En lördag satt jag, som vanligt den där förhatligt regniga sommaren 1988, ensam på balkongen i Kortedala och rökte och tyckte synd om mig själv. Just den dagen var det emellertid soligt, och jag kände trots allt lite tillförsikt. Då ringde telefonen, och den spirande känslan inombords fick mig att svara, för en gångs skull. Telefonskräcken var annars förlamande där i ensamheten. Glatt överraskad hörde jag Johans röst i andra änden. En gammal kamrat från bageriskolan, som undrade vad jag skulle göra på kvällen. Jag svarade att jag inga planer hade.
Johan undrade om jag inte ville hänga med ner till Eriksberg och försöka planka in på Michel Jacksons konsert. ”Kommer vi inte in kan vi ju alltid sitta i solen och lyssna utanför”, sa han. Det var en utmärkt dag att göra något spontant, så jag sa, ”visst, kul.” Äntligen ett tillfälle att ta vara på, som leder i riktning bort från isolering och destruktivitet. Johan och hans tjej Pia kom och hämtade mig med bil någon timme senare. Vi drog ner till Södra vägen och köpte Kinamat, sedan åkte vi hem till deras lägenhet vid Rambergsvallen på Hisingen och åt. Johan bjöd på vin och vi rekapitulerade de senaste årens viktigaste händelser. Ännu var det gott om tid innan konserten skulle börja och vi hade verkligen mycket att ta igen.
Han jobbade fortfarande i bageribranschen, på ett litet bageri inte så långt därifrån. Hans tjej Pia jobbade också som bagare. Till min förvåning jobbade hon på samma ställe där jag inledde min bagarkarriär, på David Bagare. Helvetet på jorden, som jag minns det. Och hon hade mycket att berätta om mina gamla kollegor, de som fortfarande jobbade kvar vill säga. När hon berättade att man behövde folk reagerade jag först inte. Men sedan slog det mig att det kanske skulle kunna bli det vägskäl i livet jag väntat på. Och dessutom, tänkte jag, lite omväxling kanske hur som helst kommer att göra mig gott. Mitt av vin uppluckrade sinne bestämde sig därför för något radikalt. Jag sa, ”kan du inte säga till dem att jag är intresserad av att komma tillbaka.” Hon lovade att tala med förmannen. Och med det sagt glömde jag saken.
Johan och jag hade som sagt många minnen att gå igenom. Vi fann varandra första dagen i skolan. Han liksom jag hade växt upp utanför Göteborg, i en liknande Förortsidyll. Och han hade också sökt sig till staden för att komma bort från inskränktheten och de kvävande radhusen. Men när skolan slutade hade vi glidit ifrån varandra. Synd, tänkte jag, för vi hade mycket gemensamt. Hans tajming var dessutom perfekt. Återföreningen var precis vad jag behövde för att inte tippa över kanten som jag balanserade på, ner i avgrunden.
När jag efter en stund, gråtmild av vinet, berättade hur trött jag var på bageriet, höll han med. Men ha sa också att han inte kunde tänka sig att sluta. ”Fan jag kan inget annat, och dessutom tjänar jag bra. All OB svart! Du fattar, det går inte att sluta då”, sa han. ”Men nu är det sommar, semester och då ska man ha roligt.” Han plockade fram några gamla skivor och vi förlorade oss i minnen från förr. Det var med Johan jag gick på min första stora utomhuskonsert, David Bowie på Ullevi 1983. Vi köpte biljetter utanför av två snubbar som köpt för många och var sedan rädda att vi råkat ut för förfalskare, men vi kom in och konserten var överväldigande. Bowie var den ene av våra gemensamma idoler, Bruce Springsteen den andra.
1985 sov jag en natt utanför biljettkontoret för att vi skulle få biljetter till konserten och sedan trängdes vi framför scenen på Ullevi i timmar. Vi kom från varandra omgående när en vägg av människor stormade mot oss för att slåss om de eftertraktade platserna framme vid staketet. Publikhavet böljade fram och tillbaka och bitvis hade jag ingen kontakt med marken. Räcket som hade kunnat ge mig stadga orkade jag inte hålla kvar vid. Från marken under mig steg en varm unken doft mättad av svett. Och när Bruce så äntligen gick på och slog an de inledande ackorden till Born in the USA var jag så pass genomsvettig, mörbultad och svimningsbenägen att jag inte längre brydde mig om konserten. Det var galet och fullkomligt livsfarligt framför scenen. Jag gick därifrån och var på väg att lämna arenan, men när jag kom ut från toaletten kändes det bättre och jag trängde mig in i gröten igen och dansade euforiskt i fyra timmar, tillsammans med alla andra som var med om att ända epoken med framgångsrika Ullevikonserter. Vi var båda ense om att det var det bästa konsertminnet vi upplevt, även om vi också visste att det förmodligen varit ännu bättre när han spelade i Skandinavium 1980 eller kanske till och med bättre ändå, 1975 i Stockholms konserthus. Vi enades dock om att Springsteen, nu, för oss var död. Vi var rörande överrens om att de senaste skivorna, efter The River, var skit. Undantaget från den regeln, Nebraska gav oss bara falska förhoppningar.
Pia avbröt vår promenad längs minnenas allé med sitt upphetsade rop från balkongen, att hon kunde höra Kim Wilde spela och att det var hög tid att gå bort till konsertområdet. Innan vi gick tog Johan fram två glas och fyllde dem med vodka och juice. Han sa att vi skulle skåla för fortsatt umgänge och gamla minnen. ”Screwdriver”, sa jag glatt överraskad, ”det har jag inte druckit sedan lumpen. Då gjorde jag bort mig totalt en av de första kvällarna genom att gå fram och hälsa på och försöka diskutera med ett av befälen på stan. Det hade jag totalt glömt bort. Gud vad pinsamt, men vad kul att träffa dig igen Johan, tack för att du hörde av dig. Den här sommaren har verkligen varit skit. Men det glömmer vi ikväll. Nu är det fest. För en ljusnande framtid”, sa jag och höjde glaset.
När vi steg ut i sommarvärmen och närmade oss det övergivna industriområdet som minst en gång varje sommar levde upp och gjordes om till konsertarena hängde eftermiddagssolen över hamninloppet vid horisonten borta över Älvsborgsbron, som skymtade bakom den gamla Eriksbergskranen. Det såg ut att bli en riktigt fin kväll, och jag fylldes av glädje. Det bubblade upp positiva känslor som ville ut. Livet kunde trots allt vara underbart och än en gång var problemen åtminstone för tillfället borta.
Grönskan omkring oss var bedövande. Fuktighet rådde det ju ingen brist på, och nu i den sällsynta kvällssolen var det som om allt och alla levde upp för att ta tillvara på vad sommaren hade att erbjuda. Hela Göteborg verkade vara på vandring denna magiska kväll. Alla var glada. Ju närmare vi kom konsertområdet desto tätare blev det med dricka-, pizza-, smörgås-, dekal-, sjal-, korv-, skiv-, hamburgare- och souvenirförsäljare. Och alla försökte övertyga oss om att just deras varor var bäst eller billigast. Vi vandrade sakta vidare och för varje meter blev kommersen allt hetsigare. Människor rörde sig i alla riktningar. Det var som om det vuxit upp en hel liten stad i staden vid det gamla nedlagda varvet, som under resten av året, låg helt öde.
Redan innan vi kom fram till grindarna insåg vi att vi aldrig skulle kunna hitta ett hål att smita in i. Man hade inringat hela området med en mur av containrar som inte gick att klättra över. Lika bra att lägga energin på att istället försöka hitta en bra plats att sitta där vi kunde lyssna, och om vi hade tur kanske få en glimt av scenen. Efter bara en liten stund hittade vi faktiskt en container som stod strategiskt placerad, rakt i linje med en av videoskärmarna. Perfekt, och ingen annan hade ännu upptäckt platsen. Inte helt enkelt att ta sig upp, men vi lyckades till slut och väl uppe fick vi perfekt överblick av området som nu låg rakt framför oss nedanför backen, mellan två lagerbyggnader. Videoskärmen såg vi så gott som hela. Det vara bara en liten skärva i nedre vänstra hörnet som skymdes av lagerbyggnaden. Vi kunde dock inte se scenen, men ljudet var helt okej.
Om livet alltid var som det är vid sådana magiska stunder skulle det förmodligen bli tråkigt, men nu fick jag en underbar chans att fånga dagen och ångrade absolut inte att jag svarat i telefonen. Johan fick mig att inse att allt inte var svart. Hans inställning till livet var föredömligt sorglös och för mig var han en perfekt ledsagare. Precis vad jag behövde. Pia och Johan satt och höll om varandra och jag kände intensivt hur mycket jag saknade den berusande känslan av kärlek och förälskelse.
Tankar på min gamla flickvän Tina väcktes till liv, och jag kände mig ensam, väldigt ensam. Under våren, i takt med att mitt missnöje över tillvarons brist på mening och vettigt innehåll ökade, hade vårt förhållande kraschat. Spiken i kistan slogs in på nyårsafton, på en välkommen-hem-fest för en vän till henne som jobbat utomlands några år. Där och då blev det uppenbart för oss båda hur olika vi var och hur olika vi såg på livet. Festen hölls på en pizzeria i Kungsbacka. Och stämningen var mer än kaosartad, redan när vi kom. Vi hade som vanligt blivit ovänner innan vi åkte till festen och för att överleva drack jag alldeles för mycket. Senare på kvällen, efter maten men långt innan tolvslaget, var jag således innesluten i en bedövande fylla som fick mig att förlora kontakten med verkligheten. Förmodligen var det därför jag hamnade i den där omöjliga situationen. Plötsligt fann jag mig själv mitt på dansgolvet tillsammans med några killar jag inte kände. Hur hamnade jag här, tänkte jag medan vi hetsade varandra att ta av oss så många kläder som möjligt, vilket uppskattades av publiken som under ivrigt klappande fick oss att gå längre och längre. En verkligt patetisk scen, som jag rodnar över när jag tänker på den idag. När vi står där och dansar i kalsongerna inser jag att de andra inte tänkte gå längre. Då for djävulen i mig, eller var det i själva verket så att det var oundvikligt att det hela slutade som det gjorde? För hur töntigt hade det inte varit om vi bara tog på oss kläderna igen? Givetvis löpte jag linan fullt ut och svingade av mig kalsongerna. Publiken jublade och jag hyllades som en hjälte när jag höll upp kalsongerna över huvudet, samtidigt som killarna tafatt sprang runt och letade efter sina kläder. För några sekunder var jag kung. Sedan mötte jag Tinas iskallt hatiska blick. Hon stod vid sidan av och stirrade på mig en kort stund, sedan vände hon på klacken och gick. Innan jag fått på mig kläderna var hon försvunnen och det var med nöd och näppe jag kunde övertala henne att släppa in mig i bilen. Hon körde som en galning på motorvägen. Händelsen var enligt henne kränkande. Det hjälpte inte att jag förklarade att jag aldrig skulle kunna leva med skammen att ha påbörjat något utan att slutföra det. Hon kunde inte förstå, ville inte förstå och accepterade inte händelsen. Vid Sandsjöbacka tvärstannade hon bilen mitt på motorvägen och bara skrek åt mig och för varje gång jag försökte förklara exploderade hon i en ny hatfylld attack.
Där på containern, till tonerna av Jackson, tänkte jag på Tinas och mina drömmar om en framtid i ett litet hus på landet. Tänkte på hur bra det kändes att ha den drömmen gemensamt. Men också på hur just den drömmen var en av alla de saker som vuxit upp och blivit till en mur mellan oss. Ett litet hus på landet var ju inte alls vad jag önskade mig. Sedan när arbetslivet tvingade oss ut på var sin resa och vardagen som vuxen tog vid visade det sig också på andra sätt att våra mål och önskningar gick isär. Vi ville få ut helt olika saker av livet, och gjorde därför varandra illa. Tänkte på hur vi i början ofta talade om att vi var för unga när vi träffades, att det var för tidigt och att det därför inte skulle hålla. Visste vi redan då vart åt det skulle gå? Naturligtvis kan man inte säga så. Inget står skrivet i stjärnorna. Man skapar sitt liv, varje dag, tillsammans med alla de man har runtomkring sig och det är omöjligt att skåda in i framtiden.
I den behagliga kvällningen och under inflytande av lagom mängd alkohol bestämde jag mig för att vi måste försöka hitta någon. Inte nu bara, först måste jag ordna upp mitt liv. Måste landa på andra sidan innan jag vågar bli kär igen.
En bit in i konserten såg vi några killar som hoppat över staketet och som nu jagades av vakterna inne på området. En fick de tag på men vi som satt utanför i backen och såg alltihop jublade och applåderade åt de andra två som med en riktig tjurrusning lyckades springa förbi vakterna och ta sig in i och blanda sig med folkhavet framför scenen.
Jackson grät i takt till sina ballader. Han dansade som en gud. Och vi såg allt på videoskärmen. En vacker kväll i en annars bedrövlig sommar. När det sista tonerna till låten Man in the mirror tonade ut och Jackson tackade publiken hoppade vi ner från containern och vandrade tillsammans med alla andra bort mot Hjalmar Brantingsplatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar