Man blir inte smartare för att man studerar, men har man tillgång till kunskap (och förstår vad det innebär att veta något samt har byggt upp kompetens att använda insikterna) ökar chansen att man kommer att kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Studerar man på högskolan enbart för att få betyg och en titel och därför fokuserar mer på att ge lärarna vad man tror att de vill ha – för att så snabbt och effektivt som möjligt passera genom utbildningen – än att engagera sig i och ta eget ansvar för lärandet som utbildningen skapar förutsättningar för, är risken överhängande att man blir dummare. Och om andelen i befolkningen som tror att en titel säger något om innehavarens faktiska kunskaper och kompetenser, ökar kommer den generella fördumningen att eskalera snabbt i samhället. Problematiskt nog har vi byggt ett utbildningssystem där fokus riktas mot just (produktionen av) titlar. Det är vanskligt att uttala sig om vad som beror på vad men det är ett faktum att vi idag ser allt tydligare tecken på en fördumning i samhället, som till exempel tar sig uttryck i att efterfrågan på ledare som lovar runt men håller tunt och/eller ljuger för att framställa sig själva och konsekvenserna av den förda politiken i en bättre dager än vad det finns empiriska belägg för, är så stor.
I min bok En svanesång för universitetet argumenterar jag för att försöken att målstyra och kvalitetssäkra högre utbildning leder till en förflackning av kunskapen och en utarmning av förmågan till kritiskt tänkande. Orsaken till att det blir så är att när fokus riktas mot produktionen av nyckeltal och det ekonomiska resultatet värderas högre än kunskapskvaliteten, kommer lektorernas oro över försämrade villkor att skapa förutsättningar för studenternas lärande och sin egen kunskapsutveckling att betraktas som ovidkommande klagomål från representanter för ett särintresse. NPM är motsatsen till allt som gör högre utbildning högre och universitetet till ett universitet. Det sättet att organisera för lärande och kunskapsutveckling leder nämligen till att högskolan befolkas av allt fler chefer, ekonomer, jurister och administratörer (som förväntar sig högre lön än lektorerna och som dessutom kräver att det finns möjlighet för dem att göra administrativ karriär). Och kostnaderna för detta tas från den summa som lärosätena får för att bedriva undervisning, vilket gör att tiden som lärarna kan lägga på undervisning minskar snabbare och snabbare för varje år eftersom fler och fler ska dela på pengarna som tidigare – på den tiden när universitetet tog bildningsuppdraget på allvar och den akademiska friheten respekterades – uteslutande gick till lärarnas löner, av den enkla anledningen att kollegiet på den tiden hade makten över definitionen av vad som är högskolans kärnuppdrag. Eftersom de som ansvarar för formen och ekonomin idag värderas högre än de som arbetar med innehållet, försvagas själva fundamentet som hela det akademiska bygget vilar på mer och mer för varje år som går.
Om kunskapen inte värderas högre än vad som fallet i dagens samhälle kommer kostnaden för att upprätthålla ett utbildningssystem som faktiskt ger oss kunskap av hög kvalitet, förr eller senare att betraktas som en mer eller mindre onödig kostnad, vilket i sin tur leder till att fokus riktas ännu tydligare mot en kostnadseffektiv produktion av betyg och examina. Och eftersom linjens chefer har met makt än forskarna och lärarna i kollegiet kommer högskoleledningarna först att göra sig av med lärare som liksom jag försvarar kunskapen och kvaliteten och riktar kritik mot försämrade förutsättningar att bedriva akademisk undervisning och vetenskaplig forskning. Men eftersom den oantastliga administrativa apparaten likt en gökunge kräver mer och mer av resurserna som på grund av effektiviseringsavdraget krymper år för år, är det i en sådan värld med sådana värderingar bara en tidsfråga innan AI tar över lärarnas arbete.
Akademiska kulturer växer liksom all kultur fram mellan människor, och ju fler som intresserar sig för och engagerar sig i det som händer på högskolan, desto bättre blir förutsättningarna att skapa kunskap och försvara bildningen och den akademiska friheten. Problemet är att människor inte är helt igenom rationella och därför oundvikligen tar många beslut grundade på känslor. Och eftersom tiden som finns för analys och eftertanke hela tiden krymper blir det svårare och svårare att förstå, försvara och använda kunskapen och den intellektuella förmågan. Människan är dessutom av naturen lat. Om vi inte förstår eller accepterar dessa faktum och inte bryr oss om konsekvenserna av det vi vet, är risken överhängande att AI inte bara tar över lärarnas, forskarnas, journalisternas och författarnas arbete, utan även "lärandet" och "kunskapsutvecklingen".
Jag har alltid sett det som att det är humanioras uppgift att bjuda motstånd mot en sådan utveckling, genom att förfina människors unika förmågor. Jag är ingen konspirationsteoretiker och tror inte att det är därför som humaniora är det man skär ner på först när flödet av pengar till universitetssektorn sinar, jag konstaterar bara faktum. Det spelar ingen roll vad som beror på vad, det viktiga är hur vi ser på förändringen och vad vi kan och vill göra för att försvara det vi tror på. Kunskap och lärande är som jag reflekterat över i en tidigare bloggpost som muskler och kondition, alltså förmågor som var och en måste erövra på egen hand och som bara kan hållas aktuella och relevanta genom ansträngning. Det finns inga genvägar till kunskap, och definitivt inte till förmågan att ta kloka beslut. Därför är implementeringen av AI på allt fler områden så skrämmande.
AI kan och kommer därför aldrig att ta över. AI saknar nämligen och kommer aldrig att kunna skaffa sig unikt mänskliga erfarenheter och egenskaper. Det finns dock en överhängande risk att människor av dumhet och/eller lathet slutar tänka själva och lämnar över makten till (ägarna av) algoritmerna. Och den dagen när AI driver utvecklingen har vi inget samhälle längre, då lever vi alla i en steril och iskall mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar