Organisationer är vi allihopa. Vad göra?

Dagens Under Strecket bjuder på intressant och tankeväckande läsning, om hur managementteorier tar sig in under huden på människor. Nu är det inte längre organisationer som skall styras så effektivt som möjligt, nu ska även individerna som utgör organisationerna organisera sina liv efter samma principer.

Människor förväntas alltså styra sig själva som om de vore ett slags organisationer. Till skillnad från organisationer, som ska styras efter sina individuella förutsättningar så som Frederick Taylor förutsatte, rekommenderas individer att tillämpa Henri Fayols allmängiltiga managementrekommendationer. Ingen tycks klara sig utan management.

Inget nytt i sig, och heller inget konstigt egentligen. I effektivitetens namn har tänkandet allt mer kommit att slimmas. Det finns utrymme för allt färre tankar åt gången. Bara ett sätt att göra något, vad som helst, på kan vara best practice. Eftersom det tänkandet går som en röd tråd genom snart sagt allt västerländskt tänkande vore det märkligt om det inte tog sig in under huden på människorna.

Detta är naturligtvis inte bra, vill vara tydlig med att jag är kritisk mot dessa tendenser. Men jag vill ändå påpeka att det vore konstigt om det såg annorlunda ut. Det är ju heller inte så att detta tänkande inplanterats i våra samhällen av något utifrånkommande ondsint makt eller kraft. Nej, vi får det samhälle vi förtjänar. Managementtänkandets spridning är en konsekvens av samtliga försanthållanden som finns och verkar i vardagen hos det stora flertalet.

Har vi oss själva att skylla då? Nej, inte det heller. Men logiken är inbyggd i den värld vi känner igen som vardagen, och vi får ta det onda med det goda. Det är bara det jag menar. Är man kritisk till managementtänkandets kollonisering av livet, ja då får man engegera sig i och försöka verka för en förändring av helheten. Det går inte att plocka varken russinen ur kakan, eller mjölklumparna. Kakan är liksom samhället och livet en mångfacetterad helhet. Resultatet av många olika interagerande aktörer.

Att tänka med hjälp av posthumanistiska verktyg, eller som i min förra bloggopst med hjälp av ooo verktyg, underlättar företåelsen för helheten och dess konsekvenser. Och då minskar risken för den typen av överraskning som Under Strecket ger uttryck för. Man kan då enkelt lyfta ut människan förnuft ur kalkylen, vilket annars ställer till det. För här det ju så uppenbart att människor handlar mot bättre vetande. Men det är ju bara om man betraktar förnuftet som en förutsättning som det blir ett problem. Om det inte måste vara en variabel att räkna med behöver man inte bekymra sig för att kalkylen inte går ihop.

Kalkyler går sällan ihop. Det som sker sker väldigt sällan som ett resultat av planering, det är bara så det ser ut i efterhand när man studerar skeendet med hjälp av verktyg som bestämmer vad som spelar roll och vad som inte gör det. Men med ett mer förutsättningslöst studerande av världen kan man koncentrera sig på konsekvenser, bara på det som faktiskt hände. Frågan om vad som fick det eller detta att hända spelar mycket liten roll. Att det hände torde vara viktigare än orsaken. Människor är ett slags organisationer, det är inte det som är problemet. Det är tron på att det går att styra organisationer som är problematisk, och då spelar det ingen roll på vilken skalnivå vi rör oss.

Tänk självorganisation, lär dig se till konsekvenser, och var uppmärksam på vem som talar om för dig vad du ska eller inte ska göra. På med arbetshandlskarna och ner i skiten, engagera dig i ditt liv, i samhällets blivande, enskilt och kollektivt. Bara så går det att motarbeta negativa konsekvenser av världens blivande.

Vänd inte managementtänkandet ryggen, använd det istället till dina syften. Sluta inte organisera, omorganisera.