Läser en intressant artikel om smart reklam i DN där drömmen om en värld utan reklam dissekeras. Och det är så klart en omöjlig dröm, att i en genomkommersialiserad värld kunna hitta en fristad utan reklam. Ytterligare ett exempel, i raden av exempel på fenomen som vi vill ha men ändå förbruka. Vi vill kunna köpa allt vi behöver och begär, men vi vill inte utsättas för reklam. Så klart är det en paradox.
Precis överallt ser vi uttryck för den, kommersialiseringen. Inte minst i högskolevärlden. Efter den senaste budgetpropositionen har högskolorna ålagts att ta det sista steget bort från en fostrande roll, till en examenskrängande. För det är vad vi ska bli, vi som arbetar på högskolorna. Vi ska sälja examensbevis, till högstbjudande. Kunskap och kritiskt tänkande hyser man bara en from förhoppning om att studenterna ska få med sig, som en bonus. Men det vi ska ägna oss åt, vår kärnverksamhet, är försäljning av examina.
Logiskt, så klart. För, som sagt, det finns ingen plats eller verksamhet i dagens samhälle som står utanför och som lyder under andra lagar. Pengar som går in i en verksamhet måste förmeras, annars läggs verksamheten ner. Och det gäller allt. Följaktligen satsas det på nya järnvägar, som kommer att genererar vinst. Underhåll av befintlig verksamhet satsas det dock inte på. Det kommer bara att kosta pengar, vilket var vad som skulle undvikas. Mönstret är tydligt. Alla ser det, och alla vet.
För att ta insikten om att man sitter fast i ett moment 22, från kunskap till praktisk handling. För att bryta det destruktiva mönstret, krävs något viktigt. Kritiskt tänkande. Förmågan att se komplexa samband, och kompetens att utforma strategier som leder till långsiktigt hållbara lösningar. Den kunskapen finns och utvecklas i ämnet kulturvetenskap. Den kunskapen är viktig och betydelsefull, om man vill förstå hur man ska kunna ta sig ur låsningen man hamnat i.
Kulturvetenskap är liksom underhåll av infrastrukturen inte sexigt. Kulturvetenskapen erbjuder inga enkla lösningar. Kulturvetenskapen tiger som hälsan still. Den syns inte när den finns, verkar och används. Och när behovet av den visar sig, då är det liksom med tågunderhållet förenligt med stora kostnader att ta igen det man missat. Skillnaden mellan tågtrafiken är att när förmågan till kritiskt tänkande försvunnit från samhällskroppen, då ser ingen, förstår ingen vad som är problemets kärna. Följaktligen blir det svårt att då göra något åt problemen. Tågkaos är ett så pass påtagligt problem att det är uppenbart för alla.
Att sälja kulturvetenskaplig kunskap är ett hopplöst projekt. Lika hopplöst som att sälja mattematik och ingenjörsvetenskap (för att peka på ett annat exempel på kunskaper och kompetens som alla vet att samhället behöver, men som ingen vill skaffa sig). Som den uppmärksamme läsaren inser kämpar jag mot uppgivenheten här. Jag ser problemen, vet att jag besitter kunskap att lösa dem. Men jag tvingas verka inom ett system som gör det otroligt svårt för mig att utföra uppdraget jag ålagts av regeringen. Att ge studenter kunskaper som behövs i byggandet av framtidens samhälle. Det är uppdraget, och det är oproblematiskt. Problemet är den kontext jag tvingas verka inom, den logik jag tvingas förhålla mig till när uppdraget ska genomföras.
I en värld där bara det som går att sälja anses vara rättfärdigat. I ett samhälle där bara det som uttryckligen efterfrågas av kunder är vad som erbjuds allmänheten kommer allt det som är nödvändigt för allas långsiktiga överlevnad, till exempel underhåll och kritiskt tänkande, att få stryka på foten. Det kommer att tvingas till neddragningar, om det inte bortrationaliseras helt och hållet.
Så ser det ut. Drömmen om att kunna ha kakan samtidigt som man njuter av den lever i högönsklig välmåga. Men är det vad vi vill, egentligen? Vill vi verkligen betala för att slippa reklam? Jag menar, vad har vi då vunnit? Public service var ju vad vi ville slippa! Och kommer vi att undgå att bli lurade om vi saknar förmågan till kritiskt tänkande? Får vi ett bättre samhälle om vi låter någon annan granska det vi är beroende av?
Jag är oroad, på allvar! Upp ger jag dock inte i första taget.
2 kommentarer:
Hej Eddy! Skönt att höra att du inte tillhör de som gett upp för den skaran är allför stor idag.
Läser mig till att det blir nedskärningar på Högskolan Väst vilket KAN ligga i linje med ekonomi. Jag ser också på vilka "förslag" som skall drabbas av dessa ekonomiska nedragningar att kultur och samhällsanalys är ett av dessa. Detta vore en tragedi, inte bara för institutionen utan för kommunen, samhället i sin helhet. Borta vore människor som kunde på ett analytiskt sätt se på vår kommun, vårt samhälle med friska ögon, ofärgade av ekonomiska linser.
Jag ser samtidigt att detta ligger i linje med i en mycket strategiskt förd politik av nuvarande regering!
För länge har politiker haft rollen som mildrare av kapitalismens effekter i vår vardag. Åtminstonde borde man kunna kräva att de politiska partier som i sina program är för en annan ekonomisk modell skulle "vakna"nu, men icke destovärre.
Håller med dig, aldrig ge upp, vi har helt enkelt inte råd med detta! Ser sedan länge enbart på SVTs utbud. Detta är kanske det enda individuella val jag kan göra när det gäller TV-utbudet, dessto viktigare för mig!
Kampen går vidare!
Bra Peter! Den dagen vi ger upp hoppet, då är allt förlorat. Men så länge vi fortsätter att göra det vi tror på, så länge vi utvecklar och förfinar våra verktyg, så länge finns det hopp!
Skicka en kommentar