Efter några veckor, när jag kommit in i arbetet, började jag se tecknen. Den välordnande fasaden visade sig vara just en fasad, för redan efter en månad insåg jag att omsättningen på personal var stor. Då hade redan tre personer slutat. Men eftersom hela organisationen byggts kring några väletablerade, pålitliga och kunniga kuggar av vilken jag var en så hade man trimmat in ett väl fungerande arrangemang som väl klarade påfrestningarna.
Jag kanske trots allt ska vara tacksam för den tid jag tillbringade där, för på många sätt lärde jag mig fler och nyttigare saker där än jag gjort på universitet. Arbetsstyrkan bestod av en massa olika nationaliteter och ofta var det si och så med språket, men vi förstod varandra ändå, mestadels. Jag arbetade med kollegor från Jugoslavien, Turkiet, Iran och Irak, och ibland uppstod konflikter som det föll på min lott att lösa. Sådant fostrar och ger livserfarenhet. Under min tid på firman passerade dessutom några finnar, en del svenskar och en kille från Libanon. Honom minns jag speciellt, för hemma i sitt land ägde han en hel del hästar och levde i ett mindre palats med tjänare, berättade han. Men i Sverige var han hänvisad till arbetet på bageriet, till stressen vid ugnen och slitet i packen, som han dock skötte plikttroget och med en förbluffande känsla för timing. Ibland i lunchrummet hamnade jag mitt i hetsiga diskussioner mellan iranier och irakier, och jag blev lika förvånad varje gång, men också glad, när de bad om ursäkt för att de talade på sina språk. Det värmde i hjärtat när de började tala svenska, trots att det gick knackigt, för att jag inte skulle tro att de talade om mig. Mellan oss som jobbade där på natten fanns den typen av ömsesidig respekt och värme. Visst var det ett första klassens skitjobb vi utförde, men vi satt alla i samma båt och var beroende av varandra för att överleva. Den känslan saknar jag, men inget annat.
När jag tänker tillbaka på månaderna då jag arbetade på David Bagare flyter det mesta samman och det är svårt att få någon kronologi eller ordning på intrycken. En av männen från Irak hade två adresser, minns jag, och när jag frågade varför berättade han att myndigheterna inte tillät honom att bo ihop med sina två fruar på samma adress och därför åkte han emellan. Honom minns jag, andra kollegor minns jag inte alls längre.
Precis allt var annorlunda jämfört med min gamla arbetsplats. Här jobbade vi över nästan varje dag, och det var sällan det gick en timma utan att något krånglade. Som degskötare var jag tvungen att springa fram och tillbaka i lokalen för att ha överblick över tillverkningsprocessen. Rollen som förman kunde jag aldrig riktigt förlika mig med, men jag spelade hjälpligt med i spelet. Fast oftast försökte jag skapa en stämning istället där alla i gänget litade på varandra, för att slippa vara den som bestämde. Ett slags indirekt ledaskap, som jag själv alltid uppskattat. Det fungerade för det mesta. När jag tänker på nätterna är det annars som sagt bara fragment av minnen som dyker upp.
Jag hjälpte till i packen en natt och stod vid maskinen som packade limpor i påsar. Det var jag och en kille till. Eftersom han var duktigare än jag på att sköta mekaniken fick han göra det medan jag matade in limpor i andra änden. Det strulade hela tiden och klockan gick. Högarna med opackade limpor växte. Svetten lackade av ansträngningen. Vanmakten kom krypande. Och när jag tittade upp från maskinen och ut över den smutsiga packhallen som var full med skrikande chaufförer och försäljare som saknade än det ena än det andra och som högaktningsfullt lät bli att vänta på sin tur utan bara gapade rätt ut. När jag såg kollegorna springa fram och tillbaka mellan staplarna av brödbackar, lika stressade allihop, då högg det till i hjärtat på mig och jag förbannade mig själv som utsatte mig för detta. Varför kunde jag inte ha hållit tand för tunga där hemma hos Johan och Pia? Varför hamnade just jag ständigt i dessa onda cirklar?
Ett annat minnesfragment som dyker upp för mitt inre är det där riktiga svinet till kollega som jag hade. Alltid finns det någon som man inte gillar. På alla ställen finns det alltid en som representerar ondskan. Honom har jag inte tänkt på, på väldigt länge. Han var medelålders och helt fixerad vid allt som hade med sex och porr att göra. Han talade vitt och brett, som vore det fullkomligt självklart att alla män var som han, om hur fint det var och framförallt enkelt, att åka ner till Thailand och hitta en tjej som ville hänga med till Sverige. Han nöjde sig förresten inte med en, han hade två stycken där hemma som låg redo och väntade på honom, sa han. ”Fan, dom är helt suveräna på att suga kuk. Och sen när man tröttnar på dom så är det bara att sparka ut dom och sticka tillbaka och hämta hem en annan.” Det berättade han en morgon när vi stod några bagare och flätade kransar, av någon outgrundlig anledning. Förmodligen var det lite att göra den morgonen för det tillhörde inte våra ordinarie uppgifter. Som den självklaraste sak i världen talade han vitt och brett om sina resor och erövringar, med samma överlägsna och självgoda tonfall som jag mött så många gånger genom livet. Jag förbannar än idag min feghet, att jag inte vågade säga ifrån. Ångrar djupt att jag tystnade och nöjde mig med att sända hatfyllda blickar mot honom. Ångrar att jag inte bad honom dra åt helvete. För han tog tystnaden som ett slags medhåll, kanske som ett uttryck för avundsjuka, och fortsatte berättelsen om vad han brukade göra med tjejerna. ”Fan det fina är ju att de inte kan tala svenska heller. De är ju helt i ens grepp. Man har full kontroll.” Om jag någon gång har hatat någon var det han, där och då. En så sjuk och perverterad hjärna och en sådan total avsaknad av medlidande har jag aldrig träffat på, varken förr eller senare. Och kanske det är därför jag idag med sådan kraft och iver driver frågor om jämställdhet och finner en sådan till fredställelse i att föreläsa om genus och feminism? Kanske det omedvetet är min hämnd på alla plågoandar jag mött genom livet? Det kan vara så. Vill nog att det ska vara så, för då känns det som det finns en mening med skiten jag tvingades genomlida.
Samtidigt minns jag också stunder då det var roligt på jobbet, mycket beroende på att jag här inte kände några krav på mig att vara den perfekta arbetaren. Men priset för det var naturligtvis högt, för jag var med stormsteg på väg ner i ett intellektuellt mörker. Det som på ytan säkert såg ut som avsaknad av bekymmer, och som ibland tog sig uttryck i galna upptåg, det var i själva verket ren livsleda och ett tecken på att jag inget hade att förlora längre. Ingen ser att clownen inte ler. Så kände jag nog inte då. Det har jag kommit fram till senare, långt senare. Fortfarande låg Arthur Millers Tidsvågor på mitt nattduksbord, som en påminnelse om att ett annat liv var möjligt. Men nu tittade jag bara på den innan jag somnade. Den blev till en symbol för mitt misslyckade liv och jag svor på att jag skulle läsa ut den, en dag.
Jag slarvade med såväl maten som sömnen, och min isolering och utestängning från världen förvärrades för varje dag som gick. Jag gick helt upp i jobbet. Orkade inget annat. Strax innan jul när jag jobbat lite mer än två månader på David Bagare blev två fraktioner inom personalen, av högst oklara skäl, ovänner på allvar. Det slutade med en rad av uppsägningar som resulterade i att nytt folk kom, och kaoset var nära. Ordningen som jag tyckt mig se i början var totalt bortblåst och hade förbytts mot ett tillstånd av anarki där vi som hade ansvaret tvingades till allt mer övertid. Mina pass som normalt omfattade 10 timmar sträckte allt oftare ut sig i oändliga pass om närmare 12 timmar. Och ibland till och med mer. Att åka hem efter en natt i bageriet, vid klockan nio på morgonen kändes verkligen som total misär.
Efter två månader tillhörde jag än en gång veteranerna på företaget, som nu var helt beroende av mig och mina två förmanskollegor. För det mesta slapp jag åtminstone jobba lördagarna. Men just den detaljen bekom mig ändå inte. Jag kunde lika gärna vara på jobbet som hemma i sängen tyckte jag och erbjöd mig allt som oftast att jobba om någon frågade. Skulle jag må dåligt kunde jag lika gärna tjäna pengar på vantrivseln.
Mitt sociala umgänge under veckorna begränsade sig till kaffe hos Magnus då och då, samtalandes mestadels om hur djävligt vi hade det på jobbet. Jag talade aldrig om mina planer på att studera, och när jag tänker på det idag låg de planerna nog den hösten ganska långt bak i huvudet. Det var inget jag funderade speciellt mycket på där och då. Jag hade fullt upp med att hålla samman den bräckliga fasaden och att inte helt förlora kontakten med tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar