Vi har mycket att lära av 1970-talstänkandet

Carl Johan De Geer citeras i dagens Under Strecket. Han säger om TV-programmet Tårtan att: ”En serie som Tårtan kan aldrig mer göras. Synd, tycker somliga. Bra, tycker andra.” Skandal, tycker jag. Att hela den anda och det tänkande som fanns inom public service, då på 1970-talet, övergavs är inte bara en skandal, det har också påverkat samhället menligt. Att tänkandet och ambitionerna inte fick leva vidare eller att det som det ersatts med anses vara likvärdigt är befängt, och farligt. Det bör uppmärksammas, och därför kan jag inte hålla mig från att skriva denna bloggpost.

Det finns otroligt mycket att ta fasta på och fundera vidare kring i Malena Jansons fina och insiktsfullt tänkvärda artikel. Hon visar på vilken klokskap som fanns, då och det gör ont att inse hur mycket som blivit sämre vad gäller medieutbudet. Naturligtvis har det inte bara med beslut tagna i TV-huset eller av politiker, självklart finns det alltid en omvärld och ett sammanhang att förhålla sig till, men följande manar till eftertanke.

Enligt Ingrid Edström, chef för barnredaktionen på TV2 1969–1979 och tillika kvinnan på bussen, ledde den här tårtincidenten [syftar på en man som trängde sig på den packade buss som Edström satt på, och som fick sin tårtkartong klämd i dörren] till att Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer fick 165 000 kronor att göra en serie om ett tårtbud med förhinder – serien som sedermera utvecklades till ”Tårtan”. Just den dagen skulle det nämligen fattas beslut om deras programförslag på ett beredningsmöte och påverkad av morgonens bussresa blev beskedet till de två kreatörerna positivt.

Slumpen fick spela roll i beslut om satsningar, man kunde gå på känsla, följa med flöden och improvisera. Det var så man arbetade, och det var detta som gav oss de klassiker som idag lever vidare i folks minnen och det allmänna medvetandet. Jag var på utställningen om Jan Lööf, på Konstmuseet i Göteborg i helgen och där var det lika många barn som vuxna. Det säger något om kraften i det som skapades, på ganska lösa boliner, under en mycket speciell era i Svenskt kulturliv. Hur många av dagens banprogram kommer att leva vidare i generationer? Är fokusgrupper och kortsiktigt ekonomiskt kvartalstänkande verkligen att fördra framför en lite mer prövande hållning där slumpen tillåts spela stor roll? Mitt svar är entydigt, Nej!

Synen på barnen var också annorlunda, och det spelar naturligtvis roll för hållbarheten och styrkan i programmen. Då såg man på barn som mycket mer kompetenta än man gör idag. Barn fick leva sitt liv, utan inblandning från de vuxna. Barn fick ta ansvar, det talades inte bara om dess kompetens och vikten av ansvar. Då fick barn vara i fred på ett helt anat sätt än idag där de antingen är hemma vid datorn eller engagerade i någon vuxenövervakad aktivitet som de skjutsats till av sina föräldrar. På gott och ont främjades därigenom ett ansvarstänkande och en förmåga till egna initiativ som idag helt saknas. Idag kräver barn mer och mer service och underhåll, samt dessutom motivation. Det passiviserar vilket gör det svårt, generellt sett (undantag finns givetvis), att förstå och ta till sig högre utbildning (okej, här kanske jag gled från ämnet lite, men jag kunde inte låta bli). Janson skriver att ...

synen på barn var, enligt alla jag har intervjuat, gemensam, och de ambitiösa målskrivningar som formulerades inför de första sändningarna kunde alla skriva under på. ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun” är ett av dessa mål som vittnar om tilltron som fanns till barnpublikens förmåga att hantera och tolka också svårare program.

Medan man tidigare, som Margareta Strömstedt formulerat saken, hade isolerat barnen i en trygg och rar hage, ville man nu orientera dem i verkligheten: ”Måste världen som skildras för barnen vara tillrättalagd och sockrad och kemiskt ren från salt och nyspulver? Naturligtvis inte. Den bör inte alls vara det. Tryggheten skapas inte av idyllen.” Strömstedt hade själv nyligen bytt sin inflytelserika redaktörsroll på Dagens nyheters barnbokssida till en producentroll på TV2:s barnredaktion eftersom det nya mediets möjligheter lockade.

Hon skriver vidare om en hemmiljö där barnen älskade och de vuxna hatade den typen av program som Tårtan var. Idag när barn återigen skall skyddas och allt som kommer i deras väg skall vara tillrättalagt, då slätas allt ut och det främjar inte eget kritisk tänkande. Konformitet är vad som skapas i en värld där inget sticker ut och allt som görs måste följas upp, där ekonomerna regerar och övervakar allt. Då, på 1970-talet kunde fördelningen av ekonomiska medel i TV-huset se ut så här.

Sändningsåret 1976/77 hade barnredaktionen den näst största budgeten på TV2 – större än Fakta, större än Rapport och dubbelt så stor som Sporten. Trots att man inte sände mer än fem timmar barnprogram per vecka. Siffrorna talar sitt tydliga språk: barnpubliken prioriterades högt, deras program ansågs viktiga. Och utan pengar blir det vare sig kvalitet eller mångfald. Bland det första Ingrid Edström gjorde som nytillsatt chef var att ändra i avtal och regelverk så att manusförfattare, musiker och producenter som arbetade med barnproduktioner fick lika mycket betalt som de som arbetade med vuxendito – en självklarhet som var långtifrån självklar då och i dag, återigen, är omdiskuterad.

Idag ser det annorlunda ut. Nöjer mig med att konstatera det. Och det finns en ansenlig förbättringspotential. Det var inte bättre förr, det är inte vad jag vill säga. Men det finns oändligt mycket att lära av hur man tänkte då. Idag ser världen annorlunda ut, och det går inte att göra exakt som man gjorde då. Nya sätt att tänka måste till för att möta dagens behov och för att nå ut i det mediebrus vi tvingats vänja oss vid.

Det går att tänka nytt genom att inspireras av det som varit. Och nytänkande är vad som behövs, om ett annorlunda och mer hållbart samhälle skall kunna växa fram. Varför vågar ingen idag satsa på, "oprövade upphovspersoner, okonventionella idéer och fjärilsvingetunna manus."? Varför anses det vara omöjligt att gå på känsla, eller att lämna utrymme för slumpen? Just det tänkandet genererade ju kulturprodukter som fortfarande idag, efter snart 40 år, fortfarande lever i högönsklig välmåga.

Vi har mycket att lära av 1970-talet, men inte för att det var bättre då, utan för att skapa ett bättre samhälle imorgon!