Teknologisk singularitet. Hot eller möjlighet, nära eller långt borta?

Dagens Under Strecket, betitlad: Desorienterad av teknisk precision, handlar om vad GPS-tekniken gör (eller riskerar att göra) med människans förmåga att orientera sig i tillvaron. Högintressant och tankeväckande läsning. Viktiga frågor om människoblivande avhandlas där, vilket får mig att tänka posthumanism på nya sätt.

GPS-tekniken är en integrerad del av många människors vardag. Ett hjälpmedel som förenklar vardagen, eller ett slags protes som gör att vi kan hitta till och orientera oss på platser vi aldrig varit. En teknologi som lägger ytterligare funktioner till dem vi redan har. Är det så, eller är det så att GPS-tekniken tar ifrån människan egenskaper och förmågor hon hade? Går det att veta säkert och är det bra eller dåligt? Det är centrala frågor som behöver uppmärksammas, förutsättningslöst. Tänkte försöka mig på att presentera, i alla fall några inledande, funderingar kring dessa och liknande frågeställningar.

Under Strecket handlar om teknologi, om mänskliga egenskaper och vad som händer i mötet mellan dessa. Mest handlar det om vad tekniken gör med människans orienteringsförmåga.

När en GPS visar ett och terrängen ett annat, handlar lösningen inte enbart om förbättrad teknik och uppgraderade kartor. För frågan är varför man, i en tveksam situation, hellre förlitar sig på teknik än lokalkännedom. Vad händer med egenskaper som orienteringsförmåga och lokalsinne vid långvarigt GPS-bruk, på individnivå och i samhället på sikt?

Viktiga frågor! Frågor som inte har några självklara svar och framförallt, frågor där det spelar roll vem vem man lyssnar på. Livsavgörande frågor helt enkelt, vars lösning varken kan eller får överlåtas åt en eller några få företrädare för speciella intressen eller kompetensområden. Det spelar roll om det är en ekonom (som är tränad i förmågan att optimera resurser) som uttalar sig, en ingenjör (som är expert på att lösa tekniska problem) eller en humanist (som ser till konsekvenserna för människan). Vem som anses äga frågan får betydelse för framtiden.

Jag tror som sagt på samtalets kraft och möjligheter, och tänker på det som ett slags möte mellan olika kompetenser, kunskaper och intressen. Och när det gäller frågan om hur man ska förhålla sig till ny teknik så är det en sådan fråga som inget särintresse bör äga. Alla typer av tolkningsföreträde vore förödande. Världen, människans värld, uppstår i mötet mellan ekonomi, kultur och teknologi, om man gör en grov generalisering. Allt för ofta glömmer vi bort detta faktum, och ger därför tolkningsföreträde till någon av dessa tre särintressen. Vanligtvis med med dåligt resultat.

Lösningen finns i mötet mellan ovanstående kompetenser. Men eftersom kulturaspekten allt som oftast bortses ifrån, ignoreras, kritiseras eller avfärdas vill jag här lyfta fram den aspekten. Vanligtvis tänker jag på begreppet människa i posthumanistiska termer, som ett slags hybrid bestående av en lång rad proteser sammankopplade till den mänskliga biologin. Här antar jag dock ett lite mer klassiskt humanistiskt perspektiv och ställer frågan, Vad gör tekniken med mänskliga förmågor? Monika Sand, som författat dagens Under Strecket skriver ...

Om rädslan, förr, huvudsakligen handlade om att gå ner sig i terrängen och frysa ihjäl, betyder förlusten av rumslig orientering, i dag, att en modern självbild av målmedvetenhet och handlingskraft vacklar. Visst kan det vara farligt att gå vilse, men är det inte farligare om förmågan att befinna sig i osäkerhet, mysterier och tvivel tynar bort?

Vad gör tekniken med oss människor? Vet vi det? Vill vi veta? Jag tror det vore oerhört olyckligt att sticka huvudet i sanden och likt döda fiskar lägga sig platt för den tekniska utvecklingen. Bara för att det finns teknik och för att det går, betyder inte att man okritiskt och utan reflektion måste integrera den i sitt liv. Betänk att det än så länge är människor som tar beslut om vart vi är på väg. Än så länge är det så i all fall.

Det förhållandet kan komma att ändras. Människans tidsålder kanske är på väg att ta slut. Ray Kurzweil menar i alla fall det. Han har med hjälp av Moores lag räknat ut att man år 2045 (förutsatt givetvis att utvecklingen är linjär, vilket är något som än så länge bestäms av människor genom beslut om vilket typ av forskning man ska satsa på) kommer att kunna framställa datorer med en kapacitet som överträffar mänsklighetens samlade kapacitet. Det är en speciell punkt i historien som brukar benämnas den teknologiska singulariteten. Det är det tillfälle då maskinerna blivit så pass intelligenta (om det nu är ett adekvat begrepp) att de själva kan driva sin egen fortsatta utveckling utan hjälp av människan.

The Singularity is beyond huge, but it can begin with something small. If one smarter-than-human intelligence exists, that mind will find it easier to create still smarter minds. In this respect the dynamic of the Singularity resembles other cases where small causes can have large effects; toppling the first domino in a chain, starting an avalanche with a pebble, perturbing an upright object balanced on its tip. (Human technological civilization occupies a metastable state in which the Singularity is an attractor; once the system starts to flip over to the new state, the flip accelerates.) All it takes is one technology – Artificial Intelligence, brain-computer interfaces, or perhaps something unforeseen – that advances to the point of creating smarter-than-human minds. That one technological advance is the equivalent of the first self-replicating chemical that gave rise to life on Earth.

Jag ser detta varken som en dystopi eller som en utopi. Det är en möjlighet, ett scenario bland många andra. Det är något vi måste förhålla oss till, men det är inte meningsfullt att debattera om det är bra eller dåligt. En sådan debatt kommer bara att handla om försvar av särintressen, och teknikindustrin kommer med sina stora ekonomiska resurser (i kombination med ett kortsiktigt kvartalsrapportstänkande) att kunna köra över alla andra intressenter. Frågan kan bara få en allsidig belysning genom samtal, samtal där alla som är med lyssnar mer än de talar. Samtal vars syfte är att belysa frågan och nå en fördjupad förståelse, inte att bestämma något eller besluta om det som sker är bra eller dåligt.

Monika Sand skriver följande ...

Vad betyder det här för befolkningen i städerna? Är inte naturromantikens nostalgi överspelad? Det är väl ändå ny teknik som ska lösa mänsklighetens framtida problem? Går det ens att använda naturlig navigering i staden med sina tillrättalagda parker och naturområden? Stjärnhimlen syns knappt och till och med fåglarna får navigeringsproblem på grund av ljus från vägnät och bebyggelse.

Förmågan att navigera geografiskt, lokalsinne, kanske är ett sjätte sinne, nödvändigt för att ta sig fram i tillvaron och, som Gooleys påpekar, lära känna sig själv genom omgivningens utmaningar och möjligheter. När alla förmågor underordnas tid, snabbhet och effektivitet tror sig många lida av dåligt lokalsinne när det är tidspress de lider av. Med långvarigt GPS-bruk krymper lokalsinnet, för trots ökad snabbhet i förflyttningar slår användaren av sin egen orienteringsförmåga och överlämnar livsavgörande beslut till tekniken.

Vilka blir konsekvenserna när människan tar hjälp av tekniska lösningar, när hon överger egenskaper och förlitar sig på teknologi? Om detta och den typen av problem borde det föras väldigt mycket fler samtal. Men för att kunna göra det behövs det förmåga till kritiskt tänkande, analytisk förmåga. Kulturvetenskaplig kompetens behövs (i kombination med ekonomisk och teknologisk dito), och den kan aldrig ersättas med något annat. Kulturvetenskapens nytta är att utgöra ett slags motkraft i samhällets evolutionära utveckling. Kulturvetenskapliga frågor leder inte till några lösningar, med de hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Kulturvetenskapens nytta och användbarhet handlar om att ge perspektiv, om att mana till eftertanke innan det är för sent. Kulturvetaren är den som säger saker som (hämtat från Under Strecket) ...

Om vi aldrig vågar gå vilse, förirra oss, snubbla, stappla fram i okänd terräng, förlorar vi sinnet för det lokala och vår egen kapacitet. Risken är att tekniken, tvärtemot intentioner, skapar en samling snabbfotade målfinnare utan sinnesnärvaro och orienteringsförmåga, vilse i sin rationalitet.

Det finns en sådan risk, men det betyder inte att den måste infrias. Samhällen, lika lite som evolution, framskrider inte linjärt. Och teknik bär på en rad, såväl hot som möjligheter. Allt för stor tillit till och användande av GPS kan få till följd att man förlorar förmågan att orientera sig till tillvaron. Men för att det skall bli så krävs att den används i enlighet med manualen, vilket inte är nödvändigt. Man skulle lika gärna kunna tänka sig att göra så som Monika Sand föreslår.

Innan du slår av din GPS för gott, utnyttja den i en enkel språkkurs: ställ in den på ett språk som du aldrig har hört och ange en adress du aldrig varit på och börja gå. Hur lång tid tar det innan du lär dig ”till höger, till vänster och rakt fram”? Vad händer på vägen och hur tar du dig hem?

Som sagt, det finns inga enkla svar. Det var heller inte bättre förr, och om framtiden vet vi inget. Den ligger (än så länge) devis i våra händer, om vi vill det. Men då krävs att vi inte bortrationaliserar kompetenser som vi senare, eller i en krissituation, kan komma att behöva. Och en sådan egenskap är förmågan att tänka kritiskt, att kunna analysera och att förstå att människor är viktiga, om än inte oundgändliga för livet här på jorden.

För att teknik inte skall bli ett hot krävs att den typen av kompetenser balanseras mot kulturvetenskaplig kompetens, oavsett om ekonomerna håller med om det eller inte. Alla behövs, tillsammans och lika mycket.