Tackar Torbjörn Tännsjö

När beskedet om att man friat barnläkaren från misstankarna om mord blev jag glad och tacksam. För det framstod som mycket märkligt att läkaren skulle fällas, när alla var överens om att barnets liv var bortom räddning. Det handlade om att påskynda det oundvikliga, och om att låta barnet slippa smärta under processen.

Lättad tänkte jag att det var ett positivt beslut för oss alla, för det skulle innebära att läkarna kunde arbeta med det de är utbildade till utan att vara bakbundna av en juridik som hindrar dem i deras vårdplanering. Intresserad som jag är av sammanhangens betydelse och hur beslut och agerande kan få konsekvenser på områden långt ifrån dem där besluten tas och handlingarna utförs, läser jag med stigande förvåning Torbjörn Tännsjös debattartikel i DN idag.

Jag inser att det friande beslutet riskerar att få konsekvenser och att alla är att betrakta som förlorare här. Rättegången var ett misstag, åtalet problematiskt om inte tvivelaktigt, och den kommer att påverka arbetet på vårdavdelningar. Om vi ska tro Tännsjö i alla fall, och det tycker jag att vi har all anledning att göra när han skriver,

Här hjälper det föga att experter i straffrätt, som professor Madeleine Leijonhufvud, på denna sida (12/9 2011) har kunnat påvisa att det inte bara finns en medicinsk praxis, som tillåter symtomlindring som påskyndar döden hos döende, utan också en juridisk praxis med samma innebörd. Här hjälper det föga att domstolen förklarar att man inte uttalar sig om gränsdragning för vad som är tillåten vård vid livets slut. Detta har varit ovidkommande för den pågående rättegången, åklagaren har inte behövt, och försvaret inte velat, beröra saken. Därmed har detta viktiga budskap klingat ohört. Kvar har funnits budskapet: tur för den tilltalade att man inte kunnat binda henne vid någon sådan gärning.

Denna utgång må vara en triumf för åklagaren, men den är ett nederlag för allmänheten. Läkare i vårt land har bibringats intrycket att ska man klara sig i en eventuell rättegång gäller det att kunna visa, inte att det kan vara rätt att påskynda döden med smärtlindring, utan att man inte har gjort det. Och för att hålla ryggen fri, vad är mera näraliggande än att så fall inte göra det? Vad är mera näraliggande än att i så fall avstå ifrån sådan smärtlindring?

Nu kommer läkare att vara rädda, vi som patienter kommer inte att få den hjälp vi behöver, då det är vår tur att dö. Bilden av vad som uppfattats som ett säkert och tydligt rättsläge har fått en kraftig törn. Konsekvenserna är långtgående och svårbedömda.

Det är lätt att stirra sig blind på friandet, men denna rättegång har handlat om synen på livet och på innebörden i vårdens uppdrag. Och den kan därigenom komma att få långtgående konsekvenser, vilket får mig att komma att tänka på vad jag insåg för länge sedan när jag så när drogs in i en vårdnadstvist. Det finns saker som inte lämpar sig att avgöras i domstol. Allt för ofta blir resultatet att alla är förlorare. Alla är förlorare? Nja, inte försvarsadvokaterna. De kommer även fortsättningsvis att kunna fakturera det allmänna enligt sina egenhändigt satta tariffer ...

I Amerika reglerar juridiken vardagen i väldigt hög grad genom att det finns ekonomiska incitament för advokater att låta snart sagt alla tvister avgöras av domstol. Är det början på en sådan utveckling vi ser även här? Hoppas inte det, men tack Torbjörn Tännsjö för en klarsynt och viktig analys av domen och dess möjligt konsekvenser!