Så länge jag minns har jag aldrig helt kunnat frigöra mig från känslan av att vara missförstådd och ifrågasatt. Länge tänkte jag att det var mig det var fel på, och därför tvingades jag ut på en lång omväg. Sen hittade jag till universitetet. Där kunde jag vara jag och kände mig uppskattad, vilket kändes som att komma hem. Under åren som student, när jag var fri att följa kunskapen dit den tog mig, kunde jag bevisa för mig själv att jag är en klok, kompetent, omtänksam och pålitlig människa. Den där känslan höll i sig under mina första år som lärare och jag gick till jobbet som lektor med ett leende på läpparna. Det var aldrig min plan, men eftersom kunskapen och lärandet ger mening åt mitt liv fortsatte jag studera och forska med utgångspunkt i en fruktbar kombination av egen nyfikenhet och allmänt kända behov av kunskap och förståelse för olika saker, vilket gjorde att fick ynnesten att meritera mig till docent. Men ju närmare jag kom den där titeln, och allt mer efter att jag fått den, desto mer smög sig känslan på mig, att jag återigen var missförstådd och ifrågasatt. Jag kände mig därför allt mindre hemma i den värld som gett mig så mycket och som jag fortfarande är lojal med.
När Högskolan Västs dåvarande rektor, som det första hon gjorde när hon installerats, för att rädda högskolans ekonomi, la ner det kulturvetenskapliga utbildningsprogram som jag undervisade på, utreddes jag tillsammans med mina kollegor för övertalighet. Den gången fick alla behålla sina anställningar, men lärarlaget splittrades och jag hittade till min stora glädje en ny avdelning där man behövde mina kunskaper och kompetenser. Där fick jag under en tid återigen uppleva känslan av tillit och uppskattning. Även om företagsekonomi var ett nytt vetenskapligt sammanhang var det ändå bekant och det kändes inspirerande att lära känna nya kollegor och möta andra studenter. Efter ett tag insåg jag dock att den akademiska världen i allmänhet och kulturen på Högskolan Väst i synnerhet hade förändrats. Jag fortsatte göra sådana saker som tidigare räknades meriterande och parallellt med undervisningen började jag dessutom skriva läroböcker, men det blev med tiden allt svårare att skaka av sig känslan av att det jag gjorde inte uppskattades av mina chefer, som nu var långt fler än tidigare. Signalerna från ledningen, om att jag läroboksförfattande var slöseri med tid och att jag istället förväntades söka pengar för projekt jag inte trodde på och skriva artiklar som ingen läser, blev allt tydligare. Därför insåg jag att jag aldrig skulle (tillåtas) bli professor.
Jag har visat mig vara docentkompetent och märker att texterna jag skriver blir lästa; bloggen är välbesökt och nätpublikationerna som jag la ut här 2016, 17 och 18 har både blivit nedladdade och uppskattade av många. Mina läroböcker används på många högskolor och på olika utbildningar. Därför valde jag att fortsätta följa kunskapen dit den tog mig och lät mig ledas av den inre motivation som gör mig uthållig och engagerad i uppgifterna jag tar mig an, vilket främjar kvalitet på ett helt annat sätt än jakten på titlar och pengar. Jag accepterade att den akademiska karriären inte skulle ta mig längre, men eftersom jag alltid betraktat arbetet som lärare som ett privilegium hade jag inga problem med att undervisa och skriva på fritiden.
Jag tog förändringen av den akademiska världen med jämnmod, men det var det med sorg jag såg på när högskolan steg för steg avakademiserades. Och jag kunde inte skaka av mig den växande oro för konsekvenserna av den allt sämre ekonomin och nedskärningarna som detta gav upphov till på HV. Trots det kunde jag inte tro att jag efter 23 år av lojalt arbete i vetenskapens tjänst skulle bli uppsagd. Jag kunde och kan fortfarande inte begripa att min prefekt, med stöd av högskolans nya rektor och utan invändningar från facket, valde att sparka mig utan att ge mig en förklaring till beslutet.
Hade jag inte genom livet haft nära vänner som trott på och stöttat mig hade jag aldrig orkat ta mig dit där jag är idag. Och hade jag inte gång på gång fått det bekräftat för mig själv att jag – tillräckligt ofta för att jag ska känna att det inte finns någon anledning för mig att ändra mitt sätt att tänka, vara och agera – har rätt, hade jag förlorat tron, både på mig själv och framtiden och gett upp för länge sedan. Jag har alltid velat väl och mitt engagemang för kunskap, min strävan efter bildning och min omsorg om kvalitet är äkta och djupt känd. Därför känns det orättvist att bli ifrågasatt, misstänkliggjord och nu även dumpad av den organisation som jag gav mina bästa år i arbetslivet. Samtidigt är det något jag tvingats vänja mig vid och jag har lärt mig den hårda vägen att jag kan hantera den där typen av negativ uppmärksamhet. Hur jobbigt det än är att leva i det limbo jag tvingas till här under uppsägningstiden finner jag tröst i insikten att sökandet efter kunskap och förståelse, både för mig själv och den värld jag lever i tillsammans med alla andra, fortfarande ger mitt liv mening.
Orsaken till att jag trivs så bra i rollen som forskare och att jag alltid älskat att arbeta som lärare, är att jag både har möjlighet att lära mig saker för egen del och får äran att sprida insikter och hjälpa andra att skaffa sig kunskap och förståelse för den värld vi har att gemensamt förvalta. Att jag blir av med min anställning som lektor på Högskolan Väst ser jag därför som en bekräftelse på att högskolan förändrats och att kunskap och akademisk kvalitet inte längre betyder något. Vill jag fortsätta göra det jag gjort i alla år och fortfarande både tror på och menar är högskolesektorns kärnuppdrag får jag troligen göra det utanför akademin eftersom universitetsvärlden som helhet har förändrats i grunden. Universitetet är idag en organisation där man som lektor förväntas konkurrera om pengar och prestige istället för att samverka för kunskap och tillsammans med intresserade medmänniskor lära för livet.
Anledningen till att jag skriver om förändringen och sätter ord på mina upplevelser är att jag aldrig kommer att sluta bry mig om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Jag kommer att fortsätta lära, läsa och skriva så länge jag lever, och just nu känns det viktigare än någonsin. Allt jag ser och upplever i akademin säger mig att det bara är en tidsfråga innan bubblan spricker och illusionen krossas. Akademisk kvalitet och verkligt viktigt vetande har nämligen ingenting eller ytterst lite med nyckeltal att göra, kunskap är helt enkelt inget man kan tvinga fram. Min känsla av instängdhet och synen på mig som en oppositionell säger mer om den akademiska kulturen och prioriteringarna som görs där än om mig.
I det långa loppet är jag en vinnare, det har jag fått bekräftat för mig så pass många gånger genom livet att jag finner ro och kan vila i tryggheten om att det bara är en tidsfråga innan människorna som pekat ut mig som ett problem eller tvingat in mig i rollen som oppositionell blir varse att deras seger i det långa loppet kan komma visa sig vara en Pyrrusseger. Är man chef i statlig tjänst har man makt och den kan man använda för att avskeda en sån som jag, men den dagen när det går upp för allmänheten och skattebetalarna att högskolan riskerar att eller redan har förvandlats till en maskin som producerar tomhet är det inte jag som kommer att ställas till svars för besluten som tagits. Jag har ju redan ställts till svars, och jag vet ända in i märgen att jag alltid gjort vad jag trott på och har goda argument för. Jag går därför stolt vidare och njuter av friheten som jag just nu känner. Hur trött jag än är på det, varken kan, vill eller behöver jag bry mig om att andra betraktar mig som oppositionell. Det verkar vara priset man får betala för att följa kunskapen och lärandet snarare än ledare med auktoritära ambitioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar