Nästa vecka håller jag min, vad jag vet just nu, sista föreläsning och det triggar många tankar och river upp känslor av sorg. Och i februari nästa år kastas jag ut, eller kanske snarare in, i en ny, okänd och högst osäker fas i livet. Om dessa saker inte påverkade mig hade arbetet som jag haft i över 26 år nu inte betytt något för mig, så jag hoppas att ni som läser vad jag skriver på Flyktlinjer har överseende med upptagenheten av beslutet, som i någon mening rör alla som arbetar som lärare och/eller forskare på högskolan. I grund och botten är jag ingen som ältar. Det är när jag närmar mig avgörande tillfällen som det är svårt att värja sig mot tankarna på det jag utsätts för och tvingas gå igenom. Och jag tillåter mig att skriva om det eftersom det handlar om kulturen på högskolan, och den påverkar alla som är en del av den.
Det är inte så att jag identifierar mig med min position på Högskolan Väst, men arbetet som lektor (alltså möjligheten att kunna försörja sig på att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för andras lärande) har varit en mycket stor del av mitt liv. Sedan hösten 1991 – fast egentligen redan när jag sa upp mig från bageriet och började på Komvux 1989 – har kunskapen och lärandet upptagit snart sagt hela min vakna tid och det är också vad som ger mitt liv mening. För mig är därför uppsägningen inte, som rektorn för högskolan jag arbetat på de senaste 23 åren (och som han bara arbetat på i ett par år) okänsligt uttryckte det i ett mail: "ett tufft besked att få". För mig var både beslutet – och inte minst det förnedrande inkompetenta sätt som det förmedlades på samt ledningens vägran att förklara varför man valde att kringgå LAS för att bli av med mig – FÖRÖDANDE, både eftersom jag känner mig sviken av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet och för att jag blir av med min försörjning och dessutom förlorar möjligheten att undervisa, vilket jag älskar och är en uppgift som jag genom alla år har tagit på största allvar.
Rektorn på HV har sedan han disputerade hoppat mellan olika chefspositioner inom både näringslivet och akademin, så jag förstår att han tänker, agerar och uttrycker sig som han gör. Men jag minns tydligt vad han sa när han presenterade sig på institutionen för första gången och jag frågade honom hur han såg på bildning. Han svarade då att det var oerhört viktigt för honom. Exakt hur viktig bildningen i realiteten är för honom blev dock tydligt året efter när vi på ett institutionsmöte informerades av den ansvarige för forskningen på institutionen om att vi framöver – för att inte halka efter i den interna konkurrensen om pengar på högskolan – måste tänka och agera som rektorn sagt vid ett strategiskt möte: "Get shit done!" Den synen på lektorers arbete och högskolans samhällsuppdrag, menar jag är oförenlig med strävan efter bildning eftersom den gör det omöjligt att värna den akademiska kvaliteten i verksamheten. Så uttrycker sig inte en akademisk ledare. Rent intellektuellt förstår jag alltså varför jag får gå, men jag kan och kommer aldrig att kunna acceptera att jag dumpas och att mina kunskaper, min erfarenhet och mitt engagemang för kunskapskvalitet kastas på sophögen på grund av kortsiktiga ekonomiska hänsyn.
Ledningens motiv till uppsägningen är arbetsbrist och den beror på att budgeten ska vara i balans 2026. Fast det verkar den redan vara, jag ser nämligen på hemsidan att man nyanställer och att rektorn tackar medarbetarna som är kvar för sina insatser under omställningen och uppmanar alla att nu blicka framåt. Att osynliggöras på det sättet, trots att jag genom alla år har kämpat för högskolans bästa i såväl med- som motgång, smärtar. Jag tror inte att jag någon gång tidigare i liver har känt mig så ensam som jag gör när jag kommer till campus i dessa dagar. Det gör lika ont att höra mina kollegor skratta och umgås som vanligt i fikarummet som att möta någon som med panik i blicken plockar upp mobilen och vänder på klacken i korridoren när jag kommer mot hen. Men det är nästan ännu värre att stöta på någon som hälsar glatt och säger att det var länge sedan vi sågs, som om allt var som vanligt. Jag förstår så klart psykologin bakom, men det gör det inte lättare att hantera mina känslor av sorg.
Även om jag alltid betraktat det som att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag har jag sedan jag fick fast anställning på HV 2003 varit lojal med min arbetsgivare. Jag har genom åren undervisat i olika ämnen, från grundnivå till forskarutbildningen och på alla högskolans fyra institutioner. Och jag har dessutom ägnat en stor del av min forskningstid åt HVs profilområde AIL. Dessutom har jag haft flera kollegiala förtroendeuppdrag. Tacken för mitt engagemang är att jag som 60-åring, utan förklaring, kastas ut i ovisshetens landskap just när jag står i begrepp att skörda frukterna av alla åren i kunskapens tjänst.
En viktig anledning till att jag har så svårt att hantera uppsägningen handlar om obegripligheten i det faktum att kurserna som jag har skapat och ansvarat för i många år ska fortsätta ges av kollegorna på avdelningen som på grund av att de gjort annat än att undervisa får behålla sin anställning. Det där har jag fruktansvärt svårt att acceptera. Och att det enda mina fackliga företrädare säger är att chefer i staten kan och får göra väldigt mycket som de vill, gör naturligtvis inte saken lättare att bära.
I våras levde jag i en känsla av overklighet, och det tog hela semestern att acceptera och lära mig leva med beskedet som jag som synes fortfarande har svårt att förstå. För att bearbeta det som hänt och för att hitta en väg framåt i livet har jag här under hösten funderat på vad en anställning som lektor bör innebära och vad ett sådant arbete måste innehålla för att begreppet lektor inte ska förlora sin innebörd. Resultatet av det arbetet är att jag blir allt mer osäker på om jag vill försöka få en ny anställning inom den nya och allt mer avakademiserade högskolevärld som idag snabbt växer fram, där linjens chefer i enlighet med NPM dikterar villkoren för "lärandet" och "kunskapsutvecklingen" med det ekonomiska resultatet i fokus. Friheten jag känner här under uppsägningstiden, när ledningens makt över mig och det jag gör i rollen som lärare och forskare minskat betydligt, är dessutom berusande. Även om jag är ledsen och besviken känner jag mig äntligen fri att följa kunskapen dit den tar mig, vilket är vad jag alltid velat göra. Så även om det tar emot att erkänna det (eftersom jag vill arbeta som lektor) inser jag att livet just nu är bättre än någonsin, samt att min identitet ligger mer i lärandet och skrivandet än i anställningen. Även om titeln eller den akademiska karriären aldrig var viktig för mig kommer jag ju alltid att vara en filosofie doktor som visat sig vara docentkompetent; det kan ingen ta ifrån mig. Det går, som jag brukar tänka, att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig!
Jag står alltså vid ett vägskäl i livet och har att välja mellan att acceptera chefernas order och fokusera på att producera nyckeltal, eller följa kunskapen och värna den akademiska kvaliteten. Kunskapen och kvaliteten känner jag att jag både kan och vill fortsätta arbeta med och göra vad jag kan för att värna, men nu när jag efter många år av en smygande känsla av instängdhet blivit av med tvångströjan som anställningen som lektor med tiden allt mer varit förknippad med, blir jag mer och mer osäker på om jag vill arbeta i den avakademiserade värld som högskolesektorn utvecklats till. Jag känner allt mer att och hur jag inte är intresserad av att kompromissa med det jag lärt mig genom åren som student och forskare för att få behålla en anställning. I den ålder jag befinner mig och med den erfarenhet jag har skaffat mig är min personliga och intellektuella integritet och mentala hälsa viktigare än ekonomisk trygghet! Men om jag hittar en arbetsplats där bildning inte bara är ett ord man slänger sig med för att vinna gillande, utan verkligen betyder något, där det finns tid och möjlighet att följa kunskapen dit den tar mig, är jag så klart intresserad av ett fast jobb. Att få möjlighet att avsluta mitt vetenskapliga yrkesliv på insidan av den akademi jag vigt mitt liv åt och fortfarande är lojal med, är så klart min dröm.
Jag har aldrig haft några problem att underordna mig och följa regler som jag förstår och ledare jag respekterar – det jag har svårt för är att följa order eller tvingas arbeta under inkompetenta chefer som säger det som låter bra men sedan gör något annat och därefter skyller på medarbetarna eller någon annan när resultaten uteblir. Jag vill arbeta i en akademisk organisation och tillsammans med människor som liksom jag fokuserar på kunskapen och värnar den akademiska kvaliteten och som hjälper varandra att bygga en intellektuellt stimulerande och lärande miljö. Eftersom jag fått ynnesten att forskarutbilda mig och meritera mig till docent på skattebetalarnas bekostnad är kunskapen den kompass jag vill orientera mig i tillvaron med hjälp av, inte kortsiktiga ekonomiska intressen – eftersom det leder samhället i helt fel riktning och dessutom hotar demokratin och den långsiktiga hållbarheten.
Kunskap och lärande är levande, mänskliga egenskaper som inte går att kontrollera, det är viktigt att förstå och respektera att inför vetandet är alla följare. Därför kan högskolan aldrig bli akademisk inom ramen för nuvarande syn på ledning och organisering av arbetet, som bygger på att man så effektivt som möjligt ska "tjäna" pengar på att producera nyckeltal. Den lagstadgade akademiska friheten är motsatsen till den tvångströja som lektorer tvingas kränga på sig för att få arbeta som lärare och forskare. Om ledare i akademin anammar en produktionslogik kommer högskolan inte att kunna förvalta samhällets investering i forskning och högre utbildning, för det ska vara möjligt måste hela organisationen fokusera på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för människors självständiga lärande.
Ledarskapet inom akademin kan bara vara akademiskt och kunskapsfokuserat om det utgår från det ideal som tanken om primus inter pares bygger på, vilket är latin och betyder den främste bland likar. En sant akademisk ledare blir man inte för att man är bra på att tvinga fram resultat (är det så man ser på uppdraget är det i näringslivet och tillverkningsindustrin man hör hemma); rektor för ett universitet eller en högskola borde vara ett hedersuppdrag som tilldelas den som är mest respekterad av sina forskar- och lärarkollegor, inte en stepping stone i någons personliga karriär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar