Little Willie John, en låt om livet

Ebba Grön och 800 grader fick inleda denna serie poster där låtar som betytt något för mig bildar utgångspunkt, men där låtarna bara delvis står i centrum. Texterna handlar om människoblivande och om livet, i hela sin vidd och komplexitet. Det jag skriver utifrån, det som utgör den röda tråden är The Soudtrack of My life, men det är inte mitt liv jag skriver om. Det är i alla fall inte tanken, att bara självbiografisk. Har inget behov av navelskåderi, men ingen människa är unik, därför kommer man närmare andra om man utgår från sig själv SAMTIDIGT som man vet att upplevelserna är delade, om inte av alla så av tillräckligt många för att det ska vara meningsfullt för andra att läsa. Texterna handlar också om kultur, liksom allt jag skriver om och allt jag tänker på. Kulturen är fantastisk som studieobjekt på det sättet, för den har hur många ingångar, aspekter och möjliga förklaringar som helst.

Kultur är som livet, går aldrig att greppa fullt ut. Kulturen når vi bara indirekt, för den finns mellan oss och vi närmar oss den alltid från var sitt håll. Därför kan musik fungera som ett slags länk och vissa låtar fungerar bättre än andra. En låt som betytt väldigt mycket för mig är Peter LeMarcs Little Willy John. Det är som livet för mig och den har följt med mig genom glädje och sorg, ända sedan jag hörde den första gången. Först som en hit på radion, för svänget och känslan. Sedan för textens hoppfulla sorgsenhet och därefter som en klok och kär gammal vän.

Om 800 grader talade till mig direkt och trängde sig innanför huden på mig, utan att passera intellektet. OM den låten för mig representerar ren och rak känsla så är Litte Willy John en låt där texten mer står i förgrunden, här finns både känsla och förnuft. Det är en klok låt, om uppväxandets villkor och kärlekens förunderliga dubbelhet. Hjärta, smärta, snille och smak, det är lite så jag känner för denna låten. Även den, liksom alla andra låtar man fastnar för, är en PERSONLIG favorit. Det finns bara personliga favoriter och alla har sina, men vissa personliga favoriter delar man med fler än andra. Och vissa artister har förmågan att spotta ur sig fler sådana låtar än andra. Det är dessa låtar som skapar gemenskap och sammanhållning, som förenar människor och definierar generationer. Därför handlar mina reflektioner och tankarna kring mina personliga låtfavoriter om kultur lika mycket som de handlar om musik och minnen.

Little Willy John är, liksom en del andra låtar av Peter LeMarc, en berättelse. Liksom med alla låtar jag lyssnat på många gånger räcker det med att det första ackordet slås an för att jag ska försättas i känslan. Rummet fylls av förväntan och oavsett vilket humör jag är på när jag lyssnar är det som just den här låten svänger i takt med just den känslan. Little Willy John har fungerat och inspirerat, tröstat och förmedlat livsglädje, såväl i tider av djupaste sorg som i stunder av himlastormande glädje och helt vanliga dagar som denna den första riktiga dagen på semestern när solen inte riktigt vill bryta igenom.

Jag var tjugo år gammal. Hon var en evighet. Hon lärde mig leva och gråta. Hon lärde mig allt jag vet. Men folk i stan där jag bodde. Sa att hon var sjuk eller så. Att hon var missanpassad. Men hon var för stolt för att höra på.

På några rader beskrivs ett helt liv, mitt liv på många sätt. En äldre och betydelsefull person som leder, inspirerar och som tar sig an. Känslan av utanförskap, längtan bort och intresset för allt som är annorlunda. Fascinationen för människor med integritet. Kan skriva under på allt och har egna upplevelser av det mesta av det som här målas upp. Kanske är det därför låten tar sig in och betyder så mycket? Omöjligt att veta och det är också det fina med musik, man behöver inte argumentera för sin känsla. Den finns där och den delas av många, även om allas upplevelse, allas liv är unikt och även om ingen har varit med om exakt det Peter LeMarc sjunger om.

Hon bodde på fel sida älven. I en nedlagd mjölkbutik. Jag var hennes unge älskare. Från Stallbackas bilfabrik. Vi brukade åka omkring. I hennes Dodge sextiosju. Hon sa: ”Vi kör hela natten. Jag vill se var alla vägar tar slut”.

Två förvisade som finner varandra. En naiv och ungdomligt trånande och en äldre och klokt omhändertagande. Båda behöver varandra, på olika sätt. Tycker om den bilden, för det är en bild av ett samhälle, ett mer solidariskt samhälle. Tillsammans kan man uppleva och upptäcka mer än på egen hand, för kulturupplevelser är alltid långt mer komplext mångfacetterade än vad en människa kan ta in, men med hjälp av språk, samtal och ömsesidigt utbyte ökar både upplevelsen och kunskapen. Det kan också vara en bild av en annan skola än den vi bygger idag, med mycken möda, stort besvär och med tvivelaktigt resultat. En skola där bara kartlagda och kontrollerade vägar får beträdas och där allt kunskap är sanktionerad och kontrollerad uppifrån. Jag vill se var alla vägar tar slut, vill låta det ena ge det andra. Jag söker kunskap och vill ständigt vara på väg.

Å, låt mig höra den en sista gång. Spela hennes älsklingssång. Med Little Willie John. Sjung för min själ. Som ett långsamt farväl. Spela upp en sorgsen sång. Med Little Willie John.

Refrängen andas sorg och förtvivlan: "låt mig höra den en sista gång". Förhållandet är omöjligt och tiden utmätt. Ändå låter paret dessa fakta inte hindra dem, de vet men ger sig ändå hän åt varandra och åt livet. De tar vara på det som är, när och där det är och fungerar. Det är som led livet och det är lika inspirerande som det är sorgligt. Som med livet, vars mål ingen vill nå men som ingen ändå kommer undan. En påminnelse om hur viktigt det är att inte lyssna på dem som säger att det inte går eller man måste göra si eller så. Ta vara på det som är, njut så länge det varar och lev. Det är tankarna och känslorna som jag fylls med när jag lyssnar och låter mig ryckas med.

Hon brukade kisa och viska: ”Du måste sticka från stan. Här är alla ihåliga. Snart är du likadan”. Hon sa: ”Vill du gå på lina. Så titta inte ned. Titta inte åt sidan. Blunda. Och ta ett steg. Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar. Din kärlek. Ock lite till. Du vet, jag har skulder för livet. Jag bär på en tung, gammal sten. Men nu bränner vi ner mjölkbutiken. Och älskar i lågornas sken”. 

Hon vet och leder, han lyssnar och följer efter. Båda behöver varandra och delar med sig. Vill man lyckas och förverkliga sina drömmar kan och får man inte rädas det okända. Man måste våga kasta sig ut. Och man får inte lyssna på alla dem som säger till en att det inte går, alla dem som gör narr av ens ambitioner. Därför måste man ta sig ut ur och bort från alla sammanhang där konformitet är det högsta goda, där drömmar om en bättre värld och ett meningsfullare liv betraktas som ett hot. Därför kan mobbing leda till något positivt, för om man väljer att gå sin väg tvingas man bort, ut och in i det okända. Och det finns alltid någon som ser och som kan stötta och hjälpa. Vi människor är inte så unika som vi tror, överallt finns någon som ser och förstår och som delar upplevelsen, någon som går före och kan visa vägen. Det gäller bara att våga, även om det kostar. För det kostar. Ett liv utan problem och smärta är inget liv!

Å, låt mig höra den en sista gång. Spela hennes älsklingssång. Med Little Willie John. Sjung för min själ. Som ett långsamt farväl. Spela upp en sorgsen sång. Med Little Willie John.

Farväl kan vara snabba eller långsamma. Jag tror på långsamma farväl, på avsked där man hinner ta in och bearbeta. Vill se livet som en helhet, en blandning av sött och salt. Utan sorg och smärta finns ingen möjlighet att avgöra värdet av det som är positivt. Därför fungerar den här låten både när jag är glad och när jag är ledsen, den skänker tröst och ger perspektiv. Det är en klok låt, eller en vis låt. Jag har ingen aning om hur klok Peter LeMarc är, men han har förmågan att skriva låtar som rymmer mer än orden och musiken, som tar sig innanför huden och som lever sitt eget liv.

En sång som väcker upp all längtan. En fågel flyger åter till mitt hjärta. Känslor ingen själ kan hejda. Jag hör orden, jag mins glädjen. Känner smärtan. Utan ett ord var hon borta. Jag gick till hennes mjölkaffär. På gården en nedbrunnen Dodge. Därinne ett tomt kuvert.

Plötsligt, mitt när alla känslorna bubblar över, kommer vändningen. Rätt som det är, när allt är som bäst, inträffar det oundvikliga. Hon är borta. Kvar finns bara den unge älskaren och tomheten. Utan ett ord, utan förklaring. Borta. Det är så det är, som som livet fungerar. Det finna inga garantier, inga givna förklaringar, inga svar. Bara händelser och frågor och en ständig rörelse. Oavsett vad som händer måste allt och alla röra sig, måste det som är förändras. Ständigt ställs vi inte valet att antingen gå under eller vidare. På gården en nedbrunnen Dodge, ett falnande minne av det som varit och som nu bara finns inom oss. Låt mig höra den en sista gång ... Musikens kraft är stor. Musiken väcker minnen, bär på känslor och hjälper oss att bevara det som är viktigt. Det där tomma kuvertet symboliserar livets meningslöshet och manar till eftertanke. Det är upp till oss att fylla livet med mening och inget är givet på förhand. Vi skapar betydelserna som vi sedan anpassar oss efter. Människan är en tolkande varelse som fyller livet med mening, det är ett faktum vi kan välja att aningen acceptera eller förneka.

Men efter veckor av tomhet. Kom ett brev utan avsändaradress. Hon skrev: ”En del lär sig aldrig. Att gå. När allt är som bäst”. Hon sa: ”Ditt liv är ditt eget. Du äger din tanke och tid. Låt ingen ta det ifrån dig. Älskling du är en speciell individ”. Hon sa att hennes självbevarelse. Sa till fötterna att gå. Och nu var hon långt härifrån. Det var allt. Kyssar, puss och hej då.

Lika plötsligt som allt tog slut kan det komma ett svar, några förlösande ord i ett anspråkslöst brev utan avsändaradress. Ta vara på det du lärt dig och låt ingen få dig att tro något annat än att du kan om du vill. Vi är alla speciella individer och våra liv är våra egna, även om vi lever dem tillsammans. Svaren är som sagt aldrig givna, men det finns ändå överallt. Nyckeln till ett gott liv handlar om att inse det och om att skaffa sig verktyg för att blir bättre på att hitta svaren, där och är de plötsligt dyker upp. Livet handlar om att göra det bästa av det som är, hela tiden. Det är också vad kulturvetenskap handlar om, livet. Därför finns det uppslag till kulturanalyser överallt, verkligen överallt.

Å, låt mig höra den en sista gång. Spela hennes älsklingssång. Med Little Willie John. Sjung för min själ. Som ett långsamt farväl. Spela upp en sorgsen sång. Med Little Willie John.  

Ibland är det sorgsna sånger som behövs för att lyckan ska bli fullkomlig. Det handlar aldrig om det ena eller det andra, det handlar alltid om balans mellan båda. Människan (och livet) är, som Nietzsche skriver, "ett rep spänt mellan vilddjuret och övermänniskan -- ett rep över en avgrund". Vill du realisera dina visioner och bli den du önskar måste du ut på den där linan, över avgrunden. För att lyckas bör du inte titta ner, inte se åt sidan. Blunda, ta ett steg. Ta ett steg till och ännu ett. Låt ingen tala om för dig var du inte kan, låt ingen göra sig lustig på din bekostnad. Lyssna inte på den som inte vill dig väl. Var stolt, lyssna på din egen röst, din egen vilja och dina visioner. Det finns inget mål, bara ändlösa vägar som aldrig tar slut. Längtan är vacker och den ger kraft och mod.

Talk to me. Talk to me. In your own special way. Letter to my darling. Gritts ain’t groceries. Need your love so bad.

Livet är smärtsamt, men just därför vackert och värdefullt. Det och som sagt, väldigt mycket annat tänker jag på när jag lyssnar på låten Little Willy John.