Sanning är inte en egenskap som finns i världen, det är bara ett sätt (bland många) att bedöma mänskliga utsagor om verkliga förhållanden. Det är viktigt att göra sig medveten om detta faktum. För att rätt kunna bedöma arbetet som utförs i namn av vetenskap. Man brukar tala om tre sanningskriterier som används för att avgöra om en utsaga är sann. Det råder emellertid ingen konsensus om detta inom vetenskapen som helhet, och just därför är det viktigt att resonera kring ämnet. Det vill jag göra som ett slags inledning på en fördjupad diskussion om vetenskap som (mänsklig) verksamhet.
Korrespondenskriteriet för sanning är ett sätt att bedöma resultatet av det vetenskapliga arbetet. Grovt sett handlar detta kriterium om jämförelser mellan utsagan och förhållandet som föreligger. Stämmer utsagan överens med verkligheten är utsagan sann. Den som hävdar att Göteborg är huvudstad i Sverige far således med osanning, enligt korrespondenskriteriet för sanning. Oproblematiskt kan tyckas, men om det vore enkelt och självklart skulle vi inte ha några vetenskapliga kontroverser. Hur bedömer man till exempel överensstämmelsen om någon ifrågasätter utsagan och grunden för det som hävdas? Evidens talas det ofta om, att ett uttalande blir sant om det finns tillräckligt med iakttagelser som stödjer utsagan. Induktion blir härigenom metoden par excellens. Ju fler iakttagelser desto bättre och närmare sanningen kommer man, i teorin.
Detta betyder dock inte att saken är avgjord, en gång för alla. Iakttagelser kan alltid diskuteras, det ligger i sakens natur. Och det gör man dagligen och stundligen inom vetenskapen. Mina iakttagelser ställs mot andras iakttagelser, och det är ofta svårt att komma överrens. Speciellt om det handlar om kontroversiella påståenden, eller utsagor som går på tvärs mot det sunda förnuftet. Vilket perspektiv man utgår från, hur man ställer frågan, vilket material man använder. Snart sagt allt spelar roll för utfallet, vilket just därför dessutom alltid kan ifrågasättas. Därför går det inte att slå sig till ro med detta, och endast detta sanningskriterium.
Koherenskriteriet för sanning är ett annat sätt att bedöma utsagor. Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av det resonemang som leder fram till utsagan om verkligheten, vilket är vad som stipuleras inom denna vetenskapliga tradition. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagan logiska uppbyggnad. Hänger den ihop och leder den fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, ja då kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Descartes berömda uttalande cogito ergo sum ansåg han vara ett slags yttersta punkt varifrån kunskap om världen sedan med logikens hjälp kan härledas.
Dessa båda kriterier för sanning, koherens och korrespondens, är de klassiska. Vetenskapligt arbete byggt på iakttagelser, upplevelser och erfarenheter av världen, desto fler och ju mer underbyggda desto bättre, är ett sätt att arbeta och bedöma vetenskapligt arbete. Ett viktigt sätt som bidragit till mycket gott och nyttigt för mänskligheten. Ingen tvekan om det. Det andra sättet utgår från och utvecklar metoder för att förbättra tankeförmågan. Logik är ett betydelsefullt och kraftfullt verktyg om och när man vill förstå sådant som ligger bortom och som inte kan nås av människans fysiskt biologiska förmåga. Strängteori, till exempel är ett strikt logiskt projekt (om jag förstått saken rätt) som ger oss svar på frågor om världens uppbyggnad och i förlängningen förståelse för livet och universum.
Koherenskriteriet och korrespondeskriteriet är två olika sätt att bedöma sanning som ligger bakom det mesta av det vi tar för givet idag. Att strida om vilket som är det bästa kriteriet för sanning leder emellertid inte till något positivt, det insåg redan filosofen Immanuel Kant som kan sägas ha hittat en syntes mellan de båda kriterierna. Ändå strider man inom akademin, om metoder, teorier och om resultatens sanningshalt. Striderna om vem som sitter inne med sanningen handlar om makt och om strävan efter inflytande. Det är den enda rimliga slutsatsen man kan dra eftersom det inte finns ett och ett enda, bästa sätt att avgöra om en utsaga är sann eller falsk. Och sådana strider handlar sällan om resultaten av det vetenskapliga arbetet, egentligen. Det handlar om vem som skall få/ha tolkningsföreträdet och i förlängningen om vem som skall få medel till forskning. Olika kriterier är bra till olika ändamål. Om den inställningen kunde vara den eftersträvansvärda, den som premierades inom akademin, då skulle vetenskapen kunna effektiviseras betydligt och verkningsgraden för medlen som läggs på forskning skulle öka. Alla har allt att vinna på det.
En väg att nå det målet skulle kunna gå via ett tredje kriterium för sanning, det pragmatiska. Här riktas fokus på konsekvenserna av att ett uttalande om världen hålls för sant, inte om det stämmer överrens med verkligheten (vad det nu är) eller ej. Man brukar inom denna tanketradition säga att det som fungerar för sitt ändamål är att betrakta som sanning. Enkelt kan tyckas, men det finns problem här liksom med övriga kriterier för sanning. Kulturvetenskapen som oftast hänvisar till detta kriterium för sanning har ibland uppfattats som oseriöst och ovetenskapligt när man hävdat saker som går på tvärs mot all logik och beprövad erfarenhet.
Men om nu verkligheten är komplex och därför inte passar in i en och en enda modell? Då blir det problematiskt att hävda att det finns ett bästa sätt att bedöma rimligheten i en utsaga. Slutsatsen måste därför bli att det bara kan finnas olika sätt, som alla är bra till och passar för olika ändamål. Förstår vi detta och om den insikten kan genomsyra det vetenskapliga tänkandet har vi öppnat upp för ett helt nytt sätt att arbeta med kunskap. Ett sätt som minimerar utrymmet för makt. Ett mer ödmjukt närmande till samhället, världen och livet. Alla metoder för att bedöma rimligheten i utsagor som förs fram i namn av vetenskap är bra, lika bra, och ska användas med respekt inför verklighetens dynamiska komplexitet.
Vetenskap handlar alltid om makt. Vetande och makt är två sidor av samma sak. Den som gör anspråk på sanning, han eller hon får makt. Men det omvända gäller naturligtvis också, den som har makt får automatiskt inflytande över bedömningen av rimligheten i uttalandet. Oundvikligen blir det så, men med vetskap om detta förhållande och med metoder för att integrera den insikten i det vetenskapliga arbetet, ökar chansen till att vetenskapen skall komma det allmänna till godo på bästa sätt.
Kunskap har inget värde om den inte används. Därför förordar jag det pragmatiska kriteriet, för sätter fokus på användandet av insikterna. Men det blir meningsfullt och användbart först när det används i kombination med koherenskriteriet och med korrespondenskriteriet. Arbetar man så, med en mångfald av metoder för att bedömma arbetet, då är man inne i en process, samma process som frambringar världen. Fler behöver engageras i kunskapsprocesserna som bygger samhället, inte färre. Kunskap är en angelägenhet för alla, inte bara för utövarna av vetenskap. Forskning får inte begränsas till forskarna och akademin. Även dem som använder kunskapen och som har erfarenhet av arbetet med att omsätta vetenskapens resultat i praktisk handling, ute i samhället, bör involveras i processen.
Mitt förslag är att fokus på sanning bör problematiseras. Jag tror nämligen att det underblåser makt, detta att strida om vem som har rätt. Låt fler förslag testas i praktiken, och låt tiden avgöra vad som fungerar. Då undanröjs en del av maktproblematiken även om den inte går att utrota. Vägen fram går via en mer öppen akademi, fler samarbeten mellan utövarna av vetenskap och det omgivande samhället. En mer lyssnande och kritiskt utvärderande vetenskap, som arbetar i och genom en kunskapsprocess där fler aktörer integrerats, och som förs framåt i samverkan mellan alla parter som berörs av utfallet, det är min vision.
En akademi som erkänner och som arbetar aktivt med problemen som är kopplade till relationen mellan makt och sanning. En akademi som inte bara sprider kunskap utan som också lyssnar. Det är en akademi i takt med tiden. Arbetsintegrerat lärande eller samproduktion av kunskap är ett sätt att försöka realisera visionen. Det är det sätt jag valt, och den väg jag just nu utforskar möjligheterna för.
Befinner mig i detta nu i Spanien för att lyssna, lära och tala om Högskolan Västs arbete med att hitta nya former för lärande som integrerats bättre och tydligare med det omgivande samhället. Berättar mer om visionen inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar