När jag några timmar senare vaknade av solen som sken mot tältväggen och hettade upp luften till bastutemperatur gick jag ut. Där fann jag Krister, lutad mot ett träd. Han såg allt annat än festivalsugen ut. Han tittade föraktfullt på min flaska vin och ville inte följa med ner till vattnet. Eftersom Magnus sov gick jag då ensam en vända runt campingen. Jag kände mig härligt dekadent och avslappnat lycklig där jag gick med en cigarett i mungipan och stannade och drack vin vid ett träd alldeles i närheten av den plats, bara fem meter från vattnet, där vi tältat första gången, som nu förmodligen varit upptagen sedan i torsdags.
Då, på den första festivalen, 1986, var vi inte så många här. Det var mysigt och kändes lyxigt när jag tänkte tillbaka. Nu var det fullt med folk överallt. Festivalen har verkligen växt bara på dessa tre år, tänkte jag. Vinet och känslan av frihet och lycka som fortfarande satt i från kvällens sista konsert uppfyllde mig. Att sitta på morgonen dagen efter och dricka en återställare samtidigt som man röker en cigg, var egentligen något totalt otänkbart. En ny upplevelse. Utan den allmänna känslan av livsleda hade jag nog inte vågat njuta av dekadensen, men jag var nu tvungen att erkänna för mig själv att det inte kändes helt oangenämt att låta sig sänkas ner mot botten. Tänk att det skulle ta mig så många år att inse att lösningen på mina problem är att helt och hållet bara släppa taget om tillvaron och flyta med och vänta på det rätta tillfället. Det kommer. När jag är redo. Om jag bara har tålamod att vänta och orkar genomlida den skit som med säkerhet väntar längre fram längs vägen. För det insåg jag ju att sådana grundläggande förändringar inte kan genomföras utan att man får betala ett pris, men det var jag beredd på.
Sjön Hulingen låg blank framför mig och bakom mig vaknade människorna i sina tält. Ännu var det tyst från festivalområdet. Vinet spred sig i ut i kroppens alla vinklar och vrår och livsglädjen sköljde över mig i behagliga vågor, även om jag intalade mig att jag också trivdes i min melankoli. Då kan man vila i tanken på att det visserligen inte är bra nu, men att man i alla fall hanterar situationen och står ut. Man vet vad man har och det kan hur som helst inte bli värre. Det finns ett stort mått av trygghet i vetskapen om att några dramatiska förändringar inte väntar framför en. En bedräglig trygghet dock, som jag lovade mig själv att inte internalisera i mitt tänkande, min identitet. Jag ville något annat. Vad visste jag ännu inte, men det skulle fixa sig det var jag övertygad om.
Vinet, cigaretterna och den kravlöst avslappnade omgivningen hade följaktligen gjort sitt och jag var därmed redo för en ny festivaldag. Lördagen var alltid den bästa dagen, eftersom man då acklimatiserat sig och hittat ett tempo i tillvaron som var anpassat efter festivalens unika själ.
– Det här går inte, sa jag till Krister och Magnus när jag kom tillbaka till tältet och fann dem liggande tysta och apatiska. Krister såg anemisk ut i sin ömkliga dagen-efter-skepnad.
– Nu får det fan i mej hända något. Jag vill ha mat, sa jag kanske lite väl hurtfriskt. Men det fick avsedd verkan för bara några minuter senare kom de ut ur tältet.
– Pizza, sa Krister, det behöver jag nu, om jag ska bli människa och kunna njuta av festivalen. Men fy fan i helvetet vad dåligt jag mår.
– Ta dig en rejäl klunk Kosken, det är ju dundermedicin och den ultimata partydrycken, sa Magnus och fick en svart blick till svar.
– Jag ska aldrig dricka starksprit mer. Det känner jag. Allt försvann igår efter att jag hällt i mej den där jävla spriten. Men en liten öl på vägen kanske inte skadar.
– Ni är fan inte kloka, sa Magnus som alltid hade haft lite svårt för allt för mycket festande. Krister och jag åkte dit för helhetsupplevelsen, utlevandet och kombinationen mellan fest, musik och frihet. Och då gäller det att hålla promillehalten på en konstant nivå.
Promenaden mot centrum kändes allt för lång denna förmiddag, även om solen sken och det såg ut att bli en fin dag. Vi stannade därför på första bästa pizzeria. Och efter att vi sänkt var sin stor stark och en gigantisk fettdrypande specialpizza med extra allt, var vi redo för nya spännande utmaningar. På vägen tillbaka reciterade vi alla de klassiska uttalanden från kultfiguren, Kurt Olsson som tillsammans med sin damorkester skulle äntra Hawaiscenen klockan halv två. ”Jasså inga ögonbryn”, ”Och här kommer några tågtider 08.13, 08.15, 09.20.” Vi skrattade gott åt Magnus imitation av Kurtan i den egenhändigt, av vaxduk tillverkade, stekmössan.
I väntan på att konserten satte vi oss i solen utanför festivalområdet och bara njöt av att det ännu återstod många timmar av festande innan det var dags att åka hem till tristessen igen. Efter ett intensivt pass där vi först skrattade hysteriskt åt Kurtan, och sedan dansade som tokiga till All That Jazz, och därefter blev saliga med hjälp av Thomas DiLeva, skyndade vi oss lyckliga till tältet för att ta tempen på campingen. Efter en snabbt halsad vinare stod Sator på programmet, och det fick oss verkligen igång. I alla fall mig och Krister som enades om att killarna aldrig varit tightare och mer explosiva i sin utlevelse på scen.
Väl tillbaka i tältet märkte vi att vi hade förlorat Magnus, för han ville sova en stund mitt i allt. Men det gick ju inte för sig, inte för oss i alla fall. Vi satte oss utanför och pratade musik till tonerna av en bandspelare som led svårt av dåliga batterier och som släpande drog fram New York Dolls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar