Universitetet Tranströmer, äntligen!

Kan inte säga att jag läst så himla mycket Tranströmer, men det jag har läst har fastnat. Tranströmer är en favorit. Att han fick Nobelpriset fyller mig med glädje, stor lycka och det bär på hopp. Han må ha förlorat talförmågan, men språket har han uppenbarligen kvar (se även här). Om det vill jag skriva idag.

Tranströmer är som jag ser på saken det närmaste kulturvetenskapen kan komma ett Nobelpris, och jag kan inte tänka mig en bättre ställföreträdare för mitt ämne, än just honom. Har har en omisskännlig blick och förståelse för människoblivandet. Och hans känsla för språket är fantastisk.

Att less is more, brukar man säga, och det visar Tranströmer. Han kan i några skenbart enkla meningar uttrycka vad kulturvetare behöver en hel bok för att få fram. Tranströmers ord är inte vetenskap, men hans tankar kan användas som verktyg i vetenskapliga arbeten. Hans dikter tvingar läsaren att tänka på och att se världen och sig själv med nya ögon. Och det är precis vad kulturvetenskap handlar om, att se och förstå samt försöka förändra. Med nya perspektiv och alternativa uppfattningar av världen och innebörden i begreppet människa blir ett nytt samhälle möjligt. Det kan Tranströmer hjälpa oss med.

Tranströmer kan liknas vid filosofer som Friedrich Nietzsche och Gilles Deleuze vilkas arbeten medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktivt till innehållet och till världen som skall förstås med hjälp av tankeverktygen. Deleuzes och Nietzsches filosofi, liksom Tranströmers diktning är inte slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar vad som satts under lupp. Texterna kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla och arbetena fullbordas därigenom först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet.

Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari (2003a:377) i boken Mille plateaux, eller A Thousand plateaus i engelsk översättning och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling. Jag ser i den typen av ord vägar framåt för mitt ämne kulturvetenskap. Vetenskap som bedrivs med sådana utgångspunkter har inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som arbetet går att värdera. Därmed blir det hela kontexten, det vill säga författaren, texten, läsaren, och handlingarna som utförs, sammantaget som ger arbetet dess eventuella betydelse. Förståelse för kultur går inte att nå på något annat sätt, eftersom den är föränderlig och ofta komplext motsägelsefull.

Socialpsykologen Johan Asplund är inne på liknande tankar i sin bok Hur låter åskan. Han skiljer där på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Simulacra är det ord han använder och jag ser det som en synonym för aforismen ovan: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,

skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61. Kursiv i orginal).

Just genom att inte vara en pedagogisk redogörelse för en teori eller en exakt avbildning av världen, utan mer en illustration av en tanke, ett förslag till förståelse, får ett simulacra intellektet att börja arbeta. Aforismer och simulacrum hjälper härigenom mottagaren att hjälpa sig själv, de bestämmer inte hur något skall förstås.

Simuleringar, om man tänker på saken, säger egentligen inte något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Och, dessutom, när man som läsare ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) hamnar man lätt i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Det är förödande när det handlar om kultur. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet.

Det handlar om ett annat förhållningssätt till kunskap. Ett processorienterat synsätt som inte bestämmer hur man ska tänka, utan mer presenterar förslag på förståelser, som om de används i vardagen efterhand kan korrigeras i och genom interaktion. Det är något helt annat än att resa anspråk på finita sanningar. Asplund menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet.

Mycket talar för att det blir lättare att värdera resultatet av det vetenskapliga arbetet om det finns identifierbara luckor i resonemanget, samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar presenteras. Det befrämjar samtal kring innehållet och slutsatserna, vilket leder framåt och ökar chanserna till verklig förändring. Och det är precis vad jag finner hos Tranströmer, incitament till förståelse och förändring. Han ser världen genom mycket skarpa ögon, och hans texter hjälper oss att se, inse och i förlängningen förändra.

Tänker till exempel på hans dikt Romanska bågar.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” 

Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt. (För levande och döda. Tranströmer 1997).

Under arbetet med min avhandling, eller snarare under den mödosamma processen att förstå vad diskursteori var, upptäckte jag att den dikten hjälpte mig att förstå vad ett diskursperspektiv på världen och människan kan innebära, inte för att den innehåller några tydliga instruktioner utan snarare för att textens innehåll provocerade mig att tänka i nya banor. Därför lades dikten i en not i avhandlingsmanuset tillsammans med ett kort resonemang kring hur den hjälpt mig att förstå begreppet diskurs och tanken på att subjektet saknar kärna och ständigt blir till i ett dialektiskt förhållande mellan yttre bilder och inre reflektion. Min handledare sade då följande: ”Jättefin dikt, men den hör inte hemma i en avhandling. Ta bort den.” Varför då, har jag undrat sedan dess? Varför hör inte allt som hjälper någon att komma vidare i tankearbetet och i förståelsen av världen hemma i den text där resultatet av arbetet presenteras? Vem har bestämt det, och vilka är argumenten? Vad får det för konsekvenser för synen på kunskap? Vad är vetenskap, vetenskap om människan egentligen? Den typen av frågor ställs alldeles för sällan.

I väntan på att ett svar skall formuleras inom akademin väljer jag att inhämta kunskap och inspiration från alla möjliga olika håll, utan att snegla på avsändaren. Och när det gäller att förstå innebörden av begreppet människa finner jag lika mycket inspiration och stöd i arbetet från Tranströmer, som från naturvetenskapen och filosofin, vilket följande ord får illustrera.

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

För mig säger dessa ord mer än vad som ryms i en 30hp-kurs på högskolan. Tack Tranströmer! Och tack Svenska Akademin för en synnerligen väl vald utnämning.