Hela söndagen sov jag eller låg åtminstone i sängen och försökte sova. Timmarna tills klockan närmade sig åtta, då jag började på det nya jobbet, kröp fram. Känslan inombords var dubbel. Självklart var jag nyfiken på hur det skulle bli, och samtidigt skrämde osäkerheten mig. Skulle jag fungera som förman? Skulle jag klara av det hårda tempot? Framförallt, skulle jag klara av att ställa om dygnsrytmen till nattarbete? Det var ju ett tag sedan jag levde så. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Ingen ro fick jag. Dagen segade sig fram och jag befann mig i ett ynkligt grubblande tillstånd. Visst hade jag mått dåligt ett ganska långt tag, på grund av det som växte inom mig. Känslan att jag förtjänade ett bättre öde, som definitivt hade börjat gro där på spårvagnen för 100 år sedan, den var stark. Samtidigt fick just den känslan mig att våndas, för resan jag tvingade ut mig själv på var allt annat än behaglig. Hur jag än gjorde skulle jag alltså må dåligt. Det förstod bara jag, ingen annan i min omgivning, och jag var ganska övertygad om att jag aldrig skulle kunna förmå dem att förstå heller, vilket ytterligare spädde på känslan av obehag. Frustrerad önskade jag mig en helt annan uppväxt, med andra, mer positiva erfarenheter. Jag önskade mig ett grundmurat självförtroende, det som alla andra vekar ha. Allt för länge hade jag levt på kompisars och flickvänners styrka och positiva sinnelag, men det hade jag insett. Det skulle aldrig hålla i längden. Ska man klara sig helskinnad genom livet måste man trivas med och tro på sig själv, annars är man dödsdömd. Kanske var det därför jag våndades så mycket. För insatsen var oerhört hög och utfallet högst osäker. När klockan var halv åtta satte jag mig upp i sängen. Nu var det dags. Skeppen var brända, tärningen kastad. Dags att gå till jobbet.
Kvart i åtta parkerade jag bilen nere i garaget under bageriet. Tog några djupa andetag utanför, uppe på lastbryggan. Sedan klev jag in på min nygamla arbetsplats, darrandes av vånda och nyfikenhet. Den stora packhallen kändes mycket större nu efter ombyggnaden. Där det förut var slätt betonggolv var det nu 20 sluttande rullband placerade, vilka gjorde det lättare för chaufförerna att lasta brödet i bilarna. Och de ganska enkla och gamla packmaskinerna var utbytta mot nya avancerade monster.
Här arbetade tidigare två personer, nu var de fem. Ingen av dem hade jobbat där under min förra vända. Jag hälsade blygt och ganska tafatt på grabbarna. Den gigantiska tunnelugnen, där bröden matades in i ena änden och kom ut färdiggräddade i den andra, hade rivits. Där stod nu fem stycken fyrdubbla ugnar, med plats för sammanlagt 20 vagnar. Mitt emot ugnarna fanns ett nybyggt jäsrum med plats för minst lika många vagnar. Här var det tydligt löpandebandsprincipen som härskade. Två man skötte ugnen. Tempot uppdrivet och dånet från fläktar, maskiner och rullband vad högt. Kontrasten till Pettersons var enorm.
Bageriet var sig emellertid likt. På det stora hela såg det ut som jag mindes det. Detta skulle bli mina domäner. Här skulle jag tillbringa nätterna, tillsammans med det gäng på fyra bagare som utgjorde min grupp. När jag hälsat på alla gick det runt i huvudet på mig. Det vimlade av människor, nationaliteter och nya ansikten och jag kände mig bortkommen. När jag jobbade där förra gången var vi fyra personer sammanlagt som jobbade natten. Mina blivande arbetskamrater kom från Iran, Irak, Libanon, Jugoslavien, Kungälv och Torslanda. Mustafa som var den som basade över företaget bodde i Askim, men kom ursprungligen från Grekland. Han hade dock bott i nästan hela Europa och talade förutom flytande grekiska; svenska, engelska och tyska samt lite franska. Han och hans fru, som för övrigt kom från Norge, hade bestämt sig för att uppfostra sonen till tvåspråkighet, eller snarare trespråkig för Mustafa talade tyska med honom och mamman Norska och så gick han ju i svensk skola. Och lika rörigt som det måste ha varit för sonen i början, innan han fick ordning på alla ordens hemvist, lika rörigt kändes det för mig att sortera ut, katalogisera och förstå alla varianter av svenska som jag möttes av där under presentationen. Jag fick svindel.
Omtumlad satte jag mig ner i omklädningsrummet, som också var ombyggt och anpassat till den större personalstyrkan, och försökte bringa ordning i intrycken som jag bombarderats med. Var detta vad jag ville? Skulle jag klara av jobbet, eller hade jag tagit mig vatten över huvudet? Jag väcktes ur tankarna av Thomas som ropade att vi skulle gå upp så att han kunde visa mig mina uppgifter.
Genom den mörka korridoren gick jag. Upp för den trånga spiraltrappan. Hittade mitt stämpelkort. Stämplade och klev sedan ut i den väl upplysta, vitmålade lokalen. Kom ropade Thomas som stod längst bort till vänster i lokalen. Han visade mig snabbt hur mjölsilon fungerade och hur man läste av datalistorna med beställningar och omvandlade dessa till antalet degar som skulle köras under natten. Som tur var kände vi varandra sen förr. Han var en av de får som fortfarande jobba kvar. Det kändes tryggt och han hade tålamod med mina frågor.
Det kändes som det var första dagen någonsin i ett bageri för mig. Allt var annorlunda. Här vägde man upp fyrtiotiolitersdegar, till skillnad från de fem- eller högst tiolitersdegar som jag smidigt hade trollat fram på Petterssons. Etthundratusen frallor var ingen omöjlighet på en kväll, här på David Bagare.
Det fanns åtta stora grytor att väga upp degarna i, och dessa matades sedan in i de tre degkörarna. Här liksom vid ugnen bakade man enligt löpandebandprincipen. Thomas räknade inte antalet liter degar, han räknade antalet grytor. Första natten vägde jag upp fyrtio sådana grytor med fralldeg och tjugo grytor till limpor. Vid halv sextiden avslutades arbetspasset med två grytor, a 50 liter degvätska (vilket innebär cirka 100 kilo mjöl), som skulle bli thekakor. Allt i ett rasande tempo. Arbetet på David Bagare var inget hantverk, det var ett commandouppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar