Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta skriva och jag har inte gett upp hoppet om att kunna vara kvar på något sätt i den akademiska värld som jag fram till för bara några år sedan betraktade som ett slags andra hem. Förhoppningen är att jag även i framtiden ska kunna åka på fler konferenser, men eftersom de flesta är stängda för människor som inte har en anställning på ett lärosäte är det på ingen sätt självklart att det blir så, vilket fyller mig med sorg. Jag har aldrig tagit jobbet som lektor för givet och har alltid varit stolt över ynnesten att få arbeta med kunskap och lärande. Att få vara med och förvalta det akademiska arvet är ett hedersuppdrag. Uppsägningen innebär att livet slogs i spillror och jag tänker inte be om ursäkt för att jag känner att jag aldrig någonsin kommer att förlåta prefekten för hens sätt att hantera rektorns krav på drastiska neddragningar.
Ingen vill förlora jobbet och alla som drabbas undrar så klart varför just de får gå. På det sättet är jag inte unik. Men hur många docenter med sammanlagt 27 år som anställd i högskolevärlden, varav 23 år på samma lärosäte, avskedats utan att få en rimlig förklaring? Om kurserna jag ansvarat för faktiskt skulle sluta ges, om jag hade försökt smita undan från arbetsuppgifter, om studenterna varit missnöjda eller om jag använt tiden för kompetensutveckling i tjänsten åt att göra annat än att förkovra mig, hade jag självklart förstått och accepterat beskedet. Jag skriver inte det här för att älta, utan dels för att påminna mig om att det faktiskt är sant, dels för att jag oroas över vart den akademiska världen är på väg. Hur svårt det än har varit att ta in beskedet har jag trots allt accepterat prefektens beslut och oftast går det bra att blicka framåt. Men jag är fortfarande anställd på högskolan som jag investerat så mycket tid och känslor i och jag tror faktiskt inte att jag kommer att fatta på riktigt att det som hände är sant förrän jag lämnar tillbaka jobbdatorn och rensar ur mitt kontor. Jag tror inte att jag kommer att kunna vara glad på riktigt förrän jag och Högskolan Väst har gått skilda vägar.
Om arbetet som lektor inte betytt så mycket för mig och om jag inte brytt mig om högskolan som institution hade jag inte fortsatt skriva om uppsägningen, men jag kan helt enkelt inte låtsas som att jag ser uppsägningen som en spännande utmaning. Det var ju nu, här i slutet av karriären, som jag skulle skörda frukterna av studieåren och forskningen. Nu får jag istället fokusera på att överleva ekonomiskt. Kunskapen ger inte bara mitt liv mening och riktning, högre utbildning är också en angelägenhet för skattebetalarna. Det som händer i universitetsvärlden får återverkningar i samhället som idag är i skriande behov av vetenskapligt grundad kunskap.
Tankarna som är huvudspåret i den här bloggposten fångades under en paneldiskussion som handlade om arbetet i betygsnämnder. Hela sessionen präglades av oro över att kvaliteten på doktorsavhandlingar kanske håller på att sjunka, vilket oundvikligen fick mig att tänka på det som händer i mitt liv. Bedömningskompetensen som jag har byggt upp genom åren är en helt central förmåga i alla akademiska miljöer och utgör själva grunden för alla kunskapssamhällen, så varför var det så viktigt för prefekten att göra sig av med mig? Vårens uppsatshandledningar kommer, som jag förstår det, att utföras av en vikarie, vilket stärker mig i övertygelsen om att uppsägningen inte gått rätt till.
Det sägs vara högskolans dåliga ekonomi som är anledningen till nedskärningarna som gett upphov till den övertalighet som är orsaken till uppsägningarna. Men kurserna som jag undervisat på ska fortsätta ges av kollegor som får stanna för att de gjort annat än att undervisa under det senaste året. Pengar råder det dock inte brist på för man nyrekryterar folk. Prefekten har dessutom valt att låta en av sina kompisar meritera sig till professor (vilket innebär 15000:- mer i lön) i ett ämne som institutionen inte arbetar med. Och det faktum att hen låtit två granskare – som är verksamma i andra ämnen än det som ansökan om att bli meriterad till professor gäller – bedöma ansökan, gör att det luktar vänskapskorruption lång väg. Den sekretess som ledningen tydligen både kan och får hänvisa till gör det åtminstone svårt att bedöma rimligheten i besluten. När en vän och kollega till mig ansökte om att bli professor i filosofi på Högskolan Väst för drygt tio år sedan fanns det ett internt krav på att man var tvungen att låta tre externa granskare inom ämnet bedöma kompetensen. Idag gäller uppenbarligen helt andra regler. Det blir kanske så när högskolan förvandlats en plats befolkad av alldeles för många människor (med makt) som inte sysslar direkt med lärande och kunskapsutveckling.
Näväl, sessionen som jag skulle skriva om inleddes med en berättelse som handlade om att Per Garthons avhandling godkändes med stor tvekan och att man efter det införde skärpta regler för examination av nya doktorer. Men idag, sas det också, idag har granskningen av avhandlingar, docentansökningar och underlagen för meritering till professor utvecklats till ett allt mer standardiserat förfarande, vilket det blir när man arbetar systematiskt med kvalitet och fokus riktas mer på på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet.
För att kunna upprätthålla den akademiska kvaliteten måste det finnas ett moment av osäkerhet. Disputationen måste vara på allvar och godkännandet av arbetet får inte bli en formalitet. Betygsnämndens uppdrag måste vara att verkligen stå upp för kunskapen. Det där håller nog alla med om, men idealet är svårt att förena med den produktionslogik som idag dominerar tänkandet på högskolan och som utgör ett hot mot den akademiska friheten, och i förlängningen även kunskapen och dess kvalitet.
Det akademiska rummet är liksom många andra rum fyllda av elefanter som ofta förnekas. Och vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Niels Bohr och hans tanke om mänsklighetens största kognitiva brist – som går ut på att vi har en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där vi på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns – aktualiserades hos mig under debatten som följde efter att paneldeltagarna sagt sitt. Jakten på det perfekta systemet för kontroll av kvalitet leder oundvikligen bort från det vi säger oss vilja ha. Akademisk kvalitet är helt enkelt omöjlig att säkra, den står i direkt relation till vår förståelse och respekt för kunskapens efemära och kontextuella karaktär, som bara kan värnas med hjälp av bedömningskompetens.
I Norge och Danmark har man ett annat system än i Sverige. Där utses först ledamöterna i betygsnämnden som sedan inte får ändras under processens gång, därefter får de avhandlingen och sammanträder för att besluta om den kan läggas fram eller ej, sedan får doktoranden försvara sin avhandling, i trygg förvissning om att bli godkänd. I Sverige kan man hoppa av uppdraget som granskare och chefer som vill producera fler examina kan leta tills man hittar någon som är villigt att ge sitt bifall. Det borde vara uppenbart för alla att det förfarandet riskerar att underminera förtroendet för akademin. "Nej kanske bör bli det nya normala", sa någon. Alla doktorander bör nog inte bli doktorer. Det kan och får åtminstone inte vara en mänsklig rättighet att få disputera, eller bli professor. Ett system där man godkänns i olika steg, via externa granskningar: Först på idén och planen, sedan halvvägs och därefter inför disputationen, skulle kunna vara en väg att gå.
Tyvärr hade jag lite svårt att hålla fokus där under sessionen. Dels tänkte jag på det som hänt mig, dels tänkte jag på det faktum att även om Fekis fortfarande är en konferens man åker till för att träffa kollegor och odla en ämneskultur håller konferensväsendet generellt på att förändras. Idag åker allt fler forskare på konferens mer för att meritera sig, alltså få sitt papper accepterat i konkurrens, än för att lyssna på och lära av andra. Att åka på konferens har blivit ett led i högskolans strävan efter att producera nyckeltal.
Först när kunskapen verkligen är placerad i centrum och också respekteras kan en verklig kunskapskultur växa fram i den akademiska världen, som kännetecknas av: Transparens, integritet och accepterande av det faktum att bedömningskompetens, kvalitet och kunskap liksom kultur, är vaga begrepp och ömtåliga kvaliteter som till sin natur är omöjliga att standardisera och kontrollera. Alltså kvaliteter som bara går att värna i en kollegialt styrd organisation.
Det känns sorgligt att tänka på allt det här, dels på ett personligt plan eftersom det är under de sista åren i arbetslivet man som lektor skördar frukterna av alla timmar man lagt ner på studier och forskning, dels rent allmänt eftersom det blivit uppenbart att kollegialitet, akademisk kvalitet och bildning inte betyder något idag. Om det det är cheferna som bestämmer och om dessa kan ta vilka beslut de önskar och sedan gömma sig bakom sekretess, vad är då poängen med att anordna konferenser och sessioner där man talar om kunskap, akademisk frihet, kvalitet och bedömningskompetens? Vad är ens poängen med att samhället investerar i högre utbildning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar