Så där rullade det på under resten av året 1988. Jag jobbade på nätterna, sov på dagarna och sjönk allt djupare ner i det svarta hål jag grävt åt mig själv. Det konstiga var att bara jag kom till jobbet kändes det bra. Det var när jag kom hem som nedstämdheten ansatte mig. På jobbet fanns helt enkelt ingen tid att tänka på något annat än själva uppdraget. Där behärskade jag situationen och maskinerna allt bättre och kände som sagt en viss makt när jag förmådde manövrera helvetesmaskinen utan att det strulade och samtidigt fick fram limpor i rätt takt. Det var fortfarande en utmaning som skänkte visst självförtroende, åtminstone där, på jobbet.
På fritiden hopade sig problemen. Jag var apatisk och likgiltig inför världen runt omkring mig. Talade sällan med någon och slutade nästan helt att svara i telefon. Sov hela dagarna och köpte en otrolig mängd LP-skivor. Ett slags terapi som bara gjorde mig ännu mer deprimerad, vilket resulterade i att jag slutade tänka på framtiden.
Julafton firades hemma hos mina föräldrar men jag var trött och uttråkad och åkte därför hem tidigt. Efter det började morsan allt oftare ringa. Hon försökte dölja det men jag märkte nog att hon var orolig för mig. Hon försökte mellan raderna avläsa hur jag mådde, men jag stod inte ut med att höra hennes tjat om att jag skulle rycka upp mig. Det var jag ju redan allt för medveten om själv. Hennes klämkäcka råd kunde jag överhuvudtaget inte ta till mig. Fullständigt kristallklart visste jag redan att om en varaktig och fruktbar förändring skulle komma till stånd så måste den komma ur djupet av mitt hjärta. Det måste vara jag själv som kommer på hur förändringen ska se ut, när den ska iscensättas, och vilken riktning den ska ta.
Trots missnöjet hade jag emellertid tydligen inte riktigt sjunkit så långt ner att jag kände mig tvingad att ta mig ur situationen, till varje pris. Ännu hade jag inte nått botten. Kanske hoppades jag att missnöjet skulle gå över eller att något annat skulle dyka upp av sig själv? Men innerst inne visste jag nog att så inte skulle bli fallet. Nyårsafton tillbringade jag i ensamhet framför TVn. Det bekom mig inte, var till och med skönt.
Det nya året började sedan med slask och regn ute och med övertid, kaos och stress på jobbet. Bussines as usual alltså. Men så efter helgerna, någon gång i början av januari hände trots allt något. Johan ringde mig en dag och jag svarade för ovanlighetens skull, kanske eftersom det ringde samtidigt som jag kom innanför dörren. Jag ryckte upp luren.
– Tjena, det e Johan. Du … jag hörde av Pia att du inte trivs så bra på David. Det kunde jag ju talat om för dig för länge sedan, i och för sig … Stämmer det?
– Jaaa, det gör det väl … Jag har saknat den där riktiga arbetsglädjen nu ett ganska långt tag. Hon har kanske sett att jag inte ser så fräsch ut på mornarna när hon kommer, men jag har inte direkt sagt något om att jag inte trivs … Men visst det är nog sant. Hur så? Har du något annat på gång eller, sa jag halvt på skämt.
– Ja, sa han då till min stora förvåning. Du kan väl börja jobba med mig ute på Hisingen. Vi behöver en bagare till och jag har rekommenderat dig. Jag sa att du ändå inte trivs där du är nu och att vi känner varandra. Det skulle vara jättekul tycker jag.
– Det kommer lite hastigt på ... Men visst, antar väl att jag är intresserad. Jag bryr mig nog inte vart jag jobbar eller vad jag gör för tillfället. Det kan inte gärna bli värre, och du och jag har ju aldrig jobbat ihop. Det kanske är något sådant som skulle kunna få mig att känna glädje i arbetet igen.
– Va bra, då ska jag tala med dom i morgon och så kan dom höra av sig till dig.
– Du … en sak bara innan du gör det. Jag tycker verkligen det skulle vara jättekul att jobba med dig, men jag vet inte om jag vill gå ner i lön. Men får jag samma lön där så kan du säga att jag är mycket intresserad, sa jag och vi avslutade samtalet.
Jag tänkte inte så mycket mer på det, men redan nästa dag hörde Johan av sig igen.
– Fattar du eller, när jag rekommenderade dig och nämnde dina krav så tyckte dom att det lät skitbra och dom höjde min lön också med en tusenlapp. Det skulle ju se konstigt ut om den som kommer som ny har bättre lön än den som redan jobbar här. Helt fantastiskt. Hur har du det imorgon, skulle du kunna komma ner till Odinsgatan, till chefens kontor då och snacka om jobbet? Jag kan möta dig och hänga med om du vill.
Utan att själv vara medveten om det hade jag alltså förhandlat fram ett finfint löneavtal till både mig och Johan. Jag hade aldrig vågat kräva något, hade inte kunnat förmå mig att vara tuff bakom ett förhandlingsbord, men nu när jag ändå inte brydde mig om vart jag jobbade gick det av bara farten. Förra gången jag förhandlade stod jag och stammade vid dörren och nöjde mig med det bud jag tilldelades. Nu fick jag utan ansträngning mer lön för både mig själv och min kollega. Jag kan inte säga att det stärkte mitt självförtroende, därtill var jag allt för uppgiven och ointresserad av arbetslivet. Det kändes mer som en uppiggande detalj i ett för övrigt jämngrått töcken. Jag stod fortfarande vid sidan av och betraktade mina egna handlingar med distans.
Till min förvåning höjde jag dessutom kraven när jag väl träffade en av mina två blivande arbetsgivare på den där anställningsintervjun. Han var urtypen för en klippare och en värdig representant för det glada åttiotalet. Han och hans kompanjon var fast beslutna och övertygade om att det gick att göra stora pengar i bageribranschen. Det vara bara en detalj som de hade glömt. Han och kompanjonen hade inga som helst erfarenheter från bagerivärlden. De köpte och sålde bara vad som kom i deras händer, med högsta möjliga avans. På kontoret nere vid centralstationen krävde jag, till min stora förvåning, för att börja jobba för dem, att jag skulle få låna brödbilen som en firmabil för resorna hem och till jobbet. Detta visste jag att killen jag skulle ersätta hade fått göra. Johan tyckte att även jag skulle kräva det, han bodde ju själv så nära att han inte behövde bil. ”Det går väl för sig”, sa min blivande arbetsgivare och så var den saken klar. ”Vi har ändå ingen parkeringsplats till bilen, men du får vara beredd på att du ibland får köra lite leveranser på hemvägen”. ”Inga problem”, sa jag. Vi kom också överens om att all eventuell övertid skulle utbetalas svart. Att vi kunde äta oss mätta på jobbet och ta med bröd hem. Det ansåg jag vara en självklar rättighet. Arbetstiden var från två på morgonen tills vi var klara på förmiddagen. Slut på mötet.
Det är för bra för att vara sant, tänkte jag när jag gick från kontoret. 15000 i månaden, all övertid svart och som om det inte var nog, fri bil och bensinen betald för resorna hem och till jobbet. Det var nog bara på det glada åttiotalet och med en arbetsgivare utan erfarenhet från bageribranschen som man kunde förhandla fram sådana avtal.
Klas, som arbetsgivaren hette verkade lite skum. Men bara han betalar mig så skiter jag vem han är som människa, tänkte jag samtidigt som jag fasade för vad man skulle säga på David Bagare när jag sade upp mig efter så kort tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar