Frågan om vad en människa är eller hur begreppet ska förstås, är en viktig fråga. Kanske den viktigaste frågan. Ytterst är det i alla fall den frågan alla, utövare av vetenskap såväl som andra, är upptagna och intresserade av, på ett eller annat sätt. Det är den frågan som motiverar utgifterna som läggs på forskning, den som motiverar priset på skönlitterära böcker, kostader för psykoterapi, en fika på stan i goda vänner lag. Kort sagt, allt vi gör under vår korta levnad har med frågan om vad det innebär att vara människa att göra. Förstår vi detta, då har vi kommit en lång väg mot en fördjupad förståelse för världen.
Tyvärr återstår en hel del arbete innan vi är där. Många hinder finns att övervinnas, dolda och sådana som identifierats. Det viktigaste hindret på vägen, som jag ser det, mot förståelsen för vad en människa är, det är kampen om makt och inflytande mellan dem som aktivt sysslar med frågan. Maktkampen i kombination med övertygelsen om att svaret finns på ett och ett enda ställe, det är det viktigaste hindret att övervinna om man vill nå fördjupad förståelse för innebörden i begreppet människa. Innan den kampen och den villfarelsen övervunnits och nya arbetsmetoder utvecklats kommer mänskligheten att stå och stampa på samma fläck.
Vad som behövs är samtal över gränser och förståelse för varandras olikheter ifråga om tänkande och metoder. Alla försök att förstå är bra. Det går i alla fall inte att avfärda någon tankestil eller metod att nå svar eller ställa frågor, på förhand. Frågan är allt för viktig för mänskligheten för att det skall tillåtas gå prestige i den. Som kulturvetare intresserar jag mig för kontexten där människor interagerar med varandra och med världen. Där finns viktiga pusselbitar till förståelse, men det räcker inte att söka där. Minst lika viktiga är pusselbitarna som neurologer, konstnärer, lyriker, fysiker, psykologer och en massa andra specialister på olika områden eller tekniker bibringar helheten. Ingen bit eller aspekt är viktigare än någon annan. Tillsammans når vi länge än var och en för sig.
Svaret finns varken i hjärnans synapser eller i kulturen. Det finns heller inte i mellanrumet mellan de olika vetenskapsgrenarna. Faktum är att det inte existerar ett enda svar på frågan, bara olika sätt att söka svar och ställa frågor. Innebörden i människoblivandet gäckar oss, det måste vi acceptera. Det är en del av begreppet människa detta att inte veta. Sökandet är svaret. Arbetet med frågorna och konstruktionen av nya frågor, det är vad allt handlar om. Och det blir intressantare och genererar bättre svar om man samarbetar över gränser och lyssnar istället för att kämpa om tolkningsföreträde mellan discipliner och att tala.
Det bråkas alldeles för mycket, om alldeles för mycket, inom akademin och i samhället och kulturen. Speciellt kring detta med innebörden i begreppet människa. Det handlar om resurser, om överlevnad och om plats i det offentliga rummet. Förstår vi det och accepterar att det egentligen är vad kampen handlar om, då kommer resurserna som läggs på forskning att få en ökad verkningsgrad, samtidigt som resultatet av arbetet förbättras.
Alla vet att förmågan till samarbete är den enskilt viktigaste faktorn till mänsklighetens storhet. Det är den som resulterat i samhällen, byggandet av palats och höga hur, broar, flygplan och raketer som kan ta människor till månen och tillbaka. Samarbete är också vad man sysslar med inom respektive disciplin. Att vara människa är att dra lärdom av andra, att utbyta tankar kunskaper och erfarenheter. Utan samarbete, inget samhälle, ingen kultur. Utan samhälle och kultur, inga människor. Inte i den betydelse som vanligvis läggs i negreppet i alla fall.
Paradoxalt nog bortser man allt som oftast från denna djupt kända insikt. Tron på en stark ledare är ett uttryck för detta förnekande. Dyrkan av genier ett annat. Ingen människa är en ö, ändå är det just det alla vill vara och tror sig kunna fixa. Men allt handlar om samarbete. Vi måste inse det. Forskning visar att det är så. Varför har vi så svårt att acceptera detta faktum? För att det är en del av innebörden i begreppett människa? Kanske, det är i alla fall ett möjligt svar på frågan. Inte svaret, men ett svar värt att jobba vidare med, tillsammans, över disciplingränser.
Jag som kulturvetare kan bidra med tankeverktyg som hjälper oss att se sådant vi annars inte ser. Jag kan hjälpa till att identifiera paradoxer och maktordningar, har en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Som kulturvetare är jag van vid att söka svar på olika ställen och med olika metoder. Jag är tränad i abstrakt tänkande och förstår att hantera motsägelser. Jag skulle tycka det vore otroligt intressant att få samtala med neurologer, fysiker och ingenjörer, förutsättningslöst. Ett samtal där alla lyssnar mer än de talar. Samtal där man inte försvarar en position, utan söker ökad eller fördjupad förståelse. Sådana samtal skulle kunna leda till ökad förståelse för innebörden i begreppet människa.
Det är vad jag menar med arbetsintegrerat lärande. Ett förutsättningslöst sökande efter nya frågor. Svar kan ändå bara vara temporära, bättre då att koncentrera sig på frågorna och arbetet med att upplösa dem. En sådan inställning till och närmande av världen leder framåt, mot ökad förståelse och en mer utvecklad handlingsberedskap för det oväntat oväntade.
Bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet. Det är viktigt, för utan den blir frågan om människan meningslös. Allt och alla hänger ihop och är ömsesidigt beroende av vartannat. Förstår vi det, då öppnar sig en rad möjligheter.
Det är vad jag kämpar och brinner för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar