The Dirt och andra rockbiografier. Vad handlar de om egentligen?

Det populärkulturella fenomenet rockbiografier är en bokgenre som i det närmaste exploderat på senare år, inte minst efter försäljningsframgångarna med boken The Dirt (Strauss 2002) som handlar om rockgruppen Mötley Crüe. Ganska omgående märker man att om passagerna och berättelserna som har med alkohol och droger att göra lyfts ut ur berättelsen hade detta inte blivit mycket till bok. Och om man dessutom lyfter ut alla sexistiska skildringar av kvinnor återstår nästan ingenting. När jag lagt märke till detta, och att det inte var en isolerad företeelse, öppnade sig en närmast outtömlig källa att hämta empiri från för att fördjupa förståelsen för vilken typ av aktör alkohol och droger är. Tänkte det kunde passa som tema för en bloggpost så här efter helgen. Tänker att den skulle kunna fungera som underlag för konstruktiva samtal om alkoholens och drogernas roller i vardagen, vilket skulle kunna leda till ökad medvetenhet. Och det i sin tur är vad som krävs för att kunna arbeta preventivt. De metoder som används nu fungera ju uppenbarligen inte, i alla fall inte om man ska tro SvD.

Lejonparten av rockbiografierna på bokmarknaden handlar om en speciell kategori av artister, nämligen de som levt mest utsvävande och som varit kända för att vara mest notoriska ifråga om alkohol, droger och sex. Fenomenet gör det uppenbart att drogbeskrivningar hjälper till att sälja böcker. Följande artistbiografier har studerats, och det finns ett tydligt mönster här: Keith Richards (Bockris 2006), som är den kanske mest kände av alla? Jim Morrison (Davis 2005), som dog av en överdos i Paris 1971. Lemmy från Motörhead, vars självbiografi fått namnet White line fever (Kilmister & Garza 2002). Iggy Pop (Ambrose 2004), Shane MacGowan (Clarke & MacGowan 2001), Kurt Cobain (Cross 2001) och Pete Doherty (Black 2007). Vita, missbrukande män i långa rader. Skötsamma artister som Bruce Springsteen skrivs det biografier om först när de blivit gamla, men en sådan Pete Doherty skrivs det om innan han ens fyllt trettio.

Förhållningssättet till droger som beskrivs i böckerna brukar förknippas med manlighet, men det finns också böcker om kvinnor. Talande är att de tre biografierna om kvinnliga artister som jag funnit (fast det bör påpekas att några anspråk inte reses på att ha hittat allt som finns, bara ett signifikant urval) handlar om Billie Holiday (Dufty 2001 och Blackurn 2005) och Janis Joplin (Joplin 2005), vilka båda är kända för sitt bruk av droger. Madonas biografi kom först 2009, men så är hon också känd för att tänka på sin hälsa.

Det finns även böcker om svenska artister, eller det finns i alla fall en bok som talande nog handlar om Sveriges kanske tydligaste motsvarighet till de internationella rockikoner som presenterats ovan, FreddieWadling (Lagerström 2005). Intrycket man får av boken om Freddie är att berättelserna om droger uppfattas som sökta, nästan som om de är införda i efterhand. Det är som om författaren har skrivit in drogtemat utifrån ett ganska tunt underlag som ett slags genreeftergift. Och det märks att Lagerström ofta så att säga fyller i luckorna i historien som lämnats av huvudpersonen (som enligt obekräftade uppgifter inte är speciellt nöjd med resultatet). Så här kan det låta i en av de relativt fåtaliga, och ganska malplacerade passagerna där droger förekommer (Lagerström 2005:44):

Då var drogerna betydligt lättare att umgås med [än hans mamma]. Freddie hade fortsatt att röka hasch och när tillgången på amfetamin ökade provade han det på nytt. Det tog inte lång tid förrän han fastnade för känslan av att fyllas med energi, njöt av tankarnas snabbhet och sög åt sig alla positiva känslor som rusade runt i kroppen. Han blev både självsäker och utåtriktad och kunde hålla sig vaken i flera dagar i sträck. Han såg omvärlden med nya ögon och fick en berusande känsla av att enbart behöva leva i nuet. Visserligen kunde avtändningarna vara både skakiga och ångestfyllda men han hade lärt sig att hantera dem. Med hjälp av alkohol, cannabis och lugnande tabletter blev de mindre kantiga och betydligt lättare att ta sig igenom.

Att det finns tydliga förväntningar på vissa inslag (läs drogskildringar) i genren märks även i en biografi om Frank Sinatra (Summers & Swan 2005), som visserligen handlar mycket mer om musik, vänner och relationer än övriga böcker i uppräkningen. Men beskrivningar av Sinatras förhållande till alkohol finns med här och där, fast inte alls i samma utsträckning som det utlovas på baksidan av boken där innehållet beskrivs och där sådant lyfts fram som antas appellera möjliga köpare av boken.

Fem rockbiografier får fungera som fördjupning och förtydligande av tankegången. Två av böckerna är skrivna av människor som befunnit sig i artisternas absoluta närhet, men som själva inte uppnått samma stjärnstatus. Det är för det första Led Zeppelins biograf Richard Cole som under i princip hela bandets karriär arbetade som roadmanager på gruppens turnéer. Orsaken till att alkoholen kan sägas utgöra en aktör i framställningen är Coles ständiga försök att skriva om sig själv som om även han var en rockstjärna. Led Zeppelin var en grupp som var känd minst lika mycket för drogerna som för musiken. En dag i september 1980 dog också trummisen John Bonham efter en hård natts festande, vilket ändade gruppens karriär. Ett exempel på hur Cole beskriver sitt liv med gruppen kan se ut så här.

After the Frankfurt concert, we found a nearby bar, located in a comfortable corner, and drank non-stop until the place closed its doors. During the course of the evening, our alcohol excesses became quite apparent to others in the bar. The six of us – John Paul, Jimmy, Robert, John, Peter, and I – could all tolerate liquor quite well, and before long the small table at which we were sitting was crammed with bottles and glasses. Only the bartender was keeping track of just how much we were drinking.

When I finally went to pay the bill, I was shocked. “Are you sure you added this right?” I asked. “There were just six of us at the table.” ”I know there were just six of you!” the bartender exclaimed. “But you guys almost cleaned me out. I’ve never seen anyone drink like you!”

During a four-hour period, we had ordered and consumed 120 slivovitzes plus about 160 beers – a total of 280 drinks among the six of us! […].

As immense as our alcohol consumption was, I wasn’t about to lecture the band. First of all, I was just as caught up in alcohol abuse as they were. Also, I didn’t yet think the alcohol was impairing the band’s music or my ability to keep them moving from city to city on the road. “We’re all fine.” I told myself. ”We’re just lucky that we can hold our liquor so well.”

Alkoholen bildar här (och på många andra ställen i boken) ett slags brygga, en förbindelse mellan stjärnorna i gruppen och dess biograf och roadmanager. Alkoholen och drogerna, eftersom dessa utgör argument i marknadsföringen av boken, fungerar också som aktörer med förmåga att locka läsare att köpa boken.

Det andra exemplet är en liknande typ av berättelse skriven utifrån ett snarlikt förhållande till rockvärlden och till droger/alkohol. Det är Walter Yetnikoffs bok, Howling at the moon (Ritz & Yetnikoff 2004). Han var en legendarisk direktör på skivbolaget CBS under företagets ”guldår”, mellan 1970 och 1990. Vid sidan av anekdoter om Michael Jackson, Bruce Springsteen, Barbara Streisand, Rolling Stones och Aretha Franklin, kan man läsa om Yetnikoffs utsvävningar med droger och sex. Boken marknadsförs också med hjälp av följande slogan: ”Outrageus… Not so much kiss-and-tell, as snort-and-yell.”

Två exempel på böcker där mänskliga aktörer försöker koppla upp sig mot det nätverk som uppstått kring alkoholen och drogerna och som gång på gång visar att aktörerna är tillräckligt potenta för att utgöra attraktiva ”samarbetspartner.” Att det finns en närmast outsläcklig efterfrågan på berättelser om droger och alkohol uppenbaras vidare i det faktum att boken The Dirt givit upphov till två uppföljare på samma tema. Två av bandet Mötley Crües medlemmar, Nikki Sixx och Tommy Lee, har givit ut var sin bok där de ger sin personliga version av det som hände under och efter bandets karriär. Tommyland (Bozza & Lee 2004) och The Heroin Diaries. A year in the Life of a shattered Rock Star (Gihins & Sixx 2007).

Den femte boken har sparats till sist, The Mammoth book of Sex, Drugs and Rock’n’Roll, (Driver (ed.) 2001), som är ett slags uppslagsverk där alla tänkbara aspekter av ämnena sex, droger och rock’n’roll behandlas. Här har man valt ut ”godbitarna” rörande de mest kända artisternas förhållande till just sex, droger och rock’n’roll och samlat dessa i en ”imponerande” utgåva om 600 sidor.

Fundera på detta nästa gång du läser en rockbiografi. Vilka artister skrivs det om, och vad berättar man om? Vad får det för konsekvenser, om några?