Individualism är en förförande tanke, men den talar mer till känslan än förnuftet eftersom människa är något man bli tillsammans. Vi behöver helt enkelt varandra. Utanför samhället och det gemensamma går det inte att leva på det sätt vi vant oss vid att ta för givet. Övertygelsen om att nyckeln till kollektiv lycka är att var och en i så hög utsträckning som möjligt får klara sig själv präglar samtidskulturen, men den bygger mer på tro än på kunskap och erfarenhet. Svårigheten att förstå och hantera den här typen av insikter bottnar i okunskap om eller förnekelse av det faktum att bias är en integrerad del av den komplext sammansatta helhet som vi människor utgör. Missförstå mig nu inte, jag är en varm vän av frihet! Men om vi verkligen vill vara fria måste vi först förstå oss själva och världen vi lever i, och sedan lära oss hantera friheten, annars finns en uppenbar risk att individualismen i lika hög grad som kommunismen förvandlas till en förgörande destruktiv kraft. Bara för att det finns politiker som fiskar efter röster genom att säga att de kämpar för din och min frihet betyder inte automatiskt att vi blir fria om vi ger dem makten att styra vårt land.
Mitt djupa intresse för kunskap handlar både om att jag vill förstå mig själv och andra, liksom livet och världen. Kultur är mitt forskningsområde, men mitt kunskapsintresse är i princip obegränsat. Och något av det viktigaste jag lärt mig genom alla år i universitetsvärlden är just det jag skriver om inledningsvis. Jag är en individ och lever liksom alla andra i tron att jag vet saker och är kompetent nog att klara mig själv, men ju mer erfarenhet och kunskap jag skaffar mig desto tydligare blir det för mig, dels hur beroende vi människor är av varandra, dels hur lite vi vet egentligen, både om oss själva, varandra och verkligheten. Den där insikten vill jag se som grunden, både för vetenskapen och demokratin. Tragiskt nog har just den typen av kunskap svårt att få fäste hos individer och i det allmänna medvetandet. Därför framstår jag och andra som säger saker som utmanar människors grundläggande antaganden och förutfattade meningar som ett problem. Fallenheten att skjuta budbäraren när budskapet inte passar en, istället för att lyssna och bemöta påståendet med goda argument må vara djupt mänskligt men det blir inte mindre problematiskt för det.
Tron på att kunskap är makt är den största och allvarligaste villfarelsen eftersom den gör oss till hjälplösa offer för individer som är bra på att övertyga andra om att de är auktoriteter, oavsett om det finns täckning för det eller ej. Vi människor vill så innerligt gärna tro att kunskap och kompetens alltid är grunden för makt, och därför har vi så svårt att inse och acceptera att de som sitter på makten inte nödvändigtvis kan mest, är klokast och bäst lämpad att leda. Den som lägger mer tid på att utveckla sina manipulativa förmågor än på att studera och utveckla kunskap om sig själv och världen vi lever i, kommer i en miljö där säkerhet förväxlas med kunskap att uppfattas som viktigare och mer värd att lyssna på än människor som är lojala med kunskapen och som talar med utgångspunkt i tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet. Det är svårt att säga vad det beror på, men jag vill se det som ett tecken på att människan är en social varelse som speglar sig i och hela tiden relaterar till andra, som inte vill sticka ut och därför omedvetet anpassar sig.
I ett sådant samhälle blir frihet i praktiken ett ord som betyder just ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristoffersons text till, i sången som Janis Joplin gjorde odödlig. Vill vi vara fria på riktigt måste vi förstå, acceptera och lära oss hantera det faktum att kunskapen måste värderas högre än individen – och att individualismen bara är möjlig i ett öppet och demokratiskt samhälle där vetenskapen (alltså universitetet som institution och resultatet av forskningen som bedrivs där) respekteras. Om vi inte kollektivt tar ansvar för demokratin och om vi tillåter att det växer fram en kultur på högskolan där forskare förväntas lyssna mer på vad ett växande antal chefer säger, än på kunskapen, kommer makt att värderas högre än vetenskapliga resultat och goda argument. Men då är det ingen högskola längre. Problemet är att begreppet högskola, liksom för övrigt begreppen kunskap, frihet, akademisk kvalitet och demokrati, är just begrepp. Och innebörden i ett begrepp är aldrig given, den förändras över tid och beroende på kontext. Den som äger narrativet kommer därför att få makt.
Just eftersom vi fungerar som vi gör (oavsett hur vi som individer själva ser på saken) tenderar vi att lyssna mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, och därför låter vi oss också förföras av människor som är säkra på sin sak, särskilt om de säger vad vi vill höra. Detta är nu inget problem utan själva förutsättningen för byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Först när vi inser och förstår våra brister och accepterar det faktum att vi inte får det samhälle vi önskar oss, utan det vi skapar förutsättningar för, kan vi börja bygga ett demokratiskt kunskapssamhälle. Kunskap och lärande är liksom kulturen gemensamma projekt. Och det handlar inte om vem som kan och vet mest, utan om vilka insikter vi väljer att ta till oss och agera på. Kritiskt tänkande är en nyckelkompetens i det där arbetet eftersom den skyddar oss från att bli förförda av människor som använder säkerhet som en strategi för att få oss att underordna sig deras vilja. Eftersom ingen äger kunskapen är det den enda auktoritet som det är oproblematiskt att följa. Kunskap är på många sätt motsatsen till makt, den kan bara växa i öppenhet och genom att granskas kritiskt av alla som bryr sig om den. Det gäller demokratin också, som bara kan försvaras med argument som förs fram i öppen dialog, i sammanhang där man respekterar varandra.
Så länge vi människor låter oss förföras av säkerhet och lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, kommer problemen som antas kunna lösas av karismatiska politiker som vet vad som går hem i stugorna, och av chefer som får makt att driva igenom ledningens beslut, samt experter (denna magiska etikett som gör vissas ord mer värda än andras), oundvikligen att förvärras. Och det riskerar i sin tur att leda till ökad efterfrågan på mer av det som försatt oss i den prekära situation som världens demokratier och mänskligheten i stort befinner sig i just nu. Problemet är att så många av oss lever i förnekelse om våra egna briser – många vill inte veta hur de själva eller demokratin fungerar och vad som gör samhällen långsiktigt hållbara, de vill bara få vad de önskar sig. Människor som tänker och agerar så lyssnar givetvis mer på vem som talar (i alla fall så länge hen säger vad de vill höra) än på vad som faktiskt sägs, och är följaktligen inte intresserade av att granska påståenden som bekräftar deras fördomar. Där och när individer som tänker så är i majoritet hotas alla eftersom ingen enskild kan utmana kulturens makt över kunskapen.
Det finns inga enkla lösningar på den här typen av djupt mänskliga dilemman, men öppenhet och transparens är några av de absolut viktigaste byggstenarna i ett långsiktigt hållbart samhälle. Människor med makt älskar sekretess och företagshemligheter och håller sig ofta med informationsansvariga som får stränga order om vad de ska säga och vilken information som inte får delas. Där kunskapen inte betyder något övertar således marknadsförarna forskarnas roll genom att kontrollera narrativet och därmed även kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle handlar det aldrig om vem som är säkrast, utan vilka argument och vilken evidens och beprövad erfarenhet som kan anses vara bäst, och det är alltid en öppen fråga utan givet svar. Individualismen kan med andra ord och paradoxalt nog bara fungera som ideologi i ett samhälle där alla bry sig om varandra och majoriteten tar gemensamt ansvar för att kunskapen tillmäts större värde än kulturen och känslorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar