Klockan halv två, natten till måndagen, stod jag utanför huset i Kortedala och väntade på Johan som var vänlig nog att komma och hämta mig med brödbilen som alltså skulle bli min ”firmabil.” Han var till min stora glädje och tacksamhet punktlig och vi åkte sedan under tystnad ner förbi Jehovas och macken, Länkhuset och brandstationen. Sedan tog vi Burmabacken. Nere i Gamlestaden tog vi av till höger ner mot slakthuset och fortsatte sedan bort genom industriområdet och ut på 45an. Tingstadstunneln passerades i rasande tempo. Vi var ensamma på vägen. Vid Backa tog vi av och körde lite senare förbi Vågmästarplatsen och därefter upp mot Vårvärderstorget där min nya arbetsplats, Ribjers var belägen.
Känslan av oro växte i kroppen ju mer vi närmade oss. Skulle jag orka lära mig ännu ett nytt ställe? Hur skulle det gå att jobba med Johan egentligen, vi var ju trots allt ganska olika? När vi steg ur bilen var det kallt och stjärnklart, tyst och mörkt. Alla utom vi sov, kändes det som. Klockan var tio i två på natten och så mycket visste jag, att detta var den mest underliga tid jag någonsin jobbat på. Inte direkt ett nattjobb, och samtidigt alldeles för tidigt för att anses vara morgon. Februari var bara någon vecka gammal. Nytt jobb nya utmaningar.
Johan öppnade dörren och visade mig ner till omklädningsrummet som låg i källaren. Han klädde snabbt om och stack upp för att förbereda degarna, och för att sätta igång jäsen. Där i ensamheten kom vemodet över mig. Det senaste halvåret hade jag utsatt mig för lite för mycket som var nytt och osäkert. Trött och tyngd av vetskapen om att jag än en gång skulle vara novis och behöva fråga om allt, gick jag upp till Johan. Han höll på att lägga upp barkisdegen på bordet, som här bestod av en nätt och hanterligt liten hög på cirka femton kilo, alltså en deg gjord på fem liter vatten. Kontrasten till David Bagare kunde inte vara större. Här stod vi två bagare med en pytteliten deg som vägdes upp för hand, i en liten trång lokal. Samtidigt som det var tungt mentalt var det mysigt, måste jag tillstå. Jag hade börjat min resa på ett ställe där man gjorde degar på fem till tio liter, och sedan bytt till ett ställe med degar på fyrtio till femtio liter, och nu stod jag i ett bageri där degarna var på två till fem liter. Cirkeln var sluten, eller vart skulle resan ta mig?.
Här fanns endast en ugn och degarna jäste ett litet primitivt rum med plats för fyra vagnar. Där var det ångande varmt och fuktigt som under ett sommarregn. Det visade sig att man fick hälla vatten i ett hål i golvet och där nere låg värmeslingor som fick vattnet att koka. Luftfuktigheten var så nära 100 % man kan komma och det var varmt som i helvetet. Det var kanske den största skillnaden mellan Ribjers och David. Där hade vi rena högteknologiska jäsrum där luften höll exakt 80 % fuktighet och temperaturen pendlade mellan 35 och 40 grader.
Det var svårt i början att anpassa sig till den primitiva standarden, nästan svårare faktiskt än omställningen från Petterssons till David. Samtidigt var det kul och omväxlande. Jag hade aldrig arbetat på detta sätt. Här var tanken att vi skulle sköta allt från brödbak till tårttillverkning. Inga limprullare eller livsfarliga uppvägare hade vi till vår hjälp. Johan och jag slog upp och vägde allt för hand. Som den bagerigesäll jag nu en gång är, mitt diplom hänger fortfarande i hallen där hemma, kunde jag nöjt konstatera att detta det var ett riktigt bageri. Johan och jag kämpade på med degarna, och hade kul under tiden. Mycket att tala om och goda minnen att rekapitulera. På radion spelades stjärnornas musik och önsketimmen, som jag återupptäckte. Det var ju underbar musik som spelades på natten, det hade jag lärt mig under den första vändan på David Bagare. Delvis var det faktiskt nattradion som fick mig att stå ut med den galne tysken.
Johan och jag tog vår första kafferast, sittandes vid det lilla bageribordet mitt i lokalen, två timmar senare när alla matbröd stod i jäsrummet och vi var tvungna att vänta på att kaffebrödet skulle bli klart i ugnen. Då upptäckte jag att bageriet faktiskt låg i en lokal där man kunde se dagsljuset. Äntligen, som jag hade längtat. Nu var det ju för sent. Det gjorde varken från eller till.
Ugnen stod precis innanför lastrumsdörren och efter ugnen, åt vänster längs väggen stod en kyl, och efter den en kombinerad degkörare/vispare och inne i hörnet en lite större degkörare. På motsatta sidan, längs väggen till köksavdelningen som skilde bageriet från butiken och serveringen, var ett bord som på natten fungerade som bakbord och senare på morgonen förvandlades till konditoriavdelning. Längs kortsidan av lokalen, mellan maskinerna och konditoravdelningen stod det bageribord där vi jobbade mest. Efter ugnen åt andra hållet, på motsvarande kortsida, ledde trappan ner till källaren. Sedan mitt emot bageribordet låg jäsrummet, och efter det kylrummet som vi delade med köket. Bortom kylen, väldigt opraktiskt och irriterande placerad mitt i en gång där det senare på dagen var ett herrans spring, fanns det det bord där vi penslade färdigjästa wienerbröd, bullar, kransar och annat, med äggstrykning och lade på mandel, socker och vaniljkräm, samt efter bakningen smetade kristyr på wienrbröden.
Hela bagerilokalen var ungefär lika stor som själva tillverkningssvdelningen på Petterssons där jag, Mia, Lasse och Verner jobbade. Och hela stället, inklusive bageriet, köket, butiken och serveringen, var stort som halva David Bagare.
Tillverkningen sköttes av Johan och mig efter ett minst sagt komplicerat logistiskt system som det skulle ta mig lång tid att förstå. Men det visste jag naturligtvis inget om då när vi satt och fikade och jag svepte med blicken över den lokal där jag skulle tillbringa huvuddelen av min vakna tid framöver. Plötsligt, bara så där, kom ett lugn över mig. Vid bageribordet den första morgonen bestämde mig för att detta skulle bli det sista bageriet jag jobbade på. Insikten om att det jag sökte och ville få ut av livet inte finns i bagerivärlden träffade mig som en blixt från en klar himmel. Insikten gjorde mig lugn inombords. Återigen tog resan som i turbulensen på David Bagare kommit av sig lite, sakta fart igen.
På Petterssons hade jag trots allt funnit mig relativt väl tillrätta, åtminstone under det första året. Jag såg nog en framtid där, och jag umgicks ett tag på allvar med tanken på att en dag skaffa ett eget bageri. Vid ett tillfälle hade jag till och med ett bageri på gång. Men affären föll på att banken inte trodde på mina kalkyler, och tur var väl det. För nu satt jag alltså där och började äntligen på allvar känna mig redo att avsluta bageridelen av livet.
När beslutet väl sjunkit in kunde jag koncentrera mig på umgänget med Johan igen. Han pysslade redan med det färdigjästa brödet och plockade in och ut saker ur ugnen. Han var den naturliga ledaren och jag följde och stöttade honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar