På tåg kan man tänka, ibland

– Ska vi sova här?

– Ja! Bär nu in väskan och sätt dig. Tåget går snart.

Jag avbryts i tankarna av två pensionärer som baxar sig in i kupén. Skit! Drömmen om en egen kupé har än en gång grusats. Tur att jag har överslaf i alla fall, tänker jag när paret sätter sig vid dörren, mitt emot varandra, och tåget sakta börjar rulla mot norr.

– Ska du åka hela vägen till Luleå, frågar gubben.

– Nej jag ska av i Umeå, svarar jag samtidigt som jag förtvivlat anstränger mig för att försöka se ut som någon som inte söker kontakt. Men när gubben ställt samma fråga till mig fyra gånger innan vi ens kommit till Sävenäs, då inser jag vad klockan är slagen. Ska jag kunna finna någon ro här, då kommer jag att få kämpa. Den saken är fullkomligt klar. Som tur är ingriper frun efter en stund och säger till gubben att jag ju redan svarat att jag ska till Umeå. Då blir han tyst en stund, men efter bara en liten stund harklar han sig och vänder sitt ansikte mot mig. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Innan han kommit till Luleå rafsar jag åt mig väskan och går ut i korridoren.

Tågets skakningar vaggar mig till ro där jag vandrar genom de trånga gångarna som förbinder liggvagnarna och sovvagnarna med restaurangvagnen som nu öppnat. Jag köper en kopp kaffe och sätter mig vid ett av de lediga fönsterborden. Min vana trogen plockar jag upp en bok, men kan inte koncentrera mig alls. Tankarna på livet som en resa sköljer över mig. När jag nu äntligen öppnat dammluckan av minnen väller tankarna fram. Kan det verkligen vara så att jag nu är nära målet. Att jag, om jag bara sköter mina kort på rätt sätt inom kort kommer att kunna äga självförtroende och känna tillförsikt? Jag har åtminstone förlikas med mig själv och mina påtvingade erfarenheter, och kanske ändå att den svåraste biten på vägen mot målet tillryggalagts. Tankarna på det jag måste acceptera som resultatet av mitt liv far fragmentariskt och osorterat genom huvudet, som ett brus av röster som pockar på uppmärksamhet.

Mitt nya liv på gymnasiet i Göteborg blev faktiskt bättre än jag någonsin kunnat hoppas eller önska, även om starten blev lite skakig. Mina nya klasskamrater kom från Biskopsgården, Gårdsten och Hammarkullen, inte sällan från skilsmässohem. Hos dem kände jag mig hemma direkt. Det var något med anslaget och jargongen som instinktivt tilltalade mig även om jag inte kunde sätta fingret på vad det var. Men så efter bara några veckor kom chocken. Den inledande känslan av att äntligen få tillhöra en grupp med likasinnade förbyttes strax mot misstänksamhet när det gick upp för dem att jag, i deras ögon tillhörde en gynnad överklass eftersom jag kom från Förortsidyllen. ”Det vet man ju hur ni är där ute”, sa någon av dem vid ett tillfälle i omklädningsrummet, efter en av våra första lektioner i bageriet. ”En massa jävla moderatsvin”. Just det gjorde mig naturligtvis dubbelt sårad eftersom jag verkligen kände mig hemma med och gillade dem. I deras sällskap förlorade jag snabbt min sociala oskuld när jag på nära håll kom i kontakt med vedermödorna på samhällets baksida, sådant som jag bara läst om i tidningen tidigare och som aldrig riktigt känts verkligt utifrån ett Förortsidyllsperspektiv. Samtidigt möttes jag av en känsla för gemenskap och en solidaritet som fick mig att jubla inombords. Kampen för tillvaron handlade i Förortsidyllen om status, men i staden var det mer konkret en kamp om jobben och överlevnaden för dagen. Till min stora glädje fann jag mig trots allt snart väl tillrätta i dessa kretsar, och när jag väl bevisat för mina nya kompisar att jag inte var någon bortskämd överklasslyngel blev jag så äntligen en i ett gäng, mitt gäng där jag sågs som en fullvärdig medlem. Jag kände mig hemma med dem, verkligen hemma.

Jag identifierade mig allt mer med mina nya vänner. För mig symboliserade Göteborg frihet, kravlöshet och där kunde jag välja vem jag ville vara utan att dömas av andra, och jag accepterades av de andra. I Göteborg ville jag bygga mitt liv. Där såg jag en framtid. Det övergripande målet för ögonen efter nian hade varit att komma bort från Förortsidyllen och driften bort var så stark och pockade så tydligt på uppmärksamhet att jag helt glömde bort att utforma ett mål för resan. Jag gav bagerivärlden ett lillfinger och den slukade mig med hull och hår.

Åttiotalet, sett så här i backspegeln, blev för mig långt ifrån så glatt som man brukar säga att det var. Det blev en enda lång berg-och-dal-bana, som började i en djup dal i Förortsidyllen, fortsatte i en rad toppar i början och på mitten, för att sluta i en om möjligt ännu djupare dal än där det började. Men det var trots allt där och då, under de åren som jag blev vuxen och det var då som jag på allvar började ta tag i mitt liv. Det var nog trots allt där jag började min resa. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom sägs det, och det är naturligtvis helt knasigt om man tar det bokstavligt och söker lyckan genom att följa det spår som vissa psykologer stakat ut. Men det finns ändå ett korn av sanning i uttalandet. Jag vet nu i alla fall att det aldrig är för sent att försöka tolka sin barndom på något annat sätt än det man kanske tror är det enda. Sanningen om barndomen är att den inte finns där för evigt gjuten i brons. Sanningen om barndomen snarare skapas, omskapas och tolkas ständigt på nya sätt, beroende på hur man mår för tillfället. Och målet med denna tågresa är att försöka hitta en rimlig tolkning av livet hittills, en tolkning jag kan leva med och en förklaring till det som hände som jag kan hämta styrka ur under den fortsatta resan genom livet.

Det var alltså först vid slutet av 1980-talet som jag var mogen och redo att inse att det jag dittills uppnått inte var vad jag egentligen önskade. Att arbeta som bagare blev ganska snart till ett självpåtaget straff som jag gisslade mig med. Jag vill därför se det som att mitt liv, det riktiga livet som jag fortfarande lever, började med ett abrupt uppvaknade en vårdag 1988. 23 år tog det mig att inse att det liv jag levde inte var det enda möjliga. Under gymnasiet, bland nya vänner och i en trygg miljö, hade jag insett att jag var intresserad av och även hade fallenhet för, kunskap. Betygen ökade med det dubbla i svenska och jag vågade där ta steget från allmän till särskild engelska. Jag läste de teoretiska ämnena med glädje och en aptit som förvånade mig. För sent insåg jag emellertid att sökandet efter kunskap inte var förenligt med arbetet som bagare. Efter åtta timmar av monotont arbete och utan intellektuell stimulans orkade jag inte att göra det jag helst av allt ville, det jag hade stått och tänkt på under dagen. Jag var därför, förr eller senare, tvungen att bryta mönstret om jag skulle överleva. Och idag är jag glad att jag höll ut och genomled alla metamorfosens kval istället för att resignera och ge upp som jag sett så många av mina forna kollegor göra.

– Är det ledigt här?

– Jo, säger jag. Men tänker för mig själv; det vad då fan … Jag noterar ölen och den lätt röda tonen i ansiktet. Varning, varning. Här gäller det att vakta tungan och blicken så man inte dras in i någon diskussion. Han här söker uppenbart kontakt. Det vill jag inte ha nu, och definitivt inte med en överförfriskad, högljudd, diskussionssugen, norrlänning. Men han fattar inte vinken. Nejdå, han tränger sig glatt ner mellan bordet och britsen.

– Då var man på väg hem då, säger han sedan som om det vore den självklaraste sak i världen att jag var intresserad av hans tankar. Vet du jag fattar inte hur man kan bo i en storstad. Jag har varit i Göteborg nu i en vecka och det är som det kryper i kroppen på mig. Folk springer i rulltrapporna och jäktar som yra myror. Tacka vet jag Lycksele, Norrland och lugnet. Hemma tar folk sig tid att tala med varandra.

– Tacka vet jag tysta bordsgrannar, tänker jag, men säger högt. Ja det är nog ofta väl jäktigt i stan. Men jag bor ju där och trivs med att ha folk runt mig.

– Tacka för det! Med så mycket folk hopträngda på ett ställe. Det är inte mänskligt. Det är djävligt, sjukt!

– Ja, nu tycker ju inte jag det då, säger jag och hoppas han ska fatta att jag inte är intresserad av att samtala. Jag ändrar läge på boken och försöker intensivt se upptagen ut. Stirrar på sidan, men kan inte koncentrera mig alls. Hur fan ska jag bli kvitt honom?

– Hör du du, vad läser du?

– Jag läser en bok som jag ska tenta av imorgon, ljuger jag för att ytterligare understryka att jag inte vill snacka med gubben. Jag studerar etnologi vid Umeå universitet, säger jag sedan och ångrar mig genast när jag ser ett spirande intresse i ögonen på min bordsgranne.

– Det var som fan! Vilket sammanträffande. Vet du vad jag jobbar med? Det tror jag kommer intressera dig. Även om jag brukar säga att ekologer är mina motståndare. Vet du jag köper upp skog och säljer till Ryssarna. Fan vad kul att träffa du! Äntligen någon att diskutera skogsvård med. Och du är från storstan säger du. Jag ska banne mig bjuda dig på en öl, säger han och börjar maka sig ut från det trånga bordet.

– Nej tack jag sitter här och jobbar. Som sagt har jag tenta imorgon … Orkar inte förklara för honom att jag sysslar med kultur och inte natur. Varför säger man att norrlänningar är tysta, tänker jag. Jag tycks åtminstone allt för ofta stöta på dessa tjatande typer som mal på med sin ettriga stämma och pipiga röst, och aldrig att de fattar vinken, att jag är inte intresserad. Ständigt denna totala oförmåga att förstå att den som sitter och läser, och som fortsätter att läsa även efter att han eller hon blivit tilltalad, inte vill inte samtala. Inte vill ha någon kontakt. Inte är intresserad, av något de har att berätta.

– Ja men vi har ju så mycket gemensamt. Vet du hur jag som liten skogsägare behandlas av de stora skogsbolagen? Här i Sverige är det alldeles för många regler som gynnar de stora. Det behöver du veta som ska jobba som ekolog i framtiden. Vi kanske till och med kan hjälpa varandra. Och vet du, jag ska tillbaka Ryssland nästa vecka. Jag är där ganska mycket. Där kan man göra stora pengar, förstår du. Och hörru du, kvinnorna där är mycket bättre än här. De vet vad en man vill ha och håller sig för goda för sådana där feministfasoner, säger han i ett enda rasslande svep, utan att visa några som helst tecken på att behöva dra efter andan. Kanske han insett, om än inte medvetet ännu, att jag vid första bästa tillfälle kommer att ta chansen att avbryta honom. Det sista han säger blir droppen. Och ändå blir jag förvånad av min egen handlingsförmåga när jag helt sonika reser mig upp och börjar gå. Det hade jag aldrig kunnat förmå mig att göra för tio år sedan. Men jag tänker inte sitta här och lyssna på någon jävla antifeminist som vädrar sina unkna åsikter. Åk du till Ryssland och stanna där, det vinner vi nog alla på, tänker jag. Men säger, ”Hejdå” och vänder mig om och börjar gå tillbaka till min vagn innan han hinner säga något mer.

Tydligen tänker han emellertid inte låta detta bakslag hindra honom, för innan jag hunnit ut ur restaurangvagnen hör jag hur gubben gapar till grannen vid bordet bredvid att: ”Det är för jävla mycket stress i stan. Hur fan kan man bo i en stad där de springer i rulltrapporna?”. Stackars sate, tänker jag när jag hör att killen nappar på betet och ger sig in i diskussionen.

Det är ju typiskt. När det för en gångs skull är relativt lite folk på tåget, det märker jag när jag vandrar tillbaka genom de nästan tomma vagnarna, då lyckas jag stöta på galningar. Vägen tillbaka blir också en kryssning mellan Skylla och Karybdis, för när jag kommer tillbaka möts jag omgående av orden:

– Hej grabben! Ska du åka med ända till Luleå? – Men Åke, det har du ju redan frågat. Känner du inte igen pojken?

För att fly undan alla påträngande äckliga människor klättrar jag, utan att svara min senile kupégranne, upp till min avskilda vrå. Min överbädd. Jag låtsas heller inte höra pensionärernas kommentarer över min snabba klättring upp till friheten. Äntligen kan jag koppla bort omvärlden och ägna mig åt tänkandets läkande kraft.