Så blev det äntligen dags för lunch. När jag öppnade hissdörren kom Lasse springande. ”Vänta på mig”. Vi åkte under tystnad tillsammans upp till serveringen en våning upp för att köpa mat. På Petterssons såldes inte bara bullar och kakor, där serverades Göteborgs bästa husmanskost. Och det var helt och hållet Hedvigs förtjänst. Hon var en riktig ragata, en klassisk matmor, tagen direkt ur en gammal pilsnserfilm, totalt otidsenlig som så många andra inom bagerivärlden, men vi älskade henne. Hon gillade bara inte om man smörade för henne, eller tassade på tå. Hon var van vid hårda men hjärtliga tag från båtarna som hon jobbat på fram till för några år sedan.
Stämningen här uppe på andra våningen var ganska mycket annorlunda och ovan när man kom från bageriet. Där nere var det Verner som härskade och han var mildheten personifierad. I köket var det Hedvig som dompterade. Var hon på dåligt humör, var det inget man gick miste om. Då kunde hon ibland vägra oss mat. Det var ingen idé att protestera och de dagarna fick man diskret vända sig till kallskänkan. Ofta hade hon emellertid redan innan vi kom upp förberett sallad till oss om hon anade hur det låg till. Med jämna mellanrum åt vi alltså alla sallad. Alla utom Berra och Verner som hade med sig egna smörgåsar. Denna dag var Hedvig som tur var på gott humör. Och eftersom chefen var på konferens i Stockholm hade Hedvig, som var en hängiven Spanienälskare, tagit sig friheten att infria sitt sedan länge avgivna löften om att vi skulle få smaka på hennes paella. Hon lagade detta enkom till oss och Lasse och jag fick en stor gryta med gult ris, skaldjur och grönsaker med oss ner till de andra. När vi tackade henne så hemskt mycket för att hon tog sig besväret att göra extra mat till oss skrek hon att vi var i vägen. Vi skyndade oss skrattande in i hissen. Äntligen blev jag på bättre humör och glömde för en stund mina problem.
Jag intog min vanliga fönsterplats vid lunchrumsbordets bortre ände, med utsikt över Teatergatan, som badade i sol. Det är konstigt hur man får olika rutiner. Vid morgonfikat satt jag alltid vis andra änden av bordet, närmast trappan. Under matrasterna pratade jag och Lasse ofta om musik. Han var den ende på jobbet som, till min stora glädje, i viss mån i alla fall, delade min musiksmak. Han hjälpte mig till exempel att återupptäcka Manfred Man, som under tonåren fick mig rysa av välbehag. Dave is on the road again – min gamla favoritlåt från högstadiets lunchmusikspelningar i aulan dit jag smet från fredagarnas dubbeltimme i mattematik, tillsammans med många andra, väldigt många andra som också ”behövde gå på toaletten” – den fann jag till min stora glädje på ett blandat band som jag fick av honom.
Lasse hängde med riktig bra tyckte jag och imponerades allt som oftast av hans kunskaper. Det var väl egentligen bara punken som han inte kunde med. Men den var å andra sidan helig för mig så den kände jag inget behov att dela med någon egentligen. Efter att jag hörde 800 grader med Ebba Grön blev inget sig riktigt likt. Jag kastades brutalt in i tonåren av punken och har sedan dess aldrig riktigt kunnat förhålla mig objektiv till musikstilen. Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön och framförallt 800 grader. Thåströms ursinne och punkens kraft slog an något inom mig. Fortfarande fylls jag av energi och styrka när jag hör Ebbas version av Staten och Kapitalet. Fast bara om det är med Ebba, om den spelas av något mediokert coverband blir jag bara ledsen. Och om jag hör någon ungmoderat skråla Pervers politiker på fyllan då vill jag döda, där går definitivt gränsen.
Det jag uppskattade med Lasse var att han fick mig att se bortom punk- och New Wavegenren. Han öppnade mina ögon även för annan musik. Var det något jag undrade över när det gällde nästan vad som helst av det lite äldre utbudet kunde han alltid berätta någon kul anekdot. Han var på det sättet ovanligt bildad och intresserad för att vara bagare. Annars var de kollegor jag träffade oftast totalt ointresserade av allt vad boklig bildning hette. Ja, inte Verner naturligtvis, men nästan alla andra. Hur många gånger har jag inte hört bagare på fullt allvar säga häpnadsväckande saker som inte skulle kunna yppas någon annanstans, med mindre än att personen ifråga hade förlorat all respekt för resten av livet. ”Jag läser bara inbundna böcker”, sa till exempel Kristin vid morgonfikat en dag. Vad menade hon? Var det hennes definition på kvalitetslitteratur? Jag vågade aldrig fråga.
Resonemangen i bageriet rörde sig mycket kring kuken, fittan och om man knullat något under senaste tiden. Fortfarande kan jag inte höra någon säga: föra in, sätta på, få upp, et cetera utan att associera till något sexuellt. Men gudskelov har de associationerna med tiden klingat av, det är jag oändligt tacksam för. Lasse var intressant även på andra sätt. Han hade vuxit upp i en riktig överklassfamilj med en silversked i munnen. Hans moster var en berömd Göteborgsbagare. Lasse berättade ibland om sina år av festande vid universitetet Lund, dit han sänts på bekostnad av sin barnlöse moster. Det var alltid lika roligt att höra honom berätta om hur han åkte vattenskidor i frack, eller om den berömda svensexan där värden bjudit på pepparstarka köttbullar samtidigt som han sett till att det bara fanns alkohol i huset och dessutom fixat så vattnet i lägenheten var avstängt. Festen slutade med att killarna sprang genom Lisebergs kärlekstunnels vatten, under gamla bergbanan. Enligt Lasse var det bara överklassen som på femtiotalet arrangerade skandalösa svensexor. Jag trivdes verkligen i hans sällskap. Vi var på många sätt tvillingsjälar som ofta bad om ursäkt för vår existens och som inte kände oss hemma någonstans. Han hade gått från att vara en bortskämd överklassunge och egen företagare i bageribranschen, till att efter en konkurs hamna i samma bagartillvaro som jag och som han liksom jag av pliktkänsla tog på sig även om han inte trivdes med den. I bageriet var han aldrig för mer än någon annan och det respekterade jag och beundrade honom för. Honom kommer jag att sakna om jag slutar, tänkte jag, men knappast någon av de andra.
När resten av gänget klampade in i lunchrummet och såg paellan prisade vi kollektivt Hedvig, och resten av rasten talade vi om hennes lite motsägelsefulla humör. Verner åt sina tre medhavda smörgåsar, trots att maten räckte till honom också. Han ville väl inte vara till besvär, och vi hade för länge sedan insett det lönlösa i att försöka truga. Berra kom efter en stund med sin matlåda som frugan lagat åt honom. Vi skojade och frågade om det var räkor i lådan idag eftersom det var onsdag. ”Nä nu är ni för djevlia”, sa han och rodnade igen, för vilken gång i ordningen denna dag? Berra kom alltid upp strax innan vi andra var färdigrastade. Och eftersom vi suttit våra ”tjugo” minuter, gick Lasse och jag ner i garaget under lunchrummet. Han rökte och jag höll honom sällskap. På det sättet kunde rasten tänjas ut ännu en kort liten stund. Vi tittade på solskenet och undrade båda om det som vanligt skulle bli mulet lagom tills vi slutade klockan två. Jag tyckte alltid under de där åren att det mulnade på strax innan jag skulle hem. Ofta kunde jag under hela arbetsdagen titta suktande och avundsjukt bort mot konditorernas fönster, och från lunchrummet under rasten, på det solsken som fram till så där runt tolvrycket målade gatan i ljusa levande färger, bara för att sedan få känna den bottenlösa besvikelsen av att vid eftermiddagsfikat se det mulna på, för att sedan övergå i regn lagom till att jag nyduschad steg ut på gatan för att ta mig hem efter dagens slit.
Längtan efter ett liv där jag slapp gå till ett monotont arbete, styrt in i minsta detalj av andra, kom över mig igen. Tankarna vandrade bort från den nuvarande tillvaron där jag tvingades sälja min tid till andra och bättre lottade människor som tog sig rätten att tala om för mig vad hur och när jag skulle göra vad de bestämde. Ännu hade jag inte kommit fram till vad jag ville göra istället. Det var bara som en bedövande tomhet som fyllde mig och gjorde det svårt att andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar