Jag minns inte speciellt mycket från de sista månaderna på Ribjers. Men det jag minns är till övervägande del positivt, och de minnena kommer jag att bära med mig, för alltid även om jag inte var i stånd att uppskatta det då. Kafferaster under tidiga morgontimmar då solens första strålar speglade sig i fönstren på husen mittemot, eller samtal mellan Johan och mig ute på lastkajen i den uppgående solens ljus. Overkliga möten med missbrukare och utslagna som då och då knackade på dörren och ville ha lite sällskap och kanske köpa ett bröd eller en bulle. Det minns jag med värme.
Första gången jag överraskades av att det stod någon i bageriet var dock inte kul. Plötsligt stod det en tatuerad amfetaminhög och tydligt oberäknelig kille innan för dörren i bageriet. Hur han kommit in visste vi inte och det påminde oss om att vi nog borde skaffa tydligare rutiner för hur vi låste dörren. När jag tittade upp från arbetet och våra blickar möttes frågade han med omotiverat hög stämma och tydliga ryckningar i kroppen om han kunde få köpa en bulle.
– Visst, sa jag och gick och hämtade en kanelbulle från en plåt ute i affären.
– Vad kostar den, sa han när jag kom tillbaka. Jag blev överrumplad av hans fråga, att han ville betala. I förvirringen hade jag tänkt ge honom bullen.
– Jag ska kolla, sa jag och vände åter ut i butiken, men i hastigheten tittade jag på fel prislista och tog alldeles för mycket betalt, märkte jag sedan.
Men han tyckte priset var okej och stannade sedan en lång stund och berättade om sina minnen från sjön och ett kaotiskt arbetsliv som han nu lämnat. Det blev ytterligare en nyttig påminnelse för mig om att man inte kan döma någon efter första intrycket. Lodisarna på torget var oftast snälla och det var så gott som alltid kul och intressant när de kom in till oss för att tala bort en stund under tidiga morgontimmar då det bara var vi och dem som var vakna.
Ett annat fint minne som etsat sig fast är när jag en tidig lördagsmorgon, efter avslutat arbete, kom åkande över Älvsborgsbron på väg mot en närbutik i Guldheden där jag skulle leverera bröd på vägen hem. Solen hade just börjat värma upp staden och hela Göteborgs södra älvstrand var insvept i dimma. Uppe från Älvsborgsbron såg jag därför bara några enstaka höga byggnader och Masthuggskyrkan som stack upp ur dimman. Sjömanshustrun såg därför ut att stå på en klipphäll vid havet. Jag rös av välbehag av den fina vyn som jag aldrig hade orkat ta mig upp för att titta på om jag inte jobbat med det jag gjorde. Sådana minnen är angenäma att tänka på idag, men det var knappast värt priset jag fick betala för att få uppleva dem. Jag hade mer än gärna bytt ut dem mot en lyckligare ungdomstid och inledning av mitt arbetsliv, men nu är det som det är. Man får ta det goda med det onda.
När värmen kom på allvar och de spirande löven äntligen spred en skir grönska i naturen isolerade jag mig ännu mer. Jag åkte allt oftare och på allt längre turer i bilen, planlöst körande omkring bland förorterna med mina, nyss inhandlade skivor som jag nu bara köpte utan att lyssna på.
Jag räknade dagarna tills jag skulle kunna säga upp mig. Ännu visste inte Johan att jag tänkte säga upp mig. Det var min hemlighet och den ville jag hålla för mig själv så länge det bara var möjligt, vilket kändes ganska konstigt eftersom Johan öppnade sig för mig genom att tidigt avslöja att han skulle bli pappa. Han förstod mig väl. När jag var hängig och nere ägde han en enastående förmåga att få mig på bättre humör. Vi jobbade på och lärde känna varandra utan och innan, inte bara som kompisar utan också som arbetskamrater. Vi behövde sällan tala om hur jobbet skulle läggas upp. Det gav sig naturligt, liksom vem som skulle utföra de olika momenten. Vi hade flytet och det var väl en salig tur att jag inte hamnade där direkt efter Petterssons. För då hade kanske beslutet att lämna bagerivärlden förhalats tills det var för sent att sadla om.
Det var egentligen bara den ständiga övertiden som irriterade mig. Klas som nu var fullkomligt odräglig kunde få mig att koka av irritation när han demonstrativt kom till bageriet och totalt struntade i oss. Han stannade bara när han skulle överlämna kuverten med lönebesked och den svarta övertiden i, sedan gick han, ofta utan ett ord. Det var något jag aldrig kunde vänja mig vid och det störde mig. Att gå till ett jobb man inte gillar är en sak, men att samtidigt få det kört upp rakt i ansiktet att chefen inte bryr sig och inte uppskattar det man gör, det sårade mig djupt och hade nog knäckt mig om jag inte visste att jag skulle sluta. Det var ju inte vårt fel att bagerivärlden inte var den guldkalv som ägarna trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar