Ny rektor, gamla traditioner. Hot och möjligheter.

På väg till högtidlig installation av vår nya rektor. Klädsel, mörk kostym. Som ledamot i högskolestyrelsen ingår jag i den procession som ska leda rektor fram till ämbetet. Har en plats reserverad, längst fram i aulan. Det trodde jag inte, då för 20 år sedan, när jag började läsa Etnologi. Nu är det en del av min vardag, ett sätt att tillbringa fredagseftermiddagen. Så klart kul att vara med. En ny ledning innebär en ny riktning. Nya möjligheter. Vi står inför betydande neddragningar och sparbeting, men att bli pessimistisk och måla i svart leder ingen vart. Det är som det är. Därför är det också nu som det avgörs, avgörs vem som vill vara med och bygga för framtiden och vem som ger upp. En spännande tid med andra ord. Det svåra är stimulerande. Problem skärper sinnena. Det finns alltså en kontinutitet här, i det att problem är vad akademin sysslat med sedan begynnelsen. Varför klaga, det är ju detta vi tränats för? Det är nu våra kompetenser kommer till användning. Låt oss i alla fall försöka. Vi har inget att förlora på det i alla fall. Tvärt om.

Tänker på det faktum att man vill (som så ofta inom den akademiska världen, och på andra ställen) fira tilldragelsen genom att knyta an till gamla traditioner. Tänker att det istället borde vara här och nu man skulle kunna bygga något helt nytt. Kapa banden till det gamla och skapa, nya egna och bättre traditioner. Absolut inte överge sådant som fungerar, men heller inte behålla något bara för att det antas höra till. En liten högskola skulle kunna gå i bräschen, skulle kunna leda utvecklingen, istället för att lydigt följa med. Tyvärr blir det sälla så. Varför? Det behöver vi samtala om, för jag tror det hindrar oss att se möjligheter. Att drömma sig tillbaka till svunna tider leder tanken fel.

Kommer just från ett möte där just nya möjligheter, nya vägar fram har diskuterats. Hur skulle högskolan och arbetslivet kunna närma sig varandra? Hur skulle kunskapsutbytet mellan olika samhällssektorer kunna kortas, till gagn för alla parter? Det diskuterades. Och vi som möttes var lika frustrerade, var och en på sitt håll. Över bristen på insikt om behovet av nytänkande. Arbetslivet är lika fast i gamla traditioner som akademin, även om det kanske inte ser så ut på ytan.

Nytänkande behövs alltså, lite var stans. Framförallt bejövs mod att våga bygga nya strukturer, att bryta gamla mönster. Fler och mer öppna strukturer är vad som behövs, det är vad som skulle kunna leda samhället in i nya och mer hållbara banor. Kunskap växer i mellanrum, och sådana behöver skapas och vårdas. Annars är risken stor att ytorna räfflas och annekteras, och då dör kreativiteten. Då hindras nytänkandet. Traditioner och ritualer, för ritualerna och traditionerns skull gör det med oss. Hindrar förändring och nytänkande.

Tillvaron präglas allt för mycket av förvaltning av det som varit, av sökande efter trygghet. Det byggs allt för många äreminnen över forna bedrifter, alldeles för många monument över den egna förträffligheten. Prestige odlas, murar byggs, patent tas och immateriella rättigheter försvaras med näbbar och klor. Till ingens gagn. Det ser ut som om jag vinner något på att inte dela med mig, men alla är förlorare om det blir så vi tänker. Öppenhet och generositet, byggande av tillgängliga mellanrum för fritt utbyte av kunskaper och erfarenheter är vad som främjar kreativitet. Och kreativitet är vad som behövs för att ta världen ur den låsning som alla sitter fast i och lider av.

Det är så jag tänker. På hur allt skulle kunna vara bättre, att det är möjligt. Det var bättre förr, det är inställningen jag möter, lite för ofta för att det skall kännas riktigt bra. Men mötet idag var hoppfullt. Vi har redan planerat ett nytt möte. En sten har satts i rullning. Vart det leder? Ingen aning. Det var inte en punkt på mötets dagordning. Det fanns inte ens en dagordning. Vi möttes förutsättningslöst. Lät bara våra respektive kompetenser, kunskaper, erfarenheter och framtidsdrömmar mötas, utan prestationskrav.

Det är så jag ser på arbetsintegrerat lärande, som ständiga, förutsättningslösa möten, utan dagordning. Möten som bara drivs av en ömsesidigt vilja att komma vidare. Möten där prestige och gamla traditioner kastats över bord. Möten där man lyssnar mer än man talar, där ingen försvarar något. En helt ny typ av möten.

Sanart dags att bege sig ner till aulan. Till installationen av vår nya rektor. Det är med blandade känslor jag beger mig, men med en förväntan om att det nya skall överväga. Ja, vi kan! Om vi vill kan vi.