Bron över ån var proppad med folk och vi fick kämpa genom muren av in och utvandrande festivalbesökare för att nå fram till staketet där vi lämnade biljetterna och erhöll det eftertraktade bandet runt armen. Sedan efter ytterligare ett par minuters köande blev vi visiterade och först därefter kunde vi äntligen kliva in på området. Efter ett varv där inne kunde vi konstatera att det mesta var sig likt på det gamla folkparksområdet och vi märkte nu hur mycket mer folk det var detta år. Överallt fick man trängas.
Vi gick bort och kollade in den nya scenen och imponerades av dess storlek. Sedan var det dags att köpa varsin Smålandsrulle. Ännu en tradition vi inte ville bryta. Ett tunnbröd fyllt med kikärtspure, sallad och riven ost, intagen i Hultsfredsfestivalens folkmyller, är och förblir en klassiker som fick oss att jubla av glädje. ”Äntligen är det festival”, skrek Krister i mitt öra. ”Fan vad kul vi ska ha”, skrek jag tillbaka. Magnus tittade upp från programmet och sa att vi nog borde ta oss bort mot teaterladan om vi skulle få hyfsade platser.
Väl borta vid ladan, i kaoset som rådde vid insläppet kom vi ifrån varandra nästan genast. Men vi hade redan, visa från tidigare festivaler, bestämt att vi skulle träffas i tältet efter konserten. Det var regeln, alltid återsamling vid tältet. Konserten var dock inget vidare, tyckte jag och gick därför långt innan den var slut. Behövde mer vin för att komma i rätt konsertstämning och banade mig därför väg förbi dansbanan där jag blev stående en stund för att lyssna på musiken och för att titta på några punkare som var så där fulla som folk bara blir på festivaler och i detta tillstånd försökte de dansa, till omgivningens glada skratt. Det kändes bra att stämningen var god.
Köpte en korv och några lotter. Satte mig en stund för att titta på folk. Den ena mer konstfulla frisyren passerade efter den andra, vilket fick mig att tänka på den gången då vi sminkade oss och gick på Errols på Magasinsgatan i Göteborg. Vi skulle titta på Lädernunnan som sagt att de ville visa Göteborgspubliken att deras senaste katastrofspelning inte var representativ för bandets standard. Vi vill ha revansch hade han sagt i radion, Jonas Almqvist och det ville vi naturligt vis inte missa. Så jag tupperade håret, målade ögonen svarta och kände mig galet lycklig av alkohol och ungdomlig oskuldsfullhet. På spårvagnen ner mot stan imiterade vi oavbrutet intron från Ramones liveplatta, ”One, Two, Three, Four: Now I wanna be a good boy” och skrattade hejdlöst utan att bry oss om övriga resenärer. Men framme på Errols märkte vi redan när bandet gick upp på scen, två meter från oss, att det inte skulle bli någon revansch, utan tvärt om ett da capo. När Jonas kom fram till mickstativet placerade han en full vinflaska där. Ett kul minne från en sorglös tid.
Vid bron lite senare var det ännu trängre än förut och jag trodde ett tag att jag inte skulle komma över. Det gick ett rykte om att bajsmannen härjade i området och det hade uppstått panik. Vid tältet en stund senare plockade jag fram bandspelaren och satte på det band med New York Dolls som jag spelat in för ändamålet. Det skulle bli årets festivalband. Första året hade vi lyssnat på Smiths i solskenet en hel eftermiddag, vilket gör att jag för alltid kommer att förknippa den festivalen med just det bandet, även om Commando M Pigg som spelade på scenen som då låg utanför själva festivalområdet, där man kunde drick öl samtidigt som man lyssnade, gjorde en helt fantastisk spelning. Andra året hade vi glömt bandspelaren och stunderna vid tältet blev torftiga. Och därför hade vi tidigt bestämt att så skulle det inte bli i år. Men för att hitta fram till den rätta stämningen behövs något slags tema, och New York Dolls passade utmärkt, hade jag bestämt.
Magnus dök upp efter en stund och han tyckte som jag att spelningen inte varit speciellt lyckad. Krister som kom efter ytterligare en stund tyckte dock att konserten varit urbra. Så då fick vi något att tala om. Magnus ville emellertid iväg ganska snart igen för att försöka få en glimt av Lolita Pop, men Krister och jag ville dricka mer vin istället och ladda inför kvällens huvudnummer. Han surnade till men stannade ändå vid tältet, men han ville inte delta i vår diskussion om vilken som var den bästa festivaldrycken. Jag höll på mitt vin och Krister menade att öl i kombination med Koskenkorva var oslagbar.
– Men vin kan man ju dricka kontinuerligt genom en hel dag”, sa jag. Dricker man vin slipper man bli överraskad av att man plötsligt bara är för full och måste gå och lägga sig.
– Fast om man ska komma i stämning så behöver man ju den där kicken som vodkan ger, och sedan kan man upprätthålla den känslan med hjälp av ölet.
– Men det är ju alltid svårt med doseringen, speciellt när man måste stressa med drickandet om det är tight mellan spelningar som man vill se.
– Det är klart, men jag klarar det, sa Krister som dock visade tydliga tecken på motsatsen. Han var påtagligt onykter och klunkarna med vodka var allt annat än små. Efter en halvtimmes dividerande i samma stil ställde sig Magnus trött upp och sa att vi måste gå.
– Va fan, vi satte ju oss nyss, sa Krister oroväckande sluddrande.
– Det spelar väl för helvete ingen roll, svarade Magnus irriterat. Om ni vill se Screaming Blue Messiahs, så är det nu de spelar. Kom för fan. Vi kan ju inte sitta här i tältet hela kvällen. Varför skulle vi då köpa biljett?
– Kom igen nu, sa jag till Krister och drog honom i upprätt ställning. Som vanligt hamnade jag i en medlingssituation mellan gruppens olika fraktioner.
Vi banade oss än en gång väg genom massan, som nu lättat något, bort mot festivalområdet. Kämpade oss över bron och ställde oss än en gång i kön för att släppas in. Och än en gång styrde vi stegen mot Teaterladan. Väl där insåg vi att vi inte skulle få en chans till några andra platser än längst bak vid öppningarna i väggen. Lika bra det, för framme vid scenen var publiken i extas och ända sedan mina efterenheter från Bruces konsert på Ullevi var jag tveksam till att trängas framför scenen. ”Vi hör lika bra härifrån”, sa jag och de andra höll med utan knot. Skönt, jag ville inte hamna mitt i ett bråk nu när vi trots allt fått till en så pass bra start på festivalen.
Konserten var bra, men dock inte lika bra som vi föreställ oss att den skulle vara när vi satt hemma och lyssnade på skivan. Det enades vi om när vi efter konserten satt vid ett träd för att utvärdera spelningen. ”Men så är det ju alltid när man har lite för höga förväntningar”, sa vi i kör. Sedan ville Krister tillbaka till tältet för att dricka mer Kosken innan konserten med Big Country på den nya Hawaiiscenen. Jag sa att jag kunde tänka mig lite mer vin, men Magnus ville inte tillbaka. Vi kompromissade fram en lösning genom att bestämma att vi skulle mötas vid Smålansrulletältet om en halvtimme. Magnus följde oss en bit på vägen och stannade sedan för att titta på Hultsfredsbandet The Catholic Disaster, som han hade läst om i någon tidning och som tydligen skulle göra sin livedebut.
Ut ur områden vandrade vi igen, över bron, men nu var det riktigt mörkt och vi hade svårt att hitta till tältet i vårt omtöcknade tillstånd. Men till slut fick vi sikte på de höga björkarna och vattnet som glittrade i bakgrunden. Efter några felsvängar kunde vi kryssa oss fram till tältet och det efterlängtade festivalbränslet. När Krister snubblade på våra tältsnören och så när höll på att riva tältet, och kommenterade detta med sin omisskännliga nonchalans insåg jag dock misstaget att nappa på idén. Han var nu bortom kontroll, det fick jag bekräftat för mig när jag såg hur han halsade ur flaskan med vodka. Nåväl, så kan det gå när man är på festival, och jag orkar inte bry mig. Han får klara sig själv, tänkte jag och smuttade på mitt vin. Jag sparar mig till imorgon.
Efter en stund började Krister med galen blick gapa åt folk som gick förbi, och det var inga glada tillrop. Det var rena okvädningar, som fick mig att rysa. Tänk om det blir bråk, då får han fan klara sig själv. Men jag drog honom ändå med mig efter en stund tillbaka över ån för att komma undan två killar som hade stannat och vänt sig om och som såg ut att inte backa för en fight. Det tog nu ganska mycket mer än en halvtimme att ta sig tillbaka för det överenskomna mötet med Magnus. Han exploderade när han såg hur det var fatt med Krister, och bara vände på klacken och gick bort mot scenen där Big Country redan börjat spela. Även jag hade vid det laget hunnit bli riktigt irriterad på Krister, som nu inte gick att få kontakt med. Måttet var rågat och jag lämnade honom åt sitt öde och sprang efter Magnus. ”Han är för djävlig, men ta det från den positiva sidan. Imorgon kommer han att vara beskedlig och då blir allt bättre. Hans vodka är slut.” ”Okej, men skynda dig nu så vi inte missar mer än vi redan gjort”, sa Magnus.
Big Country hade kommit igång på allvar när vi ställde oss strax framför mixertornet till vänster framför scenen, där det inte var så trångt. Konserten var bra, men min upplevelse stördes av tankar på hur dåligt mina kompisar passade ihop. Att det alltid slutade så här. Magnus gillade dock uppenbarligen vad han hörde, för han hoppade och skrek med i refrängerna, vilket i alla fall innebar ett problem mindre. Han nappade dessutom lite senare på erbjudandet att låta en tjej sätta sig på hans axlar för att se bättre. Jag såg hur ett hopp tändes i hans ögon, om att han kanske skulle slippa behöva sova i samma tält som Krister. Och kanske var det därför jag skrattade hysteriskt åt honom när han efter konserten snopet såg efter tjejen som tackade för hjälpen och sprang därifrån. ”Va fan. Jag som trodde jag hade halva inne”, sa Magnus. ”Du får skylla dig själv”, sa jag, ”när du ställer upp på vad som helst med någon du inte ens talat med innan. Det såg jag redan innan att hon inte var intresserad. Kom nu så går vi till Stonefunkers, dom vill jag absolut inte missa.”
Vi gick bort mot ladan där vi strax för tredje gången denna kväll slogs om platser för att kunna lyssna på musik. Denna gång fick vi faktiskt ganska hyfsade platser, relativt långt fram i trappan som löpte i en halvcirkel längs väggen. Inför denna konsert hyste jag stora förhoppningar för jag visste att bandet var i riktigt god form. Och till min och Magnus stora glädje avslutades också kvällen i ett formidabelt lyckorus, inne i den svettiga ladan. Vi ville inte lämna lokalen efter konserten. Stod bara där en lång stund och lät oss uppfyllas av känslorna som livemusik i sina bästa stunder kan förmedla. Först när de började stänga igen ladan väcktes vi ur vårt behagliga tillstånd och vandrade sakta genom områdets drivor av skräp. Förnöjt kryssade vi mellan festivalbesökare som liksom Krister hade misslyckats i försöken att pricka in formtoppen och nu därför låg och sov i gräset mellan träden.
Vi vandrade ut genom grindarna och trängdes än en gång på bron som jag inte mindes som en sådan flaskhals från tidigare festivaler. Där någonstans kom tröttheten över mig och jag längtade till tältet och sovsäcken. Strax efter bron hörde jag emellertid ett ljud som jag tyckte mig känna igen. ”Vänta lite”, sa jag till Magnus och banade mig väg genom vassen. Mycket riktigt, där stod Krister böjd och hulkande över en hög med matrester. Han darrade i hela kroppen och var blöt på benen. ”Fy fan vad glad jag är att se dig”, sa han mellan två spyor bestående av gult slem som segade sig ut ur hans mun och blev hängande i en sträng som klibbade fast i tröjan. Ett praktexempel på den totala festivalmisär man kan hamna i om man inte sköter sig.
Jag visste hur det kunde kännas. Året innan var det jag som irrade runt mellan tälten och letade efter en plats i avskildhet där jag kunde överlämna till naturen det som levde om i min mage, och som stod under stjärnorna och förbannade den där sista ölen som jag i övermod halsat innan vi rusade bort mot Jesus and Mary Chains skandalspelning. Frågan var vem som var fullast, jag eller bandet som tappade både gitarren och micken, men det var i alla fall jag som stod i skogen lite senare och önskade att jag aldrig hade fötts.
”Jag hittade fan inte till tältet. Helvete vad jag mår dåligt”, sa Krister. När jag hade baxat upp honom på stigen fick sig Magnus ett gott skratt och stämningen i gruppen var åter i balans. ”Hur var det nu”, sa han retfullt, ”var det öl och Koskenkorva som var den bästa festivaldrickan, eller var det vin.” ”Jag vill sova”, var det enda Krister svarade. Men först fick han lova att han inte skulle spy mer. Det luktade dock apa i tältet hela natten från hans fyllesnarkande mun och jag somnade inte förrän han, när det ljusnat och blivit förhållandevis tyst och lugnt på campingen, lämnade tältet för en promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar