Läser i DN idag om ett slakteri i Småland som blivit anmält för djurplågeri och brott mot djurskyddslagen. Tragiskt, så klart. Finns inget att säga till deras försvar. Det är ingen just slaktmetod att slå ihjäl djuren med järnrör, som man verkar ha gjort här. Men vad är en just metod? Finns det någon sådan, eller är det ett tankefel?
Jag lutar åt det senare, och tänkte att det skulle kunna fungera som uppslag till en blogpost. Artikeln får mig att återigen tänka på Donna Haraway, och på hennes bok, When Species Meet. Haraway fortsätter där (här finns även en filmad föreläsning) sin sedan länge pågående analys av interaktion mellan aktörer, här med särskilt fokus på den hypotetiska frågan, om människan skulle kunna hitta fram till ett förhållningssätt där djuren inte betraktas som väsensskilda från människorna, utan som likvärdiga ”medresenärer.” Går det att se djuren (här tänker hon på labbråttor och slaktdjur, men även på hundar som tävlar i agility) som companion spieces, eller är det så att slakt och dödande obönhörligen tvingar in parterna i ett hierarkiskt förhållande där människan utgör norm och har makten i alla lägen?
Detta har jag länge funderat på i relation till vad jag uppfattar som en ohållbar djurhållning. Jag äter kött, det måste jag erkänna. Men jag äter inte kött varje dag, och jag kan tänka mig att dra ner på min konsumtion ytterligare. Som köttindustrin är organiserad nu är det inte hållbart. Därför vill jag se en helt annan inställning och organisation, och jag tror det är möjligt. Men bara om man anammar ett helt annat tänkande.
Haraway (2008:79ff) pekar på de tio budorden, närmare bestämt det femte budet i den kristna traditionen: ”Du skall icke dräpa.” Haraway ser detta budord som en djupt problematisk uppmaning som leder tanken fel i en värld där det samtidigt är tillåtet att äta djur. Förbudet mot dödande och tillåtelse av slakt utgår från förutsättningen att det är möjligt att dela upp världen i dels den grupp individer som inte får dräpas, dels de som kan dräpas utan problem. Ett sådant tänkande är förkastligt eftersom det gör något obehagligt med den privilegierade gruppen människor som inte får dödas. En sådan uppdelning skänker rättigheter till dem som inte får dödas, och den typen av rättigheter ger lätt upphov till just den typ av hybris som gavs uttryck för i slakteriet i Småland (eller i koncentrationsläger i tider av krig). Haraway ser det som själva problemet, inte dödandet i sig.
Vad Haraway far efter är ett mycket mer respektfullt förhållningssätt till samtliga delar i det sammanhang som utgör världen och som alla aktörer är ömsesidigt beroende av. Hennes förslag på nytt budord är, ”du skall icke göra någon möjlig att döda.” Det är inte dödandet som är problematiskt, utan det faktum att det finns aktörer i världen som tilldelats statusen av att vara möjliga att med självklarhet och utan tvekan döda eller utnyttja hänsynslöst, det gäller brottslingar såväl som laboratorieråttor och gödkalvar. En just slakt är med andra ord (förutsatt att man köper detta resonemang så klart) inte möjlig så länge världen är uppdelad på det sätt den är idag.
Mänskan kan inte hantera livet förrän hon lärt sig hantera dödandet, skriver Haraway. Eftersom dödande är ett oundvikligt inslag i tillvaron går det inte att fördöma det per se, men av det konstaterandet följer inte automatiskt att dödandet måste vara hänsynslöst. Det går att döda med bibehållen respekt för livet, men bara om man ser på dem som ska dö med andra ögon. Inte som en resurs, utan som ömsesidigt beroende aktörer. Djuren behöver människan lika mycket som människan behöver djuret. Bara för att man har olika roller betyder inte att man ska låta bli att respektera varandra. Med en djurhållning som bygger på sådana principer behöver dödandet inte leda till brutalitet och okänslighet.
Om djuren som lever sina liv i laboratorier, på bondgårdar eller på andra platser och där samverkar med människorna i byggandet av en gemensam värld, i högre grad betraktades som likvärdiga aktörer i en kontext där alla behövs, då skulle dödandet inte behöva vara ett problem. Dödande som utförs med respekt för livet, utfört i ett samhälle som verkligen utgår från och bygger på interaktion mellan likar (om det nu är möjligt att förverkliga? Det vet man bara genom att prova), där respekt inte bara är något människor visar (vissa) andra människor, där skulle det som hände i Småland inte vara möjligt.
En annan värld är möjlig, och ett annat samhälle går att organisera. Men det är inte gjort i en handvändning, är inte lätt och det kräver engagemang och intresse från många. Är det inte där det brister idag, är det inte vad vi behöver ändå? Av en rad olika skäl.
Det skulle även kunna vara ett annat sätt att tänka Arbetsintegrerat lärande detta. Inte uteslutande som något människor är engagerade i, utan en lång rad aktörer som interagerar med och ständigt lär av varandra. Ökad medvetenhet och intresse för mellanrummen som finns överallt, mellan aktörer av olika slag, det är kungsvägen till hållbarhet.
8 kommentarer:
På vilket sätt menar du att djuren behöver människor? För länge sedan var alla djur fria, hundar, katter, grisar osv. Men pga av att människan valt att ta dessa individer till sitt ägande och sagt att det är min, så kan det vara svårare för ett djur som levt i bur hela sitt liv att klara sig i naturen. Fast jag tror ändå att de flesta skulle klara sig själva. Djurens naturliga behov har idag åsidosatts helt, speciellt deras frihet. Jag skulle vilja påstå att det är något otroligt stort fel i det kollektiva medvetandet hos människan som är kapabel till att mörda miljarder individer. Det handlar inte heller bara om att vi äter djuren. Det är själva tanken att vi kan utnyttja djuren precis som vi vill, t ex att ha katter och hundar i människosamhället. Man använder tusentals möss i forskning och menar att de är lika som människor (annars skulle det ju inte göras på möss) Men hur kan man då inte förstå att möss känner lika mycket smärta som vi, både fysiskt och psykiskt eller förståelsen att musen uppfattar att den inte är fri? Det går liksom inte ihop. Till och med en fluga vill ut när den är inomhus så varför skulle inte vilket djur som helst förstå sin egen frihet? Jag tror och hoppas det kommer en dag när människan inser hur sjukt beteende det är mot djur idag och att alla djur får sin frihet och aldrig mer blir utnyttjade igen. Tyvärr känns den dagen väldigt avlägsen.
Håller med om mycket av det du skriver Sofia, och vill också se en annan värld. Är bara inte säker på att det är frihet som är lösningen. Jag tror mer på spridandet av insikten om hur pass ömsesidigt beroende människan är av (inte bara) djuren i sin omgivning. Genom evolutionen har allt liv på jorden samproducerats, och allt är en del av samma liv. Djuren behöver människan lika mycket som människan behöver djuren. Samm gäller för naturen. Det är tron på att människan är unik och mer värd som leder till grymheter. Och det bör vi alla jobba med, för allas långsiktiga överlevnad.
Varför äter du kött när du vet att det inte finns några som helst argument för det?
Önskar att jag hade ett bra svar på den frågan. Jag tror kanske att det är bra för oss människor att äta varierat, det är ett skäl. Det är gott, det är ett annat. Och sedan tror jag att det ger mig en bättre chans att förändra tänkandet kring djurhållning, om det så att säga kommer inifrån. För det är naturligtvis inte försvarbart, egentligen. Inte så som det ser ut idag. Som sagt, jag drar ner på det allt mer.
Ja, nog är det människans tro att vi på nåt sätt står över naturen/djuren som gör att vi har den situation vi har idag. Detta gäller djurhållning såväl som miljön. Jag skäms över att vara människa när jag läser ex.vis den artikeln om fåret som slagits ihjäl. Vansinne, vedervärdigt!
Ja, det manar verkligen till eftertanke det som sker. Vi lever långt ifrån på ett hållbart sätt!
Om vi inte tänker på slakt för att få mat, utan för att t. ex. "ta bort" en halt häst. Tycker det verkar bättre att vara veterinär än läkare på det sättet, att valet finns. Nu lider djuret, nu avslutar vi. (Fast frågan om dödshjälp för människor är inte enkel). Många vill inte att deras häst ska bli mat och där har vi en lång tradition i Sverige, endast rackaren (bödeln) och hans famlij åt häst (det var han som avlivade hästarna). (Parentes igen, men nu tänker jag på stället här uppe i skogen, en bra bit från bykärnan, där rackaren bodde för en väldig massa år sen). Ofta har hästen (nu för tiden) stått på smärtstillande ett tag innan man tar bort den och då duger den inte till mat. Men när jag ska ta bort min häst, om hon inte står på mediciner med slaktkarens, så tänker jag att det är ett väldigt slöseri med mat att bränna den stora kroppen eller gräva ner den i skogen. Så om hon inte har för ont för att stå i transporten till slakteriet så visst kan hon få bli korv. Själva döden kommer ändå bäst till en häst med slaktmasken, ska man ge insomningsdos ramlar hästen levande och själva ramlandet är obehagligt för en häst, den håller sig helst på benen.
Sen kan man ju fortsätta med frågan om jag har rätt att ha en häst, i fångenskap och slaveri, och vilket slöseri jag ägnar mej åt när någon hektar används för att producera hennes foder. En liten tråd av svar ligger för mej i vetskapen att hästar skulle varit helt eller nästan helt utrotade idag om de inte domesticerats. Husdjursavel har gett djur med helt "fel" egenskaper för liv i det fria så att släppa dessa djur fria är INTE snällt. Alternativet skulle vara att helt enkelt utrota dem och det vill jag inte vara med om... De är definitivt mindre förslavade än vad vi är på våra arbeten. De trivs med oss människor och behöver oss. Men, som sagt, inga enkla frågor...
Människan och djuren, allt liv på jorden är olika delar av samma helhet. Genom evolutionen har vi samproducerats. Så visst håller, Jeanette. Jag håller med om det du skriver. Många vaknar nu och upptäcker att det kan ses som slaveri att hålla djur i fångenskap, men att släppa ut dem är ett lika stort övergrepp. Som jag ser det gör vi bäst i att inte göra något drastiskt. Det betyder dock inte att vi måste utsätta djur för lidande.
Skicka en kommentar