Vi människor lever i en dynamiskt föränderlig värld fylld av komplexa samband. Och i sådana sammanhang är det svårt att vara säker och ha en bestämd uppfattning om något. Ofta är det bättre (i betydelsen mer adekvat) att vara ambivalent och klokt att välkoma kritik samt vara öppen för att ändra åsikt i mötet med bättre argument. Problematiskt nog har vi skapat en kultur där säkerhet premieras och där den som tar hänsyn till komplexiteten och ändrar uppfattning — antingen för att förhållandena ändrats eller för att hen kommit till insikt om att det är klokt att göra det — betraktas som opålitlig.
Just eftersom vi människor fungerar som vi gör och lever i den värld vi lever i är det lockande att ha en bestämd uppfattning och den som har det kan alltid räkna med uppbackning eftersom vi människor är sociala och vill känna tillhörighet, särskilt med individer som beundras av andra. Den som talar utifrån en tvärsäker position kan därför, i det kulturella sammanhang vi lever i, kritisera den som är ambivalent utan att själv granskas kritiskt, vilket gör att maktförhållandet mellan den som utstrålar säkerhet och den som är ambivalent blir asymmetriskt. Den som kritiseras tvingas nämligen både fokusera på att försvara sig och riskerar att framstå som okunnig och/eller opålitlig, samtidigt som den som är säker på sin sak kan fokusera på framförandet av kritiken.
Tar någon ett beslut att göra något som kan uppfattas som tveksamt — vilket väldigt mycket kan ses som, särskilt från en tvärsäker kritikers perspektiv — spelar det ingen roll att det ofta är en öppen fråga om vad som egentligen, alltså objektivt sett, är rätt eller fel. Allt fokus i en debatt om den här typen av frågor i den här typen av sammanhang, kommer att hamna på den som tog det tveksamma beslutet och hen försätts därigenom i en omöjlig position. Antingen får personen ifråga försvara ett beslut som hen inte nödvändigtvis vill försvara, eller så tvingas hen framstå som moraliskt tvivelaktig. Även om kritiken bygger på svaga argument kommer den som kritiserar någon annan för tvivelaktig vandel att uppfattas som moraliskt överlägsen, bara för att hen är säker och har en tydlig uppfattning som ligger i linje med den allmänna uppfattningen.
I sammanhang där bestämdhet värderas högre än klokhet (och med klokhet menar jag att hålla sig med uppfattningar som ligger så nära den komplexa och föränderliga verkligheten som möjligt, i varje given situation) tvingas alla väga sina ord på guldvåg, och det leder till att en dömande och repressiv kultur präglad av ängslighet riskerar att växa fram. I sammanhang där alla handlingar och allt som sägs bedöms som antingen rätt eller fel och där det inte anses finnas några gråskalor, blir kunskapsinriktade samtal och intellektuella förmågor överflödiga – där handlar nämligen allt om att få rätt och om att utstråla säkerhet.
För att ett sant demokratiskt samhälle ska kunna växa fram måste det finnas en kollektiv förståelse för gråskalorna och komplexiteten, och där kan och får det inte handla om att avgöra några frågor en gång för alla. Totalitarismens kännetecken är att det bara finns utrymme för en åsikt åt gången. Därför ger sig totalitära regimer alltid på utövare av yttrandefrihet och företrädare för vetenskap, som för att fungera kräver rörliga intellekt, kritiskt tänkande och kunskapslojalitet — alltså motsatsen till okritiskt följande av auktoriteter och den rätta läran – samt respekt för komplexitet.
Företrädare för dagens höger brukar kritisera vänsten för att vara ”woke”, men migrationsminister Johan Forsell har profilerat sig själv som en minst lika tydlig kritiker mot det han anser vara fel som Greta Tunberg — och när det visade sig att hans son var engagerad nazist och att han alltså brustit i det föräldraansvar som han länge utkrävt av andra gick hela hans förtroendekapital därmed upp i rök. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Därför är all politik som bygger på föreställningen att det är möjligt att i alla frågor hålla sig med en bestämd uppfattning om att det är antingen si eller så (rätt eller fel) förkastlig. I en komplex och snabbt föränderlig värld måste man vara ödmjuk och förstående. Alla kloka ledare avstår därför från att agera på lockelsen att jämföra det sämsta hos sina motståndare med det bästa hos sig själva.
Vi måste lära oss leva med insikten om att verkligheten inte går att kontrollera och att det nästan alltid är klokast att vara ambivalent och öppen för att ändra åsikt. I många frågor går det att ha en tydlig åsikt, men att hålla sig med en bestämd uppfattning om det som är vagt, till sin natur, är både oklokt och problematiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar