Jag behövde verkligen semester. Vårterminen detta år var den jobbigaste jag varit med om under mina år i den akademiska världen. Jag gick in i 2025 överlastad med jobb och fylld med oro. Och eftersom jag fick det definitiva beskedet om uppsägning i februari, just när arbetet med årets uppsatshandledningar drog igång och allt sedan rullade på som "vanligt", fanns det ingen riktig tid för att acceptera, smälta och hitta vägar fram. Det faktum att det dröjde till sent i juni innan JO konstaterade att min arbetsgivare brutit mot lagen, men också eftersom det ärendet slutade i ett meningslöst konstaterande om att så var fallet och jag dessutom tvingats inse att jag helt saknar stöd från facket bidrog till att hålla såret öppet. Det tog säkert tre veckor in i semestern innan jag kunde känna ro inombords och börja återhämta mig på riktigt, vilket jag nu verkligen känner att jag har gjort. Under sommaren har jag njutit av kravlösheten, läst, promenerat och tänkt så lite som möjligt på jobbet. Att vara tillbaka känns helt okej, särskilt som jag den här hösten är friare och kommer att ha mindre tvingande arbetsuppgifter än på väldigt många år. Planen är att arbeta mer än heltid fram till uppsägningen, dels på de kurser jag nu ger för sista gången, men framförallt med mina egna projekt.
Jag ser denna bloggpost där jag reflekterar över begreppet frihet, både i filosofisk och rent personlig mening, som inledningen på mitt nya liv. Just nu känner jag mig fri på ett sätt jag inte upplevt sedan åren som student när jag ägnade mig på heltid åt lärande och kunskapsutveckling utan några andra hänsyn än kvaliteten i det vetande jag sökte (och sedan dess har fortsatt att söka). Jag vaknade i måndags när klockan ringde halv fem, med ett leende på läpparna. Det kommande halvåret är det sista jag vet säkert att jag har en tryggad försörjning och jag ska ta vara den tiden, vilket känns inspirerande. Allt förberedelsearbete inför kurserna jag ansvarar för är klart, så fram till kursstart kan jag fokusera på skrivandet. Jag arbetar parallellt med två böcker om kultur, en lärobok och så mitt magnum opus om mellanrummen. Men jag ska även ta tag i det halvfärdiga manus till en bok om (Nietzsches) moral som jag tvingades släppa taget om i våras för att inte riskera att bränna ut mig, och snart är den samförfattade boken om Deleuze klar.
Jag hade så klart velat avsluta min karriär på Högskolan Väst, men friheten (att följa kunskapen dit den tar mig) och min egen hälsa är viktigare än den där anställningen. Hur jobbigt det än har varit att acceptera ledningens beslut att utmana LAS och säga upp mig med hänvisning till en pressad ekonomi och en arbetsbrist som jag inte förstår – eftersom kurserna jag skapat och arbetat på under många år ska fortsätta ges och man dessutom annonserar efter nya lektorer – njuter jag nu av friheten. Planen är att jag ska fortsätta göra det jag utbildats för och under alla år i akademin velat göra även efter att jag lämnat Högskolan Väst. Jag vägrar acceptera mina chefers syn på mig som överflödig och oönskad! Jag vet att jag är en värdefull tillgång i alla sammanhang där kunskap och kvalitet är mer än bara ord.
Jag har aldrig upplevt forskningen och undervisningen som betungande. Så har det varit sedan första dagen på universitetet, för 34 år sedan. När jag arbetar i frihet med det jag är intresserad av, tror på och är engagerad i känner jag ingen stress eller press och därför orkar jag göra mer samtidigt som resultatet av arbetet håller högre kvalitet. Förutsättningen för att arbetet som utförs i högskolesektorn ska kunna resultera i kunskap av hög kvalitet är den akademiska frihet som – trots att den står inskriven i högskolelagen – idag kringskärs allt mer. Mitt engagemang, både för kunskapen och högskolan som institution minskade aldrig trots att friheten i arbetet successivt gjorde det, tvärtom. Och nu när jag inte längre behöver förhålla mig till ledningens syn på vad en högskola är och slipper sitta i meningslösa möten får jag tid att utveckla kunskap med stöd i vetenskapliga argument istället för med hänsyn tagen till det som ger enskilda högskolor fördelar i kampen med andra högskolor om vem som kan producera mest tomhet och flest nyckeltal.
Akademisk frihet innebär inte att jag eller någon annan får sina önskningar uppfyllda, bara att lektorer kan och får söka efter kunskap – som är själva syftet med samhällets investering i forskning och utbildning – utan några andra hänsyn än vetenskapliga kvalitetskriterier. Idag tvingas dock den forskare som vill leva upp till Högskolelagens paragraf 6 att säga upp sig — men det gör ju få, av lätt förståeliga skäl — eller, som jag, bli uppsagd. En gång i tiden var anställningstrygghet ett sätt att garantera forskare friheten att följa kunskapen dit resultatet av deras arbete tog dem. Den akademiska friheten sågs tidigare som en hörnsten i högskolans kvalitetsarbete, och så länge det var fallet litade man på lektorerna. Det var innan NPM implementerades och det skapades behov av styrning och kontroll av forskare och lärare. När jag studerade på universitetet och under mina första år som lärare på högskolan hade kollegiet reell makt över innehållet i arbetet. Idag existerar den akademiska friheten bara på pappret. Forskarna ansvarar inte längre för kvaliteten, det gör en kvalitetsansvarig chef, vilket reducerar landets högst utbildade till tjänsteutövare (vilket jag skrivit om i en tidigare bloggpost). På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av detta?
Jag är stolt över det jag åstadkommit under mina år i akademin. Min avhandling och böckerna jag skrivit läses fortfarande, vilket fyller mig med tacksamhet eftersom det aldrig var för att göra karriär jag sökte anställning som lektor. Uppsägningen slog mitt liv i spillror eftersom den innebär att jag förlorade min ekonomiska trygghet, men om mina chefer valde att göra sig av med mig på grund av mitt engagemang för kunskap och kvalitet är tankefriheten jag nu känner värd umbärandena. Fast när jag ser hur demokratin av okunskap och ointresse håller på att monteras ner och hur allt fler forskare idag accepterar att deras frihet kringskärs, blir jag orolig, inte så mycket för min egen skull som för mina barns och barnbarns. Kunskap är nämligen en ömtålig kvalitet och ett kollektivt projekt. Akademisk frihet är en förutsättning för den kunskap som krävs för att värna och förvalta demokratin, vilket i sin tur krävs för att bygga öppna och långsiktigt hållbara samhällen.
Friheten som många människor kämpade och gick i döden för under 1900-talet är totalitarismens antites, det är därför den upplevs så hotfull av människor med makt. Frihet och kunskap är motsatsen till allt vad Donald Trump och den nuvarande administrationen i världens största och (än så länge) mäktigaste land står för. Frihandeln (som nu bekämpas med känsloargument och kunskapsvidriga tullar) är en meritokratisk ordning som innebär att de bästa förslagen vinner, vilket alla i längden tjänar på. I avsaknad av kunskap och med bristande respekt för forskningens förutsättningar kan multinationella, kapitalstarka företag (ägda av ett fåtal ofattbart rika män) använda sin makt för att utmana demokratin och kringskära medborgarnas frihet för att värna företagsledningarnas egoistiska drömmar om total kontroll över ekonomin. Kunskap är ett vaccin mot den fördumning som skapar efterfrågan på starka ledare som lovar att visa resultat om väljarna bara ger upp sin frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar