Ut i sommarkvällen som ännu inte blivit mörk gick vi långsamt med alla andra och bara njöt av tillvaron. Johan ville in till centrum för att avsluta kvällen på någon pub eller uteservering. ”Vi får se, men jag går nog kanske hem istället”, sa jag. För mig räckte det gott och väl att bara vara ute i friheten utan att behöva tänka på morgondagen. Vi brydde oss inte om att vänta på spårvagnen som ändå bara skulle vara överfull. Tillsammans gick vi istället över Götaälvbron där det blåste ljumt från havet. Jag tänkte på hur jag några år innan hade stretat upp för den backen på min cykel, varje morgon på väg till David bagare i Gårda, från huset i Backa. Hur jag hatade den sugande backen, och hur jag varje morgon frestades att ta Tingstadstunneln istället. Tänk vad nära det hade varit då, om man hade sluppit köra över bron. Nu var det sommar och istället utsikten från bron som tog andan ur mig. Älvens glittrande vatten och stadens ljus smälte samman till en vacker tavla.
Johan bröt förtrollningen med sitt tjatande om att vi skulle festa. ”Det är ingen idé sa jag, det är fullt överallt.” Ville inte utsätta mig för någon förnedrande behandling från någon vakt en kväll som denna. Men Johan insisterade: ”Vi ska till Murveln”, sa han. Inne i Femman tackade jag dock Johan och Pia för en fin kväll och sa, ”Hej då, vi måste ses snart igen.” Murveln kändes som ett allt för underligt ställe, med allt för många konstiga människor, för att avsluta denna underbara kväll på. Alla som inte kommit in någon annanstans verkade ha samlats där, att döma av kön utanför. Det luktade bråk lång väg. Men det bekom tydligen inte Johan som glatt vinkade åt mig när jag vandrade vidare genom det öde köpcentrumet, ut i natten vid Brunnsparken. Där lyssnade jag en stund på några gatumusikanter och förundrades över den uppsluppna stämningen bland åhörarna. Den unika sommarnattsvärmen omslöt oss och spred kärlek. Alla jag mötte kom emot mig med ett leende. Tänk vad lite sol kan göra för ett folk som aldrig vet hur sommaren ska bli och som aldrig kan ta fint väder för givet. Eller var det Michael Jacksons kärleksballader som påverkade oss?
Det var verkligen en underbar kväll och jag ville dra ut på känslan, suga på karamellen, så länge som möjligt. Därför beslutade jag mig för att promenera hem. Det tog en stund men i den ljumma natten var det bara skönt. Jag passerade Sheraton, över bron och bort mot Trädgårdsföreningen där det doftade av blommor. Fortsatte förbi gamla och sedan nya Ullevi, vilket fick mig att tänka på den ödesdigra morgonen på spårvagnen några månader tidigare. Kunde därför inte motstå impulsen att gå bort till Ullevis hållplats. Där stod jag en lång stund och tänkte på han som kom in och ruskade om mig. Han som fick mig att inse vilken återvändsgränd jag var på väg in i. Inte mycket konkret hade förändrats sedan dess men jag visste inom mig att klotet i alla fall satts i rullning, att jag rubbats och fallit ur min meningslösa bana. En tacksam tanke sändes till mannen som fick mig att inse vad klockan var slagen. Äntligen var jag i alla fall på väg, även om det ännu var högst oklart vart.
Jag fortsatte bort längs muren till kyrkogården som av tidningarna utsetts till djävulsdyrkarnas hemvist. Halvvägs mot Samskolan passerade jag porten med den nästan uttjatade och för åtminstone göteborgare välkända inskriptionen: Tänk på döden. Memento mori. Döden ville jag helst vänta med att tänka på denna kväll. Vid Samskolan bubblade gamla minnen upp från David bagare som låg bara några hundra meter bort på andra sidan ån, förbi vagnhallarna. Tänkte på hur jag vandrade där varje kväll på väg mot ännu en helvetesnatt tillsammans med den galne tysken som basade över mig och som när som helst kunde skrika åt mig hur värdelös jag var. Tänkte på den gången då jag trodde han skulle döda mig. Jag stod vid ungen och han körde degarna. Vi avslutade nattens arbete med två vagnar källarfranska som vi hjälptes åt att lägga på plåtar. Dessa jäste fort och var klara efter tio minuter i ugnen. Just den kvällen var jag trött och tankspridd. Tysken hade gapat på mig mer än vanligt under natten och nu ville jag bara hem. Givetvis kunde det inte få vara så enkelt. Av någon outgrundlig anledning tryckte jag den morgonen reflexmässigt på knappen som släppte ut ånga på källarfranskorna, vilka därför blev förstörda. Detta gjorde Tysken ännu mer galen. Men han körde i alla fall en ny deg, som vi under tystnad bearbetade. Och när samma sak hände en gång till, när jag i panik insåg att det var ljudet av ånga jag hörde efter att dörren till ungen stängts. Då var det nära. Blicken jag fick av tysken ger mig fortfarande rysningar.
När jag passerade Svingeln kom det en spårvagn mot Kortedala som jag hunnit med om jag sprungit, men jag kände verkligen att jag ville gå hem. Mellan de nybyggda husen i Olskroken tänkte jag på hur det sett ut där innan man rev området. Och på den gången när vi med skolan i sjuan skulle gå på biografen Flamman som låg i funkishuset nedanför Redbergsplatsen. Minns inte vilken film det var vi såg, kanske The Rose med Bette Midler. Men jag minns tydligt hur det kändes när jag på parkeringsplatsen insåg att ingen av klasskamraterna ville ha mig med i sin bil. Alla i klassen parade snabbt ihop sig och jag stod där kvar ensam och villrådig, övergiven. Tillslut förbarmade sig Björn över mig och ropade att det fanns en plats i hans morsas bil. Nu var biografen förvandlad till affär och landshövdingehusen rivna. Olskroken som varit ganska förfallet hade förvandlats till ett exklusivt område nära centrum. Innan förvandlingen bodde stans minst bemedlade där. Nu var de hänvisade till Göteborgs yttre förorter. Innerstaden byggdes under dessa år om för att ge plats åt bättre bemedlade. Segregationen är en annan av baksidorna med det glada åttiotalet, om det nu någonsin fanns någon framsida eller något positivt med det eländiga årtiondet.
När jag kom till Tidbloms hotell, just innan promenaden närmade sig motorvägen och den oändliga transsportsträckan mellan bullerplanket och de smutsiga fasaderna, kom plötsligt en djup känsla av törst över mig. Vilken tur att jag insåg det nu, tänkte jag, för det lyste i lobbyn. Jag gick in för att köpa en dricka av nattportiern. När jag väntat en stund dök det upp en yngre kille bakom disken.
– Hej, jag är så himla törstig. Har du någon dricka att sälja, frågade jag honom.
– Nej, sa han bara och vände på klacken. Bakom ryggen på honom fanns en hel kyl med Coca-Cola flaskor. Jag frågade en gång till men han skakade bara föraktfullt på huvudet från sitt tillhåll i rummet bakom disken. Jag blev så paff att jag bara vände och gick ut igen. Det goda humöret var som bortblåst, och inte blev det bättre av att tvingas vandra längs cykelleden vid sidan av motorvägen. Här möttes jag dessutom av kvällens andra otrevliga ansikte. Det var en tidningsutdelare som i bar överkropp och hängande axlar försökte skrämma mig genom att stirra hotfullt. Jag vände mig om och småsprang för att komma undan och bli av med oron i kroppen.
Lite bättre kändes det när jag kom fram till det välkända gröna huset på Storkgatan. Där kunde jag inte motstå impulsen att ta mig in på gården. Väl där stod jag en lång stund och försökte lista ut vilket av fönstren som hörde till den lägenhet där jag avlats. Tänkte på mamma som flyttat hit från Helsingborg, på hur chockad hon hade blivit av mötet med pappas värld. Hon hade berättat om inflyttningsfesten som spårade ur totalt här i någon av lägenheterna där det nu var tyst och mörkt. Hon hade berättat hur hon, som på sin höjd på helgerna kunde drista sig till att med väninnorna gå och fönstershoppa och sedan dela på en läsk på Fahlmans konditori, nu brutalt vaknade upp i en värld av fylla och bråk. Efter någon timme hade ett av paren börjat gapa åt varandra och killen hade kastat presenten som de just gett bort mot sin flickvän som precis hann ducka. Och dagen efter fick morsan, eftersom farsan var för bakis, skamsen gå ner till grannen under för att be om ursäkt för stöket och för att tvätta bort spyan som pappas kompis hade släppt genom fönstret, er på gården. Visst kunde jag förstå att de flyttade därifrån, och självklart fick jag det bättre i Förortsidyllen än jag hade fått om de bott kvar där. Naturligtvis är jag tacksam. Med samtidigt hade jag ju inte bett om det. Fast hur mitt liv hade gestaltat sig om allt varit annorlunda det får jag naturligtvis aldrig reda på. Det är som det är. Men det kändes skönt att stå där på gården och fundera över sitt ursprung.
Lite bättre till mods fortsatte jag vandringen ner under motorvägen och när jag kom ut på andra sidan kändes det nästan som hemma. Göteborg liksom säkert alla andra städer är full av zoner och detta är en sådan rumslig gräns. Den är kanske inte lika tydlig och avgörande som den där tunneln som skiljer Bergsjöns hyreshus från Utbys villor och som Janne Josefson gjort ett reportage om. Kontrasten är inte lika tydlig, men likafullt hade jag passerat en gräns. Kortedala är också byggt i väl avgränsade områden med en tydlig klassprofil med hyreshus på kullen, bostadsrätter i cirkel runt hyreshusen och villor i utkanten mot skogen ner mot Lärjeåns dalgång och naturreservatet. Gränsen mellan Olskroken och Gamlestaden skapades av de framstegsrusiga arkitekterna som i sin hybris drog motorvägen rätt genom bebyggelsen, vilket kostade Gårdaborna i princip hela sin anrika arbetarstadsdel.
Väl inne i Gamlestaden tänkte jag återigen på mina rötter. Lite längre fram på Gamlestadsvägen hade pappa bott som barn, med sina tre bröder, i våningen under Karl-Alfred Jacobssons föräldrar. Han vars pappa slogs ihjäl med en stekpanna, av sin svärson, på fyllan. Men jag svängde av tidigare och gick Artillerigatan istället. Vandrade nu med växande törst längs SKFs tegelstensbeklädda fabriksvägg som tycktes oändlig.
Framme vid Bellevue vek jag av upp och in på Kvibergs kyrkogård, där min farbror ligger begraven någonstans. Han som dog i en tågolycka när han var sex år gammal. Jag tycker om att gå på kyrkogårdar, speciellt på Kvibergs. Området är enormt och nästan som ett landskap med träddungar och bergsområden. Alla varnade mig för att gå där, men jag älskade det. Jag förknippar inte kyrkogårdar i första hand med döden. Stillheten och friden som vilar över de platserna tilltalar mig. Det är intressant och fascinerande att tänka på alla livsöden som spelas upp bakom de ålderdomliga namnen och titlarna.
När jag kommit ur kyrkogården vid Kortedalas södra spets återstod en mycket lång och brant uppförsbacke, vilket är en av orsakerna till att det inte gick att cykla till jobbet. Nere från Gamlestaden är det en progressiv halvmilslång uppförsbacke och jag bodde på toppen av den. Att cykla till jobbet gav mig nästan frostskador av fartvinden i nedförsbacken, och att cykla hem var ett företag som däckade mig för resten av dagen. Ändå försökte jag varje sommar att göra det, åtminstone en vecka. Då kunde jag sova nästan tjugo minuter längre och ändå vara i tid på jobbet.
Vid Vårfrukyrkan svängde jag av och tog mig sedan nästan i trance över Kortedala torg, förbi biblioteket, passerade mellan Bogö och Forum och kom fram till posten på andra sidan gångbron. Där var jag tvungen att sätta mig ner för att hämta andan. Det började ljusna ute. Jag sprang sedan upp för backen genom skogen, förbi Göran Johansson hus, ner för gatan och rundade sedan gaveln till mitt hus där jag fick fumla en bra stund för att få fram nyckeln.
Skakande i hela kroppen av ansträngningen steg jag så in i lägenheten. Där drack jag så äntligen ett gigantiskt glas med kallt gott vatten, och sedan somnade jag med ett stort leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar