Dagarna och nätterna flöt ihop till ett jämngrått töcken där tillfällena av eufori över att helvetesmaskinen inte bråkade med mig och det flöt på smärtfritt med degarna blandades med förtvivlan över att det strulade, vilket tvingade oss till övertid. Vörtbrödsdegarna höll på att ta knäcken på mig fullkomligt. Inte en enda natt fick jag det att fungera, och hela David Bagare var i uppror.
Strax innan jul bröts monotonin när jag blev bjuden till en privat inofficiell firmafest ute i Surte hos Åke, en av de andra förmännen. Han bjöd inte alla för han bodde i en liten trea tillsammans med sin tjej. Jag åkte dit med en av killarna i min grupp, som jag glömt namnet på, och jag hade med mig en flaska Tequila. ”Man ska inte dö nyfiken”, sa jag till expediten på systemet i ett patetiskt försök att verka glad och positiv. Jag berättade också att det var första gången jag köpte Tequila, allt för att inte verka precis så inbunden och dyster som jag kände mig.
På bussen ut till Surte tog jag det dock lugnt med drickandet, vis av minnet från grappans inverkan på omdömet tidigare det året. Jobbarkompisen och jag talade musik och det visade sig att han var lika nyfiken på nyheter som jag. Imponerad lyssnade han på min berättelse om konserten med Iggy Pop, och avundsjukt undrade han hur jag fått biljetter. Jag berättade jag hade stått i telefonkö på Petterssons i minst en halvtimme efter det att kassan öppnade på morgonen och hur jag, till slut, när Berra undrade vad jag höll på med, kom jag fram och kunde beställa biljetter. Det var trevligt där på bussen och jag överraskades av att jag faktiskt njöt av sällskapet. Tequilan gjorde uppenbarligen sitt jobb.
Väl framme på festen upptäckte jag dock att det nästan bara var killar där. Min instinkt sa till mig att vända i dörren. Allt för många misslyckade pubertalt enkönade fester hade gjort mig misstänksam mot dylika arrangemang. Åke övertalade mig emellertid och jag gick motvilligt in och satte mig i soffan i vardagsrummet, i ett hörn för att på behörigt avstånd betrakta sällskapet och känna in vartåt vindarna blåste. Det var där jag tappade greppet om kvällen. Efter några alldeles för stora glas Tequila som jag drack alldeles för fort hade jag helt och hållet förlorat förmågan att bedöma vad som var bra för mig. Rastlös och med en känsla av att inte passa in frågade jag om vi inte kunde sätta på lite riktig musik. De flesta i rummet instämde och Åke rotade fram Kärlek och Uppror med Ebba Grön. ”Duger den här” ropade han och skruvade volymen i botten till 800 grader. Och då föll jag handlöst mot botten av det djupa schakt som jag balanserat på ganska länge. Musiken förflyttade mig till pojkrummet, skoldanserna, de spännande höst- och vårkvällarna med trevande framstötar och kontakter med det motsatta könet, de förlorade kompisarna och den vedervärdiga häxblandningen som man då och då tvingade i sig när inget annat fanns att tillgå. Farsans spritskåp var väldigt varierat och där fanns allt från vodka till portvin. Musiken i lägenheten i Surte och det stora glas Tequila som jag i takt till de ursinniga tonerna hävde för att dämpa alla gamla minnen som pockade på uppmärksamhet gjorde att jag kom in i ett overkligt tillstånd, för viken gång i ordningen? När musiken tystnade hade jag jobbat upp adrenalinet till en farlig nivå, vilket fick mig att försöka härma Ronny Jönsson som jag sett på tv några dagar tidigare. Fullkomligt galen och överspelande hoppade jag runt bland alla okända människor och talade med Ronnys karakteristiska röst. Jag var i extas och när Åkes tjej blev förbannad blev jag utslängd. Kollegan hängde med av bara farten.
Vi gick ner till centrum och beställde pizza att äta på bussen tillbaka mot Göteborg. Men när jag fått min och skulle gå ut hamnade jag på fel buss, mot Lilla Edet. Det märkte jag dock för sent och bussen var halvvägs ute på riksväg 45 innan jag, med hjälp av en massiv charmoffensiv, lyckades övertala busschauffören att släppa av mig. När jag äntligen hamnade på rätt buss och hittade kollegan satte vi oss längst bak. Vi åt pizza och delade på den sprit som fanns kvar. När vi kom till stan skulle vi gå på svartklubb, det bestämde vi i tillståndet av övermod som vi båda befann oss i. Vi bestämde att vi skulle till Drauphner, den mest berömda svartklubben i Göteborg, belägen i ett av Pustervikskvarteretrets rivningskåkar nere i närheten av Järntorget. Men när vi äntligen kom dit var det så lång kö att vi blev stående orörliga i den fullknökade trappuppgången där det var omöjligt att ta sig både upp och ner.
Där, i trappan och kön tog spriten, avsaknaden av sömn och det totala missnöjet med livet ut sin tribut. Jag somnade stående bland allt folk och när kollegan märkte att jag vilade mitt huvud mot hans axel tyckte han det var lika bra att kapitulera. Han satte mig i en taxi och betalade föraren som prydligt levererade mig på Västra Midvintersgatan, klockan sex på morgonen. Eftersom det nu var söndag skulle jag redan samma kväll tvingas till jobbet igen, men det bekom mig inte nämnvärt, det gjorde varken från eller till på det stora hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar