1988 års Hultsfredsfestival I

I början av augusti var det dags för den årliga resan till Hultsfredsfestivalen. En liten ljusning i tillvaron, även om det denna sommar inte var med samma glädje jag såg fram emot festivalen som 86 och 87. Sommaren 1988 var det dessutom bara jag och Krister från det gamla gänget som skulle åka. Och så hade jag övertalat Magnus att åka med, även om han inte var intresserad egentligen. ”Fan, jag vill inte åka ensam med Krister, du vet ju hur han kan vara”, sa jag. Och han förbarmade sig, men om inte Kurt Olsson och hans damorkester varit bokade är jag osäker på om han åkt med.

Hultsfredshelgen markerade slutet på sommaren. Nu var det rockfestival och allt annat kunde skjutas åt sidan för några dagar med musik och party. Läser man det årets ”programförklaring” får man sig till livs en riktig nostalgitripp: ”Fräckare än fräcka fredag, starkare än brännvin, kändare än Ebbe Carlsson, vackrare än Mona Lisa, lönsammare än vapenaffärer, hetare än Ciccilione, svängigare än Nygammalt med Bosse Larsson, galnare än Monty Python, större än Samatntha’s och Sabrina´s, smaskigare än färska jordgubbar, hemskare än Exorsisten och roligare än John Cleese …”. Önskar att jag kände så då, men det gjorde jag nu inte riktigt. Tvärt om var det med missmod och onda aningar jag gick ner i källaren på torsdagskvällen och hämtade upp rocktältet, som det kallades eftersom det bara användes i Hultsfred. Det hade inte varit uppe sedan förra gången, men jag hoppades att det skulle gå bra ändå. Sömn och logi var inte det mest primära denna helg. Packningens mest essentiella innehåll var de åtta flaskor vin som inhandlats på systemet på Kortedala torg och så bandspelaren naturligtvis. Jag var redo.

Krister mötte mig efter jobbet med sin packning och vi tog spårvagnen hem till mig där vi inväntade Magnus. Vi värmde upp med Screaming Blue Messias som skulle spela på festivalen. Och när Magnus tutade på gatan strax efter två sprang vi förväntansfulla ner för trapporna till den väntande bilen, slängde in packningen där bak. ”Nu ska vi bara köpa kräftor så är vi redo att åka sedan”, sa Magnus när vi satt oss i bilen. ”Men vad fan, har du inte gjort det”, sa jag. ”Du lovade ju att du skulle du ju fixa det igår. De kommer aldrig att tina nu.” ”Jag vet, sorry! Men jag hade så jävla mycket på jobbet. Slappna av. Vi lägger dem under varmluftsutblåset här framme så fixar det sig.” Kräftkalasen på Hultsfred var en tradition som åtminstone jag och Krister ville hålla på. Och när Magnus kom tillbaka från affären med kräftorna lade vi dem på golvet under värmefläkten, som sannerligen behövdes den sommaren.

”Du får köra”, sa Magnus till mig. ”Jag är fortfarande trött. Det var så jävla mycket att göra i natt. ”Okej”, sa jag, ”jag tar första passet, så kan du sova i baksätet.” Krister hade inget körkort. Han och jag satt i framsätet och lyssnade på musik. Till tonerna av klassikern London Calling tog vi 40 vägen mot Borås och fortsatte sedan mot Ulricehamn och brände därefter på i rasande fart mot Jönköping. Nu var vi på väg och The Clash fick mig i stämning. Livet lekte igen, åtminstone för att tag. Jag var fri och det bubblade av adrenalin i kroppen. Äntligen. Party! ”I’ve been beat up, I’ve been thrown out, but I’m not down. I’m not down. I’ve been shown up, but i’ve grown up and I’m not down. I’m not down”, frustade Joe Strummer i högtalarna och den omisskännliga Hultsfredsstämningen spred sig i bilen. Framme i Jönköping svängde jag av och stannade vid sidan av vägen och Magnus tog över. Vi passerade konstverken av gamla träbitar till höger strax efter och toppen av, Det indiska reptricket, världens högsta staty, avtecknade sig mot eftermiddagshimlen.

Strax före Nässjö tog vi traditionsenligt och under stort jubel två varv i rondellen. Det hade vi tvingats till av osäkerhet första året och sedan det blev det vår gimmick som fick festivalhumöret att öka ytterligare. När vi stannade för en snabb korv i Eksjö stack Krister iväg och köpte kondomer som han skrattande visade upp i bilen sedan. Han sa att han visste att han troligtvis inte skulle få någon användning för dem, men att han köpte dem ändå bara för att manifestera sin festivalrusighet. Visst kändes det galet och kul alltihopa, och krampaktigt försökte vi hålla humöret uppe, men ju mer vi närmade oss festivalen desto mer saknade vi resten av gänget. De två första åren, innan tvivlen ansatte mig, hade verkligen varit magiska. Det blev tyst en stund i bilen.

Strax innan Mariannelund, i Emils gamla hemtrakter steg stämningen igen, och när vi körde genom Silverdalen fångades vi än en gång av bygdens mystik och fylldes av förväntan inför kvällens begivenheter. När vi lite längre fram svängde av mot Hultsfreds centrum och närmade oss campingen vevade Krister ner rutan och stack ut huvudet. Han svor på att han kunde höra The Tide spela. Nu var det festival igen, och det vin som snart skulle inmundigas började redan sprida vällust i min kropp. När vi passerat järnvägsspåret och såg att parkeringen vuxit betydligt från förra året kunde vi konstatera att det var som vi misstänkte, att festivalen skulle slå nytt rekord i antalet besökande. Det tog en bra stund att hitta en plats. Sedan kunde vi lasta ur sakerna och kämpa oss genom massorna bort mot vår vanliga campingplats, nära vattnet. Detta år var det som sagt inte bara fler folk här, vi anlände dessutom lite senare än vanligt. Till slut kunde vi tränga in oss mellan några andra tält, inte allt för långt från ingången och ganska nära vattnet, precis vid ett av de större promenadstråken eller brandgångarna. Perfekt!

När så tältet var rest och den orange presenningen som skulle skydda oss från regn satt där den skulle och allt förankrats väl i marken med linor som vi innan söndagens morgon skulle ha snubblat över mer än en gång, då satte vi oss i gräset och sög i oss av atmosfären. Luften var omisskännligt mättad av festivaldofter. Triangaköken runt omkring oss spred stekos mellan tälten och det grillades över öppen eld någonstans nere vid sjön. Inte så långt från vårt läger stod några bajamajor uppställda och bidrog till atmosfären. Sorlet av röster flöt ihop med ljudet av något som vi var så gott som säkra på kom från ett pågående samlag i ett av tälten bakom oss. Och likt myror vandrade en ständig ström av festivalsmyckade, mer eller mindre nyktra, ungdomar förbi framför oss på brandgatan.

Jag monterade upp bandspelaren, korkade upp en flaska vin och kände mig tillfreds med tillvaron. Festivalen hade börjat och ljudet av livemusik färdades till oss med vinden från festivalområdet på andra sidan ån. Men ännu hade vi inga planer ännu på att gå dit. Screamin Blue Messiahs gick upp på teaterladascenen först halv tolv, och det enda band vi var intresserade av att höra innan dem var Nitzer Ebb, klockan nio. Gott om tid att avnjuta kräftor, dricka vin och komma i stämning. Att gå på festival är en helhetsupplevelse där musiken bara utgör en liten del. Kräftorna var som vi trodde bara knappt tinade och vi fick hacka fram dem ur isen. Men vad gjorde det när vinet nu rann lätt ner för strupen och kroppen sakta fylldes med en frihet som fick sorgerna att skingras.

Klockan åtta kände vi oss mogna att gå bort för att först införskaffa den obligatoriska armbindeln av plast och sedan ta pulsen på årets festival. 1988 år Hultsfredsfestival hade börjat.