En dag i bageriet VI

Precis när vi skulle gå upp för att fortsätta med resten av dagens uppgifter svängde chauffören in och parkerade brödbilen på gatan utanför garaget. Han hoppade ur och frågade om det fanns någon mat färdig där uppe. Tomas som han hette var i samma ålder som chefen, lite mer än fyrtio år. Båda hade jobbat lika länge på Hilma Anderssons, som var det bageri som chefen ärvt av sin mor. Tomas utförde dock samma sysslor nu som då, medan chefen stod på toppen av sin karriär. Varje helg festade Tomas ganska hårt med sina kompisar, han låg nog farligt nära gränsen till alkoholism, och många måndagar ringde han till jobbet och ljög ihop en sjukdomshistoria. Antar att det var hans sätt att göra sig av med sina känslor av tröstlöshet över det själsdödande arbetet. Han utstrålade verkligen trötthet på livet och jag hade för länge sedan lovat mig själv att aldrig bli som han. Bitter och uppgiven. Men för honom var det förmodligen för sent att göra något och denna dag var jag extra mottaglig för alla sådana tecken i tillvaron och jag reagerade häpnadsväckande starkt på hans uppgivenhet.

Det kändes som snaran drogs åt ännu mer kring min hals och jag ville bara skrika. Skulle jag själv en dag leva det liv han levde? Skulle jag ge upp och resignerat inrätta mig i ledet och vänja mig vid att må dåligt. Jag svor i trappan, än en gång på att jag inte skulle det. Jag var endast tjugotre år och livet skulle leka. Varför kunde det inte få göra det? Strax efter de tjugo brukar ju de flesta omtala som de bästa åren i livet. Inte ens våren som var i antågande och som i vanliga fall brukade fylla mig med livslust gjorde saken bättre, den gav mig bara än mer ångest. Snart kommer de fram och ut på gator och torg, till allmän beskådan. Alla förälskade paren och de lyckliga människorna som utan några som helst problem i livet kan sitta på uteserveringar och skrattande tala om livet, filmerna och litteraturen, medan jag får vandra hemåt i den tidiga kvällen för att inte bryta ihop av trötthet nästa dag i grottekvarnen, helvetet på jorden, eller som det också kallas, bageriet. Det förhatliga bageriet som håller på att suga livet ur mina lemmar och min hjärna. I helvete heller att jag kommer att låta det ske, att jag kommer att vänja mig vid att må dåligt. Morgonens händelse kändes verkligen som det sista halmstråt, den sista varningen. Gör jag inget nu kommer det verkligen snart att vara för sent. Men vad ska jag göra istället?

Väl uppe i bageriet fick jag omgående annat att tänka på, uppgifter som jag uppenbarligen dög till skulle utföras. Denna dag föll det på min lott, som vanligt, att kavla wienerdeg. Verner hade redan kört degen färdigt i maskinen och jag tog nu upp den och delade den i tre lika stora delar som placerades på bakbordet. Därefter bankade jag ut det härdade specialmargarinet till en platta som skulle täcka halva den utkavlade degen. Wienerbröd består av två tredjedelar deg, med ganska mycket ägg i, och en tredjedel margarin. Margarinet har den egenheten att det smälter vid en högre temperatur än vanligt margarin, och därför är det utmärkt att använda i just wienerdeg som ska kavlas, kavlas och kavlas igen. Margarinet som vi använde hette Wienerlyx. Det var ett härdat fett med en smälttemperatur på en bit över 37 grader och om man skulle råka ta det på smörgåsen får man en tjock fetthinna i gommen, vilket jag tror de flesta bagare har råkat ut för någon gång i början av sin karriär. Jag lurades åtminstone till att bre wienerlyx på smörgåsen när jag pryade på ett litet bageri. Ägaren som var en man med konstig humor prisade det som det bästa man kunde ha på mackan. Han skrattade sedan gott åt min förvånade min när jag med tungan försökte skrapa bort den feta hinnan från gommen. På gymnasiet hände det naturligtvis ofta att vi spelade varandra och spelades själva liknande spratt. Alla som gått på sådana skolor har säkerligen blivit ombedda att hämta ögonmåttet eller andra icke existerande saker.

Nåväl, wienerdegskavling går till så att man lägger det utbankade margarinet på den ena deghalvan på sådant sätt att det täcker halva ytan och sedan drar den andra halvan över margarinet så att det hamnar i mitten. Sedan kavlar man margarinet och degen i kavlingsmaskinen tills det får lagom tjocklek. Ungefär två centimeter, eller tills biten är lagom stor för att man ska kunna vilka ihop degen och på ett smidigt sätt för att sedan kunna fortsätta kavlingen. När den första biten kavlats ut och vikts ihop på sådant sätt att en tredjedel läggs över den andra tredjedelen och den sista tredjedelen viks över de båda andra. Lite som när man viker lakan. Sedan behöver degen vila för att inte brista av spänningarna som uppstår under kavlingen. Och eftersom jag denna dag hade tre degar att kavla ut flyttade jag den första tillbaka till det mjölade bakbordet och började bearbeta nästa deg, bankade och vek in fett i den samt kavlade och vek den en gång. När man viker degen på detta sätt kallas det att slå ett treslag. Proceduren upprepades sedan med den sista degen. Efter vilan kavlades den första degen ut ännu en gång för att vikas och vila på bordet igen. Tre gånger vek jag och kavlade ut degen, vilket resulterade i att degen fick sitt karakteristiska utseende, nästan som en bok slår det mig, med tunna degskikt varvade med fett. Efter sista kavlingen delade jag upp biten i mindre delar och kallade på kollegorna, såväl konditorerna som bagarna.

Wienerdegen var något som engagerade hela arbetsplatsen, dels eftersom den är särskilt känslig för överjäsning, dels eftersom det av tradition var den enda degen som konditorerna befattade sig med. De var som sagt lite förmer än oss bagare och de gillade inte riktigt att hjälpa till med bagerigöromål, men eftersom wienerdeg förr var en typisk konditordeg så gick det väl an, men bara om de själva fick välja vilka sorter de skulle göra. Det finns många olika former av wienerbröd. Idag skulle vi göra, Borgmästare, Blondiebröd, Norrland, Spandauer och Danska wienebröd.

Anders, förstekonditorn, tog hand om Borgmästarna med en löjligt sträng och myndig uppsyn. Han var minst sagt underlig och jag förstod mig aldrig på honom. Samtidigt kände jag sympatier för honom för han var en särling utan nära vänner och sådana människor har jag av förklarliga skäl svårt att vara taskig mot. Men han hade först tafatt förälskat sig i alla tjejerna på arbetet och förgäves försökt bjuda ut dem, men egentligen bara lyckats göra sig själv till åtlöje och sedan, antagligen för att försöka återvinna den förlorade respekten, rörde han sig i lokalerna med näsan i vädret. Anders försökte nog på sitt sätt att få vänner men hans metoder var minst sagt underliga. Han frågade mig till exempel när jag var nyanställd en dag om jag ville ha lite möbler av honom och undrade om jag skulle hänga med hem efter jobbet för att kolla på dem. Det var bara skitmöbler jag fick, som han plockade fram från världens mest belamrade och stökigt smutsiga källare, men jag tog dem ändå för att inte såra honom. Han gav mig skjuts hem sedan, med de två borden och stolen som Tina omgående ratade och placerade i källaren. Och redan då, i bilen när vi skiljdes åt, insåg jag att han aldrig skulle bli min vän. För han bad mig lite dröjande och utan någon närmare förklaring att jag inte skulle tala om detta för någon i bageriet, det skulle bli så mycket snack då, sa han. Anders och Berra kanske hade kunnat bli goda vänner, men de gillade inte varandra alls. I kraft av sina respektive annorlundaheter tyckte båda att den andre var konstig och de undvek varandra. Birgit och Anna som inte var lika negativt inställda till bagerisysslorna, de var ju lite yngre och hade inte varit med på ”den gamla goda tiden”, delade på Blondiedegen och resten fick vi bagare ta hand om.

Borgmästare görs av utkavlade wienerdegbitar som spritsades med strängar av mandelmassa och varsamt rullades ihop till strängar som sedan, tre och tre flätades ihop och formades till en krans och placerades två på varje plåt. Blondiebröd är ett klassiskt wienerbröd som gjordes genom att man kavlar ut degen i en cirka tjugo centimeter bred, och en centimeter hög bit som sedan skärs i centimetertjocka remsor. Dessa snurras och läggs som en åtta på plåten i jämna rader på snedden, fem gånger fyra. De fylldes sedan, av Berra, med vaniljkräm efter jäsningen. Orsaken till att de ser ut som de gör fick jag mig berättad av en snuskgubbe på ett av bagerierna jag praktiserade på. ”Det ska se ut som en saftig fitta” sa han, ”och vad den vita glasyren som jag stryker på dom innan de går ut i butiken ska efterlikna får du fundera på själv”. Samma gäller klenetter, och en hel del annat i bagerivärlden. Allt som på något sätt kan associeras till sex, och som kan göra kvinnor generade måste man bara ta vara på. Ytterligare en orsak till att inte förslösa sitt liv här, tänkte jag trött när jag kom att tänka på min praktikantlärare.

Ännu tröttare på jobbet blev jag när jag och Mia höll på med de förhatliga norrlandskransarna, som bestod av hälften vetedeg och hälften wienerdeg. Vi hade sparat bitar av vetedeg i kylen och nu plockades de fram och kavlades ut. Därefter bredde vi kletigt rinnande mandelmassa på biten och placerade sedan en lika stor bit wienerdeg på massan som också den dränktes i kletig mandelmassa. Bitarna rullades slutligen ihop till en rulle som fogades ihop i ändarna och placerades två och två på en plåt och klipptes till en krans. Under momenten kletade mandelmassan fast överallt och händerna täcktes av ett lager med mjöl och mandelmassa. Bordet täcktes, saxen klibbade igen och det fanns mandelmassa överallt, och som om det inte var nog jäste degen alltid och fastnade därför i kavlingsmaskinen. Gud vad less jag var, och klockan hade som vanligt slutat röra sig, säkert var det mandelmassa i den också.

Men hur det nu än var så blev vi till slut klara även med den degen och kunde äntligen förpassa skiten till frysen för att där sedan kunna plockas fram och flyttas över till det kombinerade kyl- och jässkåpet, i enlighet med inkomna beställningar. Det var en fin uppfinning som gjorde att vi bagare inte behövde börja riktigt så tidigt som bagare varit tvungna till förr, på den gamla goda tiden, innan kylarna och frysarna uppfunnits. Hur det var då hade Verner berättat om åtskilliga gånger. En annan bra sak med frysarna var att vi kunde jobba ihop ett lager av frysta degämnen, i god tid innan storhelgerna, vilket inte gick när Verner var lärling. Då var det först inget att göra, sedan inget, men så plötsligt exploderade det. Nåväl, när vi var färdiga med wienerdegen var klockan halv ett och det var dags för dagen sista fika, ytterligare en femminutare som ofta blommade ut till tio minuter en kvart beroende på hur mycket vi hade att göra.

När Verner reste sig för att skölja ur sin kopp kändes det inte riktigt lika jobbigt som efter morgonfikat och vid lunchen. Nu återstod bara lite förberedelser för nästa dag och så städning. Mia satte sig nere hos tjejerna i butiken för att kolla morgondagens beställningar och räknade med hjälp av tidigare försäljningsstatistik ut hur mycket som skulle plockas fram från frysen till nästa dag. Under tiden gick jag ner i källaren och hämtade mjölsäckar till Verner och på vägen lyssnade jag en stund på Berra som prisade spenatens undergörande egenskaper i händelse av förkylning. Sedan hjälptes jag, Mia och Lasse åt att fylla jäsrummet med nästa dags arbetsuppgifter. Fyllda och flätade vetekransar, wienerlängder och dito kransar. Blondiebröd, spandauer, kanelbullar, karlspaderbullar, mandelbullar, vaniljbullar och så de förhatliga norrland.

När klockan var två sopade jag upp det sista mjölet från kavlingsmaskinen som jag och Mia hjälpts åt att städa. Vi var lika gamla men levde ändå helt olika liv i totalt olika världar. Hennes man var en framgångsrik småföretagare och hon behövde egentligen inte arbeta, hon såg det mer som ett tidsfördriv. Hon ville inte bli hemmafru. Jag hade med tiden fått allt svårare att fördra hennes inställning till bageriet. Det störde mig allt mer att veta att hon kom till jobbet fast hon inte behövde. Jag skulle givit hur mycket som helst för att få vara i hennes situation, att inte vara beroende av jobbet. Och när hon började tala om att ansöka om en dag ledigt i veckan, kände jag att den dagen tänker jag inte vara kvar här. Om någon skulle vara ledig en dag i veckan skulle det vara jag!

Tanken på att tvingas vara den som stod kvar när andra var lediga smärtade. Det var hårt nog under semesterperioden. Jag tog aldrig ut mer än en vecka, högst två i taget av rädsla för att inte orka komma tillbaka om jag var ledig längre. Känslan av att ha dagar innestående tilltalade mig, även om det sällan gavs möjlighet att lösa in dem i annat än pengar. Men att se kollegorna ge sig iväg på sina fem veckor, och sedan behöva lyssna på vad de gjort av ledigheten när de kom tillbaka var jobbigt. Hade jag kunnat gå till bageriet och inte brytt mig om ifall jag utförde ett dåligt arbete, eller om jag tagit mig omotiverade sjukdagar någon gång ibland så hade jag kanske stått ut bättre. Men sån är jag inte och det fick jag lida för.

Pliktkänslans ok som jag dignade under tvingade mig att slava vidare, och ännu skulle det dröja länge innan jag kommit på hur jag skulle lösgöra mig. En stund senare när jag stämplade ut kom känslan från spårvagnen över mig igen med samma kraft och intensitet som på morgonen. Nere i omklädningsrummet satt jag därför totalt handlingsförlamad och väntade tills de andra hade gått. Jag ville inte tala med någon just då. Inget skulle bli sig likt igen, det var jag övertygad om. Något var det som hade börjat att molande gnaga på mitt inre, som förtärde min livsglädje och kvävde den lilla låga som fortfarande brann djupt där inne. Och ändå var det inte speciellt länge som jag jobbat som bagare. Först tre år på gymnasiet och sedan ett och ett halvt år innan jag gjorde lumpen på David Bagare, helvetet på jorden. Efter lumpen hade jag jobbat på Pettersons i nu ganska exakt två år. Även om jag på senare tid allt mer tröttnat på jobbet, tiderna och kollegornas inskränkthet så hade jag naturligtvis åren i bageriet att tacka för mycket. Men nu var det som den mjölbemängda luften höll på att kväva mig. När jag började ta det sociala för givet, och när jag äntligen började tro på mig själv, då var bageriet inte stort nog för mig.

I duschen förbannade jag min tafatthet och brist på temperament. Sedan blev jag sittandes igen, med de bedrövliga byxorna halvvägs uppdragna, helt oförmögen att röra mig. Det var först när Tomas kom in för att gå på toaletten som jag kom till sans, tog på mig jackan, stängde dörren om mina mjöliga kläder och tittade mig i spegeln. Det som var skönt att krypa in i på morgonen såg nu ut som skit. Pastellfärgade mintgröna mjukisbyxor, bruna Docksides och en svart skinnjacka. Gud vad jag ångrade mig, eller gjorde jag verkligen det? På åttiotalet såg man ju ut så där … Med tunga steg gick jag sedan ut från omklädningsrummet, upp för trappan och genom porten till garaget. När jag kom ut på gatan stod Krister och väntade. Helvete, honom hade jag glömt.