object, just as phenomenology was never expected to describe all appearences in the world[.]

Harman är noga med att objektorienterad ontologi inte är en kritik mot det rådande. Det viktiga är inte att kritisera, utan att uppfinna nya lösningar på problem och verktyg för att förstå världen. Det viktiga är inte vad man tänker, utan vad man faktiskt gör och de konsekvenser som görandet ger upphov till. En professor blir inte mer klok för att han får en massa utmärkelser, och det han säger blir inte mer sant för att han är professor. Det viktiga är vad han gör och hur det han skapar kan användas.

Objektorienterad ontologi hjälper oss att bedöma vad som är viktigt i världen. Och teorin hjälper oss att förstå att vi aldrig kommer att kunna kartlägga fullt ut vad som sker inne i den mänskliga hjärnan. Visst kan man följa synapserans aktivitet, men vilka handlingar det ger upphov till går inte att förutsäga och hur handlingarna kommer att tolkas av den som utsätts för dem är ännu svårare. Bättre då att betrakta allt och alla som objekt.

Finns anledning att återkomma till denna fråga, detta ämne. Jag har bara börjat bekanta mig med objektorienterad ontologi, och kan därför bara säga att det verkar lovande. Det är spännande att jobba med nya tankar och ooo har redan hjälpt mig att se världen med nya ögon. Jag förstår allt mer hur klok han är, Bruno Latour, när han säger: We have never been modern. Vi trodde bara att det var vad vi var, men i själva verket har vi alltid bara varit objekt som interagerat med andra objekt. Och den typen av påpekanden handlar inte om att förringa allt som gjorts av människor i historien, det handlar bara om att mana till eftertanke.

Jorden är den enda plats i universum vi kan leva på, som människor. Och för att kunna fortsätta med det även i framtiden är det viktigt att inte få hybris. Det kan ooo hjälpa oss med, vilket jag hoppas kunna återkomma till när jag läst mer.   

 

Hopplös jakt efter genialitet

Igår skrev jag om subjekt som ett slags objekt. Ville testa lite ooo-tankar för att se om det går att tänka kring subjektivitet, uppfattningen om och synen på subjektivitet som ett objekt. Den bärande tanken i resonemanget är att det inte går att nå subjektets innersta väsen. Inte ens den högst privata subjektiva upplevelse går att nå i sin helhet. Människans biologi är helt enkelt inte konstruerad på sådant sätt att det är möjligt. Därför är det bättre att välja en annan förståelse, även av det vi vanligtvis tänker på som subjektivitet.

Lösningen som förs fram av ooo är att betrakta allt som objekt. Världen består av interagerande objekt, objekt som möter andra objekt. Och alla objekt har en yta som går att iaktta, och ger upphov till konsekvenser som kan undersökas. Objekten har dessutom, och det gäller människor såväl som andra objekt ett inre liv som inte går att nå (det finns ingen möjlighet att avgöra vilka objekt som har och vilka som inte har det) och som kan beskrivas i termer av upplevelser. Objekt reagerar på stimuli och har en egen agenda, oberoende av omgivningen. En och samma förklaring för allt som finns och verkar i världen, alltså en posthumanistisk filosofi som inte gör skillnad på subjekt och objekt. Objektorienterad ontologi erkänner inte uppdelningen i dels tingen för sig, dels tingen för mig. Det enda som existerar är objekt.

Eftersom jag forskar inom området humaniora och länge intresserat mig för just subjekt och subjektivitet, för människoblivande. Frågan om vad det innebär att vara människa, det är vad jag undersökt ända sedan starten på mina akademiska studier, för 20 år sedan. Och länge var jag liksom de flesta humanister fast i utgångspunkten att människan är unik. Men när jag kom i kontakt med filosofer som Michele Foucault, Bruno Latour, Donna Haraway och Gilles Deleuze, då insåg jag att den föreställningen inte riktigt fann stöd i verkligheten. Och när jag började läsa om den senaste forskningen om neurologi, människans hjärna, hittade jag fler bevis för en posthumanistisk förståelse av människan än en humanistisk. Och ooo hjälper mig att komma vidare på detta tankespår.

Det är lika fascinerande varje gång när man upptäcker nya teorier eller verktyg att tänka med, för det händer alltid något med omgivningen. Med verkligheten när den betraktas genom ett nytt prisma, vilket är min syn på teori. Den förändrar inte världen, men väl förståelsen av världen. Fast eftersom världen, i enlighet med ooo kan sägas vara ett objekt, och eftersom människor med sina tankar och viljor utgör en del av detta objekt, kommer även världen att förändras när nya verktyg används för att förstå den.

När jag slog upp dagens tidning i morse och där fann en artikel av Andres Lokko, med titeln: Glimtar av ett geni, som handlar om en intervju Lokko gjorde med Brian Wilson från The Beach Boys, blev jag lite förvånad. Men ändå inte. Världen består av ett myller, ett ofantligt myller. Och när man riktar sin uppmärksamhet åt ett speciellt håll kan man nästan alltid vara säker på att hitta något som ligger i linje med vad man söker. Och just nu är mitt rörliga sökarljus inställs på uttryck för subjektivitet. Jag ser genialitet som den optimala, mest fulländade formen av subjektivitet.

Artikeln är oerhört intressant, på många olika sätt. För när man läser den finner man absolut inga tecken på att det skulle finnas något sådant som singulära genier. Brian Wilson är ett objekt som utgjorde en central del i objektet Beach Boys. Men det objektet, den världsberömda gruppen, var/är en sammansatt helhet och det var/är denna och inte Brian Wilson som gav upphov till konsekvenser i form av odödliga låtar. Han har heller aldrig lyckats skapa något som kommer i närheten av magin på skivan Pet Sounds, på egen hand. Ändå är det som geni han vallas runt jorden. Och alla söker efter den gäckande genialiteten i det objekt som jag med ledning av vad som sägs i intervjun verkar vara ganska tomt.

Massören – om han också har någon annan funktion förblir oklart – sitter nu tyst bredvid den färdigmasserade Brian när vårt försök till samtal ska inledas. I rummet sitter också Brians manager och pratar viskande i telefon vid fönstret. Bara det känns en smula underligt. De har inte en tanke på att lämna rummet.

Men än märkligare är hur Brian bara svarar på frågor med ett ord eller ett snabbt ”jag-förstår-inte-frågan”. Ibland stirrar han bara på sin massör som svar. Massören tittar mestadels bara rakt fram. De längsta svaren det går att dra ur Wilson andas en naiv logik. Som ”hur kändes det att lyssna på de här inspelningarna igen?”:

–De påminde mig om tiden när vi spelade in den.

Tillbaka ned i tystnad. Det är svårt att lyssna tillbaka på detta intervjuförsök. Wilson pratar entonigt ur ena mungipan, jag skrattar oklädsamt nervöst när jag försöker ställa följdfrågor till hans enstaviga icke-svar. Ibland säger han bara tack om frågan också råkar innehålla ett positivt omdöme om musiken. När jag försöker tala om inspiration svarar han:

–Min hjärna ger mig all den energi och inspiration jag behöver för att turnera och skriva musik.

Men det är få förunnat att i dag få någon insyn i hur den hjärnan faktiskt fungerar eller vad egentligen som pågår därinne.

Fast min poäng, i enlighet med ovanstående resonemang, är att man söker på fel ställe. Geniet Brian Wilson är en artefakt, det är en skapad föreställning som kommit att bli en sanning, vilken gör det omöjligt att tänka nytt, tänka om och att söka svaret på frågan om hur man ska förklara storheten i eller hos Beach Boys på andra sätt än i huvudet på Brian Wilson.

Svaret på frågan finns inte där, inte inne i huvudet. Svaret på frågan är omöjligt att ge eftersom problemet inte finns i världen, det ligger inbyggt i frågan. Den är felställd och riktar fokus åt helt fel håll. Det finns inga genier, bara objekt (mer eller mindre komplext sammansatta, dynamiska helheter) som ger upphov till konsekvenser. Problemet är vida spritt. Det finns överallt och påverkar världen eftersom det styr vad som blir möjligt att göra.

Humanismen (eller i alla fall dess syn på människan) behöver begravas. För Brian Wilsons skull, inte minst. Han har för länge sedan lämnat det objekt som gav upphov till odödlig musik. Det inser man om man använder andra verktyg för att förstå världen. Verktyg som ställer andra typer av frågor. Verktyg som inte är fixerade vid subjekt och genialitet, som ser mer till sammanhang och konsekvenser och som inte letar efter några yttersta principer.   

Tänker subjekt som ett slags objekt

Behöver bringa reda i frågan om vilka konsekvenser som humanismens fixering vid subjektet ger upphov till, och tänker därför högt för att få syn på mina egna tankar. Kommentarer tas emot tacksamt. Här ges inga svar, det handlar mer om att lägga ut ett antal pusselbitar som möjligen skulle kunna formas till ett svar, längre fram. Nåväl, frågan är vilka konsekvenser fixeringen vid subjektet i dess västerländskt humanistiska definition får för tänkandet om människan, universum och kunskap.

Utgångspunkten för resonemanget är ett slags spekulativ realism som jag förstår och använder som verktyg i strävan bort från en antropocentrisk världsbild. Det är det viktiga i det följande resonemanget, tanken att allt och följaktligen även människan är något som behöver tänkas bort från förståelsen av världen. Kants tal om tinget i sig, och tinget för mig, är antropocentrisk eftersom han intresserar sig för människans möjligheter att nå kunskap om världen.

I någon mening är det ju även vad jag gör, intresserar mig för frågan om kunskap om världen och jag gör det i egenskap av människa, men utgångspunkten är inte mitt mänskliga vara. Vad jag strävar efter är verktyg för förutsättningslöst sökande av kunskap om världen, och med kunskap menar jag vetskap om hur "det" är och fungerar. Och i det arbetet har jag kommit till insikt om att humanismens bild av subjektet ofta står i vägen för vidare kunskapssökande. Jag söker alltså efter en posthumanistisk förståelse av världen och människan, och en sådan tycker jag mig ha funnit i hos dem som arbetar med objektorienterad ontologi (ooo) och tanken jag vill testa här är subjektet som ett slags objekt.

Lyssnade tidigare idag på ett gammalt Filosofiska Rummet, där fysikern Ulf Danielsson diskuterade med filosofen Lars Gustavsson, om just kunskap om världen och hur mycket den relaterar till och begränsas av människan (dels själva begreppet människa men även den mänskliga biologin som sådan). Där identifierade man även en intressant skillnad mellan biologin och fysiken och konstaterade att det hände något med biologin som vetenskap när man kastade gud ut ur skapelsen. Samma skulle man behöva göra inom fysiken, om det var de eniga Danielsson och Gustavsson. Föreställningen om en yttersta princip (som kan liknas vid Gud och som möjligen skulle kunna förklara varför många fysiker är religiösa men få biologer), om den övergavs skulle en rad möjligheter öppna sig vad gäller förståelsen av världen.

Vad jag vill visa på med ovanstående resonemang är hur allt tänkande styrs av försanthållanden utan vilka vetenskapligt arbete är lika meningslöst som att tala ett språk som bara jag behärskar. Det är alltså inte förgivettagandet i sig som är problemet med humanismens subjekt, det är att det uppfattas som en förutsättning och inte som en hypotes, ett verktyg för tänkandet, om vad det innebär att leva i världen och samhället som människa. Problemet är att subjektet ställer sig mellan mig och förståelsen av världen. Subjektet bryter sig in i samtal och styr utfallet av diskussioner på ett högst olyckligt sätt. Subjektet kan alltså sägas vara ett objekt.

Posthumanism ser jag som ett förutsättningslöst sökande efter kunskap om människan, och det är en tanketradition som övergett humanismens antropocentriska världsbild. Det är en uppsättning verktyg för att förstå världen på nya och mer användbara sätt. Objektorienterad ontologi är, i alla fall som jag läser och förstår den, en posthumanistisk tanketradition där man tänker objekt, istället för ting i sig eller ting för mig. Objekt är vad världen består av, menar man, och dessa kan se väldigt olika ut. Google, till exempel, kan tänkas i termer av objekt (vilket Marcus Nilsson gör här, och det var för övrigt i kommentarsfältet till just den diskussionen som jag kom att tänka på subjektet som ett slags objekt).

Humanismens uppfattning om, eller snarare odiskutabla förgivettagande rörande, subjektet i dess västerländska tappning, skulle kunna förstås som ett objekt. Michael Foucault har, i The order of things (länken går till en utmärkt introduktion till boken), visat att denna uppfattning om och syn på människan är en artefakt, skapad av humanvetenskaperna i dess sökande efter kunskap vilken fördes i kamp mot kyrkans hegemoni över vetandet om människan. Föreställningen om ett mer eller mindre autonomt subjekt är alltså något som skapats, som har en historia och som finns och påverkar världen och dess blivande. Ett objekt?

Subjektet, om det förstås som ett objekt, lever sitt eget liv. Det tränger sig på och påverkar vad som blir möjligt att tänka och hur man ska se på världen. Och därför behöver vi göra oss av med denna föreställning om vi vill arbeta förutsättningslöst och för att få en bättre förståelse för världen som vi lever i. Detta kan ooo hjälpa oss med. Det är ett verktyg för tänkandet, och som sådant också ett objekt? Men i så fall ett objekt medvetet som sitt eget objektskap.

Låt oss se hur objektet humanistisk subjektivitet påverkar tänkandet, om människan och om världen. Den mest uppenbara konsekvensen som jag ser är att det är ett objekt som har en fantastisk förmåga att göra sig själv osynlig. Subjekt finns och verkar överallt utan att upptäckas, och det är härigenom ett otroligt kraftfullt, närmast magiskt objekt. Som alla objekt är det dynamiskt föränderligt. Subjektet agerar och tar sig olika uttryck beroende på vilket sammanhang det ingår och verkar i. Det en sammansatt helhet bestående av olika delkomponenter som tillsammans agerar i världen och som gör skillnad, som just subjekt. Ett objekt alltså, som finns, som verkar och som gör skillnad på en hel massa olika sätt.

Även inom den posthumanistiska tanketraditionen dyker subjektet upp, vilket bara visar på dess kraftfullhet och förmåga att påverka. Subjektet finns alldeles oavsett människan. Det är med andra ord inte en egenskap som uppstår relationellt. Dualismen subjekt objekt är som sagt upplöst, den finns inte längre som problem. Wittgensten ler nog i sin himmel eftersom ooo inte löst objekt-subjekt-dualismen, utan upplöst problemet. Objektorienterad ontologi skulle kunna sägas ha rensat det prisma genom vilket vi ser världen från en irriterande fläck. Jag ser den filosofin som en teknik för att kunna jobba mer förutsättningslöst när jag söker kunskap. Det mitt sätt operationalisera tankarna, mitt sätt att använda dem i mitt vetenskapliga arbete. Objektorienterad ontologi är ett användbart verktyg som fördjupar min förståelse av världen. Den hjälper mig att vända och vrida på fenomen jag stöter på och frågor jag har.

Att anklaga den som inte ser det objektet som subjektet utgör är lite som att anklaga den som inte ser mönstret i de bilder som var populära för ganska många år sedan nu, som innan man lärt sig fokusera rätt bara bestod av en massa prickar. Men rätt som det var, när man knäckt koden och riktade blicken på rätt sätt mot prickarna så var den bara där, bilden som fram till dess varit gömd (men som alltså funnits där hela tiden). Lite är det så även med posthumanismen, prehumanismen eller neohumanismen, och med allt annat. Den finns där som ett slags objekt. Det gäller bara att lära sig se detta, att integrera den förståelsen i sitt arbete med att förstå världen. Och när man gjort det, lärt sig se, då kan man börja använda verktyget. Men bara, och först då.

Här befinner jag mig just nu i tänkandet kring och i arbetet med att förstå ooo. Som sagt, kommentera gärna. Känn er välkomna att hjälpa mig identifiera luckorna i resonemanget ovan. Jag tänker som sagt högt kring detta, med hjälp av de kunskaper och tankar om ooo som jag just nu förfogar över och tycker mig förstå. Och jag reser inga anspråk på att ha förstått, undervisar inte.

Människan är inte ett subjekt, hon är ett objekt. Med en sådan förståelse öppnar sig en rad möjligheter, men tankar om dessa får jag be att återkomma till. Nu är det dags att fixa mat till familjen.

Tänker fritt om ooo, posthumanism och skillnad

Terminen är igång och den liksom allt annat lever sitt eget liv, på sina egna villkor. Det må vara jag som är utsedd till ledare, ansvarig eller föreläsare för kurserna jag är inblandad i. Vidare må det vara så att jag har ett fritt arbete där jag i hög grad efter eget huvud kan bestämma vad jag ska tala om och vad jag ska skriva om. Men det enda man kan säga säkert om terminer, föreläsningar och skrivande, är att det är verksamheter som följer sin egen logik.

Det är med andra ord inte meningsfullt att behandla verksamheter på något annat sätt än vad man behandlar aktörerna som i och genom handlingar upprätthåller verksamheten. Och med aktör menar jag som bekant allt som kan göra skillnad, varken mer eller mindre. Handling och interaktion, det är vad som skapar skillnad.

Världen befolkas härigenom, om man väljer att betrakta den med hjälp av en sådan karta, av en lång lista fylld av enheter med speciella egenskaper som interagerar med varandra och som ger upphov till konsekvenser. Detta försök att sätta ord på vad det handlar om är mitt försök att beskriva det som brukar benämnas kultur, på ett förutsättningslöst sätt. Vad jag strävar efter är att hitta en teknik för att inleda analyser med så lite förutfattade meningar som möjligt.

Att ta något för givet, utan att undersöka detta något, till exempel att människor är väsensskilda från och fungerar annorlunda än tingen, tankarna eller en termin på högskolan, det är inte att arbeta förutsättningslöst. Vetenskaplig verksamhet skall, för att kunna betecknas som vetenskap, bedrivas förutsättningslöst. Det måste åtminstone vara målet man strävar efter. Och eftersom det lätt att säga ordet förutsättningslöst, men svårt att leva upp till dess innebörd, behöver man verktyg som kan hjälpa en att uppnå målet.

Det är svårt att ta in och förstå mycket av det som tagits upp ovan och på andra ställen här på Fliktlinjer och i den litteratur som tankarna hämtar inspiration från. Kanske blir det enklare om man delar upp problemet i olika delar? För det första handlar det, som jag skrev igår, om kartor, om verktyg, inte om verkligheten. Ontologiskt är verkligheten synonymt med förändring. Förändring är det "fundament" världen vilar på. Därför behövs kartor för att orientera sig, och det är olyckligt om kartorna blandas ihop med det man vill undersöka med hjälp av verktyget. Det är skälet till att det som hävdas av den som arbetar på detta sätt ibland kan låta märkligt, men betänk då att det är kartan man talar om, inte det som kartan skall vara en hjälp att förstå.

För det andra är det viktigt att påpeka att det handlar om att skapa förutsättningar för en användbar förståelse av det sammanhang man lever i, av och som man genom sina handlingar är med om att skapa och samtidgt blir till i. Det går inte att göra det om man bär på allt för många förgivettaganden.

För det tredje kan det finnas en poäng att släppa taget om så mycket som möjligt i världen för att promota ett kreativt nytänkande, vilket behövs för att skapa en användbar karta som i sin tur behövs för att kunna förstå världen utan att tvinga på verkligheten betydelser som bara finns i huvudet på mänskliga aktörer.

Vad jag försökte peka på inledningsvis är att jag tänker på tillvaron som ett resultat av självorganisering och jag ser på mig själv och min egen roll i de sammanhang som jag finns och verkar med posthumanistiska glasögon. Jag är en aktör som interagerar med en hel massa andra aktörer, och det är helheten som ger upphov till konsekvenser. Och med helheten menar jag här allt som fungerar som helheter. Helheter uppstår överallt, och upplöses överallt. De går in i varandra och ut ur varandra, ständigt. De existerar med andra ord bara när de ger upphov till skillnad.

Ett annat ord för helheter kan vara objekt. Det är det ord man använder inom ooo, objekt orienterad ontologi. Det är också, i all fall som jag förstår och använder tankarna, en karta att orientera sig i tillvaron med hjälp av. Även där handlar det om att inleda förståelsen och analysarbetet på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, varken mer eller mindre.

En termin på högskolan kan med andra ord förstås som ett objekt. Terminen som ett slags avgränsad helhet är lika gåtfull som människorna jag möter på tåget till jobbet. Bara för att jag också är människa betyder inte att jag kan ta förgivet att jag känner andra människor. Det tar tid att bli bekant med nya människor, det vet alla. Vad är det då för mening med att insistera på att det är skillnad på en temin och en främmande människa? Det leder bara tanken bort från en förutsättningslös förståelse av fenomenet.

ooo är en teknik för att uppnå förutsättningslöshet i analysarbetet. Varken mer eller mindre. En karta som får mening bara om och när den används för att förstå. Och genom att som lärare tänka på den förestående terminen som ett objekt ökar mina möjligheter att förstå hur jag som ansvarig i det sammanhanget kan skapa de bästa förutsättningarna för att optimera den aktörens möjligheter att lyckas med de mål som finns inskrivna i kursplanen. Jag som lärare är ett objekt som interagerar med studenterna, informationsteknologin, lokalerna och en hel massa andra aktörer. Tillsammans utgör detta en helhet, och den lever sitt eget liv.

Tänker vi så, alla vi som ingår i helheten; Att vi liksom tingen och tankarna är objekt, vilka bara går att förstå genom att studera de effekter de ger upphov till, aldrig på djupet. Då ökar chanserna till att utfallet blir ökad kunskap, vilket är målet med all utbildning.

Posthumanism är ett verktyg, liksom ooo. Gillar man inte det verktyget, ja men ödsla då ingen tid på att kritisera det. Välj ett annat verktyg, ett verktyg som fungerar för dig. Verkligheten är den samma oavsett. Att strida om vem som jag det bästa verktyget, det är inte konstruktivt och det leder ingen vart. Men att använda de verktyg man har till sitt förfogande, det leder till ökad förståelse, oavsett vilket verktyg man använder.

Konsekvenser, skillnad och tillblivelse, det är vad världen består av. Det tror jag att alla är överens om. Sedan finns det skillnader i hur vi förhåller oss till detta livets faktum. 

Inledande tankar om staten som objekt

Onda och goda stater, går det att tänka så? Staten som ett objekt, vad gör det med förståelsen? Tänkte deklarera idag, och det får mig att tänka i dessa banor.

Folket bygger landet. Vad betyder folket i den typen av utlåtanden? Vanligt är att den som uttalar orden ser sig själv som en typisk representant för just folket. Folket, det är väl människor som du och jag. Det är en vanlig uppfattning. Men den är helt felaktig.
Folket, som objekt betraktat. Vad skulle det kunn vara? Folket som enhet är ett emergent fenomen, en helhet uppbyggd av sådana som du och jag, men också av sådana som du och jag ogillar, av olika anledningar. Folket är summan av alla tagna tillsammans. Om staten växer underifrån, då får vi den stat vi förtjänar, som grupp betraktade. Därför finns det en poäng att tänka på folket som ett objekt. Något från dig och mig avskilt.

Folket verkar ofta inte veta sitt eget bästa. Folket får för sig en massa saker. Folket säger en sak, men gör något annat. Det är lättare att få syn på det om man tänker på det som ett emergent fenomen, istället för summan av de ingående delarna. Folket är ett objek, med en egen verkan i världen. Och det är ett objekt som är mycket svårt om inte omöjligt att greppa i hela sin vidd. Folket bygger då inte längre landet, utan är istället resultatet av en komplex process av byggande.

Samma gäller staten. Det är också ett emergent fenomen. Ett objekt uppbyggt av en hel massa olika tjänstemän, lagar förordningar, och mer eller mindre tydliga föreställningar och byggnader samt teknologier. Staten har liksom folket en egen verkan på och i världen.

Staten är alltså, dels du och jag och alla andra. Samt lagarna, tjänstemännen och allt det formella. Två skalnivåer. Två logiker. Genom att tänka så underlättas förståelsen för varför det är svårt att styra ett land. Vidare blir det enklare att förstå vad som krävs för att uppnå långsiktig hållbarhet.

Fenomenologin lär oss att världen aldrig uppfattas som råa data. Rena intryck är omöjliga se och uppfatta. Även om det aldrig går att skapa en komplett beskrivning av intrycken så är det alltid som objekt som världens entiteter möter varandra. Jag och du är objekt på samma sätt som staten, om man tänker med hjälp av ObjektOrienterad Ontologi vill säga. Graham Harman skriver:

For phenomenology, to name an object is to point to some kind of unifying form that binds together many distinct properties; a name is never just a shorthand alias for the total list of these properties. Sensual qualities are always qualities of an object, even egen we fail to distinguish these objects correctly amidst all the confusions of the senses.

Fenomenologin tar fasta på upplevelsen av ?, men ooo vänder på det och utgår från objekten istället. Upplevelsen är för esoterisk och snabbt föränderlig för att kunna fångas på ett meningsfullt sätt. Grundförståelsen är den samma, men konsekvenserna av användandet blir andra. Och just när det gäller en sådan sak som staten kan det finnas en poäng med att närma sig den som ett objekt.

Ett objekt är varken ont eller gott, men det påverkar alla som kommer i kontakt med det. Staten finns där oavsett vad du och jag tycker om det. Staten är, på gott och ont garanten för det liv vi känner igen som vårt. Staten är liksom jorden ett objekt som det är menigslöst att försöka avskaffa, vilket är en linje som vissa politiker driver. Även om staten avskaffades skulle objektet fortfarande existera, för det existerar på en annan nivå. Staten bryr sig inte om dig och mig. Staten har nog med sina egna problem.

Tänker man så underlättas arbetet med att konstruera en förståelse av objektet som kan bilda utgångspunkt för handlingsstrategier som i förlängningen kan användas i strävan efter att uppnå långsiktig hållbarhet.

Tyvärr inser jag att jag inte hinner så mycket längre, här och nu. Jag har ett arbete att sköta och en deklaration att ta hand om. Men nu är tanken väckt, och jag återkommer i frågan.

Kärnkraftens fenomenologi

Uppe tidigt. Gillar det, på många sätt. Ensam på centralen, med en kopp kaffe och en bok. Idag, Guerilla Metaphysics. Phenomenology and the Carpentry of Things, av Graham Harmans. Det finns något djupt tilltalande att komma igång tidigt, att få en flygande start på dagen. Även om man kan bli lite trött längre fram på dagen. Speciellt när man håller på att sätta sig in i något nytt, utmanande. Som till exempel ObjektOrienterad Ontologi.

Kan inte hålla det ifrån mig. Tankarna tränger sig på. Fantasin triggas, och synen på värden vidgas. Objekten, hur kan de förstås, på egna meriter? Och hur ser deras relation till människorna ut, och till varandra? Objektens fenomenologi, om det handlar boken, men då jag bara får tillfälle att jobba med den under korta perioder, oregelbundet, får djupare tankar om den anstå till ett senare tillfälle.

Gårdagens Vetenskapens värld handlade om kärnkraft, post tsunamin. Det är ett ämne som kan förstås i ljuset av ooo, ett ämne som kanske till och med måste förstås på det sättet för att kunna hanteras på ett för mänsklighetens långsiktiga överlevnad, lämpligt sätt. (I dagens DN aktualiseras frågan, se här).

Humanismen har tagit mänskligheten hit, har skapat den värld vi känner igen som vår. Och det är en i många stycken fantastisk värld. Samtidigt är den fruktansvärd! Utfiskningen av haven, skövlingen av regnskogarna, utsläppen av koldioxid i atmosfären och krig. Humanismen som allt annat, varken ond eller god, i sig. Den går bara att värdera utifrån sina konsekvenser. Och det är en komplex bild som då framträder. För att bringa reda i komplexiteten behövs verktyg att tänka med hjälp av, och ooo är ett sådant verktyg. En metod för att inta ett radikalt annorlunda perspektiv på världen.

Kärnkraften som objekt, med en egen fenomenologi, hur ser dess "behov" ut, dess upplevelser? Ställer man frågan på det sättet framträder en bild som manar till eftertanke. Kärnkraften har lierade (liksom andra energiföretag som också kan analyseras som objekt, se här). Forskare som för dess talan. En sådan framträdde i programmet, Janne Wallenius. Han driver frågan om utvecklandet av nya och säkrare kärnkraftverk. Och han använder vetenskapens renommé för att lägga tyngd bakom orden.

Säkrare kärnkraftverk, är det samma som säkra kärnkraftverk? Det är den viktiga frågan. Finns det säkra kärnkraftverk, och går det i så fall att veta det? En sak är säker, kärnkraften och dess lierade bryr sig bara om sin egen överlevnad. Forskarna som arbetar med frågan lever inte om 500 år, men det gör deras skapelse. Om inte det otänkbara inträffar ...

Här ser jag den stora poängen med en objekorienterad ontologi. Ett tankeverktyg som hjälper människan att se bortom sig själv. Ett begrepp som uppmärksammar tingen på egna meriter, som inte tar omvägen via människornas föreställningar om tingen. Ett i sanning radikalt grepp. Ett nödvändigt grepp, om vi på allvar vill förstå världen utan att förenkla den.

Just kärnkraftsfrågan är en sådan fråga som kräver radikalt nya grepp och tankeverktyg. Kärnkraften är så tydligt ett objekt med eget liv. Inför det är människan liten, och det förstår alla. Kärnkraften som ett objekt, kanske är det just vad som krävs för att kunna samtala om ämnet på ett sant förutsättningslöst sätt? Ett objekt med eget liv, med egna behov mål och intentioner. Ett objekt som varken är ont eller gott i sig. Bara komplext!

Kärnkraften bär på möjligheter, stora möjligheter. Men också risker. Frågan är hur dessa inneboende egenskaper skall vägas mot varandra? En sak är säker. Frågan är allt för viktig för att överlåtas till dem som är lierade med objektet. Och kärnkraften har mäktiga lierade. Den saken är klar. I en värd som formligen skriker efter energi är det omöjligt för människor att hålla huvudet kallt. Det är det första man måste göra klart för sig. Och då kan objektetstanken fungera som verktyg att tänka med.

Kärnkraften, som objekt. Vad är dess styrkor, dess svagheter? Vilka är dess lierade? Hur är det uppbyggt, och vad behöver det för att leva vidare? Genom att ställa den typen av frågor, och det kan även en lekman göra, undviker man en del av alla de känslomässiga aspekterna på frågan som ämnet brukar väcka till liv. Genom att närma sig frågan på det sättet ökar chanserna till att det blir ett samtal, istället för en debatt.

Det är en väg att gå. Frågan måste lösas. Det finns ingen väg tillbaka. Hur vi än gör och vilken väg vi än väljer står de där, kärnkraftverken som redan byggts. Och energibehovet finns, oavsett hur vi väljer att se på det. Det går inte att sticka huvudet i sanden. Frågan är akut, och hur vi än väljer att svara kommer det att få konsekvenser som mänskligheten får leva med under oöverskådlig tid. Ingen kan skåda 10000 år fram i tiden, ingen!

Kärnkraftsfrågan kan och får inte lösas av experter eller forskare, det måste vara ett kollektivt och demokratiskt beslut. Kunskapen som expertrna och forskarna besitter klarar vi oss inte utan, men det är farligt om forskare driver politik. Lika farligt som en befolkning med dåligt intresse för eller förmåga att tänka kritiskt!

Forskare besitter olika kompetenser, och alla kompetenser är viktiga för att kunna lösa frågan om kärnkraften! Kulturvetenskaplig kompetens är lika viktig som naturvetenskaplig!

Forskning, forskare, frihet och fokus på konsekvenser

Kunskap är något jag funderar på mer och mer för varje år som går och ju fler böcker, artiklar och andra texter jag läser. Vad är kunskap, och vad är forskning? Till vad kan de användas, och hur får man fatt i kunskap? Det framstår allt mer som de viktigaste frågorna. Idag är kunskap en färskvara, och vetenskap håller på att bli ett sätt att göra personlig karriär. Och då blir det viktigare att kunna hantera frågan om kunskapens karaktär, vetenskapens särart och bådas vara, än att samla innehåll och utmärkelser på hög.

De viktiga frågorna är inte längre: Är detta sant och riktigt samt vad kommer du fram till? Utan: hur kan detta försanthållande användas, och vad får det för konsekvenser om vi litar på den forskaren och det utlåtandet istället för den och detta? Det är i alla fall vad jag kommit fram till under mina år i vetenskapens tjänst. Och om det tänkte jag ägna tiden på tåg, på väg hem från Stockholm, att reflektera över. Hur skulle en definition av begreppen kunskap och vetenskap kunna se ut, som bygger på den samlade kompetens jag tillägnat mig genom åren?

Det viktigaste jag lärt är att kunskap passar synnerligen dåligt att strida om och över. Antingen fungerar insikterna och forskningsresultaten, eller också inte. Det är det enda som är relevant. Och den typen av frågar kan inte avgöras vid ett förhandlingsbord. Utvärderingen av arbetet måste överlåtas till andra instanser. Samhället har inget att vinna på interna vetenskapsstrider, som inget annat handlar om än makt och inflytande, dels över folkets öra, dels över medel för fortsatt forskning.

Vetenskap handlar i lika hög grad om att försvara uppnådda resultat och positioner, som om att forska. Och forskning är väldigt sällan förutsättningslös. Kunskap går därför inte att skilja från makt. Makten ger innehavaren inflytande över kunskapen och dess finansiering, och kunskap (som erkänts som kunskap av dem som har makten) ger makt, pengar och inflytande. Detta är ingen kritik dock, det är en beskrivning av vardagen inom vetenskapen. Utgångspunkten för allt förändringsarbete.

Vad jag vill visa på och reflektera över handlar om hur samhällets resurser, de ekonomiska medel som kommer från det offentliga, skulle kunna användas mer effektivt. Forskning och kunskap är grunden som ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på och vidareutvecklas med hjälp av. Och för att effektivisera den processen finns det en hel del enkla saker att förhålla sig till, som tyvärr allt för ofta ignoreras. En sådan fråga är: Vad är kunskap?

Förslag till svar skulle kunna se ut som följer; En snabb skiss i farten. Ett underlag för vidare samtal. Utgångspunkten för vidare resonemang skulle kunna vara begreppet Rhizom. Och målet med verksamheten blir då att väcka tankar kring vetenskapens användbarhet/nytta, inte att driva någon egen forskningspolitisk linje. Jag bygger resonemanget på min samlade kunskap, och om någon är intresserad av referenser är det bara att höra av sig. Jag delar mer än gärna med mig.

Rhizom är som bekant en struktur utan centrum. Och om kunskap utgår från en sådan definition, om det är så man ser på verksamheten (definitionen är giltig inom alla ämnen och vetenskapliga kontexter), då riktas fokus mot framtiden, samhället och på användbarheten av resultatet av det vetenskapliga arbetet. Om kunskapsprojektet, det gemensamma akademiska uppdraget, utgick från att kunskap skapas istället för upptäcks, och att den endast kan värderas i relation till graden av användbarhet. Då händer något med uppdraget och alla dess utövare.

Rhizomatisk kunskapspraktik är ett projekt som ständigt befinner sig i rörelse, i alla riktningar. Vetenskap som bedrivs på sådana premisser utgår från och tar dessutom hänsyn till såväl konkret materiella aspekter, som immateriellt virtuella. Allt arbete är lika värdefullt, alla projekt (om de bara är tydligt framskrivna) är lika angelägna, det är utgångspunkten när medlen fördelas. Utgångspunkten för bedömningen av resultatet däremot, det är nyttan/användbarheten av utfallet. Många idéer och olika forskare kommer att få förtroendet och möjligheten att visa vad de går för, men bara de som ägnar sig åt forskning och som presenterar resultat kommer att få fortsatt förtroende.

Det jag saknar i dagens akademi är incitament som främjar rörlighet, på alla plan. Allt för mycket tid, pengar och energi läggs på att bevaka uppnådda resultat. Och på tok för mycket tid och möda läggs på ansökningar för att få forska. Fokus ligger på utdelning av medel, och på att räkna referenser. Detta förhållande främjar och framkallar utövarnas odlande av mänsklighetens sämsta sidor. Det är som att be om bråk! Och bråk, intriger och personliga vendettor och vedergällningar, det är vardag inom vetenskapen.

Med ett mer rhizomatiskt upplägg inom akademin och med friare forskningsuppdrag, där fokus ligger mer på utfallet än på utfästelserna, skulle forskare kunna ägna sig åt att forska istället för att strida. Och den som inte presterar straffar ut sig själv. Ett sådant upplägg skulle vara självkorrigerande och främja kärnversksamheten inom akademin, och det skulle kontinuerligt anpassas efter samhällets långsiktiga behov. Det skulle främja kreativitet, nyfikenhet och skulle tvinga fram nytänkande.

Forskare ska forska, det är detta de är utbildade för. Inte strida om inflytande och uttala sig om andras ambitioner och mål, vilket peer-review systemet bygger på. Forskning handlar om att tänka nytt, och det som fungerar är rätt. Att kunna tänka nytt kräver att man får ägna sig åt att i lugn och ro arbeta med det man är bra på, och vad som fungerar vet man först i efterhand. Det är självklarheter. Ändå är det inte så det ser ut inom akademin. Vem tjänar på att detta inte diskuteras? Fundera ...

Vad jag ser mellan raderna i ovanstående resonemang är en infrastruktur för forskning som mer liknar rhizom än träd. Dagens system för finansiering och organisering av forskning lägger för mycket fokus på människorna som bedriver forskningen och för lite på kunskapen som arbetet resulterar i. Allt för mycket hänsyn tas till titlar och insignier, och allt för lite till utfallet. För mycket energi slösas på försvar av uppnådda resultat och för lite på utvecklandet av ny kunskap.

Ingen enskild forskare borde tillåtas vara större än sin senaste rapport. Kunskap skall inte vara förkroppsligad, eller bunden till isolerade forskargemenskaper. Kunskap måste vara fri! Men eftersom det nu är människor som utför forskningen, och eftersom människor tydligen uppskattar utmärkelser och titlar, så måste även detta behov tillfredsställas. Men att blanda ihop personligt mänskliga behov med forskning är olyckligt. Och det är det största problemet inom akademin, om man frågar mig.

Forskare är är också människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Det är svårt att ändra på, och det önskar nog ingen. Forskningen måste därför skiljas från dess utövare. Forskningen skulle, för att kunna uppfylla uppdraget, betraktas som ett slags hyperobjekt slår det mig. Det skulle kunna främja en utveckling där forskningen få gå dit där arbetet och målet med uppdraget leder den, utan hänsyn till utövarna.

För att komma dithän behöver rådande förhållande brytas upp. Tanken att forskare är subjekt och forskningen objekt, den måste ifrågasättas och en annan definition lanseras. Mitt förslag, det förslag jag skissar på just nu, ligger i linje med och hämtar inspiration från objektorienterad ontologi. Här görs ingen skillnad mellan subjekt och objekt, allt som finns och verkar i världen behandlas symetriskt som objekt.

Forskaren som objekt bör värderas uteslutande i relation till resultatet av det arbete som utförs. Och samma gäller forskningen som objekt, det är utfallet som räknas. Det är emellertid två olika objekt, med olika behov och mål. Och båda har behov, båda finns och verkar i världen på egna premisser. Forskaren, liksom forskningen är komplexa objekt som är svåra att greppa fullt ut. Därför är det viktigt att inse betydelsen av en syn på kunskap som mer ser till resultat och som söker sig fram, ständig. Först när forskningen och forskarna är fria, och frikopplade från varandra. Först då har processen som leder till långsiktig hållbarhet inletts.

Kunskap är verktyg, i arbete!

Universitet och ranking. Fler exempel på hur man kan använda begreppet hyperobjekt.

Talade igår med en professor i maskinteknik och han berättade något som jag inte riktigt kunnat släppa. Reflektionen över det får bli ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om arbetsmiljö som hyperobjekt, som också är något jag inte riktigt kan släppa. Har börjat läsa Graham Harmans bok, Guerrilla Metaphysics. Phenomenology and the Carpentry of Things, men än är det för tidigt att säga något mer insiktsfullt och genomtänkt om den och om OOO. Återkommer dock i ämnet, efter helgen.

Åter till professorns berättelse, som både var intressant och skrämmande. Framförallt var den beklämmande. Innan jag avslöjar vad den handlade om vill jag säga något om ämnet Kulturvetenskap i allmänhet och om ämnets undersökningsobjekt i synnerhet. Kultur finns överallt, för alla att iaktta, men det gör inte alla till Kulturvetare. Det är ett betydelsefullt påpekande. Fysik finns också överallt, men det gör inte att kreti och pleti anser sig kunna klampa in på fysikernas område och ifrågasätta deras kompetens, vilket sker allt som oftast när man uttalar sig om världen, som Kulturvetare.

Det jag skall reflektera över handlar om kultur, och jag skall försöka använda begreppet hyperobjekt för att bringa reda i tankarna, och för att lansera en reflektion över vad Universiteten och Högskolorna (det vill säga den kompetens och de kunskaper som dessa objekt förkroppsligar) kan och bör använas till. Vad jag har att komma med är viktigt, om än inte empiriskt underbyggt. Det är emellertid inget problem, för antingen så stämmer det jag har att säga och då måste tankarna tas på största allvar. Eller så stämmer det inte, men då har jag redan på förhand påpekat att det jag vill säga inte är av karaktären, forskning visar: "Stoppa pressarna, nu ska ni få höra". För att kunna säga något kulturvetenskapligt relevant om världen behövs inte en massa empiri, vad som behövs är tankeverktyg. Kultur finns som sagt överallt, och resultatet av den kulturvetenskapliga forskningen, det kan kontrolleras av alla och en var. Det är en avgörande skillnad!
Först berättelsen. Den var en återgivning av en annan professors ord, från ett större universitet i England. Där har man ett system för tilldelning av forskningsmedel som bygger på ranking. Professorn talade om hur hans kollega i England berättat att det lärosäte där han var anställd hade förlorat en placering i rankingsysyemet, och att detta inneburit att man förlorade en ansenlig del av sina forskningmedel. Och för att göra en lång historia kort går jag direkt på problemets kärna. universitetets reaktion på beslutet. Under ett års tid lades alla resurser på att börja citera varandra mer, och på att på andra sätt manipulera med rakningsystemets variabler och nyckeltal. Historien slutade lyckligt, eller vad man nu ska säga. Året efter hade man fått tillbaka sin placering och med den forskningsmedlen. Vad har denna berättelse med hyperobjekt att göra, eller snarare hur kan begreppet hyperobjekt användas för att förstå berättelsen på ett lite mer allmängiltigt och fördjupat sätt?

Både rankingsystemet och universitetet kan här sägas vara hyperobjekt. Båda lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av aktörerna som upprätthåller systemen. Högskolan och rankingsystemet möts och utbyter erfarenheter, affekter och materia med varandra. Detta sker efter en egen logik, och det är processer som är fristående från mäniskorna som saknar förmåga att uppleva objekten, då de som individer (sic) bara har tillgång högst begränsade aspekter av objekterna som helhet. När väl universitetet organiserats och satts i rörelse, och när rankingsystemet väl är konstruerat och börjar verkställas, då händer saker. Både rankingsystemet och universitetet ger upphov till olika effekter dels på arbetsstyrkan och de uppgifter som denna utför dels på varandra som objelt. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att uppmärksamma objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara sin egen upplevelse av dem. Det hjälper tankeverktyget Hyperobjekt oss med.

Rankingsystemets effekt, dess verkan på universitetet var att universitetet omriktade viktiga delar av sin verksamhet, till att svara upp mot hyperobjektet rankingsystemets behov och önskningar. Eftersom universitetet lever på och är beroende av ekonomiska medel, och eftersom dessa erhålls i relation till hur väl man svarar mot rankingsystemets krav, så har hyperobjektet universitetet inget annat väl än att anpassa sig. Båda är härigenom objekt, och förstår man det förstår man världen på ett annorlunda sätt, utan att den på något sätt har förändrats.

Poängen med att använda ett begrepp för att se och förstå är att det hjälper den som vill förstå något att sortera intrycken som genereras av världens komplext motsägelsefulla procesuella tillblivelse. Det är ingen hypotes som ska förkastas eller beläggas, det är ett verktyg för att se saker som annars hade försvunnit ur fokus.

Vad kan man göra med insikerna? Hur kan kunskaperna som begreppet Hyperobjekt ger upphov till användas? Det är det viktiga, inte om det är sant eller ej. Som sagt antingen är det så här och då är det enkelt för vem som helst att kolla saken. Eller så är det inte så här, och då är tankarna meningslösa och det finns ingen anledning att spilla tid på att argumentera kring dem. Kulturvetenskap handlar om just det, att hjälpa världen att se konsekvenser av det vi tar för givet. Kulturvetenskap handlar inte om att bevisa, om att resa anspråk på att sitta inne med sanningen. Det vetenskapliga hantverket och kompetensen som finns inom ämnet handlar om att skapa begrepp! Och det kan tyckas enkelt och självklart, när arbetet är klart, men betänk att samma gäller för formeln för relativitetsteorin. Kulturvetenskap är vetenskap lika mycket som fysik, biologi och mattematik, och ämnenas olika kompetenser kan användas till olika ändamål (de kan så klart också förstås som Hyperobjekt)!

Vad blir då resultatet av denna enkla studie av rankingsystemet och dess verkan? Vad hjälper begreppet Hyperobjet oss att se? Jag skulle vilja peka på två saker:

1. Rankingsystemet har egna behov. När det väl satts i verktet lever det sitt eget liv, utan hänsyn till människorna som administrerar det. Det upplever och ger upphov till konsekvenser, kort sagt det är ett objekt i kraft av sig själv. Detta hjälper begreppet oss att se och förstå vidden av. Och det hjälper oss även att hitta kärnan i problemet, vilket behövs för att kunna utforma förändringsåtgärder.

2. Samtidigt som begreppet hyperobjekt hjälper oss att se och förstå att en sådan sak som ett rankingsystem har egna behov, en egen logik och en helt egen verkan i världen, skild från människorna, så hjälper det oss att se och förstå att det inte är en naturlag. Det unika för objektet människa är att hon äger förmågan att avveckla ett sådant objekt som rankingsystem. Om, säger om, tillräckligt många sluter sig samman och enas om betydelsen av att hyperobjektet universitetet behöver utvecklas i en annan riktning, för att bättre svara upp mot objektet samhällets behov.

Hyperobjekt som tankeredskap hjälper oss kort sagt att se världen med andra ögon. Och det behövs om man vill verka för ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Jag hoppas att jag inte är ensam om att tycka att det inte bara är huvudlöst, utan också ett sanslöst slöseri med resurser, att ett stort universitet lägger tid och energi på att manipulera med administrativa system. Tid och energi som hade kunnat användas för forskning om klimatet, eller om arbetsmiljö. För att återknyta till två andra fenomen som kan förstås som hyperobjekt.

Har vi råd att inte satsa på Kulturvetenskap?

Hyperobjektet arbetsmiljö. Fortsatta försök att förstå OOO

Kan arbetsmiljö vara ett hyperobjekt? Är det en väg att gå för att närma sig problemet? Det verkar ju vara ett utbett problem som saknar givna lösningar. Arbetsmiljön påverkar alla, men är svår att greppa. Det är ett komplext problem, och som sådant är det bäst att utredas förutsättningslöst, med ambitionen att upplösa problemet. Då kanske hyperobjekt kan vara värt att testa, som tankeverktyg. Vi får se. Och en ad hock definition skulle kunna se ut som följer:

Arbetsmiljön är ett objekt som lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av individerna som arbetar på företaget eller inom organisationen. Arbetsgruppen saknar ofta förmåga att uppleva objektet i sin fulla vidd, då de som individer (sic) bara har tillgång begränsade aspekt av objektet som helhet. Arbetsmiljön har en egen verkan i världen. Arbetsmiljön, som objekt, ger upphov till olika effekter på olika delar av arbetsstyrkan. Ingen del av helheten har den fullständiga bilden, det finns bara olika upplevelser av effekterna. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att undersöka objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara individens, högst begränsade, egna upplevelser av dem.

Arbetsmiljö som objekt är tillräckligt okonventionellt, tankeväckande och ögonöppnande för att inte bära på associationer som leder tanken bort från problemet. Det är en viktig förutsättning för alla långsiktigt hållbara lösningar. Och att betrakta arbetsmiljön som ett objekt, fristående från dem den berör, underlättar en förutsättningslös diskussion kring problemet. Chanserna att upplösa eventuella problem som objektet är ansvarigt för ökar om det går att tala om det som en aktör i eget namn.

Det största problemet med konflikter på arbetsplatser är ju att det blir ofta blir personligt, smutsigt och infekterat. Och att närma sig ett problem med utgångspunkten att det är förkroppsligat, att det sitter inne i enskilda individers biologi. Det är dels att ha en förutfattad uppfattning om vad som är problemets kärna (och därmed var dess lösning finns), dels att be om problem. Att angripa frågan på det sättet är vidare att söka lösningar, men alla lösningar på problem innebär att problemet finns kvar och stör verksamheten. Organisationer som söker den typen av svar på frågor rörande arbetsmiljö riskerar att göra sig beroende av experter på konflikthantering, vilket tenderar att bli ett behov som föder sin egen efterfrågan, fyller sitt eget syfte vilket främjar dess egen överlevnad. (Problemet är alltså också ett objekt, och det ser olika ut beroende på vilken definion man utgår från?).

Men om arbetsmiljön erkänns som ett eget objekt, med egen verkan i världen, öppnas frågan upp betydligt. Problemet nyanseras på ett konstruktivt sätt, vilket ökar chanserna till att dess negativa effekter kan mildras eller elimineras. Samtal om arbetsmiljöns problematiska effekter blir inte personliga. Ingen behöver känna sig anklagad. Mer energi kan därigenom läggas på lösningen. Genom att tankeverktyget hjälper alla berörda parter att se, dels vidden av problemet, dels dess effekter, främjas kreativiteten. Och det är en ovärderlig tillgång i alla problemlösningsprocesser. Problemet är inte (uteslutande) individorienterat, och då måste lösningarna sökas på andra håll än inom psykologins kompetensområde.

Inget (varken indviderna av kött, blod och tankar, eller tingen och teknologierna) kan härigenom friskrivas från eller ställas vid sidan av hyperobjektet arbetsmiljön. Allt och alla är en del av helheten. Samtidigt behöver ingen känna sig anklagad, för ansvaret är utspritt och kollektivt. Den frågan kan därigenom helt lämnas utanför samtalen vars syfte måste vara att upplösa arbetsmiljöns negativa effekter, inte att lösa problemen.

Hyperobjektet arbetsmiljö finns och ger upphov till effekter i världen, inte av/utifrån brist, kompensation eller som något passivt. Arbetsmiljön som hyperobjekt drivs av positiva begär, krafter som samproduceras i och genom möten/interaktion mellan objektets delar. Allt och alla påverkas, men på olika sätt. Vissa delas och aspekter av helheten gynnas av objektet, andra missgynnas. Och eftersom det inte är lika laddat att diskutera effekter som det är att diskutera delaktighet, ansvar och skuld ökar chansen till lösning av problemet betydligt.

Hyperobjekt består av både känslor, handlingar, tankar och teknologier samt materialitet. En kaffeautomat, till exempel är ett utmärkt exempel på en teknologi som i allra högsta grad har med arbetsmiljö att göra, men ofta missas när man försöker lösa arbetsplatsrelaterade problem med hjälp av konventionella (psykologiska) verktyg.

Här finns absolut något viktigt och värt att arbeta vidare med, det är uppenbart. Men mycket arbete återstår innan jag slipat fram en hållbar definition av begreppet hyperobjekt. Och innan jag landat i en användbar förståelse av OOO, objektetrelaterad ontologi.

Men att det är svårt är inget problem, tvärt om gör det frågan än mer intressant. Lättja och strävan efter enkla lösningar är som sagt kanske det största hotet mot långsiktig hållbarhet, både vad gäller arbetsmiljö- klimatfrågor och kunskap samt vetenskap.

Ser framtiden an med tillförsikt, även om det finns svårlösta problem i min absoluta närhet, som ligger utanför min kontroll. Flyktlinjer fungerar som ventil. Detta är en plats för vila, återhämtning och nyorientering. Inte bara för mig, utan för alla som vill vara med och bidra.

Det personliga är inte personligt!

Objektorienterad ontologi. Ett första försök.

Här kommer några senfärdiga tankar om objektorienterad ontologi, OOO, som diskuterats livligt ett bra tag nu (se här, här, här, här och här för en definition) men som jag fått upp ögonen för först nu. Innan jag söker mig vidare inom det området, innan jag anser mig kunna göra något mer vetenskaplig av tankarna, vill jag använda Flyktlinjer för att, både för mig själv och för eventuella intressserade läsare, synliggöra var jag står just nu. På det sättet, tänker jag att det blir lättare, både för mig att komma vidare genom att tvinga mig själv att sätta ord på den utgångspunkt varifrån jag bygger vidare, och för eventuella kommentatorer att kommentera. Som sagt, tillsammans når man längre än ensam, oavsett hur klok och kompetent man är.

Ian Bogost presenterar följande definition på sin blogg (följ länk två ovan för att se hela resonemanget):

Ontology is the philosophical study of existence. Object-oriented ontology ("OOO" for short) puts things at the center of this study. Its proponents contend that nothing has special status, but that everything exists equally—plumbers, DVD players, cotton, bonobos, sandstone, and Harry Potter, for example. In particular, OOO rejects the claims that human experience rests at the center of philosophy, and that things can be understood by how they appear to us. In place of science alone, OOO uses speculation to characterize how objects exist and interact.

Den utvecklas senare till:

Ontology is the philosophical study of existence. Object-oriented ontology ("OOO" for short) puts things at the center of this study. Its proponents contend that nothing has special status, but that everything exists equally—plumbers, cotton, bonobos, DVD players, and sandstone, for example. In contemporary thought, things are usually taken either as the aggregation of ever smaller bits (scientific naturalism) or as constructions of human behavior and society (social relativism). OOO steers a path between the two, drawing attention to things at all scales (from atoms to alpacas, bits to blinis), and pondering their nature and relations with one another as much with ourselves.

Jag har i en tidigare bloggpost resonerat kring verbalisering som jag lockas av, som ett slags tankeexperiment för att bryta med subjekt-/objektdikotomin, som jag ser som själva grundproblemet och även det yttersta syftet med hela projektet. Att verbalisera handlar inte om att sätta ord på världen, vilket är ordboksdefinitionen, utan om att närma sig det man vill undersöka med en vaksamhet på dess konsekvenser. Utgångspunkten att allt är verb, är ett sätt att göra upp med subjekt-/objekttanken, det är en radikal och symetrisk utgångspunkt som är giltig för allt. Den gör ingen skillnad mellan ting och tankar, mellan handling och handlande.

För det som intresserar mig, det jag söker efter är en definition av vetenskap och en metodologisk strategi som så att säga närmar sig allt det som undersöks med samma förutsättningar. En metod som är sant förutsättningslös. Och att betrakta allt som verb är ett sätt. Att betrakta allt som objekt är ett annat. Poängen är den samma, men här finns kanske fördelar? Det återstår att se, och jag ser med spänning fram emot att söka mig vidare inom området.

Inom OOO, talar man om hyperobjekt. Och om det kan man läsa här, här och jag skriver även om saker som tangerar ämnen i en annan av mina bloggposter, och där ger oss Marcus följande definition av begreppet i en kommentar där han ser "klimatet" som ett slags hyperobjekt:

Klimatet är alltså ett gigantiskt objekt som lever på en helt annan nivå av världen, som vi saknar förmåga att uppleva. Vi kan bara uppleva förvrängda versioner av dess effekter, och vi kan systematisera och teoretisera dessa effekter för att enklare föreställa oss klimatet åtminstone som fenomen, som ett objekt inför vårt medvetande. Detta är ett hyperobjekt.

I dagens DN skriver även Göran Rosenberg om kärnkraften, och hans resonemang uppvisar slående likheter med Timothy Mortons tankar om plutonium. Kärnkraften har blivit till ett slags objekt, ett slags konglomerat av delar, materiella såväl som immateriella som har en egen verkan i världen. Oavsett hur vi människor ser på saken, vilket gör kärnkraftsexperternas än mer uttalanden problematiska (se här), eftersom de talar om något de lika lite som någon annan har kontroll över. Kärnkraften lever sitt eget liv, nu när den väl finns och gör saker i världen. Hyperobjekt är ett bra sätt, ett utmärkt tankeredskap, att närma sig ämnet med hjälp av.

Vilken typ av kunskap får vi genom att studera fenomen i termer av objekt, och hur kan man göra med den? Ett sätt att tänka kring objekt är att se dem som någon som bara existerar när det gör något. Något som bara kan studeras via de effekter och affekter det ger upphov till. Deleuze och Guattari menar att:

We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003a:257).

Citatet handlar om hur viktigt det är att identifiera de iakttagbara spår som går att hänföra till fenomenen man undersöker. Det är ett annat sätt att peka på det problematiska med begreppet sanning och en vetenskaplig praktik som strävar efter att etablera Matters of fact. Citatet kan således användas som motiv för anammandet av en vetenskaplig praktik som har som mål att etablera Matters of concern (för definition och en länk till en artikel se här).

För att översätta ovanstående teoretiska resonemang i en analytisk praktik kan man säga att vad som bör undersökas är vilka krafter som håller samman det fenomen som satts under den kulturanalytiska luppen. Ett sätt att göra det på skulle kunna vara att tänka på människor i termer av kroppar utan organ (Bodies Without Organs, eller BWO), som är ett annat av Deleuze och Guattaris sätt att fånga samma sak, det vill säga sammanhållandet av ett specifikt fenomen. Enklast kan det begreppet beskrivas genom att peka på allt det man vanligtvis inte förknippar med en kropp, det vill säga man riktar uppmärksamheten på sammanhållandet istället för det sammanhållna.

Deleuze och Guattari påpekar att BWO egentligen är en praktik, eller kanske snarare en uppsättning av praktiker. Kroppen utan organ går (precis som ytterligheterna Territorialisering och Deteritorialisering) aldrig att nå, den utgör snarare gränsen för det fenomen man undersöker. Förtjänsten med att tänka i termer av kroppar utan organ är att det riktar uppmärksamhet dels mot görandet och det ständiga blivande som krävs för att hålla samman, till exempel, fenomenet människa, dels mot det faktum att gränsen för vad en människa är inte går vid huden. För att fungera som människa behöver de flesta av oss en rad olika proteser, till exempel glasögon, blindkäppar, rullstolar och så vidare, men också datorer och kollektivtrafik och andra teknologier som har integrerats i vår vardag och utan vilka vi inte skulle känna igen oss själva. Eftersom det är helheten, sammansättningen av allt det vi behöver för att kunna vara och verka i världen, som utgör förutsättningen för människoblivandet måste alla aspekter beaktas om man vill förstå begreppet människa på ett grundligt sätt.

Deleuze och Guattari utgår vidare från att ingen någonsin kommer att kunna veta var gränserna för blivande går, varken när det gäller fenomenet människa eller något annat. Som människa blir man aldrig färdig, och det är som det skall. Det ligger helt enkelt i sakens natur eftersom det handlar om ett ständigt görande vars konsekvens förverkligas inom en framtid som innan den aktualiserats bara finns som virtuell potentialitet. Rörelse är helt enkelt en fundamental förutsättning för allt vara i världen.

Det är här jag står nu. Fortsättning följer. Och, som alltid: Kommentarer och synpunkter, kritik och hjälp tas emot, tacksamt!