söndag 3 april 2011

Kommentarer, författare och vetenskapliga discipliner. Tre hinder för kunskap!

Tydligt framskrivna regler behövs inom alla typer av verksamheter, och de tre externa utestängningsmekanismerna som presenterades i föraa bloggposten om Foucaults bok Diskursens ordning, uppfattas nog inte som problematiska av någon. Det är ganska enkelt att hålla med om att det är så det ser ut, även för den som inte har god inblick i akademin. Och det får absolut inte läsas som en kritik av sakernas tillstånd. Den som uppfattar Foucault som en kritiker läser honom som Fan läser bibeln. Vad han är intresserad av är mekanismerna bakom olika typer av skeenden, framförallt är han intresserad av relationen mellan makt, vetande och subjekt.

Vad är makt? Hur uppstår makt och hur fungerar den, vad gör den? Vilka effekter ger den upphov till? Vad är kunskap, och hur arbetar dem som säger sig vilja uppnå kunskap? Vilka argument och metoder lutar sig den mot som reser anspråk på att sitta inne med sanningen? Vad är en människa? Vilka är kännetecknen på en individ, och vilka likheter och skillnader finns mellan olika definitioner av begreppet människa? Och hur hänger makten, vetandet och subjekten samman? Samt hur har relationerna mellan storheterna sett ut och förändrats genom historien? Det är detta som Foucault är intresserad av.

Foucault presenterar inte och reser inga anspråk på att sitta inne med svaren på frågorna, han visar bara på olika alternativa sätt att gripa sig an dem. Det är ett konstruktivt sätt att läsa honom som rimmar väl med hans berömda påstående om att man skall ta det man hittar i hans arbeten som fungerar för ens egna syften, använda det på det sätt som fungerar för det man vill göra, och lämna det övriga därhän. Hjälp på vägen för att komma dithän kan man få genom att sätta sig in i de tre inre utestängnings- eller regleringsmekanismerna: Kommentaren, Författarprincipen och Vetenskapens organisering i åtskilda discipliner.

Först (och främst) lyfter Foucault fram kommentaren som ett slags utestängningsmekanism. Därför vill jag vara tydlig med att denna text inte får läsas som en uttolkning av Foucaults text, den är inget substitut. Jag kommenterar inte Diskursens ordning, jag använder den för att förstå vad man bör ta hänsyn till för att kunna forska på ett bättre sätt om kultur. Målet med genomgången är att fler själva skall läsa hans bok, i original. Jag vill hjälpa läsaren att hjälpa sig själv, inte bli utnämnd till förste uttolkare av Foucault. Det är ett helt centralt påpekande, och en uppmaning till kritisk läsning. Lita inte på vad jag säger, men använd gärna det jag skriver som inspiration till eget arbete med originaltexterna. Vi människor är många gånger lata. Läser hellre översättningar, sammanfattningar, kommentarer och uttolkningar än ger oss i kast med originalen. Det kan tyckas vara en vinst, men om man sätter sig in i vilka konsekvenser det får inser man förhoppningsvis hur dyrköpt och riskabelt ett sådant förfarande är, inte bara för en enskild forskare utan framförallt för vetenskapen som institution.

Att kommentera eller tolka innehållet i en text, att presentera vilka som är författarens intentioner, kort sagt att göra anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av ett verk, det är ett intrikat (och mycket vanligt) sätt reglera och stänga ute. Framförallt beroende på att det huvudsakligen sker på ett omedvetet plan. Alla som skriver kommentarer, som tolkar texter och som försöker skriva fram betydelser gör det, förutsätter jag, av välvilja, inte för att vilseleda. Likafullt kan verksamheten resultera i just vilseledande. Men det är nu inte detta Foucault pekar på i första hand, vilseledanden går ju att avvärja genom att kontrollera originaltexten och jämföra den med uttolkningen. Det är också vad jag uppmanar läsaren att göra. Min text ersätter inte Foucaults.

Kommentaren och uttolkningar blir ett slags utestängningsmekanismer i kraft av att de passiviserar läsaren och försvårar en kritisk reception av originalet. Skillnaden mellan vad som är vad, det vill säga vad som är den kanoniserade ”primärtexten” och kommentaren till den samma är, menar Foucault varken stabil, konstant eller absolut. Han menar vidare att det inte finns någon given uppdelning mellan å ena sidan kategorin grundläggande och/eller skapande diskurser och, å den andra, texterna som repeterar, förklarar eller kommenterar. Båda utgör delar av samma system. Härigenom ingår både originaltexten och uppsjön av kommenterar i en och samma samtalsordning, och den originaltext som lyckas knyta till sig flest kommentatorer och uttolkare kommer att bli mer inflytelserik än andra i bruset av texter som slåss om uppmärksamhet i det begränsade utrymme som finns. Foucault menar att det inte finns något sätt att utplåna detta förhållande. Men man kan så att säga vaccinera sig mot dess baksidor genom att förhålla sig sunt kritisk till alla uttolkningar och att så gott det går själv bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt står i den text man hänvisar till.

Den andra inre utestängningsmekanismen är intimt sammanlänkad med den första. Det är författaren, det vill säga det subjekt som utnämns till upphovsman till det verk som kanoniserats som original. Han eller hon skall nu inte betraktas som individer av kött och blod, vilket vore att ta saker som inte undersökts förgivet. Foucault menar istället att man bör se författaren som en funktion i ett större maskineri, en kugge i diskursens ordning. Författaren är en princip för gruppering av diskursen och om den kopplas samman med kommentaren/uttolkningen stärks effekten på samma sätt som ett flöde blir starkare när det förenas med andra flöden.

Foucault bemöter de kritiker som hävdar att han tagit död på människan, genom att skriva att det vore absurt att förneka existensen av individer som skriver och som hittar på berättelser, vetenskapliga såväl som litterära. Men den som påbörjar ett bokprojekt, under rådande omständigheter, är hänvisad till att förhålla sig till författarfunktionen, just eftersom den är så pass etablerad och har så pass många konnotationer knutna till sig. Upphovsmannen är i dagens samhälle i det närmaste dyrkad, och skyddas genom lagen, även om alla vet att det inte existerar något sådant som en unik tanke.

I inledningsraderna till anförandet tvekar Foucault att ta till orda i Collège de France, det får här sin förklaring. Han vet hur svårt det är att skilja det som sägs från den som säger det, och att det som sägs obönhörligen kommer att ställs i relation till det upphovsmannen tidigare har sagt och alla de associationer som individen väcker. Författarfunktionen har en hel uppsättning logiker kopplade till sig och att bryta mot dessa är svårt.

Foucault försökte, vid upprepade tillfällen, bland annat genom att ställa som krav för att bli intervjuad en gång, att tidningen inte avslöjade vem det var som uttalade sig (Foucault 2008:11-19). Och att man i efterhand har gjort just det, avslöjat att det var Foucault som intervjuades, säger en hel del om västerlandets begär efter att få veta vem som säger vad, egentligen. En indikation så god som någon på att form går före innehåll när relevansen i vad som sägs bedöms.

Foucault skriver vidare att alla som vill författa en text har att förhålla sig till denna inneboende logik, vilket får till följd att allt det man skriver och även det man inte skriver, det man betraktar som ett utkast till verket och det som lämnas åt sidan som ovidkommande, hela tillkomsten av texten regleras av författarfunktionen som sådan.
Kommentaren begränsade diskursens godtycklighet genom spelet hos en identitet som skulle ha formen repetition och samma. Författarprincipen begränsar samma slumpmässighet genom spelet hos en identitet i form av individualitet och själv” (Foucault 1993:21).
Här blir det tydligt att Foucault tänker i termer av ett system med olika delar, ett maskineri som drivs av en helt egen logik som styr vad blir möjligt att säga och göra, och att denna är för genomgripande och allomfattande för att kunna regleras av människor, som bara utgör en liten del av maskineriet.

Diskursens ordning är med andra ord svår att reglera och omöjlig att styra i en på förhand bestämd riktning, dess resultat går däremot att studeras i efterhand via de konsekvenser den ger upphov till. Och det är en uppgift som passar som hand i handske för en kulturvetare. Kunskapen behövs för att kunna öka förståelsen i samhället kring vilka åtgärder som kan vara verksamma och vilka som inte är det, för att utjämna ojämlikheter och för att öka hållbarheten.

Den tredje inre utestängningsmekanismen som Foucault pekar på är kunskapens organisering i discipliner. Denna princip menar han står i opposition till de två andra. Han skriver att,

Den motsätter sig den senare eftersom en disciplin definieras av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påståenden som hålls för sanna, ett spel av regler och definitioner och av tekniker och instrument. Allt detta bildar ett slags anonymt system som kan disponeras av vem som vill eller kan, utan att dess mening eller validitet skulle ha något att göra med den som råkade uppfinna det. Men disciplinens princip står också i motsättning till kommentarens: det man utgår från inom en disciplin, i motsats till i en kommentar, är varken en mening som måste återupptäckas eller en identitet som måste återupprepas utan i stället vad som krävs för att konstruera nya yttranden. För att en disciplin skall vara möjlig krävs en möjlighet att formulera, att i det oändliga formulera nya påståenden. (Foucault 1993:22).
Alla discipliner består av såväl sanningar som misstag och detta är helt i sin ordning. Men, och detta är något som bör uppmärksammas mycket mer, misstagen, vilka varken får uppfattas som överblivet skräp eller något främmande för en disciplin, har positiva funktioner, är historiskt verksamma och spelar en roll som ofta är oskiljaktig från sanningarnas (ibid).

För att en sats skall räknas som hörande till en specifik disciplin måste den uppfylla denna disciplins regler och villkor för vad som kan erkännas som sant och riktigt. Och sådana inomvetenskapliga regler är många gånger är strängare och mer komplexa än det som kännetecknar den rena och enkla sanningen.
Inom sina egna gränser erkänner varje disciplin sanna och falska satser men skjuter en hel teratologi av vetande utanför marginalen. (Foucault 1993:24).
För att ett uttalande skall kunna räknas som ett uttalande inom en disciplin (och det är alltså bara uttalanden som kommer från discipliner som erkänns värde) måste det uppfylla en lång rad komplicerade och tunga fordringar, vilka fungerar som utestängningsmekanismer. Ett centralt citat från Diskursens ordning är följande:
Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, men i det sanna är man endast om man lyder ’diskurspolisens’ regler, vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs. (Ibid:25).
Det är med andra ord viktigt att skilja mellan sanning som ett påstående och som en faktisk realitet. Om det jag hävdar stämmer överens med verkligheten då är det sant, men sanningen kan bara uttalas av den som befinner sig inom en disciplin och som där följer dess regler. Hur många gånger han man inte, för att bilda sig en uppfattning om relevansen i en bok man vill läsa, kollat referenserna längst bak. Och om de författare som man anser bör finnas med inte finns där, då läser man inte boken.

Det går som sagt inte att ställa sig utanför diskursen, men man kan trots allt försöka göra sig medveten om vilka mekanismer man själv är med om att underblåsa och vilka man skulle kunna försöka att undvika. Och detta är viktiga lärdomar för alla som vill förstå vilka logiker som ligger bakom ett kulturellt skeende och vad som styr produktionen av kunskap. Foucault skriver avslutningsvis att,

Disciplinen är en kontrollprincip för diskursproduktionen. Den fixerar gränserna för diskursen genom spelet med en identitet vars form är en ständig reaktualisering av reglerna. Man brukar ofta se outtömliga källor till skapandet av diskurser i en författares produktivitet, i kommentarernas mångfald och i utvecklandet av en disciplin. Må så vara, men icke desto mindre är de tvångsprinciper. Antagligen kan man inte förklara den positiva och mångfaldigande roll de spelar om man inte ger akt på deras begränsande och tvingande funktion (Foucault 1993:26).
Det leder som sagt tanken fel att uppfatta Foucaults arbete som sanningen om hur det är. Min läsning av texten utgår istället från att det skall behandlas som ett verktyg för eget arbete, som uppslag till egna undersökningar.

Och som manual till analyser av kultur passar innehållet i Diskursens ordning synnerligen väl, men det gäller att parera alla de grund och blindskär som lurar på färden. Läser man Foucault på hans egna premisser, kritiskt och med fokus på det som går att använda, blir det enklare att förstå innehållet än om man i texten letar efter vad som står där egentligen och om det är sant eller inte.

2 kommentarer:

Anonym sa...

qui se soucie

Eddy sa...

Du bryr dig tydligen tillräckligt mycket för att skriva en kommentar!