Yrkesutövare och tjänsteutförare

Det finns en helt avgörande skillnad mellan arbetande människor, som vi borde tala mycket mer om än vi gör, nämligen skillnaden mellan att få betalt för att utföra olika typer av mer eller mindre standardiserade tjänster och att vara del av en stolt och stark professionsgemenskap som arbetar självständigt och med utgångspunkt i de kunskaper och erfarenheter som medlemmarna har skaffat sig. Jakten på effektiviseringar och ständigt lägre priser gör att antalet yrkesutövare minskar medan utförarna av tjänster ökar. På det här sättet ökar konkurrensen mellan arbetstagarna, och den som är mest stresstålig och kan tänka sig att arbeta för lägst lön ses som vinnare trots att det handlar om ett ”race to the bottom”.  

Innan järnvägstrafiken avreglerades, på den tiden när SJ ansvarade för allt som rörde spårbundna transporter av människor och gods (alltså både tågen, spåren och bokningarna) gick tågen i tid, och när det uppstod förseningar togs passagerarna omhand på ett respektfullt sätt. Idag när ingen har ansvar för helheten skyller alla problemen som ingen kan blunda för på någon annan. Och innan Posten utsattes för "konkurrens" (som innebar att man lät en annan aktör plocka russinen ur kakan och låta Posten ta hand om det som blev över), alltså långt innan Post Nord tog över utdelningen av försändelser till landets hushåll, kom alla brev fram dagen efter oavsett var de postades och vart de skulle. Trots att det idag kostar 22 kronor att skicka ett brev – den som skickar böcker får punga ut med närmare 90 kronor – finns det inga garantier för att försändelsen kommer fram ens efter några dagar.

Det kanske låter som att jag är en kommunist som hatar fri företagsamhet, men så är det inte. Jag är en varm vän av blandekonomi och försvarar demokratin med hjärteblodet. Jag hatar debatter och är kritisk mot alla former av antingen-eller-tänkande. Liksom de allra flesta tror jag att det är en dålig idé att privatisera försvaret, men jag menar att det även finns en poäng med att staten tar hand om den spårbundna trafiken samt utdelningen av post, och jag menar att dessa uppgifter utförs bäst av yrkesutövare tillhörande en profession som känner stolthet över sitt arbete.

Skillnaden mellan professioner och det tjänsteutförande prekariat som idag tar över allt fler uppgifter i samhället är att den medarbetare som är del av en profession tar ansvar för helheten på ett helt annat sätt än den som konkurrerar med andra om vem som är villig att arbeta för lägst lön. Yrkesutövare som åtnjuter anställningstrygghet, som förhandlar kollektivt om sin lön och som ingår i en gemenskap där man känner stolthet över sitt arbete sätter ofta en ära i att göra ett bra jobb, vilket innebär att det varken behövs rutiner (som någon kommunikationschef kan stå i TV och säga att man ska se över när något går snett), en massa mellanchefer eller en administrativ apparat, vilket ofta är förutsättningar för organiseringen av en grupp tjänsteutförare som varken känner varandra eller är lojala med sina uppdragsgivare. 

En hel del av problemen i det svenska utbildningssystemet går att förklara med insikterna ovan. Mycket talar nämligen för att en statlig skola med en välutbildad lärarkår som gemensamt ansvarar för arbetet med att skapa förutsättningar för elevernas lärande är bättre skickad att förvalta utbildningsuppdraget än dagens system med friskolor som skapats för att ge aktieägare maximalt med vinst, vilket leder till att cheferna på skolorna gör vad de kan för att hålla kostnaderna nere, bland annat genom att koppla samman lönen med betygen och anställa så många obehöriga lärare som möjligt. 

Tankarna går även att använda inom högskolesektorn där det idag ofta talas om tillitsbaserat ledarskap, vilket är bra. Men det riskerar i praktiken att bara bli ett ord, ännu en meningslös managementfloskel. När det svenska utbildningssystemet var världsledande styrdes universiteten nämligen kollegialt, av yrkesutövare som satte en ära i att värna kunskapen – utan att lärarna kontrollerades av en linjeorganisation. I dagens högskolevärld växer antalet mellanchefer och administratörer som måste visa resultat för att inte få kritik från högskolans ledning, därför blir kollegiets makt mindre och mindre för varje år som går. Och när lektorernas andel av lärarlaget stadigt minskar och arbetet dessutom standardiseras allt mer, vilket gör att det kan utföras av tjänsteutförare, är det inte längre forskning och HÖGRE utbildning man sysslar med på högskolan. 

Orden jag valt att bygga resonemanget på är ett hugskott, men det viktiga är aldrig begreppen i sig utan hur de definieras och används. Det jag vill peka på med hjälp av orden är den helt avgörande skillnaden mellan två olika sätt att se på arbete och arbetare. Skillnaden mellan yrkesutövare och tjänsteutförare handlar om TILLIT, om makten över arbetets innehåll och utförande. 

Om vi människor ska kunna ha en chans att undvika att bli slavar under den artificiella intelligens som idag tar över allt fler uppgifter i samhället och våra liv måste kunskapen värnas och mänsklighetens bildningsarv förvaltas på ett klokt sätt. Och då kan vi inte reducera oss själva till utförare av standardiserade tjänster, som konkurrerar med varandra om vem som kan arbeta för lägst lön. Förra årets pris i ekonomisk vetenskap till Nobels ära handlare om liknade saker och ger stöd till denna tanke. Forskarna som belönades för sina insatser gör nämligen skillnad mellan integrerande och exploraterande organisationer och samhällen. I medierna talades det i höstas endast om att pristagarnas forskning handlade om att förklara skillnaden mellan olika länders välstånd och att det finns en tydlig koppling till västvärldens kolonisation av det globala syd, men forskarna skriver även om samhällsbyggande och pekar på att det finns evidens för att integrerande samhällen är mer hållbara än exploraterande. 

Det är med andra ord bättre för ALLA att leva i ett samhälle och ingå i en yrkesgemenskap där man litar på varandra och arbetar tillsammans för en långsiktigt hållbar framtid, vilket är motsatsen till dagens ständiga neddragningar på alla områden utom chefernas löneökning och aktieägarnas avkastning samt den totalitarism och kapprustning som blir resultatet av det sättet att tänka.