Det var inte min tanke från början, men så här i backspegeln inser jag att den röda tråden i min forskning är (förutsättningar för) förändring. Min avhandling handlade om att undersöka olika faktorer som kan beaktas om man vill arbeta med jämställdhet (inte bara) i den svenska åkerinäringen som var mitt empiriska exempel. Mitt projekt om alkohol och droger handlade dels om att uppmärksamma kulturens betydelse för synen på vad en drog är, dels drogernas betydelse inom och för kulturen, vilket är kunskap som behövs om man verkligen vill skapa en klok och hållbar alkohol- och drogpolitik. Och arbetet med att försöka förstå vad som kännetecknar akademisk kvalitet, som bland annat resulterade i boken En svanesång för universitetet, handlar om förutsättningarna för att bygga en kunskapskultur och verka för en återakademisering av högskolan.
En sak som jag blir mer och mer övertygad om ju längre jag lever och ju mer jag läser och lär mig, är hur problematiskt det är att utveckla strategier som går ut på att sätta upp mål som ska brytas ner i delmål som man sedan fokuserar på. Det sättet att tänka och agera gör en nämligen blind för helheten och det faktum att kulturen och världen i hög grad förändras icke-linjärt. Och eftersom förändring är ett av kulturens viktigaste kännetecken kommer både den man är, sammanhangen man lever i och innebörden i de mål man satte upp att ha förändrats när man väl "når" dit. Ambitioner är bra att ha, självklart! Det är tanken på att formulera dem som tydliga och nedbrytbara mål som är problematiskt. Meningen med livet uppstår här och nu, den skapas i vardagen. Lyckan ligger inte i att uppfylla mål (det känns bara bra för stunden), den uppstår i arbetet med och strävan efter att göra gott.
Det är alltid svårt att säga vad som är hönan och ägget, men det råder ingen tvekan om att den stora efterfrågan på influensers, chefer och administratörer korrelerar i tid med framväxten av en kollektiv övertygelse om att lyckan bor i framtiden, vilket gör att livet och samtiden reduceras till en meningslös transportsträcka. Och det i sin tur leder, dels till att allt fler gör allt mer för att så snabbt och effektivt som möjligt komma fram, dels till att många söker efter en frälsare. I ett sådant kulturellt klimat kommer människor som är bra på att peka ut syndabockar att skylla (de mer eller mindre reella) problemen på och som äger förmågan att knyta förhoppningar om en bättre framtid till sig själv som person att få makt och inflytande. Allt skulle se helt annorlunda ut om fler anammade en cirkulär tidsuppfattning. I kulturella miljöer där livet inte ses som en transportsträcka (mot mål som aldrig nås) blir det viktigare vem man är och vad man gör än vart man vill, och det man har värderas högre än det man önskar sig. Sådana sammanhang förändras organiskt och präglas av mer harmoni och tillit samt mindre stress än miljöer som jagar lyckan utanför sig själva och i framtiden.
Problemen i skolan beror i hög grad på att fokus riktas mot mål och måluppfyllelse snarare än på det som händer just nu mellan lärare och elever i klassrummen. Samma i vården, där administratörernas andel av arbetsstyrkan ökar samtidigt som läkarna och sjuksköterskorna får springa mellan patienterna och bara kan fokusera på de mest akuta fallen. Betyg och hälsa skulle med en cirkulär tidsuppfattning bli till värdemätare på hur väl det man gör i vardagen fungerar, istället för som nu vara (produktions)mål som ett växande antal chefer leder lärare och läkare mot, för att ägarna ska kunna pressa så mycket vinst som möjligt ur verksamheten. Med en mer cirkulär syn på tid och ett mer inkluderande sätt att arbeta med förändring skulle vårdpersonal och lärare värderas högre än chefer och administratörer, och elever som får dåliga betyg skulle få svårare att skylla på någon annan eftersom lärandet hamnar i fokus. Mycket talar dessutom för att kulturens förändringstakt skulle saktas ner och det skulle kunna leda till att den allmänna stressnivån i samhället minskade, vilket är bra för folkhälsan.
Jag har alltid försökt vara konsekvent i mitt tänkande och jag strävar hela tiden efter att omsätta kunskaperna – som jag utvecklar och hela tiden förändrar genom att läsa, lyssna och dra lärdom av utfallet – praktiskt i mitt eget liv. Och nu när min egen framtid, i och med uppsägningen, är mer öppen och oviss än på väldigt länge, blir det extra viktigt för mig att vara närvarande och uppmärksam på vad som händer. Jag vill undvika att bli bitter och söker inte efter syndabockar eller oroar mig för det som kanske skulle kunna hända. Även om det varit svårt att hålla fast vid den tanken och det fortfarande går i vågor bestämde jag mig redan i våras för att se glaset som halvfullt och fokusera på det som trots allt är positivt. Här under uppsägningstiden kan jag till exempel läsa och skriva mer än tidigare och jag är fri i tanke och handling på ett sätt jag inte varit sedan jag var doktorand. Tar jag inte vara på möjligheterna att göra det mesta och det bästa av situationen, för att på det sättet arbeta aktivt med att försöka förverkliga den förändring som jag önskar mig, kommer jag oundvikligen att drabbas av den förändring som andra tvingar på mig.
På den plats där jag är i livet just nu blir det tydligt för mig hur förfärande enkelt det är att låta sig förföras av karismatiska individer som säger sig veta hur man blir lycklig och vad som leder till framgång. Därför håller jag fast vid övertygelsen om att mitt liv och min framtid skapas här och nu, och riktar all min uppmärksamhet mot det jag har och vad jag gör. Jag vill inte sätta upp några mål som ska förverkligas i framtiden, jag vill göra det jag tror på och det som gör mig glad idag. Sedan i våras har jag till exempel arbetat med att utveckla affärsidén till mitt företag Puer Aeternus, vilken bygger på tanken att förena så många som möjligt av mina kunskaper, erfarenheter och ambitioner. Målet är inte att bli rik, min ambition är istället att arbeta med förändring genom att samverka med olika uppdragsgivare. Jag vill inte komma in utifrån och agera något slags guru som med hänvisning till forskning talar om för andra hur de ska agera. Syftet är att hjälpa företag och organisationer att förstå förändringens dynamik, samtidigt som jag får möjlighet att fortsätta lära och sprida kunskap, vilket ger mitt liv både mening och riktning.
Puer Aeternus är mitt sätt att göra verkstad av min tolkning av begreppet Arbetsintegrerat lärande som Högskolan Väst sedan starten i början av 1990-talet har haft regeringens uppdrag att utveckla former för. Jag fick aldrig riktigt någon cred för det arbete jag, bland annat som en av forskningsledarna för AIL på HV, gjorde. Mina tankar om vad AIL skulle kunna vara, som ligger i linje med min syn på förändring, ignorerades. AIL har blivit något som forskare söker pengar för och skriver artiklar om. Både enskilda forskare och organisationen som helhet riktar med andra ord sitt fokus mot framtiden och de mål som högskolans ledning sätter upp och som rektor sedan tar åt sig äran för (om de nås vill säga). Lektorerna reduceras på det här sättet till producenter och utförare av tjänster, vilket gör att kunskapen och den akademiska kvaliteten utarmas. Nu slipper jag förhålla mig till det, jag är fri att göra vad jag vill med kunskaperna och erfarenheterna som jag genom åren och på skattebetalarnas bekostnad har skaffat mig. Nu kan jag äntligen göra det jag tror på och har goda argument för.
För att sammanfatta det jag försökt säga om förändring här vill jag avsluta resonemanget genom att ställa frågan till den som läst ända hit (stort tack för det!); hur förhåller du dig till förändring? Anpassar du dig och följer med, eller reflekterar du över konsekvenserna och bjuder motstånd eller lyfter kritik ifall du upptäcker risker och problem som går att knyta till förändringens riktning? Om du är av uppfattningen att man måste anpassa sig och anser att framtiden avgörs av vilka mål man sätter upp vill jag be dig stanna upp, lyfta blicken och tänka efter. Sedan 1990-talet, eller egentligen sedan 1970-talet när Milton Friedman fick världen att tro att välstånd sipprar ner genom samhällen, har vi nämligen fokuserat på framtiden och arbetat med ambitiösa mål. Har vi färre problem och är vi lyckligare idag än runt 1980 då jämställdheten och jämlikheten i världen pekade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar