Någon fri forskning finns knappast idag. Förutom i retoriken då. Men i praktiken är forskaren mindre fri i tanke, ord och handling än arbetaren på ett löpande band. Bilmonteraren kan i alla fall tänka och tala fritt. Akademikerns liv känns fritt, och det ser ut att vara fritt. Man får resa, bestämmer själv över sin arbetstid och man har ingen chef som bevakar en i vardagen. Ett visst mått av frihet finns alltså. Men det är bara på ytan. Tittar man närmare på hur det ser ut är man som docent allt annat än fri. Jag ser detta som ett gigantiskt resursslöseri. Varför? Det ska jag försöka förklara här.
För att överhuvudtaget bli akademiker krävs att man läser på högskolan i minst fyra år, men i praktiken krävs det mer. Jag studerade på mer än helfart under sex år, 12 terminer, innan jag antogs som doktorand. Det är vad jag lagt in själv i projektet, sex års möda med låg inkomst och studiemedel som jag kommer att få betala av på ända fram till pensionen.
Som doktorand är man anställd för att studera, och man får lön för mödan. Det innebär fyra års heltidsarbete. Och om man sköter sig och har orken och energin så blir man doktor. Tio år (fast i praktiken, på grund av att jag saknade försörjning under ett och ett halvt år i mitten av doktorandtiden och därför gick arbetslös, tog det 12 år) efter att jag påbörjat studierna fick jag mitt så kallade körkort. Både jag och staten, det allmänna, hade då investerat en ansenlig summa i min utbildning.
I min enfald trodde jag att doktorstiteln skulle rendera mig något slags utrymme att göra det jag är bra på och har skaffat mig kompetens för. Tanken med högre utbildning är ju att den ska ge något tillbaka till samhället. Jag vill betala tillbaka. Är tacksam för möjligheten jag fått att utbilda mig. Och jag har skaffat min kunskaper och kompetenser som är nyttiga och som kan komma samhället tillgodo. Som nybliven doktor och med en anställning på högskolan tänkte jag, äntligen. Nu kan jag börja ta itu med alla problem som finns. Nu kan jag lägga upp planerna för egen forskning och vidare meritering.
Nu har det gått tio år, och jag har blivit docent. Tyvärr tvingas jag konstatera att akademin är trång. Och det finns en rädsla inom systemet för att släppa mig och mina kompetenser fria. Efter 20 års studier och meritering är jag mer ofri än någonsin. Varje mått och steg jag tar utvärderas och följs upp med närmast paranoid noggrannhet. Och det räcker inte att jag sprider resultatet av min forskning, det måste göras enligt en mall som är hämtad från ett helt annat område och en kunskapstradition som inte är kompatibel med den jag är skolad i. Slutsatsen jag tvingas dra, och det är med sorg i hjärtat jag skriver detta, är att samhället och utbildningssystemet inte vill ha mig och mina kunskaper. Vad man vill ha är publikationer, helårsprestationer, forskningsanslag och annat som går att räkna, utvärdera och jämföra.
Även om det går att visa att det systemet vill ha av mig är meningslöst. Även om jag kan bevisa att det som räknas inte alls fungerar för sitt syfte. Kort sagt, även om jag, med stöd i tjugo års erfarenhet av forskning och utbildning, kan visa att det systemet vill att jag ska göra inte leder någon vart, inte kommer samhället till nytta. Så tvingas jag ändå fortsätta producera det som går att räkna och mäta, snarare än det jag vet kan komma det allmänna till nytta. Frustrerande? Det är bara förnamnet!
Mitt ämne och kunskaperna jag skaffat mig passar inte in i mallen. Och mallen är viktigare än allt annat. Kunskap kan tyckas vara självklart att definiera, men så är det inte alls. Kunskap, det som premieras, det man vill ha tillbaka från mig, är artiklar i internationella referee-granskade tidskrifter. Inget annat! Det är bara det att det nästan inte finns några sådana tidskrifter inom mitt område som räknas av systemet. Och om jag skriver en bok, i akt och mening att nå ut till allmänheten. Om jag gör mig tillgänglig för och ställer upp på att komma och föreläsa. Om jag gör allt jag kan för att ställa mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande och nytta. Då räknas inte det, inte av systemet. Den som däremot verkar inom ett ämne där man är strategiska, där man har tidskrifter och där man producerar resultat som går att mäta enligt mallen. Då vinner man ära och berömmelse, även om man producerar mer av sådant som redan finns.
Siffror och sådant som går att räkna anses viktigare än kunskap som verkligen är samhällsnyttig. Det tvingas jag snopet konstatera efter tjugo år av enträget arbete. Jag trodde i min enfald att det var användbar kunskap och nya tankeredskap, som kan användas för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle, som samhället ville ha av mig.
3 kommentarer:
Jag håller helt med dig i att sättet som man använder för att utvärdera forskare inte mäter det särskilt bra. Men detta problem är inget nytt, och det är bättre än när den Amerikanska arméen införde poäng för antal dödade i strid. Bra idé men ledde till att soldater dödade civila för att det var lättare. Jag tycker du borde se över möjligheten att förbättra systemet då du gjort ett bra jobb i att hitta något som behöver förbättras. Ska själv börja doktorera och redan lagt märke till hur forskare precis som den enskilda soldaten hittat sätt att prestera optimalt utifrån systemet, men som leder till att forskningen ej kommer samhället tillhanda. Jag hoppas att vi ska komma till hordning med det, eller i alla fall göra det bättre, vilket ej är jättesvårt.
Instämmer, Stenemo, i vad du skriver, och håller med om att systemet borde förändras och att det inte borde vara svårt. Det är dock lättare sagt än gjort. För den som klagar riskerar att bli marginaliserad. Maktens vägar äro inte bara annolyma utan dessutom outgrundliga, som bekant.
Skicka en kommentar