Fundamentala frågor för framtidens utbildning

På årets Fekis, företagsekonomins årligen återkommande ämneskonferens, på Linnéuniversitetet i Kalmar, hade jag äran att ingå i en panel med titeln: Fundamentala frågor för framtida företagsekonomisk utbildning. Som ett led i arbetet med att förbereda mig inför uppdraget skrev jag ner mina reflektioner över frågorna som vi fick, och eftersom ämnet är allmängiltigt och angeläget tänkte jag dela tankarna som jag hade med mig in i sessionen. Frågorna var indelade i tre teman.

Vad skall vi utbilda om?

Vad har näringslivet och andra “avnämare” för behov/krav?

Vad är det etiskt att utbilda om?

Vad är det oetiskt att utbilda om?

Vad har studenterna redan med sig, som de inte hade förut?

Vad har studenterna inte med sig, som de hade förut?

Frågor som rör högskoleutbildningarnas vad vill jag se som ett slags samvetsfrågor. Hur och vad man svarar säger nämligen något om vilka värderingar, grundläggande antaganden, och inte minst vilken kunskapssyn, man har. Jag menar att det är särskilt viktigt att närma sig frågan om hur vi kan skapa en utbildning för framtiden på det sättet, med fokus på vad vi vill och anser vara viktiga. Eftersom framtiden är öppen och i hög grad skapas av oss som lever här och nu är det olyckligt att tänka på ämnet som ett slags spaning. Vems och vilka intressen som anses vara värda att ta i beaktande när man skapar utbildning är i hög grad relaterad till synen på vems uppdrag lektorerna arbetar. Ytterst handlar frågorna om vem som lämpligen bör ha makten över utbildningens innehåll. Det är detta som gör det till en samvetsfråga. 

Om företrädarna för näringslivet har synpunkter på högskolans vad eller inte anser sig nöjda med innehållet i utbildningarna som ges är det aldrig självklart att landets högst utbildade lärare måste anpassa sig efter deras åsikter. Om arbetsgivarna i vårt land inte uppskattar kunskap som håller hög akademisk kvalitet är det anmärkningsvärt och något vi borde diskutera både orsakerna till och konsekvenserna av. Tyvärr finns det gott om indikationer på bristande förståelse för värdet av bildning i företagsvärlden. Tänk till exempel på Svenskt näringslivs rapport: ”Konsten att strula till ett liv”, vars budskap saknar stöd i den forskning som finns om vad som händer med studenter som har en examen inom humaniora. Att företrädare för näringslivet varnar studenter från att läsa humaniora är cyniskt och ett uttryck för kunskapsförakt. Vi behöver reflektera över varför vi är så rädda för att låta avnämarna ta ett större ansvar för att validera sina blivande anställdas kunskaper? De gör det ju redan, inte sällan med hjälp av ovetenskapliga metoder.

Så länge skattebetalarnas och näringslivets behov sammanfaller med samhällets är det oproblematiskt att prata om vad näringslivet vill ha, men om landets lektorer betraktas som tillhandahållare av tjänsten utbildning, och om det anses klokt att låta företagen bestämma hur den högre utbildningen i vårt land ska organiseras, finns en uppenbar risk att den avakademiseras. Syftet med samhällets investering i universitetsväsendet vill jag se som ett sätt att värna demokratin och främja framväxten av ett kunskapssamhälle, och om företagen inte ser något värde i detta är det anmärkningsvärt. Som jag ser på saken är det skattebetalarna som investerar i högre utbildning, och därför är det samhällets långsiktiga behov av kunskap och akademisk kompetens som behöver tillgodoses, inte företagens egoistiska och kortsiktiga intressen av att skaffa sig konkurrensfördelar. Dessutom är det så att allt fler företag idag ingår i multinationella koncerner vars huvudkontor och ägare ofta finns utanför vårt lands gränser, vilket gör att de har makten att spela ut olika länder mot varandra.

Produktionslogiken som idag präglar allt mer av verksamheten på landets högskolor och universitet pressar inte bara kulturen på högskolan neråt i vetandets hierarki (alltså bort från vishet och bildning), den uppmuntrar även till ytinlärning och pluggande av fakta, vilket gör det svårt för lärarna att skapa kurser, och för studenterna att bedriva studier, med kunskap som mål. Produktionslogiken leder även till att både lärare och studenter blir mer svarsfokuserade än lärande- och kunskapsorienterade. Och det systematiska kvalitetsarbete som den här logiken skapar efterfrågan på förstärker avakademiseringen av Högskolesverige av den enkla anledningen att kunskapskvalitet inte går att måttbeställa och säkra.

• Hur skall vi utbilda?

Jag menar att högre utbildning bör handla om att skapa förutsättningar för studenternas självständiga studier med sikte på utvecklande av breda generiska ämneskunskaper och förmåga till kritiskt, akademiskt tänkande – alltså kunskaper och kompetenser med lång hållbarhet. Fokus i verksamheten behöver ligga mer på fostran till livslångt lärande än på överföring av faktauppgifter. Kunskap kännetecknas mer av att vara en process än ett slags produkt, och därför är det olyckligt om vi ser på undervisningen som att det handlar om en mål- och kvalitetssäkrad produktion av betyg och examina.

Mycket av den utbildning som ges idag handlar om att hjälpa studenterna att memorera fakta, vilket är djupt olyckligt. För att stoppa avakademiseringen av högre utbildning behöver vi utveckla former för undervisning som främjar utvecklingen av akademiska förmågor och djup förståelse för ämnet man studerar, och fokusera mer på att lära studenterna att lära sig själva. För att detta ska bli möjligt måste dock samhället som helhet ta ett större gemensamt ansvar för kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna vara högre i framtiden. Kvalitet i verksamheten är inte ett mål, utan ett medel och själva förutsättningen för all utbildning med akademiska ambitioner.

Hur fick vi för oss att det är klokt att tvinga lärarna att fungera som garanter för att studenterna faktiskt kan det som vi är överens om att de ska kunna? Om allt fler studenter, med näringslivets goda minne, kommer till högskolan endast för att få en examen, kan den högre utbildningen inte bli högre. Jag menar att om många studenter inte klarar av studierna är det problematiskt att ta förgivet att det är lärarnas fel. Ansvaret för lärandet och inte minst för visandet av att man faktiskt kan det man förväntas kunna efter en kurs eller utbildning behöver mycket tydligare än idag läggas på studenterna. Vi måste helt enkelt behandla människorna som kommer till högskolan för att bedriva studier på skattebetalarnas bekostnad, som vuxna och ansvarstagande individer. Att vi inte gör det idag är djupt problematiskt. 

Studentinflytande är bra och viktigt, men alla åsikter som studenter har kan och ska inte beaktas. Om studenterna varken kan argumentera för sina synpunkter eller bemöta motargument från lärarna som ytterst ansvarar för att undervisningen håller hög kvalitet, alltså skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kommer studenternas inflytande att förstärka förflackningen av utbildningen som bedrivs på landets högskolor och universitet. Kan kåren inte hitta engagerade studentrepresentanter till alla organ där studenterna erbjuds att utöva inflytande, måste det vara studenternas problem, inte lärarnas.

• Kan vi examinera i AIs tidsålder?
• Måste vi ha internet-avskärmade skrivsalar?
• Måste vi utveckla nya examinationsformer?

AI är på många sätt ett fantastiskt verktyg fyllt av möjligheter, men om vi inte ska riskera att bli slavar under den nya tekniken (och inte minst ägarna av den) måste vi inse att vi nu befinner oss i ett helt nytt paradigm, som ställer helt nya krav på oss som lärare. För att värna den högre utbildningen akademiska kvaliteter måste vi tänka nytt, annars är risken stor att vi suboptimerar verksamheten. Även AI är en samvetsfråga som har med synen på kunskapskvalitet och ansvar att göra: Varför ska högskolan fokusera på betyg och poäng? Om det enda svar vi har på den frågan är att vi alltid gjort så lever vi som om vi fortfarande var kvar i det paradigm som jag menar att vi i och med införandet av AI lämnat.

Det är många år sedan nu, långt innan AI dök upp på arenan, som Mats Alvesson skrev sin bok Tomhetens triumf, där han pekade på riskerna med NPM och den produktionslogik som det sättet att leda och organisera arbetet på högskolan resulterar i. Problemet är att AI är bättre än människor på att producera de nyckeltal som högskolorna och universiteten idag konkurrerar med varandra om. Förstår man att NPM utgör ett hot mot kunskapen och högskolans bildningsuppdrag borde man inse att den hotet ökar exponentiell när AI implementeras allt mer i den akademiska världen.

För bara några år sedan var alla rörande överens om att Wikipedia inte fungerade som referens i uppsatser och andra typer av inlämningar, men efter introduktionen av ChatGPT och andra AI-verktyg har det där förändrats radikalt. Svar som genererats av AI anses, trots att det finns gott om bevis på motsatsen, vara så pass pålitliga att till och med forskare använder tekniken för att producera kunskapsöversikter och för att granska innehållet i artiklarna de förväntas ha läst. Mycket talar därför problematiskt nog för att vi förhåller oss till AI som om det vore en auktoritet som måste tas på allvar, vilket borde oroa alla som bryr sig det minsta om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. För om vi slutar tänka själva och okritiskt accepterar svaren på frågorna vi ställer till AI kommer förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande att utarmas, vilket gör oss ännu mer beroende av den digitala teknik som idag tar över allt fler uppgifter.

Jag är för breddad rekrytering och tycker att det är rimligt att vi skapar möjlighet för hälften av varje årskull att testa sina vingar i högre utbildning, men resultatet av studierna kan inte bli det önskade, alltså akademiska kunskaper och kompetenser, om vi kopplar ihop högskolans ekonomi med genomströmningen. 

För att sammanfatta mina tankar om alla frågorna ovan vill jag säga följande: Hur fick vi för oss att det är möjligt för lärare att både ansvara för att skapa förutsättningar för studenternas lärande och garantera att resultatet faktiskt lever upp till kursens lärandemål när grupperna många gånger består av över 100 deltagare och tiden som finns att möta studenterna i undervisningssalar och seminarierum sedan 1990-talet i vissa fall har minskat med så mycket som hälften?

P.S.
Temat för Fekis i år var: Företagsekonomi i den digitala eran – Hur rör vi oss framåt? Det är en förrädisk fråga för ingen vill bli betraktad som nostalgiker eller bakåtsträvare, vilket problematiskt nog används som ”argument” för att bemöta de som liksom jag här ställer kritiska frågor rörande AI och konsekvenserna av digitalisering. Jag och Johan Alvehus bemöttes trist nog på just det sättet av rektorn för Handelshögskolan i Stockholm i en artikel på DN-Kultur, som vi inte ens fått möjlighet att bemöta. 

När allt förändras allt snabbare är det tekniken som måste anpassas efter människorna och för att kunna göra det menar jag att vi behöver stanna upp, ta oss tid att tänka efter, och värna bildningen och förmågan till kritiskt tänkande; inte försöka röra oss framåt snabbare eller i takt med utvecklingen av den nya tekniken. Ibland måste man blicka bakåt för att lära sig vad som riskerar att gå förlorat om man är fixerad vid det som händer och kommer att hända. Vi behöver inse, ta till oss och även respektera insikten om att framtiden skapas här och nu, av oss som lever idag, med utgångspunkt i våra föreställningar om vad som är tvingande, möjligt och önskvärt.

Om vi inte vill bli slavar under tekniken (och dess fåtal ofattbart rika ägare som i skydd av sin rätt att hänvisa till företagshemligheter dels kan fortsätta manipulera oss, dels slipper svara på kritiska frågor) och tvingas leva som människorna som sitter fjättrade framför skuggorna på väggen i Platons grotta, måste vi bryta oss loss från våra självpåtagna begränsningar och föreställningar om vad vi måste göra. Och det kan vi bara göra genom att värdera våra egna, unikt mänskliga egenskaper högre än den nya teknik som är skapad för att förföra oss och sätta vår förmåga till analys och kritiskt tänkande ur spel.