Minnen från Lerum och ett svunnet 1970-talet

Kultur förändras hela tiden. Förändras kulturen i en riktning man inte tycker om är det aldrig någons fel, det är en konsekvens av människors sätt att leva. Det är lätt att få för sig att det är andras (läs invandrare) fel när man helt plötsligt inte känner igen sig längre, men det är inte så det fungerar. Kultur är resultatet av samtliga tankar och handlingar som kommuniceras i ett sammanhang. Det är utgångspunkten för denna bloggpost, och det är insikter jag skaffat mig genom år av studier och egen forskning om just kultur. I skiftet mellan semester och arbete tänkte jag återvända till min barndom och samhället jag växte upp i, för att visa hur det ständigt förändras.

Jag föddes 1965 och flyttade in i de nybyggda husen nera vid Aspen; Almekärr och Lerum Andersvägen. Mamma och pappa flyttade från Gamlestaden, från en liten lägenhet i ett landshövdingehus med toalett på svalen, till en modern trerumslägenhet. Vi bodde där till 1970 då vi flyttade till ett nybyggt radhus på Höjden. Jag har inte så många minnen från Lerum Andersvägen, det mesta jag minns är kopplat till fotografier. På en bild står jag på balkongen med nedkissade kortbyxor och strålar av lycka; det är tagen när jag väl kom inte efter att ha varit ute och lekt på egen hand för första gången. Min första kompis hette Eva och hon bodde på samma våning som jag, hon öppnade världen för mig. Vi lekte på gården som var hela vårt universum. Det fanns många barn där, det minns jag men jag kommer inte ihåg vad vi gjorde, bara brottstycken av lekar och ett och annat barnkalas. Vi badade i Aspen, fem minuters promenad från gården.

Många flyttade samtidigt som vi, 1970, till Höjden och radhusen som byggdes där. Jag bodde på nummer 55. Därifrån har jag massor med minnen. Flytten gick i februari och det var snö långt in på våren. På min födelsedag i maj grävdes jordhögen på baksidan av huset, som under vintern fungerat som pulkabacke bort. Jag minns högen som ett jätteberg, men så var det naturligtvis inte. På Höjden växte mitt universum och så länge jag inte gick över den stora vägen kunde jag och mina kompisar röra oss över ett gigantiskt område. Vi småpojkar följe med det stora kilarna som lekte på byggarbetsplatsen, som på den tiden inte var avspärrade. Jag minns det som otroligt spännande, men naturligtvis ganska farligt också. En gång tog en av kompisarnas storebröder med ett gäng av oss småkillar på en expedition ner till ån. Det var på hösten för vi hade mössor på oss. Väl framme ställdes vi upp på en rad för att invigas i det hemliga sällskapet, och en efter en av oss brännmärktes på handen med en tändsticka. Jag minns det tydligt, men mest som en spännande och obegriplig upplevelse. Han fick sedan, när det uppdagades, gå med sin mamma och be alla om ursäkt.

Min mamma var inte den enda som var hemmafru, det var ganska vanligt. Vi hade fyra dagbarn, och jag minns hur hon skjutsade oss till lekskolan i församlingshemmets källare. Där lärde jag mig vissla och ett minne som etsat sig fast är den gången då jag som sexåring skulle riva av dagens kalenderlapp. Det var en ritual vi hade varje dag. Ett av barnen fick gå fram och riva av dagens lapp, men av någon anledning fick jag med två lappar. Jag minns fortfarande skammen jag kände och hur jobbigt det var att stå i mitten av ringen. Vi gick även till biblioteket, som låg i en barack vid Taxnäs, som jag har för mig fungerade som mataffär ett tag, innan ICA Hallsås byggdes. På biblioteket arrangerades sagostund med dockteater. Taxnäs är ju rivet nu, men därifrån har jag många minnen från alla år. En gång skulle jag och en kompis åka på orienteringsläger och han ville att hans mamma skulle stanna bilen så han kunde köpa godis. Och han dröjde och dröjde. Till slut gick hans mamma in och det visade sig då att han till hennes fasa köpte lösgodis för fem kronor, vilket var en enorm summa. Påsen räckte hela helgen, har jag för mig.

Jag har många minnen av affärerna som vi handlade i. Först och främst Ejes livs på Lerum Andervägen. Jag minns Bogös första lokaler på Bagges torg, där det senare startades en minilivs där man handlade lösgodis styckevis. Jag minns även kiosken, hålet i väggen, vid lilla torg och Frödingskiosken, också ett hål i väggen i en villa vid vägen. Vid lilla torg låg även Falbygdens ost, som jag var med mamma och handlade i. Konsums lokaler, mittemot Solkatten, minns jag tydligt. På lördagarna var kylen där ölen stod förtäckt fram till 12. Det är inga tydliga minnen, mest stämningar, lukter och känslan av förväntan. När jag blev större fick jag cykla in till centrum på egen hand, till Ahlséns leksaksaffär, som först låg mittemot kommunhuset och sedan inne i Solkatten (och det fanns även en leksaksaffär i närheten av Lindvägen). Solkatten och Bagges torg var verkligen centrum i min tonårsvärld, ett innetorg i miniatyr och ett Allum för min genration. Jag var aldrig där, men jag minns lukten från den lilla restaurangen Lerkruset inne på Solkatten. En av mina första skivor köpte jag på El och Ton. Annars var det ju på Lerums skivor, på Adelstorpsvägen, man hängde. Det var alltid fullt med ungdomar där mins jag det som, och man fick lyssna på skivorna innan man eventuellt köpte dem. Kan fortfarande återkalla bilder i huvudet av klassiska skivomslag från backarna man bläddrade i där. Lerum sjöd av mer liv på 1970-talet. I centrum eller i anslutning till torget fanns tre bagerier, det klassiska Kaffedoppet dit vi gick på lunchrasten på högstadiet och köpte gårdagens semlor för halva priset, Petersens på Bagges torg och Åtorps hembageri.

Bäres sport var ett annat tillhåll för oss tonåringar. Där var full rulle under skidsäsongen. Det var några snörika vintrar där på slutet av 70-talet och vi åkte i backen i Talldungen på höjden och i Hallsås, som var den stora backen. Ingen lift och enträget konkande mer skidorna upp, och sedan snabbt ner. Vi byggde hopp och körde slalom. Ett tydligt minne kopplat till en affär är minnet av en kompis storebror som vi småkillar mötte utanför ICA Hallsås. Han hade varit inne och köpt cigaretter och stod och rökte utanför. "Börja aldrig röka killar", sa han till oss, men vi såg ju så klart upp till honom och det rådet fungerade lite si och så, skulle det visa sig. Jag minns honom som sinnebilden av de stora killarna, med jeans och jeansjacka, träskor och långt hår. Modet ändrade sig och såg inte likadant ut när jag blev äldre, men jag minns de stora barnen; hur de stor i grupper och snurrade tuggummi runt fingrarna. Jag var för liten men för mig var Villa Via, vid Vamme bro, ett ställe som jag förknippar med magi. Det var ouppnåeligt, och sedan revs det. Jag har ett tydligt minne av hur man lasta in backar med folköl, tror jag det var och hur det låg förväntan i luften. Men jag var aldrig där, minns bara huset och mina fantasier om vad som försiggick där inne.

Det är ingen riktig kronologi i berättelsen inser jag. Minnena kommer inte i en följd utan varje plats utlöser en explosion av bilder från olika tider. Om jag tar mig tillbaka till ungdomsåren och tänker på skolorna jag gick i minns jag följande. Första klass på Dergårdsskolan var stort. Pedagogiken såg annorlunda ut. I matematiken delades det ut lådor med stavar i olika färger och längder som skulle hjälpa oss förstå, men jag minns dem bara som byggklossar. En gång på hösten eller våren var det stökigt i klassen och någon tappade lådan med stavar i golvet och vår unga fröken körde då ut hela klassen på skogården för att lugna ner oss, men väl ute hade vi inget att göra. En kille i klassen klättrade upp på klätterställningen och trillade ner och slog huvudet i marken. Jag tror inte han behövde åka ambulans, men jag minns frökens allvarliga förmaningar och kan föreställa mig paniken och skuldkänslorna hon bar på. Vi hade gymnastik i huset bredvid och åt mat i matsalen som låg i bottenvåningen i huset mittemot. Andra och tredje klass gick jag i den relativt nybyggda Knappekullaskolan, men det var så många barn som gick i skolan under de där åren så fjärde klass gick på på Västergård, hette det väl? Mellan Dergården och Knappekulla. Lokalerna var ganska nergångna och i området låg tryckeriet i vars container man kunde hitta planscher på bilar från tidningen Start och Speed, som trycktes där. Femman och sexan gick jag på Knappekulla. Jag minns de olika klassrummen, matsalen och skolsköterskans lokaler. Syslöjden och träslöjden. Jag minns hur vi traskade iväg från klassrummet för att tillsammans titta på Ingemar Stenmark i något överfullt klassrum med TV. Jag minns bildspelen som vi tittade på i mörkret, och TV-programmen. Jag minns Hej Matematik och grupparbetena som utfördes i de gemensamma lokalerna. Skolbiblioteket och hur all verksamhet i klassrummet stannade av när det knackade på dörren och flourtanten kom in med en bricka med plastmuggar. Jag minns att vi ofta hade vikarier och att vår klass var stökig, men att vi på vårterminen i femman fick en manlig, nyutexaminerad vikare som hela klassen älskade och som vi åkte på skolresa till Visingsö tillsammans med. Jag mins skoldansen strax innan sommaren, i femman och första gången jag dansade tryckare, som arrangerades i källaren under gymnastiksalen; där jag för övrigt även spelade pingis en gång i veckan. Klassfesterna med ryska posten, dyker också upp på näthinnan.

Första dagen på högstadiet samlades vi killar i klassen utanför Torpskolan. Jag minns hur nervösa vi var och hur det ideligen spottades på marken. 1978 när jag började högstadiet var skolan överfull eftersom Rydsberg inte var färdigt att invigas förrän till våren. De där tre åren är som en livstid och jag minns mer därifrån än från de senaste tio åren av mitt liv. Stisse morot, Geten, Ollonet och så vidare. Noomi Nilsson och LP-skivorna som hon vakade över, men som jag har för mig stals vid ett inbrott. Blå havet i källaren och Gula havet utanför matsalen, där jag hade mitt skåp. Bänkarna där vi satt och spelade kort eller bara hängde. Det är svårt att sortera intrycken. Skoldanserna är kanske det jag minns tydligast, eftersom det var så mycket som fokuserades till dem. En eller två gånger per termin. I sjuan drack jag alkohol för första gången. Vi samlades i den gamla vänthallen i Aspedalen och gick sedan till Rydsberg där dansen var. I åttan klädde jag och några kompisar ut oss till Baseball furios, gänget med sminkade ansikten från filmen Warriors, som vi sett på video. Vi fick inte ta in våra basebollträn, som vi svarvat till i slöjden. Och det spreds ett rykte om oss om att vi var där för att bråka. Vi blev rädda och skrubbade av oss sminket i ansiktet på toaletten och kände oss nöjda när gänget som skulle möta oss utanför inte hittade oss. Vi hade fritt valt arbete på högstadiet och jag ägna mig åt modellbyggande, luftgevärsskytte och matlagning, kommer jag ihåg. Dubbeltimmen i matte på fredagar minns jag. Det var dödstråkigt och minst hälften av klassen bad att få gå på toaletten i början, och sen gick vi och lyssnade på musik i aulan och återvände i slutet för att hämta böckerna.

Jag minns den gamla stationsbyggnaden där man köpte tågbiljett innan Västtrafik tog över och man åkte med kuponger istället, samma som på spårvagnarna. Fem kuponger kostade det till stan, och hittade man en remsa med fem kuponger kunde man vika undan två av dem, stämpla igen och sedan åka gratis på spårvagnen. När man blev lite större och inte längre lekte i skogen eller på lekplatsen hemma cyklade man ner till Pressbyråkiosken vid stationen för att se om det hände något. Jag minns hur vi hängde i telefonkiosken och ropade till andra när Heta linjen var inne.

Lerum var min värld och det finns hur många fler minnen som helst. Har tänkt att jag ska skriva mer strukturerat om det någon gång och har för avsikt att samla ihop andra texter jag skrivit, med andra minnen, till en helhet om uppväxten och Sverige på 70- och 80-talen. Detta blogginlägg är ett utkast, ett sätt att dela med mig. Kanske någon känner igen sig? De som är unga idag märker förhoppningsvis att skillnaden mellan då och nu är stor. Det var inte bättre förr, det var bara annorlunda och så kommer det att fortsätta vara. Det är ingens fel, det är bara så det är. Kultur är ingenting i sig själv och kan därför inte bevaras eller kontrolleras, den blir vad vi gör den till. Stelnade former utan liv är inte kultur och nostalgi är trevligt, men inte något man man bygga en hållbar framtid på.