Hur det gick till vet jag inte riktigt, men efter några dagar vande jag mig trots allt vid allt det nya. När jag lärt känna killarna i min grupp och även de som jobbade i de andra två grupperna gick jobbet lite lättare, även om det tog tid att vänja sig vid löpandebandsprincipen och det hetsiga, nästan ursinniga tempot. Det jag framförallt aldrig vande mig vid var det faktum att om man som degkörare missade aldrig så lite, så att degen kom igång och började jäsa lite, lite för tidigt, då fick man ett helvete, och om det hade börjat då bara fortsatte det, hela natten. Det gick aldrig att komma ikapp.
Plötsligt gapade killen som stod och tog emot rosenbröd att, ”det har fastnat”, och då var det bara att trycka på nödstoppet och fort som helvete lokalisera stället där degen korvat sig, i myllret av degbanor, koppar, stansar och mjölade band. Och sedan måste maskinen igång så fort som möjligt igen, annars blev problemen ännu värre. Allt skylldes dessutom på degköraren, på mig. I början hade gänget ett visst tålamod med sin nya chef, men redan efter någon vecka såg jag hatet i deras blickar om det strulade.
Vi jobbade delvis på beting, och alla förseningar påverkade tiden för hemgång, för alla. Hur många gånger under den period jag arbetade på David Bagare förbannade jag inte konstruktören av helvetesmaskinen?! Hur tänkte han eller hon? Hade man överhuvudtaget kört maskinen med riktig deg? Deg som obönhörligen jäser, deg som är känslig för temperaturförändringar, deg som kanske körts lite för länge, eller som på grund av stressen fått ett uns för lite mjöl i sig. Hade de testat maskinen under autentiska förhållanden, eller hade man lurat på bagarna den med fagra löften om att de skulle tjäna storkovan? Var det kanske konstruktören av helvetesmaskinen som köpte Nils Dardels tavla Den döende dandyn, för 13 miljoner?
Där sprang jag nätterna igenom och slet för att överleva medan det glada åttiotalet rullade på som värst och finansvalparna körde runt i sina jeepar och drack champagne så det stod härliga till. Mina glädjeämnen i livet var något mer blygsamma. När jag väl lärt mig behärska degkörningen och det kunde gå flera dagar mellan tillfällena av strul, då kunde jag ibland uppfyllas av styrka, mod och tillförsikt när jag blickade ut över lokalen och nöjt kunde konstatera att allt flöt som det skulle. För en kort stund kunde jag då känna mig som en kung. Det var en ganska skön känsla. Strax väcktes jag emellertid ur mina drömmar av något missljud som behövde kontrolleras. Var man inte på sin vakt kunde man ge sig fan på att maskinen krånglade och det blev stopp.
När jag jobbade på stället första gången var det ett dåligt skött företag. Men nu kunde jag konstatera att det mesta faktiskt var välorganiserat, åtminstone på ytan. Mustafa fungerade som spindeln i nätet och ryckte in där det behövdes. Han var företagets nyckelfigur. Utan honom hade allt förvandlas till kaos. Det kändes trots allt tryggt, och sakta, sakta började jag vänja mig vid allt det nya. När jag dessutom efter några veckor hade vänt på dygnet så gick allt mycket enklare. Då vände åtminstone lite av livet åter, och jag kunde börja göra saker på fritiden. Samtidigt märkte jag hur jag sakta gled ner i ett slags bottenlöst träsk av uppgivenhet. Och det är naturligtvis i ljuset av det som de positiva känslorna skall förstås. Allt är relativt, som bekant, och det finns grader i helvetet.
Jag visste redan innan att detta inte var en väg upp och bort, det var tvärt om en motorväg ner mot botten. Men kanske är det så, tänkte jag efter ett tag, att man måste nå botten innan man kan börja resan upp. Och det skulle jag naturligtvis aldrig göra på Petterssons, i alla fall inte lika snabbt. Där skulle jag bara sakta kana ut för stupet och först när det verkligen var för sent skulle jag inse vad klockan var slagen. Lika bra då att ta in all skit på en gång. Kanske detta ändå på något sätt kommer att visa sig bli det där första steget som jag så länge tvekat att ta.
Likt Dante var jag tvungen att passera genom helvetet för att nå de himmelska höjderna. Det tänkte jag emellertid inte då, men idag kan jag se på de där månaderna på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar