Vetenskap är bra. En viktig och samhällbyggande verksamhet. Vetenskap är den ädlaste av mänskliga verksamheter. Vetenskapen härbärgerar sanningen, endast sanningen och inget annat än sanningen. Vetenskapen är höjd över människans futtighet. Vetenskapen ger oss svar på våra frågor. Kort sagt vetenskap är det högsta goda. Vi vill i alla fall att det ska vara så. Men jag kan berätta att det inte stämmer.
Om man bara lyssnar på högtidstalen och uteslutande tar del av resultaten så som de presenteras i de ansedda tidsskrifterna, då kan man emellertid få för sig att vetenskapen är just så värderingsfri och ädel som den vill framstå som. Men den är inte det. Den kan inte vara det. Vetenskap bedrivs av människor, för människor och därför kan den som verksamhet inte höja sig över dem som utför arbetet inom den. Och eftersom det är människor som befolkar akademin kommer vetenskapen, på gott och på ont att präglas av allt det som kännetecknar människan. Allt? Ja, självklart. Inte bara ädla och vackra egenskaper som värderingsfritt sökande efter sanning, samarbetsvilja och ren kärlek till vishet. Inom vetenskapen finns naturligtvis även inslag av missunnsamhet och maktkamp.
Det är viktigt att acceptera detta, att förstå att det inte är ett problem som måste lösas utan själva förutsättningen för verksamheten som sådan. Accepterandet av dessa inslag är ett nödvändigt moment i arbetet med att optimera vetenskapen som verksamhet. Insikten behövs för att kunna se igenom och rätt värdera utfallet. Tror man att vetenskapen är lika ädel som den vill framstå som, då blir man utlämnad och sårbar. Och det tjänar ingen på.
Otroligt mycket står på spel inom vetenskapen och den som lyckas där vinner ära och berömmelse. Glömmer man det kan man få för sig att allt som sägs i namn av vetenskap är sant och riktigt. Vi lever nu inte i den bästa av världar. Därför behöver allt som sägs och tas för sant alltid synas i sömmarna. Inte av misstänksamhet, utan av omsorg om det allmännas bästa. Oftast, men långt ifrån alltid, är det som presenteras som vetenskap sant och riktigt. Men det säger sig självt att den som ägnat hela sitt liv åt att söka svaret på en fråga, och som genom sitt arbete nått berömmelse och rikedom, har allt att vinna på att motarbeta eller ifrågasätta den som riktar kritik mot hans eller hennes arbete. Det ligger i sakens natur.
Den vars identitet och liv är sammankopplat med resultatet av det arbete man utför, vilket är vanligt. Nobelpriset går inte till upptäckten som sådan utan till maximalt tre av dem som anses ligga bakom upptäckten. Kunskap förkroppsligas härigenom, och det händer något i den processen. Kunskapens renhet befläckas och det förs in andra moment och drivkrafter i verksamheten. Om jag men inte du erkänns som upphovsman till något, och om det finns ett pris på 10 miljoner och därtill ära kopplat till erkännandet. Och om jag har möjlighet att misskreditera dig, då kommer sanningen, den rena, att vara förlorare. Självklart är det så. Något annat vore märkligt.
Som sagt, detta är inte ett problem. Det är utgångspunkten. Om det kunde erkännas skulle en annan akademi vara möjlig. En akademi där sökandet efter sanningen står i centrum. Men för att denna vision skall förverkligas krävs några viktiga tankemanövrer.
En annan syn på begreppet människa är nödvändig. Humanismens idealiserade bild av människan är djupt missvisande. Människan är unik och fantastisk, ingen tvekan om det. Men så fantastisk som hon själv anser sig vara är hon inte. Först när den insikten sjunkit in och präglar tänkandet inom vetenskapen kan förändringsarbetet ta sin början. Först när människan plockats ner från sin piedestal kan arbetet med att bygga en ny akademi inledas, till allas fromma.
Erkännandet av att sanning och visshet är nära sammankopplat med makt, att makt och kunskap är två sidor av samma sak. Det är en annan viktig insikt som behöver medvetandegöras och bilda utgångspunkt för arbetet inom akademin och framförallt för bedömningen av vetenskapens resultat.
Viktigast av allt är dock erkännandet av att vetenskap är en verksamhet som liksom alla andra verksamheter drivs framåt av en hel massa, ofta motstridiga, drivkrafter. Det ligger i sakens natur och om det kunde betraktas som en förutsättning istället för ett problem, då skulle många av problemen som finns inom akademin kunna hanteras bättre än vad som är fallet idag.
Vad jag ser ett behov av och vill verka för är en annan akademi och syn på vetenskap och sanning. Denna nya sköna akademi är dock inte väsensskild från akademin vi har idag. Det mesta skulle vara sig likt. Bara några av premisserna, några avgörande utgångspunkter skulle förändras. Och dessa små men avgörande skillnader skulle göra hela skillnaden.
Det som skiljer dagens akademi från den akademi jag har i åtanke, vilket framgår ovan, är ett litet steg för människorna som utför det vetenskapliga arbetet, men ett avgörande steg för vetenskapen och för mänskligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar