Vetenskap kan kokas ner till en enkel beskrivning. Vetenskap, oavsett vilket ämne vi talar om, är: förutsättningslöst sökande efter kunskap. Och kunskap, det är vad som fungerar. Där befinner jag mig just nu. Det är den definition som jag utgår från i mitt vetenskapliga arbete. Lätt att säga, men svårare att leva upp till. Men detta att vetenskap måste vara förutsättningslös är ett absolut krav, annars handlar det inte om sökande efter kunskap och förståelse, då är det något annat man sysslar med.
Det är en avgörande skillnad mellan att bevisa det man redan vet, och att söka kunskap förutsättningslöst. Ändå kännetecknas väldigt mycket av det arbete som utförs i namn av vetenskap av ett slags hopkok av dessa båda distinkt olika utgångspunkter. Och det är otroligt svårt för ett otränat öga att se skillnaden mellan det ena och det andra.
Obemärkt glider man (allt för ofta) från ett förutsättningslöst sökande till ett bevisande av något som var bestämt på förhand. Det är enkelt att förklara varför det blir så här. Orsaken är att vetenskap är en verksamhet utförd av människor. Och människor styrs inte bara av rationalitet och intellekt, utan lika mycket av psykologi och begär efter makt och inflytande. Bara för att man äger förmågan till rationalitet betyder inte att man är rationell alltid. Det är ett faktum som allt för lätt glöms bort. Och därför är det olyckligt om utövarna av vetenskap själva ger varandra mandat att både uttala sig i namn av vetenskap, och dessutom kontrollera arbetet. Ett sådant upplägg lämnar fältet öppet för nepotism och maktkamp.
Därför är det så oerhört viktigt att inte släppa kravet på förutsättningslöshet. Vetenskap får inte bli ytterligare ett verktyg för makt, och det får absolut inte bli en intern angelägenhet uteslutande för invigda. Öppenhet och transparens är absoluta krav. Det borde vara en kunskap som ingår i begreppet allmänbildning. Det borde vara grundskolans uppgift att utbilda eleverna i den egenskapen. Kompetens att avgöra om det som hävdas i namn av vetenskap verkligen är vetenskap, eller om det handlar om otillbörligt lobbyarbete, det är en central kompetens som behövs i byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.
Det må vara svårt att för en lekman förstå och bedöma resultatet av det arbete som utförs inom vetenskapen, men det är relativt enkelt att lära sig granska ifall arbetet varit förutsättningslöst, och om resultaten presenteras på ett sätt som är transparent och väl genomlyst. De aspekterna av vetenskapligt arbete går att lära sig och göra sig uppmärksam på. Och för att vetenskapen inte skall utvecklas till ett hemligt prästerskap som bestämmer världens vara. över huvudet på och utan inblick för resten av samhället, är det av avgörande betydelse att allmänheten lär sig granska resultatet av allt vetenskapligt arbete. Lika viktigt som det är för den demokratiska processen att medborgarna är intresserade och engegerade är det att vetenskapen granskas av dem den berör, det vill säga allmänheten.
Tanken är inte att vem som helst, även den som saknar utan förkunskaper skall eller bör ifrågasätta allt. Men om fler kunde förstå vikten av att först, innan man införlivar vetenskapliga rön i sitt tänkande, ställa sig frågan: är detta resultatet av förutsättningslöst sökande efter kunskap, och är processen som lett fram till resultatet presenterad på ett överskådligt sätt? Den typen av frågor kan och bör alla ställa sig. Sådana kritiska frågor handlar inte om att ifrågasätta resultatet av det vetenskapliga arbetet, utan om att ta forskningen som lett fram till resultatet på allvar. Bara så går det att undvika att vetenskapen blir en maktinstans som påtvingar samhället otillbörliga sanningar.
Ett hållbart samhälle kan bara byggas om många engagerar sig i dess framväxt, och då krävs en väl utvecklad, allmän förmåga i samhället att granska vetenskapens förutsättningslöshet. Detta utgör inget hot mot utövare av vetenskap, och det handlar inte om kritik mot vetenskapen som verksamhet. Det handlar om att omsorg om det allmänna, vilket vetenskapen utgår från och skall tjäna. Kravet på transparens och förutsättningslöshet är centralt för vetenskapens trovärdighet.
Innebörden i förutsättningslösheten och metoderna för att nå dit kan se olika ut. Mitt sätt, den väg jag valt i sökandet efter kunskap om och förståelse för kultur, utgår från posthumanismens ifrågasättande av humanismens primat. Människan må vara fantastisk, men hon är likväl en entitet bland andra i världens ständiga blivande. Människan behöver jorden, men jorden behöver inte människan. Valet av detta perspektiv, denna utgångspunkt är en eftergift för kravet på förutsättningslöshet. Och motivet för det är att det är så lätt att falla i fällan, att ta människan och dess intelligens för given, att göra det till en förutsättning för sin undersökning. Det kan man emellertid inte göra, hur självklart det än kan te sig till vardags. Humanismens viktigaste blinda fläck är förutsättandet av människans överlägsenhet och den måste ifrågasättas innan någon vetenskaplig undersökning som rör människan kan utföras.
Världen cirkulerar inte kring mänskliga subjekt, det är vad som (okritiskt) betraktas som mänskliga subjekt som kretsar kring varandra och vars interaktion med allt det andra som bygger samhället och världen. Bara med detta som utgångspunkt går det att undersöka människor och kultur, förutsättningslöst. Bara så når man användbar kunskap om människoblivandet, genom att betrakta henne som ett objekt bland andra.
Det är så jag förstår och närmar mig ooo, ObjektOrienterad ontologi. Det är mitt sätt att söka kunskap om kultur förutsättningslöst. Än så länge är det för tidigt att uttala sig om ooo, men jag närmar mig. Snart är jag där. Inom kort har jag nog på fötterna för att kunna jämföra de verktygen med dem jag redan förfogar över. Återkommer med mer om detta i en inte allt för fjärran framtid.
Tills dess håller jag transparensens och förutsättningslöshetens flagga högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar