Resten av sommaren 1988 fortsatte, med några få undantag, på den inslagna vägen. Sommar föresten, det har nog aldrig regnat så mycket och så länge som just den sommaren. Som den väderberoende människa jag då var påverkades mitt humör starkt av regnandet. Dåligt väder betydde dåligt humör och för att lägga ris på en redan tung börda började jag av självömkan och för att liksom befästa mitt instabila tillstånd, att röka. Och det gjorde jag trots, eller just därför att, min astma inte mådde bra av det. Astman var nu inget som bekom mig, det var mitt minsta problem.
Mitt tillstånd var inte alls i fas med resten av Sverige, som stävade på i styv kuling bestående av löften om kommande ljusa tider. Vi snackar, det glada åttiotalet. Priserna ökade, konjunkturen var på uppgång och allt rullade på i ett rasande och okritiskt tempo. I tidningarna kunde man läsa om hyreshöjningar och stigande fastighetspriser. Finanskungar hyllades som hjältar. Överallt köptes det fastigheter som renoverades för att man skulle kunna höja hyran och tvinga människorna där att betala eller flytta. Samhällsklimatet var sjukt. Köpte min första insatslägenhet, på hösten 1986, för 95 000 kronor, vilket var väldigt mycket pengar. Men vid årsskiftet 1987/88, när Magnus köpte sin lägenhet på andra sidan gatan fick han punga ut med 210 000 kronor. Tidningarna skrev om Hans Thulins bilsamlande och Björkegrens konstaffärer. Jag bara skakade på huvudet åt galenskaperna.
Mitt mentala tillstånd påverkades menligt av kontrastverkan som uppstod i och av ambivalensen, mellan att ena dagen försöka bryta sig loss från tristessen, och den andra krampaktigt hålla fast vid mitt gamla liv och den relativa men bedrägliga trygghet det innebar. Lägg därtill den champagneyra som rådde ute i samhället. Inte konstigt att jag mådde dåligt. Men känslan av missnöjdhet och likgiltighet innebar trots allt att jag faktiskt kunde förmå mig att göra saker jag annars inte hade orkat, vågat eller tyckt varit mödan värt. Att gå på sena konserter mitt i veckan, till exempel. Det hade tidigare varit otänkbart, men nu när jag ändå inte brydde mig om vad som hände skaffade jag mig faktiskt en hel del fina minnen. När Imperiet gjorde sin sista spelning i Göteborg, på Lisebergs stora scen där Thåström på sitt oefterhärmliga sätt tolkade Cornelis låt Personliga Persson, då stod jag i publiken. Med en röd Prince i handen kände jag tillvaron fyllas av en ganska behaglig melankoli.
Jag kunde dock inte riktigt njuta av musiken. Redan där och då, innan Thåström uttalade orden: Detta är Imperiets sista spelning i Göteborg, kände jag en påtaglig saknad efter bandet som i olika konstellationer följde mig genom tonåren och de viktiga första åren som vuxen. Ebba Grön gav mig kraft att frigöra mig från föräldrarna och den förkvävande atmosfären i Förortsidyllen. Imperiet tolkade samhället för mig och gav mig hopp under vuxenblivandet. Joakim Thåströms musik fungerade som det lokomotiv min frigörelseprocess behövde för att sättas i rullning. Ändra var det först långt senare jag insåg hur mycket han och hans musik formade min politiska inställning och det ideal jag fortfarande tror på.
Under högstadiet, i ett desperat försök att passa in, gick jag runt med ett Linje-ett-märke i kärnkraftsomröstningen. Jag gjorde det även om jag inte hade en aning om vad det innebar, vilket jag insåg när jag ansattes av en uppretad sosse i korridoren och bara patetiskt kunde stamma fram standardfraser jag hört på TV. Och jag var en ivrig förkämpe för betyg i skolan, fast jag inte förstod vad jag gjorde där egentligen. Jag trodde på individens styrka, och på tanken om att ifall denna lämnades fri från inblandning av staten skulle vi få ett bra samhälle. Snacka om blåsning! Hur i helvete kunde jag så länge bortse från punklåtarnas texter, som hjälpte mig att hålla ryggen rak och fick mig att känna mig stark och glad? Hur kunde jag gå med i drevet och rösta på Moderaterna i skolvalet? Antar att det var för att jag blivit skrämd med skräckhistorier om det röda spöket. Kanske berodde det på att jag var för feg och inte vågade sticka ut, att jag inte hade mod nog att uttrycka mitt hjärtas ärliga mening.
Förmodligen var det i den vevan som jag började dela upp mig själv i en officiell version som var alla till lags, och en privat som led av ständig magvärk och som var missnöjd med allt men mest med sig själv. En schizofren individ som hatade sig själv och lät sig hunsas och drivas med. En mycket liten människa. Men vid min sida genom de hårda åren, på olika blandband som snurrade i min Walkman, fanns han, ständigt skrikande visdomsord i mitt öra, Joakim Thåström.
Tack för att du stod emot trycket från kapitalet och vägrade återförena Ebba. Ung och kåt är man bara en gång i livet. Tack Thåström för att jag fick behålla mina minnen av den tiden opåverkade och tack för att du lärde mig hur viktigt det är att vara konsekvent och hålla på sin integritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar