En dag lite senare på våren var det marknad på torget. Det var en fredag. Då började jag klockan två på natten och jobbade sedan fram till fem på eftermiddagen. Eftersom det var min lördag, vi jobbade varannan helg ensam i bageriet, åkte jag utmattad av alla tunga lyft och stressen direkt hem och la mig för att försöka återhämta mig något. Men redan halv tolv på kvällen fick jag gå upp igen, och arbetet på lördagen slutade inte förrän elva på förmiddagen. Det var troligen det längsta passet jag jobbade under min karriär i bagerivärlden.
Annars kände jag mig trots allt tillfreds med livet, där i början av våren. För kom jag bara till jobbet så fungerade jag som människa och Johan och jag trivdes bra med varandra. Fikastunderna i den uppgående solens ljus kan jag fortfarande minnas med välbehag, liksom våra varma mackor till frukosten klockan åtta. Då hämtade vi skinka, ost och tomater, senap och annat gott som vi tog från kökets kyl, värmde det i salamandergrillen, och åt med välbehag till en kopp kaffe och morgontidningen som alltid gav oss något att diskutera.
Det naturliga ljuset som lyste in i lokalen genom fönstret fyllde mig med visst hopp även om själva arbetet som sådant var in till döden tråkigt. Och inte blev det roligare när våra arbetsgivare efter ett tag förlorade intresset för verksamheten. Vi märkte detta när deras attityd gentemot oss förändrades. Kanske beroende på att de började inse att man inte kunde tälja guld från ett litet bageri, att det inte var den mjölkko som de trodde. Tyvärr gick deras grusade förväntningar på snabba pengar ut över oss. Löneutbetalningarna strulade varje gång och den svarta övertiden knorrades det ganska mycket om. Detta bekom mig inte egentligen, jag hade bestämt mig. Nu var det bara en tidsfråga innan det var över.
När våren kom till Göteborg och solen sken började jag därför utnyttja brödbilen lite mer än det var tänkt. Och så en dag gjorde jag det jag så länge hade funderat på. Först levererade jag bröd och några bakelser på centralens restaurang och sedan körde jag bort förbi GP-huset och fortsatte till Odinsplatsen där jag parkerade brödbilen. Med dunkande hjärta och pirr i kroppen vandrade jag så tillbaka längs den hårt trafikerade gatan några hundra meter, till Odinsskolan och Östra vuxengymnasiet var beläget. Den asfalterade skolgården var full med studenter och jag kände det som alla tittade på mig, att hela jag utstrålade ovana, osäkerhet och att det var uppenbart att jag inte hörde hemma där. Minnen från skolårens raster bubblade upp för mitt inre. Men jag trängde undan allt det där och kämpade mig fram genom massan av folk, till expeditionen.
Där bakom en disk i ett trångt utrymme bakom en dörr till vänster i änden av korridoren, strax innan trappan upp i huset, stod två kvinnor som i tur och ordning hjälpte dem som väntade på sin tur. Några killar var uppenbarligen hemma i gården för de skojade friskt med tjejerna som genast var med på noterna. Sedan var det två tystlåtna tjejer som ville få hjälp att fylla i några blanketter. Därefter var det min tur och jag framförde tyst mitt ärende.
– Jag funderar på att börja studera, sa jag. Hur gör man?
– Jamen det kan jag hjälpa dig med ser du, inga problem. Kom med in på mitt kontor så kan vi tala lite mer ostört, sa hon. Och jag kände mig lite bättre till mods. Det var inte en konstig fråga trots allt.
– Jag har ingen aning vad jag vill läsa, men jag har insett att jag nog behöver komplettera och förbättra mina gymnasiebetyg, sa jag tveksamt.
– Jag kan hjälpa dig att lägga upp en plan, med olika gymnasieämnen. Vill du läsa halvtid eller heltid.
– Ingen aning, sa jag, men det är nog heltid jag är inne på. Jag tänkte sluta på mitt jobb. Jag tänkte ta studielån också … Går det att få hjälp att fylla i en sådan blankett också?
– Visst, självklart. Det är därför vi finns här, sa hon till min glädje.
Och så, tio minuter senare, stod jag utanför på den nu tömda skolgården, lycklig och strålande av glädje över att äntligen ha tagit en riktigt steg i rätt riktning. När vi hade fyllt i blanketterna kände jag en sådan tacksamhet över att ha fått hjälp att jag tog henne i hand, även om hon tittade konstigt på mig och besvärad räckte över blanketten. Det var uppenbarligen inte så som vanliga blivande studenter agerade, men för mig var det en stor stund i livet.
På vägen hem stannade jag till på SKF i Gamlestaden och gick upp till min pappa. Jag ville berätta för någon omgående, vad jag gjort. Och så ville jag försäkra mig om att föräldrarna stod bakom mig. Ännu hade jag inte riktigt frigjort mig från deras grepp kände jag. Det insåg jag när jag lämnade kontoret, och det förvånade mig. Men det stärkte mig å andra sidan ännu mer i tron på att uppsägning och studier var rätta vägen att gå. Ingen tvekan om att de skulle stödja mig så gott de kunde, men jag såg ingen entusiasm i min fars ögon när jag lade fram beslutet. Det kändes som att de gett upp hoppet om mig och att de lät mig göra mina egna misstag. Visst var det bra att läsa, men studielånen och detta att säga upp sitt fasta jobb. Var det så klokt, sa de inte. Men det kändes som det var det de tänkte. Nu är det upp till mig att bevisa att jag duger något till, och jag gör ju detta för mig själv, tänkte jag emellertid i bilen på väg genom rondellerna upp mot Kortedala.
Nu skulle jag bara säga upp mig. Men det tänkte jag inte göra förrän i slutet av maj. Fram till semestern hade jag bestämt att jag skulle hålla ut i bageriet. Sedan fick det vara nog. Till min förvåning råkade jag, efter att beslutet var taget, ut för en motreaktion. Istället för som på Petterssons och David Bagare, där jag kände mig glad och upprymd och nästan började trivas på riktigt anfölls jag nu av en fundamental trötthet, känslor av meningslöshet och tomhet. Varför hade jag slösat bort alla år? Sådana tankar grumlade glädjen över att jag nu äntligen gjort slag i saken och lytt mannens på spårvagnen uppmaning, att jag hade förmått mig själv att handla i enlighet med insikterna som förmedlades på mötet i Kallebäck, helt enkelt att jag för första gången i livet hade tillskansat mig en plats vid rodret där jag styrde det skepp som var jag genom tillvarons ocean. Uppe på kommandobryggan kunde jag visserligen njuta av den friska västanvinden i ansiktet, men samtidigt spred skeppets förfallna avlopp en unken stank av ruttnande sopor.
Uppenbarligen är det så att man får precis så mycket skit som man kan hantera. När det akuta hotet mot min personlighet undanröjts, i och med att jag beslutat mig för att lämna bageriets återvändsgränd för att söka mig fram längs en annan väg, var det som allt annat som på grund av upptagenheten med att överleva hade blivit eftersatt eller helt enkelt bara stuvats undan på tillvarons Att-göralista, nu pockade på uppmärksamhet. Jag sov allt mindre och var ständigt trött. Lugnet inombords av det fattade beslutet förbyttes till apati. Jag brydde mig inte längre om något.
Missnöjet med Klas och hans ständiga försök att lura oss på pengar växte och ledde till att jag i desperation och för att få tillfälle att tänka körde allt mer och allt längre turer med brödbilen. Efter jobbet, nästan varje dag, ägnade jag timmar åt att köra planlöst omkring i Göteborg och dess förorter. Jag ville hämnas på något sätt genom att låta så mycket bensin som möjligt gå åt. På vägen hem till Kortedala tog jag ständigt nya vägar. Ibland över Kärra och Angeredsbron. Andra dagar utforskades Gårdsten, och Lövgärdet med sin futuristiskt sovjetinspirerade sjuttiotalsarkitektur. Planlöst körde jag runt, runt och lät tankarna under tiden flyga som de ville. En dag tog jag en sväng upp vid Strömmensberg och utforskade området runt Härlanda. Ibland åkte jag ut till Backa och drömde mig tillbaka till de lyckliga dagarna i slutet jag gymnasietiden då Tina och jag var nyförälskade och hade det mysigt i vårt lilla hyresrum. Jag fick se mycket som jag aldrig förut haft tillfälle eller intresse att utforska. En gång åkte jag till Trollhättan bara för att det var långt och kostade mycket bensin och väl där lekte jag på allvar med tanken att bara fortsätta 45 upp genom landet, förbi Säffle upp till Sunne och sedan bara köra på; Malung, Mora, Orsa, Sveg, Östersund. Den vägen hade vi åkt, grabbgänget och jag, den där sanslösa skidsemestern då livet fortfarande lekte och framtiden kändes ljus. Men nu drömde jag om att bara fortsätta, uppåt genom landet. Längs inlandsbanan till Strömsund, Dorotea, Vilhelmina, Storuman. Uppåt, uppåt, bort från all jävla skit, förbi Sorsele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Malmberget. Där skulle jag ta det lite lugnare, för då var jag nära platsen som så många gånger figurerat i fantasin. Vittangi, det låter exotiskt. Och ända sedan jag blev krigsplacerad där har jag drömt om att åka dit. Varför inte ta chansen nu? Vad hade jag att förlora? Men så blev det naturligtvis inte. Istället vände jag vid torget och körde tillbaka mot Göteborg, Kortedala och tristessen och allt det där som måste tas om hand.
Pliktkänslan tog överhanden och tur är väl det, för om jag hade levt ut planen hade det naturligtvis slutat på ett helt annat sätt än det nu gjorde. Men fortfarande förvånar det mig att ingen ifrågasatte bensinkostnaderna. Det var bara att tanka en eller två gånger i veckan på kredit på macken vid torget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar